Senaste kommentarerna i forumet

Jag har inga lösningar att ge. Jag är själv mitt i en liknande situation. Min man och jag har haft olika syn på alkohol i 10 år nu. Min tes har alltid varit att han är en vuxen människa som fått ta sina egna beslut, men mitt medberoende har gjort att jag ansträngt mig för att kontrollera honom och minska hans intag. Samtidigt har jag känt mig dum och jobbig, dels för att han tyckt det och för att jag tvivlat på mig själv och tänkt att jag kanske bara är nojig.

Efter år av incidenter, kaos och nya chanser, så har jag sagt att om han dricker åker han ut. Och jag kan inte beskriva vilken lättnad det är. Såklart tråkigt att veta att han kan välja att avsluta vår relation när som helst, alkoholen betyder ju mycket för honom och han har jobbiga perioder (just nu tex). Men samtidigt förstår han till slut vad som gäller.
1. Mina barn ska inte behöva uppleva att han dricker hemma hos oss.
2. Jag tvingar honom inte att vara nykter. Han är fri att lämna relationen när han vill.
3. Jag får välja vilken relation jag vill vara i. Vill han vara nykter så vill jag i nuläget ha honom i mitt liv.

Jag har älskat min man och gått med på för mycket. Det har inte hjälpt honom. Det kanske inte mitt ultimatum gör heller, men åtminstone känns det bra att ha satt ner foten. Mitt tips är att göra en ekonomisk plan för att lämna honom och ha den i bakfickan. Så hoppas jag att du känner dig stärkt av den. Lycka till!

Herregud vad bra beskrivet med missbrukar jaget. Det är precis så det känns och själva förstår de ingenting. Tvärtom så skyller de på anhöriga att man är aggressiv, lynnig osv utan någon självinsikt alls.

Det här "missbrukar-jaget" tar det över personen även i nyktert tillstånd?

Första tiden ihop var han bara elak onykter.
Men de sista månaderna var han genområ 24/7 , spelade ingen roll om han var nykter eller ej. Fanns inget samvete överhuvudtaget.
Och varje dag grubblar jag över vad som egentligen hände.
Om det bara är alkoholismens fel att han var så elak, och att den tog över även hans nyktra sida, eller om hela hans personlighet även i nyktert tillstånd är narcissistisk som han bara valde att dölja så länge han hade något att vinna på det.
Det är som två skilda personer. Önskar jag kunde förstå om den snälla personen existerade eller om det bara var en taktik för att få det han ville. Och nu när han inte vill ha det mer, återgår till sitt "sanna jag" ?

Var snälla mot er själva. Sök samtalshjälp och berätta precis som det är och hur ni mår.
Vi är många i den här situationen och det finns många därute som vill hjälpa till.
Själv sitter jag på ett skyddat boende och förstår hur allvarlig situationen är efter att ha öppnat mig. Det är ingen lätt situation, vi får inte vara så hårda mot oss själva, vi är också människor som lär oss för varje steg vi tar.
Kram

❤️

Han fortsätter sms. Högt och lågt om att vi ska försonas och kämpa ihop till att han går vidare med en annan nu. Själv sitter jag på ett skyddat boende och vet att jag har tak över huvudet till fredag iallafall.
Är det konstigt att man mått dåligt när man levt med en människa som inte ägt förmåga att kunna ge kärlek eller trygghet. Vad har man varit egentligen? Någon slags utbytbart tomt skal? Det här är sjukt.
Jag var tvungen att parkera bilen på vår parkering idag. Såg då att han runt tio var på väg att skaffa mer att dricka, passade på att spring in i lägenheten för att hämta en viktig nyckelknippa. Ser en massa tomma ölburkar överallt. Skyndar mig ut från lägenheten och ser han precis kommer när min hissdörr stängs.
Vilket galenskap allt är egentligen. Jag kommer aldrig någonsin, må en högre kraft hjälpa mig, gå in i en relation med en månniska som vägrar ta ansvar för sina problem. Jag vill inte vara en problemlösare eller mamma mer. Jag vill ha en sund relation där jag kan få känna mig trygg och älskad. Det får räcka nu. Puh!

K

Jo jag är fortfarande kvar. Var först i somras jag på riktigt fick insikt. Då slängde jag ut honom men var velig och tog tillbaka. Har ju ändå levt ihop i 25 år tänkte jag då. Sen dess går han på behandling men vill inte sluta dricka och jag går bara och väntar på att konsumtionen ska öka igen. Tilliten är borta och i mångt och mycket också respekten men ändå lyckas jag inte ta mig ur och vet inte ens om jag vill ta mig ur. Känner mig som en som ropar på vargen.

Vill också tillägga att detta forumet har varit guld värd, så fortsätt skriv. Man ser annorlunda på allt om man ser det i skrivande form. Så många gånger jag gått tillbaka och läst hur det var när jag varit ledsen och tvekat.
Och man får många goda råd och tankar.

Jag känner igen allt ni skriver. Mitt ex blev två olika personligheter, men efter att han drack mer och mer så flöt personligheterna ihop. Det sista vi levde ihop så var han nästan konstant sur och tvär.
Jag tänkte och tänkte, lämna eller stanna. Det var en kamp som till slut var att jag var tvungen att lämna. Jag var helt slut. Hjärtat gick på högvarv. Jag kände inget till slut. Och speciellt när han drack. Han ramlade, och jag tänkte, jaha där föll han. Gick inte ens och tittade hur det gick. Jag var helt avtrubbad. Det blev kusligt till slut.
Att lämna är var och ens beslut. Man måste själv bestämma. Till slut tar man det beslutet som är bäst för en själv.
Jag tog hjälp av mina barn, vänner och gick och pratade med en anhörigstödjare som jag fick enormt stöd hos. Tog ett steg i taget. Och det gick. Nu har det gått 1år och 7 månader. Jag blir starkare. Men ramlar dit ibland när jag pratat med mitt ex. Tycker synd om honom. Men jag har min egna lägenhet.
Jag kommer aldrig leva med honom mer. Blir starkare undan för undan.
Så skönt. Så sätt er själva först. En dag i taget. Det går.

J

Nora81. Din resa går mot ljusare tider ?

Nora81. Kram ? Önskar dig styrka och kärlek ?

Tack, den kramen värmde.
Det är en gammal byggnad. Jag ska inte klaga, det är högt till tak och jag fick min första kopp kaffe sen i söndags. Och mat, hade glömt bort att äta idag. Tack för dina uppmuntrande ord IH, det betyder mycket. Kram

är nog egentligen rätt klara för dig men när en lever mitt i ett missbruk, manipulation, ohälsa, kaos... så suddas de ut och blir ogreppbara, så var det iaf för mig.

Jag var oerfaren och hade ingen aning hur jag skulle hantera det som hände. Så sökte jag samtalsstöd för egen räkning för jag höll på att gå sönder av allt kaos. Psykologen sa rätt fort när jag berättat om mitt liv på hemmaplan att jag levde med en missbrukare och måste sluta vara medberoende.
Jag blev lite stött för jag hade nog velat ha lite medlidande och inte att jag skulle jobba med mig själv... Det var ju han som var problemet.

Jag började iaf med att ta till mig att jag var medberoende och då finns det kunskap att lära sig. Massor! Och med kunskap kommer makt. Makt att kunna ta kontroll. Och med kontroll kommer trygghet.

Att ringa anonymt till socialtjänstens mottagningsteam i kommunen är en bra början att få kunskap.
Varje kommun har sin egen palett med stöd men de flesta har något stöd till anhöriga.

Lycka till!

Och massa kärlek till dig!

Hur kommer det sig att det är kallt? Fungerar inte värmen som den ska?
Grattis till boende även om det är kortsiktigt och inte vad du önskar. Hoppas att det ordnar sig med bättre boende. Skönt att du har din lägenhet kvar och inte sa upp den.

❤️

Om du går in på alkoholhjälpen istället för forumet för anhöriga så finns det en del skrivit om det. Googla också på det för de är mycket symptom man kan uppvisa. Min erfarenhet är att det blir brost vad det gäller bl.a serotoninet, vilket gör att man inte mår så bra. Ofta behöver man medinerar för detta under en period alltså något preparat mot depression.

Hej Marialeo. Jobbig och ledsam situation... ? Jag ser tyvärr varningssignaler. Är elak på fyllan, lämnar dig. "Jag kan bli nykter bara jag har dig"... Han har ansvaret att bli nykter. Det du kan göra är däremot att stöda honom om han väljer en nykterhet. Tycker att han kör över mycket på dig. Dessutom har du barn att ta hand om. Hur funkar tillvaron ur det perspektivet?
?

Finns hur många anledningar som helst för att dricka, för att man är glad eller för att man är ledsen osv. Tror inte man behöver ta orsaken på så stort allvar. Det finns ett sug efter alkohol. Inledningsvis kanske det fanns ett behov av flykt i någon form, känslor som man inte kunde hantera, men sedan blir det ju ett beroende i sig och man mår dåligt när man inte får dricka.

Låter som du förväntas stå ut med hans dåliga humör när han inte kan dricka och det är ju inte rätt. Personen med missbruk/beroende är alltid viktigast och som anhörig förväntas man ta hänsyn till fullständig självutplåning. Men det är ju vi själva som accepterar det och man vill ju så gärna att allt ska bli bra. Man blir rädd för att säga ifrån för att det eventuellt skulle kunna leda till ett återfall. Det är inte så är min erfarenhet. Vi kan inte påverka om någon ska dricka eller inte. Där är vi maktlösa och det är väldigt svårt att inse. När jag läser vad du skriver låter det som att han ser dig som orsaken till att han inte kan dricka. Är hans tystnad, dåliga attityd ett sätt att straffa dig. Kan ha fel, men så upplever ❤

Irosensnamn. Läs gärna mina inlägg under signaturen Citadell. Kram! ❤️

Fick rum på ett skyddat boende. Allt känns så surrealistiskt och sjukt. Det är iskallt här, jag vill egentligen inte vara här, jag vill ha mitt egna hem. Jag är arg, arg och så ledsen över min livssituation. Helt hemlös för att en alkolist fått för sig att det är viktigare att få dricka ifred. Kan knappt förstå själv egentligen för livet är så skört. Det är iskallt här och jag saknar min lägenhet som är uthyrd.

Det är sant. Min man har knappast visat sig speciellt mån om att ta ansvar de senaste tio åren. Och så hamnade vi här. Det blir intressant att se hur det går.

Min sambo beter sig som att han har svåra problem. Med tvång och sug efter alkohol. Han är öppen med att han självmedicinerar med det för att slippa känna när något är tufft, och för att slappna av. Han dricker mer på somrar och ledighet och lämnar allt ansvar för barnen på mig då. Effekten när han druckit är att han beter sig gränslöst vilket leder till konflikter. Efter en större incident kan han minska sitt intag något, men han skulle aldrig missa en helg, och mängden ökar gradvis till nästa större incident inträffar.

Men medicinsk ses han inte som ett stort problem för att det inte alltid rör sig om så stora mängder alkohol (det varierar ju och begränsades till stor del av mig). Han sökte hjälp hos en psykolog förra året som inte alls tog det hela på allvar. Ibland vet jag inte om det är han eller mig det är fel på.

Å vad jag känner igen mig i allt du skriver.
Ena stunden är man så säker på vad man behöver göra för att sätta sig själv i det egna rummet och i nästa vet man varken ut eller in. Det är så himla svårt att utgå från sig själv när man länge har parerat och gått runt ett problem.
Jag undrar också om jag inbillar mig. Om jag överdriver. Och samtidigt så är det ju egentligen en sak jag vet i vilket fall och det är att jag inte mår bra när han får ta så mycket av min kraft och mina tankar.

Tack! Jag försöker och tänker på allt klokt du skriver ? och vad bra att du har nytta av liknelsen med samvetet. Tråkigt att du är/varit i samma sits och känner igen dig i att ha det ”jobbet”...

Att skriva med er alla här har betytt otroligt mycket för mig. Att ha en flyttplan och tydliga gränser har hjälpt mig hantera det som är nu. Förut var jag mer emotionellt beroende av honom och skulle aldrig bett honom gå.

Jag tittar inte in här så mycket när det är bra. Vi har haft en underbar vit jul med barnen, bästa på många år. Sen finns det sämre dagar, som idag.

Idag var det jag som började gräla lite. I hans sköra värld behövs det inte mer. Han självmedicinerar med alkohol för att ”slappna av” säger han. Det har jag läst är en vanlig förklaring här på forumet. Mår man bra skulle man väl kanske inte behöva dricka? För mig har det ju bara varit att låta bli, vilket jag gjort för att kompensera för honom och vara den nyktra föräldern.

Att ens liv balanserar på en skör tråd, och att jag själv ansvarar för de beslut som är mina är svårt. Det ligger så mycket ansvar på mig oavsett hur jag gör. Jag upplever att samhällets stöd inte är så stort när läkare och psykologer inte tycker att han är typ-patienten för missbruk. För att han inte alltid dricker kopiösa mängder (vilket ju han skulle gjort om jag inte kämpat så hårt).

Jul o nyår avklarat för denna gång. Det blev blöta helger för sambon. Nuförtiden längtar jag mer till måndagar än fredagar. Hur blev jag såhär?? Har börjat tänka hur vanliga familjer o par har det. Börjar smått fatta att det här är ingen normal relation, jag tror ju i min värld att alla har det som jag. Men det finns ju kärleksfulla förhållanden där ute. Jag har blivit så insnöad o ser inte vad jag gör med mitt liv!!
Oj så surrigt det blev, tänker för mycket.

Hur är den?