Senaste kommentarerna i forumet

Jag lever inte heller med någon alkoholist nu längre men levde 14 år och skaffade barn med en alkoholist, och efter det så lyckades jag hamna i samma fälla igen och var tillsammans med en alkoholist till i 2 år, som jag lämnade i somras. Verkligen ett intressant och bra ämne att skriva om och jag skulle väldigt gärna vilja läsa resultatet sedan! Jag mailar dig!

Jätte jätte tack för ditt meddelande. Jag har aldrig pratat med andra som har det liknande.. Det känns som att det inte finns, jag blir så fundersam hur andra hanterar det. Jag önskade att jag hatade mina föräldrar det hade gjort allt så mycket enklare.

Precis allt du skriver stämmer och tack igen för råd. Precis vad jag behöver just nu.

Även om jag inte längre lever med en alkoholberoende man.
Men jag gjorde det i 20 år.

Det är väl den kampen vi anhöriga kämpar med. Kansla och förnuft. Känner igen att man vet vad man ska göra men det känns inte rätt.

Jag tänker så här att det viktigaste är att inse att man är totalt maktlös vad det gäller att få sina anhöriga att sluta med sitt missbruk. Kontakt tänker jag att man får ha så mycket man orkar. Det kan ju inte vara så det blir på bekostnad av din egen familj främst inte för barnen.

Jag tycker du ska fokusera på dig själv. Det är något du kan påverka. Berätta om möjligt lugnt och sansat för dina föräldrar hur du mår ch hur du påverkas av deras missbruk. Tala inte om vad dom ska göra. Sedan tycker jag också att du ska söka hjälp för egen del och berätta gärna det för dina föräldrar. Det finns kuratorer, anhörigprogram i kommunen, alanon och även anhörigveckor man kan åka på. Om du har fokus på dig själv och din familj så kanske du inte behöver säga upp kontakten med dina föräldrar bara se till att det inte påverkar dig lika mycket. Man har rätt och kanske även skyldighet att se sig själv som viktigast och utifrån detta hjälpa så gott man kan. När jag själv varit i situationen att jag varken vet ut eller in vad jag ska göra så har jag vänt fokus på mig själv. Sedan är det ju mycket jobbiga känslor man som anhörig ska hantera inte minst ilskan som maktlösheten väcker, men även mycket sorg.

Välkommen till Anhörigstödet!

Då jag läser ditt inlägg ser jag en klar, uppriktig och rörande bild. Du beskriver tydligt vad många med dig går igenom. Ditt val att starta en tråd visar din vishet i att söka information och den generositet att dela med dig av en situation som saknar facit och är komplicerad.

Jag hoppas att din tråd får fart, det kan ta ett tag. Ibland kommer det många nya användare samtidigt och då kan inlägg hamna i skymundan.

Varma hälsningar och hopp om att du stannar hos oss och berättar hur det går för dig.

Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

I flera år har jag grävt ned mig i förnekelse och medberoende. Låtsas som att det regnar.

Jag har båda mina föräldrar som är alkoholister. De har båda bra jobb och bor i stort fint hus. Mamma har varit sjuk (psykist) vid flera tillfällen under åren och pappa har genomgått hjärtoperationer samt haft stroke senaste åren.

Min familj har alltid varit i kaos, och jag vet att om alkoholen inte fanns så skulle det vara bra. Stabilt.

Min familj är ju perfekt annars.. Mamma och pappa är perfekta utan alkohol.

Min pappa blir aggresiv och kan knappt längre gå när han är onykter. Jag och mina syskon har gjort ALLT för att få detta att vända till någonting bra, i 10 år ha rvi försökt minst. Att pappa ska söka hjälp. Tyvärr låtstas vi om som att ingenting har hänt efter alla bråk eller fyllor hos min pappa. Sagt upp kontakten då och då, men inte hjälpt.

Min mamma medicineras dagligen och bör heller inte dricka alkohol men hon är nog den som förnekar det mest och vill inte se sanningen.

Oavsett ovastående så orkar inte mitt samvete mer. Jag orkar inte hjälpa eller försöka hjälpa dem mer. Vilken jag vet mycket väl inte ligger på mitt ansvar, men jag klarar det inte. Att bryta kontakten.

Jag är skyldiga dem livet, och de har alltid hjälpt mig och givit mig allt jag önskat.

Nu har jag kommit till att jag sagt upp kontakten med mina pappa då han efter en miljon gånger åter igen gjort bort sig. Dricker dygnet runt på helgen och skadar min mamma och mina syskon så pass mycket (psykiskt). Jag är rädd att min mamma ska bli sjuk igen och ibland skulle jag tro att om en olycka hade hänt pappa så hade saker blivit bättre. För det är det enda som skulle hjälpa.

Jag vill hitta ett sätt att tänka bort dem. Jag har liksom medvetandet där och vet vad som är rätt och fel, men mina känslor är inte med mig. De förlåter och förlåter och får mig hela tiden till att älska mina föräldrar igen och ha kontakt med pappa.

För att jag älskar honom. Jag klarar inte av att se honom ledsen. Så ibland har jag haft kontakt med honom bara för att inte ha detta dåliga samvete.

Jag är rädd att jag går sönder. Nu när mitt liv tillsammans med både barn och sambo är perfekt, så vill jag inte det.

Det finns ingenting jag kan göra, men jag kan inte bara gilla läget. Det är så otroligt orättvist att mina föräldrar är i liv, men ändå ska jag säga upp kontakten med dem?

Det är lönlöst att ens skriva av sig. Jag har dock aldrig gjort det förr, men allt annat har jag gjort och ingenting får mig att känna rätt.

Jag känner igen mig i din situation. Min make gör ungefär likadant. Vi har tre barn tillsammans. Han dricker inte heller längre några hutlösa mängder, annat än när han har sina kompisar på besök. Annars dricker han dom allra flesta lediga dagarna, och alltid fredag+lördag. Ljudet av klirrande is i ett whiskeyglas... det kan nog vara det värsta jag vet.

Igår skulle han prova sin gjutna grill för första gången. Eftersom han är från ett annat land testade han den genom att göra en traditionell långkoks-gryta över öppen eld. Jag gick på långpromenad för jag behövde vara ensam. När jag kommer tillbaks ca kl 15 springer han med sitt konjaksglas i högsta hugg. Fyller på så fort det är tomt. Går in och ut med snöiga skor på trägolvet i köket, struntar i att det blir stora vattenpölar på golvet vid dörren som riskerar att skada golvet. Tycker jag bara gnäller och att han, precis som TS sa, ”inte får göra nånting utan att få skäll”... lyfter sedan upp den stora, tunga, trebenta gjutjärnsgryta upp på induktionshällen inne så att det blir tre sprickor i hällen. Det ser han såklart inte, och jag orkar inte bråka mer.

Efter maten skulle vi alla se på handbollsmatchen, vi, barnen och mina föräldrar. Han ”somnar” i soffan innan kl 17.00 medan mina föräldrar håller god min genom hela matchen och talar inte om ”elefanten i rummet”. Han ser inte en sekund av matchen utan vaknar först kl 20. Häller direkt upp en till whiskey. Idag åkte han till jobbet kl 8.00.

Nåt som känns oroväckande, men som jag inte vet om det behöver vara det än, är att det känns som att han för över ett beteende på vår 8,5-årige son. Han älskar sport som sin far, men pappa kan inte se en enda match utan att det måste drickas någonting. Samma med sonen, fast då såklart med coca-cola eller liknande. Jag bara undrar vad som händer i framtiden om ett barn inpräntas med en viss dryckeskultur, kommer han också slentriandricka alkohol varje gång det visas sport? Jag vet inte..

Allt jag vet är att jag skriver här igen, och det säger ju något.

Hej!

Jag heter Josefine Björkman och jag studerar på Mastersprogrammet inom sexologi på Malmö Universitet. Jag skriver nu mitt examensarbete som handlar om kvinnliga partners till män med alkoholproblem. Med min uppsats vill jag belysa och utöka kunskapen kring hur det är att leva i en relation med en man som har alkoholproblem och hur relationen och samlivet ser ut. Vidare vill jag undersöka på vilket sätt mannens alkoholproblem påverkar den kvinnliga partnerns sexualitet och sexuella hälsa från hennes perspektiv.

Jag skriver i ert forum för att söka kvinnor som skulle vara intresserade av att delta i min studie genom intervjuer. Jag söker kvinnor som är 18 år och uppåt, utan övre åldersgräns som lever i en relation med en man som har alkoholproblem som påverkar relationen, samlivet och sexualiteten på något sätt.

Jag kan tyvärr inte här bifoga mitt informationsbrev där all information finns angående min uppsats, genomförande samt kontaktuppgifter till mig finns. Men skicka gärna ett mail till mig på adressen nedan så skickar jag informationsbrevet till dig.

Tack på förhand!

Med vänliga hälsningar

Josefine Björkman
josefine.bjorkman1@outlook.com

Ja håller på att göra om-renovera lite i min lägenhet. Nu ska ja få positiv energi o glädje av att trivas i mitt hem☺ Ny färg på köksluckor och målat om mitt kakel. Vill skapa en trivsam miljö för mig o dottern. Ha kreativa projekt får mig att känna lust o glädje. Ska fortsätta så. Att se vad ja själv kan åstadkomma får mig att se vad som är realistiskt och inte. Vad klarar jag? Från ide' till att göra det. På egen hand! Ja kan?

Du gör ändå rätt, Nora!
Du förstår vilken galen värld du tvingas hantera om du har kontakt med honom. Å slungas in i djävulsdansen igen som aldrig tar slut. Det hjälper varken honom eller dig. Det bästa är när det blir synligt för fler hur sjuk han är. Du å ja är inte de personerna som kan få våra A att fatta. Då hade de fattat vid det här laget. Detta ligger på ett sånt djup plan att de kommer ej ge upp förrän det står mellan liv o död. Tror jag. Ja vet ju inte om min A är nykter nu. Han skrev att han varit det en tid, då för ett par veckor sen innan ja la hans mail i skräp posten. Men vad betyder ett par veckor? O vad säger det om hans självinsikt? Jobbar han med sitt inre? Att han är.nykter ett tag innebär inte att han gett upp . Det är lurigt som fasen. Det tar lång tid. Att bry oss om oss själva är den finaste handlingen vi kan göra. Ska dom falla till botten kan dom inte samtidigt ha en hand att hålla i . Då faller dom ju inte. Skönt att du har ditt nattjobb. Ja utan jobb hade ja inte varit så stabil som ja är trots.allt. Kram !!

Tappad igen: jo han har människor att prata med och hjälp att få men det vrids alltid till att hamna i samma situation igen.

Backen123: jag känner så igen det du beskriver. Det är som att leva twillightzone. Det är nog viktigt att ta till sig det som beroendemottagningen sa för det har gått så långt att nu får staten faktiskt ta över. Det finns inget jag kan göra mer.

Det spelar ingen roll längre ens om han kontaktat min arbetsgivare eller polisanmält mig, tvärtom det vore bara skönt för då blir det verkliga problemet synligtgjort tillslut. Det kommer bli jobbigt att dölja hur illa det är eftersom han själv har blandat in andra. Nu fick hans vän reda på att jag bott på skyddat boende pågrund av hans supande tex.
Det är bara rent vansinne allt och en kan bara hoppas att han slutligen inser att han behöver professionell hjälp.
Skönt med nattjobb i allt kaos, det är jag tacksam för.

Tänker på din text, vi lever i en krigszon vi anhöriga som lever med A i dess värsta form. Men vi ska iväg med barn, jobb, kalas och le och vinka. Jag berättade för min 20 åriga systerdotter ikväll att när hon tog studenten var min man försvunnen, låg och söp i stugan. Jag stod för maten på tillställningen, log och vinkade.
Jag tror tappadigen att när dom är A såhär så handlar det mest om ilska och frustration, utåt sett är man sitt glada trevliga jag, lägger locket på, och har nog gjort så länge. Så det blir som aktiva vulkaner till slut, på beroendemottagningen sa man till mig efter att jag flyttat, att du kan inte göra mer, nu får staten ta över i form av polis, ambulans eller behandling. Otäckt men sant ?

Det går inte att tvinga någon att sluta dricka. Jag har försökt alla metoder. Blev arg, var ledsen, försökte prata, ställde ultimatum. Inget funkar om inte den som dricker vill sluta och inser sina problem. Vi var ihop i 20 år, jag och min man, numera ex. Det eskalerade mer och mer för varje år. Jag var tvungen att gå till slut. Han har fortsatt dricka.
Man kan bara hoppas att dom tar hjälp till slut.

Har han ingen som han kan prata med som kan hjälpa honom och prata förstånd med honom? Det känns ju inte direkt som han har något att vinna på detta. Man önskar ju att det fanns en lösning på något vis.

Ännu en dag i kaos. Känns som allt eskalerar. Hot om polisanmälan, försöker desperat få kontakt med mig, lever i en sån galenskap att det inte går att prata, blandat in andra i ett stort kaos. Pekar ut mig som galen men har ingen självinsikt om vad han själv ställer till med.
Det är sa galet och så destruktivt att jag stänger bara av. Nu dusch och på väg till ett nattpass.
Gud hjälp oss allihop från denna vånda.
Hur har ni det forumvänner?

Att spara pengar går tyvärr inte när man knappt får pengarna att räcka hela månaden som det är nu. Utgifterna skulle minska betydligt efter en flytt, men för att kunna flytta behöver man ju ha någon form av bostad att flytta till. En övernattningslägenhet hade annars varit bra för att åtminstone ha någonstans att ta vägen när det krisar (vilket det gör ganska ofta) men utan bostadsbidrag är det tyvärr en omöjlighet (och bostadsbidrag får man ju inte utan diverse adressändringar). Ja, du har rätt, att spara ihop pengar är en absolut nödvändighet.

Alkotester anses tydligen "kränkande" av myndigheterna och används därför inte mer än ett par gånger i samband med umgängestillfällen. Om umgängesföräldern bara ser till att vara nykter vid dessa tillfällen kan den ju supa hejvilt vid resterande tillfällen. Hur resonerar egentligen myndigheterna? Om umgängesföräldern har tillbringat det senaste decenniet antingen full eller bakis kan man ju omöjligen lita på att den helt plötsligt ska förändras.

Ett annat problem är ju att umgängesföräldern, även om den är nykter just när barnen överlämnas, mycket väl kan hälla i sig ett tiotal starköl direkt efteråt. Vad händer då med barnen? Man har ju ingen som helst möjlighet att övervaka vad som sker om man själv har flyttat därifrån.

Kan ju fungera olika i olika kommuner. Mig hade de inget enskilt samtal att erbjuda, bara medberoendegrupper... Ring och bolla med dom hur de kan hjälpa dig! Spara ihop en ”dra åt helvete” budget så att du kan fly med barnen. Tolerera ingen alkohol alls om barnen ska träffa sin pappa. Då blir valet hans. Hävda att det är för barnens bästa och att du skyddar dem genom att kräva det. Trots fortsatt tjafs om barn/nykterhet i 4 års tid så är beslutet att lämna det bästa jag har tagit. Sonen har fått en bättre mamma och får förhoppningsvis en bättre och tryggare uppväxt sammantaget.

Tack för ditt svar, Heleena. Jag har för mig att Familjerätten även erbjuder separata samtal för parter som av någon anledning inte vill träffa varandra. Om din sons pappa inte vill gå dit över huvud taget är det till nackdel för honom i en eventuell vårdnadstvist.

Här känns det som att valet står mellan att:
- stanna kvar och fortsätta låta familjens liv styras av ett fyllo (fortsätta ta allt ansvar för barnen, ekonomin och hemmets skötsel, aldrig kunna lämna barnen ensamma med deras pappa och dygnet runt behöva vara på sin vakt till den mån att man själv nätt och jämnt hinner/orkar sköta arbete/studier medan barnen märker och påverkas alltmer för varje år som går),
- "rymma" med barnen (hur nu det skulle gå till att få tag i en bostad utan pengar), riskera att förlora vårdnaden eller åtminstone tvingas lämna barnen varannan vecka eller liknande hos deras pappa som på sin fritid antingen är redlöst berusad eller bakis med hemska humörsvängningar.

Tyvärr verkar familjerätten det enda stället som går att vända sig till, förutom jurist. Men får du ensam vårdnad så har ju pappan umgängesrätt ändå. Mitt problem är att familjerätten är frivillig och att båda föräldrar måste ringa och boka tid. Har varit i samma sits sedan 4 år tillbaka.
Helt sjukt egentligen. Pappan till mitt barn lämnar prover vad gäller jobbet och körkort. Men för att ha ett barn hemma behöver han inte påvisa någon nykterhet. Oron gnager fortfarande varenda gång sonen är där!
Stå på dig, hävda att dina barns bästa just nu är att dom är med dig. Förstår att det är skitjobbigt!

Du ställer en fråga som är svår att svara på egentligen. Insikten måste ju komma inifrån men borde ju gå att trigga igång utifrån. Åtminstone borde det gå att putta processen i rätt riktning, men frågan är hur. Har någon någonsin funnit ett svar på detta som är någorlunda generellt?

Ja, det kanske är så att dörrarna jämt är öppna men att man ibland är sin egna fiende. Jag har egentligen inga svar för jag vet inte.
Det enda jag vet är att jag vill gå vidare och framåt i mitt liv nu. Är det inte dags att vi gör det nu?
Fick precis ett sms efter två dagars tystnad efter ett massivt sms regn av hot: nu skulle det betalas tillbaka. Vips så hade jag pengar. Det stod något om att rätt ska vara rätt....Nu ska han liksom sminka över situationen med att göra "rätt för sig". Tack, men nej tack. Det blir som en teater mer än autentiskt. Nu ska man vara den som gör rätt för sig istället för att ta tag i det verkliga problemet. Glöm det.
Jag accepterar inte längre det här känner jag. Komma in i mitt liv och klampa, härja, slänga skit, försvinna, ljuga, skita i allt, hota mig, påstå att man älskar mig, osv osv utan ärlighet och utan en tanke på hur jag blir påverkad, det passar mig helt enkelt inte längre.
Jag swischade tillbaka pengarna och blockade honom där också. Jag tycker han tar sig friheter som han inte har.
Kan tyckas dumt att inte ta emot pengar som egentligen är mina men något som är viktigare för mig det är att jag bestämmer i mitt liv och om det är ngt chockerande som hänt så ser man till först om det är ok. Att direkt börja dirigera och betala tillbaka och ordna som om jag vore ett objekt, det accepterar jag inte längre.
Jag bara känner att jag accepterar inte längre att ha någon som inte respekterar mina gränser i mitt liv.
Jag vet att jag är tjatig, kanske till och med barnslig men det ger något att skriva det. Det blir på riktigt och jag vet hur lättmanipulerad jag varit tidigare, det får vara slut på det.
Just idag känner jag mig stark och helt på det klara med att det är banne mig inte jag som lyfter glaset för någon annan och jag vägrar vara någon känslomässig papperskorg för någon annan.
Det har varit min roll sedan jag var ett litet barn i mina närmaste relationer men jag börjar bli rätt medveten om att jag förtjänar och har rätt att begära att bli behandlad med respekt.
Det gör ni också kära forumsystrar.
Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
<3

Tyvärr verkar det vara så att Familjerätten i alla lägen blint fokuserar på "barns rätt till båda sina föräldrar" och ser det som en självklarhet att "barn mår bäst i sin invanda miljö".
Dessutom är det, som sagt, ord mot ord som gäller i den här situationen.
Inga vittnen finns.
På grund av alkoholistens instabila temperament vågar man inte heller chansa på att kommunen ställer upp eftersom myndighetskontakter skulle kunna utlösa någon form av hämndaktion.

Vilken jobbig situation för dig! Jag har haft väldigt god hjälp av Familjerätten som är en kommunal inrättning. Inte när det gäller det problem som du har utan det var annat. Men kanske kan dom hjälpa dig!? Jag antar att Familjerätt finns i alla kommuner. Tror att dom hörde till Socialkontoret. Ta med så mycket dokumentation du har och kan när det gäller hans missbruk mm Hoppas det löser sig!

I det aktuella fallet har alkoholisten tidigare kallats till ett möte på socialkontoret, med anledning av rattfylla, och då, som tidigare nämnts, tackat nej till hjälp med motiveringen att den inte har något problem.

Socialsekreteraren accepterade detta utan följdfrågor och sa även att det är helt okej att dricka hemma.

Faktum är att alkoholisten i flera år har ägnat sig åt regelbunden fyllekörning, dock utan att ha åkt fast mer än ett par gånger.

Den nyktra föräldern anser inte alls att det är "helt okej" att alkoholisten dricker hemma eftersom barnen då tvingas stå ut med alkoholistens beteende.

Alkoholisten bryr sig inte, har aldrig brytt sig, om vad den nyktra föräldern anser om saken.

Vad kan den nyktra föräldern göra för att ta sig själv och barnen ur en till synes oändlig fångenskap?

Min sambo dricker varje helg. Detta har pågått i 4 år och jag tycker det är så jobbigt. Han dricker 5 liter vin och 6-8 starköl och en halv eller hel jäger men säger att han inte har problem. Han jobbar mån till torsdag 40 timmars vecka och direkt när han kommer hem på torsdagen börjar drickandet. Jag har sagt att jag vill att han drar ner på det och han säger att han har en plan men det händer inget.. hans dotter med barn har dragit sig undan och ett tag hade de ingen kontakt han förstod inte att det berodde på alkoholen hur ska man få de att vakna upp? Förstår att det är en sjukdom och jag älskar honom för han är världens finaste för mig men jag vet inte hur jag ska orka. Kattis