Senaste kommentarerna i forumet

Förnekelse är ju vanligt vid missbruk, att man döljer eller förringar sitt missbruk, speciellt för anhöriga tror jag. Det finns ju så mycket skam kopplat till beroende.

En viktig sak som jag fick lära mig under en anhörigvecka är att missbruk/beroende handlar enbart om känslor. Det har inget med logik och förnuft att göra så därför har det ingen effekt att konfrontera eller berätta om följderna av ett missbruk. Däremot kan du berätta för din pappa vad som gör dig ledsen och att du hjälper honom när han visar att han vill ha hjälp. Man måste må riktigt, riktigt dåligt för att bli motiverad till förändring, logiska argument är inte tillräckligt. Den beroende personen har inget med den friska personen att göra. Läs gärna Missbrukaren och jaget av Craig Nakken.

Det där med att man säger att det är tillfälligt fast det inte blir så i slutändan kan dock absolut vara något man har för avsikt att det ska bli som alkoholist. Ibland känner man kanske att man ska dra ner på drickandet senare, när man mår bättre men man orkar inte ta tag i det nu. Sen när man väl tar tag i det så kanske man lyckas ta sig ur det, men alltför ofta blir det att man faller tillbaka till det igen.

När man väl har ett beroende tror man ofta att man har en bättre kontroll än vad man faktiskt har. Man kan vara medveten att det sätt man dricker på just nu är ett riskbruk, men att man ska ändra på det, senare. Det man gör är väl att man ofta överskattar sin egen förmåga och alkoholens grepp om en. Det är min erfarenhet i alla fall. Jag tror inte att man säger att det är tillfälligt till en nära anhörig, trots att man vet att det inte är det, men säger det bara för att stoppa diskussionen. Jag tror att man säger det för att det är så man känner, men man inser bara inte hur svårt det är och ju längre tid det går, desto svårare blir det ju. Men jag tror också att det är svårt att förstå det tills man verkligen har sett det och förstått det själv.

Hej Alma,

Jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver fast det i mitt fall gäller min pappa. Både detta att han alltid är snäll vid berusning och att han har skyllt på att det är tillfälligt när det i perioder eskalerat. Jag har också alltid tänkt att han självmedicinerar för att dämpa sin ångest.

Aspekten att det enligt dem är tillfälligt tycker jag gör det så svårt eftersom det tänder väldigt mycket hopp hos en som anhörig, o i mitt fall också en fel förnekelse i stil med att ”det är nog inte så farligt ändå”.. Bakslagen som sen kommit (är ju inte säkert att de kommer i din sambos fall) har tagit oerhört hårt.

Ta hand om dig och känn efter vad du mår bra av ?

Tack tröttiz och gros19 för att ni tagit er tiden att svara och för bra råd.

Det är ju detta som gör oron så giftig, att man dras ner. Ibland spelar det ingen roll hur bra och mysigt jag har det, den ligger där i bakhuvudet och spökar ändå. Det kan göra mig så arg att han sätter mig i denna sitsen. Jag känner mig oerhört ledsen över att min andra föräldraledighet upptogs mycket av oro för pappa, att ge stöd , höra av sig, uppmuntra att söka hjälp, tala om för honom att det är svårt att klara detta själv, tona ner skammen osv. Och så ständigt denna förnekelse som att ”jamen det är inte så farligt”. Jag vet att man inte kan hjälpa någon som inte vill själv och att det bästa är att ta ett steg tillbaka. Men fy vad det gör ont att distansera sig också. Och så tvivlet som kommer med det, ”tänk om han inte dricker så mycket ändå?” eller ”det kanske är som han säger”..

De tre frågorna sparar jag som en viktigt påminnelse till mig själv, tack för dem. Ta hand om er ✨

Hej Ulla,
Tack för ditt svar. Det kändes som en sån otrolig lättnad att få berätta för någon. Tror inte att jag insett hur mycket det har tyngt mig förrän nu.

Känner mig naiv som inte fattat hur missbruk kan se olika ut. När jag tänkte alkoholism tänkte jag den klassiska tv-varianten. En sur man i smutsiga kläder som sitter i en fåtölj och gormar. Jag hade aldrig tänkt på att en alkoholist kan vara en omtänksam, kärleksfull man med en framgångsrik karriär. Men ju mer jag tänker på det och läser om det, desto mer förstår jag att missbruk kan se helt olika ut hos olika personer.

Jag ska göra om du säger. Sätta mig ner med mina egna tankar. Jag finner otrolig ro i att skriva så kanske är en idé att börja skriva ner mina tankar. Och jag kommer definitivt läsa och skriva mer här.

Känner mig vilse och vet inte hur man tar sig framåt.

Hur gick helgen? Hur känns det idag? Som skrållan skrev så har jag också personligen svårt med allt som sårat och du skriver har han alltid varit elak. Usch vilka svåra frågor vi anhöriga måste tackla, hela tiden.
Jag funderar kraftigt på anhörigvecka, reda ut mitt inre och förhoppningsvis göra bokslut
En dag i taget ❤

Alma.
Din sista rad,jag vet att jag måste prata med honom kanske kan bytas till:
Jag vet att jag måste sätta mig ned med mig själv.
Prata med mig och fråga vad jag behöver och vill.

Det svåra när man lever med en missbrukare är att man så gärna lever på hoppet
Och kärleken.
Många missbrukare är jättefina;känsliga människor med mycket kärlek.
Att acceptera att hans resa är hans och din resa är din är det allra första steget i detta.
Att längta efter barn och nykterhet gör ni kanske båda två.

Men det du kanske ska göra är att tänka efter hur långt din egen hälsa ska äventyras.
Hur mycket oro hopp och förtvivlan du vill lägga ner?

Börja där och lägg hans funderingar problem och ställningstaganden på honom.
Framför allt,välkommen hit.
Fortsätt läsa och skriva.
Det ger enormt mycket och ställer ganska mycket frågor och insikter till en själv om man är beredd att öppna upp för det.

Min sambo blev utsatt för en rad hemska saker som liten vilket gav honom stark ångest. När han under tonåren kontaktade vården blev han rekommenderad valium men ville inte ta det pga att det är så beroendeframkallande. Han började istället självmedicinera med marijuana. I somras flyttade vi till Sverige från hans hemland där vi bott i 6 år. Jag hade förväntat mig att det skulle bli jättetufft för honom att vara utan marijuanan men det gick förvånansvärt bra. Han har arbetat jättemycket med sig själv och sin ångest under de år vi varit tillsammans och uttrycker ofta hur glad han är att ha kommit ifrån drogerna. Men dessvärre har han nu istället vänt sig till alkoholen. Han har alltid haft en oerhörd tolerans och kunnat dricka 0.5 flaska starksprit själv under en kväll. Men detta hände otroligt sällan. Sen vi flyttade till Sverige har det eskalerat och händer nu både oftare och i ännu större mängder. Han är nu uppe i två flaskor per helg (han dricker enbart fredag och lördag). Detta händer VARJE helg. Jag har förklarat bort det för mig själv. ”Det är ju semester”, ”han har det extra tufft nu”, ”det är bara i övergångsfasen efter marijuanan” osv. Den största anledning till att jag inte reagerat starkare är att hans missbruk inte ser ut som jag trodde att ett missbruk såg ut. Han blir aldrig otrevlig av alkohol. Lite klumpig men otroligt kärleksfull och omtänksam. Och det syns inte på honom vilka mängder han druckit. Sluddrar knappt ens och är otroligt charmig. Precis som han alltid är men en aning förstärkt.

Jag har börjat prata med honom men känner mig ytterst obekväm och vet inte hur. Han erkänner själv att han har ett problem men att det är tillfälligt. Vi pratar om att skaffa barn inom en snar framtid och han säger hela tiden att han vill få drickandet under kontroll innan dess. Och att han vill göra det på egen hand. Grejen är den att han har imponerat mig på den fronten tidigare. Han slutade röka cigaretter när vi träffades eftersom att jag avskyr lukten och har aldrig rökt sen dess. Han slutade med marijuanan på ett imponerande sätt. När han väl bestämmer sig så brukar han aldrig återgå. Men jag tycker ändå att det här börjar bli obehagligt. Om inte annat för hans hälsa. Och jag vill absolut inte skaffa barn om han inte har detta under kontroll. Trots att det är min största dröm som jag längtat efter så länge.

Vet egentligen inte vad jag ville med det här inlägget. Skriva av mig tror jag. Få stöd och förståelse. Jag vet att jag måste prata med honom.

Tack Gros
Jag går hos kurator och jag pratar med vänner men just nu känns det övermäktigt. Som att jag inte klarar att ha det här i livet. Jag får ta en dag i taget. Dessa känslor brukar ju lätta lite precis som du säger. Sedan när han är hemma så får vi se vart allt landar. Även om det blir en strulig period så behöver det ju inte innebära död. Jag hoppas kunna känna hopp igen , då blir allt lite lättare att bära.

Jag orkar snart inte mer. Jag började jobba heltid igen efter mammaledigheten och bara det är en stor förändring. Men nu tyckts det som om HAN behöver dricka när han är ledig för att kunna ”komma ner i varv”. Vi har två små barn och hushåll att ta hand om plus allt annat som hör till. Men när han dricker så får jag ta allt med handling, städning, barn och planering. Matlagningen står han för men inte disken. Hur FAN rent ut sagt får man den man älskar att förstå att det inte fungerar om han dricker hela tiden. Jag får sådana katastrof tankar, tänk om han dricker när jag är på jobb och något händer. Jag vet att han har gjort det när han var pappaledig med äldsta sonen (som han berättade för några veckor sedan) och nu är dem två små barn.
Hur gjorde ni när ni tog det ”samtalet” med partnern?

Just oron är väl det vi har gemensamt, alla vi som har någon anhörig med missbruksproblem. Att inse sin egen oförmåga dvs sin maktlöshet är väl ett steg. Svårt att acceptera men du kan inte hindra honom från att ta livet av sig och inte heller få honom att sluta dricka. Allt detta är så smärtsamt att inse, men man har inget val om man inte ska gå under själv är min åsikt.

Genomgick ett anhörigprogram, kommunen erbjuder även det. Något jag fick med mig och som kändes väldigt främmande och otillåtligt, får man verkligen tänka så. Jag fick rådet att Innan jag gjorde något för min anhörige så skulle jag ställa mig själv tre frågor och svara ja på alla.

Kan jag det här?
Vill jag det här?
Är det bra för mig?

Något att öva på kanske. Givetvis finns det akuta lägen när man måste agera, men kanske kan du pröva att ställa dessa frågor och se hur det fungerar

Känner med dig. Jag har ju varit där. Ångesten lämna eller stanna? Jag lämnade till slut. Var tvungen, för att inte själv gå under. Trodde aldrig jag skulle göra det.
Vet också att jag tänkte det sista, jag vill inte att han försöker bli nykter nu. Jag hade nått min botten i medberoendet, och orkade inte mer. Man tänker, bara han blir nykter. Men det är ju så mycket mer. Så mycket som hänt som sårat.
En styrkekram till dig i dag?

Sitter här efter en kväll där han drack och jag vill inte. Men så svårt att ta steget eftersom han inte gjorde bort sig, hade varit mycket lättare då. Så sjukt nog hoppas jag på att han gör bort sig ikväll och att kvällen spårar ur med elakheter! Herregud jag hör hur detta låter. Jag funderar idag på om jag kanske fattar ett beslut utan en förstörd kväll. Jag känner att vi är så långt ifrån varandra när jag hör hans resonemang och argument och bortförklaringar. Nej, jag är gift med en elak människa och han var nog sådan innan A kom in i bilden. Får fundera lite till...

Ariadnes. Gör som Flinta när han slänger ut Dino på trappan. Ärligt talat, du har fått nog! Ta hjälp här och i medberoende grupp som Alanon. Rädda ditt liv ??‍♀️??❤️

Kaprifol. Ja, vad gör man med oron.
Har några som står mig nära med alkoholberoende. "Nu svarar inte hon/han på telefon, vad händer?" "vad händer med jobb?", "borde jag ställa ultimatum, vad händer då, vänder mig ryggen och drickande blir värre?" m.m. Många tankar ...

Jag har börjat med att tänka att jag inte kan leva deras liv. Där har jag tyvärr ingen kontroll och rabblat detta för mig själv. Om igen. Som ett mantra. Då har det åtminstone känts mindre jävligt. Men jag kan ju ända visa mitt stöd i deras situation.

Idag har jag bokat in en kompisträff, det händer inte så ofta för min energi har gått till annat. Men man måste ju göra något gott för en själv och inte vrida ut och in på sig själv till dem med alkoholberoende. Man dras med ner annars. Blir väldigt jobbigt.

Sköt om dig. ?

Jag är en vuxen dotter med man och två barn. Istället för att njuta av vår mysiga fredagskväll igår satt jag för hundrade gången och oroade mig för pappa, varför hade han inte svarat på mitt sms? Visst tar det längre tid för honom att svara nu generellt? Emellanåt tänker jag att jag ska ringa honom men är rädd för att mötas av den sluddriga rösten. Han är aldrig aggressiv eller elak, ”bara” småfull. Det klart att jag är tacksam för att slippa det när jag läser här på forumet. Men samtidigt så blir det så svårt att distansera sig. Har svårt att skydda mig själv när han inte agerar ut, det känns som att jag är skyldig att fortsätta ringa och bry mig om... hade han varit aggressiv kanske jag mer hade känt att det var ok att inte höra av sig så mycket för sådant ska man inte ”behöva ta”. Jag säger inte att jag tror det är enkelt då, men detta är så hopplöst svårt. Just nu känner jag bara att jag måste höra av mig, alltid för hans skull, för han är ensam. Ibland känner jag mig rädd för att han ska ta livet av sig, och på vilken skuld jag skulle känna då, som inte gjorde mer. Men jag orkar inte. Vad får honom att tro att jag orkar ha en pappa som man inte vet var man har?

Luddigt inlägg, ursäkta för det. Men hur gör ni andra för att inte oroa er så mycket? Ibland äter det upp mig.

Jag har tidigare försökt fråga pappa när han varit sluddrig osv, han har alltid skyllt på annat men har vid någon enstaka gång sagt att det varit pga alkoholen. Men att han har ett missbruk? Nej nej, absolut inte!

Just det där med att sätta sig själv främst och se till egna behov tycker jag är svårast. Jag har börjat se mitt eget medberoende tydligare men jag vet inte hur jag kommer vidare. Jag vet inte vad jag vill. Det känns som om jag helt tappat bort mig själv. Vi har blivit ganska isolerade under de här åren. Han hittar fel på alla mina vänner. Jag brukar bjuda hem mina barn eller gå ut och äta pizza med mina vuxna barn en gång i veckan. Det tycker han är för ofta och kallar det perverst. Jag förstår ju att han vill hålla folk utanför för att lätt kunna dricka och jag har låtit det gå för långt.
Och jag behöver göra upp med mig själv. Inte bara som partner utan även som vän, mamma och kollega. Jag försöker ställa upp för alla, jämt. Jag suddar ut mig själv.

Förfärliga känslor du bär på just nu. Inget hopp och en ständig rädsla för din sons liv, som dessvärre är realistisk. Du har också upplevt hur livet skulle kunna vara eftersom du fått lite lugn och ro under LVM tiden. Det svåraste av allt att bli besviken när man hoppats så mycket. Sedan finns ju saknaden och längtan efter sitt barn. Minns hur glad jag var när min som kom hem efter han varit sex månader på LVM. Jag var så glad men när jag ringde honom innan vi skulle träffas, märkte jag att han var påverkad. Hela tillvaron rasade och jag försökte intala mig att det här är bara en ond dröm, det har egentligen inte hänt. Det var för smärtsamt och sorgen jag kände var obeskrivlig, något av det värsta jag upplevt. Någonstans där är du kanske just nu.

Vill ju gärna ge några råd, någor som kanske kan lindra ditt lidande. Jag lever ju själv med döden närvarande hela tiden, ibland är det lättare av någon anledning. Jag försöker tänka på hur det är just nu inte vad som kan hända. Enkla saker som att vi var och matade änder förra veckan och dom åt ur min sons hand, vilket han tyckte var roligt. Mycket av vår smärta orsakar vi själva genom våra katastroftankar, men samtidigt är det en dödlig sjukdom det jan man inte bortse från. Prata med någon eller skriv om dina katastroftankar gå inte och bär på det själv är mitt råd.

Du har gjort allt du kan självklart, så mycket mer än vad man som förälder förväntas göra. Det har dessvärre inte hjälpt din son att bli drogfri men han vet att du finns där. Jag har ju också upplevt dessa outhärdliga känslor och när jag inte hittat någon utväg, när jag tvingats stanna kvar i känslan, har även den allra värsta smärtan ebbat ut..❤

Ariadnes. Ja man får gå med på mycket...tills man inser att det är den andre som styr allt. Närhet, avstånd, tillgänglig eller inte tillgänglig...möjlig att kommunicera med eller inte...you name it. Till slut känner man inget själv för man måste stänga av sig för att spela alla roller man blir placerad i. Då är man farligt ute. Det kan vara svårt att hitta tillbaka till sig själv. Hat är en bra motor, men bara tillfälligt. Till slut blir den tärande. Ta hand om dig! Sätt gränser ?

Nordäng. Man själv är fler än två, det var en bra beskrivning. Bra detta med att nöja sig med en nykter dag. Då kan de vara ganska sura, minns en gång jag sa att han var trevligare onykter (blandmissbruk) för då var han iaf glad. ????

en tröst att inte vara ensam, att dela detta med andra. Men stanna inte vid det. Man nöjer sig med dom nyktra (bakfulla) dagarna och tycker man har det bättre. Det kanske man har jämförelsevis men har man det som man verkligen vill ha det? Kanske kan du börja tänka på och skriva ner hur du vill att ditt liv ska vara. Då har du det som en nivå och nöjer dig inte med "bakfulla dagar". Känner igen mig i det du skriver om att man vänder om, sviker sig själv, har sex/närhet och "låtsas" att allt är bra för en kväll eller två. Sen kommer det en "dålig" vecka. Ja karusellen fortsätter snurra och man åker med. Man tycker alkoholisten är två personer men man själv är ännu fler. Ibland tänkte jag att mina jobbkontakter hade beskrivit mig på ett sätt, mina barn på ett sätt, mina vänner på ett och min partner på ytterligare ett sätt. Jag levde upp till allas förväntningar. Numera inser jag att det är jag själv som bestämmer vem jag är och skall vara. Börja din egen resa, vänd fokus till dig själv. Vad kan du göra för dig själv för att ditt liv ska bli bättre. Vad kan du göra för att inte påverkas i samma grad av om han är full eller nykter? Många små saker gör stor skillnad och skapar distans. Fortsätt skriva här och följ dig själv och få stöd från oss andra. Kram

Mindre än en månad är kvar på min sons LVM. Nyss pratade jag med honom och han hade varit ute ett dygn och druckit med några därifrån. Han har inte tillfrisknat nåt på de här månaderna och jag börjar känna sån oro och ångest över hans hemkomst. Han säger själv att det kommer bli likadant igen, att hans liv får bli så här, att det får bli LVM igen.
Jag vet inte hur jag ska klara det .Jag har precis fått en känsla av hur mitt liv skulle kunna se ut om vi inte hade detta i vårt liv.
Jag har gjort allt man kan för både honom och mitt eget mående . Nu har jag tappat allt hopp om ett tillfrisknande. Hur ska jag kunna leva med den ständiga rädslan för hans liv.
Jag förstår det bara inte..

Häromdagen sa han att han fått nog och hällde ut sin sista öl. Jag som hade lovat mig själv att jag aldrig mer skulle trösta och lindra ångest ställde upp i alla fall. Jag gjorde smoothies, ställde upp på sex och sov tätt intill. Jag svek mig själv igen. Och nu när jag kommer hem så är han onykter igen. Jag fick två nyktra, ja eller bakfulla, dagar.
På sätt och vis så är det bra. Det håller mitt hat vid liv. Jag blir mer beslutsam genom hatet. Jag ser klart och jag vet vad jag ska göra. Det är när han är nykter och ynklig som jag veknar. Ibland så försöker jag se på mig sälv genom mina barns eller min mammas ögon och tänker att så här skulle de inte vilja att jag har det. Det skulle göra dem så ledsna om de visste hur jag har det.
Märkligt nog finner jag tröst i alla fasansfulla berättelser här på forumet. Det ligger en tröst i att inte vara ensam.

De frågorna finner du nog själv svar på här i alla berättelser. Alla är unika, det värsta finns i varje berättelse.

Skriver att du skulle vilja komma i kontakt med någon som har en relation till en nykter missbrukare. Själv går jag ibland på alanon och i min grupp har dom flesta en relation med en nykter alkoholist d.v.s deras män är nyktra och har varit så en längre tid. Kanske kan du pröva någon alanongrupp där du bor. Tyvärr är det kanske endast på nätet just nu. Hoppas du hittar någon som passar.

Kan inte sova så jag läser lite här och ser du har en annan tråd angående anhörigvecka. Var själv på Rönneholms slott genom Nämndemansgården och det var ovärderligt, kostade 11.000 men frågan är om jag överlevt utan det. Hade nog inte haft min mentala hälsa i behåll i alla fall. Svårt att beskriva hur det var för det behöver upplevas. Vid sidan om alla kunskaper och insikter fanns det en sån kärlek mellan anhöriga och beroende som är väldigt svår att förklara.

En tid efter att jag genomgått anhörigveckan gick jag även ett sorgebearbetningsprogram på Rönneholm. Även det fantastiskt att kunna släppa det som varit, att sörja det som inte blev som man önskade eller drömde om. Jag kan nog säga att dom två sakerna är det bästa jag gjort för mig själv. Egentligen även för andra för det påverkar ju omgivningen att man har förlåtit och gått vidare. Hoppas det inte blir för mycket svammel för nu börjar jag bli trött. En sak till som var ganska rolig eller inte. Jag kan inte köra i mörker och sorgebearbetningen var under kvällstid vilket innebar att jag behövde sova över där. Då erbjöd man boende på slottet och det tackade jag ja till. Sedan kom man med en nyckel till mig. Jag förväntade mig att det var någon form av bed and breakfast, men jag hade hela slottet för mig själv.

Har du möjlighet att åka till Rönneholm så gör det. Jag hade gärna åkt dit varje år.