Senaste kommentarerna i forumet

Lycka till ! Hoppas det går bra för dig ❤

Tack Skrållan och Azalea ?, det känns bättre nu. Vet ju att jag gör så gott jag kan ... Kommer som du gjorde, Skrållan, att säga till honom att jag aldrig mer tänker köpa någon alkohol till honom.
Kram. ?

Jag sms mannen ikväll om att komma till mig på förmiddagen för att prata ut det praktiska och framtid, han svarade att han kommer. Mådde så dåligt idag, vet inte varför men har känt så sedan förra söndagen, känslan av att jag orkar inte mer. Känslomässigt slut, mycket på jobb då jag är arbetsgivare, sorgen över den här tiden och allra mest känslan av att ha misslyckats och att han har träffat en ny. Vi är märkliga vi människor, han har sjukdomen och har betett sig svinaktigt men det är jag som tycker jag misslyckats. Rädd att jag kliver in i medberoendet bara han kommer hit, med frågor hur mår du, har du ont blabla. När jag (tror) jag vill säga att jag vill skiljas och att han ska lösa ut mig... Det säger gärna, känslomässigt har jag inte en aning, vill ju så gärna träffa mannen jag sa ja till, vår förälskelse hann inte ta slut, vårt liv tillsammans blev bara skit pga av den där jävla sjukdomen. Läser på andra sidan, man behöver ju inte vara ett rikssvin dygnet runt bara för att man har en beroende sjukdom. Usch håller tummarna att det blir bra i morgon, att jag kan läsa in känna in och låta han ta ansvar också över samtalet. Tänkte ju inte höra av mig, ville han skulle göra det men icke, så det ligger inte för mig för jag vill reda ut, få bli befriad från mina lån och frikopplad. ?

Till mannens arbetsgivare kom det fram då maken kört onykter mitt på ljusa dan och en arbetskamrat till honom fick veta det, jag har själv pratat med arbetsgivaren och bekräftat problemet. Men då säger arbetsgivaren att det är svårt då han inte har varit onykter på arbetet, vet inte hur det funkar det här.... visst borde väl arbetsgivaren ta tag i det ändå?

Har också köpt till min man tidigare, när vi levde ihop. Ibland blir det så. Vet att jag kände att Inget kunde göra honom så glad, som när jag köpt öl.
Men sedan kom jag på att det tog så mycket på mig, jag fick sådan ångest, så jag lovade mig själv, och sa även till min man, jag kommer aldrig mer köpa någon alkohol till dig. Och det höll jag sen.
Men Tröttiz, det händer för alla tror jag. Släpp det, som Azalea skriver. Ta nya tag. Vi gör så gott vi kan.

Du är inte vek alls. Jag känner igen det och har gjort detsamma flera gånger. Vissa situationer är svåra och vi gör ett val som inte riktigt är vårt eget väl men fullt förståeligt .

Kram Azalea?

Ofta på dig Bestemor och hoppas också att du har landat lite och fått det lite lugnare.
Massvis med kramar?Azalea

PS. Sov i min hängmatta natten till advent? Det var en upplevelse DS

Precis då kände jag det också när det var gjort. En sten släppte och det var skönt att äntligen vara ärlig.
De hade tydligen märkt att det var någonting och det var bara bra att du drog fram problemet i ljuset så de har en chans att göra något åt det. En som dricker ber ju sällan själv om hjälpen.
Så ge dig själv en kram idag, ta ett par djupa andetag och var nöjd med din dag.

Kram och njut av kvällen?Azalea

Svår sits du befinner dig i. Dricker han varje dag nu så har det gått långt. För egen del vad gäller sätta gränser lyckades ja inte ens med det på distans! Ja sagt att han får inte ringa mig onykter. Det var en gräns för mig eftersom det är obehagligt när han är bedövad o säger saker som sårar . Men han lyckades inte hålla den gränsen så blockerade honom otaliga gånger. Då blev han ledsen o tyckte ja var hård. Vadå ? För att ja inte vill bli sårad av ett fyllo. Nä. Egoismen i sjukdomen bara som talar. Ja insett att sjukdomen är väldigt stark i min A därför valt att lämna därför han kan inte hålla sig utanför de gränser ja sagt ja behöver för att inte må dåligt.

Jag vet inte om det här blev rätt som tråd men jag chansar.

Jag är gift sedan 12 år med en man som under lång tid har druckit mer och mer. Senaste året dricker han varje dag och det är inte lite. Pandemin har ju möjliggjort det ännu mer än tidigare då han kunnat jobba hemma.

Förutom alkoholen har vi haft svårt tidigare då han har utmattningssyndrom sedan flera år tillbaka. Det har gjort att han inte orkat köra sonen till träningar, handla osv. Jag har alltså skött det mesta och det har ju möjliggjort hans drickande ännu mer.

I början av juli klarade jag inte mer (jag har pratat med honom många gånger tidigare ) och sa att han måste söka hjälp innan juli var slut annars kunde jag inte bo med honom. Inget hände så klart. 3 dagar in i augusti ringde han beroendemottagningen men det har inte blivit bättre, han dricker fortfarande varje dag. Han äter Campral men jag ser inte att den hjälper alls.

Jag brottas med hur jag ska sätta gränser och hur det inte ska drabba vår tio-åring mer än ett det redan gör. Jag skulle vilja säga att han får sköta skjutsen till träningarna men samtidigt vet jag ju att det inte kommer att funka mer än nån enstaka gång, sen får jag ett sms på dagen om att han inte sovit (och druckit) och då inte orkar skjutsa. Då blir sonen drabbad av att han inte får komma till träningen, inte maken.

Hur sätter man gränser egentligen? Jag har sagt att jag inte sover i samma sovrum med honom när han har druckit, att jag inte kan hjälpa honom när han dricker.

Jag vet inte om det här blev förståeligt men jag hoppas det. Om någon har några råd så tar jag tacksamt emot dem.

Bra fråga...
Jag tror man börjar med att vara stöttande. Så är man det tills man inser att det inte går längre. Då väljer man den andra vägen.

Vi är ju alla olika och det tar olika lång tid att komma fram till ens egen lösning. Är det barn med i bilden är det nog miljoner gånger svårare...

Aeromagnus visst går det om man vill. Han verkar inte fatta att allt ligger på honom . Han säger att han vet men ja vet i fasen. Alla poletter har inte ramlat ner än o ja har i alla fall inte tid o ork o vänta mer nu. Den energi han suger är inte nådig. Ja lever på mitt liv. Vi ska inte ha kontakt nu. Känns fantastiskt skönt. Ja kan få lugn o ro o han har ingen som tjatar på honom. Om han tillfrisknar i framtiden vet inte ja. Han är vuxen o får ta ansvar för sitt liv. Ja tar bara ansvar för mitt nu .

Tack snälla, tårarna bara rinner av att läsa era inlägg. ♡♡♡
Tack för stöd och pepp! Det är så otroligt skönt att inte vara ensam i det här. Hoppas jag slipper bli indragen mer nu...

Det var modigt gjort, och helt rätt! Att hålla tyst är inte att hjälpa någon. Håller med Självomhändertagande att du ska vara extra snäll mot dig själv, det du har gjort kräver mycket mental energi.

Kram ?

Hej igen. Ja jag drack ju ite för jag mådde psykiskt dåligt. Jag drack för att det var ett skönt rus och jag slapp de få bekymmer jag hade. Jag har gått hos psykolog för att kartlägga varför det gick. Jag gick på AA men mitt mål vara att inte dricka för då är allt så mycket bättre. Jag sticker ut hakan lite. Vill man så klarar man det med lite hjälp. Jag kartlade varför jag drack så gott jag kunde och sedan så undvek jag alkohol. Trist på hans lever för antabus är ju ett gift liksom alkohol.
Din särbo vill inte/kan inte sluta dricka och verkar inte ha motivation eller vilja att bryta ens med hjälp om man tolkar det du skriver. Jag tror nog att du själv vet vad det bästa för dig är.

Det var bra gjort av dig. Var extra omtänksam om dig själv idag. Det kan kosta energi efter denna urladdning. Du har funderat på detta, använt din tid. Det tar energi att tänka, det tar energi att göra och det tar energi att landa. Så omfamna dig själv med så mycket varsamhet, godhet och snällhet.
Du har gjort en bra sak. För honom. Det enda riktiga.

Nu har jag pratat med hans chef. Är helt darrig men det är så skönt att ha det gjort ? Vilken urladdning!!!

Hen var medveten om hans problem men trodde att de hade upphört för ett år sen. Tydligen har det varit mycket trassel med honom och han hade då skyllt på att han skilde sig och att det var stressigt. Hen visste inte att han haft alkoholproblem tidigare.

I förra veckan när han ballade ur så hade han tydligen "försovit sig" och missat möten. Hen tolkade det som en varningssignal också men visste inte att han drack igen.

Så nu är det gjort, nu är bördan borta. Ska försöka djupandas lite nu och lugna mig lite. Det var ett bra samtal men fy så jobbigt att behöva diskutera någons missbruk.

Tack alla för ert stöd ❤

Tack för ditt svar. Det är inte så svart eller vitt som man ofta tror. Jag är glad över att höra att det löst sig så bra för dig och i din livssituation. Och att man kan vara nöjd och lycklig med sin partner trots hinder.

Jag har haft svårt att acceptera att det alltid kommer vara ett problem i något omfattning, även när han inte dricker. Jag ville förut bara att han skulle bli frisk och att allt skulle bli som vanligt.

Jag känner mig osäker på om jag gjort rätt eller fel nu. Jag vet att vi hade haft en trevlig nykter vecka med barnen om jag inte bett honom åka iväg som jag nu gjort. Men jag är också trött på att inte kunna lita på honom och det var ett krav han visste om. Nykter hemma med barnen, annars ut. Jag har kompromissat och antagligen möjliggjort mycket för honom genom åren, och känner mig mer redo att vara hård. Även om en förändring måste komma inifrån finns det sådant han inte kan komma undan med om han vill vara här hemma med oss.

den frågan har knappast ett generellt svar. Du får nog se dig i spegeln och fråga ärligt vad han betyder för dig. Hur mycket du är beredd att investera i relationen. Jag tror att för de flesta ingår återfall längs vägen till stabil nykterhet.
Jag har skrivit här i precis den situationen - dock, inte heller min man tog inte till sig kravet på nykterhet innan jag gick i avsikt att lämna honom. Då valde han att välja bort alkoholen. Efter ett och ett halvt år i det närmaste helt nykter, med några återfall likt det du beskriver, tog han ett rejält återfall och började därefter på AA och har sen dess, vad jag vet, varit helt nykter.
Men - det handlar inte enbart om att vara utan alkohol. Beroendet finns innästlat i hela livshållningen. Det som benämns tankebesatthet. Beroendet kommer också gärna till uttryck i andra utlopp.
Jag lever fortfarande med min ’mullegubbe’ - alldeles i dagarna är det tio år sen jag lämnade honom och gick tillbaka. Jag har överlämnat ansvaret för hans liv, alla val och beslut till honom och lever idag i hög utsträckning mitt eget liv med egna val men inom ramen för vårt äktenskap och gemenskap. Jag är tacksam över hur jag har det idag. Vårt liv är inte alltid enkelt men ärligare och gemenskapen är stark.
Jag känner igen det du skriver om olika råd och förhållningssätt. Jag har skrivit mycket här men sällan gett råd. Mest för att mänskor måste hitta sin egen väg. Ofta har jag tipsat om Alanon som jag haft stor hjälp av samt att fortsätta läsa och skriva här. Det hjälper en att se klarare på den egna situationen. Några gånger har det varit situationer då jag och andra verkligen både gett rådet och bett personer att lämna, för egen och barns trygghet.
Långt svar utan svar... Fortsätt läsa och skriva här (det vanliga rådet från mig). Läs också på de andra sidorna, jag har lärt mig mest av de som har problem med alkohol, att hålla sig nyktra. Gå gärna på Alanon och öppna AA-möten - båda finns nu online.
Allt gott! Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv - glöm aldrig det! / mt

Jag tycker att det är så olika när man läser i trådar för anhöriga respektive beroende. I trådar för den beroende står det ofta att det är a och o att de har en förstående partner som hjälper dem i rätt riktning etc. Att man stöttar och inte skammar dem vid ett återfall etc. Men i anhöriggrupper ser jag mer rekommendationer att lämna, för att de utnyttjar och manipulerar och aldrig slutar om de inte slängs ut.

Jag gjorde så för ett par månader sen. Skickade min sambo till ett hotell för att det fick räcka med att dricka hemma framför barnen. När han kom tillbaka hade han anmält sig till ett program som han följt sen dess. Igår kom han hem från gymmet och hade druckit, (märklig kombination kan man tycka, men han gick nog till en pizzeria efteråt) sen ljög han om det. Idag erkände han det och att det hänt en gång förut, som jag misstänkt.

I hans program står det att sådant kan hända och att man inte ska bli nedslagen för det, utan ta nya tag och fortsätta på den nyktra banan. Men för mig som inte vill dela mitt liv med honom som onykter och dessutom inte vill känna mig osäker när han går ut. Ska jag stötta eller be honom flytta ut vid en sådan händelse?

Han har givetvis bett om ursäkt. Sagt att han är ledsen för både min och sin egen skull och att han är fast besluten om att inte ha det såhär. Säger att det var därför han berättade idag, istället för att föra mig bakom ljuset. (Vilket nog hade fungerat då han inte luktade alkohol och betedde sig ganska normalt. Det var småsaker som fick mig att reagera.)

Jag har markerat hårt idag och sagt att jag kanske vill att han flyttar ut. Han vill laga mat och umgås med barnen, fortsätta renovera på vårt hus etc. Men jag vet inte, för jag får olika råd beroende av perspektivet på artiklarna.

Jag träffade min man utomlands för 7 år sedan och efter att vi haft ett distans förhållande i 6 månader bestämde jag/vi att jag skulle flytta till hans land. Det kändes spännande och jag var över öronen förälskad i honom så det spelade ingen roll att jag inte kände någon annan i detta land! Han var min dröm man och inget kunde väl gå fel....

Jag har alltid varit open minded och när vi träffades på bar för första gången utomlands så erbjöd han mig droger och jag testade för första gången. Det kändes ganska oskyldigt och jag litade på honom. Han sa att han bara gjorde det mycket sällan så tänkte inte mycket på det. Allt annat med honom verkade så moget, ansvarfullt och vuxet. (Han är 7 år äldre). Under vårt distans förhållande skrev vi långa mejl till varandra och jag kände mig så sedd och uppskattad. Han var så smart och rolig och jag såg verkligen upp till honom.

Första tiden efter jag flyttat tills han land var underbar.vi var så kära och jag hjälpte honom med hans företag. Det var så kul att jobba tillsammans men tänkte inte då på att det kanske inte var så nyttigt att vi spenderade varje minut med varandra. Jag hade svårt att hitta kompisar och tydde mig mycket till honom. Han kommer från en mycket religiös bakgrund och lämnade religionen som 18 åring. Hans relation med resten av familjen var ok men inte nära på något sätt och vi såg dem sällan.

Vi hade ett väldigt aktivt och spännande sexliv och ibland brukade vi använda droger för att "spice it up". Han använde aldrig kondom eftersom han inte tyckte om det och jag glömde alltid ta mina piller. Så inte så konstigt att jag blev gravid 1 år efter flytten. Vi verkade vara på samma sida och bestämde att vi skulle behålla barnet. Men sedan blev det mycket stress med hans företag och jag började märka att han använda droger när han var stressad. Det tillsammans med porr. Jag gjorde ju inte droger med honom längre på grund av graviditeten. Första chocken kom när han plötsligt en dag anklagade mig för att ha bestämt mig för att behålla barnet bakom hans rygg och att det bara kommer innebära mer stress för honom. Så jag kände mig skyldig och litade inte på mina egna minnen över vad som skett. Det kändes väldigt ensamt under hela graviditeten. Vi hade inte mycket sexliv under graviditeten eftersom han inte blev påtänd på min gravida kropp. Dagen jag födde åkte han hem och tog droger. Min magkänsla sa att något var fel men ibland var han samma man som jag blev kär i och jag ursäktade hans beteende på stressen och senare hans depression. Som jag delvis kände mig skyldig för eftersom jag lagt till på mer stress med ett barn och eftersom jag inte gav honom vad han ville ha utav förhållandet. Efter vi fått vårt barn föll han i en djup depression och ju mer ansvar jag tog på mig destu värre verkade hans depression och beroende bli. Han började säga elaka saker som att jag inte var så intressant och klok som han trodde. Och att jag ljugit när vi först träffats. Jag började förfråga allt. Min självkänsla var i botten och jag försökte göra mer och mer för att bevisa att jag var en bra fru och en bra mamma. Jag kände även mycket empati för honom och den depression han kände. Han hade ju haft det tufft i uppväxten och sedan mycket stress med företaget. Så det slutade att jag tog över nästan allt ansvar för företaget. Kanske delvis pågrund av mitt kontrollbehov - om jag inte gör något kommer vi inte ha tillräckligt med pengar för hyran nästa månad typ. Och
under den här tiden kändes det som att jag inte kunde prata med någon. Hans förhållande med hans religiösa familj var ju komplicerat. Och jag ville ju inte att någon skulle tycka illa om honom. När vi hade det bra lovade han att han skulle ta tag i beroendet och bli bättre. Jag trodde på honom i 5 år. Sedan fick jag nog.
Berättade till en kompis vilket kändes så himla befriande. Men han blev jättearg och hans beroende blev värre. Det spelade ingen roll att jag försökte sätta upp ultimatum. Jag lät honom tänja på mina gränser. Men jag började också se de negativa konsekvenserna han hade på sin son och vårt gemensamma barn så jag åkte hem till mina föräldrar med vårt barn en längre tid för lite andningsrum och för att kunna se klart och göra en plan. Under den tiden åkte han in på sjukhus två gånger. Jag berättade för första gången för hans bror om beroendet för jag kände att det vara fara för min mans liv och jag kunde inte bära allt själv. Hans bror har vart underbart och hjälpt mycket. Men min man skäms och tar inte emot allt stöd. Men ibland säger han att jag försöker stjäla hans familj från honom om jag kontaktar dem och ber om stöd.
Sedan jag kom tillbaka från mina föräldrar för ett par månader sedan har vi bott separerade till och från. Försöker ta mig ur medberoendet men det är så lätt att falla dit. Vi har haft fina stunder sedan jag kommit tillbaka men det verkar som att varje gång som jag förlåter och öppnar upp går han bakom ryggen på mig igen. Jag vill så tro att han kan bli bättre, han är ju en sån underbar och engagerad pappa när han är nykter. Mycket bättre än min någonsin var. Känner tyngden av mitt beslut. Ska jag lämna honom för alltid? var kommer mitt hem vara då? Kommer jag vara den som splittrar vår familj? Jag vet att det är bäst för vårt barn att jag lämnar om min mans beroende inte blir bättre men samtidigt kommer hen inte förstå det nu.

Förlåt det blev långt....men har inte delat det här med många. Inte ens min familj vet hela sanningen.

Hur har du det? Tänker på dig och hoppas då du funnit lite sinnesro ändå i ditt kaos ?

Känner mig som världens svagaste anhörig. Köpte alkohol till en med beroendeproblematik. Var orolig över följderna av att säga nej. Men känner mig så hemsk att jag köpte.. ? Klandrar mig själv något enormt.

Så mycket insikter som trillar in nu. Sen ja accepterade att ja är sjuk själv i hur ja agerar - mitt medberoendebeteende så känner ja första gången på länge att ja tycker ja är viktig. Att ja faktiskt har gått förlorad genom missbruk o psykisk ohälsa av närstående i mitt liv. Min person är delvis begravd. Så var det inte tänkt ffån början! Att min person skulle begravas. Ja vill finnas till som alla andra som är friska o välmående och vad kan ja bidra med när ja utgår från mina känslor o behov? Utan att leva mitt liv genom nån annan. / bredvid nån annan. Vill framåt !!!

Det är däråt ja strävar nu. Hitta mitt egenvärde. Ja klarar mig utan en man ! Definitivt utan en man som trycker ner mig. Vad tillför det mitt liv? Stärker ja min självkänsla genom att prata med en person sjuk i alkoholism? Nej. Inte alls. Utan ja stärker mig genom att säga nej, tack ! Du kan skälla o gapa men inte på mig. Ja har fått ett liv. Ska ja låta en annan människa förstöra det pga att han är sjuk ? Hallå ?! Höj din blick lilla Morgonsol. Du är värdefull❤?