Senaste kommentarerna i forumet

Hej. Den bästa hjälpen man kan ge sig själv och alkolisten är att sätta tydliga gränser och hålla i de gränserna. Jag har själv växt upp i medberoende och sökt mig till relationer där jag kunnat fortsätta mitt inlärda mönster men har nu kommit fram till att det viktigaste är att sätta gränser, när man känner sig redo att göra det. Risken är annars att man blir sjuk själv. Mitt råd är att vara öppen och ärlig, berätta att dottern upptäckt att pengarna är borta och att du observerat hans drickande. Det är upp till honom att ta ansvar för sitt drickande och upp till dig vad du accepterar och inte. Det är sent och jag skriver som en kråka men stå på dig och var ärlig mot dig själv och din sambo. Jag gick väldigt fort in i deras förvridna värld för att vara snäll trodde jag men det har inte lett till ngt gott. Jag tappade bara bort mig själv på vägen. Sänder över ett gott nytt år och hoppas på det bästa för er.

Dubbelpost

Det verkar som att du har gjort allt du kan. Men det blir ju inte lätt när han inte vill det som är bäst för honom själv alla gånger. På något sätt måste du ju få stöd, som sagt, för det funkar ju inte att fortsätta så här. Skönt att han tänker att han inte ska dricka i alla fall. Då kanske han ändå inte helt motsätter sig någon form av hjälp som inte innebär att han måste till sjukhus.

Det är ju egentligen otroligt hur mycket du måste ha orkat med genom åren. Det håller såklart inte för alltid! Att du då och då gjort saker som kanske varit bra för stunden men inte bättre i det långa loppet ska du inte klandra dig själv för. Du har gjort det bästa du har kunnat.

Ventileramera. Ursäkta vart åker han? Riskerar han kommer tillbaka? Eller kan du känna dig trygg i att han är borta ett tag nu? Jag förstår att du känner dig ensam och det är väldigt tragiskt och väldigt tråkiga dagar att tänka tillbaka på senare i livet. Vissa dagar är faktiskt väldigt jobbiga men de allra flesta dagar är bra om man tänker generellt. Så det du tänker idag kommer du att komma över. Framför allt kommer det inte att komma dagar då du mår dåligt på grund av pågående konflikter i samband med missbruket. Du kommer att få den kraft du behöver men du behöver så klart också vila. Fundera på hur du kan lägga upp det på bästa sätt och lägga din energi på rätt ställe. Lycka till!?❤️

Hej igen TappadIgen.
Han har motstånd till att få hjälp. Han gjorde det självmant för några år sedan men fick komma till en avdelning med svårt psykiskt sjuka och han fick sitta i ett kalt rum i vänta på att promillehalten skulle gå ner. Jag hade förklarat för personalen att han har Aspergers och ångest är rädd för mediciner. En sköterska kom in och tog pulsen och sa att han måste ta ett piller som hon kom med i handen och talade inte om vad det var heller. Han fick spel och krävde att få åka hem. Efter en timma där fick jag hämta honom och han totalvägrar att åka dit igen. Jag har varit och pratat med anhörigcentrum här i kommunen, de var bra men jag kom ingen vart så jag slutade där. Jag är livrädd att han ska bli jättedålig igen och jag kan bara inte ha telefonen på på nätterna, jag är så skadad så det går inte. Känner att jag har ansvar för liv eller död och jag klarar det inte. Känner mig som en väldigt feg och dålig människa. Jag orkar inte göra valet åt honom, jag är för rädd. Han har bestämt sig för att den här perioden är över och han ska inte dricka. Hur länge det varar vet jag inte. Nu när det är dags att lägga sig är jag extra orolig, vad gör han, hur mår han. Jag har läst svaren och känner mer än någonsin att det måste bli en förändring. Men just nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag hoppas verkligen att han kunde somna så han får vila. Men han måste ha i sig näring, köpte barnmat. Han vill inte att jag ska vara där heller. Vi bor i samma hyreshus och det är både bra och dåligt. Vill nästan flytta till en annan stad så jag inte kan förstöra honom mer, det är ju jag som försett honom med alkohol, har säkert burit tonvis med ölburkar genom åren. Jag är snart 67 år och börjar bli ganska trött. Får väl ringa kommunen igen och prata med anhörigstödet men vad jag ska göra för min son vet jag inte, han måste ju få i sig mat. Känns ganska hopplöst men jag är tacksam för svaren här så jag får dela det med någon. Har en sambo men han står liksom bredvid det hela.

Jag läste lite snabbt första gången. Vill han inte till vården på det sätt du beskriver så fungerar väl inte beroendecentrum heller. Jag vet inte hur mycket alternativ som återstår. Det är väl som gros19 skriver en orosanmälan till socialförvaltningen som kanske skulle kunna göra en skillnad.

Det händer ibland när jag läser berättelser här att jag känner en stark empati för personen bakom och just din historia berör mig extra mycket. Det är så att jag önskar att det fanns något jag kunde göra.

Du ska förstås inte ha det så här. Din son behöver hjälp! Du behöver hjälp med din son. Läste du alla svaren? Det var lite förslag på hur du kunde gå tillväga.

Jag har själv inte några djupare erfarenheter av Aspergers. Som någon annan frågade, hur ställer sig din son till att få hjälp på något vis, som t.ex beroendecentrum? Något måste ju hända snart.

Hej och tack för ditt svar!
Han blev så sjuk för ett par år sedan, fick vätska i kroppen och kom in akut efter mycket övertalning. De tappade vätskan och han fick medicin och de gjorde ultraljud. Man såg att en kant på levern var förändrat "såsom vid skrumplever" sa de. Han fick medicin ett tag och skulle på återkommande kontroller. Gjorde det några gånger men sedan vågade/ville han inte. En annan gång hamnade han på sjukhuset för att han kräktes blod och man "lagade" en bristning. Efter det var han där igen för samma sak och man gjorde gastroskopi igen och upptäckte små åderbråck i matstrupen. Sedan dess har jag varit konstant uppstressad och rädd. Han har ju Asperger och är så svår att prata med. Men han blir rädd när det händer sådant här och nu är han ångestfylld och rädd igen och jag orkar inte med mer. Känner att jag bara vill fly från alltihop. Han vill inte till vården, inte ens då förut utan det krävdes övertalning. Och jag fick lov att ligga på golvet i salen när han var inlagd, och det går ju inte nu för coronan. Jag måste vara med. Och vårdpersonalen blev irriterad för att han blev arg när de kom på natten och skulle ta prover. Vet inte hur det skulle kunna fungera. Känner snart för att lämna allt, bara gå rakt ut i skogen och sätta mig där. Det låter inte klokt men jag vill inte vara med längre..

Så svårt du har det. Har själv en son med Asperger diagnos och vet hur oehört svårt det är att påverka på något sätt.

Förstår både att du är rädd och känner dig som en dålig människa när du köper alkohol till din son. Uppfattar att det faktiskt är fara för hans liv och det du kan göra om han motsätter sig vård i någon form är en orosanmälan till socialförvaltningen. En sådan anmälan kan leda till ett tvångsomhändertagande för vård LVM men han erbjuds dessförinnan vård på frivillig väg. Inte lätt jag vet, men kan inte se att du har något val.

Sedan behöver du själv hjälp, men som du säger det är svårt i dessa coronatider. Har själv varit på ett anhörigprogram under en vecka med "behandling" från morgon till sent på kvällen. Det förändrade allt för mig. Alanon finns ju men tror endast det är onlinemöten just nu. Kommunen brukar också ha anhörigprogram.

Du gör så otroligt mycket tar t.o.m. ansvar för att han ska vara på gott humör. En sak har jag upptäckt under åren jag haft bekymmer med min sin och det är att de förändringar som skett har inträffat när jag gjort INGENTING.

Du skriver inget om hur din son ser på sin situation. Förmodar han anser att han inte är i behov av hjälp. Har han någon hjälp över huvudtaget, någon sysselsättning?

Du måste agera, göra en orosanmälan om din son inte frilligt följer med till beroendeenheten och du vet ju själv att du måste sluta handla alkohol till honom. Förfärlig situation du befinner dig i. Fortsätt skriv och leta efter hjälp. Finns ett anhörigprogram här på alkoholhjälpen tror jag.

Han åkte iväg idag. Förklarade ej varför för barnen, det fick jag göra. Förmildrat såklart. Vart minimal reaktion. Jag har gråtit en gång i tvättstugan och en gång på övervåningen. Jag blir ledsen när han åker. Jag vill inte vara ensam. Men vill inte leva med honom som det är, jag vet inte heller om allt kommer att blir bättre utan alkoholen eller om alla svek sitter för djupt. Kan tillit och respekt komma tillbaka? Kan känslor komma tillbaka? Fyfan för detta. Ända trösten i misären är att veta att man faktiskt inte är ensam.

Hej, låter som en hemsk situation du hamnat i. Jag skulle ha ringt socialtjänsten och sökt hjälp, med rätt person så kan det bli jättebra för sådär kan du ju inte ha det ❤ Al-anon är också ett forum jag rekommenderar, jag har träffat på flera föräldrar där med beroende sjuka barn

Bra att du har börjat skriva här! Dels är det bra för man kan följa sig själv och så finns det mycket att lära och ta del av här inne. Jag har en mamma som lider av en psykisk sjukdom, hon har även perioder när hon dricker. Så jag känner igen mig mycket i det du skriver om dig själv. Jag går också i KBT, tycker det gör mycket nytta. I början när jag gick i KBT kände jag att jag gick där på grund av människor jag hade omkring mig (ett supande ex, mamma) men numera känner jag att jag går i KBT för MIN skull. Att börja fokusera på sig själv/jobba med sig själv gör i sin tur att en sund distans till andra skapas tycker jag. Ha tålamod med dig själv för det tar sin tid att skapa nya mönster och förhållningssätt. I min KBT fick jag en jättebra manual/övning att använda när det uppstår jobbiga situationer. Man tar en time-out innan man gör något och går igenom:
Vad tänker jag nu?
Vad känner jag inför detta?
Vad vill jag spontant göra?
Finns det ett bättre eller annat sätt att göra på?
I början skrev jag ner och jag upptäckte då att jag hade jättesvårt att fokusera på mig själv. Visste knappt vad jag kände eller tänkte. Men övningen gjorde att jag tränade upp förmågan. Det har också lärt mig att FÖRST måste jag känna in mig själv SEDAN den andra personen. Då började jag också på djupet känna och veta vad som är mitt ansvar och inte. Det är mycket man vet med hjärnan men det gäller att få ihop det med sina känslor. Typ du vet med hjärnan att du inte kan få din mamma att sluta dricka men i hjärtat känner man ett ansvar för det. Fortsätt skriva och läs runt härinne. Finns mycket kunskap att hämta. Kram

Igår va det Nyår och min man valde att dricka alkohol. Jag ifrågasatte honom inte då jag kände att det är hans val. Det är han själv som ska vilja bli frisk! Det blev ändå okej kväll.
Idag va han ute på långa promenader och jag såg att han hade drukit vilket han neka.
Min dotter som är 12 år frågar honom då varför han har lånat 100 kronor av honom? Jag blir chockad och känner att där går gränsen. Man tar inte pengar av sina barn! Jag bad honom att gå och han gick. Efter det upptäcker min dotter att även hennes 900 i kontanter är borta ?. Så ja vi misstänker självklart honom.
Jag vet inte hur man ska göra i detta läge. Ska man slänga ut honom eller hur gör man. Jag kan inte tvinga honom till nykterhet det vet jag men?

Det verkar som att du har hamnat i en sits där du inte kommer någonstans. Jag kan nog inte hjälpa dig tyvärr, men jag kände att jag behövde säga något i alla fall.

Situationen du är i nu är inte hållbar. Som du ju redan har förstått så ska han inte dricka mer. Inte bara för sin egen hälsa skull, utan även för din. Som du beskriver det så låter det som att han behöver vård. Det finns inte någon chans att du kan få honom att ta sig till beroendemottagningen? Vad gjorde han sist för att hålla sig nykter? Hur fick han reda på att han hade problem med levern?

Nu är han ju vuxen så du kan såklart inte tvinga honom. Men han måste komma till vården. Jag förstår att det är väldigt annorlunda för dig. Om det hade varit någon annan som du inte kunde nå fram till så hade du ju varit tvungen att lämna, men det handlar om din son. Det känns dock som att det här situationen inte kommer att vara hållbar heller. På något sätt måste det få ett slut, inte bara så att din son får vård men så att du också kan få leva och må bra och inte gå omkring och oroa dig så hela tiden.

Ventileramera tycker du agerar helt rätt. För allas skull. Han förstår inte allvaret verkar det som o du o barnen får lida pga det. Hejar på dig ❤

Min son som är 44 år är alkoholist, har Aspergers och panikångest. I cirka 15 års tid har han druckit ofta och mycket. För 3 år sedan blev det konstaterat att han har lite skrumplever och efter det även små bråck i matstrupen. Efter en lång nykter period tillät han sig att dricka ibland och sedan blev det mer och mer och perioderna längre och längre. P g a Asperger är han väldigt svår att komma till tals med och kan få utbrott om det är något som går honom emot. Det kan pendla mellan en arg och nästan obehaglig person till en liten pojke som behöver sin mamma. Jag har burit upp mat, jag har fixat och jag tar nästan allt ansvar för att hålla honom på gott humör. Till det hör att jag köpt, betalat och burit dit alkohol. Han lindrar sin ångest med alkoholen och även tror jag känslan av misslyckande när inga relationer fungerar. Jag tycker synd om honom, jag vill lindra ångesten, jag vill göra honom nöjd. Så jag bär dit alkohol och det gör att jag är så rädd hela tiden och får kämpa med min egen ångest, han har ju alkoholskador och ska inte dricka alls. Nu har han haft en lång period när han druckit starköl och vin varje dag och knappt ätit något. Igår försökte han äta och började må illa så han har inte druckit sedan dess. Nu har han kraftig ångest och mår illa och idag hade han kräkts tills han, som han skrev till mig, hostade lite blod. Jag vet varken ut eller in, han skulle försöka sova skrev han och att han kräks av abstinens och ångest är väl inte så konstigt. Men med tanke på hans skador så blir jag så rädd så jag är helt förbi. Jag har inte kunnat ha telefonen påslagen på nätterna på ett par år på grund av hans tidigare ringande på nätterna om ångest, jag orkar helt enkelt inte för då kan jag inte sova. Men vad gör jag nu då, tänk om det händer något och jag inte kan nå mig. Jag är helt kluven och kan inte tänka klart. Och han har bara mig, ingen annan. Jag orkar inte, orkar inte. Jag vet att jag är en dålig människa och mamma som köpt alkoholen och jag känner mig så feg och svag som inte kan ha mobilen på på nätterna. Jag går mellan vardagsrummet och sovrummet där datorn står så jag kan kolla facebook hela tiden. På morgonen när jag ska sätta på facebook sitter jag nästan och skakar av skräck, vad ska det stå, vad har han skrivit. Vet inte var jag ska göra av alla känslor. Har två gånger förra året försökt få tid på vuxen psyk men de hänvisar till kommunen. Hade en kurator i 7 år förut som jag träffade regelbundet för stödsamtal men hon gick i pension. Känner mest för att packa en väska och rymma. Men går ju inte att åka till någon nu för coronan. Hur rädd ska jag vara, vad skulle ni gjort? Åh, behöver verkligen någon att prata med här.

Hej alla. Helt ny på denna sida. Är en kvinna på 33 år.
Fått i uppgift av min KBT-terapeut att delta i forum på nätet för medberoende, så jag gör ett försök.

Har det tufft med min mamma vars problem pågått i 10 år.
Vi står varandra mycket nära men bor ju på olika håll sedan jag var 19 år. I dagens läge börjar jag känna mig tom och likgilitig inför situationen. Perioden där innan hade jag svårt att acceptera hennes personlighetsförändring till följd av alkoholmissbruket. Det känns lite som jag verkligen börjar inse att hon är inte riktigt samma person längre och kanske aldrig kommer bli, det känns som det finns något sunt i likgiltigheten, kanske börjar jag släppa taget lite eller åtminstone acceptera och inte låta det här äta upp hela min sinnesro.
Oron är framförallt stor över mamma! Vad ska hända när hon dricker, hur mycket ska hon dricka, osv.
Det dricks flera nätter/dagar i veckan.

När jag ringde alkohollinjen första gången och de frågade "hur är det?" började jag direkt tänka på läget med mamma. "jo men hon har varit nykter några dagar nu". Redan där kan man ju fundera på det här med medberoende.

Hur distanserar man sig? hur hanterar man oron? erfarenheter?

Tycker oron ligger över en som en mörk dimmig slöja 24/7
Står själv på SSRI sedan 10 år tillbaka efter en svår depression i 20 års åldern. Är sjukskriven.
Det här drar ner mig något oerhört. Far troligtvis lite mer illa än jag fattar. Har alltid varit för snäll!

Hoppas på svar. /C

Jag känner igen mig i detta med JUL Jag har ångest bara av ordet jul. Så många ensamma julaftnar jag har gråtit och blivit beskylld för att jag har sabbat julen....
Nu kom min på jul ångest på juldagen ..idag känns det bättre igen. Men min sambo är ju alkoholist! så klart jag har vetat om detta i ca 1,5 år. Hur ska jag lyckas bryta? med någon som krökar på ?

Jag känner igen mig i detta med JUL Jag har ångest bara av ordet jul. Så många ensamma julaftnar jag har gråtit och blivit beskylld för att jag har sabbat julen....
Nu kom min på jul ångest på juldagen ..idag känns det bättre igen. Men min sambo är ju alkoholist! så klart jag har vetat om detta i ca 1,5 år. Hur ska jag lyckas bryta? med någon som krökar på ?

Jag började med boendet, men ägde som väl var en annan fastighet som jag tömde och började iordningställa tillsammans med barnet. Hon har fått välja grejor och känner sig nöjd. Så vi har tillbringat mycket tid här sista året. När jag bestämde mig för att skriva mig här på riktigt var barnet redan vant och älskade sitt rum.
Vet din mamma om situationen?
Kan ni hyra ett rum av henne tills du får en lägenhet?

Åh vad bra gjort av dig!

Jag läste nyss igenom tråden och jag vet vad du hår igenom, jag är exakt där också men har "bara" en 10-åring. Jag har inte riktigt kommit lika långt som dig men ska försöka ha det samtalet imorgon.

Precis som tidigare inlägg sagt, du kommer inte att mista ditt barn. Nykterhet viktigare än pengar. Han får helt enkelt bidra med mer underhåll istället. Allt talar för dig i detta ärende, din situation. Lycka till! ??‍♀️❤️??

Precis! Rädslan att "mista" henne gör att jag inte kan tänka klart.

Det handlar inte om pengar när man bedömmer om en förälder är lämplig som vårdnadshavare. Tjänar han mycket blir underhållet högt istället. Nykterhet är minimikravet där kompromissar man inte.

Tycker nog att du ska kontakta socialtjänsten och berätta om din situation. Hur du tvingas uppsöka din mamma när han är påverkad osv. Be om hjälp och råd, någon att bolla dina tankar med. Klart du är rädd att "mista" din dotter, men just rädslan gör att vi har svårt att tänka klart.❤

Ventileramera. Nej, du gör inte detta på barnens bekostnad. Du besparar dig och dem år av medberoende. Sträck på dig, du gör det enda rätta för alla! ❤️