Senaste kommentarerna i forumet

Du har fel när du säger att du försvinner om du lättar ditt hjärta, det är precis tvärtom - nu har du lättat ditt hjärta och jag ser dig, hör dig! När du skriver dina ord kan andra finnas där för dig. Kanske inte han förmår, men det finns många många andra som förstår. Som vill säga du inte är ensam! Läs i andras trådar här och en hel värld av igenkännande öppnar sig. Ta till dig av de råd och lärdomar du finner hjälpsamt, fortsätt skriv och häll ur dig allt detdär du aldrig delat med nån, här är du i gott sällskap. Välkommen hit till oss, här finns det stöd och råd och framför allt mänskor som ser dig! ?

Så typiskt och förutsägbart. Det började på Julafton. 27 dagar idag. Samma mönster i tio år nu. Förstörda högtider, semestrar slagna i ruiner, ensamma födelsedagar, inställda middagar. Återbud till familjesammankomster.

Jag vet att jag är medberoende. Jag har fixat och donat i över tio år nu. Han har gigantiska skulder och jag har stått för allt. Jag handlar. Jag lagar maten. Jag lindar in honom i bomull.

Jag vet också vad jag förväntas göra. Släppa taget. Fokusera på mig själv. Se till mina egna behov.

Jag vet inte vad jag har för behov. Jag vet inte vad jag vill eller hur jag ska gå vidare. Jag har så många personligheter. Kärleksfull mamma, världens bästa chef, uppoffrande partner. Jag är flera sidor av en i grunden samma kub.

Jag såg det komma. Jag såg hur han vek in på den här stigen redan i november, långt innan första ölen. Nu tillbringar jag kvällar och nätter i gästrummet. Vi vandrar som tv vålnader i vårt hus och när vi stöter på varandra öser han allt sitt hat, sina elakheter och anklagelser över mig. Mina tårar berör honom inte alls och imorgon har han ändå glömt dem.

Min sista svaga låga har nog släckts nu, men så har jag känt förut. Det värsta är att jag har ingen att prata med. Jag tänker att om jag lättar mitt hjärta för någon så pulvriseras jag och försvinner i atomer. Så ensam.

Jag vet hur svårt detta är och det kan ta flera vändor. Men jag tänker för att orka leva i detta är det bra om du kan göra saker som du mår bra av. Hitta någonting som gör att du kan få andas/ ha kul/ skratta/ hitta lugn ibland. För att du ska orka leva i detta, det är verkligen dränerande på energi. Som du behöver fylla på. Min erfarenhet är också att få prata med någon om detta en vän, en släkting, en anhöriggrupp eller beroendeterapeut - det är tungt att bära detta ensam. Läs och ta reda på mer, få kunskap om sjukdomen helt enkelt - då får du också en annan förståelse. Att inte förstå är också jobbigt eftersom man kämpar med att få ihop det. Läs i detta forum, lyssna på poddar, det finns bra böcker och kanske ring till kommunen och hör vilken hjälp du kan få där.

När du gör ovanstående så kommer du att bli starkare och kunna kämpa dig igenom detta och också kunna fatta beslut om vad du kan och behöver göra i din situation. Jag håller tummarna för dig

Jag vet som du har väntat på detta lilla ord med så stor betydelse. Så härligt att se att ni kunde ha ett fint samtal och att han förstod sin del i det hela. Vad skönt att han vill börja sin resa själv och ta tag i allt, jag håller tummarna att det går bra för honom. Och för er så ni kan ha den kontakt som du vill och orkar ha med glada stunder. SÅ får framtiden utvisa var detta tar vägen. Jag håller tummarna att du fortsätter att må bra och kan få vara nöjd.

Att få skriva av sig och få ord på vägen. Morgonsol - ja så är det nog, jag måste nog också nå min botten innan jag kan gå. Jag lever också nu med stunder när han dricker och jag är rädd. Inte för slag men de hårda vidriga orden som kommer, kränkningarna och utsattheten som blir. När jag lämnade förra gången var jag sönderstressad och helt slut. Nu har jag samlat kraft i två år och reparerat mig till viss del, så nu behöver jag inte fly utan nu blir det på mina villkor till ett nytt liv.
Tack Azalea för dina ord. Ja, det måste få ta tid - en dag kommer jag att vara redo. Jag kommer då också att veta att jag gav detta förhållande och oss allt. Jag har försökt och trott på förändring. Men jag ser nu att förändringen inte kommer i den utsträckning jag vill. Han är glad för att han inte dricker på veckorna och att han inte totalt gjorde bort sig. Han är nöjd med att jag stannar och vi lever parallella liv, han sover i soffa och jag pysslar eller ser på tv. Han hatar sig själv och mycket annat, vilket leder till att ingen närhet finns. Jag vill aldrig att han ska dricka och han ska aldrig vara elak åt mig. Jag vill att vi ska göra saker tillsammans och vill inte behöva tjata för att det ska bli så. Jag vill ha kärlek och närhet men har svårt för med honom eftersom jag hatar alkoholdemonen! Så jag vet att detta är ohållbart, nu ska jag bara hitta tillfället för ett stopp.
Ja, Backen. Nu närmar sig mitt slutliga bokslut över detta liv. Det har varit jättefint men har utvecklat sig åt fel håll och jag vill inte vara med och riskera att utsätta mig och dottern för detta mer.
Jag är tacksam över forumet och den förståelse och kunskap som finns här. Tack alla

Hej, åh vad jobbigt det låter. Jag tänker att alkoholmätare kan väl vara bra, när han nu också kör onykter. Tyvärr suddas våra gränser ut, för att köra alkoholpåverkad är allvarligt ( mitt ex gjorde också det och man går sönder) vi bor alldeles för långt från polisen så det har inte varit lönt att ringa dom, har dock gjort det en gång men då hade dom inte möjlighet. Men det är deras ansvar och inte vårat men det är nog det jag varit mest galen över. Pratar du med vänner och övrig familj? Det är skönt. För om han dricker så pass mycket så är han antagligen sjuk och då kommer det inte gå över, utan bli värre och värre över tid ? kanske särbo över en tid så du och dina barn får vila, stressen sitter i väggarna till slut och har du precis gått igenom en tuff tid så är det att vara rädd om sig extra viktigt. Inget av det här är enkelt men för att sätta ord och slippa konfrontera kan ett brev till din man vara rätt väg, där du kan sätta ord på dina känslor och oro. Finns en web baserad utbildning som heter Craft för oss anhöriga, den är också bra. Lycka till nu och skriv av dig här allt du orkar och kan, alla tankar och händelser för det är ett luttrat gäng här som varit med om mycket och som förstår och det är så skönt att få ur sig dessa jobbiga tankar. Stor kram till dig ?

Min man har druckit i smyg i flera år och jag har konfronterat honom många gånger men det blir ingen skillnad. Nu verkar han påverkad var och varannan kväll. Jag och barnen märker det mest genom att han glömmer saker, är disträ och slö och känslig för kritik. Båda barnen 17 och 13 år är oroliga för sin pappas drickande. Vi ser aldrig att han dricker men vi ser honom berusad och påverkad. Han blånekar varje gång. Är glömska ett vanligt symptom på alkoholism? Det är på nivån att barnen är rädda för att papp börjar bli dement. Han kommer inte ihåg nåtmav vad vi pratar om oftast.

Är det någon som har råd hur jag ska agera. Jag mäktar inte med en skilsmässa just nu. Har en dotter med autism och har nyss gått igenom en längre period av utmattning. Precis kommit på fötter och gått in i en ny ansvarafull roll på jobbet. Samtidigt så känner jag att jag inte kan utsätta barnen för detta längre. De far så illa av att se sin pappas onormala beteende när han druckit. Vilka ultimatum kan man ställa? Jag vill säga att han inte får vara hemma om han ska dricka. Men känns som ett tomt hot för hur ska jag kunna kontrollera det? Och vart ska han ta vägen?

Jag förstår att det är ett missbruk men jag kan inte förmå mig själv att tycka synd om honom. Är bara arg. För hans martyrskap och för han inte tar ansvar för att söka hjälp. Och för att han utsätter sina barn för detta flera gånger varje vecka.
Och för att han ljuger om sitt drickande,
Funderar på att skaffa en alkoholmätare som han får blåsa i om jag misstänker han har druckit om han ska sätta sig i bilen för att hämta något av barnen tex. Är det en metod som kan fungera? Då får man ju fakta. Det skrämmer mig nåt oerhört att jag inte ens litar på att han är nykter när han kör bil.

... När man nått sin botten som medberoende? Eller får man bara bestämma det? Att det är nog ...

I helgen har jag umgåtts med mannen lite sådär av olika anledningar. Han är annorlunda, dricker inte, försöker äta rätt, tar ansvar med små små steg. Han berättade hur nära det var att han tog bort sig i jul, och jag svarade att jag förstod men att jag inget kunnat göra. Det hade varit hans val. Jag kunde säga att jag älskade mannen jag träffade men beroendepersonen vill jag inte ha i mitt liv. Han är ledsen nu, har förstått att hans ilska har många gånger varit istället för tårar, men inget jag accepterar utan ilskan har gjort så ont. Tårarna är bättre och samtalen. Han medgav att jag är så mycket bättre att uttrycka mig men att antalet ord inte väger tyngre än hans få. Och få se denna skymt av den briljanta hjärna som finns där, va häftigt. Han sa också med tårar i ögonen att han förstod att han ställt till det för mig, med alkoholen och allt så där fick jag min ursäkt. ? han ville vi skulle sluta prata, stanna där. Han ville inte få några förhoppningar utan han vill påbörja sin resa själv, utan mitt surr om behandlingshem. Jag kunde säga att för oss finns inget om vi inte tar professionell hjälp, och kanske inte ens då. Men den där kramen, skrattet, barnen glada vid middagsbordet var fint. Och jag vet det här är inte ens början på något, utan antagligen slutet, men jag är nöjd nu, just nu ❤

Om det blir, det vet bara du ? du är så medveten om sjukdomen, vad den gör, är på vakt för dig själv så det inte går för långt. Men att drömma som du gör, hur du vill leva är så himla skönt, gjorde samma och jag glömmer nog aldrig förra svängen vi drog jag och grabbarna, den där fikan på kalhygget med vackraste utsikten på kvällarna, friheten. Vi gick ju båda tillbaka men vetskapen att vi klarar att gå igen ger lugn bara det. Kram ?

Under många år, ungefär 10, så gjorde jag allt från att ljuga för andra om situationen, förneka, gråta, tigga o be, vara förbannad och ringa och försöka komma på alla möjliga sätt för att hjälpa honom.
Inget fungerade och jag mådde bara sämre tills jag till slut var både uppjagad och på ett sätt avstängd på känslor.
Jag peppade under säkert ett år och förberedde mig praktiskt och känslomässigt.
Till slut en dag bara var jag där: Nu är det slut med detta och jag lämnade. Pang, bom flyttade jag in i min lägenhet jag ordnat tidigare.
Vilken känsla att kunna stänga dörren om sig och känna att det var lugnt där.
Jag hade kommit till sen punkten då jag bara insåg att detta är inte bra för mig och jag ville att mina vuxna barn skulle få tillbaka sin starka mamma igen.
Jag blev en lika stor belastning på dem som min beroende- man var.
De var alltid oroliga för mig och hur dåligt jag mådde.
Så till slut, för deras och min skull lämnade jag.

Jag kan lugnt tänka tillbaka och vet med mig själv att jag gjorde att i min makt för att få honom att ta tag i sitt liv men det gick aldrig.

Det tog många år men nu är jag glad att jag satsat på mitt nya förhållande: Det jag har till mig själv.

Kram och var stark när du kan ich gör dina förberedelser.
Vila när du kan det och se vad framtiden visar dig.

Stor kram ?Azalea

Malm-mia. Tror bra som du gör o ha plan A o B osv. Ja levde så i mina känslor o kunde inte ta beslut att avsluta förrän ja verkligen mådde Piss. Min dotter klagade att ja inte lekte med henne? Ja var sönderstressad o på spänn jämt. I väntan på o få skäll. Oftast mitt i natten. Hur trygg tillvaro var det? Nu har ja sinnesro då o då o tänker på mig o Min dotter. Det går mycket bättre kan ja säga. Han var ju elak trots att ja försökte hjälpa honom . Sen elak för att ja stängde av honom på telen. Hur ja än gjorde fick ja lida. Det som passar honom funkar. Om ja dansar efter sjukdomens pipa. Vill tro det inte är han som person men det vet ja faktiskt inte. Kan va sån han är med. Det passar inte mig längre. Ja tänker inte anpassa mig efter hans psykiska sjukdom som han inte kan hantera. Nej Det är bra nu. Du har mitt stöd här om du väljer att gå. Kram

Trodde jag ja. Att det kan vara så svårt, att gå från något man inte vill ha. Jag ser ju alla berättelser och många upplever samma ska. Vill inte - vill. Min helg blev bara halvt förstörd och då blir det svårt och maken skyller på mig. Ska jag gå då? Nej, det gör jag inte, jag väntar. Om jag väntar på den förstörda helgen så sitter min gräns och då blir det tydligt när den passeras, tror att det kan göra det lättare för mig. Så svårt att gå, lever för de trevliga stunderna. Jag jobbar också för att vara kärleksfull mot mig själv, inte slå så hårt om jag tycker att jag gör fel och är svag. Jag intalar mig själv att jag gör mitt bästa och det är gott nog.
Men jag har börjat jobba med att göra upp planer för hur mitt liv ska se ut. Jag vill bli smal, ha en bra och kärleksfull relation till min dotter, ha kärlek i mitt liv, bo i ett radhus och ha goda vänner. Så nu ritar jag kartan så det kan bli så fullt ut. Jag har inte bråttom, jag behöver göra bokslut på detta liv. Och bokslutet kommer med en förstörd katastrofhelg - för att göra det lättare för mig och för att maken ska förstå varför jag går.
Ord till mig själv på vägen

Hej alla, vill berätta att vi i admi haft kontakt med Josefin.

Allt gott

Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej!

Jag heter Josefine Björkman och jag studerar på Mastersprogrammet inom sexologi på Malmö Universitet. Jag skriver nu mitt examensarbete som handlar om kvinnliga partners till män med alkoholproblem. Med min uppsats vill jag belysa och utöka kunskapen kring hur det är att leva i en relation med en man som har alkoholproblem och hur relationen och samlivet ser ut. Vidare vill jag undersöka på vilket sätt mannens alkoholproblem påverkar den kvinnliga partnerns sexualiet och sexuella hälsa från hennes perspektiv.

Jag skriver i ert forum för att söka kvinnor som skulle vara intresserade av att delta i min studie genom intervjuer. Jag söker kvinnor som är 18 år och uppåt, utan övre åldersgräns som lever i en relation med en man som har alkoholproblem som påverkar relationen, samlivet och sexualiteten på något sätt.

Jag kan tyvärr inte här bifoga mitt informationsbrev där all information finns angående min uppsats, genomförande samt kontaktuppgifter till mig finns. Men skicka gärna ett mail till mig på adressen nedan så skickar jag informationsbrevet till dig.

Tack på förhand!

Med vänliga hälsningar

Josefine Björkman
josefine.bjorkman1@outlook.com

ville bara kika in i din tråd och höra hur det går för dig! Kram från mig

och jag har känt mig JÄTTE ensam i helgen. Jag har varit i stort sett själv också för den delen så inte så konstigt kanske. Jobbade på dagarna och var i en annan stad och bodde på hotell, därför försvann hemmafix, sy mm. Ägnade kvällarna åt att läsa och promenera. Hade bestämt mig för att, om det inte var för mycket folk och lätt att hålla distans på restaurangen, så skulle jag sitta där och äta istället för att ta med maten till rummet. Vill träna på sånt. Satt och åt, lät bli att "ta skydd" i mobilen och.... kände mig ensam och lite patetisk? Men det funkade ganska bra ändå. Trots jobbiga ensamhetskänslor så kände jag mig ändå lugn och stabil hela helgen. Ingen oro, inga tårar och ingen "nostalgi tripp" i det förflutna. Kram

Vad är de värsta sakerna ni varit med om i en relation med en alkoholist?
Vad är det elakaste som sagts ? Elakaste som gjorts?

Nora, hur går det för dig?

Jag insett att för o komma vidare o bryta ett mönster krävs så mycket mod o kraft o det fokuset klarade ja inte att ha på mig o mitt mående när ja hade min partner att ta hänsyn till o.som tog upp så mycket tankeaktivitet hos mig. Det var omöjligt att fokusera på mig. Höll mig liksom flytande genom att gå.till jobbet, ta hand om min dotter efter jobbet - knappt det. Mycket snabbmat ett tag för orkade inte laga mat. Bara upptagen i tanken av bekymmer, oro, hur komma vidare , hur ska HAN komma vidare? Tänkte att vi ihop behöver lösa hans problem först. Sen kan ja fokusera på mig. Men han var inte där ja var då o inte mottaglig på.samma vis. Utan levde i sina destruktiva tankar och påverkade dessutom mig till för mycket negativt.

När två personer har problem är det så svårt att inte halka in i varann. Se vad som behöver göras. Det är lätt att se den andres problem. Sen bli sur på den andre om han inte tar tag i sitt om ja minsann gör det . Ja tror ni behöver fritt utrymme båda två. Alltså bo på var sitt håll för o se vad ni båda vill. Var o en får ta ansvar för sitt liv. Om båda tar tag i sitt kan ni börja om sen när ni båda kommit till insikt om saker i er och lär er hantera er själva. Kram ❤

Hej Jösses Amalia! Så ledsamt att höra att du har det på liknande sätt. Dessvärre går det inget vidare här. Det har brett ut sig en kyla oss emellan. Min man förnekar att drickandet är ett problem och menar istället att jag är problemet som är ”så negativ”. Om vi har en konflikt säger han alltid att det beror på ”hur jag är” och att om jag bara ”ändrade mig” skulle vi ha det bättre. När jag påtalar hans ansvar så menar han att han inte har nån del i det (ja, det är sant). Eftersom det är helt omöjligt att prata med honom och samtalet alltid går samma väg har jag slutat prata mer än kring nödvändiga praktiska saker. Det är förstås en ohållbar tillvaro. Men att bryta upp kräver kraft- som jag inte har. Det handlar om att byta lägenheten mot två, att hantera fritidshuset, att barnen ska få det bra med avstånd och plats osv. Det känns faktiskt helt omöjligt eftersom det är upp till mig att lösa det. Så går det för mig...? Jag hoppas att det är ljusare för dig! Kram?

Ja det är skönt när vi kan skratta tillsammans här på forumet, stärker oss nånstans ❤ jag läste din historia och den går inte att jämföra med min, vi har inga gemensamma barn, ingen lång historia. Ändå var det så svårt att gå, jag låg så många nätter och ville därifrån men kände att jag vågade inte säga dom förlösande orden. Sen kom vi till en punkt, han var påverkad av mediciner och jag sa för vår skull, så att vi kan tillfriskna för oss själva, att jag förstör för dig eftersom jag hela tiden lägger mig i.. och det funkade, minns jag grät av lycka och av sorg av att det blev såhär, för det fanns ju så otroligt mycket förälskelse och kärlek och drömmen om ett bra liv för mig, mina barn och oss och så blev det såhär (igen, levt också med beroendepersoner tidigare) dagen D att flytta bad jag några väninnor om hjälp, dom tog över, fick även hjälp av 2 manliga vänner, jag sa stopp dom sa nu rycker vi plåstret. Då gjorde det ont, jag ville ju inte förlora min dröm och mitt hopp. Idag är jag tacksam ? så det jag vill säga om du lämnar försök att ta hjälp till det praktiska, vi medberoende är många gånger inte dom som tar hjälp i första taget men för barn och A är det bra att se, för barnen att andra stöttar och är på "er sida" och för A så späder det på skammen så dom som ska, kryper under stenen gör det. Och så mitt tjat om högre makt , vad det nu är.... men det har hjälpt mig för att när jag ber om hjälp ut i kosmos, säger att jag fixar inte det här så får jag hjälp, tfn samtal, information, tröst, saker jag gruvat mig för löser sig otroligt smidigt och då kan jag släppa för en stund. För det händer mycket dumma saker nu även efter att jag gått. Och jag vill vara tydligen, min resa är lättare, jag gjorde en minivariant i eländet, så va snäll mot dig själv ❤ det kommer en tid sen, och du har din lägenhet och ditt liv med barnen, det ger förhoppningsvis lite sinnesro. För mig blev det en chock och en enorm besvikelse, att nån jag älskade kunde lura mig så förbannat. Att jag tillät mig att bli så lurad, hus giftermål. Att jag inte såg, men här på forumet så här jag lärt mig att gränser suddas ut, att kärleken förblindar att det är inte vårt fel, aldrig någonsin. ?❤

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: många av oss verkar ha samma man för mönstret är så bekant, detdär med fotot av mannen med t-skjortan en bit upp över magen är sååå bekant för mig också. Tack för det skrattet, även om det egntligen är rätt sorgligt. Jag har också provat filma honom men han vägrar titta på det och säger att klart han vet hur han ser ut, han fattar bara inte vad som händer med honom när han druckit. Jag har också ”turen” att ha både ett ex och min man som för närvarande har en aktiv, eskalerande period så det är dubbelvinst för mig att försöka hitta balans i mitt liv just nu. Vissa dagar vill man bara ge upp, lägga sig under en sten och aldrig komma tillbaka medan jag andra dagar mår bra och kan skratta åt eländet, som ju inte egentligen är mitt men det påverkar barnen så det ger ju massor med bekymmer i vardagen med deras försök att ändå umgås med sina pappor som ibland går åt skogen. Ni är ett härligt gäng damer här på forumet och jag får mycket glädje och styrka av att följa er liv ”på andra sidan”, tänk vad annorlunda allt kan vara efter det första steget är taget och fokus riktas på ens eget mående! Ha det gott alla grymma! ?

Först av allt välkommen till forumet! Du har redan tagit ett stort första steg på vägen till lösningar för dig, du är mycket riktigt väldigt expressiv och beskriver väl den situation du könner dig låst i. Du verkar ta din dotters oro på allvar, bra! Du har förstått att nåt måste ändras för att problemen ska förändras, bra! Men sen kommer det svåra: vad ska du göra? Det vet bara du, vad som blir bäst för er. Läs i trådarna här på forumet, både på anhörig och den andra sidan för att förstå att du inte är ensam och här finns massor med hjälpsamma och förstående mänskor som gärna kommer med råd i bästa välmening.

Det som i alla fall slår mig med din text är att du kommit en bit på väg själv till ett annorlunda liv men din man verkar inte alls ha samma ambitioner. Kanske det är så att ni skulle må bra av en tid isär, kanske det är nåt du måste göra för att rädda dig själv? Att flytta måste ju inte vara en för alltid lösning, om saker skulle förändras men helt klart behöver du få ro att hantera din egen nykterhet och börja reda i de andra problem du nämner. Man kan tyvärr inte tvinga någon annan att sluta dricka, det vittnar många av oss här på anhörigsidan om då varken hot, stöd eller ultimatum verkar ha någon effekt. Det enda vi rår över är vårt eget liv - hur vill du att ditt ser ut ett år från nu? Det är en bra plats att börja fundera ifrån. Du är värd att må bra och jag tycker det låter som att alkoholen kanske förorsakat mer bekymmer än du förstått också på det mentala planet. Hjälp dig själv först, om äktenskapet går att rädda är lika mycket upp till honom. Ta hand om dig, och fortsätt skriv här! Att ventilera sina tankar i dagsljus gör att trollen spricker, och man ser saker tydligare.

HJÄLP mig och OSS snälla!