Senaste kommentarerna i forumet

Ja det är hela tiden hit och dit i mitt inre, ena stunden som bra andra stunden, ångest och en längtan efter han som jag blev kär i... Så är det väl för många som blivit lämnad eller valt att gå pga av olika anledningar. Så det är nog bara att rida ut, en dag i taget. Men att han söker jobb igen efter en märklig uppsägning han gjorde, har han ingen skam i kroppen. Den ena av delägaren gav honom en jättechans och den sumpade han ordentligt pga av fylla, sms med en kvinnlig kollega samt att denna delägare med fru var värdpar på vårat bröllop och jag är gudmor till deras barn, så dom vet allt, är besvikna. Så det är ju det här som blir så grötigt. Om han bara kunde flytta härifrån, jag vill inte springa på honom på affärn, inte att mina barn ska fundera över varför finns han inte kvar, han som blev extrapappa och nu bor kvar i vårt hus 1km härifrån, jag behöver distans och det får jag inte på en by med 300 pers

Villhjälpamer. Du har helt rätt, det är bättre att vuxna agerar. Ni behöver inget bevisa. Det är de som måste starta en utredning. Nu har du satt bollen i rullning. Lycka till! Det kan bara bli bättre.

Villhjälpamer. Du har helt rätt, det är bättre att vuxna agerar. Ni behöver inget bevisa. Det är de som måste starta en utredning. Nu har du satt bollen i rullning. Lycka till! Det kan bara bli bättre.

Sorry kanske de inte var så tydligt eftersom min lillebror är så ung (familjedynamik nu förtiden) men är själv vuxen och min lillebror har delat de med mig i förtroende därför vi (de vuxna i vår familj) känner att vi måste agera. Tack för svar! :) De förtydligade de jag egentligen också kände att något måste göras och bekräftade väl att socialen är nästa steg. De är så mycket "men någon måste ju" och "de vet säkert" men vill inte att någon (ett barn) ska falla mellan stolarna för alla tror någon agerat
Trevlig helg

Villhjälpamer. Jag är ingen expert på detta men jag tycker du måste ta hjälp av någon vuxen, kanske du och din lillebror kan tala om detta tillsammans med någon av era föräldrar. Det din lillebrors kompis är med om är fullständigt oacceptabelt. Det kan inte bli så mycket värre än att uppleva detta, allt du och din lillebror gör kan enbart bli till det bättre. En orosanmälan till socialtjänsten kan tex era föräldrar göra. Detta kan ni göra anonymt. Ni kan göra det själva också. De är skyldiga att göra en utredning skyndsamt efter anmälan. Massa kramar till er allihopa ?! Kanske ni kan se till att den drabbade kompisen är hemma så lite som möjligt under en tid framöver. Hen ska inte behöva lida mer, det är skadligt. Självklart ska även pappan få hjälp. Lycka till, agera så snabbt ni kan och orkar. Kram ? igen.

Hej, min lillebror har berättat att hans kompis (båda 13) far illa hemma...hans pappa dricker och blir våldsam. Han dricker varje dag och killen i fråga har börjat gömma drickan och sätta sig emot vilket har resulterat i konflikter. Han är rädd för julledigheten. Pappan har förlorat körkortet, jobb och mår riktigt dåligt. Hur hjälper man? Får ont i magen av att inte göra någonting samtidigt som man inte vill rota till och förvärra något

Det är intressant att läsa i denna tråd. Just nu. Jag tänker på hur det är. I hela vårt samhälle. Det är så vanligt med missbruk och många lyckas dölja det. Det vet ju vi som skriver här.
Jag tänker på att det är väl ändå bra att han prövar få jobb, även om det är där dina vänner arbetar. Jag vet hur svårt det var för mitt ex som också frågade vänner om arbete på deras arbetsplatser. Men om ingen hjälper den som ber om hjälp. Hur ska det då gå? För vi berörs ju alla. I olika roller. Och det som är det värsta är ju skammen, som finns där, fast den inte borde finnas. För det är den som gör det så svårt, att få hjälp liksom att be om hjälp.
För din del så känner du till vad som triggar dig. Bra att du vet det. Det är tråkigt att du upplever den situation som du upplevt med dina vänner. Och samtidigt så tänker jag, undrar om någon av dem sitter med liknande problem. Och den kanske inte ens vågar säga något. För missbruket finns ju överallt, eller andra problem som inte är så lätt att prata om.
Jag känner igen mig i den känslan. Med att sitta med människor en inte mår bra av. Jag väljer bort dem. Jag väljer ensamheten före. Jag väljer att umgås med mig själv istället. Och göra det jag kan och det jag tycker om.
Så mycket bättre. Och jag läser dina rader "Mitt andra jag är ju rätt nöjd med tillvaron, hon som tar ett glas vin, spelar musik, känner framtidstro och som funderat över att flirt skulle vara trevligt ?" Och jag gratulerar dig att du faktiskt redan är rätt nöjd. Fokusera på det. Och fortsätt öva. Låter spännande med flirt. En dag så träffar du en man som du får uppleva livet med. Som du önskar! Du kämpar på bra! Njut av det.

Vi bor ju så nära, och i morse såg jag att hans bil inte var hemma. Den hade inte varit hemma över natten.. .. Det gör så jävla ont, har han träffat nån nu? En väninna sa för nån vecka sedan att räkna med att det kommer gå fort för honom att träffa nån ny, så jag har varit förberedd men ändå inte. Han behöver någon, aldrig varit singel men alk.terapeuten sa att det kan visst funka nåt år bra men han är så sjuk så det kommer inte funka så länge. Känslan av övergivenhet, att han går vidare, otrohet är inte kul, fast det är ju jag som gick, som sa att nu vill inte jag mer. Men men, vi har inga barn tillsammans och inte har jag kastat bort hela mitt liv på honom heller. Men där tror jag den psykiska misshandeln ger sig till känna, det där som hann hända under vår period tillsammans och det är därför jag upplever sån stress över det, kan inte sätta ord på vad den exakta känslan är, bara en massa ångest. Mitt andra jag är ju rätt nöjd med tillvaron, hon som tar ett glas vin, spelar musik, känner framtidstro och som funderat över att flirt skulle vara trevligt ?

LillaS. Från mitt sätt att se har du säkrat er fysiska framtid. Eftersom ni är gifta så finns väl viss trygghet både för dig och ert barn. Frågan om hans missbruk ligger nu som nr 2; vilket kan ses som ditt behov att finna trygg vardag också. Det är absolut inget fel i det. Ett fortsatt missbruk och ev händelse att du kommer att stå ensam en gång vet vi inget om. Njut av huset! Det är du värd. En tanke jag får är ändå att a house is not a home utan vissa saker på plats. De är såklart icke materiella. Om din make fortsätter sitt bruk kommer lyckan att bli svår att uppnå tillsammans. Nu låter jag nästan som en spådam ??? men det är jag ju inte. Du får nog ha en plan B också. En som har med ert primära problem att göra. När nu huset är en del av er vardag, hur ska resten av ert liv se ut? Kram ?

Så nu har vi precis köpt ett nytt hus.... Kan kännas som det knäppaste beslutet i min situation men jag har drivit hårt på det här. Han ägde en lägenhet när jag flyttade hit och det är fortfarande bara hans namn på den och han är fortfarande enda registrerade ägaren på hans företag som jag i stort sett driver nu. Det slog mig häromdagen att jag inte äger någonting här....Inte ens min bil. Den är registrerad under företaget. Men det har funnits tillit att allt ändå är vårt men i takt med att hans missbruk blivit värre har jag börjat lita på honom mindre och mindre. Och vem vet hur länge han är kvar vid liv om det här fortsätter. Nu hyr vi ett hus - men det är dyrt och ingen säkerhet. Och jag vill så ha någon sorts stabilitet och säkerhet för vårt barn. Speciellt när min familj är så långt borta.
Så jag hittade ett underbart hus som kändes som hem så fort jag steg in. Jag kände mig trygg där. Och handlade på mest magkänsla när jag beslutsamt jobbade hårt och samlade ihop allt som behövdes för banken för att få bostadslån. Min man hjälpte inte alls även om vi pratat att det skulle vara bra att få något fast hem för vårt barn och en investering för framtiden. Och han blev nästan sur på mig - du bryr dig bara om huset inte om mig sa han.
Hur kan jag ens tänka på det här nu när han mår så dåligt? Osv

Handlade jag själviskt? Känner att huset kan bli ett hem för vårt barn även om det bara är jag och hen som bor där tillslut. Och vem vet kanske min man tar sig i kragen. Suck jag vet låter ju inte rimligt....
Handlade jag dumt? Att låsa in mig i ett hus med honom? Kände mig faktiskt lite desperat för min registrerade inkomst har vart mycket liten eftersom vi registrerat nästan all inkom från företaget under hans namn (man betalar mindre skatt på dividender...) Så jag kunde aldrig få ett bostadslån på bara min inkomst.

nejnejnej. De gånger han pratar om saker som aldrig skett kan vara vanföreställningar. Det är omöjligt att tala med en person om att detta inte är sant eller verkligt eftersom de tror fullt och fast på att det har hänt. Deras hjärna är kidnappad. Läs på om tablettmissbruk så kan du se om du känner igen det du upplever och erfar. Det jag har märkt är att personen ifråga också blir känslomässigt avstängd. Det är mycket sorgligt och obehagligt. I detta tillstånd är de inte förmögna att visa en enda gnutta empati. Då är det bra att vara på avstånd. Ta hand om dig! ?

MariaLeo. Se det som att hans hjärna är kidnappad. Hans medvetandegrad ”sänkt”. Där vill du inte vara med. Där är det otrevligt och konfliktfyllt, lögnen nära. Där finns inte den du älskar. Där finns inte kommunikation. Där får du finna dig i att sitta på den anklagandes bänk. Du gör helt rätt i att gå. Då får han själv inse hur ensam han är. Ensam med ansvaret och utan någon att skylla på. ?

ANewBeginning. Hoppas det utvecklar sig till din fördel. Något annat än alkohol? Läs på om droger så får du en hint. Själv blev jag förd bakom ljuset i 1,5 år. Jag hade ingen erfarenhet av droger och drogbeteende men ett är lögner och manipulation. Jag har lärt mig mycket nu. Tyvärr.

Backen. Det låter riktigt jobbigt. Du kan ju såklart inte vara utkastare när han ger sig in i din umgängeskrets. Det hela visar väl hur omedveten han är. Du däremot är både medveten och stark ???

Exakt. Å du vet aldrig

Morgonsol. Det blir en inre stress som också sätter sig i kropp och själ. Det blir också svårt att veta hur man ska bete sig, är det Dr Jekyll eller Mr Hide jag ska möta...

Morgonsol. Såklart är det så. Vi är ju inte ett par längre så why bother.

För mig är det stört omöjligt att få sinnesro o kunna fokusera på.rätt.saker med vetskapen att vi ska ha en kontakt o känna all den uppoffringen från min sida att stå ut med hans jobbiga beteende. Ja vill inte längre. Det är så meningslöst. O så totalt otacksamt

Citadell du kommer vinna på o stänga dörrren helt. Detta med missbruk tar så lång tid. Att du lider under tiden han grejar med sitt är inte meningsfullt

Fy vilken mardröm ! Ja känner igen mycket . Det är bedrövligt att livet kan visa sig från en sån dålig sida två ggr. Ja pendlar också mellan att ankaga mig och livet. Ja bär en del av ansvaret men inte allt. Kämpar för o ta mitt ansvar nu. Det gör du med!! Du har lämnat. Det är STARKT gjort. Jättestarkt. Du har tagit ansvar för både dig o dina barn. Ja går i Alanon. Sök på alanon.se. Det är 12-stegsprogram o självhjälp för dig o mig. Kolla var närmaste grupp finns för dig ❤ Du behöver jobba med dig själv o få stöd o insikt o kärlek för dig själv. Ja åkte på samma nit 2 ggr med. Mannen som ja trodde ja fått för all skit ja fått uppleva i barndom och med sambo som var alkohilist. Så var han sjukare än någon annan i sin alkoholism. Elak o manipulativ. Sjukdomen är bedrövlig. Outhärdlig att va i närheten av. Därför har ja också gått. Den bryter ner mig. Ja vill bygga upp mig o bli en hel o sund människa.

Morgonsol. Detta att glömma är min akilleshäl. Att bolla tillbaka, att vara neutral, att bli ledsen, att bli arg you name it. Väldigt lätt att man provat allt innan man bara vänder på klacken och går. Min A gick bakom ryggen i 1.5 år innan hans blandmissbruk upptäcktes av mig. Han nekade i ett halvår innan mitt fynd. Sedan ville han ha hjälp men missbruket accelererade. Lämnade. Var kvar på avstånd under behandling. Men han lämnar inte sitt bruk. NU måste jag göra det jag borde gjort redan under min tid med misstanke. Lämna arenan helt. Det är min akilleshäl. Att slippa veta. En befrielse men också en oro.

* ut sitt fulla jag

Citadell igenkänning i mycket. Som du skriver. Man kommer ju ingen vart så länge A inte reflekterar över sitt beteende och så länge de är i sitt missbruk är de i sitt förnekande o skyddar sin självkänsla på så vis. Hur kan man tro det är möjligt att komma nån vart i konversationer? Dom är i ett offerläge och försvars -mekanismerna lever ur sitt fulla jag. Tro man ska komma nån vart. Ja tar o glömmer det

Levde 14 år med en alkoholist. Han visste någonstans att han hade problem men istället för att erkänna det och göra något åt det så tryckte han ner mig. Allt jag sa och allt som var jag skulle förminskas och förstöras. När jag till slut lämnade var det inte mycket av mig kvar. Alla drömmar och allt självförtroende var borta.

Däremot fanns en kraft i att tagit mig därifrån. En enorm känsla av frihet att slippa räkna flaskor och känna efter spritstanken på andedräkten. Kunna göra precis vad jag ville för mig och mina barn, utan ständigt gnäll och elaka kommentarer!

Jag hittade en styrka i det som fick mig på fötter och skapade ett riktigt bra liv för mig och barnen.

Efter två år träffade jag honom. Han som jag trodde var belöningen för all skit jag stått ut med. Han som skulle visa mina döttrar att det finns bra män också, och som skulle visa mina barn hur kärlek skall vara!

Så jag såg inte alla varningstecken... kunde bara inte tro det om honom som var så himla klok, snäll och fin.

Efter två år var jag där igen. Letade spritflaskor i garaget, luktade på tomma muggar, smakade i smyg på det han sa var Coca-Cola.

Varje gång han drack lade sig ångesten som en stor tyngd över mitt bröst.

Flera gånger lovade han att bättra sig och till slut satt han och grät och sa att han aldrig mer skulle dricka, bara jag inte lämnade.
Det höll en vecka. När jag sedan konfronterade igen så brakade helvetet lös. Det var mitt fel alltihop. Han hade bara flytt till alkoholen för att han egentligen inte ville vara med mig. Det var fel på mig och det var fel på mina barn och vi skulle bara vara tacksamma att han inte sagt åt oss att flytta tidigare.

Vi packade ihop oss och flyttade på dagen.

Han skickade sms, endera dagen om hur mycket han skämdes och att han nu aldrig mer ska dricka utan tagit hjälp vid alkoholrådgivningen, och nästa dag kom elaka beskyllningar om saker jag aldrig sagt eller gjort.

Han krossade mitt hjärta fullständigt. 5 månader har gått och ångesten är outhärdlig. När jag jobbar kan jag förtränga, och låtsas att allt är bra, men all min lediga tid är outhärdlig. Hela bröstet värker av ångest.
All styrka och hopp jag hade är helt borta. Jag kan bara se att jag måste ju vara en oerhört värdelös och dålig människa om båda mina stora kärlekar kan behandla mig såhär. Det finns ingen ork och inget hopp kvar inom mig. Jag känner ständigt en stark rädsla. Jag är rädd för nästa katastrof. Tydligen är jag på något sätt dömd att få mina värsta mardrömmar, så vad ska hända härnäst? Jag klarar inte att höra någonting mer som visar att jag gjort något fel eller inte är tillräckligt bra. Så jag går runt med en ständig skräck att någon skall säga eller återigen bevisa hur dålig jag är.
Denna skräck är hemsk att leva med. Hur ska jag någonsin kunna känna att jag på något vis är värd något?

Okej, jag har inte vågat ringa kommunen. För att vi bor i en så liten kommun och det känns som jag blottar oss om jag ringer dit. Visste inte att man kan ringa in anonymt, det kan ju vara en början. Tack för att du skrev det! Du skriver att du bland annat fick bekräftelse och det ordet träffade mig. Bekräftelse, det behöver jag, eftersom jag tvivlar så på allting.
Vad fint att du fick med dig din man och att han påbörjade sin resa. Ledsen att läsa att du ändå slutligen behövde lämna honom, men så starkt att göra det när det mentala tillfrisknande uteblev. En sån sorg att inse det. Tack för att du delar med dig.
Åh, tack för tipset om Craft! Ska kolla upp det direkt!