Senaste kommentarerna i forumet

Är ju fantastiskt roligt! Så kul att du hittat detta! Och att du leker. Barnasinnet i behåll är en mycket vacker gåva.

Jag skulle gärna komma och göra sig sällskap. ?

Tack både Azalea oc HI. Jag har upptäckt något som verkligen ger mig ro och detta beror nog egentligen på corona, tillhör en riskgrupp, bor själv och därmed isolerad. Har dessutom mist flera nära vänner pga sjukdom och dödsfall så det har varit mycket ensamhet. Undviker berätta för jag tycker nog det är lite knäppt, men jag har sparat mängder med Lego till barn och barnbarn (eller kanske till mi g själv) under åren. Nu har jag byggt en stor stad med massa hus. Staden växer hela tiden. I den staden finns inget missbruk, inga psykiska besvär. Det värsta som hänt är att en liten legodam har stulit en blå mössa från en upprörd legogubbe och stadens invånare är på jakt efter henne. En önskevärd. helt enkelt. Detta ger mig ro och flykt från en plågsam verklighet.

Att ha sina expriment någon annanstans låter absolut rimligt, rätt beslut. Att igonerar det är inte ok. Du går din väg och har ändå valt att stanna och då är det verkligen viktigt att veta vad gränserna går för vad du kan acceptera. Självklart ska er son inte vara delaktig i hans expriment med alkoholen. Det som är rätt för barnen är alltid rätt även för oss föräldrar. Förstår du blir väldigt sorgsen när allt varit så bra.

Tack HI. Jag sover tryggt inatt, det gör gott. Ett steg i taget.
Hoppas du sover gott med.

Backen123.
Och ja, det är lätt att vara efterklok. På något vis.

Hade vi inte haft sonen hade jag lämnat. Och ändå. Vi har haft otroligt roligt de senaste månaderna. Skrattat och lekt. Experimenterat i köket med mat och bak. Pratat. Lyssnat. Dansat i köket. Bonusbarnen (hans från tidigare relation) har kommit oftare och spontant. Vi har haft det bättre än någonsin. Så kommer hans experiment om att prova ha kontroll på drickandet och jag blir sorgsen.

Säger att jag inte kan hindra honom men att han behöver säga till mig innan han provar. Att jag vill att han har sina experiment någon annanstans och inte med oss, särskilt inte med vår son. Och han igonerar det. Där känner jag att tilliten försvinner. Att han inte kan ge mig det. En förvarning om vad som är på gång så jag kan parera.

Sorg.

Att du får sova gott inatt! ❤️

Efter förnedrande sms, hot om att jag skulle ut från lgh sa han att han har träffat en annan och att jag var för ful. Jag erkänner en sak, jag gav honom en örfil efter att han lurat mig att hyra ut sin lgh och sedan hotar med att kasta ut mig. Jag skäms att jag gick så långt men jag insåg också att jag måste bort NU.
Tack för uppmuntran och era inlägg, det betyder mkt.
Nu sitter jag i en bekanta lgh och imorgon kontaktar jag kvinnojourer för att ordna tak över huvudet till det ordnar sig med boende.
Det är så mycket blandade känslor, jag kan dels inte förstå hur jag tillåtit mig behandlas och bli hjärntvättad som jag blivit och jag känner mig chockad över att jag trott på honom. Jag har inte sett allvaret i detta, att det kunde gå så långt att jag står på gatan.
Jag insåg det när jag inte vågade vara hemma för jag visste inte när han skulle komma hem. Näsblodet rann av stress, det var iskallt och jag var den som bad om ursäkt för att jag var rädd. Det fick mig att vakna upp och se klart hur sjuk situationen är, hur sjuk han är, och hur illa ute jag egentligen är.
Egentligen så får jag säga att 2021 började väldigt bra, jag får ta det som en skänk från ovan att jag fick en ögonöppnare. Jag kommer fortsätta skriva här, det gör gott och det hjälper mig att rensa, se klarare och det gör gott att få bekräftat från er som förstår. I 1, 5 år har han förminskat, förvridit och negligerat alla de situationer han utsatt mig för. Det räcker nu känner jag!

Läste igenom din tråd ikväll för ditt sista inlägg kändes som att jag hade skrivit det för några månader sen. Och ja vår resa är lika, och samma tanke om man ändå hade gett fan i andra daten ? vi fick inga gemensamma barn, men mina blev inblandade och han blev en bonuspappa som dom idag inte kan relatera till riktigt. Men för er är det tuffare med gemensamt barn, helt andra frågor att ta ställning till. Jag vill bara säga att jag mår så mycket bättre efter att jag flyttat, tänkte då att vi blir särbos men han spårade ur på en gång och då njöt jag av ibland att jag behöver inte bry mig varje timme, man får en återhämtning som är guld värd ?

Trösten kommer av att läsa här, att läsa om sjukdomen. Jag tror inte heller att jag kommer få ett förlåt, det var viktigare när jag bodde kvar, nu har jag dragit högsta vinsten, jag har det bra. Men jag blir så trött på att vara rädd för honom, fast innerst inne vet jag att det är bra, jag ska inte utmana honom för han är sjuk och därför oberäknelig. Jag skrev ett långt meddelande till honom ikväll, om att jag vet om hans lögner, om att det är jag som borde vara arg över att han lurade mig till äktenskap och hus, att jag är rädd för att säga vad jag tycker för jag är rädd för hans ilska och reaktion. Och det är därför jag tycket han ska fara på behandlingshem för att ta ansvar över sig själv, över oss som står/stått nära. Att hans sista utspel med att slå kryckorna i taket var det avgörande, att nu ger jag upp. Påminde honom om det han förnekar, jag hittade spritflaska just där och då. Men jag vågar inte skicka, det får ligga kvar men det är exakt dom orden jag vill säga som jag inte vågar. Och som du skriver, fokusera på sig själv är bra, men märker förändringen, man har verkligen igen det att ta hand om sig själv. Jag önskar nu bara att sälja hus processen skulle vara igång så jag kan gå vidare i mitt. Kram ❤

Du är i en otroligt skör situation men det är så viktigt för dig själv att du fortsätter din stig nu. Gå framåt. Gå ut. Oktober 2021, det är snart. Det finns säkert något juridiskt hål som gör att du kan få tillbaka din lägenhet tidigare och om du inte orkar lägga energi på att söka efter det, sov hos en kompis ett tag. Någon har säkert en madrass för några nätter tills du fått mera balans och inte går på en skör tråd. När du fått mera balans kommer tråden inte kännas lika skör längre och du kommer se flera lösningar för dig själv.

Kanske behöver du vara sjukskriven ett tag, sök samtalsstöd, finns kurator på vårdcentral. Och skriv, precis som Backen123 skriver, skriv. Det händer något när orden kommer på pränt.
Kram!

skulle jag tro är att ringa till socialtjänstens mottagning i kommunen. Då pratar du med en socialsekreterare som har erfarenheter av olika scenarior och som känner till vad kommunen kan erbjuda. I samtal med mottagningen kan du alltid vara anonym och rådfråga, mer generellt.
Du kan berätta om hur du har det och få råd om hur du kan gå vidare. Att ta stöd av det som socialtjänsten har att erbjuda dig/er som förälder/föräldrar och för era barn tror jag kan vara en början. Vi i min familj hade stort stöd av socialtjänsten förra året och det resulterade bland annat i att det finns svart på vitt att vi som föräldrar har olika styrkor i vårt föräldraskap. Skulle kunna gynna mig vid en eventuell tvist någon gång.
Men det är också skillnad på vårdnad och umgänge...

Just nu känner jag mig som en "alkoholpolis", något jag verkligen inte vill vara men inte kan låta bli. Min man säger att han inte kan tänka sig ett liv utan alkohol och håller nu på med att experimentera om han kan dricka en kväll utan att behöva fortsätta dagen efter. Jag kan inte klandra honom då jag själv är en före detta rökare med en hel del festkvällar som övergått i rökande på heltid, igen. Dessa erfarenheter gör att jag vet hur viktigt det är att den inre motivationen finns. Det finns ingenting i världen som jag kan göra för att få honom motiverad. Alltså måste jag ta ansvar för mig själv, och jag har verkligen inte ork till det just nu. Så jag går runt och letar bevis, som en detektiv, för att slippa ta ansvar för mig själv och därför leta fel på honom.
Tilliten är som bortblåst just nu och jag borde antagligen ta det som ett tecken att lämna. Ta mitt ansvar för vår gemensamma son.
Jag har gått trött och just nu stoppar jag huvudet i sanden. Hjärnan går på högvarv och jag kan inte slappna av. Surfar på Hemnet och på Platsbanken. Jag tröstäter. Struntar i mina egna promenader och tar långa promenader utan puls med sonen.
Tittar i backspegeln istället för framåt. Ångrar att jag stannade kvar på den där dejten för snart sex år sedan när magkänslan sa att jag skulle åka hem men nyfikenheten sa, stanna och ta chansen att utvecklas. Nog fan är det utveckling. Livserfarenheten kan jag inte klaga på.

att du finner ditt stöd. Att vara trött, sorgsen, mörk och håglös tillhör att vara människa. Det är inget som går att bestämma över när det ska komma.
Jag hoppas att du finner någon ro någonstans, i en kopp kaffe, en bra bok, en promenad, ett samtal med en god vän... att det finns någonstans där du kan hämta dig.
Jag förstår att din son har en skörhet som behöver utredas mera för att ni ska kunna få mera kunskap. Jag hoppas att ni på sikt får den hjälp ni behöver.

Var sak har sin tid.

Stor kram!

Bill bara sända dig en stor kram.
Azalea❤❤

Det är bra att skriva, skönt att se orden och se det lite utifrån. Du lever i en jättejobbig situation, skönt att ha tagit beslutet jag lovar att det kommer vara värt det men jobbigt innan du är i mål, för av honom får du ingen hjälp. Ja jag förundras också av lögnerna, det är verkligen att förminska vår intelligens när deras beteende blir att det går att lura oss hur mycket som helst. Hjälp för anhöriga finns, här finns ovärderlig hjälp, kommunen har att erbjuda anhörigstöd och så har du al-anon. Jag valde att gå privat till alkoholteraupet, dyrt men guld värt. Jag behövde förstå. Kämpa på, du kommer fixa det och du tänker rätt, det är inte värt det

satt gränser runt dig själv och dina barn. Om det är till någon tröst: mitt ex sa heller aldrig förlåt. Har varit väldigt ledsen för det både när vi var ihop och länge efter. Han pratade också skit om mig och "berättade" för andra hur svekfull jag var som inte stod kvar vid hans sida. Jag har även, precis som du, fått skulden för hans supande. Tror det är dels som du säger, avsaknad av insikt. Men också skam, dom vill skylla på någon annan och då lättar skammen. Bättre att fokusera på sig själv än att analysera sitt ex har jag kommit underfund med. Men så vet du att du inte är ensam. Kram

Fortsätter skriva då isoleringen känns övermäktig. Som en dagbok, det blir verkligare då allt som händer.
Han sitter och dricker någonstans, det har framkommit med SMS. Jag orkar inte mer. Nu har jag bestämt mig för att flytta, letar febrilt på blocket och inser att jag faktiskt behöver hjälp med det här.
Ska till läkaren imorgon och får berätta precis som det är. På randen till utbrändhet..

Idag for jag till mannen med hönsmat, han hade hört av sig att det höll på att ta slut. Han bjöd på kaffe, och jag frågade om huset, hur det blir. Ja det ska säljas bara hans rygg har läkt ( det kan ta år) jag är tydlig men börjar samtidigt känna mig rädd, tänk om han blir galen och slår... Han tycker vi ska skriva under papperna om skilsmässa, som om något förändrats tänker jag. Han menar på att jag hade aldrig velat ha honom, aldrig velat bo där osv och jag sa du vet hur ledsen jag har varit. Han menade hur jag svek honom under behandlingen, att jag inte va nykter( va på 3 sedan länge planerade tillställningar så jag hade sabbat för honom, men inte en tanke vad han sabbat för mig. Jag begriper inte var det inte finns nån jävla självinsikt. Och nu fnyser han åt behandling, att det var ett jävla tjat om det, som ett mantra som han sa. Han berättar om sitt maniska beteende som nu lagt sig, om operationen som kanske ska bli av för att laga ryggen. Han har nu inget kvar och han kämpar på liksom, vill inte ta kontakt med sponsor.. Och så, " du bryr dig nog inte" jag svarar " jag har gjort, men inte nu längre, försöker låta bli" men som sagt jag lindar in det försiktigt, vill inte han ska bli arg och i själva verket så vill jag bara säga att du har ställt till med alltihopa det här, men det är ingen idé, han fattar det ändå inte ändå. En del av era män sms förlåt, kom tillbaka, jag lovar etc visar sig från sin bästa sida. Inte min ex man, han fortsätter visa sig från sin sämsta sida och så är han besviken på mig. Det är något som inte stämmer, det är något jag inte kan sätta fingret på, nån intuition som jag inte får grepp om... Känns (vet) han ljuger bara han öppnar käften, helt övertygad om att han har kontakt med kvinnor och äcklar sig via telefon, sett spåren. Han är ute och kör skoter, men det gjorde så ont i ryggen. Han gör saker, men kan inte åka hem till sin hemstad för han klarar inte av det för ryggen. Det är som sagt skitsnack på skitsnack och han tror inte jag vet el ha sett.
Dagboken fylls på, så skönt att sätta orden på plats och läsa sen. Tackar igen min lyckliga stjärna att jag bor här med mina barn, själv ?

är i samma sist. fyra barn. ”slängde” ut honom efter nyår då han kom hem 05.40 men han kom fint hem idag, oanmäld. så fastnar man i limbo igen.

Så fantastiskt att höra att du tänker på mig, va glad jag blir.

Tyvärr är inte anledningen till att jag inte skrivit att det är lugnt utan att jag behöver annan hjälp/stöd. Min son är drogfri och förefaller ganska stabil vad det gäller droger. Bekymret är som jag tidigare skrev att han börjat höra röster, vilket plågar honom väldigt mycket. Har vi upprepade tillfällen varit inlagd på psykiatrin. Att höra röster kan man inte "bota" utan det är något man får lära sig hantera. Han erbjuds medicin som dämpar rösterna, men inte tar bort dom. Inte bara rösterna dämpas utan hela personen och han vägrar ta medicinen.

Själv har jag nog nått gränsen för vad jag orkar. Ibland kommer gråten vid olämpliga tillfällen och jag kan inte kontrollera det. Hoppas på någon förändring orkar jag inte just nu, eller snarare är det väl så att jag inte orkar med fler besvikelse. Kände mig lite hoppfull, glad och tillfreds på nyårsafton, men så kommer ett samtal privat nummer och då vet jag med en gång att något hänt. Känner sån sorg över att han ska plågas så samtidigt som jag saknar den friska personen. Så här är det just nu.

Vi har kämpat med detta i många år och jag har hållit det mesta för mig själv. Efter sommaren så brast dock allt för mig och jag valde att involvera alla runt om kring mig, mina föräldrar, hans föräldrar, våra gemensamma vänner osv. Det känns väldigt skönt att ha det där vardagsstödet eller vad man ska kalla det men jag tror att jag behöver enskilt samstalsstöd i professionell regi också. Jag och maken har varit hos familjerådgivning och det blev vändningen för honom med drickandet. Det var familjeterapeuten som förklarade allvaret för honom och nog första gången som han riktigt fattade. Men varje gång vi går så gråter jag floder, känner mig ledsen och förkrossad och märker verkligen behovet av att få prata. Så jag har faktiskt funderat på att uppsöka någon anhöriggrupp någonstans. Hur ser er situation ut? Bor ni tillsammans? Barn?

Någon här med barn som lämnat en alkoholist och behövt kämpa i rätten för att få barnet/barnen på heltid och vunnit?
Vad krävs?

Tack för ditt svar. Känns som jag blir tryggare i mitt beslut när någon som vet hur det är bekräftar att jag handlade rätt. Ibland vet man inte om det är medkänsla eller medberoende. Men som du skriver, man måste ju göra något när det handlar om att leva eller att dö.
Hörde att släktingarna ville köra in honom till psyk, men det vägrade han.

Hej på er båda,

Det blir i längden svårt för någon att argumentera för sin partners alkoholfria liv så länge man själv tillåter sig att dricka för att du "klarar av det". Många med alkoholproblem vill gärna tro att de ska kunna "dra ner", kunna minska mängden de dricker - och det är sällan eller aldrig möjligt.

Genom att fortsätta ta ett glas då och då, i din mans sällskap, hålls den illusionen vid liv. Nu brukar de flesta som lever med en alkoholiserad person till slut få avsmak för alkohol för egen del. Ett nyktert val blir ganska självklart till slut. Man har sett baksidan med beroendet. Fylletramset och personlighetsförändringen ... så trist.

Sedan finns det alltid risken att börja tröstdricka själv, för att livet med den som dricker för mycket blir så jobbigt. Den fällan vill du inte heller falla i!

Lycka till med ditt beslut, vilket det än blir.
/Cecilia

sända dig en stor kram! Så jobbigt med sådana situationer. Tycker du löste det jättebra ? Om någon hotar med att ta sitt liv måste man ju ta det på allvar så det var ju bra att ringa släkten. Men där tar ju också ditt ansvar slut, även om det känns i hjärtat. Skönt att du har din egen bostad numera och rent fysiskt kan avskärma dig. Tillåt dig själv att vara orolig och ledsen, trösta dig själv och var kvar i det utan att göra något mer gentemot ditt ex. Många kramar ♥️