Senaste kommentarerna i forumet

Hej Morgonsol.
Känner så mycket igen mig i det du berättar ?. Tänker ofta mycket på min pojkvän.

Någon gång har han planerat vår framtid, men dit har JAG ju inte kommit, för jag fokuserar och har fokuserat på honom - hur han mår. Men kanske det inte blir någon framtid alls för han har "gått upp i rök". Han svarar inte på telsamtal eller meddelande. De senaste två gångerna han ringt var han onykter, ena gången en vardag mitt på dagen. Och nu är jag orolig för vad han gör. ?
Han ser säkert att jag ringt och messat. Jag tänker att bollen ligger hos honom att kontakta mig. Men denna oro ... ?

Jag, liksom du har också haft svårt sätta gränser ... Ångrar mig nu att jag inte gjorde det för hans och egen del för nu är jag trött, avtrubbad och har till och med gått ner i vikt. Men, då man är inne i något är det ju en annan sak. Med facit i hand är det ju lättare att se vad man kanske borde ha gjort i vissa situationer tänker jag.

Kom dock fram till att ringer han mig och är onykter, så lägger jag på! Vill inte ha mera fyllesamtal. Det räcker nu.

Ringer han inte och "låter det rinna ut i sanden" så kanske han gör mig en tjänst, en tanke som faktiskt slog mig idag! För jag har någon gång funderat på att släppa taget om honom för att inte själv gå under. Och han vet om min oro.
Förra helgen tänkte jag några sekunder på om jag skulle dricka en mängd öl för att han inte skulle dricka så mycket. Han kan få i sig ett flak öl under en dag ...
Jag gjorde inte det, men detta visar ju på att man som anhörig är väldigt desperat fastän man inte gör allvar av vissa tankar.

Allt gott och styrka till dig.
?

Ja, så sant det du skriver om hur man matchats ihop med mig som inte lärt mig att sätta tydliga gränser tillsammans med en alkoholist som behöver tydlig gränsdragning. Hans förnekelse kostar mig och mitt liv.
Oavsett så vill jag aldrig mer leva i lögn längre, jag har alltid stått upp för det jag tror på och kontakt med honom innebär att ljuga för mig själv, det är inte jag. Jag vill leva rent, ärligt och i balans för att jag tycker att jag förtjänar ett gott liv. Är så trött på att tillåta andra människor kladda sina problem på mig för att de själva inte orkar ta ansvar. Mitt problem och ansvar är att aldrig mer tillåta det. Träna på att sätta sunda gränser för vad som är ok för mig och inte.
Sanningen är ju samtidigt att även om alkoholism är en sjukdom som är det inte ok att behandla en annan människa illa och gör man det så får man reaktioner tillbaka, det är människor som inte vill ta ansvar själva som tycker att alla är dumma mot en. Jag får inte fastna i hans sjuka beteende utan jag får ta ansvar här och göra klart att det här är inte ok för mig och du är inte välkommen i mitt liv mer. Han har liksom nästlat sig in i mitt liv trots att jag satt gränser så har han försökt att hitta vägar tillbaka utan att göra det jobbet han behöver göra med sig själv.
Jag bara skriver, rörigt, ofiltrerat men jag behöver få ur mig det. Har överanpassat mig en sjuk människa alltför länge inser jag. Urs, man får en chock för varje fylleperiod för det är så oerhört galet.
Du är klok morgonsol och när jag läser dina inlägg så är det som en kompass när jag förlorar min egna kompass.
ta hand om dig. kram <3

Gros tack för dina rader, ja jag har nog förstått att jag behöver en anhörigvecka. Har också förstått att Nämndemansgården är ledande inom området, men tyvärr för långt bort. Så jag söker något närmare MellanNorrland. Själv ska jag på reatret nästa helg, tystnad, meditation och yoga plus stresshantering ingår, känns mäktigt och lyxigt ? Och hoppas jag inte behöver sova själv i ett slott ?
Jag läser bland beroende och här. Bland dom som kämpar mot suget ser jag vanliga människor som i text är tacksamma i kampen, när den väl startat. Vi som skriver här önskar inget hellre än att våra anhöriga blir nyktra och att vi får tillbaka tilliten och slippa oron. Vi kämpar dagligen med att lära oss hur vi ska förhålla oss till A, fast vi är så svikna. Men A verkar kunna dundra på, visa ilska, vara oförskämd, bedra och kasta all skuld på oss och det knäcker oss, psykisk misshandel hela vägen många gånger.
Jag har tänkt så många gånger, om det hade varit jag som gjort alla dessa dumheter så hade jag ju självklart försökt vara snäll åtminstone, gett fan i dumheter när man vill ha kvar sin respektive. För dessa personer är ju oftast väldigt trevliga och omtyckta utåt sett. Jag får inte det här att gå ihop..... min man känner sig sviken av mig, att jag aldrig ville ha honom. Vilken jävla dyngsur offerkofta att bära. Tänker är det verkligen bara en sorts alkoholist, eller finns det med och utan ilska, med eller utan dumheter? Eller har det att göra med jaget och beroendepersonligheten, att ju längre sjukdomen framskrider desto mer maskhål i hjärnan. Det är så mycket surr om skuld och skam, ja men gör något åt det då. Vi har haft en del fina samtal på mitt initiativ, men dagen efter så verkar varken information el känslan att förändra finnas kvar. Jag tror man inom beroendebehandling måste lära sig att läsa av den sjuke, att krutet måste läggas på 4:e steget, att ta ansvar för dom i sin närhet, annars kommer inte tillfrisknandet kunna ske, kanske lägga in i programmet att minst en månad måste den anhörige få vara i första rummet för att kunna släppa, gå vidare tillsammans. Lägga mera krut på relationsfrågor, slå näven i bordet och säga "va alkoholist men ge fan och bete dig som en skitstövel mot dom du säger dig älska så ska du nog se att livet kommer tilbaks." Vi känner ju också skuld och skam i det här, men vi tar ansvar inför anhöriga, vänner. Ja nu blev det nog luddigt......

Ja tänkte på honom 80-90 % av min vakna tid. Då.inser man att ja kan knappast vara närvarande i nuet, i mina egna känslor. Njuta . Leka med dottern, finnas för andra människor, etc. Det är så svårt detta med medberoende. Har man som ja aldrig känt mina gränser så blir det väldigt farligt för mig ihop med en alkis. Det går att manövrera mig o köra över mig eftersom ja själv inte vet var mina gränser går. En alkoholist behöver tydliga gränser. Knappast det ja är bra på ☺ Kram

Ja hejar på dig ! Bolla med en terapeut är ett bra sätt att få syn på sina känslor o tankar. Svårt när man har allt i sitt eget huvud endast. Våran relation handlade mest om sjukdomen o den låg som en skugga över hela vår relation. Vill dom inte göra allt då är det inte mycket att hurra för. Ja kan inte leva i en relation där ja måste va på min vakt. Beredd att gå i försvar. Hålla på o analysera mig om ja varit dum mot honom som han tycker, vara otrygg. Inte ha ork att leva ! Att bara ta sig igenom dan i princip men inte vara " där" . Hur kul är det ? Kram . Ja hejar på dig

Hej igen morgonsol.
Vad glad jag blir att höra från dig. Du tar hand om dig själv nu och det är så starkt av dig.
Du har rätt i att nå min botten, det är förhoppningsvis dit jag kommit nu.
Precis som du skriver så är det inte riktigt kärlek det handlar om när man får vara en känslomässig papperskorg (ångest) i en relation. Jag förvånas över hur lättlurad jag varit när det gäller honom, har så svårt att släppa in människor annars. Jag behöver nog terapi...
Självklart har du ett värde. Tack för att du lyser upp som en morgonsol varje gång du tittar in.
kram <3

Fy vad jobbigt !
Han är sjuk ??
Man behöver själv nå sin känslomässiga botten för o förstå att man är maktlös. Nu har du nog gjort det å det är steg 1 för att bli frisk från sitt medberoende.

Ja håller mig undan från honom. Han kan inte styra sin alkoholism. Vilket dom ju aldrig kan men menar att han inte kommit så långt än i sitt tillfrisknande och jag tar inga fler risker nu. Öppnade upp o svarade på ett mail men därefter började han med anklagelser. Nej Tack!! Det är färdiganklagat nu på mig. Ja tar inte skit nu. Hjälper inte mig o må bra på nåt vis. Bara hans ångest som ska välla ut. Nej tack!!! Ja fortsätter att stå upp för mig själv nu. Går på Alanon och gör allt för min egen hälsa ist nu. Inser att ja har ett värde ❤ Med eller utan en man. Kram

Hej Lingonet!
Det är SÅ bra att du redan i ett tidigt stadium ser och reflekterar över situationen.
Det gjorde inte jag, och jag får lite ont i magen/själen av att läsa dina ord.
Det där "samtalet" som du känner att du vill ta ansvar för.
Det är obehagligt lätt att hamna i medberoende, så lätt att en ibland inte ens märker det själv.
I den bästa av världar så tar ni tillsammans samtalet med någon professionell som har erfarenhet av att hjälpa.
Finns det någon chans att din partner går med på det?
Lycka till!

Det går åt helvetet. Jag behövde visst bli grundlurad en gång till. Löften om att vara färdig med supandet. Skaffa hundvalp, vara redo för livet och bla bla bla så återupprepar sig historien.
Nu sitter han och super igen, jag är i min lgh nu med mina saker utspridda i bilen, i min lgh och hemma hos honom.
Jag är arg så arg att jag hade sönder mina ljusstakar i glas hemma hos honom. Han hade gömt alkoholen i ett skåp, packat mina saker vid dörren och ställt mina däck utanför dörren för hundraelfte gången. Jag gick in i hans lgh och avslöjade honom sen drog jag därifrån. Han har ingen skam i kroppen med att skylla allt på mig och jag kan säga att nu är jag trött på skiten.
Jag är färdig med honom och hans lögner och utnyttjande av mig.
Hur går det med dig?

Mitt råd är att kontakta socialförvaltningen och rådgöra med dom. Barnen ska ju inte umgås med sin pappa när han är onykter och du ska självfallet inte övervaka detta på något sätt..

Jobbade själv inom missbruksvården på socialförvaltningen och vi hade pappor som blåste i alkometer eller lämnade drogest innan man skulle ha umgånge. Sedan fick man en lapp med sig och kunde uppvisa den när man hämtade barnen. Givetvis vet man inte om pappan drack medan barnen var hos honom, men att socialen var inblandad avskräckte nog en del. Arbetade även i en social jour på en liten ort och där kunde vi ha en viss koll i helgen. Den möjligheten fanns inte när jag jobbade i en jour där vi hade ansvar för ett större distrikt. Hur man gör varierar.

Ett alternativ är att du gör en orosanmälan och så lämnar du över ansvaret till socialförvaltningen. I samband med att en anmälan inkommer brukar pappan ( handlade enbart om pappor där jag jobbade, men självfallet hade mammor behandlats på samma sätt) erbjudas hjälp för sitt missbruk. Det viktiga är att barnen inte träffar en pappa som är påverkad.

Jag har följt din resa med mannen och alla turer och du har all min sympati. Jag vet hur svårt det är och hur gärna man vill att det ska bli bra. Jag vet också dagarna när man vill ligga under filten och bara ta bort allt det dåliga - jag brukar vilja fly. Mina tankar blir då att jag bara åker hemifrån och lämnar skiten bakom mig - men det går ju inte. Jag har ju ett barn att ta hand om som inte kan vara ensam i detta! Men så svårt det är, så vi kämpar och önskar något annat. Jag följer med dig till sandstranden under en palm.

Men det är verkligen bra att läsa här och skriva för att reflektera över sin egen situation. Hur är det med dig, kan du ta en timeout, finns det någon möjlighet för dig att ta sonen och vila? För att kunna se situationen och hur du kan gå framåt? En stund när inte fokus är på mannen. En stund när du har fullt fokus på dig och sonen och klura ut vad du vill för er. Hur ska ni kunna må bra? Vill du stanna eller lämna? Vad behöver du för att stanna eller är du redo att lämna? Stora frågor som endast du har svaret på. Om du vill lämna vad har du för plan?

Några tankar från mig och en hjärtevarm kram när du ligger under din filt

Lingonet. Jag är i helt annat läge än du. Särbo med min beroende partner och inga barn ... Men vill ändå säga något.

Då du tar samtalet, utgå från din upplevelse och vad som kan hända då han är ensam med barnen. Att utgå från ett "du" - samtal kan göra att han direkt sätter ut taggarna, "du måste sluta dricka" . "Måste jag inte alls det...."

Sköt om dig. ?

Välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet!

Du ställer en viktigt fråga. Att väcka motivation hos en annan person kan vara riktigt svårt speciellt om en själv liksom vill motivera till en speciellt plats. Den där sköra linjen mellan att få någon att känna sig trängd och i behov av att försvara sig och att vara hjälpsam till en förändring.

Jag hoppas att du får exempel från andra användare här, ibland tar det ett tag innan en tråd får fart och jag ser att du har fler trådar där du fått respons. Ett tips, om du vill ha, är att skriva i en tråd. Tillexempel klippa in ditt inlägg här i en tråd som fått svar? Du gör så klart det som blir bäst för dig!

Ett annat tips är att ringa alkohollinjen, kanske har du redan gjort det?, där kan du både prata om det där kommande "samtalet" och öva på det! ( 020 844 448 )

Avslutar med att säga att du är klok som tar situationen på allvar. Det är stort att verkligen sätta ord på vad som händer.

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag skulle vilja lägga mig under förnekelsens filt. Stoppa huvudet i sanden. Hålla för öronen och skrika högt. Sätta på favoritmusiken, discolampan och dansa som om det inte finns någon morgondag. Låtsas som om mitt faktiska liv just nu inte finns.

Så kommer sorgen och sköljer över. Luften går ur och jag blir helt tom. Och trött.

Det är måndag. Och i eftermiddag när jag ringde mannen för att kolla status på hämtning och mat hörde jag att det var alkoholisten som var hemma. Tänk så fort en glömmer att det faktiskt finns en alkoholist därhemma.

Jag kände hur luften gick ur mig. Jag orkar inte parera alkoholen. Det finns inte energi för det. Och ingen som helst lust. Jag försökte förhandla med alkoholisten. (Alltså på riktigt, hur tänkte jag? I efterhand inser jag hur överrumplad jag blev).

Konsekvenser! Du måste ge konsekvenser som känns, ekar mitt inre. Jag tänker att jag måste ta sonen och övernatta någon annanstans än hemma. Förbannar Corona igen. Vi har inte knutit an till någon förutom svärmor eftersom vi flyttade i februari /mars förra året. Och de är 70+. Dem har vi inte hälsat på inomhus på väldigt länge. Och hur hysteriskt verkar det inte att åka och sätta sig någonstans utan packning? Vår alkoholist har inte varit arg när han dricker sedan han var på behandlingshemmet. Han är trött. Försöker knyta kontakt. Vill vara med. Vill vara nära. Vill prata. Om mjuka saker. Vill kramas. Vill ligga i knä.

Ringer svärmor och berättar status. Säger att jag ska vara förberedd imorgon. Packa en väska. Och det var bra att jag uttalade det. Så det blev gjort. Annars hade jag förnekat att jag hade tänkt den tanken och blivit lika överrumplad imorgon.

Jag lyckades uppbringa energi vid 23 och packade en väska. Och nu ligger jag här. I en tom säng. Sonen som jag vill skydda från sin pappas härliga dofter och dåliga omdöme ligger och sover bredvid sin pappa. Det var helt omöjligt för sonen att somna. Ville såklart ha uppsikt över pappa och känner oro.

Mannen vaknade till precis och sökte upp mig. Ville vara nära och prata. Är rastlös. Förstår hur det kommer sig att sonen ligger där och känner inte stolthet över det.

Imorgon är en annan dag. Jag skulle vilja ta timeout. Ligga under förnekelsens filt. Gärna under en palm. På en sandstrand.

Ni som också har barn med en aktiv alkoholist.
Låter ni barnen träffa sin andre förälder under former som alkoblås innan och efter umgänge? Ett förkläde som följer med och övervakar nykterheten? ”Barnvaktar” ni själva alkoholisten medan den träffar barnen?
Mina barn saknar sin pappa. Han vill träffa den men vill inte bli nykter. Jag står rådlös.

Kom just fridfullt över mig igen idag. Förstod när jag ringde min man efter jobbet för att kolla status med hämtning och middag att det inte var någon vidare dag.
Full en måndag. Det var länge sen. Hade förnekat att det är möjligt...

Hamnade tillbaka till hur det var för ett år sen och allt handlade om konsekvenser som skulle kännas. Min första tanke var att vi inte skulle ses ikväll. Att jag måste skydda sonen och vi måste åka någon annanstans. Men helt oförberedd. Inte en pinal nedpackad. Och sen dök ordet "fridfullt" upp. Och jag hämtade sonen och åkte hem. Och gick in i min fridfulla bubbla.
Lagade mat. Dansade och sjöng. Busade med sonen. Tränade framför tvn. Försökte natta.

Sen någonstans gick luften ur mig. Fortfarande fridfullt. Och i förnekelse.

Sen tog jag mig i kragen och nu finns en packad väska för övernattning. Det känns inte fridfullt. Det gör mig så ledsen.

Hoppas att du har en fin start på 2021.
❤️

Hej, även om han döms till fängelse kommer han att kunna välja fotboja (i tråden skrivs om en man som fick fotboja; det betyder att han faktiskt dömdes till fängelse men valde att acceptera fotboja istället). Men om han är öppen med att han har allvarliga alkoholproblem kommer han med stor sannolikhet undan med vård, dvs gratis alkoholterapi (utan fotboja) och utan dagsböter. Efter en tid kan han få köra bil med alkolås efter ansökan. Så om han alltså medger att han har alkoholproblem med viss inlevelse och klargör att han vill bli fri från det kommer det bli bra. Be honom begära offentlig försvarare som hjälper honom, det kostar inte så mycket, typ 5000 kr som nämnts i tråden. Jävligt puckat att köra bil på fyllan, han ska vara glad att inget allvarligare hände. Jag tycker inte att du ska oroa dig för detta, det kommer att bli bra. Värre saker kan hända, det glöms bort. Det viktigaste är att han tar sig samman. Lycka till med studierna!

Jag lever med min sambo, man 40+, hans två barn sedan tidigare plus vår nyfödda dotter på 2 månader. Lång historia kort, jag har flera gånger under vårt förhållande (3år) tagit upp hans drickande, vi har haft rätt allvarliga samtal om detta, där jag även de två senaste gångerna sagt att jag kommer lämna honom om han inte skär ned och skärper sig, jag har tidigare haft ett förhållande med en man som misshandlade mig ibland när han drack, vilket min sambo vet om, jag blir otroligt stressad när han dricker och därför har jag bett honom att sluta.

Men han verkar inte kunna det?Han dricker varje helg, varje ledig dag (semester och lov är det nästan non-stop) han har dock slutat dricka vardagar när han jobbar sedan jag ställde ultimatum, men han har gjort det tidigare. Nu är det inga brutala mängder, men jag tycker det är för mkt? Förra helgen satte han i sig 10 starköl och en hel flaska rödvin själv från middagen och till midnatt. Han dricker ensam, jag dricker aldrig med honom.

När jag konfronterade honom dagen efter försökte han skylla på att JAG druckit upp flaskan, och ställt ut den i återvinningen? Jag dricker inte..
När jag pressade honom erkände han att han druckit upp den, men jag blev otroligt sårad att han t.o.m. försökte anklaga mig för att komma undan?

Han har även druckit när han var ensam hemma med barnen, när jag konfronterade honom tyckte han jag överdrev och att han aldrig "får göra något utan skäll" men jag tycker inte man dricker en droppe om man är ensam hemma med tre barn? Varav en bebis.

Han har tidigare blivit ordinerad att gå till beroendekliniken av Soc för sitt drickande (orosanmäalan) innan vi träffades, men han ljög och gick aldrig dit, påstod att han blivit bättre och inte behövde det, detta fick jag endast reda på av en bekant till honom, han har inget sagt själv. Jag orkar snart inte mer och jag känner mig så orkeslös, finns det något att göra eller borde jag ge upp? :(

Ja, det är absolut något som jag funderar på just nu. När detta är slut så tänker jag att ordna en vecka eller helg för mig och dottern. Det tror jag vi behöver och för min del också för att lära känna mig själv mer och för dottern så hon förstår att det ligger utanför hennes makt och att pappa är sjuk.

Hej,
Jag har en pappa som hela livet haft problem med alkohol. Det började när jag bara var runt året när han och mamma separerade på grund av att han drack för mycket.
Han har alltid varit en ”funktionell” alkoholist, där han går till jobbet och fungerar i vardagen och har ett specifikt mönster. Det börjar med en öl som med tiden blir alltfler och till slut går det så långt att han förlorar jobbet. Detta har hänt ett flertal gånger under åren. Sen ordnar han upp det igen, får nytt jobb och så samma visa igen.
Jag har sporadisk kontakt med min pappa, pratar i telefon ibland och träffas nån gång ibland. Han har tydligt valt att ha begränsad kontakt med oss, varför vet jag inte. Men gissar på att han skäms och vet att han sabbat det med oss och tycker synd om sig själv. Vi har aldrig riktigt pratat om hans alkoholproblem under uppväxten och jag tycker inte att jag blivit påverkad så mycket av det under min uppväxt. Han drack aldrig när vi var besök osv. Förutom en incident som hände när vi jobbade på samma jobb, han drack för mycket, däckade och tänkte köra moped hem och jag och mina vänner fick köra hem honom och övertyga om att köra hem var dumt. Då såg jag även hans aggressiva tendenser.
Anledningen att jag nu skriver och söker råd är att min pappa återigen har ramlat dit och den här gången rejält. Han kom full till jobbet, blåste med för hög promillehalt och har blivit av med jobb och körkort. Han har även en ny familj sedan några år tillbaka där två barn på 4 och 12 år bor under samma sak. Jag har sett min pappas aggressiva tendenser när han har druckit och han har normalt sett låg stubin. Hur mycket jag än älskar min pappa kan jag tyvärr inte helt med säkerhet veta att dessa barn mår bra under samma tak som honom och det grämer mig. Vad ska jag göra? Hur går man vidare med det här?
Det positiva är att pappa för första gången pratade öppet om sina alkoholproblem och berättade för mig vad som hänt.
Det jag behöver råd med är väl egentligen om jag ska försöka hjälp honom och hur isåfall?
Hade det bara handlat om honom vet jag helt ärligt inte om jag hade orkat, men när det är barn med i bilden kan jag inte riktigt släppa det. Inga barn ska behöva växa upp med en förälder som är alkoholpåverkad för jämnan, kanske aggressiv och må dåligt. Tacksam för hjälp!

Välkommen till oss på Alkoholhjälpen & Anhörigstödet. Ser att du har startat en tråd. Om du vill får du gärna berätta mer. Kanske dök något upp som behövde prioriteras eller så kanske det var svårt att navigera här?
Att starta en tråd och söka sig till ett forum som detta har ofta föregåtts av många tankar. Här är du inte ensam.

Ett varmt välkommen och med hopp om att forumet kan vara hjälpsamt för dig.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Morgonsol ; Jag fick tipset Korpberget, det ligger ca15 mil ifrån mig. 6000:-, helpension. Men när jag kollade upp fanns inga veckor inplanerade i vår. ? Sthlm och neröver landet är för långt bort för mig, och det är väl mest nämndemansgården som det skrivs mest om, el dyker upp först om man googlar. Azalea vart gick du? Tänk vad häftigt om några av oss kunde sammanstråla? ?❤

Fast jag lämnat och det gått en tid så funderar jag också på om jag skulle behöva gå någon kurs eller så för mitt medberoende. Ett avslut. Något för min egen del. Så jag inte faller tillbaka i ett sådant här förhållande igen.
Någon som vet vad som finns och som är bra?

Det är nog bland det bästa jag har gjort under min resa.
Det gav mig många förklaringar, förståelse och jag lärde mig så mycket om mig själv.
Jag tror att det var där jag fick min vändpunkt och började lägga kraften på mig själv och hur jag mådde samt att sätta gränser runt mig.
Kan ni göra veckan så är det en riktigt bra investering.

Kram från Azalea ?

Backen 123 funderar på anhörig vecka med. Vart i Sverige har du tänkt så fall?