Senaste kommentarerna i forumet

Jag blir så glad och varm av dina rader. Så fint du beskriver hur din vardag ter sig idag.

Och ja, bryt ihop och gå vidare, det är så bra. Att vi ska vara så rädda för det i vårt samhälle, det är väl egentligen märkligt. För det händer något när vi bryter ihop. Att nå botten är bra. Då finns det möjlighet att klättra upp igen.

Och ja, vilka fantastiska människor det finns här. Det är ett fint och varmt ställe. Detta forum.
Stor varm kram till dig!

På något sätt så känns ni som de varma vindarna som smeker mig när jag ligger under en palm och får vara i min egen bubbla. <3

Återigen har det lugnat sig hemma hos oss. Min man är tillbaka och alkoholisten är bortflugen. Mannen säger sig ha förstått att det finns en alkoholist han inte kan kontrollera där inne. Att han sökt ny psykologkontakt med annat fokus. Fokus på nykterhet. Inte fokus på att experimentera. Han orkar inte längre. Senaste experimentet gick överstyr.

Jag berättade för min man när jag och sonen åkte hemifrån dagen efter jag skrev här senast att jag hade en packad väska för mig och sonen och att vi inte skulle komma hem om han fortsatte dricka. Jag ringde honom flera gånger den dagen (förra tisdagen) för att kolla status. Påminna om att väskan var packad. Påminna om nykterhet. Påminna om att jag kommer ringa socialtjänsten om vi inte kan åka hem idag. Och han bestämde sig. Istället för att ringa en vän och be om hemkörning från systembolaget så ringde han en psykolog.

Nu har det gått en dryg vecka. Jag har en packad väska för eventuellt nästa återfall. Har just nu digitalt anhörigstöd genom Nämndemansgården (tyvärr är deras anhörigveckor inställda pga Corona) och de trycker på att det är vanligt med återfall första året men de flesta väljer nykterheten efter det första året. Det blir ett år i april. Jag tänker att jag får ha lite is i magen och se var detta tar vägen.

Det liv vi har tillsammans när mannen är hemma och inte alkoholisten är bättre än vi någonsin haft det. Han bjuder in mig i sina tankar och i sitt mående. Han busar och skojar. Han planerar för sonen. Han lämnar och hämtar på förskolan. Och jag får egentid. Tid att reflektera. Tid att andas. Tid att ligga under filten. Tid för mig själv.

Och ikväll tar jag mig tid att skriva till er. Tack för att ni finns. <3

Nu har fyllegänget insjuknat i Corona efter nästan ett år av tätt umgänge på krogen. Nu ligger dom hemma och är tydligen rätt hårt drabbade. Ja vad säjer man, dom sket i alla uppmaningar och logik, fortsatte som förr. Tack och lov lämnade jag i höstas annars hade fanskapet säkert dragit hem det.
Vill inte uttala vad jag egentligen känner men ni kan väl gissa??

#redigerat#

(där finns mejladress för lösenord också. först skämdes jag över hur jag hade det, på senare år det mest sånt jag inte vill att han ska läsa, samt sånt som inte barnen bör "trilla över" om de skulle råka hitta den.)

Jag vill gärna läsa din blogg!

Det bästa, har jag länge tänkt, vore om jag diskret kunde få tag i en lägenhet , flytta som en överraskning och sedan gå vidare därifrån. Tyvärr har jag ingen som kan/vill hjälpa till med det (det skulle krävas en borgensman för att underteckna själva hyreskontraktet eftersom min inkomst inte räknas som tillräckligt hög med tanke på antalet barn).

Barnen är för små för att förstå varför det är som det är. Han skulle strida till 100 procent - dels för att jävlas med mig så mycket som möjligt, dels för att slippa underhållet. Supa skulle han göra ändå. Barnen har hittills inte stoppat honom. Antingen skulle han supa i deras sällskap eller så skulle han lämna dem ensamma och bara dra. Båda alternativen är lika hemska att tänka på.

Suck d stämmer nog men hon har börjat gå på möten regelbundet och jobba i vuxnabarn stegen men Hon får inte in att hon är beroende av att må dåligt suck

Å fy fan vad jag lider med dig.

Hur gamla är barnen?

Jag gjorde till slut som så att jag, med hjälp av mina föräldrar köpte en lägenhet bakom min mans rygg. (En trea i Stockholm, inte så billigt. Fick låna till handpenningen.) När kontraktet var skrivet väntade jag till dagen därpå, och så mejlade jag honom på jobbet. "Jo, nu är det så här att jag har köpt en lägenhet för det här går inte längre." Han blev såklart vansinnig, det var därför jag gjorde det på arbetstid och inte när vi var ensamma hemma.
Sen följde en tid av förvirring, han vacklade mellan "det här blir bra för oss båda!", "du är galen och ond!" och "jag tänker inte sälja huset, du ska gå i personlig konkurs". Men jag stod på mig och drev hela försäljningen av vårt hus själv. Tog första bästa bud. Han köpte en mindre lägenhet i närheten. När jag sa att vi borde berätta för barnen gemensamt, att vi var sams och att det här blir bra för alla, sa han att han ensam skulle berätta för barnen att BARA mamma vill skiljas, för hon vill knulla andra farbröder. (Barnen var 7 & 9.) Jag fick rusa hem från jobbet för att förekomma.

Till slut flyttade vi, jag och mina föräldrar tömde huset medan han martyrade på luftmadrass i sitt nya hem. Vi gjorde en plan där barnen skulle vara hos honom tisdag, torsdag kväll, fredag frukost och söndag hela dagen. Det höll EN vecka. Sen träffade han "sitt livs kärlek" och var tvungen att foka på sin nya relation. Sonen sov hos honom två gånger, dottern aldrig. Det rann ut i sanden helt enkelt, han orkade inte. Trots det fick jag givetvis skiten, allt var mitt fel och jag "höll barnen ifrån honom" trots att det var han som ringde mig på väg för att träffa dem och "inte hittade hem". Jag har hundra såna historier, men jag lyckades faktiskt skydda barnen nästan hela tiden. Nu har det gått snart sex år sen jag köpte lägenheten. Vi bor fortfarande kvar. Han åker in och ut på behandlingshem, varvat med nyktra perioder där han fortfarande skyller allt på mig.

Ur myndighetssynpunkt var det enkelt för mig, för han hade så många orosanmälningar på sig. Dock kunde ju inte soc hjälpa till med nånting rent praktiskt gällande rutiner etc. De hänvisar till familjerätten, som han vägrar prata med. Efter några år begärde jag egen vårdnad, då la han sig platt. Det är skönt att slippa hans underskrift vid nya pass, vaccinationer, etc.

Är barnen tillräckligt stora för att du ska kunna prata med dem? Mina visste ju att pappa drack för mycket och att det inte var säkert för dem att vara med honom då. En enda gång gick dottern dit ensam en kväll för att sova, då slutade det med att hon ringde mig och bad att bli hämtad. Han satt i trappan, helt okontaktbar, när jag kom. Sen gick hon aldrig mer dit ensam en kväll. Tror du att din man skulle "orka" strida för halva tiden? Det är ju jobbigt att inte få supa ifred.

Jag skrev mycket på min blogg under de där åren, man brukar inte få länka men säg till om du vill ha länken så kan jag försöka lägga ut den lite snabbt innan de plockar bort den. <3

/Clara

Tyvärr gäller inte hemförsäkringen konflikter som uppstår i samband med separation förrän tidigast ett år efter separationen. Annars var det ett bra tips!

Kanske hon går på vita knogar, biter ihop. Kämpar mot alkoholdjävulen. Min exman gjorde/gör så, därför gick jag, inget kul läge att leva i. Läs runt här så kommer du se hur lika det är i många loggar, ger tröst och det känns lite lättare för stunden ?

Min sambo som är nykter alkolist är så förbannat långsur efter vi bråkat det är som hon får nån sorts geggig dynga som hon går suga på och bli ett sånt offer där hon liksom kryper ihop och bara är i sin äckelbubbla åsså mår jag dåligt och försöker kramas och ge kärlek så stöter hon bara boet och säger saker som: d e bättre vi separerar och allt e skit o blabla , så innihelvete less på hennes dysfunktionella sätt , hade vi inte ett barn skulle jag dragit direkt , nån som känner igen sig?

Åh, Backen 123!?som om det inte vore nog med bekymmer. Kan han vägra lösa ut dig? Har du inte juridiken på din sida där?

Själv fick ja 3 nya mail igår från honom. Tror du dom lägger sig i skräppost?Nej. Bönar o ber om en ny chans. Ska bättra sig osv. Men hallå ! Bättra sig? Människan fattar inte att han är sjuk eller? Å var finns förståelsen för att JAG klarar inte av att leva i en ostabil relation. Ja ska själv tillfriskna och det går inte på 2 månader! Hur naiv får man va? Hur kan han tro det finns läge att börja om ? Efter allt som varit. Han lever verkligen i sin sjukdom. Bara hans behov. Tack men nej tack.

Depression och beroende ?
Tror att partnern inte bara är deppig, utan frågan om depression. Slutat jobba, spelar (inte om pengar), kommer sig inte för något. Överlever men lever inte. Alkoholen påverkar inte humöret på samma sätt som tidigare vad det verkar.

Hur kan man som anhörig vara stöd där, han vägrar hjälp utifrån.

Som du skriver Nora, vad skönt med uppvaknandet. Hoppas han nu förstår att det är dags på riktigt
Ja det är härligt med forumet
Och du Morgonsol, kul med renovering, jag byter kök jag med om en månad. Synd bara att min ex man vägrar lösa ut mig så jag får chansa och låna till mitt nya boende. Nu ringde han och berättade om en vattenskada så imorgon blev det försäkringsbolag. Bra jobbat av honom som är hemma hela dagarna

Hej och tack för att du delar med dig. Ja det är vansinnigt att leva i det där, inte förrän man kommer bort i från det som processen att läka kan börja. Jag gick för 4 mån, har skrivit rätt mycket under 2 års tid och det är så skönt, som dagbok för att få råd och stöd. Det som jag har svårt att komma över är som dina upplevelser, elakheter. Varför är dom så dumma och som i ditt fall, sen ringa och be om ursäkt. Dom vet ju, så även om dom är sjuka så är dom ytterst ansvarig för allt dumt.

Jo dessvärre är det ju svårt att ha koll. Enligt samtal hos familjerätten är det fortfarande den nyktra föräldern som har skyldighet att se till att barnen har det bra. Här står man ju ganska ensam som mamma utan ”bevis” då magkänsla oftast är det man går på (vilket typ alltid stämmer).
Apropå adressändring, kolla om din hemförsäkring täcker juristkostnad, så kanske det går att ta kontakt med en jurist och få hjälp? Ta hand om er!

Ja, hoppas det. Kram Morgonsol och tack för din omtanke.

Nora!
Oj! Hoppas han når nån slags botten o börjar tänka till riktigt. Ta hand om dig! Kram

Igår körde jag in honom på avgiftning. En vecka ska han vara där och börjar förstå vad han gjort. Hallucinerat, polisanmält mig, kopplat in andra människor och nu har han bett om hjälp om att sluta dricka. Den stora chocken och förhoppningsvis uppvaknandet.
Jobbet har stängt pga corona.
Livet i en torktumlare.
Jag måste ändå säga att det känns bättre att det verkligen kommer fram hur allvarligt illa det är än att leva i den där förnekelsen och själv bedrägeriet.
Livet är konstigt. Är så glad att jag har er här att kunna prata och ventilera med och lära mig och inspireras av. Kram

För två år sedan flyttade jag ifrån mitt ex. För ungefär ett år sedan berättade jag för första gången någonsin för någon om vad han utsatte mig för i relationen. Jag hade levt i tystnad och bara tagit det i 6 års tid.
För någon vecka sedan ringde han mig och spelade in på telefonsvararen (jättefull) och sa att han hade gjort fel i relationen och att han skulle ta livet av sig. Detta är något han sagt ett antal gånger under relationen. Det är hemskt och tragiskt men det kändes alltid bara som ett sätt att få mig att stanna kvar. Det var ju synd om honom, när han sa att han inte ville leva längre.
Jag vet att han behöver hjälp, av en proffesionell. Jag fattade kanske inte riktigt det då, utan trodde att jag kanske kunde hjälpa. Men jag blev ju bara en medberoende. Tack och lov insåg jag till slut att jag inte var den som kunde hjälpa honom. Det finns inget jag kunde göra. Jag behövde hjälpa mig själv.
Under vår tid tillsammans var han full ungefär varje helg, ibland oftare. När han kom hem med en kasse från systembolaget, då visste jag att det närmaste dygnet skulle vara ett rent helvete. Det skulle bli timmar av elaka ord, om att jag är ful, tråkig, värdelös. Och HÖG musik i vår lägenhet. Musiken spelade han ofta fram till 7-8 på morgonen dagen efter och jag fick noll sömn på nätterna. Det fanns ingenting jag kunde göra för att sänka musiken. Jag försökte på alla sätt jag kunde komma på (gömma fjärrkontroller, sänka i smyg när han kolla bort, skrika, be på mina bara knän) inget. När jag försökte sänka och han såg det sparkade han mig, tryckte ner mig och höll fast mig, ställde sig i vägen så jag inte kunde röra mig. Jag var rädd. Jag ställde till slut ett ultimatum, alkoholen eller mig. Han valde mig i 3 veckor sen kom han hem med en kasse och sa ”du kan fan inte bestämma över mig”. Då blev det nästan ännu värre. Jag kom på mig själv med att tänka ”shit vi har vassa knivar i köket, kan jag gömma dom någonstans” jag var rädd för mitt liv. När jag hade tänkt dom tankarna ett par gånger var det som att jag vaknade upp och kände att jag var tvungen att rädda mig själv. Jag bestämde mig för att lämna. Allt tog sin tid men att lämna är det absolut bästa beslutet jag någonsin tagit i mitt liv. Det har krävts timmar i terapi och bearbetning av detta. Men idag mår jag mycket bättre. Jag har en sund relation med en ny partner som knappt dricker en droppe. Visst har jag varit rädd för att lita på att han ska behandla mig bra, men jag övar och tar mig igenom det och jobbar mot min lycka. Det blir bra!

Skrev meddelande två ggr igår och det försvann. Det lät så härligt det du beskrev om köket.
Önskar dig och er en härlig dag med.
Vi hörs! Kram

Vill önska er tjejer en underbar dag! Ni finns dagligen i mina tankar. Kram !!

Välkommen hit till Forumet! Du har redan fått många bra synpunkter! När det gäller kontakt eller inte kontakt med dina föräldrar: kanske kan du hitta en medelväg? Kontakt på dina egna villkor. Att bryta helt gör det ofta svårare för en själv. Man får dåligt samvete, tänker nästan mer på dom när man brutit kontrakten än när man har kontakt. Jag har också en turbulent uppväxt i bagaget (mamma psykiskt sjuk). På senare år även alkohol inblandat. Jag har också brutit med mina föräldrar många gånger genom åren. Och så har man börjat träffa dom igen....tills man fått nog nästa gång. På senare år har jag haft regelbunden kontakt men hållt dom på behörigt avstånd. Inte lagt mig i deras liv utan bara träffat dom på mina villkor och i den utsträckning som jag känner att jag orkar. Jag gör inga dramatiska uppbrott längre. För min egen skull! Dom får ta hand om sina egna problem. Jag följer med mamma till sjukhuset en gång i månaden för medicinering av sin sjukdom. Om hon följer med frivilligt, gör hon inte det får hon själv ta konsekvenserna. Tycker du ska fokusera på din egen familj och dig själv nu. Svårt men det går! Som någon sa ovan: man måste erkänna för sig själv att man är maktlös inför andras problem. Jobbiga ord att förlika sig med men numera känns som som en trygghet för mig. Typ "just det ja, jag kan inte göra något åt detta, det måste dom ta ansvar för själva". Många kramar

Hur tar man sig ur detta? Förstår att det ser olika ut hur mycket medberoende man är. Jag har försökt hjälpa och be honom söka hjälp, letat efter personen, försökt få denne att ta sitt föräldraransvar. Jag har inte städat upp efter min partner och de gömda ölbrk det har han fått göra själv. Han har fått förklara sig för barnen istället föe att jag pratade i hans ställe. Så, medberoende eller ej?

Användarnamn. ?
Det är jobbigt som anhörig.
Man kan ju inte riktigt hata sina anhöriga, det är själva alkoholen man hatar. Det finns en person vid sidan av missbruket som man älskar.

Alkoholen kan man som anhörig inte göra något åt, det är den som missbrukar som har den kontrollen. Man kan sätta gränser för sig själv liksom, vad man tycker att är / känns okej och inte. Till exempel nu vill inte jag prata med dig då du är onykter, välkommen att ringa mig nykter.

.