Senaste kommentarerna i forumet

Min förhoppning är att vi båda ska kunna sällskapsdricka. Dels för att det är trevligt men faktiskt också för att det är finns ett stigma kring nykterism. Min man gillar öl och dricker gärna både för ofta och för mycket. Han har svårt att stoppa och blir därför ofta onykter. Jag tycker att man måste kunna hejda sig och känna av om det börjar bli för mycket, vilket jag kan men inte han. Vi pratar mycket om våra alkoholvanor och vet att vi kan överkonsumera båda två. Tex på sommaren på landet. Vi brukar då begränsa oss på olika sätt, inte köpa vindunk eller inte dricka alls i veckorna. Inte dricka vin osv För mig känns det jättetråkigt att helt avstå från all alkohol. Är det verkligen den enda lösningen? Allt eller inget? Det svåra för min man är nog inte att sluta dricka alkohol utan att dricka lagom...

Bara så ni vet jag har magiska krafter. När jag klickar på era hjärtan för att visa uppskattning så nollställs dom. ?

Ja Dearself förstår din stress inför hemkomsten, man kan ju ändå inte sluta hoppas så är det bara. Visst döden är hela tiden närvarande så är det ju egentligen, men med ett barn som lever så destruktivt blir det tydligt.

Om dina värsta farhågor besinnas, vilket jag tänker är att din son återgår i missbruk försök att inte se det som ett misslyckande utan ett steg på en väg som inte är spikrak. Vet det jättesvårt och ibland t.o.m omöjligt, men under tiden på LVM hemmet har din son ändå upplevt saker, förmodligen både positivt och negativt. Han har sett konsekvenserna som människor fått som under lång tid levt i missbruk, kanske att dom flesta mist sina tänder vilket brukar vara avskräckande. Din son har förhoppningsvis haft en längre drogfri period och upplevt hur han mår då, bra eller dåligt, men kanske mer medveten om sina problem. Kanske har han haft en del givande samtal med personalen. Vad som är motivationen att försöka leva drogfritt för din son vet vi inte. Allt är inte som förut när han kommer hem, men oron finns ju där. För min del har jag kunnat sova relativt bra trots en kaotisk situation, men någon gång har jag tagit melantonin, ett sömnhormon som fungerat bra för mig.

Till dig Ragna du har nått din gräns och orkar inte mer förefaller det som. Kände också så men att vila i det att verkligen inse att så är det kan vara början till en förändring. Det finns inget att välja på. Man måste på något sätt ta avstånd. Tycker själv det varit svårt att veta var gränsen går, men har tänkt mig att jag ska lyfta en tung sten. Det finns en gräns för vad jag orkar och det är lättare att se det så. När kroppen säger ifrån då har man passerat gränsen.

Du har två barn till att ta hand om och kan tänka mig att du även känner skuld för att du inte kan vara den mamma du vill vara. Försök ge dig tid att skriva här. Det har hjälpt mig mycket trots att omständigheterna jag lever under inte förändrats.❤

Ja, det är ju det jag går och hoppas på att han vaknar upp. Jag har nu under året insett att det nog inte kommer att bli så men då har jag i alla fall provat och vet att jag har gjort allt som står i min makt för att påverka. Nu duger inte orden längre, nu är det handling som gäller för maken. Och han har tydligt förklarat att han inte kommer att sluta dricka och jag har tydligt förklarat att jag inte tänker leva med någon som är otrevlig. Jag har satt min gräns och passerar han den kommer det att bli konsekvenser. Vilket ju ofta är det enda som kan hjälpa någon med problem.
För min egen del planerar jag kontakt med mäklare, försäljning av husbil, skilsmässa, kontakt med kurator och anhöriggrupp igen samt någon typ av anhörighelg/vecka för mig och dottern. När allt drar igång och jag måste börja med konsekvenserna.
Men just nu vilar jag i att det är en bra period ?

Jag jag känner lite uppmuntran när jag läser här. Så fint du uttrycker dig Azalea, träffat dig själv. Min A pratar också ofta om när jag ska träffa någon annan och lämna honom. Men det är precis som du säger - nu har jag träffat mig själv och vill fortsätta utforska den bekantskapen. Det går inte med någon som är alkoholberoende så nu är det upp till bevis för maken. Jag har satt stenhårt och kommer hålla det denna gång, om han förstör en dag/kväll/helg till då blir det skilsmässa. Jag tror att den dagen kommer så jag förbereder mig bland annat genom att läsa här. Men jag känner verkligen att jag har fått nog och tänker också göra det lättare för mig och tydligt för maken varför det gick åt helvete denna gång, därför detta "ultimatum".
Bra att vi lägger fokus på att göra bra saker för oss själv, det är vi verkligen värda.

Tack för tipset. Jag ska ringa dem o fixa en tid. Ja, jag behöver hjälp p hitta mej o mina gränser igen. Det är risken att jag bara tycker synd om honom igen o sen är vi tillbaka igen på ruta ett. Att allt handlar om honom igen.

Ja, ska berätta mer när jag orkar. Och jag menar precis som du, jag vill inte förringa någons smärta. Vill ändå lyfta fram det speciella när det handlar om ens barn. Önskar nästan att det fanns en särskild tråd för det. Mycket är såklart likt, om det hannar om en partner eller förälder. Och det kan säkert vara väl så svårt. Men det här med ens barn... de är ju som en del av en själv. Det har sina speciella komplikationer, sin egen smärta. Tror jag. Som kan skilja sig från annan anhörigsmärta, även om man inte behöver "gradera" den. Många kramar, jag återkommer <3 Det bästa jag kan tänka mig är kontakt med andra i liknande situation, glad att vi kan ha det här.

Ta hand om dig Ragna. Du får gärna berätta om du vill och orkar hur ni haft det. Och jag menar absolut inte att förringa någons smärta och det hoppas jag alla förstår. Det är så många drabbade kring missbruk, vi lider alla.

Kram <3

Åh, Gros 19, Dearself och även andra i liknande situation. Man kan ju inte "gradera" eller jämföra, men jag känner igen mig jättemycket i det här med det speciella när det handlar om ens barn - även om jag mycket väl förstår att andra situationer kan vara supersvåra. Själv har jag nu under hösten nästan brutit ihop, har fått svåra psykiska problem av vår situation och söker hjälp på olika sätt - lite bra, men inget känns ändå som att det hjälper riktigt och så är det väl bara. Man kan inte "må bra" när man ser sitt barn förstöra, och riskera, sitt liv. En mängd akuta och dramatiska situationer har slagit ner mig gång på gång när jag ibland lyckats uppnå lite mer balans. Jag orkar bara inte längre - men vad ska jag göra? Jag har två barn till som behöver mig och tankarna snurrar. Vill mest av allt just nu bara skicka min medkänsla och mina varmaste önskningar till er att det ska komma en tid då det blir bättre för oss alla.

Tillåt dig att isolera dig ett tag. Ibland orkar man bara inte. Då tar det sociala mer än det ger. Jag har också behövt göra det i perioder då allt som normalt är roligt bara ger mig mer ångest. Sedan kan det vara bra att ha några kontakter man är trygg med som man kan prata lite med, ta en kaffe eller en promenad. Eller som för mig, då jag får mycket socialt på jobbet där också de flesta vet om min situation.

Jag såg på Reneés brygga igår där Sven Wolter pratade om sin dotter som levde med svår anorexi och gick bort 30 år gammal. Han var fortfarande så förtvivlad så lång tid efteråt. Såg även "Sorgen och jag " där Claes Elfsberg förlorat sin dotter i cancer. Det var en fantastiskt skildring av sorg. " Hon blev snuvad på livet" säger han, och precis så är det ju.
Tänker att oavsett vad våra barn drabbas av så är det en sån djup smärta som man tvingas hantera och leva med .Jag tror det på många sätt är lika oavsett om det är psykisk ohälsa, missbruk , annan svår livshotande sjukdom eller självskadebeteende.

I vårt fall med psykisk ohälsa och missbruk ska vi även hantera samhällets fördomar. Man kämpar hela tiden. Med sjukvård, myndigheter, våra barn och oss själva. Våra barn lider av en dödlig sjukdom.

Jag förstår att leva som anhörig till en man , förälder eller annan nära också är väldigt svårt och smärtsamt men jag tror det är ytterligare en "nivå" ( missförstå mig inte ) när det är ens fantastiska fina lilla barn. Man ser allt de drömt om som små krossas.

Jag har fått vila lite nu, trots att min son avvikit 2 ggr från sitt LVM. Under tiden där så har även en vän till honom dött i en överdos. Döden är ständigt närvarande i detta. Tänker att den rädslan finns hos dig också .

Nu kommer han hem om en månad och jag hör på honom att han inte tror han kommer klara det och jag tror tyvärr inte heller att han är där ännu. Jag börjar redan på stresspåslag , ångest och svårt att sova. Bara av tanken.

Kram

Tack Ullabulla för att du tagit dig tid att skriva ett långt inlägg. Det värmer när jag kommer hem sent och är frusen och hungrig, vilka bagateller. Förstår vad du skriver och att min son inte blir hjälpt av min smärta, men det är väldigt lätt när det blir för mycket att tänka - om du bara tog din medicin så var alla problem lösta. Min son bär inte skulden för min smärta, men jag tror det är ganska stor skillnad när det gäller ens barn och när det handlar om en partner. Jag tror att man lider när ens barn inte har det bra och det kommer man inte ifrån. Givetvis beror inte all min smärta på hur han mår eller vad han gör, man att se honom plågas berör mig väldigt djupt. Sedan finns det mycket sorg och saknad efter den friska personen. Jag kan påverka mitt mående, men jag behöver känna hopp om att det ska bli bra för min son. Svårt när jag får höra att man inte blir frisk från att höra röster, man kan dämpa med medicin, men man får lära sig leva med det. Det är svårt att känna hopp då, men tror jag förstår vad du menar och gör mitt bästa för att han inte ska känna skuld för mitt dåliga mående. Har givetvis många problem själv och så länge fokus är på min son behöver jag inte titta på dom eller orkar inte. Man lär sig mycket av svårigheter som man går igenom men just nu vill jag inte lära mig mer, bara vara. Tack för erbjudandet Ullabulla.

Nordäng jag tror också att det är ett klumpigt sätt att försöka trösta, men inte mig utan sig själv. När jag en gång ifrågasatte det fick jag till svar - att så hemskt kan livet inte vara. Jag isolerar mig nu och det stämmer jag är rädd att någon säger "fel" saker. Skör helt enkelt. Det finns personer som jag kan prata med och som kan hantera mina plågsamma känslor och det är väldigt tryggt att veta. Min son bär ju på mycket plågsamma känslor och hans sätt att hantera det har varit att gå in i känslan och att stanna där till den ebbar ut, men just nu är det i alla fall för mycket för honom.

Mycket text försvann Självomhändertagande men det är fullt tillräckligt med ett vanligt år.

Tack Backen och Malm Mia blir så glad att någon läser det jag skriver och bryr sig. Det finns trots allt hopp.

Så himla skönt vi kan ha det ändå när vi kopplar bort "Det andra".
Det låter ju riktigt mysigt med yoga retreat ? Har aldrig varit på nåt sån men vore roligt att prova på. Vi gör vara hobby yoga efter bästa förmåga, hehe. Men det känns så gott i kroppen så lite rätt gör vi nog.

Kram till dig?Azalea

Pratar du med någon externt och får stöd?
Jag har varit på beroendeenheten i kommunen och pratat med en terapeut några gånger. Väldigt bra har det varit och hjälpt mig framåt i arbetet med att sätta gränser.

Jag har äntligen börjat kommunicera mina gränser och att jag inte kommer anstränga mig för vårt förhållande på det sätt som han behöver anstränga sig för mig utan att för mig handlar det om att hitta mig själv igen och att sluta anpassa mig efter honom och alkoholen.

Kanske något liknande kan hjälpa dig också? Oavsett tror jag verkligen det handlar om att sätta sig själv i första rummet.

Z

Nu fick jag skratta till igen, helt underbart med fotona, jag har också ett ? just när t-shirten åkt upp över magen verkar vara mode för A ? Ja visst är det underbart att ge sig själv kärlek, idag laser ( skäggiga damen ett minne blott) och frissa. Hälsoutmaning mån och 10v framåt. En helg med retreat i feb med yoga, tystnad och meditation, sen är pengarna slut, men allt gick till mig. Köpte en skoter till mig och pojkarna och jag vet att allt förminskar mannen men det är hans problem. Vi är rätt bra! Häftigt att du skriver att du träffat dig själv, jag har nog gjort det hela tiden men nu ska jag njuta av det också. Va arg på mannen i eftermiddag av en obetydlig anledning men som bekräftade egot i sjukdomen, och så kommer jag hit och blir glad över att ni finns, att vi kämpar och att det ger resultat. ❤

Det bästa vi kan investera i är i oss själva och visst mår man bättre när man fixat håret och känner sig fräsch.
Jag har laddat upp och kör styrketräning efter jobbet, yoga tillsammans online med dottern och badar vinterbad och bastu med väninnor. Allt detta ger mig energi och är så skönt.
Detta är något jag inte pysslade med innan eftersom orken inte fanns efter all oro och draman och om jag gjorde det så fick jag all tid så många frågor och insinueringar så då pallade jag inte.

Vi är på så god väg att ta kontrollen över oss själva. Jag tänkte på det idag och njöt. Att göra precis vad man vill och när man vill är en go känsla.
Mitt ex babblar ofta om när jag ska träffa en ny..........låter bli att svara på sånt..... har ju redan träffat en!!! Mig själv? och den ska jag satsa på.

Apropå att ta foto på sitt A, jag har massvis får alla möjliga lägen.
Har visat honom nån gång men han blev bara förbannad och det gick inte att prata om det då.
Nu har jag dom sparade tills vidare och använder dom som påminnelse till mig själv om hur det var och varför jag skiljer mig.

Ha det så himla fint ???
Azalea

Tänk på dig själv nu, kärringen . ? Finns det något du gjort tidigare som du inte gjort på länge? Jag menar något du kan göra nu? ?

Tror att många står ut mycket längre än vad som är hälsosamt för välmåendet. I efterhand ser man saker på andra sätt, på annat sätt då man är inne i något.

Jag hoppas du fått stöd för att komma ur den relationen.

Kram på dig! ?

Denna tråd är en av ett par du skapat här, modigt och klokt gjort av dig!

Verkar också som din andra tråd fått fart, du får stöd och verkar vara hjälpt av att resonera. I den, likt är nämner du att du vill må bra, vill dina barns bästa och du jobbar på att sätta gränser för dem och dig. Har funderingar på att söka hjälp och där har du tagit steg genom att vända dig hit och fortsatt skriva som ett sätt. Hur känns det idag, att du tagit denna kontakt här?

Du kanske känner att du har inre kraft just nu av att ha tagit steg, tagit beslut och är på väg framåt på en ny väg. Ibland kanske det handlar om att landa lite, stanna upp, prata med en vän eller liknande. Vet inte exakt hur det är för dig just nu, läste inte hela din andra tråd. Du är ju i din situation och vet bäst själv.

Ville titta in, och uppmärksamma att vi sett att du startat även denna tråd och kanske är det något här du är hjälpt av att få mera stöd kring av andra här. Då kan det vara bra att den syns i flödet. Ibland kan det ta lite tid innan en tråd får fart, det kan ju också vara så att det känns lagom och enklare att hålla koll på en. Du känner själv!

Oavsett, du jobbar på och tar steg, bra gjort!

Vänliga hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har tagit och kraft till dig och skrivit här, räckt ut en hand för stöd. I din första tråd har du fått respons och då var läget annorlunda. Här startade du en ny för flera veckor sedan och situationen har ändrats. När du skrev detta kände du dig trött, knäckt och sliten samtidigt hoppfull och nyfiken på vad som komma skall.

Hur är det för dig idag, hur går det hur mår du?

Berätta gärna lite här, om du vill, om det hjälper dig!

Ibland kan det ta lite tid innan en tråd får fart. En kan behöva skriva flera gånger.

Oavsett skickar ett litet välkommen igen såhär lite senare och hoppas forumet fortsätter vara en hjälpsam plats för dig!

Vänliga hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Att stanna kvar i känslor tror jag viktigt oavsett om det är "bra/behagliga" känslor eller tvärtom. Har själv fått träna massor på det. Att t.ex. vara kvar i sorg och saknad utan att försöka göra (fel) saker för att döva detta mm Det som dock kan hända är att man känner att ingen förstår en, andra människor säger "fel saker" för att trösta, ingen bryr sig på riktigt mm. I alla fall är det/har varit så för mig. Man övar upp förmågan att vara kvar i känslor och att prata med sig själv och....avskärmar sig/isolerar sig från andra för "dom fattar ändå inte hur det känns". Kanske är det också en fas man måste igenom på vägen mot ett friskare liv. Ett sätt att skaffa sig ett utrymme mellan sig själv och andra, bygga upp sin integritet, bli medveten om sina gränser mm. Men också viktigt att vara medveten om att det är en fas som inte bör vara för evigt. Kanske stämmer detta inte alls för dig. Men känner igen mig i det du skriver om att du undrar vad folk menar när dom säger "att dom känner på sig att allt kommer ordna sig". Den typen av kommentarer har jag också fått och min känsla har då varit "är dom typ psykopater?" Tror dock det handlar om ett (något klumpigt) sätt att försöka trösta och lugna. Många kramar

Jag och en till härinne har kontakt utanför forumet. Vi har haft mycket givande samtal.
Om du är intresserad Gros så bjuder vi gärna in dig så att vi kan prova att prata tre st. Om det nu är möjligt med mobiltelefoner. Hör isåfall av dig till admin så får du våra kontaktuppgifter.

Haha, MalmMia du är för rolig?
" En man med mage där tshirten åkt upp". Kram på er båda, tjejer

Åh vad jag skrattade gott åt ditt fotande. Jag vet när jag använder mig av " härskarteknik" så styrker det min känsla av förakt för personen, försöker undvika för att nånstans långt därinne finns en önskan om att en högre makt kliver in och ger oss tillbaka. Tror jag, jag vet inte längre. Men just dörför vill jag väl inte stänga av helt, men när dom ligger där i soffan så är det lätt hänt att tänka, fan jag förtjänar nåt bättre än det här i mitt liv. Jag lägger just ner lite pengar i mig, hår hud och hälsa, känns skönt. Mannen sa att jaha du håller på att fixa till dig för att du ska ut på banan. Jag behövde inte ens bemöta det ? jag håller med, klart att det måste göra ont som attans att skada andra, och att alkoholen dämpar. Min man vill att vi ska blicka framåt men det funkar inte så, jag måste bearbeta mitt med honom och han måste ta ansvar långt tillbaka innan mig. Vi har för dåligt att stå på eftersom vår relation är ung i sammanhanget.

Jag känner verkligen med dig.
Jag minns när jag nådde min botten och dessutom hade en medberoendeterapeut som jag pratade med 1-2 ggr i månaden.
Jag tänkte,finns det ingen ände på detta.
Då hade jag redan brutit med min beroende sambo men allt som jag tidigare inbillade mig att jag kunde kontrollera var nu helt utom min kontroll.

Jag visste när han drack för det kände jag trots att det var flera mil mellan oss.
Jag visste när han var på väg ner i återfallet osv.

Den smärtan jag bar på var ju verkningslös,men inte hjälpte det mig.
Jag blev såklart irriterad på mig själv och tyckte att det var förspilld möda,vilket det ju var.
Men ibland så tror jag att den smärtan jag kände var min egen.

Att om man lever så lång tid nära någon som inte mår bra så får den andra människan bära skulden för att jag känner smärta i situationen som ju är outhärdlig att vara i.
När man då kommer in i de bra perioderna så upphör smärtan och man kan leva nästan som vanligt igen.
Då skjuter man sitt eget arbete framför sig och förbereder sig inte på den omgång som väntar runt hörnet.
Man vilar,andas och försöker känna frid och återhämtning så gott det går.

Det jag försöker säga är: Kan det vara så att det dåliga mående du har just nu också kan handla om saker som du faktiskt kan göra något åt?
Din egen resa,dina egna val som du kan påverka.
Jag ska inte komma med något klämkäckt om att du ska ta en promenad eller köpa en glass.

Men kanske titta lite extra på smärtan och försöka se vad den grundar sig i utöver det helvete det måste vara att leva i ständig rädsla.

Om du förstår vad jag försöker säga.
Inte på något sätt förringa eller ta bort din upplevelse.

Men kanske separera upp det och bära din egen smärta som handlar om dig och låt hans smärta vara hans.
Kanske bara jidder jadder,men för mig blev det så tydligt att jag levde med en alkoholberoende man.
Men i grunden så var han betydligt friskare än mig.

Hade inga knäppa rädslor och ångest eller hinder för att leva livet fullt ut.
Bara alkoholismen som stökade till det för oss alla.
Men när hans sjukdom försvann så blev min egen så tydlig och också att det var dax att börja gräva i det.
Dvs,vad händer om du släpper taget så långt det är möjligt?
Vad ser du då,vad kan du göra då åt ditt eget liv?
Som du inte redan gör förstås.
Stor kram från mig :-)

Jag försöker föreställa mig smärtan som du har när det gäller ditt barn, jag kan inte! Så jag ska inte försöka peppa dig men jag ville ändå skriva några rader. Jag vet och har sett hur mycket du kämpar, jag ser också in dina texter att du jobbar mycket med dina känslor och jag är glad för din skull att det emellanåt känns bättre. Jag lyssnade på en podd och där sa hon angående mental hälsa, vänta ut negativa känslor och låt de ebba ut.