Senaste kommentarerna i forumet

Jag menar, det är ju så att kvinnor föredrar olika typer av partners i olika faser av menstruationscykeln.
När man är som mest fertil dras man till manliga män, medan man föredrar lite mindre manliga män (snällare och mer förstående) när man har PMS.
Det ultimata, rent biologiskt, sägs vara att "para sig" (vara otrogen) med en riktigt manlig man (sett till hormonstatus) för att bo tillsammans med och låta barnet/barnen tas om hand av en mjukare, snällare man, som har mer tålamod med exempelvis barn i trotsåldern.
Inte så romantiskt, kanske, men jag läste det i någon vetenskaplig artikel ...
Även hormonella preventivmedel påverkar vilken typ av män man attraheras av.
Därför undrar jag just vad det är som gör att vissa av oss gång på gång råkar välja män med alkoholproblem, om det också är hormonellt betingat.
Det är i alla fall inte lukten av gammal öl som lockar ...
Usch!

Det sistnämnda har jag också funderat på.
Kanske söker vi undermedvetet någon att ta hand om, som ett barn eller ett husdjur.
Det är säkert hormonellt.
Oxytocin, amningshormonet som även frisätts vid kramar, spelar säkert in.
På tal om hormoner hämmar ju alkohol produktionen av vasopressin, vilket är det hormon som bland annat ger män faderskapskänslor och gör så att de fokuserar på sitt förhållande i stället för att bara vilja ha tillfälliga sexuella förbindelser.
Antagligen är det därför som fyllon kan strunta i sina egna barn.
Samma hormon, eller rättare sagt brist på hormonet, är det förresten som gör att man lättare kissar ner sig när man har druckit alkohol.
Varför väljer vi då varandra, alkoholisterna och deras partners?
Jag börjar tro att det handlar om feromoner.
Djur använder sig ju av feromoner för att träffa rätt partner.
Är det helt enkelt så att omhändertagande kvinnor (i detta exempel) sprider speciella feromoner som attraherar alkoholiserade män och vice versa?
Tydligt är det ju att många kvinnor drabbas av det ena alkisförhållandet efter det andra, det även utan någon som helst barndomshistoria involverande alkohol.
Enligt många psykologer söker vi oss till samma typ av relationer som vi har upplevt i barndomen, men jag tycker inte att det stämmer in på människorna i min bekantskapskrets med dessa problem.

Jag förstår mer och mer hur invecklat det är att leva med en alkoholist. Att ha svårt att gå, släppa taget ger så mycket skuld och dåligt samvete så det blir svårt att veta om det är just det eller pga kärlek till personen. Nu när jag inte lever med honom och ser hur han går tillbaka mer och mer i sin sjukdom så inser jag att för min del var det inte kärlek. Jag tycker inte synd om honom längre utan synd att tiden gick åt att försöka förändra han.... Det går inte. Med facit i händerna så går det inte. Jag vet att många sitter kvar och försöker få bukt på sina respektive, men det kommer handla om att tid går åt, tankar, att ständigt vara på sin vakt, och pendla mellan himmel o mest helvete. Du tänker kanske att ja jo men så var det för dig men min man/kvinna är annorlunda!!!! Nej tyvärr, gå så fort du kan, annars kommer hela dit liv handla om den andra

Vi vet ju att alkohol är beroende framkallande..Vissa av oss har genen, och är känsliga för missbruk..Vissa av oss har gener som gör att vi har stor benägenhet för alla typer av missbruk..Som mat, socker, jobb, droger, bekräftelsebehov, sex, ja man kan missbruka det mesta..Vissa av oss blir beroende direkt vid typ första glaset..För andra tar det årtionden..Att bli beroende av alkohol, är inte så konstigt..Det exponeras och görs reklam för överallt..Tror inte att vissa män vill varken kissa ner sig, eller vara den som förstör för familj och vänner..Att det upprepas hela tiden handlar väl om att personens hjärna är beroende av alkohol..Personen själv vill inte dricka och tappa kontrollen, men det sker just för att personens beroende hjärna har tagit över..Det som jag tycker är ännu konstigare är varför många personer väljer partners med missbruk om och om igen? Det måste ju finnas någon förklaring i vår egen barndom? Det är ju inte smart att göra samma misstag hela tiden? Intressanta tankar tycker jag också..

Din tråd är så hoppfull tycker jag. Många som skriver på anhörigsidorna har alkoholister i sin närhet som totalt förnekar. Du har en så person som skulle kunna skriva på ”förändra sitt drickande” (kanske gör det också). Vägen där är inte alltid spikrak. Trots ambitioner om nykterhet. Det återfall du beskrev härinne brukar gå till precis så, en test att dricka som funkar bra en eller ett par gånger och sen en krasch. Det är oerhört positivt att han tog sig upp och ur så snabbt och att ni pratar om det och att han pratar med en psykolog. Vi är många inne på a-sidorna som medicinerar med alkohol. Det gäller att identifiera vad man vill medicinera.
Om han jobbar mycket med sig själv finns mycket gott hopp om att han inte ska trilla dit igen tror jag. Du gör också helt rätt tänker jag, som så tydligt markerar att det inte är ok. Jag har gott hopp om er båda!

Om man blir erbjuden hjälp och tackar nej, trots att stora delar av ens liv redan har påverkats väldigt negativt av alkoholen, då anser jag att man fortsätter frivilligt.

Innan man har prövat medicinering/terapi/whatever vet man ju inte om det är värt ett försök.

Dessutom, om man vet om att man beter sig väldigt illa i fyllan och ändå inte låter bli att dricka - jag anser att det är ett medvetet val man gör, att man fattar ett beslut som går innebär att man fullständigt skiter i personerna runtomkring.

Det finns alltid någonting att skylla på - att chefen är en idiot, att sambon bara gnäller eller vad som helst - men man väljer att lyfta burken/flaskan/glaset till munnen helt själv.

Visst finns det genetiska förklaringar också, som D2-receptorn (att vissa människor dras till saker som är spännande medan andra hellre undviker risker).

Jag undrar mer hur uppväxtförhållanden påverkar personer i riktning mot överdrivet drickande eftersom de alkoholister som jag har haft oturen att känna har haft en del likheter beträffande relationerna till sina föräldrar.

Denna fråga kanske emellertid passar bättre i något psykologiforum någonstans.

Enligt den psykologi jag en gång i tiden läste är regression en av försvarsmekanismerna (det finns flera olika sådana).

Vad är det som utlöser drickande?

Jag menar nu inte festande som "råkar" gå över i alkoholism utan mer de fall där personen i fråga dricker för att den "mår dåligt" - är det en speciell typ av person?

Är detta "mår dåligt" en bortförklaring, alltså att man egentligen mår dåligt just för att man under en längre tid har druckit för mycket eller är man en extra känslig person som från början har lätt för att må dåligt - på grund av gener eller till följd av hur man har behandlats som liten?

Det kanske är olika från fall till fall.

Flera män som jag känner har börjat dricka för mycket i samband med att deras fruar har blivit gravida.

Är det någon sorts panik som infinner sig - typ en medelålderskris - eller är det någon form av svartsjuka gentemot barnet som plötsligt får all uppmärksamhet?

Det är i det senare scenariot jag undrar över hurdan uppväxt mannen (i det här fallet) själv har haft, främst hurdan relation han har haft till sina föräldrar, om det kan spela in ...

Ursäkta att jag skriver så ostrukturerat nu, det var bara några tankar som dök upp...

Ja det är hemskt hur man kan vänja sig vid något som gör en så illa egentligen. Heja dig som tänker på dig själv nu och är i läkningsprocessen ❤️ Förstår precis vad du menar med känslan att få veta vad man kommer hem till. Man förtjänar att veta det, och man förtjänar ett tryggt hem. Kram till dig

Heja dig! ❤️ Jag skrev också väldigt mycket under senare tiden i relationen. Det hjälpte mig jättemycket, som du säger det blev ett sätt att få råd och stöd. Och alltid något jag kunde gå tillbaka till och läsa när jag vacklade i mitt beslut om att lämna och efter jag hade lämnat, men läste jag så var det lättare att fortsätta framåt.

Viola Canina.
Med risk för att jag missförstått ditt inlägg ... ? Berätta gärna mera hur du tänker om du tycker jag inte besvarar frågan.

Enligt mig finns ingen "mall" som säger vem som får alkoholberoende. Har man en trasslig uppväxt är man säkert extra "mottaglig" för det tänker jag, men beroendet tänker jag att även kan slå till mot den med lycklig uppväxt.

Att man "frivilligt försätter sig i detta stadium ..." Att man frivilligt gör det? ? Jag kan inte förstå att någon frivilligt försätter sig i ett destruktivt leverne. Det är väl ingen som säger till sig själv att nu ska jag bli alkoholist ...

?

Låter som du vandrar mycket lättare vidare, hela världen vilar inte längre på dina axlar och luften känns lätt och klar igen. Låter underbart! Unna dig att sväva fram och börja ditt nya liv med dig själv i centrum!

Efter att ha läst andras berättelser har jag förstått att det inte bara är männen i mina förhållanden som liksom har regredierat (förvandlats till någon sorts jättebebisar som inte tar ansvar för sig själva, än mindre för sina egna barn). Är detta någonting som är typiskt för män som dricker, eller fungerar alla män så? Kanske är det någonting jag gör som utlöser beteendet?

Efter den första tiden i förhållandet slutar till exempel männen i fråga att städa undan sin disk/tvätt och liknande. Det kanske är normalt att det blir så när man har vant sig vid sin partner - men varför gäller detta då inte alla män? Är det en uppfostringsfråga? Finns det då någon gemensam faktor i deras uppväxt som också orsakar det överdrivna drickandet?

Ett fyllo beter sig ju på många sätt likt ett litet barn - kan inte gå rakt, kan inte tala rent och har bröstet/flaskan/nappen i munnen hela tiden och (vissa av dem) förstår inte när det är dags att gå på toaletten. Finns det någon forskning på detta samband?

Jag vet inte riktigt vad jag är ute efter här, men det känns som om det borde finnas någon psykologisk förklaring (typ Freud) till varför vuxna människor frivilligt försätter sig i detta stadium. Vill de bli omhändertagna? Gulliga som små bebisar blir de ju definitivt inte ...

Känner att det är dags att starta en ny tråd.
I förra tråden handlade det om att nå botten i medberoende och nu livet vidare.
Under några dagars isolering har insikterna sjunkit in, medberoendet tränades in och formades redan som barn och jag har sökt samma situationer igen som vuxen.
Jag har kommit till insikt av den enkla anledningen att jag är färdig med att leva så, jag har inte ansvar för någon annan än mig själv och resten är mitt val.
Första steget är att sätta tydliga gränser och den som inte vill/klarar av att respektera det kan omöjligen finnas kvar i mitt liv.
Det känns som en befrielse men också skrämmande och som en sorg som väller fram, vilken försummelse av sin tid på jorden.

Jag som alltid varit så stark för andra, haft mod osv känner mig plötsligt som en nyfödd (låter säkert löjligt) men plötsligt försvann känslan av att vara ensam med att ha hela världen på sina axlar.

Skickar alla er som behöver en styrkekram ?

Bara så du vet att om socialförvaltningen inte kan erbjuda din pappa lämplig vård så får man köpa tjänsten. Så gör man i regel vad det gäller behandlingshem, men även samtalskontakt i någon form kan man köpa. När en anmälan inkommer till socialförvaltningen så är det deras ansvar att se till att din pappa inte blir allvarligt sjuk eller i värsta fall avlider pga sitt missbruk. Då kan du i princip släppa det hela, men det är ju inte lätt som anhörig.

Vi första kantakten med din pappa brukar man erbjuda frivillig vård och det måste han ju själv samtycka till. Googla lite på behandlingshem för missbruk så kanske du kan påverka honom.

Om han inte erbjuds något så har han rätt till ett beslut som man överklaga till förvaltningsrätten. Inget konstigt och behöver man hjälp så är socialförvaltningen skyldiga att hjälpa till.

Vad det gäller AA så är texterna inte anpassade efter vår tid kan man säga. Det är amerikanskt dessutom och skrivet för länge sedan. Det ska finnas någon klausul som säger att dom inte får ändras, men det handlar om gud så som man själv uppfattar det. Fördelen med AA är att du inte är ensam och du kan få en sponsor du kan kontakta vid behov. T.o.m när han besöker dig kanske det finns någon AA grupp att besöka.

Lycka till och som du säger det är viktigt att göra något och det kan ju faktiskt vara så att din pappa får några bra år.

mig massor i det du skriver! Känner mig ofta ledsen för att min mamma inte har orken och förmågan att göra sin röst hörd. Får ofta en känsla av att jag är den enda som bryr mig om henne. Utan mig hade hon varit helt försvarslös på något sätt känns det som Hon kan inte be om hjälp som hon inte riktigt vet att hon behöver. Min mamma och pappa skiljde sig när jag var vuxen. Då började pappa dricka. Tror inte han riktigt visste vad och vem han var efter 35 år med min mamma. Dom första 10 åren efter skilsmässan söp han, dom senaste åren har det varit ett lägre men dock "varje dag intag". Vi har haft mycket konflikter om det, han har vägrat erkänna att han har problem. Jag å min sida har försökt tvinga fram att han ska ta tag i sitt drickande. För två år sedan gav jag upp och jag har inte sagt ett ljud om hans drickande, inte tagit en konflikt om det. Blev så otroligt förvånad och glad före jul när han berättade att han slutade dricka i höstas och känner sig jättemotiverad och stark. Jag hoppas hans kropp inte har tagit allt för stor skada utan att han får många bra år nu. Jag är som du 53 år. Jag har tre fina vuxna barn som det har gått bra för. Mot alla odds har man fått ett mycket bra liv. Glad att höra att du också har fått hjälp att bearbeta barndom mm. Och va bra att du har gjort en orosanmälan! Kanske är det en utsträckt hjälpande hand din pappa behöver! Hoppas han får hjälp och också tar emot den. Som du säger, hemskt att stå vid sidan av när en människa som står en nära skadar sig själv. Kram

Tusen tack för tipset om orosanmälan! Jag har skickat in en sådan nu på direkten via kommunens hemsida.

Min pappas enda kontakter med samhället är vården dit han går för sina hjärtrelaterade problem. Vården har kunskap om att han dricker men har inte, vad jag vet, erbjudit något stöd. Pappa kan inte hålla något hemligt, det har han aldrig kunnat. Så om han hade blivit erbjuden hjälp via vården så hade jag fått höra det. Något från kommunen har vi inte hört, men orten som han bor i är liten, så de vet troligen om att han har problem. Hans problem har pågått i 50 år minst. Pappa fick alkoholrehab via sitt jobb, för 35 år sedan. Då gick han på antabus, hade allvarlig leverpåverkan, och kontakt med AA. Han har inte bra minnen av AA för han upplevde att det var så religiöst kopplat till kyrkan och han har aldrig erkänt att han är alkoholist. Han kan vara nykter, det har han visat efter det att han körde rattfull, fick uppföljning CDT, böter och alkolås på bilen under 1 år. Han trillar alltid dit, förr eller senare. Han skulle behöva tvångsvård eller komma iväg någonstans kombinerat med samtal, tror jag. Jag tror inte heller att han hade tackat nej till ett sånt erbjudande.

De kontakter jag har på kommunhuset i min gamla hemkommun säger att de inte har något för äldre personer när det gäller alkoholism. Men jag kan ju ha förstått fel, jag hoppas det.

Känner helt och hållet igen mig i din beskrivning, har gått hos psykolog i flera år för att hantera min barndom, och problematik kring lämnande/döden/avsked. Min mamma blev sjuk när jag var ett par månader gammal och blev inlagd på psyket under 5-6 år, vilket skapade problem för mig. Jag valde som ung att distansera mig med hjälp av avstånd, det är 80 mil mellan mig och mitt föräldrahem, och det hjälpte till en början. (Jag är 53, har familj och ett mkt bra liv.) Min mor var väldigt sjuk både psykiskt och kroppsligt och han "tröstade" sig med alkohol. Ingen av mina föräldrar har varit aggressiva, snarare tvärtom. Deras situation var otroligt tärande, mamma kunde ringa varje dag för att prata om sina demoner, problem och önskningar. Men nu har hon fått frid och slipper plågas mer. Jag känner inte (längre) ansvaret att bära pappa på mina axlar. Det ansvaret kände jag alltid för dem bägge när jag var yngre. Jag vet att jag inte kan rädda honom från alkoholen. Men frustrationen att stå bredvid och se honom tyna bort är så stor. Han är den gamla stammen, så han frågar inte efter hjälp hos vården för det "pinsamma" problemet alkoholism. Hade han erbjudits hjälp hade han säkert tagit emot den, men han ber inte om hjälp och vill inte vara till besvär för något han själv åsamkar. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Tycker gränsdragningen mellan att känna sig empatisk och påverkad av situationen samtidigt som jag vet att jag inte har ansvar för hans liv är så svår. Fick dock ett bra tips här, så jag har gjort en orosanmälan på honom nu. Har inga höga förhoppningar över att kommunen kommer att sträcka ut en hand, men jag har åtminstone agerat. Det är precis som om jag står bredvid en person som vill ta livet av sig och människor runtomkring bara tittar på. Vill jag vara en sån människa?

Någon åldersgräns vad det gäller kommunens ansvar finns det inte. Däremot kanske man tycker att din pappa inte kan tillgodogöra sig viss behandling, men enskilda samtal fungerar ju för alla.

Undrar vad din pappa vill själv. Han verkar ju väkdigt ensam och på flera orter finns både Länkarna och inte minst AA.

Det du beskriver är ju skäl för att göra en orosanmälan till socialen då din pappa utsätter sig ju för allvarlig fara genom sitt missbruk. Vill bara berätta att om det skulle leda till tvångsvård så väljer man institution/behandlingshem efter personens behov och det finns väldigt trevliga ställen att vara på om man är äldre.

Men som sagt först erbjuds man frivillig vård i någon form och det kan även vara på något behandlingshem. Har du fått besked om att han är för gammal för att få hjälp med sina alkoholproblem? Har jobbat många år med det här och åldern har aldrig setts som något skäl till att inte få hjälp.

och välkommen hit till Forumet! Svårt det där att nästan vara som en förälder till sin förälder. Jag är det också, framförallt när det gäller min mamma som, liksom din mamma gjorde, lider av en psykisk sjukdom. Jag har också försökt att "rädda och göra konstgjord andning" under större delen av mitt liv. Dom senaste åren har jag valt att distansera mig och jag har tränat mycket på att släppa ansvaret till dom själva. Känner med dig så mycket för det är hemskt att stå vid sidan av och inte kunna göra något. Inget som är hållbart i längden i alla fall. Det jag skriver om att jag har distanserat mig är numera en skön och trygg känsla: jag bryr mig mycket om mina föräldrar men jag känner inte det där tunga ansvaret. Det är skillnad på empati och ansvar. Jag gick i KBT för att lära mig detta. Tyckte det var jättebra! Först var jag väldigt för att inte säga extremt obekväm med att titta på mig själv och prata om mig själv. Var ju van sen barnsben att fokusera på andra. Efterhand lossnade det. Då kunde jag också börja sätta upp gränser runt mig själv, var slutar mitt ansvar och var börjar andras. Om du läser ditt eget inlägg så märker du att det är fokus på din pappa, vad du kan göra för honom, hur han mår mm. Skulle du kunna skriva om dig själv på samma sätt? Typ hur mår jag egentligen? Vad behöver jag? Orkar jag ta ansvar för någon annan som är vuxen och borde göra det själv? Jag klarade det inte, visste inte vad jag behövde eller ville. Det stod stilla i huvudet när jag började i KBT, jag gled hela tiden över på andra. Och jag fick dåligt samvete för att jag koncentrerade mig på mig själv. Kanske skrev du ett inlägg för att få tips när det gäller din pappa. Mitt tips är att vända fokus till dig själv och börja ta hand om dig själv. För det sätter spår att växa upp som vi har gjort. Fortsätt skriva och läsa här! Läs dina egna inlägg och följ dig själv och läs runt i andra trådar. Finns mycket att lära här och så får man alltid stöd och pepp. Många kramar

Tack, Nora. Ja fångar en ☺❤

Mina föräldrar hade en sån relation där det mesta kretsade runt min pappas livsvariga alkoholism (periodare) och min mammas psykiska sjukdom, Det har pågått under hela mitt liv. Jag har försökt hjälpa på alla de sätt jag kan och samtidigt leva mitt liv. När mamma slutligen gick bort 2016 var hennes största rädsla att alkoholen skulle ta över pappas fortsatta liv. Och där är vi idag. Han har druckit nonstop sen i julas och hamnat i depression kombinerat med ensamhet pga alkoholen. Han säger att han inte har något att leva för. Läget känns hopplöst och det finns inte heller någon hjälp att få från kommunen för en äldre person. Min pappa ska snart fylla 77 år. Jag bor långt ifrån min pappa, och vi hörs vid på telefon nu i coronatider. Är i valet och kvalet om jag återigen ska ta hem honom till mig så att han får piggna till och må lite bättre för att sedan åka hem och fortsätta dricka alkohol samtidigt som jag vet ju att det inte förändrar någonting. Jag älskar honom och det är så svårt att stå bredvid och se honom sakta ta sitt liv. Känner mig villrådig.

Du säger att han måste dricka för att stå ut med er, så säger min med. Och ändå kan de inte gå. Jag har ställt frågan många gånger om varför, men får inget svar. Tror de tycker det är bekvämt med allt vi gör. Min har sin image att se till, det passar sig nog inte att lämna fru och barn för flaskan tror jag. Kanske de tycker om oss också på något vrickat sätt ändå. Vem vet.

Hur gamla är dina barn? Om det är så att du väntar ut tiden. Det är tråkigt att du inte kan lita på honom alls med barnen och att han ändå kräver dem av dig.

Här är det sambon som äger huset, så han flyttar ingenstans.
Som sagt totalvägrar han även att skriva under någon adressändring för barnen.
Utan adressändring och medföljande bostadsbidrag har jag inte råd med lägenhet.
Det går heller inte att lägga undan pengar när jag står för i huvuddelen av hushållets utgifter nu (hans pengar går till tobak, alkohol, hans fritidsintressen, böter och liknande).
Jag begriper inte varför han inte bara accepterar att jag vill flytta härifrån.
Han är ändå borta mycket, går ut och super med kompisarna så ofta han kan.
När jag (och barnen) ändå är så irriterande att han måste supa för att stå ut med mig (oss) - varför inte bara vinka adjö och leva lycklig i alla sina dagar?
Nej, det är inte logiskt över huvud taget.
Jag undrar faktiskt om han har förlorat vitala delar av sin tankeförmåga, så många gånger som han har druckit sig mer eller mindre medvetslös ...
Att vara särbo fungerar inte heller alltid.
Oftast tar de nog chansen och förstör alltihop då.
Jag hade inte brytt mig.
Det vore ju hans eget val i så fall.
För barnens skull kan jag emellertid inte flytta ut.
Jag litar inte på honom som barnvakt i en timme, så hela idén om varannan vecka känns totalt verklighetsfrånvänd.

Jo så är det verkligen! Min tycker inte heller att han har något sådant problem. Men jag är förresten också jobbig och ett STORT problem tydligen. Så där är vi två. Jag pratade nyss med honom, om varför har vill fortsätta dricka när vi tar skada, och om första gången jag hittade honom medvetslös i badkaret som svämmat över. (Han vaknade inte när jag gav honom en örfil av ren förskräckelse och för att se om han levde.) Han kan se mig i ögonen men det går inte in. Han tycker fortfarande att jag ska låta honom dricka hemma med barnen och att incidenterna inte är så illa.

Har din inte heller någon som helst självinsikt eller förståelse? Man vill ju inte att de ska sluta dricka för att jävlas. Jag har försökt kompromissa i 10 år.

Jag har inte tänkt på särboförhållande. Min går att med stor möda och bråk kontrollera någorlunda i dagsläget, och flyttar han vill jag klippa banden för då kommer han förlora kontrollen helt. Som han gjort själv på resor etc.
Har du funderat på det, och vad tycker din i så fall om det som förslag. Skulle ju gynna dem och deras intresse att få vara ifred...

Distans gör gott för själen. Det har bara gått två dagar sedan jag satte tydliga gränser för hur man får behandla mig om man vill ha sig i sitt liv och jag drog mig undan. Jag har sovit väldigt djupt och börjar få min sinnesro tillbaka mellan ångestattackerna.
Jag inser att jag hittat ett verktyg som jag inte haft innan, att sätta gränser. Jag har för första gången på länge en känsla av tacksamhet och sinnesro, tar en dag i taget.
AA har bra råd som börjar sjunka in i mig som medberoende; ta det lugnt och en sak i taget.
Det viktigaste först och det är mig och mitt liv.
Skickar en stor styrkekram till alla er som behöver det idag
?

Hej! Hoppas att det är okej för dig Viola canina att jag lånar din tråd lite för att svara Clara. Det är såklart tråkigt att behöva infria negativa förväntningar, men som du befarade så har vi redigerat bort länken till din blogg. Tänkte att det kunde vara bra att ta tillfället i akt att berätta lite hur vi tänker, varför vi väljer att göra som vi gör.

För våra användares trygghets skull så redigerar vi alltid externa länkar som innehåller till exempel försäljning, desinformation, eller (som i ditt fall) personuppgifter. Du har en e-postadress på din blogg, och det räknas som en personuppgift. Eftersom vår erfarenhet är att anonymiteten är så viktig för att det här forumet ska vara en trygg plats för så många som möjligt så väljer vi att skydda den genom att ta bort personuppgifter (och länkar till personuppgifter) när de dyker upp i inlägg här.

En annan viktig aspekt av valet att inte länka användare vidare till andra, externa platser, är att vi i admi-gruppen är ett team av professionella som har möjlighet att ta hand om och agera till exempel om en person mår väldigt dåligt. Ett scenario skulle kunna vara att en person som har det svårt och mår akut dåligt besöker Alkoholhjälpen/Anhörigstödet, följer en länk till en extern plats (t ex en blogg) och skriver i kommentarsfältet där. Om den personen istället "stannar kvar" och kommenterar här hos oss har vi möjlighet att försöka ta kontakt med personen och erbjuda stöd.

Men, även om vi inte kan ha kvar länken till din blogg råder det ingen tvekan om att dina erfarenheter kan vara av stort värde för Viola canina och andra som besöker detta forum. Kan det vara så att det finns delar av din historia som skulle kunna klistras in här, kanske i en egen tråd? Med det sagt är det självklart du som väljer vad du vill dela med dig av här och inte. Vi har full förståelse för att du vill dela din berättelse på dina egna villkor.

Hoppas att det här tydliggör varför vi gör som vi gör. Fråga gärna om något fortfarande är otydligt!

Med hopp om en fin tisdag,
admi-teamet med Kristoffer vid pennan