Senaste kommentarerna i forumet

Hej!
Jag vill bara kolla hur det gått för dig, hur du resonerat.
Jag är i samma situation som dig och är så himla villrådig.
mvh / V

Hej, precis gått med i detta forum för jag känner att jag behöver få bolla alla mina snurrande tankar med er som kanske är eller varit i samma situation. Min bror har varit alkoholist i närmare 20 år. Jag är mycket yngre och har växt upp med detta och den ständiga oron för ”hur full och otrevlig blir han den här gången”. Vi har haft bråk kring detta där jag fått nog, sagt vad jag tyckte och vi pratade inte på ett år ett tag. För några år sedan blev det för mycket för hans kropp och han fick bukspottkörtelinflammation och var nära att dö. Han höll sig nykter ca 2 år innan han trillade dit igen. Kroppen sa återigen ifrån och han fick åka in akut en andra gång men lyckades bli nykter igen. För mig, hur hemskt det kanske låter, var det det bästa som kunde hända att han fick denna inflammation. Äntligen kunde jag andas ut lite och slippa oron. Nu träffades vi i helgen och jag såg att han hade druckit ett litet glas alkohol. Vår äldre bror hade troligtvis gett honom det, jag tror inte att han vet/förstår hur illa det har varit med vår brorsa. Jag pratade med mina föräldrar och man om detta för min instinktiva känsla är att vi måste göra nåt…men de tänker att han vet vad han gör när han väljer att ta ett glas igen, han vet riskerna och det är ingen idé att säga något, han kommer bara bli arg och fortsätta dricka i smyg, så är det säkert. Man vill så gärna skaka tag i honom och få honom att fatta att han inte ska dricka men jag behöver också på något sätt släppa detta då jag inte orkar med att börja oroa mig igen och lägga ner tankar och energi på hans beroende. Så tacksam för era tankar och reflektioner!

@ChangedMe åh vad jag känner igen det där, smyger på äggskal. Jag brukar tänka att jag tassade omkring.

@ChangedMe åh vad jag känner igen det där, smyger på äggskal. Jag brukar tänka att jag tassade omkring.

@Kameleont tack. Ja jag försöker fokusera på just det, att han var sjuk.
Sen om han var en alkoholist som började supa sönder sin hjärna, eller om han var deprimerad och självmedicinerade med alkohol, eller bipolär och självmedicinerade, det är egentligen oviktigt. Han var rejält alkoholberoende.
Smygandet ute i garaget, kommer in full och tror att jag inte märker något.

Och jag håller med dig, att jag svek, för att jag ville ta hjälp och stötta honom i kampen mot alkoholen. Det var så viktigt att ingen skulle veta. Så det knäckte honom.

Sticker ut hakan lite men..
är det av kärlek? Eller bara en falsk trygghet och ett eget medberoende ?
Har funderat mycket på det där…

Känner igen mycket i denna tråd, även om min man sköter jobbet o alltid kommer iväg dit av sig själv.
Har inte upplevt 'återfall' på det viset, då han totalt saknar insikt o inte (mig veterligen) ens försökt sluta.

Fint sagt av dig @Letlive att det vi gör gör vi av kärlek. Blir fel ibland men det är av kärlek. En snäll tanke att ge sig själv när man undrar vad o varför man håller på.

Och frågorna o tankarna du beskriver @Imse om detta är livet. Ska det vara såhär?
Fullständigt overkligt o obegripligt att sitta i den här sitsen att se sin partner o kärlek rasera sig själv o vår familj.

Sorgligt att vi är flera i samma bedrövliga sits men skönt att känna sig mindre ensam.

Kram till er alla

@Kevlarsjäl62
Fina goa vän, det är så fint att höra att du går mot ljusare tider o att du mår bättre o bättre med o i dig själv. ❤️

Känner en tomhet just här o nu.
Vet inte vad som kommer bli framöver o jag är rädd för det jag inte kan styra.

Barnen är det primära o allt som betyder något eg. De står ju nästan på egna ben redan, men de förtjänar bättre. Jag vill ge dem mer!
Men jag kan inte ge dem en klok o frisk pappa med sunda klara tankar som sätter dem o familjen först.
Om jag ändå kunde...
Jag gör vad jag kan, som mamma, men känner mig otillräcklig. Och samtidigt känner jag en enorm tyngd av hur viktig jag är för dem o vår familj. Ansvaret är så stort så stort o det vilar enbart på mig.

Även på jobbet ligger ansvaret på mig. 'Ledningen' kan räknas bort, de gör inte sitt jobb, o kvar är vi duktiga som får det att funka o snurra vidare.
Situationen är eg ohållbar där med.

Drunknar i allt ansvar.
Men håller mig flytande fortfarande och det är tack vare kärleken till barnen o den jag får tillbaka.
Fast jag är så väldigt trött...

Tack för att du ger mig styrka med dina ord o din erfarenhet ❤️

@Åsa M
Så sant.
Tack för att du påminner!

@Imse När jag läser ditt inlägg så står jag i nästan samma situation. Det är så jobbigt mentalt med känsla av besvikelse och hoppet bara flyger iväg...
Tack för att du delar så man inte känner sig så ensam i kaoset som blir vid återfall .

@dhea låter som en tuff kväll! Vill du berätta lite mer?

@Kameleont Kära vän, jag känner igen varje skiftning i dina förvirrade, förtvivlade känslor. Men det finns ett efter, jag känner att jag återerövrar mig själv igen, en liten bit i taget. Jag står utan stöd och hans missbruk "kommer inte åt mig" längre, inte på riktigt. Jag har ju valt att fortsätta hålla kontakten, men på mina villkor. Vi får väl se hur länge det fungerar. Jag kommer hur som helst att klara mig, det vet jag nu. Jag känner en försiktig känsla av frihet och då är vi ändå väldigt involverade i varandra ekonomiskt t ex. Det får ta tid, men jag går mot ett liv med mig själv och för mig själv. Jag kommer inte att vända om. Det här är MITT liv. Vill så gärna ge dig styrka, men jag vet också att du måste komma till en punkt där det bara finns ETT val. Hoppas det är snart ❤️

@Letlive Jag tycker nästan känslan vid återfall är värre än som det var innan.
Min fru har hållit upp i ett halvår med hjälp av tabletter.
En härlig sommar då vi båda mådde bra och levde ett normalt liv, och man började så smått hoppas. Hoppas på en framtid.
Sen fick hon plötsligt för sig att 'testa lite för att se hur det kändes'. Obegripligt.
Ångerfull såklart. Det skulle aldrig hända igen.
Det gjorde det. Dagen efter. Och dagarna efter det.
Hittar tomflaskor gömda överallt. Hon försöker dölja, men jag hör direkt, känner igen minspel och beteende.
Konfronterar jag henne när hon är full blir hon bara elak.
Gör jag det när hon är nykter så bryter hon ihop och slår ifrån sig.
Nya löften. Som bryts efter några timmar.

Jag vet verkligen inte om jag vill fortsätta. Men att kasta 20 år på sophögen tar ändå emot.
Men är detta ett liv?
Är det såhär mitt liv ska vara de återstående åren?
Ännu curlar jag henne. Ser till att hon får mat och kommer iväg nykter till jobbet.

Men hur länge.?

@Letlive det är sorgligt. Och känns så förtvivlat onödigt när en står bredvid!

Det låter som att du fortsätter ta hand om dig mitt i det svåra.

Hoppas arbetsgivaren förstår hur det är fatt och att det kan hjälpa henne komma vidare.

En dag i taget…

Det är medberoende i ett nötskal. För mig krävdes det att jag behövde bli triggad och jävligt förbannad för att ta mig ur det. Hoppas du hittar din triggar snart också, så där kan du inte ha det. Livet är kort och energin behövs till annat!

@LSB jag menade bara att missbruk kan vara allvarligt nog för att man inte ska få ha egen vårdnad, men psykisk sjukdom på det är nästan en garanti att man bedöms mindre lämplig som förälder. Det är väldigt skrämmande för barn och det riskerar också att medföra att de själva utvecklar psykisk ohälsa om de växer upp i en sådan miljö. Om du inte är nöjd med handläggaren på socialtjänsten så be om att få byta. Min väninna hade bra handläggare hela vägen upp i familjerätten och hon fick egen vårdnad om barnen utan problem.

Verkligen @has. Priset blir ju alldeles för högt. Samtidigt tänker jag att det är viktigt att komma ihåg att man gör det av kärlek. Ett missriktad form av kärlek som stjälper mer än hjälper. Än dock kärlek.
Min fru har iallafall återigen ett återfall. Jag hörde det när jag ringde henne efter jobbet. Förr hade jag åkt direkt hem och hjälpt henne. Se till att hon inte fylleringer en kompis, ramlar och slår sig eller annat. Nu åkte jag till gymmet. Som jag hade planerat. Hennes chef har begärt möte kopplat till hennes frånvaro (pga alkoholen) imorgon. Jag vet om hon mår extremt dåligt över detta och kommer försova sig till detta möte ifall jag inte väcker henne. Det skulle göra situationen ännu mer ångestfylld för henne. Och vet ni vad? Jag kommer låta henne försova sig. Det är inte mitt jobb att se till hon går upp till jobbet. Lika lite som det är hennes jobb att se till jag går upp till mitt.
Ikväll har jag mest känt sorg. Att se ens livskärlek långsamt ätas upp av ett missbruk har varit fruktansvärt. Jag förstår nu att jag inte kan påverka missbruket. Men det är ändå så sorgligt. Nykter är hon världens finaste.

@Pnyp Vilken tuff situation du beskriver! Vad fint att du sökt dig hit till forumet, här finns många andra med erfarenheter kring att vara anhörig, som har mycket klokt att dela med sig av.

Du får flera råd här i tråden om hur du bör agera i det här läget. Hur blir det för dig? Vad tänker du om de råd du får?

Att lämna relationen är ett alternativ, men det är inte det enda, och i slutändan är det du som bestämmer vad som är rätt för just dig, just nu. Hur går dina tankar kring olika alternativ? Vad behöver du och din son?

Om du vill prata med någon om din situation är du varmt välkommen att ringa till vår stödtelefon på 020-844448. Det kostar inget och du kan vara anonym.

Ta hand om dig!
/Jenny, Alkoholhjälpen

@L3dsen

Jag har varit där , trott på hans lovord att söka hjälp under många år. De är experter på att ljuga och manipulera!!!
Satte en tydlig gräns aug 2023 till honom att en gång till det blir fylle period så separerar jag. Det höll i ett år.. och jag är i skilsmässoprocess. Han är nykter nu, flyttat till temporärt boende. Bönar, lockar och lovar att han aldrig ska dricka igen. Han har sökt hjälp på beroende mottagning.
Jag har bestämt mig att jag inte vill leva med en missbrukare . Litar inte ett smack på hans lovande om bot och bättring. Det räcker nu.
Jag har ringt Alkoholhjälpen, går på anhörigstöd för missbrukare och på Alanon möte och det hjälper mig framåt. Ska gå i anhörigstöd grupp. Försök att fokusera på dig -svårt men en liten sak i taget som du gör för att själv må bra.
Han är vuxen och få ta ansvar för sitt handlande och dess konsekvenser. Det ligger inte på dig.

Ett steg i taget
Ta hand om dig

@L3dsen
Hej.
Det har varit tufft länge, du talar om "300 helgen i rad" ... Manipulation hör till alkoholism, det där att du skulle ha hittat på.

Som jag upplever det är inte du boven, utan jag som läser detta tolkar ju det som att han mycket väl kan hålla mycket av dig men att han inte har förmågan att ha en sund relation eftersom alkoholen kommer före. Att den har honom i sitt grepp. Vill de inte själva arbeta för en annorlunda situation så tror jag att det många gånger går åt skogen för att de gör saker för att anhöriga "säger så". En tanke jag har. De måste vilja själva, om inte så blir det platt fall liksom.

Du fokuserar mycket på honom, lätt hänt för jag har själv varit där. Försök gå mera till dig själv, vad du behöver i en relation och lyssna på det. Och du - kanske en idé att mer se på hans handlingar än lyssna till hans ord.

Sköt om DIG.

KRAM!

Han dricker vidare i sin egoistiska tillvaro.
Jag står bredvid o föraktar honom - utan att egentligen göra något åt det. Så föraktet går vidare o landar tillbaka i mig själv.
Jag föraktar min egen svaghet o det äter upp mig o tar all min energi.
Som en ond cirkel snurrar det sjuka vidare, parallellt med vårt 'vanliga' liv.
Känns totalt overkligt.
Hur långt kan det gå egentligen?
Är detta mitt liv?

Det är som om jag väntar på något. Att någonting ska hända som leder till en förändring. Bryta mönstret vi är fast i. Och samtidigt är jag rädd för vad som faktiskt kan hända.

Förakt, ilska, rädsla o ändå kärlek däremellan. Tvära kast. Hänger inte med mina egna känslor.
Orkar inte.

@zamira
Så obeskrivligt hemskt det du beskriver. Lider när jag läser o önskar jag kunde lätta din börda.
Kan bara föreställa mig känslorna du tampas med - samtidigt med allt praktiskt o barnen ❤️

Känner så väl igen konstant smygdrickandet i garaget o sen komma in som om inget hänt o allt är som det ska. Berusad även av sitt eget ego. Full o nöjd i stunden.

Måste också uttrycka min ilska som bubblar upp mot en så fruktansvärt egoistiskt handling som att i avskedsbrevet uttrycka att du skulle ha svikit honom.
Det är en sjuk hjärna som kan lämna något sådant efter sig till den som står en närmast.
Kom ihåg det, när det river o ältar runt i dig: det var sjukdomen o alkoholen som talade och inte egentligen din man!

I långa loppet, hur vi än tänker, trixar o planerar så kan vi (vi som står bredvid) inte göra förändringen.
Det beslutet är deras.

Så oerhört sorgligt hur det slutade för din man.
Önskar jag kunde säga något som lindrande din o barnens sorg...

Tänker på dig!

Klok, fin, snygg, rolig... Mitt ex var allt det, men tyvärr var han också kaos på två ben. Man blir lite dum när man är kär, det är bara att inse. 🫣

Mm.. min bästa väns man tog sitt liv.
Hon betraktar det som en sjukdom som kan ta ens liv såsom cancer.

Det går att leta upp så mycket man kunde ha gjort. Men nej, detta är inget du kunde stoppat.

Den friska delen av din man skulle säkert säga lev släpp skuldkänslor minns det fina o lägg din energi på barnen.

@has tack. Jo jag ska prova någon psykolog till. Hon jag fick satt helt tyst och så skulle jag hålla monolog.
Skuldkänslor finns, han hatade att jag började bli öpppen med att han drack. Skrev det tom i avskedsbrevet. Att jag svek honom. Hur lätt är det att leva med?