Senaste kommentarerna i forumet

Jag läser och begrundar, jag tror också definitivt på en högre makt. Det känns skönt att kunna lämna över och tro att man kan få hjälp. Jadu, vi biter ihop, anpassar oss, går på tå och biter ihop igen, då kan det kännas skönt att ibland få pysa ur sig och då ibland annat med hjälp av härskarteknik. Så gör jag också ibland.
Ja, det med den moraliska spelplanen fick jag höra av vår beroendeterapeut i anhöriggruppen som själv var grav missbrukare. Jag har också funderat mycket på hur en A fungerar, med tanke på fina minnen och efter en rejäl snefylla glömmer A bort hur A betedde sig och allt A sa. Jag tror att det är en stor del av sjukdomen, det gör för ont att tänka på allt fint man missar då blir det ångest och då dricks ångesten bort. Samma sak med elakheter, det gör för ont att tänka på hur man skadar någon man egentligen älskar så det förtränger man ger ångest och då dricks det igen. Vad tror du om det?
Min A har klara stunder också efter sitt nyktra år och vid dessa stunder kan jag nå fram till honom och vi kan prata. Han säger att han förstår mig och ber om ursäkt. I helgen fotade och filmade jag honom när han satt i soffan och sov, det tog kan jag säga. Jag vill att han ska se vad han utsätter oss för, en man med mage där t-shirten åkt upp och den stora magen syns, han har hasat ner och snarkar högt - min härskarteknik ?

Hej, skrev massor och tog bort. Min första sömnlösa natt på 6 månader och min ADHD gick igång och började skriva här. Önskar dig ett helt vanligt år. Du har kommit långt. Bra med önskningar högt och tydligt.

Åh vilket fint avslut för mig att avsluta min kväll, att du känner dig glad och tar dig en irish coffe. Den hoppas jag smakade himmelskt för det du så värd i din kamp, att ha ett barn som kämpar och lider måste vara outhärdligt många gånger. Och Blendas text berör också, har en nära väninna som miste sin son för 4 år sedan och det gav mig en tankeställare, att föröka hitta dom rätta orden. ?❤

Morgonsol det gick bra, han sms igår kväll och erbjöd sig skotta så jag kom på jobbet. Hans traktor är hans nallebjörn, nästan barnsligt. Jag slet med ungar, mat, jobb och städ och han skotta, tom vägar som inte kördes på vintern. Lätt att tappa respekt då ? han är lite för uppåt, antagligen för att han har höjt dosen på nervsmärta medicinen. Men en högre makt var där igen, då tog att husförsäljningen mycket bättre än om han är den där andra. Jag brukar också tänka morgonsol efter jag vridit och vänt, kan det jag gör nu användas i mot mig, inte så gör jag det. Kan det användas emot mig kanske jag gör det ändå för att det är så jävla skönt ? rätt skönt att vara elak ibland, ge igen och rentav sagt använda lite härskarteknik. ?
MalmMia tänker på det du skriver att A har en annan moral, otäckt, har inte läst mig till det men tvivlar inte och även det kan ge lite tröst, dom är sjuka och kan försvara sjuka handlingar. Undra vad dom gör med sina minnen, för dom finns ju där, svek, lögner. Din text gav mig känslan att nu lyfter jag blicken igen, ska inte sugas ner i medberoende träsket. Sov gott era kämpar

Ja, jag har utvecklats. Läste genom din tråd och såg mina inlägg som bara handlade om mig. Ser det nu och vet att jag levde i ett kaos då och hade panik, längre fram ser jag att jag tar till mig det du skriver ? du blev en av dom som lärde mig att man kan gå, och gå tillbaka för att ge det en till chans. Och så kan man gå igen. Tänker mig i ditt fall finns det som du skriver så mycket fina stunder och gemensamt barn, det måste få ta tid då. Att leva med dr Jekyll och mr Hyde är nedbrytande men jag fick tack vare detta forum och professionell hjälp bli påmind att stå upp för mig själv igen och börja förstå vad gränssättning är. Jag har alltid kunna säga nej, men tydligen inte på rätt sätt. Det ska bli häftigt att lära mig. Känns som du har ett lugn nu i din text, hoppas det är så och att han vaknar upp på riktigt för er skull innan det är försent, annars vet du att du har gjort allt och lite till för att rädda en annan människa?❤

Det är svårt att få fram allt på några rader i ett forum. Självklart är det inte polisens jobb att skydda oss, det måste jag göra själv. Men hjälp hade ju varit bra. Iallafall att få bort en person som inte borde vara kring barn där och då.

Han har inte adressen hos oss, kanske mest för att jag inte vill att äldsta barnet ska veta hans efternamn och på internet kunna läsa sig till hans historia. Inte värre än att han kan få veta sen men än är han för ung för att förstå. Men också för att jag inte vill ha honom här jämt, jag vill inte vara sambo. Jag bara halkade in i det här förhållandet och det var först när han kom med alla sina saker som jag började ta det på allvar och slutade träffa andra.

Han fick komma med alla sina saker då han förlorade sitt förra boende pga coronakonsekvenser. Han slapp betala hyra för han skulle spara ihop till deposition. Vi pratade om att det skulle vara för 2-3 månader. Haha. Han är kvar och betalar fortfarande inget för sig (betalar sin mat men inget för hyra, el etc). Och har inte sparat någonting heller.

Jag har lugnt bett honom flytta sex gånger. På hans fylla ännu fler gånger. Han har sagt att han söker boende men jag tror det inte. Där han har adress kan han inte bo. Vi har i nyktert tillstånd diskuterat att han kan vara full hos sina kompisar hur mycket han vill men inte hemma hos mig med barnen. Så fort han är onykter ber jag honom gå ut, gå till sina kompisar, men nejdå.

Jag vet faktiskt inte vad mer jag ska göra. Det är klart att när han är nykter är han underbar men även när han är nykter känner jag att jag vill att han flyttar. Jag orkar inte längre. Jag vill att det tar slut innan hans fylla förstör mina barn. Men jag får honom inte att flytta frivilligt. Jag får lagligen inte slänga ut honom. Och hans kompisar vägrar ta emot hans saker (och honom vad jag förstår).

Barnen har mormor nära och har sovit där flera gånger, sist åkte jag istället hem till ett ex. Jag mår nästan sämre av att vara hos min mamma än att vara hemma. Hon talar numera till mig som om jag vore dum i huvudet som igår frågade hon hur många gånger jag bönat och bett och tjatat för att han skulle komma hem igen. Svaret är Noll. Jag skulle aldrig göra det. Jag skrev till honom och försökte få veta om han tänkte komma hem och fick bara elaka svar tillbaka och sen kom han in genom dörren.

Jag ska fundera på hur jag vill leva mitt liv för ärligt talat vet jag inte. I mina ensamna år drömde jag bara om att få träffa en man, dela kvällarna med och ha ohämmat sex med. Men jag har fortfarande ingen bredvid mig i soffan, för antingen står han och anklagar mig och skriker eller sover.

och känner så igen det du skriver om att han inte tar på sig något ansvar. Det var precis av den anledningen jag lämnade första gången. Allt var mitt fel, enligt min a. Men under mina anhörigtimmar fick jag med mig några meningar som hjälpte mig mycket. Kanske de även kan vara till nytta för dig?
"Du kan inte vinna diskussionen." Att diskutera med en som har A-problem går inte, du kan inte prata förstånd med den personen, går inte att få personen att se någon annan vinkel.
"En person med A-problem spelar på en annan moralisk planhalva". Vi "normala" (som inte har problem) kan inte förstå deras resonemang, för de har en helt annan moral. Därför de ibland kan göra de sjukaste grejerna eller skylla på någon annan/annat när de dricker.
"Du försöker att ta deras bebis, det viktigast de har". Jag ser framför mig en man med en flaska i famnen som han vaggar och vaktar med sitt liv. Vad jag än gör, så är jag chanslös att få bort flaskan. De försvarar bebisen med sitt liv.
Sen tänker jag också på att han kanske projicerar sitt dåliga mående, sitt dåliga samvete på dig. Och helt plötsligt står du i skottgluggen för att ha gjort fel. Kom ihåg att detta är en sjuk människa och att du vet att du inte har gjort fel. Tänk då på mina mantran som jag har skrivit. ❤

Jag har läst och ser hur du har utvecklats under året❤️ Tack för dina fina ord, så skönt att få skriva här och få varma svar som går direkt in i hjärtat.
Ja, detta får ta den tid det tar. Och du har så rätt, går man för tidigt så ligger tvivel och gnager. Känns som om nu börjar rätt tid närma sig. Jag har gett honom tid och förklarat vad jag inte accepterar och om en till förstörd helg kommer - då lämnar jag.
Jag vilar i detta, njuter när det är trevligt och förbereder mig mentalt om jag behöver lämna. I höst kommer det att se annorlunda ut! Det sa jag redan för ett år sedan, men jag var nog inte redo då.
Det är ju de trevliga stunderna och lovorden jag lever för. Och det har varit många detta år, men det har också visat sig att alkoholen skaver. Maken kör i diket med ojämna mellanrum och blir då både ”dum i huvudet”, trött och otrevlig. Det har inte försvunnit så jag har nog kommit till slutet. Jag har också läst här inne och blivit både skrämd och fått tilltro till framtiden. Jag har också sett ”Hemligheten” på Netflix så jag har så smått börjat jobba med Universum ☺️

Hej Järnbörd

Det är några dagar sedan du skrev. hur är det idag?

Ibland skiftar såväl tankar som känslor när en gör som du gjorde, dvs så tydligt beskrev i ord hur du haft det. En viktig insikt, och ett grundat tecken på integritet, att du behöver genuinitet och att det som personen gör under påverkan faktiskt innebär att "den starka linan" förlorar styrka under hela tiden/relationen. Avsluta relationer är tufft med eller utan variabeln "alkohol" och det är fint att du söker reflektioner och stöd här när det känns jobbigt med alla motstridiga impulser.

Ibland tar det lite tid innan en tråd för far, så länge, berätta gärna hur du har det!

Vänligen och igen, välkommen till oss!

Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vad skönt att det har varit lugnt ett tag! Det bästa är ju att den som dricker inser att den måste sluta och faktiskt slutar. Jag håller tummarna för att det håller i sig!

Det jag tänker när jag läser dina rader är att det är inte polisens jobb att skydda dig och barnen.
Det är ditt eget,
Så länge han inte är hotfull.

Speciellt om han egentligen har en annan bostad så har du kanske svaret där?

Varför bor/kommer han till dig då?
Att sätta sig ner och se klart på situationen är svårt.
Din man har alkoholproblem och du upplever det svårt att få hjälp.
Problemet med alkohol är ju ofta att när det går ur kroppen så vill man ofta leva med personen igen.
Till nästa gång..

Så titta vad du kan göra för att påverka din och barnens situation.
Väldigt svårt,men jag tror att du ska börja nysta i den änden av garnet.
Framför allt,läs och fortsätt skriva.
För mig gjorde det underverk med mina insikter om mig själv och hur jag ville leva mitt liv.

Åh så tråkigt att det inte får vara bra för dig, önskar dig så lugn och ro ❤ hur går det för mannen nu, nåt steg närmare tillfrisknandet eller håller han fortfarande fast i att han kan dricka balanserat. Jag tror MalmMia att vår sak har sin tid, man går när man är redo. Tror att om man går för tidigt så blir ensamheten jävligare och tvivlen större. Bättre och låta lite värka ut på plats, så tänkte jag fått vi hade ju så få år tillsammans. Jag håller så tummarna att han vaknar till ännu en gång och stannar där. För mig har tankarna på en högre kraft hjälpt, har skrivit det lite här och där på forumet, men jag är fortfarande överraskad att det här hjälpt mig i processen att frikoppla, vila lite Kram ❤

Alltså jag har en pojkvän som dricker för mycket. Vi bor ihop även om han har adressen på annat ställe. Tre gånger har jag ringt polisen för att det bara varit för mycket.
Första gången kom de hit och pratade med oss och typ gjorde klart för mig att jag inte kan slänga ut honom och de inte tänkte ta med sig honom. Typ 10 minuter efter att de gått höll han på likadant igen.
Andra gången när de kom hit pratade de med oss och lugnade ned honom lite och förklarade att de inte kan ta med sig honom för att han var i sitt hem.
Tredje gången, nu ikväll, kom de och pratade lite och tog sedan med honom till beroendemottagningen. Efter två timmar ringde jag dit för att få höra att han verkligen var där men nejdå då hade han gått. Jag frågade vad för skydd och hjälp det finns för oss och fick bara till svar att det inte finns något.

Nu kom han nyss hem igen. Fruktansvärt otrevlig och inte nykter. Helvete vad kul för mig, mitt i natten. Tur barnen sover.

Vad gör man? Finns det verkligen inget skydd för barnen? Ska polisen verkligen lämna en stupfull karl hemma hos små barn? Helt sjukt. Det enda som händer är att det blir orosanmälningar men socialen kan ju inte få honom nykter och tack och lov mår barnen bra, de har en fantastisk mamma :)

Du gör mig glad, Nora.
Han tog mailet på ett normalt sätt ☺ ingen ilska eller sånt.

Ja var på Al-anonmöte ikväll. Bygde på insikter där . Fick energi o skratt. Stärker mig . Ja ska verkligen lägga fokus på mig o mitt liv. Det enda liv ja har o som ja får göra vad ja vill med ☺? Ska bara inse det. O att sluta lägga fokus på hans bekymmer. Dom är ju inte mina !! Löser han mina problem? Nej just det. Så då ska ja sluta tro ja ska lösa hans !
Kram

Vill bara kika in och ge dig
❤️?. Var snäll mot dig och glöm inte det. Det är ingen lek, det är en dödlig sjukdom de har och så den förtvivlade läxan vi har att lära oss. Det är inte lätt men du är inte ensam. Är jätteglad att du finns här med och delar av dina kloka inlägg, tack morgonsol!

En dag Emma Lisa, när du inte längre är mitt i det här kommer du att se hur galet det är. Synd att du tvivlar på dig själv. Som utomstående blir det komiskt att läsa ibland, men det är inte så när man är känslomässigt engagerad.

Han dricker för att du är jobbig. Synd att han inte upptäckte det tidigare. Skämt åsido men jag har hört otroliga varianter vad det gäller orsaken till att man dricker t.o.m att man blivit lurad på systembolaget när man egentligen skulle handla alkoholfritt. Du vet att han är nykter p.g.a att han är sur så kan det också vara. På mitt jobb hade vi alkoholmätare när vi skulle se om någon var onykter. Det är inte lätt att gå skilda vägar och det verkar ju finnas mycket som är fint också. Frågan är kanske vad som kan motivera honom att bli nykter. . Du kan varken få honom att dricka eller inte dricka. Den makten har vi inte.. ❤

Det eskalerade och han körde med alla fula kort han kunde. Skulle sälja min bil, inte betala mer hemma, jag skulle behöva jobba heltid (med fyra barn och en fsk som har speciella öppettider) då vi skulle bo varannan vecka i huset tills dess att saker var klara osv. Slutade med ett stort bråk och jag tog barnen och åkte. Jag ringde också hans mamma där jag n a i v t trodde mig skulle få lite medhåll och stöttning. Icke. Så där föll också en del bitar på plats. Att han inte berättat hela sanningen samt att hans mamma blint tror på honom och att han är hennes guldgosse som absolut ska sättas först och främst. Ja, han är ensambarn och än i dag sönder curlad. Iaf. Jag började sen jobba efter nästan fem år hemma. Jag jobbar i skola med elever som inte har det bra hemma osv. Jag åkte helt enkelt hem och bröt ihop. Det slutade med att han höll om mig och bad om en dags lugn. En dag när allt bara var bra. Sen dess har det varit det. Han har slutat dricka. Själv. Vill absolut inte ha hjälp (inser heller inte att han har ett problem, så som jag ser det). Han lämnar barn. Lagar mat. Det är små steg, men alla bäckar små. Mäklaren var här idag och jag tror och hoppas att han har insett allvaret. Vi har pratat, egentligen inte om det som har varit, det måste jag bearbeta själv, utan om hur framtiden ska se ut. Jag är lugn. Hoppfull men inte naiv. I slutändan älskar jag honom och vill ha vår familj. Och våra barn är så små så det blev tydligt att det såklart också är det dom vill. Dom är för små för att se ”fördelarna i att vi delar på oss”. Sen fick jag, handen på hjärtat, panik över alla råd över soc, oroanmälningar etc. Det är inte en väg jag vill vandra. Så, nu tar jag det dag för dag och hoppas lite på det här med att börja om. Blir det samma igen så vet jag att jag gett ALLT och kan med gott samvete vandra vidare..

Backen123 hur gick det efter att du hörde av dig o frågade hur det går för honom? Du var lite rädd att du la dig i? Ja har precis svarat min A pga samma anledning. Att visa att ja är mänsklig o har empati. Men veti katten om det var rätt. Inget svar än o tror han blir bara förbannad nu. Trots att ja vet att ja skrivit ett jättebra mail som är sakligt,ärligt och kärleksfullt men inget ont om honom o hans sjukdom o hur han beter sig trots att ja kunnat skriva flera spaltmeter så tror ja sjukdomen i honom kommer tolka detta till något negativt. Då ger upp. Ja svarade endast pga visa honom ja är.medmänsklig. Ja har eg inget behov av att höra av mig. Tror ja gjort fel som svarat efter.rätt.så lång tid nu. Jaja. Ja får se

Tack Nora för din medkänsla o tröst.?❤ Ja har gjort allt ja orkat o lite till tills ja satte stopp för ja insåg att ja håller på att pausa mitt nuvarande liv för o gå upp i hans mående o försöka stötta honom. Men han har hela tiden varit dum i perioder o tyckt det varit ok att va elak mot mig när han känt för det. Han kan inte ta ansvar för sina egna känslor. Ja vet ju det! Man skyller inte sitt dåliga liv på nån annan! Ja hade kunnat göra likadant. Skyllt på honom! Men ja har ansvar själv o ja har tagit ansvaret för mig genom att backa. Så ja ska kunna få känna ro o ha energi. Men är man så sjuk som han är då ser han mest sina egna behov och vill ha så mycket att han inte ser mina behov och vad ja behöver. Han kan helt enkelt inte. Men vad ska ja göra åt det! Att han inte kan se det? Inget!! Nu har ja åter förklarat i ett mail hur ja tänker. ( samma som förra gången) men repeterar för honom att vi drar ner varann!! Ja behöver friska människor omkring mig för o lösa mina grejer o han behöver också det. Ja var väldigt saklig o psykologisk. Men förväntar mig inte att han ska ta detta mail bra. Han säkert lika sur för det för att han inte får som ham vill. Ja varit snäll nu för ja har eg. Inte behovet att svara honom. Det är för o visa ja är mänsklig fortfarande (!) Eftersom han tror ja är helt omänsklig som kan stänga av honom helt.

Vad tufft för dig min forumsyster . (Tycker det var så fint uttryckt av dig .) Vill gärna va din forumsyster❤ Ja förstår dig fullt ut. Bli sedd o respekterad är såna grundläggande saker för en fin relation. Detta destruktiva tjafs som blir ger ingenting! Skapar bara avstånd. Det är beklagligt att det blir så. O så lätt o lägga över ansvar o anklaga sin partner ist för o se sig själv. Ja tyckt varit väldigt svårt att se mina fel i relationen med en alkoholist. Därför deras beteenden är alltid sämre än mina. Då tycker ja det är lätt att känna att "äh, mina brister är inte så farliga. Dom påverkar inte honom SÅ negativt. Fast det är ju självförnekande det med. Utan A o min relation har ja heller ingen att skylla på. Ja får ta ansvar för mig själv. O ja vill bli vuxen o frisk i mitt känsloliv. O tycka ja är bra. Osv. Ensam är inte stark. För o bygga mig behlver ja människor. Men trygga o ödmjuka såna. Som inte.mår så dåligt att dom inte kan se saker o ge mig rätt infallsvinklar o utan att blanda in sina egna känslor o bli upprörd etc. Ja Älskar bara detta med att kunna skriva med såna som du här på forumet. O känna att kvinnosläktet håller ihop ❤ Ja får styrka o hopp o växer. Glad du finns här på forumet, Nora! Kram

Nu blev jag glad så befriande att läsa vad du skriver. Att "tvingas" vara glad fast man inte är det blir ytterliggare en belastning. Det är fullt tillräckligt med den rädsla, ångest, sorg m.m. som man redan bär på. Jag vet allt, eller i alla fall en hel del, vad som är bra att göra men det blir ännu ett belastning. Men som du skriver det värsta är att försöka se glädje när den inte finns där och att det förvärra tillståndet. Så skönt att se att någon annan upplever detsamma. Hörde en gång något som verkligen fastnade hos mig och det var att smärtsamma känslor kan man bara bli av med genom att dela dom med någon.

Sä härligt det du skriver om Spa, tror aldrig jag kommer att gå dit även om jag mår bra. En protest helt enkelt. För mig har nog det allra värsta varit när vänner (som inte kan härbärgera min smärta) säger att dom känner på sig att det kommer att ordna sig. En gång var min son försvunnen 17dagar med alla det känslor det innebar, där varje minut var en plåga och det blir många minuter på 17 dagar och nätter då fick jag höra såna kommentarer. Vad vill man med det kan man undra. Att jag inte ska oroa mig eller?

Sedan tänker jag när du skriver att du kände hat och missundsamhet gentemot föräldrar som hade glada friska barn, men så blir det när man inte kan hantera de smärtsamma känslor man tvingas bära. Hatet är ju inget uttryck för ondska utan för smärta anser jag. Tack för ditt inlägg nu år jag så glad så jag tror jag ska dricia Irich coffe kväll.
Tack Blenda. ❤

Jag tycker mig känna igen det du skriver gros19. Har levt många år i helvetet med suicidalt barn där varje minut innebar ångest, rädsla och kamp. Jag kände hat mot alla med friska glada barn. De som levde sina vanliga liv men ändå klagade på allt mellan himmel och jord. De som tyckte att jag "måste åka på spa, komma ifrån lite och ta hand om mig själv". Jag hatade dem verkligen. Det var väldigt obehagligt att inse att jag kunde vara en sådan missunnsam människa.
Men genom att tillåta mig alla känslor så gick de lättare över. Att kämpa emot, att försöka se glädje när den inte finns, blev för mig värre.
Jag önskar dig trots detta att ljuset ska komma tillbaka i ditt liv, på det ena eller andra sättet.

Måste få (ska ha) ett vanligt halvår, när jag och mina anhöriga mår okej, kan sova, äta och jobba dvs när det är lugnt. Ett halvår när jag inte behöver använda strategier, förhållningssätt för att om möjligt överleva dagen. Vet hur ett lugnt liv är, ett liv i harmoni, men det är inga längre perioder jag fått vara där.

Vad som är så svårt tycker jag är att inte se det som ett straff när livet är svårt, ett straff för vad vet jag inte så det går inte att gottgöra. Det är plågsamt att se förändringen som sker i andras liv och känna att mitt har stannat upp. Det blir ingen förändring eller möjligen till det sämre. Nu är jag väldigt depressiv, men behöver få vara det, behöver få stanna i den känslan, behöver ingen tröst.

Går ibland på alanon och alla där är "jättesnälla" men ibland låter man mig inte stanna i min plågsamma känsla när sorgen, ilskan, smärtan tar över. Då vill jag att någon ska finns där och låta mig vara i min känsla. Tillsammans med nära vänner är det så, men tyvärr klarar alla inte det och då förstärks känslan av att det är något fel på mig. Jag borde se saker på ett annat sätt och mina känslor är fel.

Behövde bara skingra tankarna. God morgon alla!

... jag var här. Just nu läser jag en hel del här inne. Jag har ännu inte lämnat, jag har inte varit redo. Idag hade vi ett mycket bra samtal, där jag förtydligade att inte en likadan helg -då lämnar jag dig. Jag kommer inte acceptera en full helg till. Då är det nog! Jag önskar så att det blir så men egentligen tror jag inte det. Men nu har rävsaxen slagit ihop, nu är det bara för mig att bestämma hur jag ska ta mig ur fällan.

Som jag funderat på hur det går för dig. Och jag läste i din tråd och skrev där. Du har utmaningar just nu med mannen som vill experimentera och jag hoppas att han kommer till insikt. Den som du delar. Men vi vet båda hur det kan vara.
Hoppas att du smakar på ordet fridfullt. Vad skulle det innebära för dig. Hur kan du få in det i dina utmanande stunder just nu. Fundera om det inte går att skapa utrymme för de små, men faktiska möjliga pauserna som går att få. I din tillvaro. Notera när de inträffar, hur du kan omvandla dem till dina fridfulla stunder.
Om du vill, se det gärna som en övning.
Varm kram till dig ❤️!

Syster, det var så fint att höra det ordet. Tack för att du skrev det. Det fick mig att känna en värme och det var en fin känsla. Vilka fina vänner du har! Det är jag glad för. Jag önskar dig en riktigt bra start på 2021. Du har kommit så långt. Ta hand om dig! Varm kram syster!