Senaste kommentarerna i forumet

Två och ett halvt år har gått och här är jag fortfarande… jag har insett att jag inte kommer kunna lämna. Barnen kommer i så fall behöva bo med deras pappa 50% då jag inte har några bevis för hans drickande eller beteende. Jag kan inte låta det ske! Fy fan vilket helvete detta är. Ikväll har han betett sig riktigt illa, egentligen utan att vara särskilt påverkad. Arg på mig så han slagit näven i dörrar och bord, stått i vägen för mig så jag inte kan gå ut från toaletten och även stått extremt nära mig samtidigt som han väste fram vilken idiot jag var. Jag är patetisk och självisk som pga mitt nya jobb förstört vår familj. Jag har valt ett jobb framför familjen och detta ska jag stå till svars för. Sällan som jag har haft sådant pulspåslag och faktiskt blivit rädd som ikväll. Jag önskar mig en fin relation som mina barn kan lära av och skäms över allt jag väljer att stå ut med. Jag vill bort men inte utan mina barn på heltid, de ska inte behöva vara ensamma med en instabil pappa.

Jag hade pratat med hans anhöriga och chef, så att han kan få hjälp om han är mottaglig. Jag hade också planerat att flytta ut. Barn ska inte behöva växa upp med en missbrukare.

Varit tillsammans med en man några år, när vi träffades var han helt nykter från alkohol då han går på Sub behandling och slutat med narkotika för många år sen.
Sedan vi fick vårat barn har han börjat dricka allt mer.. Han dricker ensam i sängen hemma och sällan ute.
På några dagar kan det bli flera dunkar vin.. jag letar efter flaskor och kollar soprummet då jag vet vad han dricker så kan se om han slängt ngt..
Tar jag upp det blir han så fruktansvärt arg så det har jag slutat göra. Han sover mest hela dagarna och är irriterad och trött när han är nykter.
Visst har han väl ett problem? Vill höra någon säga det till mig!
Oroar mig för vårat barn som bara är 2 år, kan aldrig känna mig lugn när han är ensam med barnet då jag är orolig för han ska somna ifrån barnet vilket har hänt. Dessutom är jag rädd för att behöva lämna barnet varannan vecka med en person som lever så destruktivt och som inte går att prata med! Vad hade ni gjort?

@litentass
Bryt kontakten helt ett tag o fokusera på DIG

Detta leder ingenstans mer än till dåligt mående för dig

@gros19 tack, ska kika på det! Som du säger, för mig är lösningen logisk och självklar och man vill bara ruska tag i personen o få den att förstå, men precis som du skriver, man är maktlös

@bella70 tack för dina tankar 💕 Tror du har rätt, att backa är nog verkligen den bästa lösningen för mig själv och mitt mående!

Du kan och ska inte ta ansvar för någon annans liv. Det är sorgligt att se sina nära anhöriga förstöra sitt liv men du är maktlös hur svårt det än är att acceptera. Berätta att du finns där om han vill ha hjälp att ta tag i sitt liv dvs bli nykter. Ta vara på dom positiva stunder ni har om det finns några. Ta hand om dig själv så bra du kan det är du värd. Vi har alla ansvar för våra liv och att försöka skapa något bra av det.

Min pappa är 79 år och bor ensam. Alkoholen har blivit en del av hans tidsfördriv. När vi ska ses och äta middag (eller till och med lunch) så är eller blir han full. Som att han måste bli det för att klara av… jag vet inte vad.. att existera? Det är så frustrerande och jag känner bara att jag blir arg och drar mig undan honom, samtidigt som jag vet att det oftast förvärrar hans problem.
Jag har fått honom att gå med i sin närmaste PRO men det var inte lätt och han har än så länge inte öppnat upp sig för att ens gå dit.
Jag vill hjälpa honom men jag vet inte hur. Och jag känner att ansvaret är för stort för att ligga på mig men det finns ingen annan som kommer ta det. Jag försöker säga till honom att han borde göra VAD SOM HELST förutom att dricka. Gå ut på promenad, träffa en gammal vän (han har en handfull), fixa i sin nya lägenhet, hitta något sammanhang, whatever. Men han är så motvillig och det tär på mig så mycket. Han är inte sig själv när han dricker och han skickar långa och osammanhängande sms eller pratar på om gud vet vad i telefon. Jag tycker att det är obehagligt och jag har sagt det till honom men det går inte in. Och hans minne blir bara sämre och sämre ju mer han dricker. Det är liksom bara en nedåtgående spiral och jag känner mig så hopplös, för jag vet inte hur mycket mer ansvar jag kan ta. Jag försöker sätta gränser och samtidigt uppmuntra men det ger inte så starka resultat och jag känner inte att jag är beredd att vara hands on 24/7 för jag har mitt egna liv att ta hand om. Jag är 27 år och lär mig fortfarande hur man ens tar hand om sig själv.

Känns lite konstigt att skriva i ett sådant här forum för jag har nog fortfarande svårt att tycka att han är ”alkoholist” men jag har inga argument som säger motsatsen. Det är väl bara svårt att acceptera någon sådant om sin pappa.

Hej Potatis och välkommen hit! Du startade den här tråden i fredags kväll och av titeln att döma hade du inte särskilt höga tankar om dig själv just då. Hoppas du mår bättre idag. Här på forumet finns gott om hopp att finna, så om du vill får du hemskt gärna skriva lite mer och berätta om hur du mår och vad du tänker!

Kristoffer
Alkoholhjälpen

@Pnyp Du är inte ensam. Kommunerna/ Socialtjänst brukar ha anhörigstöd. Alkoholinjen är fantastiska att ringa till. Googla Alanon möten där du bor, ( som AA men för anhöriga till alkoholister).
Jag ligger i separation från en alkoholist då mina hot, vädjan , böner under 5 år till honom att söka hjälp inte har hjälpt. Satte en gräns för mig själv och honom hösten 2023, en fylleperiod till och jag skiljer mig. Höll i 10 månader. Jag har börjat inleda skilsmässan. Jag blir sjuk av hans missbruk , lögner, aldrig kunna slappna av( ska detta glas vin leda till flera dagars fylla eller stannar det vid ett glas), detta ger ett enormt stresstålig hos mig, lovandes bot och bättring ”aldrig mer alkohol ” efter varje fylleperiod. han har nu sökt hjälp , går på AA möten, men har en känsla av att han gör det för min skull. ( han vill inte skiljas), jag ska inte leva med honom. Det är en tuff resa men det viktigaste är du och dina barn. Går aldrig att hjälpa eller tvinga en person till nykterhet om personen inte inser eller vill se sitt missbruk. Ta hjälp utifrån och frigör dig från henne, hon får ta ansvar för sitt eget liv och du för ditt. Varma tankar till dig

Vilken smärtsam situation du befinner dig i, V.B. Du har fått kännedom om att den person du blivit djupt förälskad i kämpar med beroendeproblem och just nu har en period där han har kört i diket. Inte konstigt att det gör dig ont, det var inte det du hade sett framför dig och sett fram emot när ni lärde känna varandra!

Du har fått välmenande och tydliga råd av både vänner och användare här att lämna förhållandet. Om det är rätt sak att göra eller inte är det bara du som kan besluta om. Ibland kan det vara så att man själv tror att det vore det bästa att lämna men att det är svårt att genomföra pga starka känslor. Ibland kan det vara så att man faktiskt funderar på andra alternativ och vägar framåt som man vill utforska. Vår erfarenhet här på Alkoholhjälpen att det kan vara hjälpsamt att sätta ord på tankarna alldeles oavsett. Hur ser just dina tankar ut om situationen och vägen framåt?

@has
Ja, kanske det är så att jag är extra sårbar fastän jag tycker att jag känner i övrigt att jag har det bra.

Har tagit avstånd nu jag, känns som att kontakt just i dagsläget inte gynnar vare sig honom eller mig. Känns trist men nödvändigt.
🌺

Nä, det är det verkligen inte! Hehe.
Ja, usch. Drar mig för att åka in till jobbet, kolla mejlen. Blockerar honom privat men kan inte göra det på jobbet.

Tror alanon skulle vara bra för dig om du har möjlighet. Finns även anhörig program. Oron vi anhöriga får bära är förfärlig. Man måste inse sin maktlöshet, jag kan inte göranågot hur gärna jag än vill. Vi anhöriga kommer ofta med logiska argument, men missbruk handlar inte om logik utan enbart känslor. Ta hand om dig det är vad du kan påverka.

Ursäkta- utsökt är det då inte 😏

Har min på samma arbetsplats. Samma sak här - samtal till kollegor osv.

Vill inte se/veta.

Förbannade jäkla skit typ. Utsökta mitt ordval.

Mer än tre år sen nu som relationen tog slut pga hans supande och psykiska ohälsa.
Han skickade en ursäkt två år senare, måste haft en nykter dag och funderat på alla sina misstag. Jag svarade inte.
Vi ses nästan dagligen på jobbet, jag undviker honom allt vad jag kan.

I dag kom en av hans kollegor förbi och berättade att han super som en svamp igen. Skickar fyllemejl mitt i natten till folk. Sjukar sig. Hans chef är som handlingsförlamad för han säger ju rätt saker när hen frågar hur det är! (Så idiotiskt!) Jag känner att energin börjar försvinna igen, trots att jag håller honom på armlängds avstånd. Fy vad jag avskyr den här sjukdomen. Det är så frustrerande att han inte fattar att han kan söka hjälp, få medicin, funka bättre - eller så vill han inte, och det är ännu värre. Folk runt omkring honom drabbas så hårt, år efter år. Själv bara sabbar han sitt liv, år efter år. Önskar att jag aldrig hade träffat karln. Avskyr alkohol.
Dags att söka nytt jobb så jag slipper se förfallet åtminstone...

@Tröttiz hej där! Läser dina senaste inlägg och får tanken: kan det vara så att han har en sämre period? Eller att du av någon anledning är extra sårbar och har svårare att sätta de där gränserna du annars gör?

Hur kan du ta hand om dig själv just nu?🌸

Nu har det gått en månad till den separationen.
De flesta dagarna rullar nu på bara fint.
Andra är lite tyngre och ensammare.
Men dag läggs till dag.

Hej alla. Har en dålig dag ...
Har en sådan där dag som jag undrar om det är klokt och hälsosamt att vara vän med ett ex- och som dessutom är missbrukare. Så otroligt tungt. Samtidigt jag håller av honom jättemycket, blir det mycket enväga. Han har ju utmaningar med alkoholen, så jag förstår ju lite. På onyktert huvud får man höra att vår kontakt går enligt hans villkor och att jag är jobbig. Som nykter - helt annan person. Jag förstår ju att det är alkoholen som finns där, och beroendet som pratar, men att höra sådant tar energi att lyssna på. Jag gör ju mitt bästa med att försöka hålla distans till hans sjukdom ... Och se honom som han är på riktigt, och försöka lämna allt "ordbajseri", att det kommer från beroendet. Men just idag känns det tungt ...

Vilken tuff sits.. frågan är om din omsorg/koll ger någonting mer än att du blir orolig och utmattad? Vars tror
du om att backa, mindre kontakt?
Du kan inte ändra på honom eller de runt om som inte förstår, bara vara rädd om dig själv.

Jag blir sorgsen för din skull, men jag håller med de som har kommenterat - så lämna honom. Han har redan lämnat dig för Alkoholen.

Alkoholen är hans kärlek. Gör dig själv en stor tjänst och lämna.

Dom förstår - lyssna på dina vänner
Skillnaden är att de tänker klart.
Spring.. du kommer att bli sjuk själv, dina vänner kommer att tröttna o du blir så ensam.
Skaffa inte barn och flytta inte ihop vad du än gör.
I all välmening.

För ett halvår sedan hittade jag min soulmate. Den mest fantastiska man jag någonsin mött. Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv, aldrig varit så kär i någon som i honom. Jag bara visste ganska direkt att detta är HAN som jag längtat och letat efter hela livet.
Men efter ett tag insåg jag att något inte var rätt - då erkände han att han var alkoholist och att han hade ett återfall.
Han går på AA-möten och försöker inte smyga med det. Men det gör så jävla ont varje gång han väljer att sitta och dricka, istället för att vara med mig. Den här helgen hade vi planerat en romantisk weekend tillsammans, men det höll bara i knappt ett dygn, sedan åker han hem och super istället, trots att både han och jag tyckte att helgen dittills varit magisk. - men alkoholen vinner.
Mina vänner säger att jag ska lämna honom direkt. Men dom förstår inte, jag älskar honom så galet mycket. Så snälla, säg vad jag ska göra..... ni som har erfarenhet....