Senaste kommentarerna i forumet

Normalt. Detta känner jag igen. Man gör det för sig själv man vill de ska göra för oss. Jag vet att jag ibland gett honom så många chanser att göra rätt, men han går inte den snitslade banan, det är jag som gör det. Det är som att man tänker att man liksom unnar dem att lyckas. För att en själv ska bli glad. Märkligt.

EmmaLisa. Bollar brukar bli liggande när personer i missbruk får dem. De tar dem inte, kastar dem inte tillbaka heller. De bara ligger där tills vi plockar upp dem igen. Min ex lade allt ansvar hos mig, 100 % ansvar för relationen. När det tog slut får man ta 100% ansvar för det också. Sorgligt nog. Lycka till!>

är jätteklok som inte tillåter att han dricker runt era barn. ? När det gäller det kontrollerar du ju inte honom utan sätter gränser runt era barn. Vilket är jättebra! Det var en väldigt intressant tanke det där du skriver om att du har ersatt hans samvete. Det ska jag ta till mig och funderar runt när det gäller mig själv. Det är ju medberoende i en nötskal att man tar över andras ansvar. Men du sätter så bra ord på det tycker jag.Det du skriver om att renovera hus och samtidigt ha utflyttningsplaner känns igen. Inte just att renovera hus men det där att allt är ytterligheter. Man visste inte hur nästa helg skulle se ut och vågade inte planera något. Glöm inte bort dig själv i allt detta, ta hand om dig själv också♥️

Ja exakt så, man vill veta och samtidigt inte. Här på byn har folk ändå sett lite och förstår, men det blir nog också att det är inte ens fel att två träta osv.. Men jag försöker se tiden an
Lvm har jag förstått kan vara att socialtjänsten söker upp den beroende och kollar av, men det kanske går snabbare om flera anmäler ? man vill ju att det blir ett bra resultat, sista chansen på nåt vis. Nu sitter mitt ex i vårt hus och menar på att det är jag som får ta ut skilsmässa och jag får sälja huset, så ja hjärnan skulle behöva vila och få lite synapser att hämta igen sig. Han som hiva kryckor och som sovit i husvagnen för att det inte var något som passa eller sökte bekräftelse hos andra kvinnor via sms. Men det är han som är kränkt, kan tänka mig att det är samma för din. Hur mycket har ditt ex druckit som värst? Min har erkänt en kvarting varannan dag, men jag har också sett dom tomma 7.3 cider. Plus värktabletter

Usch ja, det är mycket värre om man bor i en liten by. Alla känner alla och fram för allt pratar alla om allt som händer.
Jag tyckte det var så himla jobbigt i början när jag lämnade och skaffade lägenhet i byn.
Allt pratande och analyserande bakom min rygg kändes hemskt.
Alla såg ju min bil utan för och undrade såklart. Blev många frågor och jag kände mig inte alls bekväm. Ville säga så lite som möjligt.
Vi jobbade på samma ställe också i massvis med år tills han blev uppsagd pga alkoholen.
Det var sjukt jobbigt och jag skämdes som en hund på jobbet.

Nu har jag kommit förbi Det och kan för det mesta gå med rak rygg igen. Fast jag vet hur det tisslas ibland ?
Jag har det ju rätt lugnt nu när han är på LVM men när han var hemma i somras var det inte kul när folk berättade att de sett honom överallt och inte nykter heller såklart.
Jag ville inte veta samtidigt som jag ville. Så konstigt. Jag orkade mig när han var i huset och kunde inte låta bli att gå ut och kolla. Se så han levde och att inget hänt.
Jag tror det blir väldigt svårt sen också när han kommer hem igen.

LVM:
Han drack kopiösa mängder och fick många anmälningar ftån både familj och vården.
Till slut hade han så många så socialen beslöt om LVM och polisen hämtade in honom.
Jobbig syn och jag är glad jag inte var hemma första gången( har hänt 2 gånger till)

Enligt hemsidan ska det finnas en massa behandling på stället och samtalsstöd, jag ringde över chefen och frågade.
Men enligt honom händer ingenting mer än aa möte online så jag vet inte om det blir så mycket behandling av.
Det bästa med det är ändå att han tvingas vara nykter i 6 månader och hjärnan hinner läka lite. Kanske tillräckligt för att inse att det är dags att ta tag i beroendet.
Det lyckades inte efter de första 6 månaderna, han drack såå himla mycket, men kanske ramlar pengen ner nu.
Hoppas verkligen det för hans skull och för barnens som saknar sin pappa. Vi önskar alla att han ska tillfriskna och bli den fina, starka och snälla han var förut.

Snhörigveckan var jag på 2016 efter att han varit inne på behandling i 5 veckor.
Det var riktigt bra och det gjorde att jag fick många insikter om både mig själv och beroendesjukdomen. Önskar bara att jag kunde gjort den nu igen när jag kommit längre och är i en annan situation.
Här du möjligheten tycker jag verkligen att du ska gå den. Den hjälper mycket.

Oj, detta blev långt?hoppas du fick svar på lite frågor min vän?

Kramar i massor ?Azalea

Det har hänt mig också att han beskyllt mig för att vara anledningen, för att jag är jobbig. Det tar han sen tillbaka och menar att det aldrig varit så. Men visst är jag jobbig och kontrollerande. På ett sätt har jag nog ersatt hans egna samvete. Han ville bara dricka och har inte behövt kontrollera det, för det har varit min roll när jag gjort det åt honom. Jag har jobbat på att släppa mitt ansvar, samtidigt som jag har små barn i huset och jag vill inte att han är hemma påverkad, det är en gräns jag satt efter att det normaliserats och han satt och drack med barnen som enda sällskap. Så jag kontrollerar fortfarande om det förekommer, men händer det så vill jag ha ett känslomässigt avstånd och en plan. Jag ger detta en testperiod för att se om det är värt det i längden. Samtidigt som vi renoverar och piffar vårt drömhus så gör jag en utflyttningsplan. Det känns så tråkigt men han vet, och bollen ligger hos honom.

en hemsk fas det där när man skall ge upp sin drog och sitt beroende. Menar inte att det är synd honom men kan tänka mig att han lider av abstinens. I dom ögonblicken känner han kanske att det är ditt fel att han inte dricker längre. Sen är det skillnad på att sluta dricka för att man har kommit till insikt och att sluta dricka för att få behålla sin familj. Mitt ex kunde till och med skylla på mig för att han började dricka igen. För jag var så jobbig typ. Jag kan ärligt säga att det nästan var jobbigare dom perioderna när han försökte sluta dricka än när han drack. Jättejobbigt när han drack men ännu värre när han hade abstinens. Han blev överaktiv och argsint. Sen, skall sägas, kom han aldrig till egen insikt under vår tid tillsammans utan nykterheten var framtvingad av mig och andra. Hoppas din man har kommit till egen insikt och verkligen vill sluta för sin egen skull. Förstår ditt dilemma, svårt att veta hur man skall agera. Vad man än gör känns det fel antingen gentemot mannen eller gentemot sig själv. Man vill stötta men man vill inte göra våld på sig själv. Kram

Med kommentarer menar jag inte att han ger sig på mig verbalt hur som helst. Han håller sig till att sprida dålig stämning genom att vara tyst, tills dess att jag tappar det och klagar på honom. Jag har svårt att låta bli och känner mig inte som ett bra stöd. Jag är bitter och arg över allt jobb jag gör för att stötta något han ställt till med själv. Så vi drar inte jämt.

Jag är nyfiken hur det går till i praktiken, förstår att det är socialtjänsten som får anmälan, av anhörig, polis åkt läkare. Sen tar socialtjänsten kontakt med den beroende. Och vad händer sen? Hur ser prognosen ut generellt för den sjuke om det blir tvångsvård, kan det bli bra? Ibland kan jag tro om det inte görs på rätt sätt så kan det stjälpa mer eller göra varken till eller från. Åh andra sidan är dom ju redan på botten. Hur upplever du familjevecka om du har varit dit när dom är där under "tvång" eller hur funkar det?

Min sambo har följt sitt program i 91 dagar nu, han har klarat det ganska bra med tre snedsteg. Han kan vara underbar och rolig i perioder upp till en vecka, lagom så att man glömmer att problemet ens finns, men det växlar vanligtvis till helgen då han normalt sett skulle ha druckit. Jag kan ta att han behöver mer egentid. Men att han går runt och ser ut som ett åskmoln och ger mig kommentarer orkar jag inte. Det är inte JAG som försatt oss i detta. Jag har varnat och bett honom bromsa drickandet i många år. Ändå tar jag merparten hemma med barnen när helst han behöver en paus. Hans humör påverkar mig så att jag tycker det är skönt när han drar till gymmet eller promenerar omkring i timmar. Om jag klagar så säger han att jag får välja mellan det eller att han dricker. Som om att jag får skylla mig själv att han har dåligt humör. Ofta växlar det på en och samma dag. Att han vill handla julmat och baka med barnen och lyssna på julmusik, för att sen växla och ligga i sovrummet och se ut som att han hatar mig. Jag har svårt att stötta honom på ett vettigt sätt när det känns (och är) personligt. Han hävdar att han själv inser behovet att sluta dricka, men beter sig inte så på helgerna. Känns fel att slänga ut honom pga dålig attityd när han åtminstone försöker låta bli ölen. Men vad gör man när han förstör allt!?

Tack för ditt svar igen. Hjälpte väldigt mycket, går bara runt och tänker på allt hemskt som ska komma. Mest orolig för barnen, om andra får veta och börjar skvallra, barn kan vara så grymma mot varandra. Att han får gå och ta prover 1000 gånger skulle inte störa mig det minsta, det är just skammen och oroligheter runt ekonomin som är värst. Han vet att jag inte kommer acceptera mer så han vill och försöker sitt bästa. Men det finns ju alltid en gnagande oro där i bakhuvudet. Men väldigt skönt att få bolla med någon som varit där jag är nu, hjälper mer än jag trott. Tack igen❤️

Hur har det gått för dig?? Jag står precis i samma situation som dig.... Vad ska jag nu säga för att få min man att förstå att detta går inte längre?? Han vet min oro för hans drickande, han vet att jag inte vill vara nära honom när han har druckit, jag klarar det inte... Han vet att jag inte är förtjust i att drickandet har ökat på de senaste åren - men inget händer....
Ska jag ställa ultimatum? På ett eller annat sätt.... Eller ska jag bara gå självmant ? Eller ska jag prata mera.... Fungerar det - nej, det jag har insett att det inte gör...

Har du fixat det? ❤️

För att du påminner mig att jag är normal... Ibland undrar jag ?
Tänk om helgerna/ledighet kunde vara som den roliga tiden. Dagarna då vi gjorde nåt tillsammans.... Jag har fått massor av minnen nu när jag börjar känna efter... Minnen som jag DÅ upplevde som härliga och roliga, nu när jag ser tillbaka ser jag jagande efter alkohol, systembolag (alltid det första som måste besökas på ett nytt resmål) och pubrundor... Det är så märkligt....

Jag skulle förresten gjort precis som du! ❤️ Ingen ska behöva sitta ensam på julafton, självklart bjuder man in sitt ex! Det är väl så att kärleken och omsorgen för de som både står och HAR stått oss nära alltid finns där. Man vill ju ingen illa ❤️ Och den man gör illa är en själv....

Det är inte mycket mascara på mina fransor längre - det försvann tidigt i dag....

Allt du tänker, känner och gör är normalt för oss som lever med en beroendesjuk. Just det du skriver, du ville ha en kram och sen inte förstå varför du bad om det är så normalt, vi vill ju inget hellre att det ska vara bra, som förr så därför slår vi knut på oss själva. Vi ger dom så mycket och jag sa till min teurapet att jag gör mot honom det jag vill att han gör mot mig, en klassiker. Men hon sa det kan jag lägga ner, dom funkar inte så längre, dom är för sjuka. Men det är svårt, jag skickade ett sms igår till mitt ex att om han skulle sitta själv på julafton så kunde han komma hit på kvällen, för jag vill ju inte han ska sitta själv. Han tänker nog bara att nu ska hon få krypa lite och svarade att jag skulle slippa ha honom vid bordet som bara skulle dra ner stämningen. Japp så var det med det. Fortsätt skriva, börja berätta det är skönt att få ur sig det som man lagrat, för det lagras alla dumheter dom säger och gör. Vi alla här inne förstår ❤

Helgerna kommer så mycket oftare nu än förr.... Och även om jag försöker att inte "förbereda" mig så vet jag vad som ska hända...
Jag jobbar i helgen, 12 timmars pass. Och sen körtid, många timmar borta och några få timmar hemma på kvällen som jag så gärna skulle vilja var trevliga. Min man skulle göra maten i går, värma på de färdigkokt potatisarna och duka bordet. Löken skulle jag skära då jag kom hem.... Vet inte hur många öl han hade druckit innan jag kom hem, men jag kände att han var över den omtänksamma fasen, mer inne på den klagande, bittra fasen. Jag blir lite sammanbiten själv då.... Vill inte säga för mycket, det blir ju fel vad jag än säger. Och det blev det ju i går med = FEL! Och därmed blev han sur, och innan vi satt vid matbordet var det helt tyst.... Han satt med näsan i telefonen medan han åt. Jag sa inte mycket jag heller ?

Efter nästan 14 timmar hemifrån hade det varit kul om det åtminstone var gjort det han hadde SAGT han skulle göra, köra sopor och dammsuga. Men nej - han hade sett sport på TV och det hade tagit hela dagen. Han hade handlat....

Jag gjorde inlagt sill och bakade två sorter kakor som hade tagit slut i burkarna medan han satt i TV-rummet och surade. Han kom ut i köket ett par gånger för att hämta mera öl och ölkorv och lite ost, jag frågade om jag fick ge honom en kram och han ställde sig framför mig och lot mig ge honom en kram och sen gick han igen.... Varför gav jag honom en kram?? Varför tigger jag om närhet, varför går jag på accord med mig själv, varför "kryper" jag? När jag egentligen bara vill skrika åt honom.... Jag älskar ju honom!!! Det är det enkla svaret....

Klockan 21 gav jag honom en godnattkram och gick i säng - upp i morse klockan 04 för 12 timmars jobb igen. Jag älskar mitt jobb, även om jag jobbar långa pass - har mycket ledigt oxå ? Så jag kan jobba på mitt andra jobb...

Fredag kväll var det ju samma sak, men då var han fortfarande i omsorgsfasen så jag kom hem.... Hämtade kaffe åt mig och satt och pratade med mig vid köksbordet. Då tog han upp en sak med mig; "du är ju orolig over mitt alkoholintag och över vad som ska hända när jag går i pension (det är jag VERKLIGEN, kommer han att dricka varje dag då som han tex gör under semestern och annan ledig tid), men du ska veta att jag är orolig för dig med"
Jaha.... Vad är HAN orolig för? Ang mig.... Jo, att jag är för aktiv, att jag nu har så mycket att göra och är så engagerat att jag inte kan njuta pensionen tillsammans med honom. Jag har två jobb (130% tillsammans), alla djuren och mina fritidsintressen - hur ska det gå när jag inte jobbar? Jag kommer ju aldrig att klara det... Det är HANS oro.... Ja han kanske har rätt - jag vill inte stanna av, jag måste ut och hitta energi och ork för att klara det här. Men det är några år till vi går i pension, jag kan inte förbereda mig riktig än...

I dag är det söndag.... I kväll när jag kommer hem undrar jag om han har druckit igen - det undrar jag redan nu ? Har han kört soporna som han skulle göra i går?
Vi går mot jul.... Och mera ledighet ? Han jobbar två dagar till veckan och sen är han ledig 17 dagar.... Själv jobbar jag mina två jobb och ska fixa allt hemma - det är mitt val och jag älskar det - men att komma hem till ölburkar och en bitter man framför TV längtar jag inte till.... Om han börjar bråka och dra fram allt vi borde prata om när han är nykter så blir det jobbiga kvällar och nätter.... Och därmed jobbiga arbetsdagar dagen efter.

Jag har satt TVÅ gränser som han vet om och som han försöker respektera (men det går inte alltid) Det ena är att vi INTE ska ta upp saker till diskussion när han inte är nykter.... Problem ska lösas i nyktert tillstånd!! Det fungerar ju inte helt.... Men nog så när! Och han kan sluta diskutera om jag påminner han om att han inte är nykter. Han blir ju förbannad och vill ju gärna kläcka ur sig saker iaf - men de låååånga diskussionerna som kunde ta timmar och förstöra nattsömnen totalt dom förekommer inte mera....
Den andra gränsen är inget sex när han är onykter! Det respekterar han faktisk.

Nackdelen när jag läser här och skriver så blir det många tårar och många känslor - jag har ingen att prata med, det är ingen som vet.... Jag känner mig oerhört ensam, men jag tror att ved at vara här inne och kanske VÅGA börja prata så kommer det att lätta lite... Jag funderar mycket på vad som är normalt och inte, vad som är nödvändigt att respektera och vad som är galskap....

Så härligt att du önskar har kvar din man, att ni kunde försätta tillsammans.... Jag har läst i din tråd och förstår ju att allt tar tid. Jag är glad jag hittade hit, även om jag inte helt är varm i kläderna än - vare sig med mina känslor eller med forumet i sig.... ?
Nu vet jag att det finns hopp, jag vet bara inte hur jag ska fixa det - tiden får bli min vän...

Då jag läste dina första ord i tråden tänkte jag at det måste vara JAG.... Men jag hade inte skrivit det - det visste jag ? Blev både varm och kall om vartannat.... Jag har inte kommit nån väg i denna härva själv, jag har bara precis börjat sätta ord på vad jag känner, jag har inga råd eller goda ord - men jag tänker på dig!

Skriver här med anledning av ditt inlägg på mitt ? så du lever också på en by, visst är det sjukt märkligt med att där far mitt ex, undra om han är nykter, eller har han nån kvinna hos sig nu eller sover han hos nån kvinna nu. Hur känns det hos barnen längst därinne som ändå såg honom som sin bonuspappa och nu blev allt så konstigt... Ja jag går lite i dina fotspår, mannen tar inget ansvar för oss utan han menade att det var jag som ville ha skilsmässa och jag fick sälja huset för han kunde inte lösa ut mig. Enkelt för dom, vad hade dom tänkt att vi ska tom sörja för dom ekonomiskt också? Jag fattar inte varför dom inte en enda gång kan säga, du jag tar hand om det här jag? Som din man, på behandling pratar dom ju jätte mycket om anhöriga och stegen att gottgöra. Då kan jag tycka det är skönt att tänka igen, att dom är psykiskt sjuka, det är så lätt för mig att se den fysiska sjukdomen bara. En dag i taget, idag tror jag blir en bra dag ❤

Jag tror såhär Rosa-ljus att när du väl fattat ett beslut kommer orken. Så fortsätt kanalisera din framtid.
Tillsammans med vänner så hjälpte dom mig att tömma i huset, det gjorde ont och jag var ledsen men dom körde på och tömde och nu tackar jag dom av hela mitt hjärta

Det tog mig nästan 4a år med min sista alkoholist!
Sista är väl kanske dumt o säga för jag är så skadad så jag verkar inte se det fast jag vet innerst inne.

Nu sitter jag här ..:: en vecka före julafton och blev utslängd från hans hem! Det var bara en tidsfråga men ont gör det ju oavsett för han var ju mitt allt min familj, bästa kompis ja ni vet!

Hans familj säger att jag ändå stått ut länge. Men vad betyder det när man känner sig som en urvriden disktrasa?

Jag är trött och knäckt men hoppas ändå på nån form av framtid!

Och tack o lov har jag min egna lägenhet... min fristad!

Azalea och Skrållan för pepp!♥️ Man får göra sin plan till sitt mantra! Inte är det lätt men det går! Fudge avklarad, blev god, check på den ?

Så länge som jag ändå ignorerat hans beteende! Men nu har jag nått nån form av gräns! Kan vi stötta varandra på något vis?

Så länge som jag ändå ignorerat hans beteende! Men nu har jag nått nån form av gräns! Kan vi stötta varandra på något vis?

Jag har verkligen tagit till mig av det ni skriver och jag tänker ofta på hur skönt det skulle vara, att liksom bara vara, utan ångesten över att ständigt trippa på tå för att slippa bli utsatt för alla dessa påhopp som tyvärr blivit vardag. Man blir ledsen, arg och otroligt frustrerad, men sitter fast, orken finns inte där, man existerar bara.

En klok plan Nordäng67. Att göra det man planerat och inte gå igång på alla andras känslor. Det är ju ändå vi som levt med någon med beroende ganska snabba att haka på. Att tycka synd om och fixa och trixa så alla mår bra.
Så mysigt att baka med barnen.
Hoppas julen blir riktigt mysig?