Senaste kommentarerna i forumet

Jag känner igen allt ni skriver. Mitt ex blev två olika personligheter, men efter att han drack mer och mer så flöt personligheterna ihop. Det sista vi levde ihop så var han nästan konstant sur och tvär.
Jag tänkte och tänkte, lämna eller stanna. Det var en kamp som till slut var att jag var tvungen att lämna. Jag var helt slut. Hjärtat gick på högvarv. Jag kände inget till slut. Och speciellt när han drack. Han ramlade, och jag tänkte, jaha där föll han. Gick inte ens och tittade hur det gick. Jag var helt avtrubbad. Det blev kusligt till slut.
Att lämna är var och ens beslut. Man måste själv bestämma. Till slut tar man det beslutet som är bäst för en själv.
Jag tog hjälp av mina barn, vänner och gick och pratade med en anhörigstödjare som jag fick enormt stöd hos. Tog ett steg i taget. Och det gick. Nu har det gått 1år och 7 månader. Jag blir starkare. Men ramlar dit ibland när jag pratat med mitt ex. Tycker synd om honom. Men jag har min egna lägenhet.
Jag kommer aldrig leva med honom mer. Blir starkare undan för undan.
Så skönt. Så sätt er själva först. En dag i taget. Det går.

J

Nora81. Din resa går mot ljusare tider ?

Nora81. Kram ? Önskar dig styrka och kärlek ?

Tack, den kramen värmde.
Det är en gammal byggnad. Jag ska inte klaga, det är högt till tak och jag fick min första kopp kaffe sen i söndags. Och mat, hade glömt bort att äta idag. Tack för dina uppmuntrande ord IH, det betyder mycket. Kram

är nog egentligen rätt klara för dig men när en lever mitt i ett missbruk, manipulation, ohälsa, kaos... så suddas de ut och blir ogreppbara, så var det iaf för mig.

Jag var oerfaren och hade ingen aning hur jag skulle hantera det som hände. Så sökte jag samtalsstöd för egen räkning för jag höll på att gå sönder av allt kaos. Psykologen sa rätt fort när jag berättat om mitt liv på hemmaplan att jag levde med en missbrukare och måste sluta vara medberoende.
Jag blev lite stött för jag hade nog velat ha lite medlidande och inte att jag skulle jobba med mig själv... Det var ju han som var problemet.

Jag började iaf med att ta till mig att jag var medberoende och då finns det kunskap att lära sig. Massor! Och med kunskap kommer makt. Makt att kunna ta kontroll. Och med kontroll kommer trygghet.

Att ringa anonymt till socialtjänstens mottagningsteam i kommunen är en bra början att få kunskap.
Varje kommun har sin egen palett med stöd men de flesta har något stöd till anhöriga.

Lycka till!

Och massa kärlek till dig!

Hur kommer det sig att det är kallt? Fungerar inte värmen som den ska?
Grattis till boende även om det är kortsiktigt och inte vad du önskar. Hoppas att det ordnar sig med bättre boende. Skönt att du har din lägenhet kvar och inte sa upp den.

❤️

Om du går in på alkoholhjälpen istället för forumet för anhöriga så finns det en del skrivit om det. Googla också på det för de är mycket symptom man kan uppvisa. Min erfarenhet är att det blir brost vad det gäller bl.a serotoninet, vilket gör att man inte mår så bra. Ofta behöver man medinerar för detta under en period alltså något preparat mot depression.

Hej Marialeo. Jobbig och ledsam situation... ? Jag ser tyvärr varningssignaler. Är elak på fyllan, lämnar dig. "Jag kan bli nykter bara jag har dig"... Han har ansvaret att bli nykter. Det du kan göra är däremot att stöda honom om han väljer en nykterhet. Tycker att han kör över mycket på dig. Dessutom har du barn att ta hand om. Hur funkar tillvaron ur det perspektivet?
?

Finns hur många anledningar som helst för att dricka, för att man är glad eller för att man är ledsen osv. Tror inte man behöver ta orsaken på så stort allvar. Det finns ett sug efter alkohol. Inledningsvis kanske det fanns ett behov av flykt i någon form, känslor som man inte kunde hantera, men sedan blir det ju ett beroende i sig och man mår dåligt när man inte får dricka.

Låter som du förväntas stå ut med hans dåliga humör när han inte kan dricka och det är ju inte rätt. Personen med missbruk/beroende är alltid viktigast och som anhörig förväntas man ta hänsyn till fullständig självutplåning. Men det är ju vi själva som accepterar det och man vill ju så gärna att allt ska bli bra. Man blir rädd för att säga ifrån för att det eventuellt skulle kunna leda till ett återfall. Det är inte så är min erfarenhet. Vi kan inte påverka om någon ska dricka eller inte. Där är vi maktlösa och det är väldigt svårt att inse. När jag läser vad du skriver låter det som att han ser dig som orsaken till att han inte kan dricka. Är hans tystnad, dåliga attityd ett sätt att straffa dig. Kan ha fel, men så upplever ❤

Irosensnamn. Läs gärna mina inlägg under signaturen Citadell. Kram! ❤️

Fick rum på ett skyddat boende. Allt känns så surrealistiskt och sjukt. Det är iskallt här, jag vill egentligen inte vara här, jag vill ha mitt egna hem. Jag är arg, arg och så ledsen över min livssituation. Helt hemlös för att en alkolist fått för sig att det är viktigare att få dricka ifred. Kan knappt förstå själv egentligen för livet är så skört. Det är iskallt här och jag saknar min lägenhet som är uthyrd.

Det är sant. Min man har knappast visat sig speciellt mån om att ta ansvar de senaste tio åren. Och så hamnade vi här. Det blir intressant att se hur det går.

Min sambo beter sig som att han har svåra problem. Med tvång och sug efter alkohol. Han är öppen med att han självmedicinerar med det för att slippa känna när något är tufft, och för att slappna av. Han dricker mer på somrar och ledighet och lämnar allt ansvar för barnen på mig då. Effekten när han druckit är att han beter sig gränslöst vilket leder till konflikter. Efter en större incident kan han minska sitt intag något, men han skulle aldrig missa en helg, och mängden ökar gradvis till nästa större incident inträffar.

Men medicinsk ses han inte som ett stort problem för att det inte alltid rör sig om så stora mängder alkohol (det varierar ju och begränsades till stor del av mig). Han sökte hjälp hos en psykolog förra året som inte alls tog det hela på allvar. Ibland vet jag inte om det är han eller mig det är fel på.

Å vad jag känner igen mig i allt du skriver.
Ena stunden är man så säker på vad man behöver göra för att sätta sig själv i det egna rummet och i nästa vet man varken ut eller in. Det är så himla svårt att utgå från sig själv när man länge har parerat och gått runt ett problem.
Jag undrar också om jag inbillar mig. Om jag överdriver. Och samtidigt så är det ju egentligen en sak jag vet i vilket fall och det är att jag inte mår bra när han får ta så mycket av min kraft och mina tankar.

Tack! Jag försöker och tänker på allt klokt du skriver ? och vad bra att du har nytta av liknelsen med samvetet. Tråkigt att du är/varit i samma sits och känner igen dig i att ha det ”jobbet”...

Att skriva med er alla här har betytt otroligt mycket för mig. Att ha en flyttplan och tydliga gränser har hjälpt mig hantera det som är nu. Förut var jag mer emotionellt beroende av honom och skulle aldrig bett honom gå.

Jag tittar inte in här så mycket när det är bra. Vi har haft en underbar vit jul med barnen, bästa på många år. Sen finns det sämre dagar, som idag.

Idag var det jag som började gräla lite. I hans sköra värld behövs det inte mer. Han självmedicinerar med alkohol för att ”slappna av” säger han. Det har jag läst är en vanlig förklaring här på forumet. Mår man bra skulle man väl kanske inte behöva dricka? För mig har det ju bara varit att låta bli, vilket jag gjort för att kompensera för honom och vara den nyktra föräldern.

Att ens liv balanserar på en skör tråd, och att jag själv ansvarar för de beslut som är mina är svårt. Det ligger så mycket ansvar på mig oavsett hur jag gör. Jag upplever att samhällets stöd inte är så stort när läkare och psykologer inte tycker att han är typ-patienten för missbruk. För att han inte alltid dricker kopiösa mängder (vilket ju han skulle gjort om jag inte kämpat så hårt).

Jul o nyår avklarat för denna gång. Det blev blöta helger för sambon. Nuförtiden längtar jag mer till måndagar än fredagar. Hur blev jag såhär?? Har börjat tänka hur vanliga familjer o par har det. Börjar smått fatta att det här är ingen normal relation, jag tror ju i min värld att alla har det som jag. Men det finns ju kärleksfulla förhållanden där ute. Jag har blivit så insnöad o ser inte vad jag gör med mitt liv!!
Oj så surrigt det blev, tänker för mycket.

Hur är den?

OM ja känner igen ❤ Har tänkt mycket på detta med under året som gått o förstått genom att läst mig till det att när det gått så pass långt i sjukdomen så utvecklar de ett missbruksjag. Sen hoppar dom mellan dessa två jag- sitt eget och sitt missbruksjag. Sjukdomen styr dom . Dom själva förstår inte detta utan lever i det ena än det andra jaget. Vi som står bredvid har svårt o fatta detta och tror att är man inne i sitt missbruk är det väldigt svårt att se detta själv o förstå. Det förstår dom senare om de tar ordentlig hjälp o bli frisk. Det är alltså sjukdomen som styr dom. Ett falskt jag som har utvecklats. Den vill både missbrukaren o de runtomkring som inte accepterar drogen illa genom o försvara sig o sin självkänsla genom o bli arga, elaka osv . Man tror man kommer nånvart med missbrukaren när han / hon verkar nykter o sitt vanliga jag. Sen svänger det o allt är som bortblåst. Så står man där o undrar: " Jaha, vad fan hände nu ?" Ja trodde nu vi förstod varandra " Sjukdomen är lömsk o den vill ingen nåt väl. Så länge missbrukaren inte tillfrisknat så blir det så

Hur har det gått för dig? Hur var julen? Hoppas allt gått precis som du velat och att allt är bra.

HI.
Backen123.
Jag trodde på en fortsatt relation men missbruk och manipulation och lögner fortsatte. Likaså konstant otrohet. Gav relationen tre omstarter. Han nappade inte på någon av dem. Ingen kan axla bådas ansvar och omöjligt att fortsätta leva efter en vision som bara en har, den andre säger sig ha det men hade det inte.

Ska man gå tillbaka till den man älskar (alkoholisten) efter lovord att han kommer sluta vara elak på fyllan efter bara ett par veckor sedan han lämnade mig? Ska man tro på hans trovärdiga lovord eller ska man bara se till faktan: om ingen handling utförts för att bli nykter är ord endast ord?

Jag är så medberoende till honom och vet nånstans att det kommer inte bli värre, snarare sämre , att gå tillbaka men han försöker övertala mig genom att säga att ”du var inte heller perfekt” , ”jag kan bli nykter bara jag har dig”.
Jag har också två små barn (som inte är hans) som jag måste ta hänsyn till.

Jag har sett fler inlägg i detta forum nu som faktiskt har kontaktat socialen så rädslan för det känns inte så stor längre. Fick ett tips av Nora81 på en annan tråd att ringa och höra anonymt vilket jag ska göra. Känner att det kanske kan va en bra start att bryta detta destruktiva levande. Som du säger kan det va skönt att ha några med sig att man inte står själv. Att få råd och hjälp! ??

Jag tror att jag ska göra som du säger. Ringa anonymt och höra vad de säger.
Så skönt att höra att du nu fokuserar på dig själv att han inte längre har någon makt över dig! Massa kämpa kramar till dig

Hade återigen ett samtal. Som att slå huvudet i en vägg. Han fortsätter att hävda att han inte väljer alkoholen före mig och familjen. Det är bara bortförklaringar, försvar och flykt. Det är som att ha en diskussion med ett trotsigt barn. Nu ska jag ringa mäklaren. Sen har jag ingen aning om hur man ska överleva tiden fram tills dess att ett nytt kapitel börjar. Jag blir så arg och frustrerad och det totala oförståendet.

Jag ringde kommunens grupp för hjälp i sådana situationer och berättade att jag var rädd att åka hem. Imorgon ska jag träffa de och berätta allt. Jag tror de kommer ordna skyddat boende till jag får ordnat allt annat. Fick även en samtalshjälp. Jag kan verkligen förstå att situation är tuffare om man har barn. Men ring anonymt och prata med socialtjänsten i din kommun. Du behöver inte ha bestämt dig på förhand hur du vill lösa situationen, så kan de hjälpa dig med det du vill bli hjälpt med. Samtalsstöd kan vara en bra första steg. Det har gått upp för mig hur allvarligt andra tar på det och det ger mig styrkan åter. Jag får ta ett steg i taget, kanske är det dags för dig med när du är redo.. Har fått sms hela dagen från honom om det ena och det andra. Inget förlåt, var är du utan bara om honom själv och hot om att jag ska lämna nycklar och jänta saker. Det känns så skönt med stöd i ryggen att tänka på mig själv först och lösa praktiska saker sen. Han har inte den makten över mig som han haft innan. Det är en ny dag imorgon. Det är så jag får göra: en sak i taget. Kram