Senaste kommentarerna i forumet

Tack Nora för din medkänsla o tröst.?❤ Ja har gjort allt ja orkat o lite till tills ja satte stopp för ja insåg att ja håller på att pausa mitt nuvarande liv för o gå upp i hans mående o försöka stötta honom. Men han har hela tiden varit dum i perioder o tyckt det varit ok att va elak mot mig när han känt för det. Han kan inte ta ansvar för sina egna känslor. Ja vet ju det! Man skyller inte sitt dåliga liv på nån annan! Ja hade kunnat göra likadant. Skyllt på honom! Men ja har ansvar själv o ja har tagit ansvaret för mig genom att backa. Så ja ska kunna få känna ro o ha energi. Men är man så sjuk som han är då ser han mest sina egna behov och vill ha så mycket att han inte ser mina behov och vad ja behöver. Han kan helt enkelt inte. Men vad ska ja göra åt det! Att han inte kan se det? Inget!! Nu har ja åter förklarat i ett mail hur ja tänker. ( samma som förra gången) men repeterar för honom att vi drar ner varann!! Ja behöver friska människor omkring mig för o lösa mina grejer o han behöver också det. Ja var väldigt saklig o psykologisk. Men förväntar mig inte att han ska ta detta mail bra. Han säkert lika sur för det för att han inte får som ham vill. Ja varit snäll nu för ja har eg. Inte behovet att svara honom. Det är för o visa ja är mänsklig fortfarande (!) Eftersom han tror ja är helt omänsklig som kan stänga av honom helt.

Vad tufft för dig min forumsyster . (Tycker det var så fint uttryckt av dig .) Vill gärna va din forumsyster❤ Ja förstår dig fullt ut. Bli sedd o respekterad är såna grundläggande saker för en fin relation. Detta destruktiva tjafs som blir ger ingenting! Skapar bara avstånd. Det är beklagligt att det blir så. O så lätt o lägga över ansvar o anklaga sin partner ist för o se sig själv. Ja tyckt varit väldigt svårt att se mina fel i relationen med en alkoholist. Därför deras beteenden är alltid sämre än mina. Då tycker ja det är lätt att känna att "äh, mina brister är inte så farliga. Dom påverkar inte honom SÅ negativt. Fast det är ju självförnekande det med. Utan A o min relation har ja heller ingen att skylla på. Ja får ta ansvar för mig själv. O ja vill bli vuxen o frisk i mitt känsloliv. O tycka ja är bra. Osv. Ensam är inte stark. För o bygga mig behlver ja människor. Men trygga o ödmjuka såna. Som inte.mår så dåligt att dom inte kan se saker o ge mig rätt infallsvinklar o utan att blanda in sina egna känslor o bli upprörd etc. Ja Älskar bara detta med att kunna skriva med såna som du här på forumet. O känna att kvinnosläktet håller ihop ❤ Ja får styrka o hopp o växer. Glad du finns här på forumet, Nora! Kram

Nu blev jag glad så befriande att läsa vad du skriver. Att "tvingas" vara glad fast man inte är det blir ytterliggare en belastning. Det är fullt tillräckligt med den rädsla, ångest, sorg m.m. som man redan bär på. Jag vet allt, eller i alla fall en hel del, vad som är bra att göra men det blir ännu ett belastning. Men som du skriver det värsta är att försöka se glädje när den inte finns där och att det förvärra tillståndet. Så skönt att se att någon annan upplever detsamma. Hörde en gång något som verkligen fastnade hos mig och det var att smärtsamma känslor kan man bara bli av med genom att dela dom med någon.

Sä härligt det du skriver om Spa, tror aldrig jag kommer att gå dit även om jag mår bra. En protest helt enkelt. För mig har nog det allra värsta varit när vänner (som inte kan härbärgera min smärta) säger att dom känner på sig att det kommer att ordna sig. En gång var min son försvunnen 17dagar med alla det känslor det innebar, där varje minut var en plåga och det blir många minuter på 17 dagar och nätter då fick jag höra såna kommentarer. Vad vill man med det kan man undra. Att jag inte ska oroa mig eller?

Sedan tänker jag när du skriver att du kände hat och missundsamhet gentemot föräldrar som hade glada friska barn, men så blir det när man inte kan hantera de smärtsamma känslor man tvingas bära. Hatet är ju inget uttryck för ondska utan för smärta anser jag. Tack för ditt inlägg nu år jag så glad så jag tror jag ska dricia Irich coffe kväll.
Tack Blenda. ❤

Jag tycker mig känna igen det du skriver gros19. Har levt många år i helvetet med suicidalt barn där varje minut innebar ångest, rädsla och kamp. Jag kände hat mot alla med friska glada barn. De som levde sina vanliga liv men ändå klagade på allt mellan himmel och jord. De som tyckte att jag "måste åka på spa, komma ifrån lite och ta hand om mig själv". Jag hatade dem verkligen. Det var väldigt obehagligt att inse att jag kunde vara en sådan missunnsam människa.
Men genom att tillåta mig alla känslor så gick de lättare över. Att kämpa emot, att försöka se glädje när den inte finns, blev för mig värre.
Jag önskar dig trots detta att ljuset ska komma tillbaka i ditt liv, på det ena eller andra sättet.

Måste få (ska ha) ett vanligt halvår, när jag och mina anhöriga mår okej, kan sova, äta och jobba dvs när det är lugnt. Ett halvår när jag inte behöver använda strategier, förhållningssätt för att om möjligt överleva dagen. Vet hur ett lugnt liv är, ett liv i harmoni, men det är inga längre perioder jag fått vara där.

Vad som är så svårt tycker jag är att inte se det som ett straff när livet är svårt, ett straff för vad vet jag inte så det går inte att gottgöra. Det är plågsamt att se förändringen som sker i andras liv och känna att mitt har stannat upp. Det blir ingen förändring eller möjligen till det sämre. Nu är jag väldigt depressiv, men behöver få vara det, behöver få stanna i den känslan, behöver ingen tröst.

Går ibland på alanon och alla där är "jättesnälla" men ibland låter man mig inte stanna i min plågsamma känsla när sorgen, ilskan, smärtan tar över. Då vill jag att någon ska finns där och låta mig vara i min känsla. Tillsammans med nära vänner är det så, men tyvärr klarar alla inte det och då förstärks känslan av att det är något fel på mig. Jag borde se saker på ett annat sätt och mina känslor är fel.

Behövde bara skingra tankarna. God morgon alla!

... jag var här. Just nu läser jag en hel del här inne. Jag har ännu inte lämnat, jag har inte varit redo. Idag hade vi ett mycket bra samtal, där jag förtydligade att inte en likadan helg -då lämnar jag dig. Jag kommer inte acceptera en full helg till. Då är det nog! Jag önskar så att det blir så men egentligen tror jag inte det. Men nu har rävsaxen slagit ihop, nu är det bara för mig att bestämma hur jag ska ta mig ur fällan.

Som jag funderat på hur det går för dig. Och jag läste i din tråd och skrev där. Du har utmaningar just nu med mannen som vill experimentera och jag hoppas att han kommer till insikt. Den som du delar. Men vi vet båda hur det kan vara.
Hoppas att du smakar på ordet fridfullt. Vad skulle det innebära för dig. Hur kan du få in det i dina utmanande stunder just nu. Fundera om det inte går att skapa utrymme för de små, men faktiska möjliga pauserna som går att få. I din tillvaro. Notera när de inträffar, hur du kan omvandla dem till dina fridfulla stunder.
Om du vill, se det gärna som en övning.
Varm kram till dig ❤️!

Syster, det var så fint att höra det ordet. Tack för att du skrev det. Det fick mig att känna en värme och det var en fin känsla. Vilka fina vänner du har! Det är jag glad för. Jag önskar dig en riktigt bra start på 2021. Du har kommit så långt. Ta hand om dig! Varm kram syster!

Tack för dina fina ord. Det blir ett bra 2021. För dig och för mig och för alla här. Jag vill skriva mer till dig en dag. Nu är det lite annat som jag behöver prioritera. Men jag önskar dig en bra start på detta året och en stor varm kram till dig.

??

Började gråta (igen) då jag läste ditt svar. Tack, jag förstår ju nog. ? Gråtit rätt mycket idag. Triggern var möjligen läsk. ? :
Min kompis öppnade en burkläsk och det kändes som att hjärtat slog dubbelslag och jag fick klump i magen. Ljudet "ptsch" har jag hört så många gånger.
Höll mig inför henne men sen ensam brast det. Hans drickande "finns med" överallt tydligen ... ?

Jag har ju inte varit med honom året ens, men man kan tydligen vara väldigt matt ändå av hans missbruk.
Kram. ?

Jag läser ditt inlägg och känner med dig, jag känner igen mig själv också.
Jag flyttade tillbaka till honom för att jag klarade inte av kvinnoboendet. Nya löften om en framtid. Nu efter två dagar är vi tillbaka i bråk igen, jag har bett om ursäkt för att jag tappar tålamodet och blir frustrerad p honom. Nu inser jag att han faktiskt inte respekterar mig. Avbryter mig när jag pratat, frågar mig aldrig ngt, bekräftar mig aldrig och tillslut brister det för mig och jag höjer rösten. Jag vill inte mer. Jag vill leva i en relation där jag blir sedd, där mina behov blir respekterade och inte bara omvänt. En man som kan säga förlåt, som kan tänka på någon annan än sig själv.
Var inte hård mot dig själv morgonsol, en relation måste gå bägge vägar om det ska funka.
Du behöver inte ha dåligt samvete för att du inte svarar och hjälper. Du behöver inte må dåligt för hur han beter sig. Jag är övertygad om att du har gjort vad du kunnat och mer än så för att det ska fungera. Han har ingen rätt att låta sin frustration gå ut över dig.
Kram på dig och var förlåtande mot dig själv.

Ja känner mig så ledsen. Hela dan ??Ja kan inte blocka min mail. Tryckt på alla tänkbara ställen men ja ser alla mail ändå. Inatt ringde A mig 7 ggr o skrivit 11 ggr på mailen! Det är knäckande att läsa o ja får tunnelseende när ja ser dem i min mailbox. Första mailen var positiva. Sen bara väller nedbrytande ord. Ja kände mig så stark imorse men fan vad han kan knäcka mig! Mitt medberoende gör att ja väljer o öppna mailen. Ja blir skräckslagen på nåt konstigt vis. O tänker att ja " måste" öppna mailen om det skulle stå nåt riktigt otäckt där som ja måste veta. Ja vet ja är nedbrytande för honom som inte svarar på något över huvud taget . Han förstår inte mitt dilemma. Ja känner mig så ledsen

Har inte fått tag på honom på något dygn, tänker om han dricker. Vad han gör och inte gör? Hamnar i farliga situationer? Brusar upp mot familj? Tur att vi inte bor på samma ställe får jag ju tänka. Ätit mindre än vanligt. Behöver ju inte vara någon fara, men tankar kommer ... ?

Att bryta bland annat pga oro, det känns så fel. Dåligt samvete. Så maktlöst.
Känns dock som om jag bryts sönder. När vet man då man måste bryta ... Vad säger man till någon. "Jag är orolig, går i bitar orkar inte med detta. Hejdå." Vad?! Skulle nästan kännas lättat om han sade att han inte vill med mig mera. Jag Håller på att få spader.

Jag fick se filmen i portioner, blev mycket mellan varven. Men det är väl det tänket vi gör här tillsammans, bestämmer oss för att det kommer bli bra ?❤
Tröttiz ett tips är att drömma om hur du vill ha det om du skulle leva själv, det kan vara en början att veta hur du vill leva ditt liv. Jag fick det tipset och det var så vilsamt, bort från oro och ångest att leva med en beroendesjuk. Sen är allt en process, du vet när det är dax om det blir så, men ta hjärna hjälp av vänner för när man står där så är det skönt att nån bär ( i dubbelbemärkelses, kanske)❤ kram på er

jag kolla på den filmen också, ska bli spännande! Önskar er en skön söndag-kväll?

Ja så är det nog, att vara lite snäll, peppa och så. Fint samtal igen igår, idag kom han för bit med lite trälappar han fixat. Och då tog jag upp det här med huset, att jag vill ha lös pengar. Föll inte i god jord, men det handlar ju inte bara om mig. Han har brutit ryggen sen 4mån tillbaka, han kommer knappast bli så bra att han kan ta hand om detta stora hemman som det var sagt. Han har ju inte klarat det hittills eftersom hans A blommade upp när vi flyttade dit. Men såklart känns det som om jag är ormen. Då skickar jag ett sms om att han ska vända och äta med oss, att vi är vuxna. Han svarar att jag inte behöver tycka synd om honom. Men klart jag är orolig, skilsmässa, bruten rygg, Alkoholistsjukdommen, sjukskriven och inga pengar. Ja fy och samtidigt beror allt på A......
Tack för ditt svar och din analys, önskar att du får ditt lugn också för ibland vill man ju bara spy på allt. Tyckte inte du hoppade från ämnet för det är ju det där, det handlar om. Att stå fast, vara medmänniska till någon man vet är svårt sjuk till att lägga sig platt och låta sig dras in i djävulsdansen igen

Det är märkligt det här med att inte kunna bestämma sig. Varken kunna ge allt och vara i förhållandet eller kunna ta steget ifrån. Jag märker att min man försöker och anstränger sig även om han i vart fall än så länge inte vill sluta helt men av någon anledning kan jag inte lita på det utan väntar bara på att det ska börja drickas mer igen.

Funderar mycket på min förmåga att ge igen eller om allt för mycket blivit förstört och att jag helt enkelt inte kan längre och måste gå av det skälet oavsett om han anstränger sig eller ej.

Funderar också på om jag ställer för höga krav. Han kanske inte har så stora problem som jag tycker mig se utan faktiskt kan dricka men mindre än förut. Samtidigt som jag känner att jag ljuger för mig själv bara av att skriva så.

Uppdatering: Nu kom han hem, och har inte druckit vad jag märker. Han är nämligen jättesur och undrar varför middagen inte är klar åt barnen. (Kanske beror på att jag blev helt ställd av hans agerande)

Är det rimligt att behandlas såhär för att han sätter ner foten mot alkohol hemma? Jag har packat hans väska och undrar om det inte är bäst att han vänder om. Det var ju vad han ville.

Nu känner jag mig lite förstörd igen. Jag har väntat på en set back och nu kom det. Vi har renoverat en del, och det blev lite mycket på en gång till slut. Min man, som i vanliga fall självmedicinerar med alkohol för avslappning har legat tre dagar i sovrummet eftersom jag tagit ifrån honom möjligheten att dricka sig lugn efter renoveringsbestyren.

Till slut kom han upp och duschade, packade gymväskan och la fram mat som skulle lagas till middag. Men det visade sig att han inte åkte till gymmet, utan vidare med målet att ta in på hotell för att han inte ”orkade” vara hemma.

Då har jag ordnat allt med barnen och hemmet i tre dagar, inklusive städat kaoset från renoveringen hemma, medan han legat i sovrummet och kollat Netflix.

Han tyckte att jag var pushig och ville renovera för mycket, men de sista två sakerna tog han initiativ till. Jag blev förtjust för att han var på mitt spår. Han ville nog göra mig glad, men sen skylls allt på mig när det gått snett med hans energidepåer.

Vilket svek också. Han vet att det är slut om han dricker, att jag inte orkar det mer. Och jag lät honom ligga i sängen i tre dagar, (jag bråkade på honom först när jag lämnades i renoveringskaos, men lämnade honom ifred idag och igår) och så tackar han mig med att åka iväg utan ett ord!

HI, hej!
Jag har saknat dig här. Och samtidigt så vill jag inte vara här. Men jag känner att jag är nyfiken på att gå in och se hur mina vänner har det härinne. Du känns som en av dem. Som jag skulle vilja sitta med i skogen och dricka kaffe från termos. Och prata om livet. Om det som händer nu. Och om att "var sak har sin tid". Så är det. Var sak har sin tid. Vad behöver du plocka fram och ge till dig själv för att vara snäll med dig själv och ta hand om dig själv just nu? I denna tid. Tröstät. Gå lugna promenader utan puls med din son. Surfa på Hemnet och Platsbanken. Och gör val varje dag. Checka in med dig själv. Vad behöver jag just nu. Vad kan du göra just nu.
Du är en mycket klok människa och jag vet att du kommer att få det liv som du önskar. "Det kommer inte alltid att vara så" är ord som min psykiater har sagt till mig förr, när jag känt att livet är så oerhört svårt. Jag tror på att öva medveten närvaro för att göra mer medvetna val. Och för att landa i valen så kan en behöva stilla sig. Därför kanske de långsamma promenaderna med din son kan vara bra nu. Du stillar dig istället för att öka pulsen, även om du kanske önskar öka pulsen. Ni har lekt och skrattat. Det är bra. Nu vill han experimentera. Det är förstås inte bra om han gör det. Om han väljer att fortsätta med experimenten. Vad gör du då.
Det du lär dig av livet nu kommer du ha med dig senare i livet. Oavsett vad som händer. Ta hand om dig i ditt nu. Det är det som är det viktigaste. Och det är bara du som vet svaren. Om du inte har dem tydligt för dig, se då till att de blir tydliga. Och vad behöver du för att upptäcka dem. Inom den närmaste tiden. Jag använder mig av meditationen. Den guidar mig och den tillåter mig att vara snällare med mig själv. Och jag insåg nyligen hur min erfarenhet hjälpte mig att stoppa en potentiell relation att ta fart. Jag avbröt. Och jag backade. Jag blev förtjust i en man, som har barn med en kvinna som dricker. Och jag vill aldrig någonsin ge mig in i en relation där alkoholens gift förgiftar omgivningen. Och det är mitt val. För att jag också är sorgsen att jag aldrig fick barn. Men jag är glad ändå. Men ibland sorgsen. Och jag vill inte ta ansvar för barn till en kvinna som använder sig av giftet. Det har jag inte lust med. Och för att komma fram till detta var jag tvungen att våga släppa in den nya mannen och sedan så var jag tvungen att släppa taget om honom då jag kunde se hans rädslor. Och jag tänker att jag lär mig något nytt varje dag. Jag är varsam med mig själv och jag är långsam. Om jag inte varit det, så hade jag kanske inte upptäckt detta i tid. Och idag kan jag se hur tokigt det hade kunnat bli. Han verkade vilja göra mig gravid och nu förstår jag något som jag aldrig förstått tidigare. Att en man kan vilja göra en kvinna gravid. Oavsett skälen till det. Och jag tänker och tänker. Och tänker. Och menar att alla människor behöver göra sina rätt och fel. Och framför allt sina egna val i livet. I bästa fall är de medvetna och genomtänkta.
Jag önskar dig god betänketid.
Sänder också en stor kram till dig!

Oavsett vad man tycker om dig Inuit och ditt synsätt så är det väldigt bra och hälsosamt när någon ifrågasätter. Har själv genomgått program enligt tolvstegsmodellen och dom är bra, men det finns andra vägar. Du kan bli nykter på egen hand och genom ett flertal olika metoder. Det viktigaste är motivation tror jag.

Vi har alla vår sanning och både Amandas och din Inuit kan nog bidra till ökad förståelse. För mig känns det skönt när människor ifrågasätter och som Tage Danielsson sa "utan tvivel är människan inte klok". Vad som är väldigt viktigt i det här sammanhanget (tycker jag) är att om det endast finns en sanning så begränsar det istället för att vidga perspektiven. Tack Amanda för ditt inlägg..

Tack, jag ska verkligen bevara det du säger. Det var vad jag behöver höra just nu. Väldigt fint skrivet. Också skönt att höra om din förälder som lidit av djup psykisk ohälsa och som förefaller ha fått betydligt bättre livskvalitet om jag föstår det rätt.

Det är skillnad på missbruk och psykisk ohälsa, men även mycket likheter vad det gäller anhörigas situation. Jag tänker på hoppet som hela tiden fanns innan, även om man blev besviken oehört många gånger vilket var väldigt plågsamt. Ett missbruk kan du upphöra med, men sin psykiska ohälsa kan man inte styra över på samma sätt. Speciellt när man i princip säger att min sons problem finns det inget bot för utan det får man lära sig leva med. Medicin dämpar endast symptomen, men även hela personen och jag älskar ju hela personen. Som du säger finns det kanske möjlighet att hitta något som passar just honom om han nu är villig att pröva.

Ta pauser från allt ansvar är svårt men jag övar på det. Det är ju vad det handlar om att lära sina barn klara sig själv, men det är svårt när jag inte riktigt kan se vilken förmåga min son har. Som förälder vill man ju inte att ens barn ska råka illa ut. . ❤

Är ny medlem! Har en förtvivlad situation där min förra man (skild sedan många år) är alkoholist - som jag och våra gemensamma vuxna barn - har konfronterat och försökt hjälpa, ställa ultimatum osv. I somras, efter ny konfrontation, blev det uppenbart för oss att vi är medberoende. Trots upprepade löften kan vi inte lita på x. Då vi inte ”öppnade dörren” efter senaste misstänkta återfallet har x nu meddelat att han är förtvivlad för att vi vänt oss från honom, menar att jag har gaddat ihop barnen mot honom. Vill inte ha någon kontakt med oss ”som läget är”. Dvs skuldbelägger mig och barnen, meddelar detta kyligt och med tydligt avstånd. En mycket jobbig situation- frustration, ilska, sorg att förlora en pappa. Mycket fint att höra dig berätta från alkoholistens perspektiv- det hjälper och ger styrka. Vi har ingen kontakt med x. Har väl en längtan efter att han någongång ska ”komma tillbaka till livet”. X lever ensam vilket också skapar oro, men vi försöker stötta varandra- det är x val. Han får ta hand om sitt beroende- vi om vårt medberoende. Jag känner ilska för att han göra mina barn illa och att han fullständigt struntar i sina fina barnbarn. Att han väljer bort oss alla, sin familj, framför ett liv i ensamhet, med alkohol. Han lämnar mig ensam med barn och barnbarn. Så svårt att fatta! Dina inlägg har hjälpt att förstå! Tack!

Den var verkligen bra och ger hopp om att det man önskar faktiskt kan slå in och att det hänger på en själv att se dig man vill.
Tack sötaste för tipset?Azalea

Vi hade underbara första 20 år drygt men sen flyttade alkoholen in.
Jag stannade i 10 år till och kämpade med allr från att förneka, skydda, gråta och våra förbannad.
Till slut var jag så förminskad och kände att bitterheten tog över mig och jag ville inte längre. Jag såg vår pension som ligger 10 år fram i tiden fram för mig och jag vill verkligen inte ha det så oroligt och fyllt med drama som de sista 10 åren varit.
Så jag begärde skilsmässa, den är klar men bodelning är kvar.

Det är och blir jobbigt men jag vill bli fri och öga mitt eget liv u fortsättningen.
Att inte behöva vänta och hoppas på något som inte blir bättre och hellre lägga all min tid och fokus på mig själv och mina barn.

Det var tack vare att jag tog samtalshjälp jag kommit så här långt och av att läsa här och få peppning och stöd från alla er som faktiskt VET hur det är att leva i en situation med en beroende. Jag är oerhört tacksam för det.

Sätt dig själv först och ta all hjälp du kan få så du kan rensa ditt inre och se DIN framtid hur du vill den ska se ut.

Många kramar från en medsyster? Azalea

Ja dom är ju psykiskt sjuka med eller utan alkohol. Tar man bort alkoholen så det är då alla riktiga problem o alla känslor kommer upp. Min A hörde av sig igår så ja idag.Ja har blockat honom men ser att han ringt o även skrivit på.mailen. Å va mycket känslor i gungning direkt! Han som.ett barn. Å ja är.så ego osv. Nej ! Ja skaffar nu Självkärlek till mig själv vilket ja måste för o komma framåt i mitt liv. Ja vill inte känna oro o brytas ner på minsta lilla vis!! Är det konstigt? Orimligt? Nej ja tycker inte det. Alls. Ja väljer att inte lida mer än ja behöver. Hans problem är hans o dom hade han låångt innan ja kom in i hans liv. För såna fruktansvärda sår sätter inte ja i hans känsloliv. Detta sitter djupt o fanns långt innan mig. Sen går det tydligen utmärkt att skylla på mig. Försök med det bara! Ja är smartare än så