Senaste kommentarerna i forumet

Jag insett att för o komma vidare o bryta ett mönster krävs så mycket mod o kraft o det fokuset klarade ja inte att ha på mig o mitt mående när ja hade min partner att ta hänsyn till o.som tog upp så mycket tankeaktivitet hos mig. Det var omöjligt att fokusera på mig. Höll mig liksom flytande genom att gå.till jobbet, ta hand om min dotter efter jobbet - knappt det. Mycket snabbmat ett tag för orkade inte laga mat. Bara upptagen i tanken av bekymmer, oro, hur komma vidare , hur ska HAN komma vidare? Tänkte att vi ihop behöver lösa hans problem först. Sen kan ja fokusera på mig. Men han var inte där ja var då o inte mottaglig på.samma vis. Utan levde i sina destruktiva tankar och påverkade dessutom mig till för mycket negativt.

När två personer har problem är det så svårt att inte halka in i varann. Se vad som behöver göras. Det är lätt att se den andres problem. Sen bli sur på den andre om han inte tar tag i sitt om ja minsann gör det . Ja tror ni behöver fritt utrymme båda två. Alltså bo på var sitt håll för o se vad ni båda vill. Var o en får ta ansvar för sitt liv. Om båda tar tag i sitt kan ni börja om sen när ni båda kommit till insikt om saker i er och lär er hantera er själva. Kram ❤

Hej Jösses Amalia! Så ledsamt att höra att du har det på liknande sätt. Dessvärre går det inget vidare här. Det har brett ut sig en kyla oss emellan. Min man förnekar att drickandet är ett problem och menar istället att jag är problemet som är ”så negativ”. Om vi har en konflikt säger han alltid att det beror på ”hur jag är” och att om jag bara ”ändrade mig” skulle vi ha det bättre. När jag påtalar hans ansvar så menar han att han inte har nån del i det (ja, det är sant). Eftersom det är helt omöjligt att prata med honom och samtalet alltid går samma väg har jag slutat prata mer än kring nödvändiga praktiska saker. Det är förstås en ohållbar tillvaro. Men att bryta upp kräver kraft- som jag inte har. Det handlar om att byta lägenheten mot två, att hantera fritidshuset, att barnen ska få det bra med avstånd och plats osv. Det känns faktiskt helt omöjligt eftersom det är upp till mig att lösa det. Så går det för mig...? Jag hoppas att det är ljusare för dig! Kram?

Ja det är skönt när vi kan skratta tillsammans här på forumet, stärker oss nånstans ❤ jag läste din historia och den går inte att jämföra med min, vi har inga gemensamma barn, ingen lång historia. Ändå var det så svårt att gå, jag låg så många nätter och ville därifrån men kände att jag vågade inte säga dom förlösande orden. Sen kom vi till en punkt, han var påverkad av mediciner och jag sa för vår skull, så att vi kan tillfriskna för oss själva, att jag förstör för dig eftersom jag hela tiden lägger mig i.. och det funkade, minns jag grät av lycka och av sorg av att det blev såhär, för det fanns ju så otroligt mycket förälskelse och kärlek och drömmen om ett bra liv för mig, mina barn och oss och så blev det såhär (igen, levt också med beroendepersoner tidigare) dagen D att flytta bad jag några väninnor om hjälp, dom tog över, fick även hjälp av 2 manliga vänner, jag sa stopp dom sa nu rycker vi plåstret. Då gjorde det ont, jag ville ju inte förlora min dröm och mitt hopp. Idag är jag tacksam ? så det jag vill säga om du lämnar försök att ta hjälp till det praktiska, vi medberoende är många gånger inte dom som tar hjälp i första taget men för barn och A är det bra att se, för barnen att andra stöttar och är på "er sida" och för A så späder det på skammen så dom som ska, kryper under stenen gör det. Och så mitt tjat om högre makt , vad det nu är.... men det har hjälpt mig för att när jag ber om hjälp ut i kosmos, säger att jag fixar inte det här så får jag hjälp, tfn samtal, information, tröst, saker jag gruvat mig för löser sig otroligt smidigt och då kan jag släppa för en stund. För det händer mycket dumma saker nu även efter att jag gått. Och jag vill vara tydligen, min resa är lättare, jag gjorde en minivariant i eländet, så va snäll mot dig själv ❤ det kommer en tid sen, och du har din lägenhet och ditt liv med barnen, det ger förhoppningsvis lite sinnesro. För mig blev det en chock och en enorm besvikelse, att nån jag älskade kunde lura mig så förbannat. Att jag tillät mig att bli så lurad, hus giftermål. Att jag inte såg, men här på forumet så här jag lärt mig att gränser suddas ut, att kärleken förblindar att det är inte vårt fel, aldrig någonsin. ?❤

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: många av oss verkar ha samma man för mönstret är så bekant, detdär med fotot av mannen med t-skjortan en bit upp över magen är sååå bekant för mig också. Tack för det skrattet, även om det egntligen är rätt sorgligt. Jag har också provat filma honom men han vägrar titta på det och säger att klart han vet hur han ser ut, han fattar bara inte vad som händer med honom när han druckit. Jag har också ”turen” att ha både ett ex och min man som för närvarande har en aktiv, eskalerande period så det är dubbelvinst för mig att försöka hitta balans i mitt liv just nu. Vissa dagar vill man bara ge upp, lägga sig under en sten och aldrig komma tillbaka medan jag andra dagar mår bra och kan skratta åt eländet, som ju inte egentligen är mitt men det påverkar barnen så det ger ju massor med bekymmer i vardagen med deras försök att ändå umgås med sina pappor som ibland går åt skogen. Ni är ett härligt gäng damer här på forumet och jag får mycket glädje och styrka av att följa er liv ”på andra sidan”, tänk vad annorlunda allt kan vara efter det första steget är taget och fokus riktas på ens eget mående! Ha det gott alla grymma! ?

Först av allt välkommen till forumet! Du har redan tagit ett stort första steg på vägen till lösningar för dig, du är mycket riktigt väldigt expressiv och beskriver väl den situation du könner dig låst i. Du verkar ta din dotters oro på allvar, bra! Du har förstått att nåt måste ändras för att problemen ska förändras, bra! Men sen kommer det svåra: vad ska du göra? Det vet bara du, vad som blir bäst för er. Läs i trådarna här på forumet, både på anhörig och den andra sidan för att förstå att du inte är ensam och här finns massor med hjälpsamma och förstående mänskor som gärna kommer med råd i bästa välmening.

Det som i alla fall slår mig med din text är att du kommit en bit på väg själv till ett annorlunda liv men din man verkar inte alls ha samma ambitioner. Kanske det är så att ni skulle må bra av en tid isär, kanske det är nåt du måste göra för att rädda dig själv? Att flytta måste ju inte vara en för alltid lösning, om saker skulle förändras men helt klart behöver du få ro att hantera din egen nykterhet och börja reda i de andra problem du nämner. Man kan tyvärr inte tvinga någon annan att sluta dricka, det vittnar många av oss här på anhörigsidan om då varken hot, stöd eller ultimatum verkar ha någon effekt. Det enda vi rår över är vårt eget liv - hur vill du att ditt ser ut ett år från nu? Det är en bra plats att börja fundera ifrån. Du är värd att må bra och jag tycker det låter som att alkoholen kanske förorsakat mer bekymmer än du förstått också på det mentala planet. Hjälp dig själv först, om äktenskapet går att rädda är lika mycket upp till honom. Ta hand om dig, och fortsätt skriv här! Att ventilera sina tankar i dagsljus gör att trollen spricker, och man ser saker tydligare.

HJÄLP mig och OSS snälla!

Backen 123 . Ja, skynda långsamt! Men ja reflekterar så mycket så känns som att ja har läget hyffsat under kontroll nu. När ja inte har stress omkring mig och en orolig A som förstör min sinnesro då kommer riktigt bra tankar till mig. En sak i taget. Känna in mig själv o dottern. Planera dagen. Lita på mig själv. Ja gör rätt. Ja vet det. Så nöjd med mig själv !

Ska försöka skriva kortfattat. Jag träffade min nuvarande partner för ca 3 och ett halvt år sedan. Vi träffades mycket och ofta . Vi drack ofta cava och ”hängde”. Vi utvecklade någonting seriöst och har nu varit gifta i ca 1 1/2 år. I början drack vi liksom för att det va ”mysigt och chill” . Jag har sedan jag var 13 är varit extremt förtjust i alkohol då jag hade min första fylla. Kommer från en familj där ALLA haft eller har missbruksproblem i alla former. Har dock haft uppehåll under graviditet , amning och även senare i livet under perioder på ca 2 år .( mitt barn är 19). Jag har alltid levt under extrem stress pga många olika omständigheter. . NU har allt gått helt åt helvete och vårat äktenskap är på väg att krajja. Jag har i perioder kunnat dricka mellan 8-12 flaskor cava / vecka. Övergått i Öl och nu starksprit. En liten eller stor flaska typ varannan kväll. Smyger och gömmer . Har dock disciplinen att ge fan i alkoholen då min dotter är närvarande . Har som mest varit nykter i 4 dygn som längst. Tål enorma mängder. Min partner är sedan tidig ålder matmissbrukare och varit tvångsvårdad pga svält. Vi har liksom gått hand i hand i vårat supande och ingen har bromsat eller försökt att stoppa vårat supande. Man skulle kunna säga att vi är extremt ångestdrivna,funderande , djupa , empatiska ,envisa och problemlösande. MEN helvete va fel det har blivit. Jag försöker bromsa drickandet nu eftersom våran dotter haft åsikter ang alkoholen hemma. Vilket bör respekteras och tas på fullaste allvar. Jag kämpar med att inte slinka in på bolaget och köpa en liiiten flaska bara. Har pratat 1000 gånger med min partner ang alla tänkbara problem som alkoholen innebär. Sjukfrånvaro, ekonomi, hälsa, ångest, lögner, otrygghet, pysikisk ohälsa, självhat, svaghet ja, ni vet ju.
Min partner KAN /VILL inte sluta . Säger att hen förstår vad jag menar när vi pratar i nyktert tillstånd . Anser att jag är en mkt expressiv person som säger vad jag känner och vad tycker . Meeen allt det är som bortblåst en stund senare då det ska knäckas bärs så fort möjlighet ges. Skulle kunna skiva en bok om vad som händer under alkoholpåverkan , men tänker att ni säkert kan föreställa er. Med tanke på hens ätstörningar så är det ett röd linje som går igenom allt. Hen springer en mil isch om dagen , äter INGET sen bärs på det och börjar fort nodda likt en heroinist. Blir defensiv, förminskar allt jag säger . Säger mest att jag är störd osv osv osv . Jag vill kunna säga att jag vill rädda allt .
Men KAN inte det utan måste ta ansvar för mitt liv , mående och framtid. Och framför allt är det min skyldighet att ge mitt/vårat barn en trygghet och att barnet kan lita på det VI /JAG säger . Nu har jag hotat ( menar allvar) med att jag kommer flytta. Min partner är inte expressiv och har svårt att förmedla sina känslor , tankar osv. VILL inget annat än exkludera alkohol från vårat liv. Men vad i helvete ska jag göra då min partner fortsätter på samma sätt och jag försöker låta bli?!? Helvete asså!

"Jag tycker att man måste kunna hejda sig och känna av om det börjar bli för mycket"

Fast det är ju precis det man inte kan om man är alkoholist eller problemdrickare eller vad man nu ska kalla det. Det känns lite som du tänker att din man bara behöver skärpa sig lite och så kan han dricka normalt sen. Om han bara anstränger sig lite.

Tyvärr fungerar det ju inte så. Visst finns det en liten andel av de som har ett problematiskt förhållande med alkohol som kan lära sig att dricka normalt, men det tycks som att de flesta inte kan det. Det handlar inte om att man inte försöker tillräckligt utan det är en sjukdom som man inte kan göra något åt. Det är som att tycka att alla borde kunna hantera att äta jordnötter, men är man allergisk kan man inte det.

2 steg framåt är underbart, när kraften kommer och man känner vart man vill. Behövs dom där dagarna när man tar 1 steg tillbaka, så har det varit för mig och då är jag så tacksam för stegen framåt för dom räddar upp. Din kamp kommer vara värt det, och ditt barn kommer må bra av det, en mamma som står upp för sig själv ❤

En bra dag här. Ser med tillförsikt på framtiden..Sakta börjar ja landa i insikten att ja är den ja ska leva med resten av mitt liv o hur viktigt det är att ja gör mitt bästa för mig o min flicka. Livet är ju underbart om ja inte.krånglar till det så.förbannat! Gud ger o Gud tar. Oavsett mina tankar. Acceptera livet. " Lev o låt leva" Låt alla andra männskor leva sina liv.o ja lever mitt. Ja har makt på.riktigt över mitt eget liv . Tro ja har makt över nån annans liv ger mig inget att tänka på. Det är så fall en illusion så fall. Ja vill inte leva i fantasin längre utani verkligheten. Håller på.att vakna!

Hej Magica!

Alko-terapeuter brukar rekommendera oss som vill "dra ner" på mängden alkohol, snarare än att sluta helt, att börja med en längre helvit period. Gärna ett helt år, eller i varje fall minst ett halvår! För att ställa om hjärnan, komma bort från slentrian- och vanedrickandet med mera. Det ger också en chans att upptäcka hur livet är, och hur man hittar andra sätt att koppla av och belöna sig.
Sedan krävs förstås en bra plan för hur och när och hur mycket man kan tillåta sig att dricka framöver.

Det finns dem som väljer att pröva Naltrexone (dämpar sug och minskar den positiva effekten av alkohol) som ett sätt att hålla konsumtionen på en lagom nivå. Själv valde jag en period att växla mellan mkt låg dos Antabus i några veckor, göra ett litet uppehåll för att dricka någon vecka osv.

Eftersom både du och din man har funderingar kring ert drickande så tror jag du får fler och bättre svar på Alkoholhjälpens forum under "Förändra sitt drickande" än här på anhörigforum. Du hittar länk dit överst på den här sidan! Jag har som sagt själv missbrukat och är nu helt nykter, men lever tyvärr med en man som inte vill sluta dricka. Så kan det gå.

Ja, sedan finns förstås alternativ att söka kontakt med någon alkoholpoliklinik eller liknande. Där finns också mycket kunskap om beroende och hur man tar sig ur det.

Lycka till!

Det svåra för min man är nog inte att sluta dricka alkohol utan att dricka lagom

Min förhoppning är att vi båda ska kunna sällskapsdricka. Dels för att det är trevligt men faktiskt också för att det är finns ett stigma kring nykterism. Min man gillar öl och dricker gärna både för ofta och för mycket. Han har svårt att stoppa och blir därför ofta onykter. Jag tycker att man måste kunna hejda sig och känna av om det börjar bli för mycket, vilket jag kan men inte han. Vi pratar mycket om våra alkoholvanor och vet att vi kan överkonsumera båda två. Tex på sommaren på landet. Vi brukar då begränsa oss på olika sätt, inte köpa vindunk eller inte dricka alls i veckorna. Inte dricka vin osv För mig känns det jättetråkigt att helt avstå från all alkohol. Är det verkligen den enda lösningen? Allt eller inget? Det svåra för min man är nog inte att sluta dricka alkohol utan att dricka lagom...

Bara så ni vet jag har magiska krafter. När jag klickar på era hjärtan för att visa uppskattning så nollställs dom. ?

Ja Dearself förstår din stress inför hemkomsten, man kan ju ändå inte sluta hoppas så är det bara. Visst döden är hela tiden närvarande så är det ju egentligen, men med ett barn som lever så destruktivt blir det tydligt.

Om dina värsta farhågor besinnas, vilket jag tänker är att din son återgår i missbruk försök att inte se det som ett misslyckande utan ett steg på en väg som inte är spikrak. Vet det jättesvårt och ibland t.o.m omöjligt, men under tiden på LVM hemmet har din son ändå upplevt saker, förmodligen både positivt och negativt. Han har sett konsekvenserna som människor fått som under lång tid levt i missbruk, kanske att dom flesta mist sina tänder vilket brukar vara avskräckande. Din son har förhoppningsvis haft en längre drogfri period och upplevt hur han mår då, bra eller dåligt, men kanske mer medveten om sina problem. Kanske har han haft en del givande samtal med personalen. Vad som är motivationen att försöka leva drogfritt för din son vet vi inte. Allt är inte som förut när han kommer hem, men oron finns ju där. För min del har jag kunnat sova relativt bra trots en kaotisk situation, men någon gång har jag tagit melantonin, ett sömnhormon som fungerat bra för mig.

Till dig Ragna du har nått din gräns och orkar inte mer förefaller det som. Kände också så men att vila i det att verkligen inse att så är det kan vara början till en förändring. Det finns inget att välja på. Man måste på något sätt ta avstånd. Tycker själv det varit svårt att veta var gränsen går, men har tänkt mig att jag ska lyfta en tung sten. Det finns en gräns för vad jag orkar och det är lättare att se det så. När kroppen säger ifrån då har man passerat gränsen.

Du har två barn till att ta hand om och kan tänka mig att du även känner skuld för att du inte kan vara den mamma du vill vara. Försök ge dig tid att skriva här. Det har hjälpt mig mycket trots att omständigheterna jag lever under inte förändrats.❤

Ja, det är ju det jag går och hoppas på att han vaknar upp. Jag har nu under året insett att det nog inte kommer att bli så men då har jag i alla fall provat och vet att jag har gjort allt som står i min makt för att påverka. Nu duger inte orden längre, nu är det handling som gäller för maken. Och han har tydligt förklarat att han inte kommer att sluta dricka och jag har tydligt förklarat att jag inte tänker leva med någon som är otrevlig. Jag har satt min gräns och passerar han den kommer det att bli konsekvenser. Vilket ju ofta är det enda som kan hjälpa någon med problem.
För min egen del planerar jag kontakt med mäklare, försäljning av husbil, skilsmässa, kontakt med kurator och anhöriggrupp igen samt någon typ av anhörighelg/vecka för mig och dottern. När allt drar igång och jag måste börja med konsekvenserna.
Men just nu vilar jag i att det är en bra period ?

Jag jag känner lite uppmuntran när jag läser här. Så fint du uttrycker dig Azalea, träffat dig själv. Min A pratar också ofta om när jag ska träffa någon annan och lämna honom. Men det är precis som du säger - nu har jag träffat mig själv och vill fortsätta utforska den bekantskapen. Det går inte med någon som är alkoholberoende så nu är det upp till bevis för maken. Jag har satt stenhårt och kommer hålla det denna gång, om han förstör en dag/kväll/helg till då blir det skilsmässa. Jag tror att den dagen kommer så jag förbereder mig bland annat genom att läsa här. Men jag känner verkligen att jag har fått nog och tänker också göra det lättare för mig och tydligt för maken varför det gick åt helvete denna gång, därför detta "ultimatum".
Bra att vi lägger fokus på att göra bra saker för oss själv, det är vi verkligen värda.

Tack för tipset. Jag ska ringa dem o fixa en tid. Ja, jag behöver hjälp p hitta mej o mina gränser igen. Det är risken att jag bara tycker synd om honom igen o sen är vi tillbaka igen på ruta ett. Att allt handlar om honom igen.

Ja, ska berätta mer när jag orkar. Och jag menar precis som du, jag vill inte förringa någons smärta. Vill ändå lyfta fram det speciella när det handlar om ens barn. Önskar nästan att det fanns en särskild tråd för det. Mycket är såklart likt, om det hannar om en partner eller förälder. Och det kan säkert vara väl så svårt. Men det här med ens barn... de är ju som en del av en själv. Det har sina speciella komplikationer, sin egen smärta. Tror jag. Som kan skilja sig från annan anhörigsmärta, även om man inte behöver "gradera" den. Många kramar, jag återkommer <3 Det bästa jag kan tänka mig är kontakt med andra i liknande situation, glad att vi kan ha det här.

Ta hand om dig Ragna. Du får gärna berätta om du vill och orkar hur ni haft det. Och jag menar absolut inte att förringa någons smärta och det hoppas jag alla förstår. Det är så många drabbade kring missbruk, vi lider alla.

Kram <3

Åh, Gros 19, Dearself och även andra i liknande situation. Man kan ju inte "gradera" eller jämföra, men jag känner igen mig jättemycket i det här med det speciella när det handlar om ens barn - även om jag mycket väl förstår att andra situationer kan vara supersvåra. Själv har jag nu under hösten nästan brutit ihop, har fått svåra psykiska problem av vår situation och söker hjälp på olika sätt - lite bra, men inget känns ändå som att det hjälper riktigt och så är det väl bara. Man kan inte "må bra" när man ser sitt barn förstöra, och riskera, sitt liv. En mängd akuta och dramatiska situationer har slagit ner mig gång på gång när jag ibland lyckats uppnå lite mer balans. Jag orkar bara inte längre - men vad ska jag göra? Jag har två barn till som behöver mig och tankarna snurrar. Vill mest av allt just nu bara skicka min medkänsla och mina varmaste önskningar till er att det ska komma en tid då det blir bättre för oss alla.

Tillåt dig att isolera dig ett tag. Ibland orkar man bara inte. Då tar det sociala mer än det ger. Jag har också behövt göra det i perioder då allt som normalt är roligt bara ger mig mer ångest. Sedan kan det vara bra att ha några kontakter man är trygg med som man kan prata lite med, ta en kaffe eller en promenad. Eller som för mig, då jag får mycket socialt på jobbet där också de flesta vet om min situation.

Jag såg på Reneés brygga igår där Sven Wolter pratade om sin dotter som levde med svår anorexi och gick bort 30 år gammal. Han var fortfarande så förtvivlad så lång tid efteråt. Såg även "Sorgen och jag " där Claes Elfsberg förlorat sin dotter i cancer. Det var en fantastiskt skildring av sorg. " Hon blev snuvad på livet" säger han, och precis så är det ju.
Tänker att oavsett vad våra barn drabbas av så är det en sån djup smärta som man tvingas hantera och leva med .Jag tror det på många sätt är lika oavsett om det är psykisk ohälsa, missbruk , annan svår livshotande sjukdom eller självskadebeteende.

I vårt fall med psykisk ohälsa och missbruk ska vi även hantera samhällets fördomar. Man kämpar hela tiden. Med sjukvård, myndigheter, våra barn och oss själva. Våra barn lider av en dödlig sjukdom.

Jag förstår att leva som anhörig till en man , förälder eller annan nära också är väldigt svårt och smärtsamt men jag tror det är ytterligare en "nivå" ( missförstå mig inte ) när det är ens fantastiska fina lilla barn. Man ser allt de drömt om som små krossas.

Jag har fått vila lite nu, trots att min son avvikit 2 ggr från sitt LVM. Under tiden där så har även en vän till honom dött i en överdos. Döden är ständigt närvarande i detta. Tänker att den rädslan finns hos dig också .

Nu kommer han hem om en månad och jag hör på honom att han inte tror han kommer klara det och jag tror tyvärr inte heller att han är där ännu. Jag börjar redan på stresspåslag , ångest och svårt att sova. Bara av tanken.

Kram

Tack Ullabulla för att du tagit dig tid att skriva ett långt inlägg. Det värmer när jag kommer hem sent och är frusen och hungrig, vilka bagateller. Förstår vad du skriver och att min son inte blir hjälpt av min smärta, men det är väldigt lätt när det blir för mycket att tänka - om du bara tog din medicin så var alla problem lösta. Min son bär inte skulden för min smärta, men jag tror det är ganska stor skillnad när det gäller ens barn och när det handlar om en partner. Jag tror att man lider när ens barn inte har det bra och det kommer man inte ifrån. Givetvis beror inte all min smärta på hur han mår eller vad han gör, man att se honom plågas berör mig väldigt djupt. Sedan finns det mycket sorg och saknad efter den friska personen. Jag kan påverka mitt mående, men jag behöver känna hopp om att det ska bli bra för min son. Svårt när jag får höra att man inte blir frisk från att höra röster, man kan dämpa med medicin, men man får lära sig leva med det. Det är svårt att känna hopp då, men tror jag förstår vad du menar och gör mitt bästa för att han inte ska känna skuld för mitt dåliga mående. Har givetvis många problem själv och så länge fokus är på min son behöver jag inte titta på dom eller orkar inte. Man lär sig mycket av svårigheter som man går igenom men just nu vill jag inte lära mig mer, bara vara. Tack för erbjudandet Ullabulla.

Nordäng jag tror också att det är ett klumpigt sätt att försöka trösta, men inte mig utan sig själv. När jag en gång ifrågasatte det fick jag till svar - att så hemskt kan livet inte vara. Jag isolerar mig nu och det stämmer jag är rädd att någon säger "fel" saker. Skör helt enkelt. Det finns personer som jag kan prata med och som kan hantera mina plågsamma känslor och det är väldigt tryggt att veta. Min son bär ju på mycket plågsamma känslor och hans sätt att hantera det har varit att gå in i känslan och att stanna där till den ebbar ut, men just nu är det i alla fall för mycket för honom.

Mycket text försvann Självomhändertagande men det är fullt tillräckligt med ett vanligt år.

Tack Backen och Malm Mia blir så glad att någon läser det jag skriver och bryr sig. Det finns trots allt hopp.

Så himla skönt vi kan ha det ändå när vi kopplar bort "Det andra".
Det låter ju riktigt mysigt med yoga retreat ? Har aldrig varit på nåt sån men vore roligt att prova på. Vi gör vara hobby yoga efter bästa förmåga, hehe. Men det känns så gott i kroppen så lite rätt gör vi nog.

Kram till dig?Azalea