Senaste kommentarerna i forumet

Efter ett decennium med en man som inte alltid kan hantera sin alkohol trodde jag återigen på en vändning. Dock så märkte jag igår att den hade uteblivit, ca 14 dagar efter 3 dagars alkoholdetox med ångest ocb diskussioner.Ser direkt på ögonen, gesterna och hör på uttrycken när det har tagits ett par enheter. Då riskbruket eskalerar ett par gånger per år känner jag att jag går på mina efter mina. När jag påpekar att jag inte tycker att det är ok ger han mig dåligt samvete för att han ska få ångest av att jag skäller på honom för att han dricker. Påpekar gärna mina brister för att flytta fokus. Nu drack han i smyg och tror att jag inte ska märka det. Barnen märker inte när det är på denna nivå men jag ser och får direkt panik och kan inte slappna av alls.
Nu är man ju bara hemma allihopa och går varandra på nerverna med pandemin. Känns som att den verkligen ställer till det för personer med riskbruk och deras nära och kära.....

Rätt ny podd som både kanske är bra för beroende och anhöriga ? :
HEDMAN & HEDE'N ?

gros19. Det var bra frågor!!!!! Och håller verkligen med dig om att det inte kan ligga 100% ansvar på den anhöriga att ta alla kloka beslut om relationen som inte fungerar pga pågående missbruk. Det finns två planhalvor. Båda måste ta sitt ansvar på sin planhalva och gäller det en relation kan en inte ständigt kliva av sin planhalva och sitta på bänken och se på. Kram till oss som vågar utmana både oss själva och den oansvarige! ?

Just det gör detsamma som alkoholisten tänk på dig själv. Av någon märklig anledning verkar det förbjudet för oss anhöriga att ta hänsyn till vad vi vill. Vi är skyldiga att totalt utplåna oss själva för att hjälpa någon anhörig som har missbruksproblem. Något som dessutom inte verkar möjligt. Att det ska vara så svårt att bara säga, nej det här vill jag inte. Genomgick ett anhörigprogram och något som fastnade och som jag bär med mig var att när jag var tveksam till att ställa upp, göra något för personen med missbruksproblem, då skulle jag först svara ja på tre frågor

KAN JAG DET HÄR?
VILL JAG DET HÄR?
ÄR DET BRA FÖR MIG?

Så svårt att tillåta sig det.

Jag tycker du ska vara ärlig och säga till honom att du inte kan vara hans hjälp i dethär. Du kan dessvärre varken få honom att sluta eller att söka hjälp om han inte vill det. Och du måste inte heller ställa upp på att agera kontrollant och stödperson, det gör du redan och det tror jag aldrig fått någon att sluta. Du får bara säga att sitt drickande får han ta itu med själv, och att du är osäker om du vill vara med på resan. En alkoholist tänker ofta bara på sig själv, gör du detsamma! Är det såhär du vill leva de följande 23 åren?

Du vet att du inte är galen och att man får hjärnfrossa i din situation är fullständigt normalt, ta det från en ödessyster med samma elände. Det är lätt att känna sig låst och man är så van att fundera ut alla tänkbara utgångar och scenarion i varje situation så hjärnan kokar till sist och man vet varken in eller ut. Jag fick ett råd här på forumet för länge sedan, som faktiskt var det som bröt den eviga snurran i mitt huvud: vad om du ens för en stund bara tar ett litet steg till sidan? Om du så bara för ett ögonblick gör något annorlunda? Tänk inte nu att du ska fixa hela situationen på en gång, förändring kan börja också med ett enda pyttelitet steg åt ett nytt håll. Om så bara ett nytt steg i tanken. Finns det någon enda liten sak, just nu idag, som du kan göra, för att skifta maktbalansen? Låt bli att ställ undan hans glas, som du brukat göra? Gå ut med barnen när han förväntat sig service? Sluta fråga om hans drickande? Ignorera helt även när du vet han dricker? Hans drickande fyller alla dina tankar och jag vet det är sjukt tufft att svänga på den maktbalansen för makt är just vad det har över dig. Hur vill du idag att din dag ska se ut? Med små små steg där du återtar din inneboende styrka, som jag vet att du har eftersom du klarat dig såhär långt! Sen med tiden kan man ta itu med de stora besluten om man vill flytta ut, hur ordna med barnen, hjälp från socialtjänsten mm. Men det börjar med dig. Hur vill du må när du vaknar om ett år från nu?

Läs runt i våra andras trådar, så ska du se att du minsann inte är ensam och att man kan klara sig oavsett prövningarna! Välkommen hit, ta till dig av det du finner hjälpsamt och bara att skriva här visar redan på att du påbörjat din resa!

Tror dessvärre inte att det hjälper att prata med hans umgångeskrets med tanke på hans drickande. Han kommer att fortsätta ändå tills han eventuellt fattar ett eget beslut att han vill ha ett nyktert liv. Verkar inte vara där ännu.

Du orkar inte vara hans enda stöd. Ta det på allvar. Vi har alla våra begränsningar och det har du upplevt nu och förmodligen långt tidigare, men vi ger inte upp i första taget.

Socialförvaltningen ansvarar för missbruksvården och du kan berätta att det är dit han kan vända sig om han vill göra en förändring.

För din del finns det anhörigstöd och alanon t.ex. Det är oehört givande och blir ofta starten på en förändring, ett annat sybsätt och att verkligen inse sin maktlöshet som anhörig. Inte lätt men oehört befriande när man verkligen kan ta det till sig. Sedan är det ju oehört smärtsamt att se hur en anhörig gör destruktiva val och mer eller mindre raserar sitt liv. ❤

Vad du kämpar. Min erfarenhet är att när man väl fattat ett beslut kommer energin och allt känns inte längre så svårt att genomföra. T.o.m. kan man uppleva att saker faller på plats utan att man behöver anstränga sig speciellt mycket.

Fundera på varför du har skuldkänslor är mitt råd. Ingen har någon nytta eller glädje av det och det gör att man blir helt handlingsförlamad är min erfarenhet. Självklart är det jättesvårt att separera men vad är alternativet för dig och dina barn? Som du säger du är inte dum i huvudet och du
känner stor sorg för att ditt liv ser ut som det gör och det är ju normalt. Inte lätt att råda, men fundera på hur livet blir om du inte gör något. Av vad som framgår verkar din man inte vara motiverad till förändring eller? Du förtjänar något annat.❤

Alex8609. Det är verkligen tråkigt att läsa din berättelse! Jag har personligen inte dina erfarenheter från det jag var ung i min egen familj men jag känner igen missbrukar beteendet hos en partner jag hade. Jag tycker att du absolut bör försöka få ett eget boende så snart som möjligt! Då kan du ju slippa att se som du säger alla detaljer kring deras drickande. Är man nära en missbrukare far man ju mera illa. Att bli bemött med tystnad eller kaxighet är verkligen ingenting som är upplyftande! Om du bor själv kommer du att ha lättare att distansera dig och inte ta det ansvar som man gör som anhörig. Att utveckla ett medberoende tidigt i livet kan bli en stor börda. Både du och din syster kan säkert också ha hjälp av olika anhörig stöd som finns just när det gäller alkohol och missbruk. Tyvärr kan du nog inte få dem att sluta dricka. Men du kan åtminstone hålla dig på avstånd och be dem ta hjälp själva. Jag förstår att det kan vara jätte jobbigt att helt avstå ifrån kontakt särskilt när det handlar om ens föräldrar. Men jag tror att det är för din egen skull det gäller så klart även din syster gör bäst i att hålla sig undan. Jag tycker att de borde skämmas som dricker inför dig och dessutom projicerar sin egen ångest på dig med sura kommentarer om offerkoftor etc. Men var och en måste ta ansvar för sig själv och du måste absolut se till att ta dig därifrån så fort det bara går. En stor kram till dig som skriver här! ??

Majsan79. Jag har samma erfarenhet av en partner med blandmissbruk. När det stod klart att missbruk fanns ställde jag ultimatum. Det var att jag skulle vara kvar som hans partner men att han skulle ta hjälp av någon professionell. Det gick han inte med på. Så det blev att jag fortsatte att lyssna och stötta men till slut var missbruket så stort att jag gjorde en orosanmälan. Då tog så klart relationen slut också så det var tufft för mig eftersom jag egentligen aldrig valde bort honom men jag insåg att hans missbruk var så allvarligt så jag var tvungen att göra som jag gjorde. Han blev inte arg på mig för det men den behandling som följde tog han inte på allvar. Efter ett halvår komma hem till mig också att han bara hade tagit en pause. I din situation, ni är ju är ett par sedan många år, skulle jag försöka att få honom att inse att du inte kan hjälpa honom och att du inte ställer upp på det. Risken för medberoende är jättestort! Du kan läsa här på forumet om medberoende och vad det gör med människor och vad det gör med relationer. Det finns bara risker att gå in i det som kan bli medberoende. Det kanske var enklare för mig eftersom vi inte bodde tillsammans men jag tänker att du måste ta hand om dig själv. Det finns jättemånga berättelser här om kvinnor som har stannat alldeles för länge och när de inser det kanske det har tagit många många år av lidande. Missbrukaren har inte slutat med sitt missbruk under de åren heller. Så mitt råd blir alltså detta. Önskar dig lycka till med dina beslut! ❤️?

Hej,
I förrgår sa jag till min pappa att han är alkoholist för första gången, efter att i 1 1/2år pratat med honom upprepade gånger om att han dricker för mycket och är deprimerad. Han håller med om att han dricker för mycket och behöver minska, men inte att det är ett beroende och han vill absolut inte ha hjälp eller sluta helt(inte ha hjälp med depressionen heller). I hans umgängeskrets har man alltid druckit relativt mycket, men nu sitter han ensam hemma och dricker och även på dagtid. Jag och min syster överraskade honom på juldagen och då var han stupfull kl 12 på dagen. Hur är bäst att göra med folk runt omkring honom? Jag skulle vilja berätta för hans systrar och närmaste vänskapskrets så att de är medvetna om problemet(om de inte redan märkt) och så att de inte ”bjuder på en öl” om han hälsar på(många bor på gångavstånd). Han skulle absolut inte vilja det eftersom psykiska sjukdomar inte finns och alkoholen inte är ett beroende. Men jag orkar inte vara hans enda stöd. Hur ska jag göra?

Hej, min man och jag har varit tillsammans i 23 år. De senaste 12 åren (minst) har jag flertalet gånger hittat vinflaskor/boxar gömda, har sett att spritflaskor som vi har hemma tömmas utan att han tagit en enda drink när jag varit med. Jag har flera gånger konfronterat honom och senaste gången var för några månader sedan. Och han lovade återigen att inte smyga. Men i går hittade jag återigen en tom vinflaska. Jag konfronterade och han medgav att han behöver hjälp. Bra tänkte jag, han vill gå i samtal och verkligen få hjälp. Men nej, han vill ha min hjälp. Och jag ska vara ärlig, jag tror inte att jag kan hjälpa honom mer (det räcker inte) och jag orkar inte med det heller tror jag. Vad ska jag göra för att få honom att söka hjälp? Mvh ledsen fru

Hej. Jag är ett vuxet barn till två föräldrar som enligt min och och min systers mening dricker alldeles för mycket och vi anser att de har problem.. Jag bor fortfarande hemma med dem, men det gör inte min syster. Så jag får uppleva varje detalj av deras drickande.

Det dricks varje dag och mycket. På helgerna kan det börja redan vid kl. 10 på morgonen. Det dricks öl, vin och sprit. Framförallt vin. Med tiden har det blivit mer och mer alkohol och allt fler dagar i veckan.

Min pappa är värst. Han dricker så mycket att hans personlighet kan förändras och han kan bli riktigt arg och kaxig. Min mamma suckar åt honom med mig, men så fort hon fått i sig ett glas vin, så är hon på exakt samma sätt som min pappa. Denna visa upprepar sig v a r e n d a gång och jag orkar inte mer och vet inte vad jag ska göra.

Jag har försökt att prata med dem båda om deras alkoholvanor men får inget svar tillbaka. När jag har konfronterar dem när de varit nyktra är de bara tysta och när jag konfronterar dem när de är fulla är de kaxiga (framförallt min pappa, min mamma säger inte så mycket). Var så ledsen en dag på deras beteende att jag grät framför dem och förklarade hur mycket jag hatar att dem dricker. Till svar fick jag att jag har ”en offerkofta på mig”.

Jag letar för fullt efter annat boende så att jag slipper dem. Just nu överväger jag att bryta kontakten med dem när jag flyttat för att jag inte vill ha något med deras drickande att göra, samtidigt som jag innerst inne egentligen vill att de bara söker hjälp och slutar dricka (för att de egentligen är fina och underbara personer när de är nyktra)...

De är nuförtiden enbart bittra och sura, men så fort de får i sig alkohol blir livet toppen igen. Jag har vid flertalet gånger försökt konfrontera dem om deras alkoholvanor och ifall de mår dåligt över någonting osv. Men ingen framgång. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra och de suger ur all min energi ifrån mig..

jag blir knäpp i huvudet av allt det här. jag hör vad alla säger och jag vet inte varför det är så svårt. vi flyttade längre bort för 1,5 år sen. Byte förskola osv. Om vi nu ska separera betyder det att igen slita upp barnen, byta fsk, hitta en ny bostad. All logik känns super tungt. Känns som att jag förstår barnens liv. Iaf. Idag fick jag slängt i ansiktet igen att han inte ska sluta dricka efter nyår, som han sagt ”jag vill bestämma själv”. Utan ”jag slutar när man dricka är slut”. Och såklart blir han arg på mig och jag får som vanligt dåligt samvete. Alla inlägg blir så röriga men jag är helt hjärndöd just nu. Vi har två veckor kvar av lov. Han är ute i garage varje kväll, sover varje morgon. Jag ska börja jobba igen efter nästan fem år hemma. För första gången någonsin ska han lämna barn. Har uttryckt min oro i att saker kommer ändras, hur han ska klara det: och alltid ”jag löser det”. Blir så frustrerad. Men, blir både lättad och ledsen av svaren. Lättat för att jag får bekräftelse i att jag inte är helt dum i huvudet men samtidigt ledsen för att det här faktiskt är mitt liv.

Tröttiz. Ja så blir det. Man tänjer på gränser. Man kanske gjort det man inte tänkt sig göra eller stått ut med situationer bara för att hålla sams. Ska nog bli en tiger ? och ryta ifrån tidigare om jag hamnar i samma situation igen.

Ja, Citadell, man anpassar sig till väldigt mycket i stället för att säga ifrån ... Har anpassat sig till mycket som gått över det man egentligen tyckt att ha varit okej.

Tröttiz. Timmar, dagar, veckor med ändlösa samtal med en onykter person. Till vilken nytta? Just det. Ingen. ??‍♀️
Men det tar att vara den som också ska anpassa sig till detta. Man sparar och sparar sig för att berätta och fråga, så när tiden infinner sig kanske man bara är tom utan några ord kvar.

FRED72. Har du pratat med henne hur du upplever hennes drickande då hon är nykter? Frågar bara för ibland kan vi anhöriga låta bli sådant eller att vi nämner det väldigt lite. Kolla gärna upp giraffspråket. Vi biter ihop och går mera in i oss själva upplever jag.

Då läget är som det är låter det som att samtidigt hon verkar må dåligt, behöver du sätta gränser för dig själv. Så att inte du rasar. ? Kan t ex vara om ni inte bor ihop att du säger att du inte vill tala med henne i telefon då hon är onykter. Att det blir konsekvenser. Hm. själv gjorde jag inte det då jag borde, undrar antalet timmar jag talat med en onykter pojkvän ... Ångrar att jag inte tidigare drog gränser. Det hade hjälpt både honom och mig. Hoppas att du inte gör samma sak.

Hon säger att hon mår dåligt psykiskt. Kanske drickande är ett symtom på något? ? vad kan då grunden till drickande vara tänker jag? Vad gör att hon tar flykt till alkohol? Finns det måhända depression, oro över framtid, ångest ... ?

Sköt om dig. ?

Fred72. Det är så mycket igenkännande i din text från min sida. Jag hade en partner i nästan tre år som gömde ett blandmissbruk för mig. Efter ett år förstod jag att något var fel men jag fick aldrig något erkännande förrän han ertappades med fingrarna i syltburken. Jag fick då bekräftat det jag länge hade trott och jag valde att finnas bredvid honom eftersom han sa att han ville sluta. Nu blev det inte så utan missbruket eskalerade. Till slut fick jag anmäla honom för socialtjänsten. Då var relationen slut. Tyvärr lyckades jag inte hålla mig på avstånd som jag borde ha gjort utan jag fortsatte att lyssna på honom det halvåret som behandlingen skedde. Jag var på ett vis hans bästa vän fortfarande. Efter ett halvår kom han och till mig och sa att han bara hade tagit en paus och att han nu skulle fortsätta. Det var alltså tacken för att jag hade ägnat ytterligare ett halvår på honom trots att vi inte var ihop. Det är väldigt svårt att sluta att älska en människa. Men till slut måste man älska sig själv mera. Den som är medberoende kommer ju att sätta missbrukaren framför sig själv och hela tiden ta ansvar inte bara för sig själv utan också för missbrukaren. Missbrukaren kan fortsätta leva som ett litet barn som hela tiden har någon som fixar och donar och ordnar och sopar upp. Jag gjorde absolut ingenting för att underlätta missbruket snarare var jag som en igel på honom men relationen blev ju därefter. Han gömde saker för mig och hade världens konstigaste ursäkter om jag kom på honom med bruket. Om jag skulle ge dig något råd så är det att avsluta relationen men om du inte orkar göra det helt bör du sätta upp gränser för vad du kan göra och inte göra. Gränssättning är det absolut viktigaste eftersom det är en symbios i mellan den beroende och den medberoende. Hur tänker du när jag säger det här? Vad skulle du vinna på att vara kvar som det är nu eller göra någon slags förändring som faktiskt är märkbar för henne? ?

Jag älskar ju henne men så blir jag bara arg. Hon stannar hemma från jobbet men dricker hela tiden. Blir inte jobbig egentligen men helt passiv. Och jag vet inte om det här är dagen då det slår över igen och hon faller ihop ute. Hon säger hon mår så dåligt psykiskt. Men det är en en sten så tung som jag inte kan flytta. Och jag hittar inte till någon annan. Vill bara vara där som stöd men min frustration över livet slår över och jag blir bara arg. Och vi går bakåt i livet. Önskar man kan sluta älska och bara kunna fokusera på mig själv. Jag har inte styrkan som behövs.

Nyår förknippar jag med social samvaro och alkohol ...
Julhelgen är jag nöjd, lättad och lycklig med då han höll sig nykter ? ?
Nyåret kan jag dock bra fira för mig själv. Samtidigt känner jag det fel för att man "ska" fira den ihop? ? Men man är väl heller inte siamesiska tvillingar som sitter ihop. Eller ska man se det som en varningsklocka att det är dags att bryta då jag funderar på mitt sätt att fira. Eller är det månne det omedvetna som skyddar själen då nyåret kan bli ett bedrövligt fyllekaos ... Dessa val..
?

Du har redan fått råd att kontakta socialtjänsten och jag instämmer det är den vägen du får gå. Om du vill ansöka om ensam vårdnad utreder man där och då är det ju bra att du redan tagit ditt ansvar som förälder dvs att dina barn ska ha möjlighet att växa upp i en nykter miljö.

Har jobbat en del i socialtjänsten och vi hade föräldrar med missbruksproblem och dom fick uppvisa nykterhet och drogfrihet genom provtagning innan man hade umgänge med sina barn. Du har allt att vinna på att ta emot den hjälp man kan erbjuda och kommer att må mycket bättre. Det du kan göra för barnens pappa är att tala om för honom var hjälp finns att få om han är intresserad. Det som är rätt för barnen är även rätt för dig.

Vet en som haft en likande sitiation. Hon vågade inte lämna pga dry du skrev. Rädd att lämna barnen hos pappan. Men när hon berättade sin situation så hjälpte kommunen till. Alkohol sågs som väldigt allvarligt att barnen skulle få vistas med. Du kanske kan ringa anonymt till socialen o berätta din situation . Innan du lämnar ut allt. Men ja tror de står på din sida

Anna12345. Personlighetsförändring kommer av missbruket. Känner igen mig i detta, man kämpar med att hålla en vuxen ansvarsfull kommunikation, medan den andre ser det som ett sätt att få makt och kontroll över situationen på ett mindre trevligt sätt. Du har två val, stanna och försök ducka eller lämna tillfälligt eller för gott. Hårt ja. Men ingen tackar dig för dina insatser och försök. Kram ? och ta hand om dig! Stå alltid dig själv närmast, när du står bredvid missbruk.

Det är en alltför tuff miljö för de små att vara i och så även för dig.
Att lämna känns som det vore det enda att göra för barnens skull.
Men jag förstår din oro att behöva lämna dem hos honom varannan vecka.
Därför behöver du ringa socialtjänsten direkt och prata med dom. De kan ge råd och hjälpa dig och du får förklara för dem att det inte går att lämna barnen i hans vård, att han är olämplig.
Tufft för honom att höra sen men det kan kanske få honom att inse och börja jobba för att bli nykter och få en möjlighet att få rå hand om dem sen.

Kram Azalea?