Senaste kommentarerna i forumet

Jag har mått rätt väl under sista halvåret men nu börjar min ångest komma lite krypande.
Imorgon kommer mannen hem från LVM och jag packar ihop och lämnar huset igen.
Har kännt mig stark men är rädd att tappa orken nu.
Hoppas bara på att få ett avslut på skilsmässa så jag kan odla mitt eget liv fullt ut.

Kram ❤?Azalea

Läste ditt inlägg och även "Ett bättre jag"s svar.
Du förklarade för ditt barn och "la inte det på honom" - du gjorde rätt - att informera objektivt är viktigt för barnets trygghet då han ju redan kännt att någonting är fel men vet inte vad. Tycker "Ett bättre jag" förklarar jättefint och jag håller med helt i det svaret.
Dela på er, ta tid att hitta balansen igen och utvärdera sedan.
Så mycket lycka till till er!!

Barn förstår mer än man tror men tror ju även att det dom har hemma är det normala så länge dom inte har en kontrast att jämföra med.
Om du utgår från dina barns bästa och ditt eget bästa tycker jag du verkligen ska ta tag i detta och separera. Det kanske är först då din man kommer förstå att du menar allvar.
Kanske tar han då tag i sitt mående? Och kanske kan ni start om längre fram?
I vårt förhållande är det jag som är din man. Jag dricker inte varje dag, men har druckit för mkt för ofta än vad som är OK helt klart.
Min man ställde ultimatum att jag skulle sluta och då drack jag i smyg några gånger för att "få bestämma själv".
Nu har jag dock bestämt mig för att ta kontrollen över mitt mående och lagt av med det där vinet.
Din man känner säkerligen själv att han hamnat snett och det innebär en oerhörd skam!! Det låter som han passerat "riskbeteendet" och snarare är beroende och behöver hjälp om han vill bryta mönstret.
Mitt råd är att ta tag i flytten och separationen. Här måste du ju dock se till att barnen är hos dig hela tiden känner jag. Och där behöver ni ju få hjälp. Jag hoppas han med detta förstår allvaret och tar den hjälp han kan få. Ingen väljer att dricka för mycket. Ni har små barn som han borde väna om.
Det ÄR synd om honom men ingen kan hjälpa honom om han inte vill själv. Hjälp dig själv och dina barn!
Allt gott.

Hej! Jag lever med en man som har alkoholproblem. Dricker varje dag, ibland lite, ibland mer, somnar i soffan, blir tyst och sur, ibland lynnig. Dricker inte dagtid, men har varit full många vardagskvällar. Jag har succesivt utvecklat ett medberoende, svassat runt honom, inte vågat prata så mycket om alkoholen eftersom jag då blivit "straffat" i form av tysthet, eller hot om separation. Har tyckt väldigt synd om honom och kämpat för att han ska må bra så han inte dricker. I april förra året blev jag dock skiutsur efter en vardagkväll i soffan med barnen, så han var full och sluddrade.JAg sa - du kan fan inte bo här om du ska vara så packad med barnen, Hans reaktion var att vi skulle gå i sär. Jag sa att jag inte ville, bokade till hos parterapeut, men han höll fast vid detta. Sa att han inte direkt var kär i mig, han var trött på att jag var så missnöjd med honom och att han inte såg någon framtid. JAg accepterade och började bearbeta. Vi har 2 barn och beslutade att vi skulle vänta till eter sommaren. Inget sas förrän i oktober hos parterapeut. Då vill han inte separerar. Eller citet: Det spelar ingen roll. JAg fick panik, för då kändes det som jag inte fick lämna... JAg har ju jobbat så hårt på att få denna man glad, hålla ihop familjen etc. Han är också tydlig med att han inte kan tänka sig sluta dricka, möjlightvis dricka lite mindre (vilket han inte gjort) han vill inte gå upp på mornarna med barnen, eller sova i samma sovrum. Men fortsätta ihop, SUmma sumarum, senhöst och detta är har varit vidrig. Jag har stått fast vid beslutet att seprarera men aldrig riktigt tagit the final step. Men vi båda har tittat efter lägenhet och jag har manat på. Men med stark ångest och en önskan om att han bara ska säga: JAg väljer dig, jag slutar dricka, jag vill vara med dig. Men så igår var han full vid middagen. Jag (har ju äntligen börjat säga ifrån) påpekade detta varpå han säger: Det spelar ju ändå ingen roll längre, du slipper ju snart mig, sluta drick eller flytta. Detta väcker sån ångest i mig. Att det är synd om honom (och barnen) och jag måste stanna kvar som ngn neutraliserande och mormaliserande kraft. Hur som. Jag sa då: jag bryr mig om dig och du har dessutom 2 barn att tänka,på. Jag och älsta sonen (!5 år) gick sen och tog en prommis, Han hade sett och lite hört vårt tjafs och hux flux sa jag det bara: Din pappa dricker för mycket. Jag är arg ocj ledsen för det. Det är inte mitt fel, ditt fel eller lillebrors fel. Men det är inte ok. Sonen blev chockad och ledsen och sa först att han inte tänkte på det. Att han trodde alla gjorde det. Att han tänkte att pappa var sån, trött och tyst. Sen blev han superorolig för att vi ska skiljas (vilket vi ju ska) När vi kom hem konfronterade han sin pappa (och skyddade samtidigt mig) "det är inte mamma som sagt något": Han sa även, "du har två barn, om du inte slutar kan du flytta" Han grät och skrek. Mannen är nu arg på mig och säger att barnen är oroliga för att jag pratar om alkoholen, alltså inte för att han dricker. Kanske gjorde jag fel som la över detta på mitt barn, men tänker att det kanske trots allt är bra att bryta tabun? Min stora oro är nu att sonen ska tro att vår separation (som iom gårdagens kaos påskyndandes, mannen är tokarg på mig nu) beror på hans agerande. HAn försökte ju egentligen bara rädda familjen genom att ställa detta krav på sin pappa (mycket rörande) Han vet ju såklart inte hur stark alkholens kraft är. Är även fundersam kring hur mycket man ska prata om alkoholen, vill ju inte oroa dem för mycket, men heller inte skapa en ännu större elefant i rummet. Håller på att komma loss ur mitt medberoende tror jag, men tycker också väldigt synd om mannen. Tack för att ni läste detta lååånga meddelande. Fan vad svårt och sorgligt allt är och sjult att man trots år av svassande och att all energi gått åt att känna av mannens känslor och läge, blir så osäker och tycker så synd om bara honom.

Det är hårfint med att vara medmänniska och medberoende, man vill så gärna hjälpa den sjuke med allt, det ligger nog naturligt hos oss alla människor. Kanske mer hos kvinnor och därför är vi nog överrepresenterad i gruppen medberoende. Det är väl när vi får så mycket skit för det personligen som det har gått över gränsen eller som jag som visste att han körde full men ändå inte förmådde mig att göra något åt det, mer än att skälla, hota och berätta för omgivning, Just den där klumpen i magen dom kickar igång är en signal att nej, men det är så svårt. Önskar att du får lite lugn och ro nu när du blockat ?

Hur går det för dig? Hur har du det? Önskar att du också tar dig framåt och blir starkare för var dag ❤

Så glad jag blir att du tittat in här.
Du gjorde verkligen nåt fantastiskt genom att lämna och du ska vara så himla stolt över dig själv.

Bamsekram ??Azalea

Han har varit tyst i sociala medier sedan i november, när han ballade ur senast och jag skällde ut honom och sa att han måste söka hjälp. Då pratade jag med hans chef.

I natt var det dags igen. Vaknade till ett svamligt fyllemeddelande fullt av självhat imorse, skickat 01:12. Ett säkert bevis på att han druckit, det är bara då han är uppe och lallar.
Jag orkar inte ens reagera på det han skriver. Känner att stressen bara stiger i magen. Utgår från att han inte sökt hjälp och inte fattat allvaret. Jag orkar inte ha det så här mer. Blockerade honom i sociala medier nu och försöker ignorera känslan av "Men borde jag inte se till att han får hjälp, tänk om det är allvarligt" etc etc.
Jag är ju inte skyldig att hjälpa honom. Jag har försökt! Men han har ingen sjukdomsinsikt och är troligen i värre skick än någonsin. Usch vad jobbigt det är att se.
Ville bara skriva av mig. Vet att ni förstår känslan...

Åh vad glad jag blir att höra ifrån dig, höra att du är fri ❤ jag önskar så att du och jag blir fri från alla dåliga minnen en dag ? Ja vi gick ju i samma veva, det var skönt och rätt och beslutet vad det enda riktiga för oss båda, och jag är så tacksam för detta forum. Har tänkt på dig så mycket, hur du har gjort för att finna ro, börjar du känna hopp inför framtiden? Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt, jag har haft kraften att flytta, jobba och ta hand om barn. Men jag har sådan ångest och hittar ingenstans att vila ifrån tankarna som mal, tänkte i veckan ta lite time out men då blir nån sjuk på jobbet, osv.
Jag skrev ett brev, till mannen inte till den beroendesjuke. Han kommer inte kunna ta in vad som står, han är inte där än men skönt för mig att förklara i text om saknaden, om varför jag kastade in handduken och frågan varför han var så dum, varför han inte berättade innan vi gifte oss. Att man kan inte skylla alla händelser på sjukdomen, vilket han aldrig gjorde men jag och det var det jag började förstå.
Min offerkofta blir så jävla tung ibland och det spelar ingen roll hur mycket man förstår, läser och få svar så är det nog bara tiden som kan läka. I morgon fyller min yngsten år, redan ifjol åkte mannen iväg till den ouppvärmda sommarstugan när gästerna för han pallade inte, i -20 grader väntade han där i 5tim och så kan jag ändå sakna honom så att vi kunde vara en familj imorgon för att fira, fast det var länge sen han var där. Och samtidigt vill jag inte ha honom, så märkligt att jag då ändå inte kan känna lugnet och känna mig tacksam för att slippa. Imorgon är en ny dag, en dag närmare för oss att få må bra på riktigt?❤

Fina morgonsol, hur har du det?
Vi är så lika i reaktionsmönster verkar det som. Känner igen det du beskriver om tid och uppfattningen om tid i allt detta som hänt. Jag blir arg på mig själv när jag börjar känna för mkt och liksom säger till mig själv att du har ju vetat vad du gett dig in i.
Min mammas röst, fast jag inte har kontakt med henne idag så ekar den där.
De senaste dagarna har jag gråtit, gråtit som ett barn och det känns rätt lugnande efteråt.
Det känns läkande. Kan skriva flera sidor men det är nog tråkig läsning för alla andra.
Det har gått en månad sedan jag körde honom till avgiftningen snart och bara ett par veckor sedan jag valde att bryta kontakten helt. Det får ta tid och jag kommer ge det tid.
Jag vill aldrig någonsin igen ge mig in i det medberoendemönster jag har latent inom mig. Det behöver brytas en gång för alla.
Så för nu och en tid framåt så behöver jag ensamtid och tid för reflektion.
Får erkänna att jag känner mig helt vilsen, alla planer om framtiden och hur det skulle se ut har ju fullständigt raserats.
Kram på dig morgonsol.

Jag har rest stytom efter wks... Dock efter en graviditet.

Jag har läst många trådar härinne där föräldrar tror att barnen inte märker eller inte lider av deras drickande. Ofta har de nog fel. Jag tänker att du kanske kunde prata med din mamma en gång, och berätta hur du känner. Sen ska du inte behöva tjata och be igen, förändringsarbetet är hennes, men att visa att du ser vad som pågår har du all rätt till, och kanske kan det få din mamma att vakna upp. Om hon dricker varje dag kan hon behöva professionell hjälp för att sluta, du kan ju föreslå henne att börja med att kontakta Alkoholhjälpen. Har du någon annan vän du kan få stöd av? Tufft att vara själv i detta. Men stöd kan du också få här på forumet. Ta hand om dig och kom ihåg att det är din mamma som har ansvar för sitt drickande, du kan inte göra mer än säga hur du känner. Och var förberedd på att hon kanske försöker bortförklara och skylla ifrån sig, men håll fast vid vad du ser och upplever, du har all rätt att uttrycka det.
Styrkekram till dig!

Jag som hastigt lämnade min alkoholist för 5 månader sedan, inser att jag inte är anhörig längre!
Många tårar, mycket sorg men befriande!
Nu är huset sålt och därmed aldrig mer kontakt med den man som gjort mej illa i 24 år.
Det finns ett slut om man tar ett stort och tydligt steg.
Jag har aldrig " talat ut" med honom, inte sagt " sanningen". Det känner jag som befriande.
Du och jag följde varandra en tid, så jag fick ett infall att se hur det går för dej.
Jag önskar dej frihet och kraft att gå vidare ?????❤

Nora det är helt förståeligt. Att leva på utan att gå in här varje dag .. Nej det är svårt att förstå den här sjukdomen. Är nog det som retar mig mest. Inte få ihop allt så det blir begripligt. Blir mycket grubblerier i mig o det retar mig att ja har dessa tankar i mitt huvud. Vill inte ha dom där. Men sen inser ja vid närmare eftertanke att det var inte så.värst längesen ja lämnade. Min tids uppfattning stämmer inte riktigt.. det hänt så mycket att det känns som det gått.längre tid än det har gjort. O klart ja måste tillåta mig att bearbeta detta o separationen. Ja stannar i alla fall upp nu o reflekterar. Det är framsteg. Ja har trygghet omkring mig. Ja söker mig till människor som är bra för mig. Ja försöker göra saker ja mår bra av o utveckla de talanger ja har. Våga leva liksom. Kram till dig. Hoppas du mår ok.

Morgonsol, har inga svar på varför det är så. För jag får det inte heller till att stämma. Det skrämde mig många gånger, den där aggressiviteten.
Ilskan kommer över mig ibland hur fan man kan bete sig så illa mot någon man säger sig älska och ibland orkar jag bara inte tänka på det.
Har känt mig trött och i min egna bubbla i några dagar och därför inte varit inloggad så mkt.
Hoppas det är bra med dig.

Kram

Så fint att höra att du mår bra. Det glädjer mig verkligen.
Det går ganska bra med mig också. Tror mest att det är Covid och de stränga reglerna och social nedstäning här i Norge som påverkar mig mest om dagen. Aningen ensam kanske, men inte beroende eller påverkad av nån eller nått annat (ja bortsett från barnen då) - så det är fint.

I höstas, när jag var som allra räddast så loggade jag in i detta forumet nästan varje dag, och ofta så kändes det som du fanns här. Du tipsade om boken som jag har läst om och om igen. Du skrev uppmuntrande ord och det kändes som du verkligen förstod och levde mitt liv, precis samtidigt. Och det betydde massor før mig. Du betydde massor för mig.

Jag tänkte därför, och kanske det är dumt av mig, men går det att dela information med administrationen (tex mitt namn/mail) så kan man höras av enklare på en annan plattform. Jag är så sällan här inne nuförtiden, men jag skulle gärna vilja følja deg. Høra hur du har det ibland, chatta, lite enklare, lite mindre offentligt. Är det ens en möjlighet?
Och om du inte vill så förstår och respekterar jag självklart det :)

En fundering såhär på kvällen. Är alkoholister besatta av Djävulen på nåt vis ? Den ondskan som kommer från dom är över allt ja varit med om. Å tycker det satt spår i mig. Ja tänker på detta varje dag. Får verkligen inte ihop bilden av honom. Det är bara så skruvat allt ihop. Han som älskade mig så. O ändå behandlade mig som sämsta. Varför förstöra ALLT? Inte va rädd om mig alls. Är dom så sjuka att dom inte kan tygla sig alls?? Uppenbarligen... Det är så.svårt att förstå tycker ja. Helt galet. Han har alltså sabbat allt mellan oss. Bra jobbat. Ja är så jävla arg !!

Välkommen hit. Du berättar att dina föräldrar dricker alkohol dagligen, att det börjar direkt när de kommer hem och att de ibland blir flummiga och ofta somnar på soffan. Det är fullt förståeligt att du har funderingar över det, och väldigt klokt av dig att söka stöd här! Det finns vissa sätt att definiera om drickandet är riskabelt, eller om en person har ett beroende, om du vill läsa mer om var de gränserna går finns information på www.alkoholhjalpen.se/fakta.

Men, drickandet är alltid ett problem om det skapar otrygghet eller oro hos dig som barn. Hur blir det här för dig? Skulle du vilja att dina föräldrar drack mindre? Tror du att det skulle gå att prata med dem om det i så fall, eller har du kanske redan gjort det?

Du är verkligen inte ensam om att vara i den här situationen, och det finns massor av stöd att få om du skulle vilja. Har du någon som du kan prata med om det här? Oavsett: skriv gärna mer här och berätta om hur du har det, vi finns här för dig.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Skriv precis som du vill, inget är fel. Forumet är till för att du ska kunna uttrycka det som är viktigt för dig och det växlar ju beroende på ens livssituation och hur man mår. Behöver inte ens stava rätt. Det som är viktigt tycker jag är att skriva om sånt som du vill höra andras åsikter om eller bara berätta om vad du upplever är svårt. Be om råd kanske, men som sagt inget är fel. Välkommen till forumet ❤

Nora. Det är så bra att vi verkar ha liknande resa?❤ Vi verkar förstå varann o ge varann kraft att gå i rätt riktning. Ja tycker ja vaknar upp när ja läser dina inlägg. Det ger mig insikter hur fel en missbruksrelation är på så många plan. SÅ destruktivt. Ja beundrar de kvinnor som klarar vara kvar i en destruktiv missbruks relation. Som kan ha gränser som respekteras av alkoholisten. Som inte tar åt sig av elakheter. Ja är inte den typen av person som är så pass hårdhudad. Men att gå var sannerligen ingen enkel sak så ja är väldigt stolt över mig. O tacksam. Att ja förstår att det är bäst men också klarade det känslomässigt. För det är där svårigheten ligger. Att veta med förnuftet att jag för bådas skull borde gå är en sak men att faktiskt göra det är en annan. Ja har behandlat min A som nån jäkla Gud. Nu inser ja att det finns en Gud o det är inte min A. (?)Hur underbar han än visat att han kan va nykter. Ja insett att ja har behov av att se upp till nån/nåt. Nån att alltid lita på. Det är inte min A. Det är en kraft större än jag. Ja kallar det Gud. Vet inte hur mycket du sätter din tillit till en högre kraft men.. ja får ihop bitarna när ja inser detta. Utan denna kraft går ja vilse. Så tacksam ☺ Det andliga i mig kommer fram nu. Ja växer !! Så tacksam !!

Xenia. Du har koll på skrivandet. ? Skriv gärna mera. ?

Hej, jag undrar vad som klassas som att dricka för mycket? Mina föräldrar dricker ungefär 1 vinflaska per dag och oftast dricker pappa 1 eller 2 ölflaskor också. De jobbar mycket och när de kommer hem brukar de direkt dricka. De blir inte väldigt påverkade men jag kan märka ibland att de är lite flummiga och inte nyktra. Båda somnar ofta på soffan, de gör fortfarande middag och allt sånt så jag bara undrar. Dricker de för mycket?

Ärligt talat förstår jag inte riktigt hur man skriver på det här forumet. Verkar knepigt värre för mig som inte är så teknisk..

Ja, visst är det läskigt att tänka sig en sådan stor förändring som en separation innebär!
Även för mig är det så - trots att jag är helt säker på vad jag vill!
När man har varit tillsammans med någon så länge så är man ju liksom ... van ... och vad som kommer att hända sedan har man ju ingen aning om.
Det är kanske först när ens vardag har blivit alldeles outhärdlig som man känner sig redo, även om det nog hade varit bättre att ta steget och bryta långt tidigare.
Jag vet att jag själv har en tendens att förlåta för mycket och överanalysera vad jag själv har gjort som har bidragit till olika problem.
I bland skulle jag nog må bättre av att vara lite mer impulsiv och våga förändra saker.
Just nu, som ofrivillig sambo, kan jag däremot inte se att jag har något annat val än att fortsätta som förut.
Ofta ser man först långt efteråt alla chanser som man faktiskt hade kunnat ta.

Jag har inte heller känt till den här sidan så länge.
Det blir lätt så att man skriver lite osammanhängande när det handlar om ämnen som på något sätt berör en, i alla fall märker jag att jag själv skriver ganska virrigt i bland, men det är ju inga svenskuppsatser vi skriver, så det spelar nog ingen roll =)

för jag trodde det först var MIN olycklige make som skrev ;)
Tom en del datum stämde på ett ungefär för våran resa..
Även om jag inte verka har lika omfattande problem som din exfru så känner jag igen en del.
Skillnaden är kanske att jag själv tröttnat på mig själv med, -inte bara han!
Dock står vi ändå inför det stora valet fortsätta eller inte.
Min man ställer ultimatum: inte en droppe resten av livet om vi ska fortsätta.
Jag förstår att hans ultimatum bottnar i rädsla och omtanke men ogillar känslan av att inte få bestämma över mig själv och tror att det tyvärr skulle kunna orsaka att jag i framtiden dricker något i smyg istället.

Jag vill aldrig tillbaka till förra årets eskalerande konsumtion men min ambition just nu är att i framtiden (när den nu kan tänkas vara?) skulle kunna njuta av ett glas bubbel på 40årsdagen eller ett glas rött på en fin restaurang.
Däremot känner jag INTE att jag vill ha dom där slentrian-glasen och "det är ju fredag" osv i mitt liv längre. Jag är färdig med det. -vi pratar om något/några tillfällen över hela året framöver... kanske.. Jag kanske inte vill ha det heller sen för fördelarna utan alkohol märker man rätt snabbt =)

Precis som ditt ex har jag med haft kontakt med en annan kille (inte fysiskt jag heller) som väl -precis som alkohol fyllt någon slags tomhet.
Min man förknippar därför alkohol även med otrohet vilket säkerligen är en grund till hans ultimatum.

Jag har hittat ett perfekt boende att hyra. Måste bestämma mig här i dagarna.
Det är så kluvet.
Jag behöver ju tryggheten o familjen som mest nu egentligen. Samtidigt blir jag stressad och pressad.
Sen är det såklart den ekonomiska aspekten.
Och vad alla ska säga...
Sen måste inte separationen leda till en skilsmässa... utan en plats att andas på.
Jag har aldrig bott själv i hela mitt liv. Vem är jag?
Är lite rädd bara att vi ska stå på olika ställen känslomässigt av att göra resan var för sig...
Vi älskar varandra och kan inte se en framtid utan den andre men slitningarna är stora.

Så jag instämmer med ovanstående. Fortsätt gärna skriva för det är fint att läsa! =)