Senaste kommentarerna i forumet

Det jag tänker när jag läser dina rader är att det är inte polisens jobb att skydda dig och barnen.
Det är ditt eget,
Så länge han inte är hotfull.

Speciellt om han egentligen har en annan bostad så har du kanske svaret där?

Varför bor/kommer han till dig då?
Att sätta sig ner och se klart på situationen är svårt.
Din man har alkoholproblem och du upplever det svårt att få hjälp.
Problemet med alkohol är ju ofta att när det går ur kroppen så vill man ofta leva med personen igen.
Till nästa gång..

Så titta vad du kan göra för att påverka din och barnens situation.
Väldigt svårt,men jag tror att du ska börja nysta i den änden av garnet.
Framför allt,läs och fortsätt skriva.
För mig gjorde det underverk med mina insikter om mig själv och hur jag ville leva mitt liv.

Åh så tråkigt att det inte får vara bra för dig, önskar dig så lugn och ro ❤ hur går det för mannen nu, nåt steg närmare tillfrisknandet eller håller han fortfarande fast i att han kan dricka balanserat. Jag tror MalmMia att vår sak har sin tid, man går när man är redo. Tror att om man går för tidigt så blir ensamheten jävligare och tvivlen större. Bättre och låta lite värka ut på plats, så tänkte jag fått vi hade ju så få år tillsammans. Jag håller så tummarna att han vaknar till ännu en gång och stannar där. För mig har tankarna på en högre kraft hjälpt, har skrivit det lite här och där på forumet, men jag är fortfarande överraskad att det här hjälpt mig i processen att frikoppla, vila lite Kram ❤

Alltså jag har en pojkvän som dricker för mycket. Vi bor ihop även om han har adressen på annat ställe. Tre gånger har jag ringt polisen för att det bara varit för mycket.
Första gången kom de hit och pratade med oss och typ gjorde klart för mig att jag inte kan slänga ut honom och de inte tänkte ta med sig honom. Typ 10 minuter efter att de gått höll han på likadant igen.
Andra gången när de kom hit pratade de med oss och lugnade ned honom lite och förklarade att de inte kan ta med sig honom för att han var i sitt hem.
Tredje gången, nu ikväll, kom de och pratade lite och tog sedan med honom till beroendemottagningen. Efter två timmar ringde jag dit för att få höra att han verkligen var där men nejdå då hade han gått. Jag frågade vad för skydd och hjälp det finns för oss och fick bara till svar att det inte finns något.

Nu kom han nyss hem igen. Fruktansvärt otrevlig och inte nykter. Helvete vad kul för mig, mitt i natten. Tur barnen sover.

Vad gör man? Finns det verkligen inget skydd för barnen? Ska polisen verkligen lämna en stupfull karl hemma hos små barn? Helt sjukt. Det enda som händer är att det blir orosanmälningar men socialen kan ju inte få honom nykter och tack och lov mår barnen bra, de har en fantastisk mamma :)

Du gör mig glad, Nora.
Han tog mailet på ett normalt sätt ☺ ingen ilska eller sånt.

Ja var på Al-anonmöte ikväll. Bygde på insikter där . Fick energi o skratt. Stärker mig . Ja ska verkligen lägga fokus på mig o mitt liv. Det enda liv ja har o som ja får göra vad ja vill med ☺? Ska bara inse det. O att sluta lägga fokus på hans bekymmer. Dom är ju inte mina !! Löser han mina problem? Nej just det. Så då ska ja sluta tro ja ska lösa hans !
Kram

Vill bara kika in och ge dig
❤️?. Var snäll mot dig och glöm inte det. Det är ingen lek, det är en dödlig sjukdom de har och så den förtvivlade läxan vi har att lära oss. Det är inte lätt men du är inte ensam. Är jätteglad att du finns här med och delar av dina kloka inlägg, tack morgonsol!

En dag Emma Lisa, när du inte längre är mitt i det här kommer du att se hur galet det är. Synd att du tvivlar på dig själv. Som utomstående blir det komiskt att läsa ibland, men det är inte så när man är känslomässigt engagerad.

Han dricker för att du är jobbig. Synd att han inte upptäckte det tidigare. Skämt åsido men jag har hört otroliga varianter vad det gäller orsaken till att man dricker t.o.m att man blivit lurad på systembolaget när man egentligen skulle handla alkoholfritt. Du vet att han är nykter p.g.a att han är sur så kan det också vara. På mitt jobb hade vi alkoholmätare när vi skulle se om någon var onykter. Det är inte lätt att gå skilda vägar och det verkar ju finnas mycket som är fint också. Frågan är kanske vad som kan motivera honom att bli nykter. . Du kan varken få honom att dricka eller inte dricka. Den makten har vi inte.. ❤

Det eskalerade och han körde med alla fula kort han kunde. Skulle sälja min bil, inte betala mer hemma, jag skulle behöva jobba heltid (med fyra barn och en fsk som har speciella öppettider) då vi skulle bo varannan vecka i huset tills dess att saker var klara osv. Slutade med ett stort bråk och jag tog barnen och åkte. Jag ringde också hans mamma där jag n a i v t trodde mig skulle få lite medhåll och stöttning. Icke. Så där föll också en del bitar på plats. Att han inte berättat hela sanningen samt att hans mamma blint tror på honom och att han är hennes guldgosse som absolut ska sättas först och främst. Ja, han är ensambarn och än i dag sönder curlad. Iaf. Jag började sen jobba efter nästan fem år hemma. Jag jobbar i skola med elever som inte har det bra hemma osv. Jag åkte helt enkelt hem och bröt ihop. Det slutade med att han höll om mig och bad om en dags lugn. En dag när allt bara var bra. Sen dess har det varit det. Han har slutat dricka. Själv. Vill absolut inte ha hjälp (inser heller inte att han har ett problem, så som jag ser det). Han lämnar barn. Lagar mat. Det är små steg, men alla bäckar små. Mäklaren var här idag och jag tror och hoppas att han har insett allvaret. Vi har pratat, egentligen inte om det som har varit, det måste jag bearbeta själv, utan om hur framtiden ska se ut. Jag är lugn. Hoppfull men inte naiv. I slutändan älskar jag honom och vill ha vår familj. Och våra barn är så små så det blev tydligt att det såklart också är det dom vill. Dom är för små för att se ”fördelarna i att vi delar på oss”. Sen fick jag, handen på hjärtat, panik över alla råd över soc, oroanmälningar etc. Det är inte en väg jag vill vandra. Så, nu tar jag det dag för dag och hoppas lite på det här med att börja om. Blir det samma igen så vet jag att jag gett ALLT och kan med gott samvete vandra vidare..

Backen123 hur gick det efter att du hörde av dig o frågade hur det går för honom? Du var lite rädd att du la dig i? Ja har precis svarat min A pga samma anledning. Att visa att ja är mänsklig o har empati. Men veti katten om det var rätt. Inget svar än o tror han blir bara förbannad nu. Trots att ja vet att ja skrivit ett jättebra mail som är sakligt,ärligt och kärleksfullt men inget ont om honom o hans sjukdom o hur han beter sig trots att ja kunnat skriva flera spaltmeter så tror ja sjukdomen i honom kommer tolka detta till något negativt. Då ger upp. Ja svarade endast pga visa honom ja är.medmänsklig. Ja har eg inget behov av att höra av mig. Tror ja gjort fel som svarat efter.rätt.så lång tid nu. Jaja. Ja får se

Tack Nora för din medkänsla o tröst.?❤ Ja har gjort allt ja orkat o lite till tills ja satte stopp för ja insåg att ja håller på att pausa mitt nuvarande liv för o gå upp i hans mående o försöka stötta honom. Men han har hela tiden varit dum i perioder o tyckt det varit ok att va elak mot mig när han känt för det. Han kan inte ta ansvar för sina egna känslor. Ja vet ju det! Man skyller inte sitt dåliga liv på nån annan! Ja hade kunnat göra likadant. Skyllt på honom! Men ja har ansvar själv o ja har tagit ansvaret för mig genom att backa. Så ja ska kunna få känna ro o ha energi. Men är man så sjuk som han är då ser han mest sina egna behov och vill ha så mycket att han inte ser mina behov och vad ja behöver. Han kan helt enkelt inte. Men vad ska ja göra åt det! Att han inte kan se det? Inget!! Nu har ja åter förklarat i ett mail hur ja tänker. ( samma som förra gången) men repeterar för honom att vi drar ner varann!! Ja behöver friska människor omkring mig för o lösa mina grejer o han behöver också det. Ja var väldigt saklig o psykologisk. Men förväntar mig inte att han ska ta detta mail bra. Han säkert lika sur för det för att han inte får som ham vill. Ja varit snäll nu för ja har eg. Inte behovet att svara honom. Det är för o visa ja är mänsklig fortfarande (!) Eftersom han tror ja är helt omänsklig som kan stänga av honom helt.

Vad tufft för dig min forumsyster . (Tycker det var så fint uttryckt av dig .) Vill gärna va din forumsyster❤ Ja förstår dig fullt ut. Bli sedd o respekterad är såna grundläggande saker för en fin relation. Detta destruktiva tjafs som blir ger ingenting! Skapar bara avstånd. Det är beklagligt att det blir så. O så lätt o lägga över ansvar o anklaga sin partner ist för o se sig själv. Ja tyckt varit väldigt svårt att se mina fel i relationen med en alkoholist. Därför deras beteenden är alltid sämre än mina. Då tycker ja det är lätt att känna att "äh, mina brister är inte så farliga. Dom påverkar inte honom SÅ negativt. Fast det är ju självförnekande det med. Utan A o min relation har ja heller ingen att skylla på. Ja får ta ansvar för mig själv. O ja vill bli vuxen o frisk i mitt känsloliv. O tycka ja är bra. Osv. Ensam är inte stark. För o bygga mig behlver ja människor. Men trygga o ödmjuka såna. Som inte.mår så dåligt att dom inte kan se saker o ge mig rätt infallsvinklar o utan att blanda in sina egna känslor o bli upprörd etc. Ja Älskar bara detta med att kunna skriva med såna som du här på forumet. O känna att kvinnosläktet håller ihop ❤ Ja får styrka o hopp o växer. Glad du finns här på forumet, Nora! Kram

Nu blev jag glad så befriande att läsa vad du skriver. Att "tvingas" vara glad fast man inte är det blir ytterliggare en belastning. Det är fullt tillräckligt med den rädsla, ångest, sorg m.m. som man redan bär på. Jag vet allt, eller i alla fall en hel del, vad som är bra att göra men det blir ännu ett belastning. Men som du skriver det värsta är att försöka se glädje när den inte finns där och att det förvärra tillståndet. Så skönt att se att någon annan upplever detsamma. Hörde en gång något som verkligen fastnade hos mig och det var att smärtsamma känslor kan man bara bli av med genom att dela dom med någon.

Sä härligt det du skriver om Spa, tror aldrig jag kommer att gå dit även om jag mår bra. En protest helt enkelt. För mig har nog det allra värsta varit när vänner (som inte kan härbärgera min smärta) säger att dom känner på sig att det kommer att ordna sig. En gång var min son försvunnen 17dagar med alla det känslor det innebar, där varje minut var en plåga och det blir många minuter på 17 dagar och nätter då fick jag höra såna kommentarer. Vad vill man med det kan man undra. Att jag inte ska oroa mig eller?

Sedan tänker jag när du skriver att du kände hat och missundsamhet gentemot föräldrar som hade glada friska barn, men så blir det när man inte kan hantera de smärtsamma känslor man tvingas bära. Hatet är ju inget uttryck för ondska utan för smärta anser jag. Tack för ditt inlägg nu år jag så glad så jag tror jag ska dricia Irich coffe kväll.
Tack Blenda. ❤

Jag tycker mig känna igen det du skriver gros19. Har levt många år i helvetet med suicidalt barn där varje minut innebar ångest, rädsla och kamp. Jag kände hat mot alla med friska glada barn. De som levde sina vanliga liv men ändå klagade på allt mellan himmel och jord. De som tyckte att jag "måste åka på spa, komma ifrån lite och ta hand om mig själv". Jag hatade dem verkligen. Det var väldigt obehagligt att inse att jag kunde vara en sådan missunnsam människa.
Men genom att tillåta mig alla känslor så gick de lättare över. Att kämpa emot, att försöka se glädje när den inte finns, blev för mig värre.
Jag önskar dig trots detta att ljuset ska komma tillbaka i ditt liv, på det ena eller andra sättet.

Måste få (ska ha) ett vanligt halvår, när jag och mina anhöriga mår okej, kan sova, äta och jobba dvs när det är lugnt. Ett halvår när jag inte behöver använda strategier, förhållningssätt för att om möjligt överleva dagen. Vet hur ett lugnt liv är, ett liv i harmoni, men det är inga längre perioder jag fått vara där.

Vad som är så svårt tycker jag är att inte se det som ett straff när livet är svårt, ett straff för vad vet jag inte så det går inte att gottgöra. Det är plågsamt att se förändringen som sker i andras liv och känna att mitt har stannat upp. Det blir ingen förändring eller möjligen till det sämre. Nu är jag väldigt depressiv, men behöver få vara det, behöver få stanna i den känslan, behöver ingen tröst.

Går ibland på alanon och alla där är "jättesnälla" men ibland låter man mig inte stanna i min plågsamma känsla när sorgen, ilskan, smärtan tar över. Då vill jag att någon ska finns där och låta mig vara i min känsla. Tillsammans med nära vänner är det så, men tyvärr klarar alla inte det och då förstärks känslan av att det är något fel på mig. Jag borde se saker på ett annat sätt och mina känslor är fel.

Behövde bara skingra tankarna. God morgon alla!

... jag var här. Just nu läser jag en hel del här inne. Jag har ännu inte lämnat, jag har inte varit redo. Idag hade vi ett mycket bra samtal, där jag förtydligade att inte en likadan helg -då lämnar jag dig. Jag kommer inte acceptera en full helg till. Då är det nog! Jag önskar så att det blir så men egentligen tror jag inte det. Men nu har rävsaxen slagit ihop, nu är det bara för mig att bestämma hur jag ska ta mig ur fällan.

Som jag funderat på hur det går för dig. Och jag läste i din tråd och skrev där. Du har utmaningar just nu med mannen som vill experimentera och jag hoppas att han kommer till insikt. Den som du delar. Men vi vet båda hur det kan vara.
Hoppas att du smakar på ordet fridfullt. Vad skulle det innebära för dig. Hur kan du få in det i dina utmanande stunder just nu. Fundera om det inte går att skapa utrymme för de små, men faktiska möjliga pauserna som går att få. I din tillvaro. Notera när de inträffar, hur du kan omvandla dem till dina fridfulla stunder.
Om du vill, se det gärna som en övning.
Varm kram till dig ❤️!

Syster, det var så fint att höra det ordet. Tack för att du skrev det. Det fick mig att känna en värme och det var en fin känsla. Vilka fina vänner du har! Det är jag glad för. Jag önskar dig en riktigt bra start på 2021. Du har kommit så långt. Ta hand om dig! Varm kram syster!

Tack för dina fina ord. Det blir ett bra 2021. För dig och för mig och för alla här. Jag vill skriva mer till dig en dag. Nu är det lite annat som jag behöver prioritera. Men jag önskar dig en bra start på detta året och en stor varm kram till dig.

??

Började gråta (igen) då jag läste ditt svar. Tack, jag förstår ju nog. ? Gråtit rätt mycket idag. Triggern var möjligen läsk. ? :
Min kompis öppnade en burkläsk och det kändes som att hjärtat slog dubbelslag och jag fick klump i magen. Ljudet "ptsch" har jag hört så många gånger.
Höll mig inför henne men sen ensam brast det. Hans drickande "finns med" överallt tydligen ... ?

Jag har ju inte varit med honom året ens, men man kan tydligen vara väldigt matt ändå av hans missbruk.
Kram. ?

Jag läser ditt inlägg och känner med dig, jag känner igen mig själv också.
Jag flyttade tillbaka till honom för att jag klarade inte av kvinnoboendet. Nya löften om en framtid. Nu efter två dagar är vi tillbaka i bråk igen, jag har bett om ursäkt för att jag tappar tålamodet och blir frustrerad p honom. Nu inser jag att han faktiskt inte respekterar mig. Avbryter mig när jag pratat, frågar mig aldrig ngt, bekräftar mig aldrig och tillslut brister det för mig och jag höjer rösten. Jag vill inte mer. Jag vill leva i en relation där jag blir sedd, där mina behov blir respekterade och inte bara omvänt. En man som kan säga förlåt, som kan tänka på någon annan än sig själv.
Var inte hård mot dig själv morgonsol, en relation måste gå bägge vägar om det ska funka.
Du behöver inte ha dåligt samvete för att du inte svarar och hjälper. Du behöver inte må dåligt för hur han beter sig. Jag är övertygad om att du har gjort vad du kunnat och mer än så för att det ska fungera. Han har ingen rätt att låta sin frustration gå ut över dig.
Kram på dig och var förlåtande mot dig själv.

Ja känner mig så ledsen. Hela dan ??Ja kan inte blocka min mail. Tryckt på alla tänkbara ställen men ja ser alla mail ändå. Inatt ringde A mig 7 ggr o skrivit 11 ggr på mailen! Det är knäckande att läsa o ja får tunnelseende när ja ser dem i min mailbox. Första mailen var positiva. Sen bara väller nedbrytande ord. Ja kände mig så stark imorse men fan vad han kan knäcka mig! Mitt medberoende gör att ja väljer o öppna mailen. Ja blir skräckslagen på nåt konstigt vis. O tänker att ja " måste" öppna mailen om det skulle stå nåt riktigt otäckt där som ja måste veta. Ja vet ja är nedbrytande för honom som inte svarar på något över huvud taget . Han förstår inte mitt dilemma. Ja känner mig så ledsen

Har inte fått tag på honom på något dygn, tänker om han dricker. Vad han gör och inte gör? Hamnar i farliga situationer? Brusar upp mot familj? Tur att vi inte bor på samma ställe får jag ju tänka. Ätit mindre än vanligt. Behöver ju inte vara någon fara, men tankar kommer ... ?

Att bryta bland annat pga oro, det känns så fel. Dåligt samvete. Så maktlöst.
Känns dock som om jag bryts sönder. När vet man då man måste bryta ... Vad säger man till någon. "Jag är orolig, går i bitar orkar inte med detta. Hejdå." Vad?! Skulle nästan kännas lättat om han sade att han inte vill med mig mera. Jag Håller på att få spader.

Jag fick se filmen i portioner, blev mycket mellan varven. Men det är väl det tänket vi gör här tillsammans, bestämmer oss för att det kommer bli bra ?❤
Tröttiz ett tips är att drömma om hur du vill ha det om du skulle leva själv, det kan vara en början att veta hur du vill leva ditt liv. Jag fick det tipset och det var så vilsamt, bort från oro och ångest att leva med en beroendesjuk. Sen är allt en process, du vet när det är dax om det blir så, men ta hjärna hjälp av vänner för när man står där så är det skönt att nån bär ( i dubbelbemärkelses, kanske)❤ kram på er

jag kolla på den filmen också, ska bli spännande! Önskar er en skön söndag-kväll?

Ja så är det nog, att vara lite snäll, peppa och så. Fint samtal igen igår, idag kom han för bit med lite trälappar han fixat. Och då tog jag upp det här med huset, att jag vill ha lös pengar. Föll inte i god jord, men det handlar ju inte bara om mig. Han har brutit ryggen sen 4mån tillbaka, han kommer knappast bli så bra att han kan ta hand om detta stora hemman som det var sagt. Han har ju inte klarat det hittills eftersom hans A blommade upp när vi flyttade dit. Men såklart känns det som om jag är ormen. Då skickar jag ett sms om att han ska vända och äta med oss, att vi är vuxna. Han svarar att jag inte behöver tycka synd om honom. Men klart jag är orolig, skilsmässa, bruten rygg, Alkoholistsjukdommen, sjukskriven och inga pengar. Ja fy och samtidigt beror allt på A......
Tack för ditt svar och din analys, önskar att du får ditt lugn också för ibland vill man ju bara spy på allt. Tyckte inte du hoppade från ämnet för det är ju det där, det handlar om. Att stå fast, vara medmänniska till någon man vet är svårt sjuk till att lägga sig platt och låta sig dras in i djävulsdansen igen

Det är märkligt det här med att inte kunna bestämma sig. Varken kunna ge allt och vara i förhållandet eller kunna ta steget ifrån. Jag märker att min man försöker och anstränger sig även om han i vart fall än så länge inte vill sluta helt men av någon anledning kan jag inte lita på det utan väntar bara på att det ska börja drickas mer igen.

Funderar mycket på min förmåga att ge igen eller om allt för mycket blivit förstört och att jag helt enkelt inte kan längre och måste gå av det skälet oavsett om han anstränger sig eller ej.

Funderar också på om jag ställer för höga krav. Han kanske inte har så stora problem som jag tycker mig se utan faktiskt kan dricka men mindre än förut. Samtidigt som jag känner att jag ljuger för mig själv bara av att skriva så.

Uppdatering: Nu kom han hem, och har inte druckit vad jag märker. Han är nämligen jättesur och undrar varför middagen inte är klar åt barnen. (Kanske beror på att jag blev helt ställd av hans agerande)

Är det rimligt att behandlas såhär för att han sätter ner foten mot alkohol hemma? Jag har packat hans väska och undrar om det inte är bäst att han vänder om. Det var ju vad han ville.