Senaste kommentarerna i forumet

Hur har det gått? Vad stark du är har som har kommit så långt!

Jag känner igen det där med att det känns som att slå huvudet i en vägg när det gäller samtal. Jag hade också ett sånt igår, jag har sagt allt tidigare men inget går in. Det hjälper ju ingenting att jag blir arg men det blir jag. Massor av bortförklaringar, försvar och flykt här också.

Kan också vara empati och en normal snäll omranke att peppa honom och ja... bara höra av dig lite.
Nog för att man lätt hoppar i de gamla ingångna medberoende-stövlarna men jag vill gärna tro och hoppas att man klarar av att bara vara lite snäll ibland utan att för den skull vända ut o in på sig själv för att "hjälpa till" .

Jag vet att jag kommer att få det tufft när min man kommer hem. Gäller att hålla koll på mig själv så jag inte drar på de dör stövlarna eller blir överkörd och klen igen.
Tänker att jag får försöka stå på mig och våra ärlig om hur jag mår och hur jag vill ha det framåt. Oftast är jag en räddhare ?

Ojsan, hoppade från ämnet lite.

Jag tror att du skicka sms för att vara lite vänlig och det är väl okej.
Be inte om ursäkt för det, min vän? Ha det så mysigt ikväll Azalea

Jag vill verkligen inte att sonen ska behöva ha det så här men jag är så rädd att det blir värre om han tvingas vara hos en pappa som dricker. Då finns ju inte jag där för att hjälpa till. Jag är nog på väg att ta steget härifrån men det är svårt, så himla svårt.

Hans problem har ju blivit dina problem så du har ju behov av stöd. Det tycker jag är en anledning att prata med andra om er situation.

För min del hamnar fokus på sonen, han väljer inte om han vill stanna eller gå. Han får anpassa sig till situationen som den ser ut. Idag pratar man mycket om barnperspektiv. Mitt råd är att fundera på hur du vill din son ska växa upp och sätta gränser utifrån det. Det som är rätt för barnen är det man bör göra är min efarenhet.

Har ordnat barnvakt idag, Är ju lördag så alkoholen flödar som vanligt. Laddar för att ta det imorgon fm, orkar inte mera.Är helt slut i själ och kropp.

Min man är fast i beroendet ganska rejält. Jag har berättat för några få personer och nu när maken fick veta att en av dem är vår granne som jag är nära vän men blev han så arg. Jag vet inte längre hur jag ska hantera situationen och borde kanske inte berättat för just henne men har jag gjort så fel?

Jag har läst på flera ställen att man inte ska hålla saker inom sig och att det är viktigt att få stöd men maken menar då att jag "outar" hans problem och att jag inte har rätt att göra det. Självklart är det han som har beroendet men nu vet jag inte alls, kunde jag gjort annorlunda?

Då låter det ju som att han på egen hand tagit sig till vården. Endoskopi kan ju betyda ganska mycket, men är ju t.ex ett av de stegen man gör när man utreder leversjukdomar. Dock är det ju kanske inte det första läkarbesöket man börjar med det. Om det inte skulle vara så att han har haft specifika symtom som gör att man vill göra en endoskopi så snart som möjligt.

Då kanske där finns en vilja att vända på skeppet innan det är försent trots allt. Dock får man väl säga att det är lite märkligt att han inte har nämnt något. För han måste ju ha träffat en läkare redan innan. Endoskopi är ju något man får en remiss för, tänker jag, och är ju inte någon man kontaktar på eget bevåg. Men, om han inte upphör med alkoholkonsumtionen så är ju endoskopin inte till någon nytta så man får hoppas att han har tagit kontakt med någon slags beroendemottagning eller liknande också.

Stämmer verkligen det sista du skrev att man blir mer besviken när man vet hur bra det kan vara. Samtidigt hade det inte varit så bra kanske det inte fanns någon anledning att stanna kvar, att finnas där. Men besvikelsen är stor och för min del också rädslan oron, vem möter jag idag.

Hur mycket skit ska man ta undrar du och egentligen ska man ta någon skit över huvudtaget? Det är självklart skillnad när man lever ihop och inte kan avlägsna sig. Ingen har ju rätt att behandla någon illa och visst man ser alkoholism som en sjukdom, men det ger en inte rätt att bete sig illa, uttala sig kränkande och såra sina närmaste (inte andra heller). Om man är sjuk är man är skyldig att ta emot den hjälp som erbjuds för att man ska bli frisk.. Sedan är det ju så att man ser alkoholism som en familjesjukdom men vem tar hänsyn till oss anhöriga, knappast den beroende.

Ja gros19. Han tycker absolut att det är mitt fel och är bitter på mig de dagarna han känner så. I sin tur tycker jag att det är helt vrickat att en vuxen människa beter sig som en femåring som inte får godis. Att ligga och slöa, tycka synd om sig själv och ge sura blickar. Ibland inte svara på tilltal på en hel dag. Det händer. Då tycker han att det enda problemet är jag som står vägen för verklighetsflykten, och att ingen skada skulle ske med lite öl.

Jag vet att det är en sjukdom och att jag inte borde ha så höga förväntningar. Men hur mycket skit ska man ta? Jag är som sagt inget jättebra stöd heller dessa stunder. Jag kan bli ganska vass och kontraproduktiv. Jag är lite över det hela, han är inte tvungen att vara med oss och ibland känns det som att vi hade det så harmoniskt när han var utslängd.

Jag vill samtidigt gärna ge honom tid att komma över den här perioden, som säkert är svår för honom inte minst. Jag har föreslagit läkarkontakt för det psykiska måendet om han behöver hjälp med serotoninet, men han vill inte få det skrivet i journalerna. Och samtalsstöd för att få det stöd han inte kan få av mig.

Att han kontrar med fina perioder mellan dessa dagar, då han är helt närvarande och glad, julen i år som var helt fantastisk och vit, gör att jag behöver ge det här mer tid. Men man blir nästan bara mer besviken när man vet hur bra det kan vara.

Bra då blir det förhoppningsvis ett läkarbesök. Läkaren är skyldig att göra en orosanmälan om han bedömer att det är fara för din mans liv. Då kan du släppa detta, inte ditt ansvar och du kan börja fåkusera på dig själv och din situation istället. Eventuellt söka hjälp. Alanon kanske skulle vara något för dig. Tyvärr endast online nu tror jag.

Du har inte nämnt mängder, men det räcker med din beskrivning om att han lovar angående alkohol och sedan inte håller det för att förstå att han har problem med alkohol. Förmodligen anser han själv att han inte har problem, utan han har kontroll. Kanske att han har några få problem, men inte så farligt. Han kan kontrollera det och det största problemet han har med alkohol är andras, förmodligen främst din, åsikter om hans alkoholbruk. Därför tänker han att han kan lova något och sen försöka sköta det lite snyggare, d.v.s så att det märks mindre, nästa gång.

Ja, vad ska man göra? Det kan vara svårt att nå honom. Han måste vilja ändra sig på riktigt. Syftet med löftena tycks ju mest fylla funktionen att de ska lugna dig. Inte att han verkligen ska göra något.

Vad roligt att höra från dig. Jag lämnade mitt skyddande boende. Jag sa precis till honom hur jag upplever honom i fyllan, vad har gjorte mot mig osv. Det är första gången han sitter ner och bara tyst lyssnat. Jag får tillbaka min lgh nästa vecka för att hyresgästen tyckte synd om mig och ville hjälpa. Jag är ledsen för allt just nu och känner mig avtrubbad. Jag vill ha en relation när jag känner mig trygg och det gör jag inte med honom. Jag längtar till jag får tillbaka min lgh.
Hur går det för dig kära forumsyster?
Kram ❤️

Han lovar och lovar och lovar. Jag ska dricka mindre, jag ska inte bli full bland barnen mer, jag ska inte köpa så mycket nästa gång. Jag är så trött på allt han lovar och inte håller. Vi har två små barn, jag tar hand om dem 24/7 och ”vågar” egentligen inte lämna dem med honom helt. Idag kom han efter ännu ett lång pass och hade varit in på systemet och köpt en massa öl. Öl kanske inte är så farligt enligt vissa men blir man full på det så spelar det ingen roll vad man dricker. Imorgon vaknar han vid 12-13 tiden med huvudvärk och skyller på förkylning. Sen ligger han på soffan hela dagen och mår så ”dåligt” psykiskt för att han drack för mycket dagen före.
Vi är i 30 års åldern båda två och jag börjar sakta inse att detta kommer att vara min framtid.
Ursh säger jag bara, detta sa jag inte ja till när vi gifte oss.

Moonlight. Du beskriver din situation snarare som du är rädd för att det ska bli som i din uppväxt, för din partner verkar ju inte vara i missbruk eller ens i närheten av det? Menar du att du känner igen en ensamhets känsla i dig också nu vid de tillfällen alkohol finns med i bilden? ???‍♀️

Nordäng 67, Backen123.
Han har dragit ner mycket på alkohol men jag är orolig om/när det svänger. Jag är ju van med drickandet och då han varit nykter känns det som att lära känna honom på nytt. ?
Man ska ju vara positiv, men ...

Vad händer i helgen, vad gör han/vad gör han inte. ? Att göra slut pga oro, att det tär. Var går gränsen mellan "normal" sund omtanke och något som drar ner ens egna mående. Ibland önskar jag att han skulle bryta, då skulle jag slippa denna känsla.

Kanske jag är för matt av allt som sagts och hänt att jag inte ens orkar bryta fastän det vore det mest sunda. Känts som att han varit mera onykter än nykter det senaste halvåret. ? ?
?

Hittade ett telefonnr med namn på baksidan av ett papper här hemma. Sökte och fann att det går till endoskopi mottagning. Alltså något är ju nu på gång vilket är bra. Imorgon ska jag be om ärlighet.

En fundering såhär på kvällskvisten, kan ni prata om medberoendet med alkoholisten? Förstår A? Jag skicka ett sms till ex:et om att han ska kämpa på, höra av sig om det blir jobbigt och att jag inte hade fest. Tänkte jag kan väl visa lite medmänsklighet, men så nu ikväll kom jag på att undra om inte medberoendefrun var framme där och stövlade sig fram genom träsket som nån j.... riddare ? jag vet inte, eller så var jag bara snäll. Funderade på att sms imorgon och be om ursäkt för att jag la mig i.

Ja känner som du o precis som du skriver : De har inte förmågan att ge oss trygghet o kärlek. De är som barn själva o kan inte ge det till sig själva så hur kan det vara möjligt att kunna ge det till oss? Det är helt omöjligt .

Men ja vill ha trygghet ihop med min man. Och tillit. O så länge en man inte kan ge det till varken sig själv eller mig då är det inte lönt för mig att ha en relation. Kom tillbaks när du kommit nånstans med dig själv o ja kan få känna det ja behöver istället för oro o misär. O ja håller på att själv " nyktra till " från mina konstiga beteenden o börjar ta ansvar för mitt liv istället så blir allt som det ska vara. Mycket bättre o enklare allting ☺ O ja ger min fd chansen att ta ansvar o tillfriskna med. Men det valet är hans. Inte mitt.

Hur mår du nu? Hur länge kan du bo där du är nu ? Kram!

Apropå risken att han reagerar negativt när du berättare så tänker jag att dotterns hälsa måste gå först. Försök att finna ett sätt för att hon inte ska behöva vara med.

Det finns väl egentligen två ytterligheter som partner till en alkoholist, kan jag tänka.

1. Man har en partner som alternativt vägrar att sluta dricka eller som lovar och lovar men aldrig kommer till skott.

2. Man har en partner som fastnade i det men som har fått sjukdomsinsikt och tycks göra ett allvarligt försök att sluta som fungerar bra.

Att man inte vill stanna kvar med ytterlighet 1 är högst förståeligt. Konsekvenserna är ju rätt så dramatiska och inget som man ska behöva stå ut med.

Om man i ytterlighet 2 kanske något frivilligt hamnar i situationen att man själv är påtvingad nykterist i partnerns sällskap och man funderar över om det är en för stor uppoffring så bör man nog lämna för då känns ju intresset för partnern väldigt svalt. Det är ju en annan sak om man är i börjar av stadiet där man letar partner. Då kanske man väljer bort någon som är pälsdjursallergiker när man själv älskar katter. Men har man varit gifta i 20 år och partnern blir allergisk och man får välja katten eller partnern och man inte är riktigt säker på hur man ska välja, ja då kan man ju lika gärna välja katten då det äktenskapet inte känns särskilt stabilt.

Nu tycks ju frågan gälla ett alternativ som kanske inte passar in i någon av ytterligheterna och då får man som vanligt göra en egen bedömning. Magica, det låter som att din man är en problemdrickare som inte förstått att han behöver sluta ännu? Jag är inte säker på att leda vägen hjälper i ett sådant fall. Det kan såklart bero lite på hur situationen ser ut. Men det känns som att han måste komma till insikt först. Då kan att du håller dig nykter själv när du är med honom hjälpa.

Jag går också i de tankarna. Samtidigt var det ju inte så här man såg sitt liv när man blev tillsammans. Jag hade sett fram emot att kunna gå ut och ta en drink tillsammans när ungarna blivit stora. Att kunna ta en spontan middag på stan mm. JAG har inte bett om eller har behov av att vara hel nykterist och vet inte om jag vill det.

Samtidigt är det som @huskatten skriver här ovan, inte längre lika lockande att dricka alls när man sett så många negativa konsekvenser av det hela.

Och å tredje sidan så är det ju inte vi anhöriga som kan hjälpa om inte personen i fråga själv vill be hjälpt så det känns lite som moment 22. Damn if you do and damn if you don't.

Känner mig så ensam..har en underbar partner som dricker sällan och då rätt lite, blir aldrig riktigt full heller.. men jag känner mig ensam när jag tänker på att min mamma, pappa, mostrar osv så gott som jämt är berusade o alltid varit. Det är först när jg kom upp i 30 års åldern jag insåg hur mkt detta skadar mig, det var som att jag levde i det förut o inte riktigt såg hur illa det var men nu när jag inte är så involverad längre i deras liv ser jag det på ett annat sätt o mår så dåligt av det.
Önskar att jag hade kunnat få en normal uppväxt o ha nyktra föräldrar som ser livet från den positiva sidan o som man kan prata med, speciellt känslor. Jag har sldrig kunnat prata känslor med mina föräldrar..känns ensamt o ledsamt :(
Alkolism är en sån hemsk sjukdom

Miabia. Inte vet jag om jag ska kalla det tillfrisknande... ? Men han har inte druckit något alkoholhaltigt på en vecka nu ? Även jul och nyårshelg nykter, dock med alkoholhaltiga drycker.
Enligt honom ska han dra ner - själv (kan bra annars dricka ca 20 öl runt 5 % på en kväll! Hög tolerans)

Det är ändå så att jag tyvärr kommer på mig själv att tänka, när bär det av igen och vad händer då? Jag (och han) har varit med om en hel del knäppa händelser. Jag är orolig.

Under denna nyktra vecka var det som att lära känna honom på nytt. Kändes helmärkligt. ? Jaha, är det så här du kan vara ... Kändes lite stelt. Jag har ju ofta sett en annan sida. Och denna trötthet hos honom. ? Hellre trött än berusad förstås.
?

Nora81. Ja, det räcker nu. ?
Önskar dig allt gott. Då tiden känns mogen, önskar jag att du landar i en person som ger dig trygghet och glädje.
?

Ajdå. Jag tänkte att de kanske kunde vara mer till hjälp än så. Jag vet ju inte hur du har haft det, men förstår att du har haft det väldigt tufft. Jag önskar att det fanns mer hjälp att få. Du tror inte att det finns en möjlighet att få tag i en kvinnojour som kan hjälpa dig att hitta nytt boende, kanske i samband med en orosanmälan? Då behöver du ju inte uppleva några konsekvenser av den i alla fall. Han får kanske en sista chans att reda upp sitt liv och du kan gå vidare med ditt.

Eller känner du att du måste hitta din egen styrka först? Du har ju alltid forumet här också. Det kanske hjälper att skriva av sig lite. Du hittar också många andra här i liknande situationer i anhörigforumet. Jag hoppas att det ordnar sig för dig!