Senaste kommentarerna i forumet

Nora . Min A också vääldigt duktig på att hota. Det är förödande för ens känslor att tvingas läsa sån dynga. Ja reagerar omedelbart på såna texter med. Å det är inte bra för mig. Min alkoholterapeut nu nykter alkoholist har sagt att ja ska strypa alla vägar för honom därför kontakten med mig ger honom bara ett utrymme att kunna få agera utåt på någon. Mig då. Det leder ingenvart. Skadar mig o man uppehåller sjukdomen genom att svara. Ja har blockat samtal o sms o kan inte få dom från honom. Har du inte den möjligheten i din telefon? Kram

Morgonsol.
Jag har också blockat men kan inte låta bli att läsa. Hot om att ringa min arbetsgivare, hot om att jag är polisanmäld osv men nu har jag blockat honom så att jag inte kan se om jag fått sms alls.
Om han nu anmält mig så har jag dokumenterat kaoset hans alkoholism förorsakat i 1,5 år så jag har inget att vara rädd för.

Nora . Ja har blockat både sms samtal och mail .

Hej!

Är en ung tjej som har en pappa som är alkoholist. Han har under många år haft denna problematiken (sedan jag var 14 år). Han vet själv att han har ett stort beroende problem och går själv i vård för detta. Något av det jag tycker är jobbigast med att vara anhörig är den ständiga limbon mellan ilska och sympati. Under första åren tyckte jag synd om honom och försökte vara snäll och peppande för att han skulle bli nykter. På senare tid (efter att jag flyttade hemifrån och fått distans till det hela) är jag bara arg på han. Tror att detta har och göra med att jag inte ser hur dåligt han mår utan främst konsekvenserna som rinner ut över min mamma och bror.
Hur är eran inställning till anhöriga?
Känner att jag inte längre vill dalta med honom utan bara få honom att förstå att det är hans fel att han sitter i sin egna knipa. Någonstans valde han ändå att fortsätta dricka efter allt för många öl allt får många dagar i sträck.
Hur ska man handskas med att vara irriterad på någon som man inte får berätta hur man känner till pågrund av den konstanta rädslan att man ska trigga igår mer drickande eller värre?

Hoppas det inte var allt för flummigt och att jag kan få insikt i hur andra hanterar detta.

Hej!
Ber om ursäkt för att du har behövt gå igenom detta!
Har själv växt upp i ett hem med en alkoholiserad pappa och ser inte att någon ska behöva gå igenom detta. Bra att han nu pratar mer öppet om sina problem, men en person som har ett beroende är aldrig helt ärlig mot andra eller sig själv. Barnen i hans nya familj är för unga för att förstå eller göra något åt det som pågår och där behöver vuxna ta över. (Oj vad jag hade önskat att en vuxen runt om kring mig gick in och tog ansvaret så att jag inte behövde). Det är inte du som bär ansvaret för vad din pappa gör eller väljer att göra. Men jag anser att vi som vuxna måst skydda barn som inte kan skydda sig själva. Jag hade rekommenderat att kontaktar socialtjänsten och gör en orosanmälan (låter hårt men det är för barnens bästa). Du kan även prata med din pappa eller mamman till barnen men det är stor risk att de inte är öppna för att lyssna och lever i förnekelse.
Via socialtjänsten kan även din pappa få hjälp med sina problem via medicinering, beroendehem eller samtalsstöd.
Hoppas det går bra för dig och din pappa framöver!!

Det är klokt av dig att fundera på de här sakerna och på hur du kan göra för dina barn kan träffa sig pappa. Jag funderade på om du har pratat med honom om dina funderingar. Om du och han kan komma överens om saker kring barnen trots hans alkoholproblem, så är det bra för barnen på sikt. Personer som är alkoholberoende är inte automatiskt dåliga som föräldrar eller på att förstå vad barn behöver. De dricker oftast inte heller hela tiden. Som gros19 skriver, så är det inte bra för vare sig barnen, dig eller honom att träffas då han druckit. Du kanske kan hitta ett tillfälle då han inte druckit då ni kan prata? Fråga honom om vad han kan göra för du kan känna dig trygg när de träffas och för att barnen ska må bra av det och försök komma fram till en gemensam lösning om det är möjligt. Att bevisa nykterhet eller att ha med sig någon fungerar antagligen bättre om han är med på det eller själv föreslår det.

Du har som gros19 nämner också möjlighet att ta hjälp av kommunens socialtjänst. Men det behöver inte vara i form av en anmälan. Den stora majoriteten av insatser de gör sker helt frivilligt. Och du och inte minst dina barn har rätt till stöd eftersom deras pappa har alkoholproblem eller beroende.

Hur låter det här för dig? Finns det något i de tips du fått som du kan använda dig av. Skriv gärna igen.

/magnus
alkoholhjälpen

Jag har lämnat, bor själv med mina barn, så skönt och har sagt jag kommer aldrig tillbaka till det huset. Det här varit komplicerat då han bröt ryggen i aug ( du kan läsa i min logg, så förstår du?)
Hans ensamhet, sjukdom och smärta gör att jag är där och försöket få ordning iaf, han ger inte mig näring eller försöker ens att hitta en lösning så jag fattar inte vad jag håller på med ens ?? Tror det är svårt att anmäla om ofredande så att det leder nånvart, däremot har jag fått hjälp av polis vid ett tillfälle som ringde upp plågoanden och sa att nu räcker, det tog ? fördelen är att det brukar ebba ut ganska snabbt om han inte lider av någon annan psykisk störning

Läser lite här och som jag ser det förefaller det att din sambo bytt ut ett missbruk mot ett annat, vilket inte är ovanligt. Har sett det bl.a. hos min f.d. man. Han rökte cannabis under många år och var sedan så stolt att han lyckats sluta. Det han gjort var att han bytt ut cannabis mot alkohol. Han hade inte tagit itu med sina problem endast bytt drog.

Backen123 jag förstår hur du känner dig. Har du funderat på att lämna honom själv?
Han fortsätter kontakta mig fast jag bett honom att sluta, obehagliga och anklagande sms. Kan man göra en polisanmälan om ofredande för jag känner att jag inte orkar det här mer.

Starkt gjort! Mer tydligt och gränssättande än så blir det inte, snyggt. Själv tänker jag att min man ska ramla, slå huvudet och tillfriskna, och så blir allt bra. Livslögn, blir inga tydliga gränser där inte och väldigt otydligt. Förstår vemodigheten och befrielsen. ?❤

Hej TappadIgen,
Åh, ja jag tror att du har så rätt. Har jag, som närstående, problem med förnekelse så är det säkert ännu värre för den som lever i ett missbruk. Man intalar sig säkert att man har kontroll och att det kommer bli bättre. För att man så gärna vill att det ska vara sant.

Hej Kaprifol,

Känner igen mig precis i det du skriver och känns otroligt skönt att veta att man inte är ensam. Jag faller hela tiden tillbaka i förnekelsen. Framförallt under arbetsveckan när han inte dricker. Då tänker jag att ”Nej men vore han alkoholist så borde han väl sakna det mer? Det är säkert ingen fara”. Och sen blir jag jättebesviken igen nästa helg.

Skrev precis ett sms till honom. "jag älskar inte dig längre och önskar ingen kontakt från dig mer"
Jag insåg att jag inte älskar den personen längre och att jag vill leva ett gott liv. Det kändes skönt och vemodigt. Men allra mest befriande. God natt alla som kämpar därute, hoppas ni somnar med sinnesro.

Jag kan tycka det är skönt att få bli sådär hederligt förbannad, tyvärr har man ju en anledning men blir man arg för man yr sig en massa ?? jag blev skogstokig ifjol på min man, ni vet när man berättar sanningen på riktigt, vilken skit han har ställt till det för sina barn, för mig, vansinnet.. Han visste att det skulle komma, han hade fått nåt sms från ett ex också, därav dynamiten. Då slutade det med att jag fick skjutsa honom på psyket och jag fick rådet att han borde inte vara själv. Så min timeout i annat boende då fick min man som gäst, han som jag behövde komma ifrån. ?

Har fotat och lagt in det på min mobiltlf. Känns som en bra karta för att se sig själv utifrån och påminna sig själv vart man är på väg och vill vara på väg <3

Känner igen den djävulen som tar över när suget efter a blir ohanterlig. Har blivit utsatt för psykisk misshandel i 1,5 år av den djävulen men det hände något sist den djävulen var på mig. Det var några timmar efter den djävulen för hundraelfte gången kastade ut mig för att få dricka. Han trodde jag skulle hämta mina saker och lämna MEN det gjorde jag inte även om det var min plan. Något i mig tog tag i mig och drog mig fram till ett skåp och där hittade jag vin och starköl som jag slängde ut på golvet. Jag blev plötsligt väldigt bestämd och kände hur det kokade inom mig och frågade om det var det här han kastade ut mig för? Jag kastade glaset i golvet och sa till honom att han borde skämmas plus en massa annat. Det var första gången jag såg honom sjunka ihop och den där djävulen som varit på mig med aggressiva sms och skuldbeläggande attityd var som borta.
Inte för att jag tror att han i den stunden blev omvänd i sin alkoholism men i den stunden fick jag min styrka tillbaka som han tryckt ner.
Han försökte med några sms igår kväll men har inte svarat. För mig var det en helt ny upplevelse att se honom gå så fort från dr jekyll till mr hyde så fort han blev avslöjad.

Men jag blir så trött på min nyktra alkoholist (ex) man, som sitter i vårt hus, psykiskt och fysiskt skadad. Han vill antagligen att jag säga - men kom hit och bo här med mig, så kan jag betala allt, fixa allt, så kan du sms med nån kärring för bekräftelse ibland och så lever vi lyckliga i alla vår dar, jag lovar.
Nä imorgon sms:ar jag honom när han tror det passar nästa vecka att boka in en mäklare för ett möte.
MalmMia, jaså han försökte vara lite listig där, gör lika.... känns skönt sen ? så har jag jobbat, vägrar känna mig lurad nå mer ❤
Morgonsol och Nora81 känns som ni är på banan, självklart ligger ansvaret hos A. Pepp att läsa era texter ?

Backen 123 men känner med dig. Exakt så :"Var alkoholist om du vill men bete dig mot de som bryr sig o som du säger att du älskar. Men. Tror det är.en demon där inne i dom. O går inte plocka bort den hemska jävla delen-aggressiviteten förrän de börjar tillfriskna o inser hur sjuka dom är

Ursäkta mina felstavningar. Du får räkna ut vad det skulle stå ?

Backen 123. Ja tror att bär sjukdomen är långt framskriden då är beroendejaget mer lik en djävul än innan-tidigare i beroendet. De kan själva inte kontrollera sin ilska. Det är som en demon som är där inne. Därför tror ja det är lönlöst o komma nån vart i diskussioner innan A har kapitulerat. Åtminstone är det så för mig. Det tar ju lång tid för oss bredvid att släppa taget. Det bästa hade varit om det var A som vanligen släppte taget men tror. Ja vet inte! Men tror det är vanligare att anhöriga släpper taget först. De drogar ju sig o lever i sin bubbla så de kan hålla på längre än vi. Skulle ja döva mina känslor mellan varven med A eller annat så skulle ja sökert med orka hönga i längre. Men det löser inget.

Inte luddigt alls, tvärtom så kristallklart. Tack för att du presenterar sanningen som du gör. Kände mig innan totalt nedslagen av allt kaos men fick styrkan åter av att läsa ditt inlägg. Tack för att du så tydligt flyttar ansvaret där det hör hemma!

Precis där träffade ditt inlägg. Så himla rätt med hur det är med våra A och oss själva. Alla orden kunde jag skrivit själv. Får mig verkligen att tänka efter, hur lever jag egentligen, vilken snedfördelning. Nu går jag bara och väntar på snedtändningen för att göra slut på djävulsdansen. Men har nu en mysig och trevlig tid så jag njuter. Men jag har fått nog, en gång till - då är det slut! Jag har ingen brådska med att slutet måste komma nu men vägrar att leva med en som är dum på fyllan.

Lurad! Kom idag på att han har ett sparkonto med pengar som han inte visat mig. När vi flyttade ihop igen gick jag in med alla mina pengar och tog för givet att han också gjorde det. Men tänk så fel jag hade, känner mig så himla lurad och dum. Jag är helt enkelt för snäll och naiv för mitt eget bästa, det vet han och utnyttjar mig.

Ja vet inte om ni sett medberoendets olika steg från sjuk till frisk ? Ja skriver ner den här. Tycker den är bra . Om ni tänker er ett U. En kurva som går neråt. Det börjar med förnekelse högst upp och går ner till utbrändhet. Sedan går vägen upp ❤

Vägen ner :
Förnekandet >skam och skuldkänslor> Skyddar > Kontrollbehov >För mycket ansvar > Isolerar sig >vrede, förbittring > Fysiska symtom> Handlings förlamning > Depression / utbrändhet

Vägen upp :
Önskan om hjälp > medvetenhet >ser sin roll > Delar med sig >slappnar av> rädsla och oro försvinner >skuldkänslor försvinner>ökad självkänsla>Respekt, ökad livskvalitet

Tröttiz

Ja denna oro.. Därför är det skönt att inte ha kontakt alls. Oavsett vad han gör nu så har det inte med mig att göra. Skulle han duka under- klart jag tänker det värsta. Då kan han inte lägga skuld på mig åtminstone . Eftersom vi har inte ens kontakt. Som medberoende har ja lätt att känna både skuld o skam.. Gynnar inte mig precis.

Det tar lång tid att tillfriskna. Ja håller på att tillfriskna ur mitt medberoende. Det tar TID . O Det är ingen quick fix att bli frisk från alkoholism. De behöver göra allt. För det är svårt o väldigt tufft att möta sig o bli fri . Mycket terapi o AA behövs för dom flesta o hela livet. OM o NÄR min alkoholist blir fri o kan hantera sitt liv. Och när ja är fri i mig själv och hanterar mina gränser o mitt liv -DÅ får vi se om vi har nåt att bygga på. Om känslorna finns kvar o vi kan bygga ihop. Kram

Du skriver klokt och känslan av att nu får det vara nog är skön, ger 2 steg framåt. Jag tänker som du, men dom är specialister att nästla sig in och då är då iaf jag chanslös, tills jag vaknar upp igen. Det är ju det som är djävulsdansen. Sinnesfriden och återhämtning kommer i eget boende för mitt uppe med ungar, middag och högtider är det en tufft match att leva med psykisk misshandel, för gemensamt för nästan alla oss här så viker vi sällan ner oss i första taget fast vi skulle egentligen göra det på en gång, säga tack men nej tack och gå ❤