Senaste kommentarerna i forumet

Jag hoppas inte han ska sluta dricka, jag tror inte han varken vill eller kommer sluta. Men, jag kan också känna att jag accepterar det, vilket på ett sätt känns skönt. Tidigare var jag inställd på att jag skulle få honom att prioritera familjen och grundläggande värderingar som respekt för varandra. Jag har accepterat att det är okej att inte tycka likadant, vill han dricka så är det okej - men det är inte ett liv för mig. Det råder stor bostadsbrist och vi har inte riktigt någon andrahandsmarknad tyvärr. Nej han är inte heller våldsam, dock otrevlig ibland. Att han inte respekterar att vi inte vill att han dricker i vår närvaro, är för mig tillräcklig brist på respekt. Jag tycker det är tråkigt och sorgligt att inte kunna räkna med honom.

Vi är många som är och har varit i din sits. Jag lever i den nu. Jag har alltid haft en del ångest kring alkohol då jag haft en pappa som drack varje helg. Har alltid sagt för mig själv att så vill jag inte ha det i min framtid. Men gissa vad? Här sitter jag med en sambo som i detta nu är så full. När jag tänker tillbaka på hur det var när vi träffades så har jag absolut sett varningsflaggor men jag har förbisett dom. Det är inte så konstig när man blir kär, man tror att det kommer bli annorlunda sen, det var nog bara en engångsförteelse att han blev så full. Men det är sällan så. Jag har länge funderat på att lämna men ändå är jag kvar.

@ann74 Nej, nej, nej! Du måste därifrån, du har bara ett liv. Det gör mig så ont att höra hur ni har det. Snälla gör inte som jag gjorde, jag blev nästan pensionär innan jag lämnade. Nu vet jag att det hela tiden fanns något annat utanför livet som medberoende. Ett riktigt liv. Jobbigt och krångligt ibland, men mitt eget. Önskar så att jag kunde hjälpa dig 🧡

Bra att du skriver, förmodligen kan han inte ändra sig bara du♥️
Har du och barnen något samtalsstöd?
Kan du skaffa en lägenhet som ni tre kan få ro i?
Känner så med dig, men det finns alternativ, hoppas denna helgen blir så lugn som möjligt.
Du o kidsen är värda ett bättre liv, tro inte på de hårda orden från en missbrukande man.

@ann74 Jättebra att du skriver här, fortsätt med det om du orkar. Jag tror du kan få stöttning av många och till slut så mognar nog ett beslut hos dig för hur du vill leva. Ring Alkoholhjälpen det gjorde jag, inte av samma orsak som du. För mig var det för att få hjälp med att sluta att dricka. Det är som många skriver i forumet, man kan endast själv bestämma vilka förändringar man vill göra i sitt liv. Jag tror på dig Kram.

@ann74 det låter som om ni är i en väldigt jobbig situation nu. Har du funderat på att ringa hit till alkoholhjälpen och prata? Eller kontakta din vårdcentral för att få hjälp. Som det är nu ska ni inte behöva ha det, vare sig du eller barnen. Önskar att jag kunde ge dig lite kraft och ork🧡

Hej,
Var ett tag sedan jag skrev här men sitter fortfarande fast i min relation. Har varit tillsammans i 26 år nu 2 fina killar 19 och 17 år.
Vet inte varför jag stannar och mörkar åt han.
Är egentligen helt slut efter denna sommar och nu till hösten blir drickandet ännu mera. All sin lediga tid ägnas åt drickande eller hans stora hobby som är att fiska och då kan han vara nykter men inte med mig och barnen.
Han lever någon form av all inclusive liv gör inget hemma inte engegerade i killarna.
Förra helgen drack han konstant på lördag kom sonen hem med sitt hockeylag och skulle bara hämta lite saker han kunde inte ta med dom in för pappan låg kalas full i soffan vilket är fullt naturlgt för honom att fråga, vilket är sjukt.
Dessa helger är fruktansvärt jobbiga antingen ligger han i soffan och sover eller så är han jätte glad eller så blir man kallad för alla vackra ord som fitta, idiot man är ful jag ska vara glad att någon vill ha mig.
Sedan dagen efter när man berättar det är det som han tycker jag ljuger för han vet ju inte. Och egentligen spelar det ingen roll om han ber om ursäkt för det händer ju igen nästa gång han dricker.
Det känns som han aldrig kommer ändra på sig och jag orkar inte mera just nu.
Vet inte riktigt vad jag ville men behövde få ventiler av mig inför kommande helg.

@HellenII Jag förstår EXAKT din känsla, jag stannade i åtminstone 25 (!) år, kanske längre, man vaggas sakta i i livet som medberoende och flyttar ständigt "fram" sina gränser. Jag är en välutbildad, skapligt begåvad person med högt EQ, men blev helt kraftlös i den situation vi hamnade i. Min man utvecklade ett alkoholberoende som inte syntes utåt och inte innehöll aggressivitet eller våld, möjligen en viss snarstuckenhet och vasshet mot slutet. Han låg heller aldrig nedkissad och medvetslös i sina egna spyor och då kunde han väl inte vara alkoholist? Inte på riktigt?
Jag har som du känt ilska, jag har känt att han hur lätt som helst valt bort både mig och barnen. Att han inte ansträngt sig ordentligt, inte bett om eller tagit emot hjälp på riktigt. Jag vet fortfarande inte vad jag känner och tänker, missbrukare framstår nog så gott som alltid som manipulerande, släviska och offerkoftan är på konstant. Kanske är det enbart symtom på sjukdomen. Det är svårt som anhörig när man då och då kommer i kontakt med människor som HAR tagit sig ur sitt beroende. Varför lyckades de? Varför var deras vilja starkare? Varför kämpade de hårdare för sina familjer? Är det för att jag, när allt kommer omkring, inte är lika värdefull som de är? Destruktiva tankar som urholkar självkänslan mer och mer.
Det enda jag med säkerhet vet, nu, är att mitt liv är mitt ansvar, ingen annans. Som vuxen är det upp till dig själv att ta hand om DIG. Du måste ta besluten för dig, vilket ofta är att lämna det sjunkande skeppet som du inte har en chans att hålla flytande, inte skuggan av en chans. Barnen är också den friska förälderns ansvar och jag står fortfarande till svars för varför jag stannade och inte tog dem därifrån. Deras relation till sin pappa är minst sagt ansträngd. Jag ser inga vinster med att stanna kvar, det hjälper faktiskt inte ens den som är beroende. Men som sagt, jag förstår din situation, dina tankar och dina känslor. Vi delar dem. Kramar 🧡

Ta hand om dig och barnen 🧡

@HellenII
Du är inte misslyckad! Men du kan inte hoppas på nykterhet.
Varför är det svårt att hitta ett boende för en trygg miljö, inte minst för dina barn?
Tänker att trist lgh i andra hand är bättre för er , då är ni trygga..

Ni är viktiga!

Kan barnen få stöd, t ex genom skolkurator?

All lycka till!

@HellenII jag hör dig❤️ Det är verkligen tufft att leva med någon som har alkoholproblem.

Och du har rätt i att alla har ett fritt val i grunden, när jag läser ditt senaste inlägg låter det som att du börjar fokusera på det valet som du kan kontrollera - ditt val.

Beroendesjukdom har så många olika symptom och vi som lever eller har levt med en beroendeperson upplever ofta stor förvirring innan polletten trillar ner. Jag tror det beror på att sjukdomen bland annat består av lögner och manipulation. Det är det som gör oss så förvirrade och får oss att stanna längre än vi kanske önskat när vi ser tillbaka.

Att personen inte respekterar eller behandlar sin omgivning väl är andra symptom som kommer med tiden, ofta lite smygande så att situationen hinner bli ”normal” för oss innan vi förstår.

Försök att inte vara så hård mot dig själv, du är i ”gott” sällskap här.

När jag förstod att min före detta man var alkoholist lyssnade jag på boken ”Beroendepersonligheten”, det var tuff lyssning men gav mig en större förståelse för sjukdomen, symptomen och hur det påverkade vår familj.

Fortsätt skriva, fortsätt fokusera på dina val och ta hand om dig och barnen!

Hej, jag behöver skriva av mig. Sommaren och semestern var jobbig, som varje höst kommer även detta årets mörkerperiod med vad jag upplever som ett än större alkoholintag från min sambos sida. Jag förstår, jag har förstått sedan hans beroende uppenbarade sig, att det är ett beroende och att han känner stark dragning till alkohol. Men jag kommer aldrig acceptera att han inte kan välja att bli fri. Jag är övertygad om att han - precis som många andra gjort - kan bestämma sig för att sluta dricka, om han bara vill nog gärna. Han vill inte. Jag letar efter annat boende varje dag och trots att det är svårt och kanske kommer ta flera år så har letandet, eller kanske acceptansen, skänkt mig ett lugn i kroppen. Helgerna fortfarande är väldigt påfrestande och varje vecka tänker jag, att jag inte kommer orka en helg till. Jag har också kommit till insikt att det kanske inte ens är hur mycket han dricker det han gör när han dricker, eller ens att han dricker som är det som tynger mig mest, som påverkar mina känslor som värst. Jag själv känner mig så fruktansvärt misslyckad, som bor i miljön med en man som inte respekterar mig eller barnen. Jag har alltid trott på människans egna fria val, och jag är så besviken på mig själv som trampat ned mig i den här situationen så hårt att jag nu har svårt att ta mig ur den.

Processen från glad till aggressiv är nog inte ovanlig - jag har personligen upplevt den. Och frågat varför?

Efterhand insett att jag la så mycket onödig energi på den frågan.
Konsekvensens är desamma oavsett..

Uppdatera hur det går, så bra att flickan har dig o hoppas att ni kan ha fortsatt kontakt även om du tar dig ur relationen.

Tror du att flickan skulle vara mottaglig för samtal t ex genom skolkurator så vore det nog värdefullt.

Lycka till med allt, jag hoppas att du ör på en mer harmonisk plats ett år fram i tiden, den tanken hjälpte mig 😊

@Blenda Det är verkligen ett varmt forum och jag mår lite bättre nu tack vare era meddelanden. Tack för att du delar med dig av din efarenhet och ditt liv och precis som du säger att förändringen måste komma från henne, viljan att förändra. Det värmer att höra att varken jag eller dottern ska behöva leva i detta, för ibland har jag kännt att, ska det vara såhär är jag tvungen att deala med detta för alltid.

@Rike Hennes pappa och farmor bor här i närheten, dock jobbar dom nattpass och sover om dagarna. Och det har väl inte varit helt problem fritt där heller som jag förstått det som med pappan. Det är lugnast med Farmorn och med mig så jag ska försöka se till att när farmorn är ledig på helgen att hon kan vara där.

@Rike Det är verkligen skönt att få ventilera lite och att någon faktiskt lyssnar, för ingen har lyssnat på mig, många har tyckt att jag bara förstorar upp allting. En sak jag har lagt märke till under årens gång, det är att det följer ett mönster framförallt när det har druckits otroligt mycket. Det börjas ofta med glada miner allt är fantastiskt, sen övergår det i att hon börjar storgråta och sen i sista stadiet då börjar det i min mening bli farligt, Hon blir agressiv och våldsam och sätter alla i fara, Hon börjar helt enkelt bråka med allt och alla, Vad är detta ? och varför blir det såhär ?

@Longea Hej, välkommen till AH, så bra att du valt att skriva här. Detta är ett varmt forum där vi alla är anonyma. Jag har själv beroendesjukdomen (= är alkoholist). Men innan mina problem blev uppenbara så var jag medberoende och levde med en alkoholist, pappan till mina barn.
Precis som @Rike skriver - det är bara mamman själv som kan ändra sig. Den viljan måste komma inifrån och beroendesjukdomen är svår att tackla. Din fru ska inte skämmas, men varken du eller dottern ska behöva leva i detta. 14 år är en tuff ålder oavsett.
Sök hjälp, och gör det nu!

Ps om dottern har en annan pappa och ett tryggt hem där, är det ett alternativ att hon bor där på helgerna och slipper se sin mamma i detta tillstånd?

@Longea ♥️
Du är helt anonym så tveka inte - skönt att ventilera!

Men till sist har du ändå ett tufft beslut att ta - känns som att du insett det, men det tar kraft att genomföra. Alternativet tar dock än mer om inte all kraft i förlängningen… det är oerhört destruktivt att leva med alkoholism.

@Kevlarsjäl62 tack ❤️ känns bra att få inspirera , tog ju väldig tid att inse att söka hjälp för att jag ska må bättre och inte för att bli starkare och stå ut, skillnaden är ju liksom natt och dag.

Livet kommer nog alltid vara upp och ner, men vi får jobba på att hantera det med. Stor kram ❤️

@Rike Tack så mkt för ditt meddelande och stöd och det känns skönt att få höra att man inte är ensam i detta. Det ska jag göra tack så mkt för tipset.

@Kärringen Fantastiskt! Väldigt inspirerande. Inser att jag antagligen tagit för lite hjälp efter flytten (eller flykten kanske är mer rätt). Kloka och så sanna ord om förväntningarna på kvinnor, att vi lever längre än männen är helt otroligt. Det måste ju bero på att vi är biologiskt starkare från början. Ta hand om dig nu och misströsta inte när det kommer mörkare stunder, de måste nog få komma de också. Kramar 💛

@Sarkare så starkt av dig att ta tag i en förändring för dig själv och ditt barn. Jag om någon vet hur svårt det kan vara. Det tog alldeles för lång tid för mig, jag hade tappat bort mig själv så pass att jag är väldigt osäker på om jag hinner hitta hem. Jag är helt, helt säker på att du gör rätt och önskar dig och ditt barn all lycka. Det kommer att bli "mörker" ibland, men det klarar ni. Var inte rädd för att ta hjälp, någon att prata med kan göra stor nytta. Sköt om dig 💛

Klokt att du tänker på huruvida du vill vara med på resan.
Du och flickan är viktigast just nu, frun måste få insikten själv. Tyvärr..
Vi är många som delar dina upplevelser, något som kan vara bra är att ringa och prata med alkoholhjälpen.

Åsa o has ❤️ tusen tack
Trodde nog själv aldrig denna dag kunde komma. Men skam den som ger sig. Är försiktigt nyfiken på resten av livet nu istället för dränerad

@has Hej tack så hemskt mycket för ditt meddelande, Precis som du säger att man inte förstått tidigare, och förvirrad det är precis så jag känner och besviken. Men när jag verkligen börjar tänka tillbaka efter alla år så ser jag mönstret och det har varit framför mig hela tiden, Men jag har inte förstått,Men tack så mkt jag ska verkligen tänka på att ta hand om mig och se över dotterns trygghet.För det gjorde ont i mig när hon inte brydde sig om sig egna dotter inatt, utan det var viktigare och dricka vidare på baren,