Senaste kommentarerna i forumet

Från Nora81 och det finns egentligen inget att tillägga. Du behöver hitta var dina gränser går och du behöver hitta hållbara alternativ för dig om/när gränser passeras.
Och det är meningslöst att dra upp gränserna för alkoholisten när den är mitt i drickandet. Då är det bara att köra på konsekvenserna.

Jag involverade både socialtjänsten och hans grundfamilj när jag förstod hur stora svårigheter min man hade med alkoholen. Det är viktigt att skapa ett team där ni finns för varandra. Det måste finnas möjlighet att vila.

Du är inte ensam.
❤️

Backen123 så måste arbetet ske från båda håll och det måste jag säga att min man egentligen gjort på det stora hela. Han har gjort stora livsstilsförändringar sedan behandlingen som hör ihop både med behandlingen och med Corona.
Vi har båda gjort stora livsstilsförändringar och det har inneburit en dans på rosor med taggar och vackra blommor.

Var sak har sin tid.

Att läsa att du får hjälp så snabbt. Och ja, det är orättvist på något vis att du ska få det tunga jobbet men det innebär också du det är du som får kunskap, erfarenheter och möjlighet till egna val. Han sitter kvar. Inte du.

Kram!

Så fanrastiskt att massa okända människor bryr sig och det känns verkligen äkta. Tack det är så oehört värdefullt.❤

Min man var nykter i ca 2 månader under 2020. Han valde att endast ta antabus och besöka Maria här i Stockholm. Jac började att se beteende hos honom igen i november som tydde på att han drack igen. Sen har det fortsatt och han har druckit några gånger i veckan sedan dess. Han säger fortfarande att han vill bli nykter och börja med behandling men ...
Man blir galen av att hela tiden va på spaning efter tecken och att hela tiden gå med en oro.
?

Jac tycker att du är så stark! Att du tog steget och gick! Jag själv skulle behöva sticka eller i alla fall slänga ut honom men ekonomin stoppar mig då jag inte klarar av hyran själv med min inkomst.Även det att jag har två barn vilket gör att det är oundvikligt att sociala blir inkopplat om jag går och söker hjälp hos läkare. Jag har själv tänkt att det kanske är det ända sättet att få hjälp på. Men jag blir trött av bara känslan av att behöva gå på möten, ledsen av att behöva ha människor som kontrollerar mitt sätt att ta hand om mina finaste. Som du säger varför ska vi straffas för det våra män gör?Min man säger att han ska skaffa hjälp hela tiden men alkoholen bestämmer. Jag känner igen mig i känslan av stress och att man går sönder mer och mer.
Heja dig och jag hoppas så att du mår bättre snart och att du kanske kan få tillbaka ditt boende tidigare. Kram på dig

Jag behöver verkligen höra detta. Jag vill ju mina barns bästa och det är nog så. Eller jag vet ju innerst inne att jag måste bryta med honom. Detta är ingen uppväxt som jag vill att mina barn ska få. Men så svårt då jag hela tiden hoppas på att han ska klara av att bli nykter. Denna besvikelse tär på mig och jag känner mig så trasig. Men mina barn ska inte behöva må som jag gör. Tack!

Har läst i din tråd och har väl inte så mycket råd att komma med, behövs antagligen inte heller, men jag ville sända dig en kram såhär på håll! Jag har tänkt mycket på din situation och förstår hur jobbigt du måste ha det. Du är inte ensam, vi är många som finns här som stöd om du vill ha oss i ditt liv. Låter härligt med din egen lilla stad och en värld där allt är annorlunda, unna dig den tankevilan!

Att få vara och vila, känna hopp och tro är fantastiskt skönt. Tids nog så vet du eftersom du är uppmärksam och ni pratar, håller så tummarna att ni får fortsätta att ha det bra. För jag tror det går om både ger och tar och ger sig f... på det med en massa kärlek i botten. Men jobbet ligger hos honom, att våga ta ansvar ❤

Hälsar dig välkommen till forumet. Här kommer du att känna igen dig. Vill rekomendera en bok till dig och det är Craig Nakken och boken heter "Missbrukaren och jaget", Här beskrivs dom båda personerna du uppfattar mycket bra och du får också insikter om hur detta påverkar anhöriga.❤

Har levt med en sk nykter alkoholist ett antal år. Men lämnade till slut, kan dock inte släppa taget helt. Tror att jag älskar honom fortfarande. Återfallen är många och grova. Fortfarande ljug om hur mycket och länge varje gång. Varit extremt aggressiv verbalt många ggr. Passivt aggressiv. Vill kränka osv. Jsg kan ursäkta det med att han var påverkad. Annars överdrivet snäll och omtänksam. Men - tänker mycket på vem denna person är egentligen. Hur kan jag älska en person som varit så vansinnigt elak och som jag i perioder varit rädd för då han känts som en annan person? Varför kan jag inte släppa? Alltid orolig att om jag gör det så kommer han att dö. Ungefär så. Jag kan inte få ihop i mitt huvud att han är som två personer. Ngn som kommer igen sig?

Idag var jag på läkarbesök och berättade allt. Jag blev sjukskriven och fick insomningstsbletter. Jag fick även en tid för samtalsterapi imorgon.
Mitt uppe i kaoset så känns det ändå skönt att saker ställt sig på sin spets för det verkar som hjälp finns att få. Äntligen blir mina känslor, upplevelser och jag bekräftade. Jag vet inte hur länge jag fått höra att jag överdriver, är hysterisk och krävande. Vilket hjärntvättande.
Drar mig lite grann för att ringa kvinnojouren. Vill helst bara sova en stund men vet ju att jag måste ordna tak över huvudet så fort som möjligt.
Vet ni vad som gör mig mest förbannad. Det är jag som får ta konsekvenserna varje gång och varje gång skiter han i de. Hur blev jag ens kär i en man som beter sig så illa, hur? Vad hände? Varför ska jag behöva skit från en månniska jag hjälp, stöttat och trott på. Vad har jag gjort mot mig själv.

För din omtanke. ❤️
Just nu känns det värt att stanna.

Bra beslut att dra och precis som du säger, bra start på året ,även om själva situationen är tråkig.
Men nu vet du iaf vad och hur du INTE vill ha i ditt liv. Bara komma ihåg och köra mot motsatsen!
Lycka till!

meddelande och brev som man inte skickar känns som något bra. Då skriver man för sin egen skull, för att få på pränt vad man känner och tycker. Jag har också skrivit mycket till mitt ex som jag aldrig har skickat. Jag har genom det bearbetat. Att skicka till honom hade inte gett något resultat för mig, det hade bara skapat drama och mera "cirkus". Men just att sätta ord på det hjälper tycker jag. Kram

HI. Fråga dig själv om det är värt att stanna kvar. Du vill ha en förändring. Den måste du ta ansvar för själv! Lycka till! ??‍♀️??❤️

Att det blev ett kort experiment. Den här gången? En kväll. Det dracks ingen alkohol igår.

Jag kunde inte somna och min man vaknade efter en stund. Vi pratade. Tiden var redo och inne. Han berättade om när han började förstå att han har problem med alkohol, hur han kämpar, hur han mår, om hur han försöker kompensera sitt dåliga samvete, sorgen över att inte räcka till, sorgen att må dåligt, flykten från sig själv... En lång och vaken natt. En viktig natt. Samtal som jag hoppats på men slutat hoppats på.

Han säger att han förstår hur skör vår relation har blivit och att jag har behov han behöver tillfredsställa. Nu är det upp till bevis. Igen.

Är ju fantastiskt roligt! Så kul att du hittat detta! Och att du leker. Barnasinnet i behåll är en mycket vacker gåva.

Jag skulle gärna komma och göra sig sällskap. ?

Tack både Azalea oc HI. Jag har upptäckt något som verkligen ger mig ro och detta beror nog egentligen på corona, tillhör en riskgrupp, bor själv och därmed isolerad. Har dessutom mist flera nära vänner pga sjukdom och dödsfall så det har varit mycket ensamhet. Undviker berätta för jag tycker nog det är lite knäppt, men jag har sparat mängder med Lego till barn och barnbarn (eller kanske till mi g själv) under åren. Nu har jag byggt en stor stad med massa hus. Staden växer hela tiden. I den staden finns inget missbruk, inga psykiska besvär. Det värsta som hänt är att en liten legodam har stulit en blå mössa från en upprörd legogubbe och stadens invånare är på jakt efter henne. En önskevärd. helt enkelt. Detta ger mig ro och flykt från en plågsam verklighet.

Att ha sina expriment någon annanstans låter absolut rimligt, rätt beslut. Att igonerar det är inte ok. Du går din väg och har ändå valt att stanna och då är det verkligen viktigt att veta vad gränserna går för vad du kan acceptera. Självklart ska er son inte vara delaktig i hans expriment med alkoholen. Det som är rätt för barnen är alltid rätt även för oss föräldrar. Förstår du blir väldigt sorgsen när allt varit så bra.

Tack HI. Jag sover tryggt inatt, det gör gott. Ett steg i taget.
Hoppas du sover gott med.

Backen123.
Och ja, det är lätt att vara efterklok. På något vis.

Hade vi inte haft sonen hade jag lämnat. Och ändå. Vi har haft otroligt roligt de senaste månaderna. Skrattat och lekt. Experimenterat i köket med mat och bak. Pratat. Lyssnat. Dansat i köket. Bonusbarnen (hans från tidigare relation) har kommit oftare och spontant. Vi har haft det bättre än någonsin. Så kommer hans experiment om att prova ha kontroll på drickandet och jag blir sorgsen.

Säger att jag inte kan hindra honom men att han behöver säga till mig innan han provar. Att jag vill att han har sina experiment någon annanstans och inte med oss, särskilt inte med vår son. Och han igonerar det. Där känner jag att tilliten försvinner. Att han inte kan ge mig det. En förvarning om vad som är på gång så jag kan parera.

Sorg.

Att du får sova gott inatt! ❤️

Efter förnedrande sms, hot om att jag skulle ut från lgh sa han att han har träffat en annan och att jag var för ful. Jag erkänner en sak, jag gav honom en örfil efter att han lurat mig att hyra ut sin lgh och sedan hotar med att kasta ut mig. Jag skäms att jag gick så långt men jag insåg också att jag måste bort NU.
Tack för uppmuntran och era inlägg, det betyder mkt.
Nu sitter jag i en bekanta lgh och imorgon kontaktar jag kvinnojourer för att ordna tak över huvudet till det ordnar sig med boende.
Det är så mycket blandade känslor, jag kan dels inte förstå hur jag tillåtit mig behandlas och bli hjärntvättad som jag blivit och jag känner mig chockad över att jag trott på honom. Jag har inte sett allvaret i detta, att det kunde gå så långt att jag står på gatan.
Jag insåg det när jag inte vågade vara hemma för jag visste inte när han skulle komma hem. Näsblodet rann av stress, det var iskallt och jag var den som bad om ursäkt för att jag var rädd. Det fick mig att vakna upp och se klart hur sjuk situationen är, hur sjuk han är, och hur illa ute jag egentligen är.
Egentligen så får jag säga att 2021 började väldigt bra, jag får ta det som en skänk från ovan att jag fick en ögonöppnare. Jag kommer fortsätta skriva här, det gör gott och det hjälper mig att rensa, se klarare och det gör gott att få bekräftat från er som förstår. I 1, 5 år har han förminskat, förvridit och negligerat alla de situationer han utsatt mig för. Det räcker nu känner jag!

Läste igenom din tråd ikväll för ditt sista inlägg kändes som att jag hade skrivit det för några månader sen. Och ja vår resa är lika, och samma tanke om man ändå hade gett fan i andra daten ? vi fick inga gemensamma barn, men mina blev inblandade och han blev en bonuspappa som dom idag inte kan relatera till riktigt. Men för er är det tuffare med gemensamt barn, helt andra frågor att ta ställning till. Jag vill bara säga att jag mår så mycket bättre efter att jag flyttat, tänkte då att vi blir särbos men han spårade ur på en gång och då njöt jag av ibland att jag behöver inte bry mig varje timme, man får en återhämtning som är guld värd ?