Senaste kommentarerna i forumet

@Letlive jag försöker verkligen att inte gå in i debatt med honom för pajkastning har vi hållit på med i åratal, jag har föreslagit parterapi så vi han få tips om hur vi ska kommunicera med varandra men sån skit och flum och dårdoktor tror han inte på… hur ska någon som inte känner mig kunna ge tips om det är hans svar.
Hur har det gått med din fru? Har hon kommit till någon insikt?

@has ja det är väldigt konstigt att man känner så.
Når jag bott i sommarstugan så börjar jag tänka att det kanske inte är så farligt ändå, misstror mig själv.
När han är på sitt jobb som han sköter jättebra , och det är ju klassiskt svar att jag sköter ju mitt jobb, jag har inga problem, då kan han låta precis som vanligt så jag blir manipulerad och tvekar på om detta var rätt beslut.
Jag känner också sådan orättvisa och sorg över att det är jag som måste lämna vårt hus, vi bor i hans föräldrahem, min trygga punkt, nära till mitt jobb för att han inte kan inse att alkoholen är problemet och han blir elak när han dricker. Eller jo han erkänner att han blir elak mot mig men det är ju för att jag är som jag är och tjatar.

@Åsa Jo de har märkt i flera år hur han har ändrats, ivarje fall hans mamma och syskon. Ringer ofta syskonen när han druckit och de hör att han sluddrar och upprepar sig. Hans pappa är väldigt konflikträdd så honom manipulerar han direkt.
Jag vet inte min plan just nu… som jag skrev har jag bott i sommarstugan men flyttade hem i måndags( han frågade ifall jag skulle komma hem) för jag trodde vi kunde prata men möttes av iskyla, ilska och hot om att han vill skiljas.
Så naivt av mig, men det där hoppet som man har livar att nu låter han annorlunda.
Så nu funderar jag på att flytta igen.

Hej igen greengirl! Det är tydligt att din oro är fortsatt mycket stor för hur ditt barn har det med sin pappa, så frustrerande att de anmälningar som gjorts till Socialtjänsten inte hittills lett någon vart. Det vi alltid säger i de här lägena är att Socialtjänsten behöver ta ställning till all ny information som kommer in. Så, om han fortsätter att vägra kommunicera (och samarbeta?) kring ert barns välmående och behov och du är fortsatt orolig så ska du fortsätta berätta om det. Det är viktigt att ni kan komma överens om hur barnet ska ha det, så om han vägrar prata blir det sannolikt aktuellt med samarbetssamtal som du redan varit inne på. Ju mer han vägrar och inte svarar och deltar vid sådana saker, desto mer allvarligt ser Socialtjänsten på det. Så bli inte tyst, fortsätt prata och berätta även om det är tufft. Du gör rätt.

Det är också tydligt att ditt barn verkligen behöver en mamma som inte går sönder. Vad kan du göra för din egen del, för att fylla på med energi så att du orkar?

Alkoholberoende är en progressiv sjukdom. När en närstående får en progressiv sjukdom blandar man in familjen. Tycker det var bra att du kontaktade hans familj. Du ska inte behöva bära på allting själv. Mitt tips är att ignorera hans anklagelser och inte gå in i en debatt om verkligheten med honom. Det var ett misstag jag gjorde med min fru. Jag sa att ”du försover dig alltid till jobbet eftersom du inte kan kontrollera ditt drickande” och hon svarade direkt att alla försover sig ibland och det har ingen med hennes alkohol att göra. Det är en pajkastning som leder ingenstans. Verkligheten är verkligheten oavsett vad han tycker. Vanliga människor dricker inte flera öl eller glas vin nästan varje dag. Inser han inte det har han fel. Och jag tror innerst inne att han vet han har fel. Och vet han inte det kan du inte göra så mycket.

@Inovi visst är det lite ”lustigt” att vi känner så? Att vi får dåligt samvete och tvivlar på att vi gjort rätt, när vi bara sagt som det är?

Det låter som det var väldigt klokt och bra att till sist ta det steget.

Förnekelse, lögner och manipulation är kända symptom på alkoholism.

Du har all rätt att göra det som blir bra för dig, och det är inte du som orsakar kaos!

Hoppas dina val kan hjälpa din man att komma till insikt. Om inte så har du tagit ansvar för den du verkligen har ansvar för - dig själv.

Ta hand om dig!

Anfall är bästa försvar... klart han reagerar kraftigt om det gäller något han själv aktivt förnekar. Bra gjort av dig att du involverade familjen. Hade de inte märkt något? Vad är din plan nu?

Sitter och försöker identifiera det som sitter i mig.
Jag har precis skrivit med en väninna som funkar som mig.
Jag skapar energi,eller fantasibubblor om man så vill.
På det jag önskar,vill eller behöver.
Och det får hänga däruppe och trängas med det verkliga nuet.
Det skymmer och hindrar mig att se mitt liv och hur det verkligen är.
Speciellt när jag är i abstinens som jag är nu.
Jag har bestämt mig för att det får vara slut med trånande från min sida.

Jag gör k get,men längtar gör jag.
Efter något som jag vet knte ger mig det jag behöver.
Energislöseri på hög nivå.
Men det är som att jag behöver dessa ballonger för att orka genom vardagen.
Men egentligen hindrar de mig bara.

Någon som känner igen sig?

Hej jag är ny här inne.
Lever med min man sedan 35 år, har två vuxna barn som flyttat hemifrån och har egna familjer.
Min man har alkoholproblem, dricker öl eller vin i stort sett varje dag, blir otroligt lättirriterad och grälsjuk på mig.
Försökt att prata med honom om detta men får till svar att han inte har några probem.
Hans familj har sett problemet i flera år men stoppat huvet i sanden.
För två veckor sedan så flyttade jag till vår sommarstuga för jag inte stod ut längre, då hade jag pratat med hans föräldrar och bror de pratade äntligen med honom.
Nu I är han så förbannad och kränkt av mig att jag har basunerat ut en lögn.
Hur kunde jag? Vad ska du ljuga om nästa gång?
Säger att han aldrig kommer att förlåta mig för detta…
Nu sitter jag här med enorma skuldkänslor för att det är kaos i familjen.
Gjorde jag rätt som involverade hans familj?

Det handlar om att söka hjälp för att du ska må bra.Får du även förslag på hur du ska förhålla till din mamma är det ännu bättre. Maktlösheten har jag upplevt är det svåraste att acceptera. Fundera på varför du inte ska sök hjälp.

Igår så fick vi se morfar i ett avskedsrum. För tre år sen i September stod vi där för att se pappa för sista gången. Det är lite bisarrt.

Men det är så fint. Och tacksamt. Morfar var iordning och städad. Han såg ut som han sov fridfullt. Vi hade samma känsla med pappa. Så skönt att sista minnet av dom kan bli fina, och glömma allt trasigt som varit.

Det är tungt men det blir bra. Han ska få vila bredvid farmor och pappa i askgravslunden.
Då har vi dom tillsammans. ❤️

Vill gärna höra hur man går vidare när socialtjänsten inte kan göra mer?
Har blivit en orosanmälan från polisen och från min terapeut. Men pappan till mitt barn svarar inte när de försöker nå honom och han kom inte på socialtjänstens möte, utan jag var där själv. Sen lades utredningen ner.
Problemet kvarstår med hans psykiska ohälsa och drickande så fort han inte är ensam med barnet. Enligt mig mår han sämre när han är nykter vilket jag tycker går ut över vårat barn som dessutom är så pass liten och inte kan prata för sig.
Han vägrar kommunicera med mig och jag går sönder av oro över vårat barn! Någon som har tips på hur jag kan komma vidare?

Jag tror du måste bestämma dig för åtgärder som du kan vidta. Hans beteende kommer du inte åt. Kan du sätta i system att bo hos vänner, boka hotellrum? Har du sagt vad dina gränser är? Man kan älska någon och ändå välja att inte bo ihop, det låter som en bättre lösning för er tills han tar emot behandling.

@tiredoftrying har inte suttit i samma båt (men levt med en alkoholist). Och blivit dödshotad av ett tidigare ex. Låter väldigt obehagligt och farligt. Hur går det för dig?

@rororose hur går det för dig?

Ville mest titta in och säga att du självklart även har rätt till att lämna och gå vidare som du skriver. Hans drickande är inte ditt ansvar.

@moln vilken tuff situation du beskriver! Min erfarenhet är att även en person med aktiv alkoholism säger sig ha kontroll även när den dricker dagligen.

Jag tror vi (medberoende) behöver bli bättre på att se verkligheten som den är, istället för att lyssna så mycket på vad den sjuke säger. Eftersom lögner och manipulation är en del av sjukdomsbilden.

För mig var det hjälpsamt att prata med utomstående, jag hade kontakt med vårdcentralen samt ringde hit till Alkoholhjälpen.

Läste också på mycket om alkoholism.

Innan vi helt landar i att vi inte kan påverka personen med beroende är det väldigt svårt att göra val som blir bra för oss (och våra barn).

Vet inte om du redan sökt någon form av hjälp, annars kanske det kan vara ett bra första steg?

@Ullis72 jag kan känna igen mig i det du skriver. När min man drack började jag på slutet tillbringa allt fler helgkvällar i ett separat rum eftersom jag inte orkade sitta bredvid någon som var halvlullig (även om han oftast inte var otrevlig).

Man känner sig helt ensam, trots att personen fysiskt finns där.

Själv hade jag planer på att börja hitta på andra saker på helgerna, men det var nånstans där som jag också kände att relationen inte längre gav mig det jag behövde och tog mycket mer än den gav. Det var delar av det som till sist blev mitt beslut att lämna.

Jag tänker att det kanske kan vara hjälpsamt att titta på hur du vill att dina fredagskvällar ska se ut, och sedan börja ta steg mot att ditt liv blir så. Hur skulle det se ut då och får du tankar på hur du kan hitta alternativa lösningar för att det ska kunna bli så?

Jag är gift med en fin man som spårar under många fredag kvällar, det följer ett väldigt vanligt mönster. Vi har det trevligt och dricker t ex vin tillsammans, äter gott osv. Sen lite senare drar han på med drinkarna och är först trevlig, glad, kärleksfull, men sen super han alltså till - för att sen bli spydig, elak & negativ för minsta lilla. Många många kvällar slutar med att han letar fel på mig och säger att HAN vill separera!!! Jag försöker nonchalera allt och ibland lägger jag mig i ett annat rum. På morgonen vill han att vi glömmer det som hänt men detta påverkar mig väldigt mycket. Det finns en oro varje fredag att det ska bli en jobbig kväll, men jag hoppas alltid eftersom det ju först är mysigt, även jag tycker ju om att ta 2-3 glas vin men han & jag dricker på helt olika sätt. Jag är medveten och dricker mycket vatten, och slutar ju i tid. Kan se film/serie medan han är ”i gasen”, skriver på facebook eller ringer runt till folk! En jobbig situation som jag vet att måste brytas helt. Nu. Hur gör jag? Jag älskar min man men hatar och föraktar den han blir på fyllan.

Här sitter jag kl 5 på natten utan att kunna sova och är extremt ledsen, trött och förvirrad.
Jag känner igen mig i många av era inslag. Min sambo dricker för mycket, det gör han i perioder. Och eftersom det kan gå några veckor i mellan utan alcohol, det ger honom en känsla om att han kan kontrollera. Men det stämmer inte. Han är en vanlig människa när han inte dricker. Kan gå åt vilket håll som helst annars. Han kan sömna medvetslös i soffan, han kan bli sur, han kan bli hetsig, pratig, eller så säger han inget. Han dricker helger och semester främst, och på sistone kvällarna också, vilket gör min vilotid till ett jävla helvete. Jag älskar jobbet för jag hatar att vara hemma. Och perioden när han inte dricker blivit för mig bara väntan på cyklonen. Jag har slutat älska honom men jag tycker extremt mycket synd för jag förstår att han dricker för han mår dåligt och känner inte annat sätt att hantera det. Men jag kan inte hjälpa. Vid tiden har jag lärt mig att att konfrontera honom när han druckit är ingen idé då brukar sluta illa, och om han konfronterar mig är han dubble så stor som jag (rätt lätt att skrämmas) så jag för det mesta låter honom dricka tills han somnar medvetslös och ibland har jag önskat att han inte vaknar igen. Vilket ger mig mycket dåligt samvete pga barnen.
Jag är rädd för mina barn, jag älskar dem mer än livet och därför har jag stått ut alla dessa år. De vill ha sim pappa, men jag vet det är fel att lära dem acceptera så är livet för vissa. Vill inte att de hamnar i samma situation. Vet inte heller var jag kan få hjälp, prata om detta utan att känna att man blir på något sätt dömd. Känner mig helt misslyckat som mor 😞.
Nu slutar jag, ville bara sätta ord på mina känslor, så jag kan läsa detta igen och blir påmind att mina känslor är verkliga och det är inte jag som är fel.

@rororose så tufft du har det, förstår att det måste tära på dig oerhört. Som du vet av tidigare erfarenhet så är det inte mycket som biter när man är anhörig och ber om förändring till den som är sjuk.
Håller med tidigare kommentarer om att du borde kontakta chefen eller om du vill vara anonym till HR-avdelningen. Polismyndigheten informerar sina anställda om att det är en riskarvetsplats för att utveckla alkoholmissbruk och som tidigare kommenterat så har arbetsgivaren ett långtgående rehabiliteringsansvar, även vid missbruk. Men som sagt, den anställde måste vara villig att medverka vid rehabilitering och så är det ju i relationen också (fast du inte har något ansvar förstås).
Stort lycka till och prioritera att du får stöd och hjälp du också!! Via stödlinjen här eller kommunen, VC, din eventuella arbetsgivare eller om du studerar elevhälsan och om möjligt var öppen i den mån det går med nära och kära. Hjälp finns för dig och du behöver inte klara något ensam ❤️‍🩹

@rororose så tufft du har det, förstår att det måste tära på dig oerhört. Som du vet av tidigare erfarenhet så är det inte mycket som biter när man är anhörig och ber om förändring till den som är sjuk.
Håller med tidigare kommentarer om att du borde kontakta chefen eller om du vill vara anonym till HR-avdelningen. Polismyndigheten informerar sina anställda om att det är en riskarvetsplats för att utveckla alkoholmissbruk och som tidigare kommenterat så har arbetsgivaren ett långtgående rehabiliteringsansvar, även vid missbruk. Men som sagt, den anställde måste vara villig att medverka vid rehabilitering och så är det ju i relationen också (fast du inte har något ansvar förstås).
Stort lycka till och prioritera att du får stöd och hjälp du också!! Via stödlinjen här eller kommunen, VC, din eventuella arbetsgivare eller om du studerar elevhälsan och om möjligt var öppen i den mån det går med nära och kära. Hjälp finns för dig och du behöver inte klara något ensam ❤️‍🩹

@gros19 tack för ditt svar och din tid! Jag tror de kan va väldigt bra att säga hur jag mår över det och inte direkt hur hon ska agera. Vill helst inte, kanske för att jag inte riktigt vågar, söka hjälp. Just för att jag inte tror de kommer hjälpa mig med mitt mående, de vore väll isf att dom kan hjälpa mig hur jag ska prata med mamma. Men jag har fått bra hjälp på det här forumet än så länge både privat och öppet så kanske nöjer mig här. Ska tänka över ditt tips!

Nej det är inte ditt ansvar men du är modig slm inte blundar. Sök först och främst hjälp och stöd för egen del är mitt råd
Kan vara vårdcentralen, något anhörigptogram som kommunen brukar erbjuda, alanon kanske. Även kyrkan brukar kunna erbjuda samtalsstöd. När du känner att du orkar så kan du berätta för din mamma hur du mår av hennes drickande och hur det påverkar ditt liv. Tala inte om vad du tycker hon ska göra utan endast hur det påverkar dig. Förhoppningsvis ett sätt att undvika konflikter.

I över 8 år har jag försökt få hen att söka hjälp för sitt alkoholproblem då hen blir verbalt aggressiv. Hela hens familj är medberoende och har varit hela hens liv då hens pappa även har problem med alkoholen. I flera år har jag fått höra diverse hot, och dom senaste gångerna har hen börjat blanda in vårt gemensamma barn, säger saker för att trycka ner mig osv. Nu sist så dödshota hen mig ”går du inte och dör så fixar jag så du gör de”. Jag fick nog och polisanmälde. Efter det samtalet så har hela hans familj vänt mig ryggen, som vanligt så ser dom inte hens problem utan försöker dölja de. Det blev även en orosanmälan. Hen har tidigare varit under utredning hos socialen där dom flertal gånger frågade mig om hen hade missbruksproblem. Jag nekade de för jag gjorde precis som folket runt om hen ”skyddade”. Hen har flera staff och har precis avslutat ett. Alla straff har handlat om kränkning eller våld mot tjänsteman och alltid under intag av alkohol. Hen har lyckats undvika fängelse alla gånger.
Är det någon som suttit i samma båt som mig?

Hej,

Första gången jag går ut och skriver om det men behöver hjälp, min mamma dricker varje dag och jag mår så jävla dåligt över det. Jag vågar inte prata med henne eller pappa om det för vill inte starta bråk eller konflikter, känns inte som mitt ansvar att ta tag i denna situation men verkar som att bara jag ser problemet påriktigt. Vet inte hur jag ska agera, det har hållit på i alldeles för många månader. Det startas ofta onödiga bråk och konflikter i vår familj pågrund av mammas onykterhet. Jag vill agera innan det blir för sent.

Jag är 19 år gammal och hade uppskattat all hjälp ni kan bidra med, tack på förhand.