Senaste kommentarerna i forumet

... När man nått sin botten som medberoende? Eller får man bara bestämma det? Att det är nog ...

I helgen har jag umgåtts med mannen lite sådär av olika anledningar. Han är annorlunda, dricker inte, försöker äta rätt, tar ansvar med små små steg. Han berättade hur nära det var att han tog bort sig i jul, och jag svarade att jag förstod men att jag inget kunnat göra. Det hade varit hans val. Jag kunde säga att jag älskade mannen jag träffade men beroendepersonen vill jag inte ha i mitt liv. Han är ledsen nu, har förstått att hans ilska har många gånger varit istället för tårar, men inget jag accepterar utan ilskan har gjort så ont. Tårarna är bättre och samtalen. Han medgav att jag är så mycket bättre att uttrycka mig men att antalet ord inte väger tyngre än hans få. Och få se denna skymt av den briljanta hjärna som finns där, va häftigt. Han sa också med tårar i ögonen att han förstod att han ställt till det för mig, med alkoholen och allt så där fick jag min ursäkt. ? han ville vi skulle sluta prata, stanna där. Han ville inte få några förhoppningar utan han vill påbörja sin resa själv, utan mitt surr om behandlingshem. Jag kunde säga att för oss finns inget om vi inte tar professionell hjälp, och kanske inte ens då. Men den där kramen, skrattet, barnen glada vid middagsbordet var fint. Och jag vet det här är inte ens början på något, utan antagligen slutet, men jag är nöjd nu, just nu ❤

Om det blir, det vet bara du ? du är så medveten om sjukdomen, vad den gör, är på vakt för dig själv så det inte går för långt. Men att drömma som du gör, hur du vill leva är så himla skönt, gjorde samma och jag glömmer nog aldrig förra svängen vi drog jag och grabbarna, den där fikan på kalhygget med vackraste utsikten på kvällarna, friheten. Vi gick ju båda tillbaka men vetskapen att vi klarar att gå igen ger lugn bara det. Kram ?

Under många år, ungefär 10, så gjorde jag allt från att ljuga för andra om situationen, förneka, gråta, tigga o be, vara förbannad och ringa och försöka komma på alla möjliga sätt för att hjälpa honom.
Inget fungerade och jag mådde bara sämre tills jag till slut var både uppjagad och på ett sätt avstängd på känslor.
Jag peppade under säkert ett år och förberedde mig praktiskt och känslomässigt.
Till slut en dag bara var jag där: Nu är det slut med detta och jag lämnade. Pang, bom flyttade jag in i min lägenhet jag ordnat tidigare.
Vilken känsla att kunna stänga dörren om sig och känna att det var lugnt där.
Jag hade kommit till sen punkten då jag bara insåg att detta är inte bra för mig och jag ville att mina vuxna barn skulle få tillbaka sin starka mamma igen.
Jag blev en lika stor belastning på dem som min beroende- man var.
De var alltid oroliga för mig och hur dåligt jag mådde.
Så till slut, för deras och min skull lämnade jag.

Jag kan lugnt tänka tillbaka och vet med mig själv att jag gjorde att i min makt för att få honom att ta tag i sitt liv men det gick aldrig.

Det tog många år men nu är jag glad att jag satsat på mitt nya förhållande: Det jag har till mig själv.

Kram och var stark när du kan ich gör dina förberedelser.
Vila när du kan det och se vad framtiden visar dig.

Stor kram ?Azalea

Malm-mia. Tror bra som du gör o ha plan A o B osv. Ja levde så i mina känslor o kunde inte ta beslut att avsluta förrän ja verkligen mådde Piss. Min dotter klagade att ja inte lekte med henne? Ja var sönderstressad o på spänn jämt. I väntan på o få skäll. Oftast mitt i natten. Hur trygg tillvaro var det? Nu har ja sinnesro då o då o tänker på mig o Min dotter. Det går mycket bättre kan ja säga. Han var ju elak trots att ja försökte hjälpa honom . Sen elak för att ja stängde av honom på telen. Hur ja än gjorde fick ja lida. Det som passar honom funkar. Om ja dansar efter sjukdomens pipa. Vill tro det inte är han som person men det vet ja faktiskt inte. Kan va sån han är med. Det passar inte mig längre. Ja tänker inte anpassa mig efter hans psykiska sjukdom som han inte kan hantera. Nej Det är bra nu. Du har mitt stöd här om du väljer att gå. Kram

Trodde jag ja. Att det kan vara så svårt, att gå från något man inte vill ha. Jag ser ju alla berättelser och många upplever samma ska. Vill inte - vill. Min helg blev bara halvt förstörd och då blir det svårt och maken skyller på mig. Ska jag gå då? Nej, det gör jag inte, jag väntar. Om jag väntar på den förstörda helgen så sitter min gräns och då blir det tydligt när den passeras, tror att det kan göra det lättare för mig. Så svårt att gå, lever för de trevliga stunderna. Jag jobbar också för att vara kärleksfull mot mig själv, inte slå så hårt om jag tycker att jag gör fel och är svag. Jag intalar mig själv att jag gör mitt bästa och det är gott nog.
Men jag har börjat jobba med att göra upp planer för hur mitt liv ska se ut. Jag vill bli smal, ha en bra och kärleksfull relation till min dotter, ha kärlek i mitt liv, bo i ett radhus och ha goda vänner. Så nu ritar jag kartan så det kan bli så fullt ut. Jag har inte bråttom, jag behöver göra bokslut på detta liv. Och bokslutet kommer med en förstörd katastrofhelg - för att göra det lättare för mig och för att maken ska förstå varför jag går.
Ord till mig själv på vägen

Hej alla, vill berätta att vi i admi haft kontakt med Josefin.

Allt gott

Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej!

Jag heter Josefine Björkman och jag studerar på Mastersprogrammet inom sexologi på Malmö Universitet. Jag skriver nu mitt examensarbete som handlar om kvinnliga partners till män med alkoholproblem. Med min uppsats vill jag belysa och utöka kunskapen kring hur det är att leva i en relation med en man som har alkoholproblem och hur relationen och samlivet ser ut. Vidare vill jag undersöka på vilket sätt mannens alkoholproblem påverkar den kvinnliga partnerns sexualiet och sexuella hälsa från hennes perspektiv.

Jag skriver i ert forum för att söka kvinnor som skulle vara intresserade av att delta i min studie genom intervjuer. Jag söker kvinnor som är 18 år och uppåt, utan övre åldersgräns som lever i en relation med en man som har alkoholproblem som påverkar relationen, samlivet och sexualiteten på något sätt.

Jag kan tyvärr inte här bifoga mitt informationsbrev där all information finns angående min uppsats, genomförande samt kontaktuppgifter till mig finns. Men skicka gärna ett mail till mig på adressen nedan så skickar jag informationsbrevet till dig.

Tack på förhand!

Med vänliga hälsningar

Josefine Björkman
josefine.bjorkman1@outlook.com

ville bara kika in i din tråd och höra hur det går för dig! Kram från mig

och jag har känt mig JÄTTE ensam i helgen. Jag har varit i stort sett själv också för den delen så inte så konstigt kanske. Jobbade på dagarna och var i en annan stad och bodde på hotell, därför försvann hemmafix, sy mm. Ägnade kvällarna åt att läsa och promenera. Hade bestämt mig för att, om det inte var för mycket folk och lätt att hålla distans på restaurangen, så skulle jag sitta där och äta istället för att ta med maten till rummet. Vill träna på sånt. Satt och åt, lät bli att "ta skydd" i mobilen och.... kände mig ensam och lite patetisk? Men det funkade ganska bra ändå. Trots jobbiga ensamhetskänslor så kände jag mig ändå lugn och stabil hela helgen. Ingen oro, inga tårar och ingen "nostalgi tripp" i det förflutna. Kram

Vad är de värsta sakerna ni varit med om i en relation med en alkoholist?
Vad är det elakaste som sagts ? Elakaste som gjorts?

Nora, hur går det för dig?

Jag insett att för o komma vidare o bryta ett mönster krävs så mycket mod o kraft o det fokuset klarade ja inte att ha på mig o mitt mående när ja hade min partner att ta hänsyn till o.som tog upp så mycket tankeaktivitet hos mig. Det var omöjligt att fokusera på mig. Höll mig liksom flytande genom att gå.till jobbet, ta hand om min dotter efter jobbet - knappt det. Mycket snabbmat ett tag för orkade inte laga mat. Bara upptagen i tanken av bekymmer, oro, hur komma vidare , hur ska HAN komma vidare? Tänkte att vi ihop behöver lösa hans problem först. Sen kan ja fokusera på mig. Men han var inte där ja var då o inte mottaglig på.samma vis. Utan levde i sina destruktiva tankar och påverkade dessutom mig till för mycket negativt.

När två personer har problem är det så svårt att inte halka in i varann. Se vad som behöver göras. Det är lätt att se den andres problem. Sen bli sur på den andre om han inte tar tag i sitt om ja minsann gör det . Ja tror ni behöver fritt utrymme båda två. Alltså bo på var sitt håll för o se vad ni båda vill. Var o en får ta ansvar för sitt liv. Om båda tar tag i sitt kan ni börja om sen när ni båda kommit till insikt om saker i er och lär er hantera er själva. Kram ❤

Hej Jösses Amalia! Så ledsamt att höra att du har det på liknande sätt. Dessvärre går det inget vidare här. Det har brett ut sig en kyla oss emellan. Min man förnekar att drickandet är ett problem och menar istället att jag är problemet som är ”så negativ”. Om vi har en konflikt säger han alltid att det beror på ”hur jag är” och att om jag bara ”ändrade mig” skulle vi ha det bättre. När jag påtalar hans ansvar så menar han att han inte har nån del i det (ja, det är sant). Eftersom det är helt omöjligt att prata med honom och samtalet alltid går samma väg har jag slutat prata mer än kring nödvändiga praktiska saker. Det är förstås en ohållbar tillvaro. Men att bryta upp kräver kraft- som jag inte har. Det handlar om att byta lägenheten mot två, att hantera fritidshuset, att barnen ska få det bra med avstånd och plats osv. Det känns faktiskt helt omöjligt eftersom det är upp till mig att lösa det. Så går det för mig...? Jag hoppas att det är ljusare för dig! Kram?

Ja det är skönt när vi kan skratta tillsammans här på forumet, stärker oss nånstans ❤ jag läste din historia och den går inte att jämföra med min, vi har inga gemensamma barn, ingen lång historia. Ändå var det så svårt att gå, jag låg så många nätter och ville därifrån men kände att jag vågade inte säga dom förlösande orden. Sen kom vi till en punkt, han var påverkad av mediciner och jag sa för vår skull, så att vi kan tillfriskna för oss själva, att jag förstör för dig eftersom jag hela tiden lägger mig i.. och det funkade, minns jag grät av lycka och av sorg av att det blev såhär, för det fanns ju så otroligt mycket förälskelse och kärlek och drömmen om ett bra liv för mig, mina barn och oss och så blev det såhär (igen, levt också med beroendepersoner tidigare) dagen D att flytta bad jag några väninnor om hjälp, dom tog över, fick även hjälp av 2 manliga vänner, jag sa stopp dom sa nu rycker vi plåstret. Då gjorde det ont, jag ville ju inte förlora min dröm och mitt hopp. Idag är jag tacksam ? så det jag vill säga om du lämnar försök att ta hjälp till det praktiska, vi medberoende är många gånger inte dom som tar hjälp i första taget men för barn och A är det bra att se, för barnen att andra stöttar och är på "er sida" och för A så späder det på skammen så dom som ska, kryper under stenen gör det. Och så mitt tjat om högre makt , vad det nu är.... men det har hjälpt mig för att när jag ber om hjälp ut i kosmos, säger att jag fixar inte det här så får jag hjälp, tfn samtal, information, tröst, saker jag gruvat mig för löser sig otroligt smidigt och då kan jag släppa för en stund. För det händer mycket dumma saker nu även efter att jag gått. Och jag vill vara tydligen, min resa är lättare, jag gjorde en minivariant i eländet, så va snäll mot dig själv ❤ det kommer en tid sen, och du har din lägenhet och ditt liv med barnen, det ger förhoppningsvis lite sinnesro. För mig blev det en chock och en enorm besvikelse, att nån jag älskade kunde lura mig så förbannat. Att jag tillät mig att bli så lurad, hus giftermål. Att jag inte såg, men här på forumet så här jag lärt mig att gränser suddas ut, att kärleken förblindar att det är inte vårt fel, aldrig någonsin. ?❤

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: många av oss verkar ha samma man för mönstret är så bekant, detdär med fotot av mannen med t-skjortan en bit upp över magen är sååå bekant för mig också. Tack för det skrattet, även om det egntligen är rätt sorgligt. Jag har också provat filma honom men han vägrar titta på det och säger att klart han vet hur han ser ut, han fattar bara inte vad som händer med honom när han druckit. Jag har också ”turen” att ha både ett ex och min man som för närvarande har en aktiv, eskalerande period så det är dubbelvinst för mig att försöka hitta balans i mitt liv just nu. Vissa dagar vill man bara ge upp, lägga sig under en sten och aldrig komma tillbaka medan jag andra dagar mår bra och kan skratta åt eländet, som ju inte egentligen är mitt men det påverkar barnen så det ger ju massor med bekymmer i vardagen med deras försök att ändå umgås med sina pappor som ibland går åt skogen. Ni är ett härligt gäng damer här på forumet och jag får mycket glädje och styrka av att följa er liv ”på andra sidan”, tänk vad annorlunda allt kan vara efter det första steget är taget och fokus riktas på ens eget mående! Ha det gott alla grymma! ?

Först av allt välkommen till forumet! Du har redan tagit ett stort första steg på vägen till lösningar för dig, du är mycket riktigt väldigt expressiv och beskriver väl den situation du könner dig låst i. Du verkar ta din dotters oro på allvar, bra! Du har förstått att nåt måste ändras för att problemen ska förändras, bra! Men sen kommer det svåra: vad ska du göra? Det vet bara du, vad som blir bäst för er. Läs i trådarna här på forumet, både på anhörig och den andra sidan för att förstå att du inte är ensam och här finns massor med hjälpsamma och förstående mänskor som gärna kommer med råd i bästa välmening.

Det som i alla fall slår mig med din text är att du kommit en bit på väg själv till ett annorlunda liv men din man verkar inte alls ha samma ambitioner. Kanske det är så att ni skulle må bra av en tid isär, kanske det är nåt du måste göra för att rädda dig själv? Att flytta måste ju inte vara en för alltid lösning, om saker skulle förändras men helt klart behöver du få ro att hantera din egen nykterhet och börja reda i de andra problem du nämner. Man kan tyvärr inte tvinga någon annan att sluta dricka, det vittnar många av oss här på anhörigsidan om då varken hot, stöd eller ultimatum verkar ha någon effekt. Det enda vi rår över är vårt eget liv - hur vill du att ditt ser ut ett år från nu? Det är en bra plats att börja fundera ifrån. Du är värd att må bra och jag tycker det låter som att alkoholen kanske förorsakat mer bekymmer än du förstått också på det mentala planet. Hjälp dig själv först, om äktenskapet går att rädda är lika mycket upp till honom. Ta hand om dig, och fortsätt skriv här! Att ventilera sina tankar i dagsljus gör att trollen spricker, och man ser saker tydligare.

HJÄLP mig och OSS snälla!

Backen 123 . Ja, skynda långsamt! Men ja reflekterar så mycket så känns som att ja har läget hyffsat under kontroll nu. När ja inte har stress omkring mig och en orolig A som förstör min sinnesro då kommer riktigt bra tankar till mig. En sak i taget. Känna in mig själv o dottern. Planera dagen. Lita på mig själv. Ja gör rätt. Ja vet det. Så nöjd med mig själv !

Ska försöka skriva kortfattat. Jag träffade min nuvarande partner för ca 3 och ett halvt år sedan. Vi träffades mycket och ofta . Vi drack ofta cava och ”hängde”. Vi utvecklade någonting seriöst och har nu varit gifta i ca 1 1/2 år. I början drack vi liksom för att det va ”mysigt och chill” . Jag har sedan jag var 13 är varit extremt förtjust i alkohol då jag hade min första fylla. Kommer från en familj där ALLA haft eller har missbruksproblem i alla former. Har dock haft uppehåll under graviditet , amning och även senare i livet under perioder på ca 2 år .( mitt barn är 19). Jag har alltid levt under extrem stress pga många olika omständigheter. . NU har allt gått helt åt helvete och vårat äktenskap är på väg att krajja. Jag har i perioder kunnat dricka mellan 8-12 flaskor cava / vecka. Övergått i Öl och nu starksprit. En liten eller stor flaska typ varannan kväll. Smyger och gömmer . Har dock disciplinen att ge fan i alkoholen då min dotter är närvarande . Har som mest varit nykter i 4 dygn som längst. Tål enorma mängder. Min partner är sedan tidig ålder matmissbrukare och varit tvångsvårdad pga svält. Vi har liksom gått hand i hand i vårat supande och ingen har bromsat eller försökt att stoppa vårat supande. Man skulle kunna säga att vi är extremt ångestdrivna,funderande , djupa , empatiska ,envisa och problemlösande. MEN helvete va fel det har blivit. Jag försöker bromsa drickandet nu eftersom våran dotter haft åsikter ang alkoholen hemma. Vilket bör respekteras och tas på fullaste allvar. Jag kämpar med att inte slinka in på bolaget och köpa en liiiten flaska bara. Har pratat 1000 gånger med min partner ang alla tänkbara problem som alkoholen innebär. Sjukfrånvaro, ekonomi, hälsa, ångest, lögner, otrygghet, pysikisk ohälsa, självhat, svaghet ja, ni vet ju.
Min partner KAN /VILL inte sluta . Säger att hen förstår vad jag menar när vi pratar i nyktert tillstånd . Anser att jag är en mkt expressiv person som säger vad jag känner och vad tycker . Meeen allt det är som bortblåst en stund senare då det ska knäckas bärs så fort möjlighet ges. Skulle kunna skiva en bok om vad som händer under alkoholpåverkan , men tänker att ni säkert kan föreställa er. Med tanke på hens ätstörningar så är det ett röd linje som går igenom allt. Hen springer en mil isch om dagen , äter INGET sen bärs på det och börjar fort nodda likt en heroinist. Blir defensiv, förminskar allt jag säger . Säger mest att jag är störd osv osv osv . Jag vill kunna säga att jag vill rädda allt .
Men KAN inte det utan måste ta ansvar för mitt liv , mående och framtid. Och framför allt är det min skyldighet att ge mitt/vårat barn en trygghet och att barnet kan lita på det VI /JAG säger . Nu har jag hotat ( menar allvar) med att jag kommer flytta. Min partner är inte expressiv och har svårt att förmedla sina känslor , tankar osv. VILL inget annat än exkludera alkohol från vårat liv. Men vad i helvete ska jag göra då min partner fortsätter på samma sätt och jag försöker låta bli?!? Helvete asså!

"Jag tycker att man måste kunna hejda sig och känna av om det börjar bli för mycket"

Fast det är ju precis det man inte kan om man är alkoholist eller problemdrickare eller vad man nu ska kalla det. Det känns lite som du tänker att din man bara behöver skärpa sig lite och så kan han dricka normalt sen. Om han bara anstränger sig lite.

Tyvärr fungerar det ju inte så. Visst finns det en liten andel av de som har ett problematiskt förhållande med alkohol som kan lära sig att dricka normalt, men det tycks som att de flesta inte kan det. Det handlar inte om att man inte försöker tillräckligt utan det är en sjukdom som man inte kan göra något åt. Det är som att tycka att alla borde kunna hantera att äta jordnötter, men är man allergisk kan man inte det.

2 steg framåt är underbart, när kraften kommer och man känner vart man vill. Behövs dom där dagarna när man tar 1 steg tillbaka, så har det varit för mig och då är jag så tacksam för stegen framåt för dom räddar upp. Din kamp kommer vara värt det, och ditt barn kommer må bra av det, en mamma som står upp för sig själv ❤

En bra dag här. Ser med tillförsikt på framtiden..Sakta börjar ja landa i insikten att ja är den ja ska leva med resten av mitt liv o hur viktigt det är att ja gör mitt bästa för mig o min flicka. Livet är ju underbart om ja inte.krånglar till det så.förbannat! Gud ger o Gud tar. Oavsett mina tankar. Acceptera livet. " Lev o låt leva" Låt alla andra männskor leva sina liv.o ja lever mitt. Ja har makt på.riktigt över mitt eget liv . Tro ja har makt över nån annans liv ger mig inget att tänka på. Det är så fall en illusion så fall. Ja vill inte leva i fantasin längre utani verkligheten. Håller på.att vakna!

Hej Magica!

Alko-terapeuter brukar rekommendera oss som vill "dra ner" på mängden alkohol, snarare än att sluta helt, att börja med en längre helvit period. Gärna ett helt år, eller i varje fall minst ett halvår! För att ställa om hjärnan, komma bort från slentrian- och vanedrickandet med mera. Det ger också en chans att upptäcka hur livet är, och hur man hittar andra sätt att koppla av och belöna sig.
Sedan krävs förstås en bra plan för hur och när och hur mycket man kan tillåta sig att dricka framöver.

Det finns dem som väljer att pröva Naltrexone (dämpar sug och minskar den positiva effekten av alkohol) som ett sätt att hålla konsumtionen på en lagom nivå. Själv valde jag en period att växla mellan mkt låg dos Antabus i några veckor, göra ett litet uppehåll för att dricka någon vecka osv.

Eftersom både du och din man har funderingar kring ert drickande så tror jag du får fler och bättre svar på Alkoholhjälpens forum under "Förändra sitt drickande" än här på anhörigforum. Du hittar länk dit överst på den här sidan! Jag har som sagt själv missbrukat och är nu helt nykter, men lever tyvärr med en man som inte vill sluta dricka. Så kan det gå.

Ja, sedan finns förstås alternativ att söka kontakt med någon alkoholpoliklinik eller liknande. Där finns också mycket kunskap om beroende och hur man tar sig ur det.

Lycka till!

Det svåra för min man är nog inte att sluta dricka alkohol utan att dricka lagom