Senaste kommentarerna i forumet

❤️

Hej allesammans som kämpar och gott nytt år. Idag är det 24 dagar kvar tills vi beräknar att få vårt första barn, en liten tjej. Det känns inte verkligt för graviditeten har min sambo och hans alkoholkonsumtion förstört varenda liten minut av. När vi blev gravida var han nykter med antabus. Livet kändes hoppfullt och roligt. Men direkt när dem 3,5 månader av nykterhet var över var det samma sak igen. Lögnerna, manipulationerna, projiceringen att allt är mitt fel, att jag är överkänslig, att jag är överdriven. Insikten är noll - Till och med alkomätaren ljuger när den visar ”High” Tar inte ansvar för något. Jag har flyttat ut för fem veckor sedan. Höggravid till mina föräldrar för han återigen lovade att ändra sig men var lika full på jobbet 12 timmar senare efter ”han lovat att göra allt”. Tog mina saker och drog. Inte ens det hjälpte, han säger gång på gång att jag överdrivit när jag flyttat ut.

Det som jag känner är ett sånt starkt hat just nu, jag hatar den han har fått mig att bli. En orolig, ledsen tjej som lever för honom. Det första jag gör när jag vaknar är att ägna en tanke åt hur han mår och hoppas att han har en bra och nykter dag. Vet inte vad jag vill komma med detta inlägg. Jag är fan desperat. Vill att ska in på rehab, han vägrar. Jag kämpar för vår ofödda dotters skull - Hon kommer aldrig att få en annan pappa än honom och när han är nykter är han en underbar människa. Tycker det är så sjukt att han inte tar något ansvar över situationen alls. Må gott allesammans
Kram.

Medberoende91.
Ja ... Den rubriken och känslan har jag mycket känt igen mig i ...
Skriv gärna här ofta, att du får ut dina tankar.
Kram på dig och gott nytt år. ✨?

Anna12345. En missbrukare har ju två olika personligheter i en och samma människa. Man vet ju inte om man möter doktor Jekyll eller mr Hyde. Därför bör man absolut hålla sig på avstånd när personen ifråga är onykter eller håller på att nyktra till. Då är de inte särskilt trevliga heller. Till att börja med försöker man förstå men till slut så glömmer man bort sig själv och då har man ingen kvar. Man blir liksom av med sin egen person och vad man själv vill. Man blir ingen till slut. Det tycker jag var det värsta. Intressant har även varit att min ex som var missbrukar, hela tiden projicerade en massa saker på mig som han inte ville att jag skulle göra eller ville att jag skulle göra. Själva verket var det så att det han var rädd för var att jag skulle göra det han gjorde det vill säga vara i fel sällskap och göra fel saker. Jag tror att du måste ta hand om dig själv i första hand och så klart familjen. Missbrukaren ser till att klara sig själv och sitt missbruk också. De är behöver bara de anhöriga för att tillfredsställa egna behov. Så varför skulle den som inte missbrukar kunna vara sig själv närmast? Eller för den delen hoppa av medberoendet medan kraft finns kvar. Kram! ?

Anna12345. Saken är den att man måste stå sig själv närmast! Det är ju precis det är missbrukaren gör och det är därför den som står närmast inte få någon påfyllning alls av något som är positivt. Vi måste ta hand om oss själva!❤️

Anna12345. En missbrukare har ju två olika personligheter i en och samma människa. Man vet ju inte om man möter doktor Jekyll eller mr Hyde. Därför bör man absolut hålla sig på avstånd när personen ifråga är onykter eller håller på att nyktra till. Då är de inte särskilt trevliga heller. Till att börja med försöker man förstå men till slut så glömmer man bort sig själv och då har man ingen kvar. Man blir liksom av med sin egen person och var man vill. Det tycker jag var det värsta. Intressant har även varit att min ex som var missbrukar, hela tiden projicerade en massa saker på mig som han inte ville att jag skulle göra eller ville att jag skulle göra. Själva verket var det så att det han var rädd för var att jag skulle göra det han gjorde det vill säga vara i fel sällskap och göra fel saker. Jag tror att du måste ta hand om dig själv i första hand och så klart familjen. Missbrukaren ser till att klara sig själv och sitt missbruk också. Så varför skulle den som inte missbrukar kunna vara sig själv närmast?

Må krafterna vara med dig.

Och man får göra sig ett bokslut över året som varit och dra upp lite riktlinjer för året som börjar imorgon. Året som nu har passerat i flygande fläng var året när jag på djupet och fullt ut blev bästa vän med mig själv. Känslorna för mig själv djupnade och övergick i kärlek. Det var året då jag för första gången i mitt liv låg och läste en hel dag utan dåligt samvete och utan att pressa mig själv att resa mig upp och prestera mera. Jag bara kände att jag gjorde något bra: tog hand om mig själv. Och sådana stunder och dagar har jag haft många av i år. Av det har jag blivit mer avslappnad, jag vågar stå upp mer för mig själv på ett lugnt sätt (när bägaren börjar bli full) utan att bli rosenrasande (när bägaren har runnit över). Jag vet vad jag känner och tycker i högre grad. Det är nog det som är att sätta gränser runt sig själv fast jag aldrig tidigare har begripit mig på hur man gör det. Fattar nu att det inte genomgående är andra som varit elaka och klampat över mina gränser. Det är ju jag som inte har haft några. Gränskontrollen har under året som gått blivit något mer avslappnad. För ett år sedan var den nog också på plats men var lite mera militärisk "Halt, backa annars skjuter jag dig i foten" typ? Finns fortfarande en hel del att jobba på men det börjar falla sig mer naturligt. Typ vart jag slutar och andra börjar. Återfaller ibland men tar mig tillbaka relativt snabbt. Det var också året som jag, av kärlek och omtanke om mig själv, skyddade mig själv från det okända och osäkra.
År 2021 då....ja det är ju det där med att stanna kvar i känslotillstånd. Det är fortfarande en "grej" för mig. Ibland undrar jag om jag "tar mig en dålig dag" för att få knarka lidande litegrann. Oja mig, tänka på gamla oförrätter, "För åtta år sen då sa han det och för fem år sen gjorde hon så" typ. Jag har dock lärt mig att inte agera på det och inte dra in någon annan. Som en klok vän sa till mig "låt det smälta inom dig". Intentionen är att 2021 är året då jag kan ha en sämre dag (för det är ju bara mänskligt) utan att det går i gång uppe i huvudet med "galna tanten tankar". Intentionen är också att jag 2021 ska våga lite mer, testa mina vingar lite mer och våga bryta ny mark. Jag hälsar det nya året varmt välkommet! Och önskar alla fina vänner härinne ett riktigt gott nytt år ?

Känner igen mig i det du skriver. Paniken och besvikelsen som man känner inombords då han har druckit. Att man ser direkt på gester,blick om han har druckit. Jag har också 2 barn dock så är mina äldre 12 år och min andra blir 18 nu i jan. Jag vet att jag måste lämna honom för att få ett bättre liv. Det är så tufft och man önskar att allt va annorlunda. Han som din är också medveten om att han är alkoholist vid nyktert tillstånd och säger också då att han vill sluta dricka men ändå så tar han inte tag i det. Faan det är tufft att leva med en missbrukare . Men vi är värda lycka! Skönt att man kan stötta och få stöttning på detta forum. Jag har varit medlem i mer än 1 år men skrev mitt första långa inlägg i dag. Så skönt! Kram på dig ?

Bra att viljan finns!jag hejar på dig!?

Det låter som han vill skjuta över ansvaret på dej. Min sambo sa samma sak, jag behöver ingen hjälp. Jag har dej att prata med om sina problem. Fint sa jag, men han pratar ju inte, han gnäller o anklagar istället. Så jag gav upp det, det är svårt att ha en kärleksrelation och att även vara terapeut samtidigt kärleken dör av det, i alla fall för mej.
Man vill göra allt för dem, men man åker tyvärr med dem ner i skiten.
Kram ❤️ Var rädd om dej

vill verkligen sluta dricka 2021

Tack! ?
Är så glad för att jag vågade skriva något tillslut! Tack!

Här är du välkommen att lufta dina tankar när som helst.

Kram ?Azalea

Jag va inte redo eller viste inte vad jag skulle skriva den gången. Blir så rörd av att veta att det faktiskt finns de som vill lyssna och förstår.

Dörren smälls igen och han går. Undra om han kommer komma hem ikväll eller imorgon?
Jag har gått igenom ett helvete år med min man som senaste året haft svåra missbruksproblem. Han har alltid varit den som blivit fullast på festen och de senaste Ja faktiskt 7 åren har han drukit mer än "normalt ". Men det här året har han kört vår ekonomi i botten genom att åka på en skatteskuld och han blev satt på existensminimum. Visst vi är 2 som ska hjälpas åt med ekonomin men då han dolt massa skulder under en tid så var jag ovetandes om det! Han har under detta år eller ja redan förra året faktiskt struntat i så många räkningar och tom hyran! Är så glad för att jag litade på min magkänsla den gången så att jag gick in och kollade hos hyresbolaget som vi har. Det ordnade sig genom att jag fick ta av sparpengar som jag hade och dessa har även räddat oss flera gånger detta år så nu är de tomt på det kontot.
Missbruket har blivit riktigt illa vill säga. Vissa gånger kommer han inte hem från jobbet och svarar inte på samtal eller sms utan hör av sig dagen efter. Den ångesten som växer i mig är helt galen och jag vet inte riktigt vart man ska ta vägen. Han har också flertal gånger kommit hem full och barnen ja exakt barnen har skrikit och gapat på honom för att de har varit så arga! Så sorgligt och hade jag haft någon annan bostad så hade jag nog lämnat honom för längesen för barnens och även min skull. Man lever ständigt som nån slags detektiv som söker och letar efter tecken på att han har druckit. Ah han gick och borstade tänderna direkt,han har halstablett i munnen , han svarar inte när jag ringer fast att det har gått timmar sen jag ringde.
Han hade 2 månader nu i sep och okt då han faktiskt tog hjälp. Han gick till läkare och han åt antabus. AA vist inget för honom då det enligt honom är för religiöst? Hm? Ja men det gick i alla fall ett tag och han va nykter. Jag va så glad och kände att han har bestämt sig han vill bli frisk! Men nä nu är vi här igen i samma mönster. Han drog dagarna innan jul men kom som tur va hem tills julafton och han drog idag men kom hem nyss. Ja för krogarna stänger ju 20,00.
Jag har har funderat på att söka hjälp för min skull, attgå på Alnon möten men vet inte hur det är nu under corona. Jag har tänkt att orosanmäla honom nu i januari men det är rätt läskigt ändå. Me jag känner att jag inte pallar det här själv längre. Jag vill känna lycka igen,jag vill att mina barn ska va lyckliga och inte oroa sig för sin pappa. Min äldsta blir 18 nu i januari och han säger att han kommer bryta med sin pappa om han fortsätter att dricka. Jag blir så ledsen att han ska behöva känna så! Som sagt än så länge så bor jag och min man undr samma tak men jag söker mindre och billigare lägenhet hela tiden för den vi bor i nu klarar jag inte hyran själv.
Jag önskar så att han ska bli sig själv igen att han ska va den snälla och fina inte den dryga och stinkiga som han är nu.
Det blev ett långt inlägg det här men så skönt att få skriva av sig. Är så trött och trasig just nu!

Susannes. Jag svarar som jag skulle göra utifrån den problematik som jag har upplevt angående missbruk. Jag har dock inte erfarenhet av att det finns en familj med halv vuxna barn runt men jag ska göra mitt bästa. Och jag tror att du kommer och pröva en massa olika varianter under en ganska lång tid för att alla ska bli så nöjda som möjligt. Till slut så tror jag dock att lösningen är en separation. Det låter så klart väldigt kallt men jag tror ändå att det är den enda lösningen om man skall titta långsiktigt. Jag förstår att om man har barn i behov av särskilt stöd så kan det vara extra svårt för dem att gå igenom en skilsmässa och kanske också en situation där man inte kan vara med sin pappa så mycket som man har tänkt. Jag har själv gått igenom en skilsmässa och har barn också med särskilt behov och jag kan säga att det är barnet är den som har tagit skilsmässan allra bäst. I den situationen fanns dock inte missbruk med. Erfarenhet av missbruk i en relation har jag långt senare i livet och då finns inga barn med i bilden. När det gäller just mannens missbruk eller rättare sagt alkoholism så kan du läsa massor av goda råd här i från kvinnor som har erfarenhet av att stötta och stötta och stötta men tillslut är den enda lösningen att gå. Frågan är då om det inte bättre att ha med den lösningen i från början eftersom den kanske blir den lösningen som kommer att bli den bästa till slut. Ta hand om dig! ?

H

Min ex man drack varje dag under flera års tid. Folköl på vardagar och starköl på helger. Storhelger mycket mer. Jag drog tyngsta lasset och styrde upp allt med barnen. Ultimatum och löften ledde till slut till skilsmässa för att han valde alkoholen. Men enligt han hade han aldrig ett problem med alkoholen .
Nu har vi barnen varannan vecka, jag får medla mellan barnen och pappan genom att säga att han inte ska dricka så mycket när dom är där. Dom säger at han alltid dricker, men blir aldrig elak eller våldsam. Däremot dryg och svår att prata med. Dom håller koll på hur mycket han dricker och när.

Min äldsta har autism och add och är sjukt orolig för att det ska hända pappan något. Att han ska dö, krascha med bilen osv.

Problemet är att dom vill ändå vara hos han. De försvarar honom och tycker synd om honom.
Jag är den tjatiga med regler.
Hos han får man göra mer som man vill, men övergångarna mellan oss blir svårare.
Speciellt för sonen med autism som behöver rutin. Han har mycket skolfrånvaro och tycker övergångarna blir riktigt jobbiga.
Det är dåliga rutiner med mycket tv spel, dom sover i soffan, mat osv.
Och så fort vi bestämmer något så hålls det inte, utan då är jag tjatig istället och barnen märker hur han är mot mig. Det ledet till att dom får mindre respekt för mig också.
Dom kan få göra saker hos han som är ogenomtänkta och när jag lägger mig i så blir det mitt fel. Tex att en 10 och 12 åring ska få leka krig och skjuta soft air Gun på varann utan en vuxen med . Dom har ögonskydd, men jag tycker det är för riskabelt och farligt, samt olagligt. Men jag överdriver som jag gör med allt.

Jag har ingen insyn i hur mycket han dricker nu och vill inte fråga barnen, då jag inte tycker dom ska behöva skvallra, men när dom har berättat så förklarar jag att det inte är ok eller deras fel. Dom går på hans löften om och om igen.

Drickandet väldigt accepterat i has släkt och jag är ensam. Det känns som det jag mot dom och jag vet inte om jag överreagerar.
Det är ju normalt och accepterat för dom. Jag försökte ta hjälp under skilsmässan, från hans familj, men han ursäktade drickandet med att jag var hemsk fru, det var ett dåligt förhållande osv och dom köpte det. Jag är den galna överdriva ex frun i deras ögon. Och jag undrar om jag kanske är det och att jag bara överdramatiserar allt.

Jag vände mig till en stöd person, hon sa kräv ensam vårdnad, en annan sa gör en oroa anmälan. Men jag är rädd att alla ska hata mig och jag drar igång något som jag inte kan hantera.
Barnen blir arg, ex mannen blir arg och släkten blir arg. Hur ska jag göra. Vi ska ha samarbets samtal snart, som jag krävt. Jag vet inte hur jag ska lägga upp det. Vill inte vara föräldern som skuldbelägger den andre och förlorar på det i slutändan.
Kan jag ställa krav på att han ska vara nykter när han har barnen?
Ge mig era råd. Behöver styrka och guidning.

Du verkar så nedbruten av er relation (om man nu kan kalla det så). Alkoholister och andra med missbruksproblem/beroende har relationer med sina droger inte med människor. Tyvärr stämmer det nog, vi kommer i andra hand. Du behöver hjälp, fokus på dig nu. Någon form av anhörigprogram, alanon kanske eller någon kurator. Du behöver hjälp att se hur du har påverkats av att leva tillsammans med en beroendeperson. Att ha en relation till en aktiv missbrukare är mycket smärtsamt och känslomässigt farligt har jag lärt och tycker det stämmer. Du behöver proffessionell hjälp är min åsikt. ❤

Konstant limbo. Precis som du beskriver så utvecklas ju människor och livet utvecklas och familjer utvecklas. Ibland utvecklas saker och ting inte åt det bättre utan åt det sämre. För egen del gjorde jag så att jag började med att ha en stöttande attityd. Jag märkte dock att jag for illa av de otrevliga kommentarer man fick om man var missbruket för nära. Nu är det så att jag har inte en relation med den här personen längre så nu är det lättare att hålla honom ifrån mig. Det blir så klart mycket svårare en familj där barnen dessutom bör ta mycket tid och plats hos båda föräldrar. Du kanske måste börja att fråga dig själv hur du vill att det ska se ut och om exempelvis ett eller fem år. Om det är möjligt kanske ni kan få någon form av familjerådgivning men framför allt måste din partner avstå från alkohol vilket han säkert behöver ha stöttning med. Den stöttningen kan inte enbart du stå för! Tvärtom. Du bör ta ett steg tillbaka.

Ja, nu är ju inte så muntert. När han ser nyktert på allt så anser han att han är alkoholist och det gäller även hans föräldrar, så tyvärr finns det att brås på.
Detta år har varit på en annan nivå än tidigare pga div. sjukdomar i släkten och det har lett till att min familj har börjat inse att något inte är som det ska.
Barnen börjar bli större 10 & 8 så saker går inte under radarn längre.
Man försöker hjälpa till och finnas men står till sist och undrar vem som stödjer en själv, ingen verkar det som.
Älskar honom massor men när han sedan börjar tumma på avhållsamheten så försvinner min respekt och jag känner mig så sviken. Hur ska jag se på honom när kan på eget bevåg häller i sig detta gift igen? Jag ser det som en sådan självisk handling som skadar vår familj.

Konstant limbo. Hej! Jag har inte varit här så länge men jag har haft stor nytta utav att läsa andras inlägg eftersom man känner igen sig i dom. Din text känner jag igen mig i att man känner på sig direkt om den andre har fått i sig alkohol eller som mitt fall vad är mera droger. Det är en konstant press och en konstant stress man lever vi som inte bra för hälsan. Inte bra för relationen heller. Jag läser att ni har barn så jag förstår verkligen att det är ett stort det för dig och för er familj. Om man har kämpat med missbruksproblematik under en lång tid måste man dock ta beslut som också innefattar framtiden. Vill du vara med om detta åter och åter igen? Jag tror du kan få mycket stöd utav att läsa andras inlägg här på forum för anhöriga. Lycka till! ?

MariaLeo. Din situation är ohållbar, surfa runt här bla på mina kommentarer. Och många andras! Kraaaaam! ❤️?

Har återigen för ca 3:e gången blivit lämnad av mannen jag älskar som är alkoholist.
Han tycker jag varit för ”på” och pressat honom för mycket angående hans drickande (han blir väldigt elak när han är full). Att han inte skulle dricka var ett ultimatum för att vi skulle fortsätta vara tillsammans och det höll ca 2-3 veckor per gång. Sedan var det lögner om att han skulle åka hem och städa istället för att komma till mig men allt handlade om att åka hem och dricka. Till slut gick jag runt med en oro i magen varje dag med tanken ”när händer det igen, idag eller imorgon” och detta blev en stress för oss båda.
Han säger också ofta att om jag inte skulle ha gjort honom så arg och irriterad så ofta skulle han inte behöva dricka lika mycket.
Jag vet att det är förödande att gå tillbaka till honom för min egna del (och hans) också på grund av att jag troligtvis kommer förlora mina närmsta vänner pga det då dom inte orkar plocka upp mig mer efter varje gång han lämnar mig.
Jag vet allt detta och att både han och jag behöver jobba på oss själva men på varsitt håll för att läka men ändå gör det så fruktansvärt ont och paniken och ångesten utan honom är ibland så bedövande att jag inte jobbar, äter eller kan gå upp ur sängen.
Är det NÅGON som har nåt råd eller kan dela med sig av liknande erfarenhet och hur ni klarade av att gå vidare?

Tack