Senaste kommentarerna i forumet

Shit vad du ställt upp på honom ! Å han är inte mottaglig. Så tragiskt så tragiskt. Du GÖR RÄTT. Du får inte tillbaka. Du är inte snäll mot dig själv att ge o ge men inte få tillbaka. Balans ska de va mellan ge o ta.

Pratade med en fd alkis som jobbar som terapeut. Hon frågade mig : vad ska du med en alkoholist till ? ? Bara rakt ut så. Jaa.. vad ska ja med honom till ? En jävligt bra fråga. O när ja gjort allt men han ff dricker. Jag har ingen användning för honom alls faktiskt. Krasst men sanningen är så. " Ta hand om dig ist o lista ut vad du behöver " bry dig inte om vad A behöver " det får han klura ut själv. Bästa rådet ja fått.

Känslor som kommit upp för mig är en oerhörd sorg över att ja själv inte är fri o frisk faktiskt. Att ja trott att ja fungerat normalt menatt ja också är störd när ja betett mig som medberoende. Så nu lyssnar ja på.medberoendepodden på spotify. Läser böcker om medberoende o går hos terapeut o pratar med en vän o bearbetar o luskar ut hur ja funkar o ska ändra på det har ja tänkt . Andra känslor är sorgen att det inte blev vi två . ja trodde vi skulle få ett härligt liv ihop. Sen osäkerheten. Vem är han egentligen? Tänk om han är nån annan. Behöver söka mig till trygga människor o framför allt människor ja känner tillit till. Behöver bygga på där.

Känns igen fast inte det där med sjuk för han går till jobbet även om han skulle ha influensa ( inte nu i covid tider dock såklart) Men aa precis världen är emot honom. Det värsta han sa en gång var när det var reklam på tv för krigsdrabbade barn och han började säga : buhu stackars då (ironiskt) och jag då, hur bra liv har jag haft då???

Alltså jag har nog aldrig blivit så irriterad och avtänd på det uttalandet. När jag dagen efter ifrågasatte det där så kom han inte ens ihåg det.... Nä fy fan när jag tänker tillbaka på vissa saker han häver ur sig under fyllan så tror man knappt det är sant. Det värsta för mig är att inte veta om det är så han verkligen tycker eller om alkoholen bara sätter sig på en primitiv del av hjärnan som bara slänger ur sig all skit som möjligt. Det är det som gör mig så tudelad och vet snart inte vad jag ska tro!

Bra och starkt gjort av dig!!! Ja där sa du nåt..känns som han projicerar på mig för fy fan vilka elaka saker han kan säga... fattar inte hur man ens kan vara normal dagen efter som att inget hänt. Han säger inget om inte jag säger nåt. Ibland får man ett sms med en ursäkt.... men sen är det igång igen... Ja jag ska forsätta och ska även gå på AL-anon möten har jag tänkt. JAg hälskar honom verkligen och vill få det att funkar (för minus drickandet har vi en fantastisk relation) men det här kommer man inte orka med...

Åh ja men precis....det är precis så det är! vi har pratat och det känns bättre då han är medveten om problemet, men det gäller ju att ta tag i det också. skönt att detta forum finns...man känner sig helt förstörd.

Vad menar du med dumt? Som han kan göra....ta hand om dig och ert barn ?

Oj. Mormoner. Låter som USA. Kan de ha fler fruar? Som muslimer?
Ser du honom varje dag? Vem kan stötta dig nu?

Morgonsol. Ja detta med uppgivenhet går i vågor. Det finns dagar som allt känns bättre och det finns dagar där hopp finns. självklart älskar man människan man man hatar missbruket. Drogen och alkoholen är ju som en känslomässig partner för den som missbrukar. Missbruket fyller på med självförtroende med mera. Missbruket fyller även på med mår bra känslor. Och fort går det dessutom. Jag har märkt skillnad vid samtal med min partner. Han har kunnat vara jätte sur och 10 minuter efter är han som vanligt igen det vill säga hög på droger. När det gäller alkohol har jag bara lite erfarenhet. Jag har tagit hand om honom en enda gång. Då var han väldigt gråtmild och ankrade i min säng. Jag fick hålla fönster öppet och trots att det var mitt i vintern dessutom. Det stank alkohol. Alkohol bruk är ju mera synligt en droger och tablett missbruk. Alkohol bruk säger man mera utifrån. Det var ju därför det tog så lång tid för mig att upptäcka. Alkoholbruk hade jag upptäckt mycket fortare. Att sätta gränser för sig själv är väldigt svårt när partnern hela tiden struntar i dem. Det gäller att styra sina tankar och känslor och se det bästa både för en själv och för den andre och det högsta bästa som i mitt fall är att släppa honom fullständigt.

Morgonsol. Vilka känslor kommer upp? Hur bearbetar du dem? När jag hade anmält A kände jag stor lättnad. Han var så paranoid då att inget fungerade. Jag tänkte bättre rädda honom än oss. Efter några månader kom ilskan. Han lät mig vara arg. Behandlingen gjorde att jag ville bli vän igen. Han med. Men hans bruk fortsatte. Sorgen blev vardag. När han nu sa att han bara tagit paus kom ilskan tillbaka och sedan tänkte jag, ingen mer sorg. Lämna. Ett tag sa han vi kan vara friends med benefits. Vilka fördelar då? Han fungerar vare sig fysiskt psykiskt eller socialt. Såg bara konflikter framför mig. Och en som ger och en som tar. Enough is enough.

Morgonsol. Pengarna som jag betalat är dock inget utan sammanhang. Han har ju samtidigt lagt alla sina pengar på missbruk. Det svider i efterhand men jag ger ingen skuld till mig eftersom han gått bakom ryggen. Att bli sviken och bedragen blir förstås mycket värre. Pengar är en sak. Svek ett annat.

Tack för inlägget Hanonah. Vi bor fortfarande i hans land långt från min familj vilket känns tungt. Hans familj är mormoner.
Vi bor separat för tillfället vilket känns skönt men hans droganvändning har ökat den senaste veckan och jag oroar mig för att han ska göra något dumt. Känner att jag hela tiden måste kolla till han att han lever fortfarande. Vill ju inte att mitt barn ska mista sin pappa.

Morgonsol. Jag har gett mig ljus och försökte dra in A i det. Men han tog bara in mörker. Lyckades dock hålla ljuset vid liv, själv då förstås. Om jag bjöd med honom till badhuset rökte han (hasch) innan och orkade med besöket men sedan blev han en surgubbe på väg hem. Som exempel. Jag har även köpt spikmatta till honom och erbjudit mig visa yoga, vi har besökt många spa. Resor som jag bekostat eftersom han studerat. Han skulle ge tillbaka nån gång men...nej.

Snälla, jag vet inte riktigt vart jag ska vända mig och skriver därför här.
När är blir alkohol intaget ett missbruk/problem?
Min sambo, enligt mig, dricker alldeles för mycket. Det är MINST en starköl om dagen, är det så att han inte har en öl hemma så måste han exempelvis ta en rom.
Vet han att han är ledig dagen efter (han är egen så kan välja lite ibland) så går han och köper på sig en kasse som han dricker upp samma kväll. Det är ALLTID öl på helgerna ca 6-10 stycken om vi bara sitter hemma. Är det fest så har han inget stopp tills att han blir alldeles för packad och måste åka hem eller så försöker han få tag på narkotika så han ska bli "pigg" och kan festa vidare. Detta är självklart inget som jag accepterar och vi har haft oändliga bråk om detta.
Han blir även elak när han druckit och slänger ur sig så onödiga saker som sårar. Han tar dumma beslut när han dricker och tänker inte på konsekvenserna av det. När han dricker så skyller han ibland på att han inte mår bra, eller att jag är orsaken, eller att det är fest, eller att det är helg osv. Ni förstår.
Jag är själv uppväxt med föräldrar med alkoholism och de drack inte ens varje dag eller varje helg men var ändå alkoholister.
När jag säger att jag tycker detta börjar bli ett problem så är det mig det är fel på? Är jag helt ute och cyklar eller finns det nåt i min text som talar för att jag har rätt?

Jag frågade ofta vad har du gjort för mig. Jag fick inget svar. Ingen handling.
Då min A är invandrad behöver han mycket stöd. Jag är empatisk och har inte haft svårt att ge stöd.
Han är intelligent och lär fort. Missbruket har dock gjort honom seg, han sover 18 timmar per dygn, går inte ut, umgås bara i sociala medier. Utmanar inte sig själv. Gör endast det ”han vill”. Blir sur om man utmanar.
Har försökt spegla honom, han ser inget i spegeln. Jag är tom utbildad i MI dvs motiverande samtal. Jag har haft verktyg, men samtidigt som jag speglat har jag satt mig själv i bakgrunden. I sommar har det släppt och då har jag vågat vara arg. Men inte om han är påverkad. Då blir han agiterande. Har du upplevt det? Tror det hör till tablett missbruket.

Morgonsol. Jag har tillåtit mig att gråta massor. Jag bor ju själv så det är bara att släppa fram det. Sorgen över en förlorad kärlek, sorgen över en partner med kidnappad hjärna. Sorgen över brusten tillit. Idag köndevjag att jag ville vara glad igen. Plötsligt. En period dejtade jag andra men bara fika etc. Märkte att det la sorgen på hyllan men bara tillfälligt. Sista månaderna har jag bara tagit hand om mig själv. Mycket badhus tills de stängde.

Vet. Det kommer ju upp känslor som är jävligt otrevliga o obehagliga. Men desto större anledning att hålla sig ifrån A tänker ja. Hur ska dom här känslorna annars ges tid att komma fram när man är upptagen med A?

Vi ska va ge oss själva det ljus våra liv förtjänar. Vi gjort allt för en annan men har vi gjort allt för oss själva?

Morgonsol, att möta egna rädslor är en ångest fylld sak. Man vet inte vad som kommer upp. Sorgen är stor ja. Sorg att se en människa brytas ner och vara sjuk. Och bli mindre och mindre intelligent! Min A är ung och vacker, men lögnerna står som spön i backen runt honom. Hans manipulationer är lockande men löften tomma. Han drar till sig kvinnor men är oerhört svartsjuk om jag skulle hälsa på någon av manskön. Det blir så ojämställt och fult.
Kommunikationen fungerar inte utan hindras hela tiden för hans ilska och behov av makt.
Medan vi har setts har han ibland visat upp små ljus punkter av hopp för att nästa dag vara utslagen igen. Det går inte att förutse framtiden mer än att det skulle bli mer av samma sak om vi höll ihop ff. Vi har försökt vara bara vänner men vem kan vara vän med en i missbruk? Det är ju lika illa eftersom vi tycker om varandra i botten.

Ville kommentera detta Morgonsol, det ligger mycket klokhet i detta.

” Ja har kommit till slutsatsen genom att upplevt det ja upplevt tidigare i vår relation att om ja inte fjärmar mig från honom blir ja inte läkt själv utan avbruten i mitt eget sorgearbete. Det blir oroligt o dagar fylls med ångest. =
Exakt! Jag blir definitivt en sämre version av mig själv, ger ingen för gammal ost.

”Vad finns det för mening med det ? Vad till- för det mig eller A? Det förstör både veckan och på lång sikt har det varken hjälpt mig eller honom mot o må bättre” = detta att ta ansvar för båda är tufft....mycket tufft...de man balla ur hela tiden men vi ska hålla igen och vara kloka...och agera därefter. ??❤️

Ja har bestämt mig för att ja tänker möta mig själv nu i varenda jävla känsla. Förstå mig. Älska mig. Ja vill bli hel.

Vi får möta våra egna rädslor, känslor osv när vi håller oss undan från missbruket. Ta ansvar för oss själva. Vi kan finnas för varandra här. Stötta. Lyssna. Skriva här. Dom blir inte friskare av att vi lägger oss i deras liv o inte vi av att de upptar vårat liv med oro o destruktivitet

Så klokt du skriver ! Ja vi kan. Tillsammans är vi starka.

Ja har kommit till slutsatsen genom att upplevt det ja upplevt tidigare i vår relation att om ja inte fjärmar mig från honom blir ja inte läkt själv utan avbruten i mitt eget sorgearbete. Det blir oroligt o dagar fylls med ångest. Vad finns det för mening med det ? Vad till- för det mig eller A? Det förstör både veckan och på lång sikt har det varken hjälpt mig eller honom mot o må bättre.

Morgonsol! Vaknade i morse och hade fått nog. Har mediterat, gjort yoga, simmat, gått på vattengympa, promenerat, pratat med andra i 1.5 års tid, allt för att hålla mig uppe och må bra. Ditt agerande att blockera är också mitt nu; det känns inte ens konstigt! Som att känna att navelsträngspluppen faller. Jag vet inte om jag älskar honom ännu. Kanske. Men jag insåg plötsligt att jag inte har ork och tid att lägga på oss och honom längre. Han har haft lättare att släppa mig och har inte svarat på mina sms de senaste dagarna, han är säkert i bruk. Kunde höra hans elakhet i stämman i telefon i söndags. Om han följer sin drog cykel lär han vara ynklig och svag inom några veckor. Det gäller att hålla ut. Vi ska hålla ut!!!! Då kommer nästa utmaning, att hålla distansen iaf. Vi klarar det! Nu ska jag jobba, jobbar på distans sedan i mars. Det har varit så jobbigt att ha denna process hemma ensam med Corona runt sig också. Jag har behövt den närhet han har gett mig. Det finns soliga dagar också du vet Morgonsol. Det var av en slump jag hittade detta forum, har tidigare haft Droghjälpen som stöd under en period några månader förra året. Ringde dem häromdagen. Tror de är trötta på mig ?. Jag kände att nu måste du agera. Liksom jag gjorde det av kärlek, när jag anmälde honom i våras, gör jag detta av kärlek, mest till mig själv men också honom. Jag är stark. Det är du med! ?

Hanonah . Man ska tycka om sig själv lika mycket eller mer. Är helt med dig . Å hänga upp mig på A är lika fel som att A hänger upp sig på mig. Han sagt " om vi bodde ihop skulle ja inte dricka" yea, right . Han tror det på fullaste allvar. Men ja behöver tycka om mig o det ja gör. Leva ett liv ja trivs med. Han är inte nyckeln till hela mitt liv? en illusion. Som ser ut nu är han ju falsk o elak o gränsöverskridande o energiutsugande. Är det lyckan ja saknar? Knappast.

Din A har varit flitig i att lyckas klampa över dina gränser. Jobbigt!! Sen är det ju så att har man empati så gör man sånt du gjorde. Lät honom sova hos dig trots onykter osv. Det är ju dom innersta medmänskliga drifterna som kickar igång . Att säga Nej till en alkis handlar delvis om att gå emot allt det vad ja anser är medmänsklighet egentligen. Som att stötta när ledsen, lyssna, osv.

Han har AA och en annan grupp att prata i. Sen en enskild Aterapeut.

Nej dom har ingen koll alls. O det är väl kanske så att genom att släppavtaget inser de att de inte har koll. Som vi som medberoende. Ja mått så dåligt fleradar när ja börjat släppa taget o inser ja är maktlös in för A. Nu ska ja lära mig hantera mitt liv efter hur ja är som medberoende. Det är också att släppa kontrollen. Helt plötsligt vet ja inte vad ja ska göra . Hamnar i ett ingemansland .

Hej, hoppas att jag inte startar en ny tråd för befintligt ämne.

Min närstående är på behandlingshem och kommer ut efter årets slut.
Äntligen, kände jag när det blev av, äntligen är mardrömmen över och allt kommer ordna sig.
Men dessvärre så börjar jag reflektera över vårt förhållande i negativa termer nu när jag varit ensam i några veckor... Hur känner jag egentligen, kan vi få vara nykära på riktigt nu? Varför är hon fortfarande så orkeslös, sur och nere när hon kommer hem på permission? Var det abstinensen eller mår vårt förhållande egentligen väldigt dåligt, var det kanske inte alkoholens fel utan att det helt enkelt aldrig blir bra? Kommer hon vilja återuppbygga vårt förhållande, som jag bad om på anhörigdagarna på behandlingshemmet? Tänk om den här behandlingen inte heller hjälpte, att hon efter några månader återgår i missbruk eller börjar pressa mig om giftermål, kommer jag våga vara ärlig eller kommer jag gå med på giftermål av ren rädsla eller längtan efter stabilitet?
Missförstå mig inte, jag vet att hon säkert har lite PAA och att omställningen från behandlingshem till att vara hemma med små barn säkert är mycket stor. Men ibland undrar jag om vi kanske inte kommer hitta tillbaka till varandra, att det kanske blir separation när hon kommer ut? Kort sagt så är det jag som känner mig nedstämd och illa till mods, jag har haft väldigt fin hjälp av min Al-anongrupp som tipsade om att ta en dag i taget, men har ni några andra tips på hur man får tillbaka glädje och hopp när modet sviker? Jag vill försöka mota bort min inre osäkerhet och vånda på något sätt...

De har såklart ingen kontroll men de är duktiga på att kontrollera andras beteende via missbruket och lögnerna.

Var fick han stöd mer?