Senaste kommentarerna i forumet

Nu känner jag mig lite förstörd igen. Jag har väntat på en set back och nu kom det. Vi har renoverat en del, och det blev lite mycket på en gång till slut. Min man, som i vanliga fall självmedicinerar med alkohol för avslappning har legat tre dagar i sovrummet eftersom jag tagit ifrån honom möjligheten att dricka sig lugn efter renoveringsbestyren.

Till slut kom han upp och duschade, packade gymväskan och la fram mat som skulle lagas till middag. Men det visade sig att han inte åkte till gymmet, utan vidare med målet att ta in på hotell för att han inte ”orkade” vara hemma.

Då har jag ordnat allt med barnen och hemmet i tre dagar, inklusive städat kaoset från renoveringen hemma, medan han legat i sovrummet och kollat Netflix.

Han tyckte att jag var pushig och ville renovera för mycket, men de sista två sakerna tog han initiativ till. Jag blev förtjust för att han var på mitt spår. Han ville nog göra mig glad, men sen skylls allt på mig när det gått snett med hans energidepåer.

Vilket svek också. Han vet att det är slut om han dricker, att jag inte orkar det mer. Och jag lät honom ligga i sängen i tre dagar, (jag bråkade på honom först när jag lämnades i renoveringskaos, men lämnade honom ifred idag och igår) och så tackar han mig med att åka iväg utan ett ord!

HI, hej!
Jag har saknat dig här. Och samtidigt så vill jag inte vara här. Men jag känner att jag är nyfiken på att gå in och se hur mina vänner har det härinne. Du känns som en av dem. Som jag skulle vilja sitta med i skogen och dricka kaffe från termos. Och prata om livet. Om det som händer nu. Och om att "var sak har sin tid". Så är det. Var sak har sin tid. Vad behöver du plocka fram och ge till dig själv för att vara snäll med dig själv och ta hand om dig själv just nu? I denna tid. Tröstät. Gå lugna promenader utan puls med din son. Surfa på Hemnet och Platsbanken. Och gör val varje dag. Checka in med dig själv. Vad behöver jag just nu. Vad kan du göra just nu.
Du är en mycket klok människa och jag vet att du kommer att få det liv som du önskar. "Det kommer inte alltid att vara så" är ord som min psykiater har sagt till mig förr, när jag känt att livet är så oerhört svårt. Jag tror på att öva medveten närvaro för att göra mer medvetna val. Och för att landa i valen så kan en behöva stilla sig. Därför kanske de långsamma promenaderna med din son kan vara bra nu. Du stillar dig istället för att öka pulsen, även om du kanske önskar öka pulsen. Ni har lekt och skrattat. Det är bra. Nu vill han experimentera. Det är förstås inte bra om han gör det. Om han väljer att fortsätta med experimenten. Vad gör du då.
Det du lär dig av livet nu kommer du ha med dig senare i livet. Oavsett vad som händer. Ta hand om dig i ditt nu. Det är det som är det viktigaste. Och det är bara du som vet svaren. Om du inte har dem tydligt för dig, se då till att de blir tydliga. Och vad behöver du för att upptäcka dem. Inom den närmaste tiden. Jag använder mig av meditationen. Den guidar mig och den tillåter mig att vara snällare med mig själv. Och jag insåg nyligen hur min erfarenhet hjälpte mig att stoppa en potentiell relation att ta fart. Jag avbröt. Och jag backade. Jag blev förtjust i en man, som har barn med en kvinna som dricker. Och jag vill aldrig någonsin ge mig in i en relation där alkoholens gift förgiftar omgivningen. Och det är mitt val. För att jag också är sorgsen att jag aldrig fick barn. Men jag är glad ändå. Men ibland sorgsen. Och jag vill inte ta ansvar för barn till en kvinna som använder sig av giftet. Det har jag inte lust med. Och för att komma fram till detta var jag tvungen att våga släppa in den nya mannen och sedan så var jag tvungen att släppa taget om honom då jag kunde se hans rädslor. Och jag tänker att jag lär mig något nytt varje dag. Jag är varsam med mig själv och jag är långsam. Om jag inte varit det, så hade jag kanske inte upptäckt detta i tid. Och idag kan jag se hur tokigt det hade kunnat bli. Han verkade vilja göra mig gravid och nu förstår jag något som jag aldrig förstått tidigare. Att en man kan vilja göra en kvinna gravid. Oavsett skälen till det. Och jag tänker och tänker. Och tänker. Och menar att alla människor behöver göra sina rätt och fel. Och framför allt sina egna val i livet. I bästa fall är de medvetna och genomtänkta.
Jag önskar dig god betänketid.
Sänder också en stor kram till dig!

Oavsett vad man tycker om dig Inuit och ditt synsätt så är det väldigt bra och hälsosamt när någon ifrågasätter. Har själv genomgått program enligt tolvstegsmodellen och dom är bra, men det finns andra vägar. Du kan bli nykter på egen hand och genom ett flertal olika metoder. Det viktigaste är motivation tror jag.

Vi har alla vår sanning och både Amandas och din Inuit kan nog bidra till ökad förståelse. För mig känns det skönt när människor ifrågasätter och som Tage Danielsson sa "utan tvivel är människan inte klok". Vad som är väldigt viktigt i det här sammanhanget (tycker jag) är att om det endast finns en sanning så begränsar det istället för att vidga perspektiven. Tack Amanda för ditt inlägg..

Tack, jag ska verkligen bevara det du säger. Det var vad jag behöver höra just nu. Väldigt fint skrivet. Också skönt att höra om din förälder som lidit av djup psykisk ohälsa och som förefaller ha fått betydligt bättre livskvalitet om jag föstår det rätt.

Det är skillnad på missbruk och psykisk ohälsa, men även mycket likheter vad det gäller anhörigas situation. Jag tänker på hoppet som hela tiden fanns innan, även om man blev besviken oehört många gånger vilket var väldigt plågsamt. Ett missbruk kan du upphöra med, men sin psykiska ohälsa kan man inte styra över på samma sätt. Speciellt när man i princip säger att min sons problem finns det inget bot för utan det får man lära sig leva med. Medicin dämpar endast symptomen, men även hela personen och jag älskar ju hela personen. Som du säger finns det kanske möjlighet att hitta något som passar just honom om han nu är villig att pröva.

Ta pauser från allt ansvar är svårt men jag övar på det. Det är ju vad det handlar om att lära sina barn klara sig själv, men det är svårt när jag inte riktigt kan se vilken förmåga min son har. Som förälder vill man ju inte att ens barn ska råka illa ut. . ❤

Är ny medlem! Har en förtvivlad situation där min förra man (skild sedan många år) är alkoholist - som jag och våra gemensamma vuxna barn - har konfronterat och försökt hjälpa, ställa ultimatum osv. I somras, efter ny konfrontation, blev det uppenbart för oss att vi är medberoende. Trots upprepade löften kan vi inte lita på x. Då vi inte ”öppnade dörren” efter senaste misstänkta återfallet har x nu meddelat att han är förtvivlad för att vi vänt oss från honom, menar att jag har gaddat ihop barnen mot honom. Vill inte ha någon kontakt med oss ”som läget är”. Dvs skuldbelägger mig och barnen, meddelar detta kyligt och med tydligt avstånd. En mycket jobbig situation- frustration, ilska, sorg att förlora en pappa. Mycket fint att höra dig berätta från alkoholistens perspektiv- det hjälper och ger styrka. Vi har ingen kontakt med x. Har väl en längtan efter att han någongång ska ”komma tillbaka till livet”. X lever ensam vilket också skapar oro, men vi försöker stötta varandra- det är x val. Han får ta hand om sitt beroende- vi om vårt medberoende. Jag känner ilska för att han göra mina barn illa och att han fullständigt struntar i sina fina barnbarn. Att han väljer bort oss alla, sin familj, framför ett liv i ensamhet, med alkohol. Han lämnar mig ensam med barn och barnbarn. Så svårt att fatta! Dina inlägg har hjälpt att förstå! Tack!

Den var verkligen bra och ger hopp om att det man önskar faktiskt kan slå in och att det hänger på en själv att se dig man vill.
Tack sötaste för tipset?Azalea

Vi hade underbara första 20 år drygt men sen flyttade alkoholen in.
Jag stannade i 10 år till och kämpade med allr från att förneka, skydda, gråta och våra förbannad.
Till slut var jag så förminskad och kände att bitterheten tog över mig och jag ville inte längre. Jag såg vår pension som ligger 10 år fram i tiden fram för mig och jag vill verkligen inte ha det så oroligt och fyllt med drama som de sista 10 åren varit.
Så jag begärde skilsmässa, den är klar men bodelning är kvar.

Det är och blir jobbigt men jag vill bli fri och öga mitt eget liv u fortsättningen.
Att inte behöva vänta och hoppas på något som inte blir bättre och hellre lägga all min tid och fokus på mig själv och mina barn.

Det var tack vare att jag tog samtalshjälp jag kommit så här långt och av att läsa här och få peppning och stöd från alla er som faktiskt VET hur det är att leva i en situation med en beroende. Jag är oerhört tacksam för det.

Sätt dig själv först och ta all hjälp du kan få så du kan rensa ditt inre och se DIN framtid hur du vill den ska se ut.

Många kramar från en medsyster? Azalea

Ja dom är ju psykiskt sjuka med eller utan alkohol. Tar man bort alkoholen så det är då alla riktiga problem o alla känslor kommer upp. Min A hörde av sig igår så ja idag.Ja har blockat honom men ser att han ringt o även skrivit på.mailen. Å va mycket känslor i gungning direkt! Han som.ett barn. Å ja är.så ego osv. Nej ! Ja skaffar nu Självkärlek till mig själv vilket ja måste för o komma framåt i mitt liv. Ja vill inte känna oro o brytas ner på minsta lilla vis!! Är det konstigt? Orimligt? Nej ja tycker inte det. Alls. Ja väljer att inte lida mer än ja behöver. Hans problem är hans o dom hade han låångt innan ja kom in i hans liv. För såna fruktansvärda sår sätter inte ja i hans känsloliv. Detta sitter djupt o fanns långt innan mig. Sen går det tydligen utmärkt att skylla på mig. Försök med det bara! Ja är smartare än så

Hej alla ni, vars trådar jag har läst och läst den sista veckan!
Jag har precis brutit upp med en person som jag har varit i en relation med i drygt 3 år. Han är alkoholist, men jag vet inte om han vet det själv, om ni förstår.
Jag är ett vuxet barn. Min pappa gick in i ett alkoholberoende ordentligt när jag var runt 12 år, så jag visste redan i början hur det låg till. Jag var tydlig med att berätta för honom att jag är rädd för överdrivet drickande.
Vår relation gick trots det långsamt över till en ”riktig” relation. Under de här åren har det varit dramatik, uppbrott och jag (som inte spottar i glaset) har definitivt bidragit till en del av turbulensen. Vid varje uppbrott som har skett på mitt intiativ, har han responderat med stor vrede. Jag har ändå valt att gå tillbaka, eftersom han också har bedyrat mig sin kärlek. Vi har haft något fint, också. Jag kan inte rå över att jag på många plan älskar honom, men han är också mästare på att ge mig precis all skuld.
Det har förekommit saker i den här relationen som jag helt saknade möjlighet att bemöta/förhålla mig till.
Jag gick i terapi för att jag tänkte att jag skulle kunna ändra mig, eftersom man ju inte kan ändra andra, just för att lära mig att bemöta honom bättre, och bli starkare själv. Jag vet med mig att jag har svårt att sätta gränser för de jag älskar, så jag övade på det.
Det blev också bättre, men han drack på i samma omfattning som i början.
Märker när jag skriver det här, att jag är rädd för att han ska läsa det. Fasiken. Så långt har det gått.
När jag har läst era trådar, har jag själv letat efter ”hur ofta/hur mycket dricker hen”. Den här personen snittar på 3-4 ggr/veckan och då stora mängder öl. Nästan alltid på lokal och också ensamdrickande. Jobbar och sköter det. Har druckit hårt sedan tonåren.
Nu måste jag bryta det här och mitt hjärta värker. Jag har barn och vill leva mitt liv i en relation där jag inte blir anklagad och förminskad. Jag vill bara bli älskad och få älska tillbaka utan att vara så arg som jag har varit. Jag har gett igen och jag kan det. Jag har blivit någon annan, som en galen pansarkryssare.
Har aldrig begränsat hans drickande eller kontrollerat, bara påpekat att jag vill vara nykter oftare och att vår kontakt blir svag när han dricker. Jag behöver ha en ”stark lina” in till den jag är tillsammans med. Den blir väldigt svag under ruset och det gör mig otrygg.
Han är alltid kärleksfull i början av berusningen men kan vända och bli arg i sms när han har druckit ett par timmar. Har då ingen känsla för mig alls. Han blir empatilös och hård. Jag kan inte låta bli att försvara mig, vare sig jag är nykter eller påverkad och då är cirkusen igång.
Jag är så kluven, ändå. Brottas med mina känslor som far runt, runt.
Min uppgift är ju inte att rädda honom, men kan jag bli hans vän senare? Han är kompis med typ alla sina ex.
Jösses, klockan är mitt i natten...
Ta hand om er, alla kämpar!

Ja den känslan har varit så jobbig och ibland det svåraste. När min man var glad och positiv då dippade jag, han tyckte det var för att jävlas, jag för att då kunde jag slappna av, ville få nån att luta min panna mot. Så bara för att brännvinet är borta så slutar inte djävulsdansen. ❤ ett förslag är alkoholterapeut för dig. Prata, skriv för han är inte där att kunna stötta dig än säkert, om någonsin. Men tiden läker och man mår bättre om man kan förlåta. Jag jobbar på det och det går bättre och bättre.

Dessutom är det jätteorättvist att skylla på dig och att du känner skam i det här läget. Han har ett jobb att ta tag i och det är inte ditt fel. Att du inte hyllar honom är inte så konstigt, det gör inte jag heller. Att de tycker att man ska vara tacksamma för att de gör en så rimlig sak som att bete sig normalt är konstigt. Speciellt när de inte ens klarar av att bete sig normalt, utan ändå är sura och otrevliga. Bättre förtjänar vi!

Hej Lilla_my!
Jag är i en liknande situation som du. Min man dricker inte just nu efter ett ultimatum från mig. Det gör att han ibland blir överjävligt att vara kring. Han är negativ och sur, hjälper inte till hemma och drar sig undan etc. Han är märkbart irriterad men håller sig mest för sig själv för att inte släppa ut det på oss. Jag vet inte hur länge det håller i sig, men för oss är det väldigt olika dag för dag. I perioder är allt frid och fröjd också och då får man lite hopp, har ni bra stunder också? Det som kan nämnas är att det kan ta ett bra tag innan de stabiliserats när de slutat dricka, och de behöver ju också jobba med sitt humör på ett annat sätt när de inte bedövar sig. Det är inte heller ok om du/ni blir påhoppade verbalt, där tycker jag att det går en gräns.

Jag har rekommenderat min att ta samtalsstöd och träffa läkare. Jag har hört att serotoninet kan vara lågt och att man kan behöva diskutera behandling med en läkare. Om inte annat måste de ju behärska sig och sin irritation. Jag har tänkt att jag ger det hela ett försök, men har en plan att lämna i bakfickan så barnen får första prio. Hoppas det går bra för er. Ta hand om dig och barnen, det är fokus!

Hej gros19. Nu har jag läst i din tråd och jag känner djupaste sympatier för din situation. Jag har själv en son och kan inte föreställa mig din sorg. ❤️ Jag är här på forumet för att min sambo är en problemdrickare. Det vet du kanske för att du har tagit dig tid att ge värdefulla råd i min tråd. Men de viktigaste för en än ju ändå ens barn. Så fjuttigt det känns att ha problem med min man i jämförelse. Jag kan inte annat än hoppas att du bibehåller styrkan att ta hand om dig själv, vara snäll mot dig själv och orka leva ditt liv så gott du bara kan. Ta pauser från allt ansvar ibland.

Som ett litet tillägg så har jag en förälder med djup psykisk ohälsa som vi trodde var obotlig, men med rätt medicin är situationen en helt annan idag. Jag vet inte vad som är rätt för din son, medicinering eller ej, och det måste han ju även bestämma själv. Men det kan finnas hopp i att hitta rätt cocktail just för honom om han är villig att testa sig fram. Allt gott åt dig ?

Ja, jag känner som du. Det är dags att lämna allt.
Jag flyttade tillbaka till honom i väntan på att få tillbaka min lgh och känner att jag inte leva mitt liv med honom. Jag orkar inte längre mer. Så fort jag får lgh så drar jag under tiden så håller jag ngn gyllene medelväg för att hålla ut.
Det har varit så mkt prat om framtiden, gifta sig, flytta och att jag ska få halva hans förmögenhet men han klarar tidvis ens inte att motivera och kämpa vidare. Han dricker inte iaf. Som att vara med en psykisk sjuk människa som ändrar sig hela tiden. Pendlar upp och ner. Ping pomg match och jag pallsrar inte längre motivera månniska. Han får söka professionell hjälp, det är inte mitt problem längre. Jag längtar så att få komma hem till mig lgh.

Men vad skönt för dig att hyresgästen kände så pass med empati för dig så du får bo där tidigare! Trygghet är A och O. Speciellt i en situation som denna.

Jo men det går rätt bra! Ja kämpar med o uppskatta mig själv o mitt liv. Att ja är tillräckligt bra o att livet är tillräckligt bra. "Allt är som det ska " Inte tänka " om" . Vi hade kunnat ha det så bra OM inte han var alkoholist. Men oavsett om han o ja träffats eller inte så hade han haft den här destruktiva sjukdomen oavsett. O ja inser vad ja själv har att kämpa med för o få de bitar på plats som jag behöver. Ja o A hade aldrig mötts om inte våra livsöden var som dom var. 100 på det. Därför tror ja nu att min högre makt försöker lära mig om mig själv. Ja är envis o kört bort från min egen väg för länge sen. Ja vill hitta till allt som är jag. Få ro i själen. Tar tid men tror det är värt det i slutändan. Hoppas livet vill det ska bli A o ja när vi båda kommit längre med oss själva. Ja lyssnar inåt nu oavsett. Om det också blir A o ja rår varken han eller ja över. Vi kan inte va ihop i en destruktiv relation så nu är det kört oavsett. Känns befriande att äntligen förstått detta. Känslor styr mig nåt oerhört. Ja dansat med så mkt o gråtit över att behöva lämna honom när ja älskar honom så mycket men känner nu att ja gjort helt rätt och det är en lugnande känsla att känna

Hur har det gått? Vad stark du är har som har kommit så långt!

Jag känner igen det där med att det känns som att slå huvudet i en vägg när det gäller samtal. Jag hade också ett sånt igår, jag har sagt allt tidigare men inget går in. Det hjälper ju ingenting att jag blir arg men det blir jag. Massor av bortförklaringar, försvar och flykt här också.

Kan också vara empati och en normal snäll omranke att peppa honom och ja... bara höra av dig lite.
Nog för att man lätt hoppar i de gamla ingångna medberoende-stövlarna men jag vill gärna tro och hoppas att man klarar av att bara vara lite snäll ibland utan att för den skull vända ut o in på sig själv för att "hjälpa till" .

Jag vet att jag kommer att få det tufft när min man kommer hem. Gäller att hålla koll på mig själv så jag inte drar på de dör stövlarna eller blir överkörd och klen igen.
Tänker att jag får försöka stå på mig och våra ärlig om hur jag mår och hur jag vill ha det framåt. Oftast är jag en räddhare ?

Ojsan, hoppade från ämnet lite.

Jag tror att du skicka sms för att vara lite vänlig och det är väl okej.
Be inte om ursäkt för det, min vän? Ha det så mysigt ikväll Azalea

Jag vill verkligen inte att sonen ska behöva ha det så här men jag är så rädd att det blir värre om han tvingas vara hos en pappa som dricker. Då finns ju inte jag där för att hjälpa till. Jag är nog på väg att ta steget härifrån men det är svårt, så himla svårt.

Hans problem har ju blivit dina problem så du har ju behov av stöd. Det tycker jag är en anledning att prata med andra om er situation.

För min del hamnar fokus på sonen, han väljer inte om han vill stanna eller gå. Han får anpassa sig till situationen som den ser ut. Idag pratar man mycket om barnperspektiv. Mitt råd är att fundera på hur du vill din son ska växa upp och sätta gränser utifrån det. Det som är rätt för barnen är det man bör göra är min efarenhet.

Har ordnat barnvakt idag, Är ju lördag så alkoholen flödar som vanligt. Laddar för att ta det imorgon fm, orkar inte mera.Är helt slut i själ och kropp.

Min man är fast i beroendet ganska rejält. Jag har berättat för några få personer och nu när maken fick veta att en av dem är vår granne som jag är nära vän men blev han så arg. Jag vet inte längre hur jag ska hantera situationen och borde kanske inte berättat för just henne men har jag gjort så fel?

Jag har läst på flera ställen att man inte ska hålla saker inom sig och att det är viktigt att få stöd men maken menar då att jag "outar" hans problem och att jag inte har rätt att göra det. Självklart är det han som har beroendet men nu vet jag inte alls, kunde jag gjort annorlunda?

Då låter det ju som att han på egen hand tagit sig till vården. Endoskopi kan ju betyda ganska mycket, men är ju t.ex ett av de stegen man gör när man utreder leversjukdomar. Dock är det ju kanske inte det första läkarbesöket man börjar med det. Om det inte skulle vara så att han har haft specifika symtom som gör att man vill göra en endoskopi så snart som möjligt.

Då kanske där finns en vilja att vända på skeppet innan det är försent trots allt. Dock får man väl säga att det är lite märkligt att han inte har nämnt något. För han måste ju ha träffat en läkare redan innan. Endoskopi är ju något man får en remiss för, tänker jag, och är ju inte någon man kontaktar på eget bevåg. Men, om han inte upphör med alkoholkonsumtionen så är ju endoskopin inte till någon nytta så man får hoppas att han har tagit kontakt med någon slags beroendemottagning eller liknande också.

Stämmer verkligen det sista du skrev att man blir mer besviken när man vet hur bra det kan vara. Samtidigt hade det inte varit så bra kanske det inte fanns någon anledning att stanna kvar, att finnas där. Men besvikelsen är stor och för min del också rädslan oron, vem möter jag idag.

Hur mycket skit ska man ta undrar du och egentligen ska man ta någon skit över huvudtaget? Det är självklart skillnad när man lever ihop och inte kan avlägsna sig. Ingen har ju rätt att behandla någon illa och visst man ser alkoholism som en sjukdom, men det ger en inte rätt att bete sig illa, uttala sig kränkande och såra sina närmaste (inte andra heller). Om man är sjuk är man är skyldig att ta emot den hjälp som erbjuds för att man ska bli frisk.. Sedan är det ju så att man ser alkoholism som en familjesjukdom men vem tar hänsyn till oss anhöriga, knappast den beroende.

Ja gros19. Han tycker absolut att det är mitt fel och är bitter på mig de dagarna han känner så. I sin tur tycker jag att det är helt vrickat att en vuxen människa beter sig som en femåring som inte får godis. Att ligga och slöa, tycka synd om sig själv och ge sura blickar. Ibland inte svara på tilltal på en hel dag. Det händer. Då tycker han att det enda problemet är jag som står vägen för verklighetsflykten, och att ingen skada skulle ske med lite öl.

Jag vet att det är en sjukdom och att jag inte borde ha så höga förväntningar. Men hur mycket skit ska man ta? Jag är som sagt inget jättebra stöd heller dessa stunder. Jag kan bli ganska vass och kontraproduktiv. Jag är lite över det hela, han är inte tvungen att vara med oss och ibland känns det som att vi hade det så harmoniskt när han var utslängd.

Jag vill samtidigt gärna ge honom tid att komma över den här perioden, som säkert är svår för honom inte minst. Jag har föreslagit läkarkontakt för det psykiska måendet om han behöver hjälp med serotoninet, men han vill inte få det skrivet i journalerna. Och samtalsstöd för att få det stöd han inte kan få av mig.

Att han kontrar med fina perioder mellan dessa dagar, då han är helt närvarande och glad, julen i år som var helt fantastisk och vit, gör att jag behöver ge det här mer tid. Men man blir nästan bara mer besviken när man vet hur bra det kan vara.

Bra då blir det förhoppningsvis ett läkarbesök. Läkaren är skyldig att göra en orosanmälan om han bedömer att det är fara för din mans liv. Då kan du släppa detta, inte ditt ansvar och du kan börja fåkusera på dig själv och din situation istället. Eventuellt söka hjälp. Alanon kanske skulle vara något för dig. Tyvärr endast online nu tror jag.