Senaste kommentarerna i forumet

@oroligsjäl vad mycket jobbigt du har behövt vara med om i relation till din partner. Oavsett vad man tampas med är det aldrig okej att utsätta någon för våld, varken fysiskt eller psykiskt. Det måste ha varit tungt att bära runt på själv. Så modigt av dig att öppna upp och berätta! Här finns många kloka personer att dela sina upplevelser med.

Jag tror många anhöriga kan känna igen sig i det du beskriver, hur mycket kraft det tar och hur svårt det kan vara att sätta gränser i ett sånt läge. Du skriver att du inte mår bra och har tankar på att lämna. Vad skulle du behöva för stöd just nu för att komma framåt i dina funderingar? Vad känns som ett rimligt steg för dig just nu?

@evve
Så ledsamt och tragiskt. 😪💔
Som du skriver så kan man inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Beroende är starka krafter.
Som anhörig så gör man sitt bästa ... tills man inte orkar längre. 💜
Kram.

Det är en hemsk kombination med psykisk ohälsa och alkohol. Det luriga är att även om de är nyktra så är de fortfarande psykisk sjuka. Han behöver vård och du behöver komma därifrån. Kan du fundera på huden plan för att genomföra en separation kan se ut? Det här läget är varken bra för honom eller för dig.

Många kramar. Vet precis hur du känner dig nu. Håller med om att det är en helt meningslös plåga, man undrar hur någon kan tycka att alkohol hjälper dem.

För tre år sen skrev jag här om min sorg efter min pappa som gick bort i sviterna av alkohol. Igår fick vi reda på att morfar har gått bort under helgen. Hemtjänsten hittade honom. Han har haft alkoholproblematik en lång tid men det har eskalerat oerhört dom sista sex åren, sen han blev ensam efter skilsmässan med mormor. Det har bara gått utför. Det har varit otroligt jobbigt för min familj, för man har inte velat lämna honom till sitt öde. Men den här helgen orkade inte nån komma på besök, även fast han bönade och bad så gråten kom. Men ingen orkade.

Fan asså jag är så less på detta. Såklart blir jag påmind om min egen pappa, som gick till samma öde vid 55 års ålder.
Samtidigt känner jag lättnad över att nu är det fan äntligen slut på det här - det finns ingen kvar att känna en sådan stress och oro för. Båda är borta.

Men det är tungt. Det känns meningslöst att människor ska plåga sig på detta viset ändå in i det sista. Det går inte att hjälpa folk som inte vill bli hjälpta själva. Man bara tittar på.
Nej fyfan.

Hej,
Har hållit det här allt för länge för mig själv men måste få ut det.

Sambo sen många år där sambo har psykisk ohälsa och dricker kopiösa mängder. Oftast dricker hen ute på krogen själv men ibland hemma. Hen blir otroligt destruktiv när hen dricker, skickar meddelande på messenger till mig andra, med mycket hat och ilska. Hen har sms till arbetskollegor på fyllan, vet dock inte vad hen skriver. Har varit flera tillfällen där drickandet får allvarliga konsekvenser, polisen tagit hen, blivit körd till psykakuten, blivit av med åtskilliga saker som mobil, plånbok m.m. Blivit åtalad/fälld för skadegörelse. Jag som partner får höra ständigt hur dålig jag är, hur missnöjd hen är med mig när hen är full. Att hen ska flytta, hen hatar allt/alla, inklusive samhället. Nykter, fortfarande orolig själ, ångest, en del ilska men mycket mer dämpad, inte elak. Har svårt frigöra mig, vill många gånger separera men viker mig när hen är nykter. Hen dricker inte varje dag men vid skov 3-4 dagar i rad. Skoven har börjat komma oftare. Är otroligt slutkörd av det här, blir apatisk varje gång det sker och mår väldigt dåligt.

Ledsen, allt jag skriver här blir statiskt, kanske osammanhängande men tycker det är svårt att förmedla det här. Har egentligen ingen att prata med om det här och är en smula desperat, behöver kräkas ur mig allt elände. :(

Min vuxna son kraschade för några år sedan i sitt narkotikamissbruk. Han har nu varit ren i cirka 2 år med ett par återfall.
Jag valde att betala hans räkningar i ca ett år, han fick sedan bo hemma gratis i ett år.
Under tiden han bodde här använde han våra grejer som om det var hans egna. Tog mat som vi skulle ha till middag ur kylskåpet. "Lånade" mannens hygienprodukter utan att lämna tillbaks. Rummet han bodde i var kaos när han flyttade ut. Han lagade ofta mat utan att städa efter sig. Städade varken sitt rum eller toaletten.
Vi bet ihop för det är lite så vi gör i den här familjen.
När han flyttade hjälpte vi honom med allt. Jag handlade en del åt honom och skrev även på ett samlingslån så att han skulle få ett samlingslån.
Nu har han jobb och lägenhet och har även sökt in på högskolan.
Mission completed typ...
Saken är att han uppför sig totalt respektlöst och nonchalant mot både oss och sina syskon. Lånar pengar och ber om tjänster men visar inte minsta tacksamhet. Inte ens ett grattis-sms på syskonens födelsedagar. Ibland är det ok att umgås med honom men ibland är han bara provocerande och jobbig.
Han hör bara av sig när han behöver något.
Helt ärligt så ger den här relationen absolut ingenting! Både jag och hans syster har kommit fram till att vi nöjer oss med småsmulor. Skulle han någon gång komma ihåg vår födelsedag så blir vi jätteglada!
Så här ska det inte vara! Han har visserligen ADHD men jag börjar känna att det mer handlar om otrevlig personlighet och egoism.
Jag orkar inte ha den här relationen som är så totalt ensidig, och inte resten av familjen heller.
Är det någon här som valt att bryta med ett barn och varför i så fall? Har det känts lättare/svårare efteråt?

Blodprover skapar viss trygghet & lugn. Då behöver man inte fundera på samma sätt. Han har tagit det tidigare. Hade jag inte ens tänkt på förrän ni tog upp det @has & @Ramlösa-light. Tror därför var lite ”lättare” (för mig) första tiden då. Var lite orolig när han slutade men gick bra. Tills han trodde han kunde dricka lite igen. Vilket funkade ett tag. Men det gick inte.

Jag kommer inte föreslå blodprov nu men bra ni skrev och kan säkert hjälpa andra på traven.

@Jenny
Jag försöker trösta mig genom att tänka så, så klart. Att beslutet togs där och då för att det var rätt.
Fick minsann hem pappren idag om att äktenskapsskillnad är genomförd.
Och faktiskt, kände jag sådan lättnad.

Jag må ha känslor, men jag har gjort ett aktivt val att gå. Och det står jag fast vid. Kanske är det den sorgen jag måste ta mig igenom. Och det är nog så som du säger. Jag går min väg jag kan styra. Inte hans. Leva ovisshet, och aldrig veta när han framförallt talar sanning är inget jag vill.

Tycker bara det blir så fruktansvärt jobbigt när känslorna tar över förnuftet korta perioder. Men finner mig i det och är väl en process i hela den här sagan.
Så tack!

Han slutade på jobbet i fredags. Hans kollegor och chef är så lättade nu. Han betedde sig illa ända in i kaklet. Totalt obegripliga och arga fyllemejl som skickades vid alla tider på dygnet. Så ovärdigt att se en människa sjunka så långt ner i sin sjukdom. Sorgligt.

Förstår att det känns oöverstigligt jobbigt nu när du är mitt i det. Men jag tror du måste ha en plan för att ta dig ur det, för det blir bara värre. Har du pratat med Alkoholhjälpen här? Det är väldigt duktiga.

Det låter som en tuff situation som inte är ovanlig - att ha en ohållbar boendesituation pga någon annans drickande men att det är svårt att hitta något annat ställe att bo på. Bra att du söker stöd. I vår erfarenhet är det ovanligt att få förtur till bostäder för att man bor med någon som dricker, men det går alltid att kontakta Socialtjänsten i kommunen och ställa frågan.

Jag funderar annars på om det inte kan vara ett bra steg att kontakta anhörigstöd/anhörigkonsulent i din kommun och bolla idéer om vilka som kan vara bra att kontakta just där du bor. Kanske finns privata hyresvärdar eller ideella organisationer som kan hjälpa dig komma att vidare. Skriv gärna mer och uppdatera hur det går för dig!

Jag vet att jag skrivit tidigare och försökt att ta steget men har inte lyckats fullfölja att lämna. Idag känner jag mig så less, misslyckad och trött just nu ligger han och sover ruset av sig. Jag vet vad jag måste men det är så jäkla svårt jag önskar att barnen vore äldre men nu måste jag tänka för 3 hela tiden. Har vänt mig till en person men det kändes mest som han ville hjälpa familjen och mannen. Men jag känner att jag behöver hjälp för mig . Känns så jobbigt när man vänt sig till en person och det blivit fel. Jag önskar att det ska bli bättre vet att det är upp till mig men måste bara orka .
Var bara tvungen att skriva av mig.

Min man har lämnat blodprover varje månad (Bpeth) och hans värden visar inte på något alkoholintag alls.
Medicinen han tar är Naltrexon som fäster på sex av åtta receptorer för alkohol i hjärnan. Hans sug försvann snabbt tack vare den.
Naltrexon går att kombinera med Campral och då kan ytterligare en receptor blockeras.
Planen är att fasa ut Naltrexon efter ett år och då evt. ta den vid behov: inför AW, julfest, midsommar o.s.v.

@wasgij Det finns nog många här som upplevt liknande situation som du gör nu.
Du tvivlar på dina val, nu när du märker att din exman börjar göra förändringar. Det är inte alls konstigt! Och samtidigt vet du att det var ett väl genomtänkt beslut att skiljas och något du behövde göra just då för att skydda dig själv och din dotter.

Jag vet inte vad du blir mest hjälpt av, men ett sätt kan vara att försöka se tankar och känslor lite utifrån. Att acceptera att de finns där, men att de inte nödvändigtvis "talar sanning". Vad tror du om det?

Det går inte att veta vad som händer i hans liv framåt och oavsett hans upp- och nedgångar så är du på din väg och gör val som du kan styra över. Vad tror du, går det att vila i det på något sätt?

Det var några dagar sen du skrev det här, hur känns det nu?

Vart skall man vända sig i sin kommun för att få hjälp att skaffa sig en egen bostad när man inte kan klara av att bo med en varjedagsdrickare?

Om du åker den 100 milen och hon blir inlagd på beroendecentrum så är chansen väldigt stor att hon fortsätter dricka när hon kommer därifrån. Motivationen är anledningen till att MSN förändras, men den måste komma från din mamma.
Mitt förslag är att du gör en orosanmälan till socialförvaltningen där hon bor. Då blir detta deras ansvar att se till att hon får den hjälp han behöver. Möjlighet till tvångsvård finna ju också.
Stanna hemma, ra hand om dig själv. Besök Alanon, genomgå något anhörigpragram, kurator på vårdcentralen kanske.

Det är så sorgligt med missbruk , men du är maktlös vad det gäller din mamma. Däremot kan du påverka ditt eget liv. Så tänker jag.

@Jagoxå för mig var det en stor hjälp att min man bad om att få lämna blodprov för att kunna visa mig att han inte druckit (jag lämnade honom och ansökte om skilsmässa och hade helt gett upp hoppet om att vi skulle kunna fortsätta dela livet med varandra).

Jag är osäker på om jag hade vågat ge vår relation ännu en chans om han inte hade gjort det. Jag var så trött och sliten efter allt som varit.

Om du tror att det skulle kunna hjälpa även dig, kanske det kan vara värt att lyfta?

Ta hand om dig!

6 månader sedan jag startade ett konto här. Samtidigt som tiden gått snabbt har den gått sakta. Inväntar ännu ett beslut om skilsmässa...

Samtidigt som en sporadisk kontakt har återupptagits av ännu min make..

Verkar som hans liv "ordnat" upp sig något. Fortfarande alkohol i livet. Men så otroligt begränsat. Mer nykter än påverkad. Mer umgänge med sina barn.
Mitt försvar blir direkt i huvudet att gick jag fort fram att starta skilsmässa. MEN det vet jag att de inte var.

Hans lögner förstörde mig, men även verbalt många gånger. Hans sätt min dotters tillit.

Har någon hamnat där det finns känslor, en tvekan. Ett vägskäl. Att ge det en chans, fast att dottern uttryckt starkt att hon aldrig kommer acceptera honom igen.. Aldrig vilja bo hemma.

Självklart väljer jag dottern. Utan tvivel. Men dom där tankarna. Känslorna. Ger hjärnspöken. Hur ska detta hanteras? Tips?

Uppskattar att ni delar med er @has, @Ramlösa-Light och @Katten om natten!

Jag har ingen i samma situation som jag att dela tankar med. Då skönt att höra om andra i liknande situation.

Känns skönt att läsa att även ni känt oro etc. men att ni lyckats hantera det och att det blivit bättre med tiden. Hoppas så för mig med, vilket jag tror. Redan bättre men sen rätt vad det är översköljs jag av tvivel och funderingar.

När vi träffats och allt känts bra. Först glad. Skönt - vi kommer klara det här! Sen plötsligt kommer tankarna. Tänk om han hade druckit... inga tecken på det. Men... sen tanker som skenar.

Tack för omtanken och uppmaningen till mig att söka hjälp. Det har jag redan gjort och pratat bl a om hur jag kan hantera situation för att må bättre i den och vad som viktigt att vi hanterar tillsammans. Först vågade jag inte ge uttryck för hur jobbigt jag tyckte allt var eftersom jag läst så mycket om att vara stöttande att jag var rädd att göra saker värre genom att visa hur dåligt jag mådde. Han tar också hjälp samt går på AA-möten. Vi pratar också mycket om situationen med varandra vilket är bra. Men jobbigt. Framförallt för mig. Vilket ibland känns lite "konstigt" och gör mig orolig att han inte tar alkoholismen på tillräckligt stort allvar. Eller så har vi helt enkelt olika sätt att hantera situationen. Som så klart dessutom är olika för honom och mig. Kanske har han ännu inte fullt ut landat i vad det handlar om. Tänker att mycket av det jag funderar över inte går att få svar på nu, utan att tid krävs för att se hur saker och ting landar och utvecklar sig.

Du är inte elak! Man har all rätt att ta hand om sig själv. Det är fruktansvärt nedbrytande att vara i en relation med en missbrukare och det är sunt att du skapar utrymme. Värna det!

@Hallonkakan du ska göra det som blir bra för dig! Att leva med någon som har ett aktivt beroende tar enormt mycket energi.

Om du känner att du behöver vara hemifrån just nu så var kvar hos sonen.

Skriv precis så som det känns för dig.

Du är inte elak för att du till sist fick nog och behöver eget utrymme för att själv få landa. Du tar ansvar för den enda (förutom ev minderåriga barn) du har ansvar för - dig själv!

Faktum är att när vi börjar ta ansvar för oss själva och låter den beroende ta ansvar för sig själv, hjälper det även den med beroendeproblematik.

Önskar dig och din man lycka till!

Hej.
Har en man som dricker alldeles för mycket och har ljugit för mig i över 20 års tid. Nu för ett tag sen så var det droppen som fick bägaren att rinna över. Så mina barn gjorde en orosanmälan och jag tog en väska och lämnade honom och flyttade hem till sonen. Har hotat med att lämna i många år men inte gjort det. Nu har han fått en tid till ett möte med typ en beroendeenhet. Men jag känner mig så elak som inte är där just nu och han skriver att han vill att jag ska komma hem,men orkar inte det just nu,har varit hemma en kväll/natt men sen åkt tillbaka till sonen. Men det jag ville höra om någon har något tips på vad jag ska skriva till honom? Ska jag åka hem? Vet att han spelar på mina känslor oxå i detta för att jag ska få dåligt samvete.
Vet inte hur jag ska göra….

Så bra! Det är skönt att kunna bocka av vissa saker. Man kan inte hjälpa dem helt själv, så det är helt rätt att dela bördan med andra. Starkt gjort av dig! 🤗

@Embla80 din partner har slutat dricka och du märker av en förändring i hans bemötande. Fullt förståeligt att det väcker en massa funderingar på vad det står för och en oro för hur det ska bli framåt. Kanske saknar du också hur han var förut, delar av honom som just nu inte är tillgängliga? Vad bra att du skriver här och delar dina tankar!

Det är vanligt att det tar på krafterna att bli nykter eftersom kroppen behöver återställa sig, både fysiskt och psykiskt och ofta tar det lite tid att hitta den balansen. Att han har låg energi behöver kanske inte betyda att hans känslor för dig har svalnat utan att han, precis som du beskriver, just nu har det tufft med sig själv. Även om det inte finns några garantier så finns det en möjlighet att han sinnesstämning förändras, att han får mer ork till dig och relationen. Vad tror du om det?

Du är klok som uppmärksammar din partners beteende och reflekterar kring vad du behöver i ert förhållande. Du vet bäst vad som funkar för dig och hur mycket tid och tålamod du vill ge relationen. Utifrån att du skrev att du vill ge honom ditt förtroende, ville jag bara öppna upp för att det är en process som kan ta lite tid. Hoppas att det känns okej.
Hur går tankarna nu?