Senaste kommentarerna i forumet

Jag har ingen egen erfarenhet av våld i nära relationer, men prioritet nummer ett för dig är att lämna igen, om du inte har gjort det. Detta kommer inte att bli bättre så länge du är kvar i relationen.

Prio nummer två blir att arbeta på ditt självförtroende. Du har säkerligen gjort misstag. Det har vi alla. Men du förtjänar inte våld! Du hade ett stabilt familjeliv säger du och det var säkert bättre än det är nu men du säger även att ditt självförtroende var nedbrutet av dina barns pappa. Var det så, så gjorde du ju rätt i att lämna. Nu hamnade du i ett sämre förhållande, tyvärr. Men du förtjänar inte detta. Se till att ta dig ur detta för dig och dina barns skull.

Titta in på https://www.roks.se/ där du kan få hjälp att ta dig ut ur förhållandet om du inte klarar det på egen hand. Det finns även andra här på forumet med erfarenhet som varit i liknande sits som dig som säkert kan hjälpa.

Jag lämnade mina barns pappa som hade brutit ner mitt självförtroende totalt. Jag var en undergiven och trasig person. Sen träffade jag världens finaste man.. trodde jag. Efter en tuff uppväxt med mycket alkohol iblandat så hade jag lovat mig själv att aldrig träffa någon som hade alkoholproblem. Sen vet jag inte vad som hände.. jag var nog så förblindad av kärlek och hans ständiga intalande ”det är helt normalt i en större stad att dricka varje dag”. Jag själv kom från en liten by. När jag väl insåg att den mannen jag litade blint på i själva verket ljög för mig så var jag redan fast. Nu sitter jag här snart 5år senare med en sådan skam och sorg i kroppen. Jag lämnade honom en gång men dum som jag var så gick jag tillbaka när han lovade att sluta dricka. Så fort jag var tillbaka i hans grepp så var det samma visa igen. Jag skäms så mycket över mig själv.. jag har ett samvete som äter upp mig över att mina barn får växa upp med honom. Jag vill bara lämna men jag skäms så mycket över att jag gick tillbaka till honom.. jag behövde bara få skriva av mig lite.. sist han hotade med att slå ihjäl mig i fyllan så önskade jag att han bara kunde få det överstökat. Dom stunder han har utövat våld mot mig i fyllan har varit som att leva i en mardröm. Jag börjar känna att det är det här jag förtjänar. Jag hade ett stabilt familjeliv utan alkohol och lämnade för detta..

Lyssna på din instinkt, är mitt råd. Om du känner att han konsumerar för mycket så är det varning nog.
För mig tog det 5 månader att lägga ihop ett och ett och få det till två. Jag förstod inte att han var alkoholist fler än en kompis konstaterade det och jag började räkna hur många glas vin han drack på en kväll. Först då fattade jag de konstiga samtalen vi haft, hans beteende jag undrat över och allt gråtmilt prat om att hans liv var för jobbigt. Först då fattade jag att han helst ville ha NÅGON för att slippa vara ensam, det var inte MIG han ville ha.
Sjukt jobbigt att inse men jag sa ifrån att nu kan jag inte stå bredvid och titta på mer.
Om du känner obehag så lyssna på det! Säg det. Artikulera känslorna. Lyssnar han inte så måste du avgöra om obehaget är värt att agera på eller inte.

Deisha. För det första finns det en massa oförtjänt skam runt medberoende. De hör ihop. Man är alltid både och. Du är beroende av en väl fungerande partner och far till ert barn, vilket han i sin tur drar nytta av genom sitt alkoholberoende där han omedvetet eller medvetet gör att du får tänja på dina gränser för vad du ska få något tillbaka. Han är såklart beroende av dig också. Nu verkar det dock som han vara tar och du ger!?
Det var min tolkning, hur känner du runt den?
I en tråd läste jag att man stöttar så länge man kan, men när man inte får något tillbaka lämnar man. För att man måste stå sig själv närmare. Genom denna bortstötning kan personen ifråga komma till insikt och, kanske ?, börja ta ansvar. Så länge du fixar och trixar slipper han ju det. Kram ?

Det är tufft under behandling och efter, min man gick på öppenvård i 3 mån. Kom hem till oss på kvällarna, helt surrealistisk för jag fick ingen hjälp förutom den jag fixade själv, men vi fick inte laga oss. Sen trodde jag att allt skulle bli bra, men det blev det inte, han tog inte ansvar för oss utan gick på vita knogar, flera återfall. Jag gick. Det jag vet idag, det är att det är ett år utan återfall som gäller, och att det kan ta den tiden för er, för den beroende men då måste den beroende ta ansvar för sitt eget mående, för er i familjen. För vi anhöriga har haft en värre situation en den beroende, för det är vi som får ta skiten, oron, ilskan, strulet, den tappade tilliten samt vardagslivet som ändå måste fungera. Så det är inte konstigt att du känner dig kluven, det är ok ? våga känn och försök ge dig och er lite tid, sen vet du, kanske inte i morgon men om några månader och känn ingen skuld, det är svårt ? önskar att ni får leva och växa i tillfrisknandet, det var min dröm. Men min man dricker igen och jag slipper se eländet

alko. Självklart är detta missbruk. Där missbruk finns är medberoendet inte långt bort. De är olika sidor av samma mynt. En missbrukare anpassar sig inte, inte heller lyssnar de. När man som närstående anpassar sig och lyssnar och ställer krav man till slut inte orkar följa upp är medberoendet nära. Att sätta gränser är a och o. Och jättesvårt. Försök att hålla dig ifrån honom när han är i bruk läs missbruk. Alkohol och droger är ingen bra kombo. Beroende på drog ändras personligheten. När medvetandegraden sänks och bara elakheter kommer ur munnen på dem vill man inte vara nära. Själva minns de ofta inte vad de sagt eller hur illa de betett sig. Det blir kränkande för båda. Hålla avstånd ska vi ju i Corona tider, men speciellt i nära relationer där missbruk finns. Hoppas jag sagt nåt vettigt. Kram och lycka till! ?

Du har svaret i din text, det är ett missbruksproblem, du far illa av det, du har sagt till och han struntar i det. Och det är ju inte ok eller hur? Det är skönt att fortsätta skriva här, jag skriver ofta om specifika situationer för att få orden framför mig, se hur tokigt det är. Vi som är här förstår vad du gör igenom, och glöm inte bort att det är inte ditt fel ❤

Har allt funderat på hur det är med dig oxå, vi tog ju våra beslut mer eller mindre samtidigt och stöttning har varit fantastisk ?
Jag har inte varit så aktiv här de senaste veckorna och hoppas att det rullar på bra för dig.

Självklart har du rätt med att man ska bekräfta barnens känslor annars så far de illa, det jag däremot inte vill säga till dem än är att mamma har alkoholproblem.
Jag är definitivt inte världsbäst förälder själv, har gjort många fel inför barnen i ren frustration när orken inte funnits de senaste åren, det jag däremot alltid gjort är att ha pratat med barnen efteråt, bett om ursäkt och förklarat att pappa gjorde fel och varför det blev som det blev.
Och jag pratar med barnen när jag hör och ser att mamma gör fel och förklarar att det inte är ok osv....

Det är ingen lätt balansgång man går varje gång för att inte sänka men heller inte skydda en förälder som gör fel, vill verkligen att de ska lära sig vad som är rätt eller fel, barnen är ju det viktigaste jag har?

Hej :)

Jag har tänkt massor på deg!
Har inget bra svar, men tänker två saker. För det första är det inte henne du skal ta hänsyn till nu. Du skriver:

« då man inte vill prata illa om mamma inför barnen, då hon kommer att uppfatta det så oavsett hur snällt och inlindat man säger det.»

Det handlar inte längre om ta hänsyn till hennes bästa. Det har ni slutat med nu.

Självklart skal du inte prata illa om henne, för det sårar dina barn. Men du skal inte heller ta val utifrån vad som passar henne.
Jag tänker att du skal bekräfta dina barns känslor så gott det går och hjälpa dem att førstå att det inte handlar om dem. Mamma är sjuk, hon kommer kanske att bli bättre. Mamma älskar dig, men ibland tar hon fel val, och det är inte ditt fel. Jag kommer alltid vara hær för deg osv.

Jag vet inte om det stämmer, men jag tror mig ha läst nånstans att barnen mår bäst att få sanningen. Men självklart något pyntad. Om vi döljer den så kan de börja tveka på sin egna førmåga att tolka och se situationer.
Jag ser nått här, som ingen bekräftar, så därför måste det vara nått med mig..

Men samtidigt, du behöver inte ta allt precis nu. Det kan vänta lite till. Det viktigaste är nog att du bara fortsätter det goda jobbet du gör.

Stå upp för barnen, precis som du gör, när mamman ljuger, så att de vet att du ser och hör dem. Jag tycker att det verkar som du gør ett väldigt bra jobb!!

Det är fredagkväll och jag upplever att jag har stort utbyte av att titta in här. Jag upplever att jag har förstått en del den senaste tiden, för min egen del alltså. Jag träffade mitt ex då jag önskade träffa en man och bilda familj. Han var inte lämplig. Jag var inte lämplig tillsammans med honom. Jag hade ingen aning om vad ett medberoende var och ändå var jag i det totalt i 12-13 år. De första 6 åren som ovetandes om problematiken och jag hade fullt upp med att bli frisk från en bipolaritet själv. Och jag blev frisk. Och jag såg att han var sjuk. Jag ville verkligen bilda familj och därför så antar jag att jag led. När jag sedan fick honom att vilja flytta själv, efter att psykologen gav mig verktyg och jag övade i månader. Jag är nu fri från honom och jag känner att jag önskar hans bästa i sitt liv. Han dricker än och han prövar kontakta mig ibland. Jag har gått vidare och även sett min roll som medberoende. Och hur jag försörjde honom. Hur jag gav pengar, som jag gärna skulle haft nu. Samtidigt så har jag lärt mig det jag behövde lära mig och jag tror att livet egentligen är ganska enkelt. När en har lärt sig att leva sitt liv som en själv vill. Och kanske vi väljer att leva i ett medberoende trots det. Om en gör likande som mulletant skriver "jag har överlämnat ansvaret för hans liv, alla val och beslut till honom och lever idag i hög utsträckning mitt eget liv med egna val men inom ramen för vårt äktenskap och gemenskap. Jag är tacksam över hur jag har det idag. Vårt liv är inte alltid enkelt men ärligare och gemenskapen är stark."Det tycker jag låter fint. Jag tror att vi människor ska dela livet med någon, men inte efter en annans regler. Och inte heller vara den som styr allt. Det borde vara ett samspel. Och var och en behöver komma fram till vad som känns bra och inte. Jag har blivit så allergisk mot alkohol och jag tål inte att ha det i mitt liv efter min tidigare relation. Jag såg en förmögenhet drickas upp och jag gav det sista jag hade kvar. Jag tror att jag behövde uppleva det för att också uppskatta det enkla. Men det har sitt pris. Och nu känns det inte alls som jag kan skaffa barn då alla mina reserver tog slut. Däremot så har jag aldrig varit gladare än nu. För jag har fått känna samhällets ytterligheter. Att inte ha något kvar efter att ha haft det väldigt gott. Han visar ingen ånger. Han är bara full. Och jag kan inte längre se vad det var jag föll för då. Men det är väl erfarenheterna antar jag. Och jag är bara så oerhört tacksam för att inte bråka och tjafsa om fylla längre. Det är så fridfullt. Och jag vill påstå att jag känner lättnad, ro och kreativitet. Som aldrig förr. Och jag behöver inte mycket. Jag är så tacksam för en god natts sömn. För all tid som jag råder över mitt liv. Och jag börjar inse att jag kan skapa precis det jag vill.

Min mamma dog väldigt plötsligt och jag har nu flyttat hem till pappa för att stötta honom. Han har varit nykter ett bra tag men idag drack han. Jag är nära med min pappa och kan se direkt när han druckit. Han har sagt att han tar en antabus imorgon men fan vad arg jag är. Jag är orolig hela tiden för att det ska hända och nu gjorde han det. Vad ska jag göra? Jag kan inte bo här resten av livet men vågar inte ens vara borta en kväll utan att få sådan grov ångest och ont i magen. Jag vet att han gör så gott han kan och att det är ett beroende men fan i helvete vad arg och ledsen jag blir. Hur gr man? Hotar att lämna? Eller ska jag gå runt och oroa mig över denna vuxna man hela livet. Jag älskar honom men hatar honom när han druckit. Han säger att jag överreagerar för att han -bara- tagit en sup. En sup för mycket enligt mig. Gör jag en höna av en fjäder?

De är 7 och 9 år. Ja det gör ont, man vill berätta för dem men samtidigt inte då man inte vill prata illa om mamma inför barnen, då hon kommer att uppfatta det så oavsett hur snällt och inlindat man säger det.
Hon kommer att starta ett krig om jag tar upp det med barnen innan allt är klart med skilsmässa, bodelning och försäljning av huset.

För dig. Att se dottern ledsen. Jag har inte barn, men jag vet att barn är kloka och de förstår väl mer än vad vuxna tror. Jag skulle prata med barnet och något mellan sanningen och en vit lögn. Något i stil med att "mamma är inte sig själv" eller "mamma mår inte bra" alternativt "mamma är sjuk och det är en vuxensjukdom som är svår att förklara".
Nu vet inte jag vilka ålrar dina barn är i. Jag har en brorson som är 13 och han förstod för några år sedan att mormor och morfar blir konstiga av alkohol. Jag ser att han förstod att hans föräldrar också blir det. Jag råkade säga en gång att alkohol är lika mycket drog som droger. Då reagerade han och han är smart och har lagt ett pussel själv under flera år. Vi har inte jättebra kontakt, han och jag och hans föräldrar är överbeskyddande och så festar de till det ibland. Jag tycker inte så mycket om att fira födelsedagar hos dem eftersom de blir ganska berusade och de förstår inte att de själva är i riskgruppen. Och de tyckte att mitt ex var alkoholist. Antagligen väckte han så stor ångest då de inte är helt oberoende, av alkohol.
Barn fattar. Tala så ärligt du kan. Om du kommunicerar med dem så kommer de troligtvis att ha starkt förtroende för dig. Tror jag. Lycka till med eget boende och nytt kapitel i livet!

Man undrar ju lite nu - han hade samtal med chefen i går. Tyckte jag såg dem när jag gick förbi ett av konferensrummen. Där hade man velat vara en fluga på väggen och velat höra hans förklaringar!

Han har inte sagt ett ljud till mig sen i måndags förra veckan då jag skällde ut honom. Rätt skönt faktiskt. Han verkar också ha raderat sina sociala medier så han blev väl riktigt rädd att klanta sig rejält denna gång. Sist var det ett av chefens krav, tydligen - att han inte fick vara i sociala medier för han beter sig illa och skadar vårt varumärke. Man kan ju hoppas att det blev lite tuffare åtgärder denna gång än bara samtalsstöd hos företagshälsan.

....av honom att bete sig så, jag har levt I 14 år med en kvinna som jag nu håller på och skiljer mig från pga alkohol.
Det svåraste steget jag gjort, det tog mig ca 2 år att klara av att gå vidare då vi har två barn, min lättnad nu är oerhört stor sedan jag tagit beslutet för 3 månader sedan, bor fortfarande under samma tak men flyttar äntligen till egen lägenhet om drygt en vecka.
Önskar idag att jag tog beslutet för två år sedan redan hade då.sluppit alla jobbiga stunder, väntandes på nästa fylla, nästa sammandrabbning.....

Tyvärr så måste jag skriva att beter han sig så är han så otroligt respektlös oavsett hur snäll han är nykter.
Du kommer upptäcka tillslut att de "snälla" stunderna inte uppväger de dåliga, hoppas du tänker till vad du vill och hur du vill att din framtid ska se ut.

Är det att få elaka skämt, en trött grinig kille dagen efter, att aldrig veta när blir det nästa gång........
Om jag förstår rätt har ni inget gemensamt boende eller barn.

Ta en rejäl funderare, men för allt i världen, tänk till ordentligt.
Hoppas allt löser sig till det bästa.
Vi är många som har olika historier här som gärna lyssnar(läser) och finns för dig, att skriva och läsa andras historier här på detta fantastiska forum hjälper i besluten.
Tack vare forumet här vågade jag till slut ta klivet att bli fri....

...flyttar till egna lägenheten om drygt en vecka. Längtar så efter att få starta upp mitt nya liv med barnen.
Min exfru har klarat några veckor helt ok utan vare sig vin eller cigaretter men för drygt 2 veckor sedan var cigaretterna tillbaka och nu knappt 2 veckor så har vinet återigen gjort intåg i huset.
Märkte redan ikväll när jag kom från jobbet att hon druckit, hon skyllde på att hon behövde plugga så hon ville att jag och barnen skulle åka hemifrån en stund.
Kommer hem, hon sitter i duschen och duschar. Jag går på toaletten i andra änden av huset, Dottern går in och stannar där och pratar med mamma.
Går in och behöver fråga henne en sak och ser direkt att hon blivit mer onykter, helt plötsligt halkar hon till när hon sitter och ramlar omkull.
Hon skyller skämtandes på dottern att jon skulle hällt ut tvål i duschen.
Jag lämnar och hör hur de snattrar och skämtar vidare.
Några minuter senare kommer dottern ut genomvåt jätteledsen och säger att hon sa stopp....mamma har då ändå skvätt ner henne med duschen,"skämtat" med henne,
Dottern säger att hon sagt stopp men mamma inte lyssnat, mamma kommer då ut och rakt av beskyller dottern för att ljuga, dottern blir ännu ledsnare och berättar att så inte är fallet och mamma fortsätter skylla ifrån sig.
Går in och stänger dörren och säger till henne att detta är inte ok, skylla ifrån sig på barnen, rejält onykter en torsdag....

Tyvärr är det inte första gången hon ljuger mig eller barnen rakt i ansiktet.
Båda barnen har det senaste påpekat flera gånger att mamma ljuger...

Mår så himla dåligt av att höra att det inte bara är mig hon ljugit för i alla år utan även gör det mot våra barn.

Vad gör man?
Hon ljuger, eller förstorar allting hon berättar.
Har folk runt omkring som oxå påpekat detta till mig så det är inte bara min uppfattning.

Hur förklarar man för sina barn att mamma har alkoholproblem? Och även att hon konstant förvränger sanningen.
Ska man bara vara tyst och låta dem upptäcka detta själva?????

Gick nu och la mig hos dotter och nattar henne, frågade först exfrun om hon sagt godnatt till henne, ja fick jag till svar...
Dottern frågade vad svarade mamma? Ja, svarade jag och hon bara skakar på huvudet, har inte alls sagt godnatt....ska gå iväg för att be henne och säga godnatt men dottern stoppar mig och skakar på huvudet, hon vill inte ens det.

Mitt hjärta går sönder :( återigen påverkas mina barn av mammas drickande och lögner.....

Gud vad jag känner igen mig. Den där pleasure&shame cykeln är så svårt att ta sig ur.
I början tyckte jag det var underbart att han tyckte jag var så sexig men sen blev allt bara sex och andra delar av vårt liv fungerade inte alls. Och han fick mig att göra saker jag inte kände mig helt bekväm med....ville ju inte att han skulle sluta tycka att jag var sexig..

LillaS.
Menar du att han blir inlagd IOM sitt missbruk? Blir han paranoid av den?
Känner igen paranoian.
Sexmissbruk = känner igen detta med en partner med muslimsk bakgrund. Allt är sex. Tror att alla vill ha sex med mig. Alla män ska han vara svartsjuk på. Ser alla kvinnor som sex objekt, han ska kommentera dem och deras kroppar. Att ha sex med en så ung som möjligt är ideal. Påstår ha haft sex sedan tio års åldern. Otroliga historier. Som muslim gör han bara det förbjudna vilket ger honom ångest. Därav missbruk. Tror jag.

Ja han har hamnat på sjukhus två gånger och det verkar alltid bli värst när han inte får bo hemma. Typ revolt.

Ja mormoner är väldigt traditionella men det där med månggifte tror jag de givit upp. Men min man har grymma trauma från barndomen när det gäller sin sexualitet. Allt sånt ses som fel och smutsigt, speciellt före man gifter sig. Det är satan som sätter såna tankar i människor som är väldigt sexuella. Så inte konstigt att han ett sex beroende och skammen dämpar han med droger. Suck. Så trött. Jag ser honom typ varannan dag men han skriver konstiga meddelanden när han är påverkad och då blir han detektiv och tror att jag är otrogen. Spenderar timtals och går igenom min email, min telefon etc.

Man stöttar tills man inser att man inte kan förändra en person som inte själv är motiverad.

Skrållan.
Håller med dig. Den som missbrukar blir korkad. Dum och elak. Sedan glömmer de bort det. Det gör inte vi om är nyktra och hör på tyvärr.

Att anpassa sig innebär att gå efter den andres värderingar och åsikter utam hänsyn till sig själv i större utsträckning.

Jag hoppas det framgick hur beroende och medberoende är två sidor av samma mynt.
A var beroende av droger men blev medberoende till mig där han fick utlopp för sitt maktbehov genom att styra mig.
Jag var beroende av kärleken och blev hans medberoende då jag anpassade mig till max för att få kärlek.
Inte så bra resultat.

Nu ska jag säga nåt bra ???

Precis som du berättar har vi haft en fantastisk relation parallellt med denna dysfunktionella delen. Jag är oerhört tacksam för den och jag hade gärna sett att han hade fått ett annat slut. Det har funnits så mycket kärlek mellan oss och den har så klart också gett otroligt mycket. Men missbruket har raserat allt i nuläget. Vilket jag också sagt. Vi har också varit ihop balans när det gäller hur vi ser på relationen. Jag har ju velat utvecklas genom den men han vill bara stå still.

Morgonsol.

” Känslor som kommit upp för mig är en oerhörd sorg över att ja själv inte är fri o frisk faktiskt. Att ja trott att ja fungerat normalt menatt ja också är störd när ja betett mig som medberoende.” = hur ser du detta?
Vad ser du?
Jag har läst att vår tidiga anknytning till våra föräldrar styr i vuxenlivet. Jag har en ambivalent anknytning har jag sett. Det innebär att den kärlek som jag fått har varit villkorad, jag får bara kärlek om jag anpassar mig. Jag har anpassat mig till den yttersta gränsen och A har omedvetet utnyttjat denna sak hos mig. Han har använt mig. Det han har behövt av mig är gränslös kärlek, han ska kunna vara en skitstövel men jag ska inte dra in min kärlek utan anpassa mig. Makten ska han ha. Den har jag inte tagit ifrån honom. Förrän nu. Jag har dragit in kärleken och tagit kontroll över mott liv. Jag ger inte ensidigt längre. Jag har bett om balans men han bryr sig inte. Jag har sett mitt medberoende så.

Morgonsol.
Kommentarer detta:

” Pratade med en fd alkis som jobbar som terapeut. Hon frågade mig : vad ska du med en alkoholist till ? ? Bara rakt ut så. Jaa.. vad ska ja med honom till ? En jävligt bra fråga”. = verkligen!
Att umgås med en påverkad känns sådär...?
Att betala överallt och att han aldrig har ett rött rött öre känns sådär...?
Att ta allt ansvar för att hålla relationen vid liv känns sådär...?

” O när ja gjort allt men han ff dricker. Jag har ingen användning för honom alls faktiskt”. = jag visste inte vad han höll på med i 16 månader. Jag tog stort ansvar. När bruket inte gick att dölja längre utmanade jag honom. Det blev konflikter. Han hatar att bli utsatt för frågor. Han vill styra. Har med kultur och mansroll att göra. Hans kvinnosyn inte min. När bruk fortsatte anmälde jag, Jag kände mig ansvarig för att han skulle leva. Hans familj har delvis stött bort honom. Vi blev sakta vänner igen men var inte ihop som sagt.