Senaste kommentarerna i forumet

Tack för att du tänker på mig! Jag går här och våndas över att prata med hans chef, ska göra det i morgon. Behöver få ut det känner jag, lämna över "ansvaret". Känns viktigt att någon annan bär den här bördan.
Hade velat göra det i fredags men chefen var inte på jobbet då, jag var helt förberedd på att gå in på hens rum. Nu får jag ta det på telefon men det gör väl inget.

Ska bli så skönt när det är gjort... ?

Tänker på dig och hoppas att du har en fin advent.
Har du pratat med hans chef än? Jag drog mig för det men det var en stor lättnad efteråt att lämna över ett ansvar till dem.
Förhoppningsvis sätter de ihop en rehab till honom och han kommer säkert även krävas på blodprov 1 gång i månaden. Peth-prov.
Det är det snällaste vi kan göra för dem, att berätta. Då får de en chans att vakna och få hjälp, med det förhoppningsvis komma till insikt.

Kram till dig?Azalea

Nordäng67
Ja lät alla känslor komma. Inte gå på impuls o kasta mig över papper o penna o svara ! Tänkte att svara nu inte när ja är i en känsla utan vänta lite o känn efter vad ja vill. Vill ja ens svara? Eller svarar ja för hans skull? Osvosv. Som du säger. Dansen kan dansas vidare om ja inte passar mig o det vill ja INTE. Klarar inte det mer. Men ja svarade på brevet via mail o beskrev hur ja känner. Blev faktiskt bemött i det med förståelse. Han vet hur ja kämpat för honom o han ska lämna mig ifred . Båda ska jobba med sitt så får vi se när vi båda är friska om vi har nåt att bygga på. Ja längtar efter o ta mitt liv på allvar o kunna fokusera på mig o dottern fullt ut. Ingen A som skrämmer eller är elak. Som dränerar mig på energi. Stopp där nu. Leva för mig nu !

Du och många här är så kloka. Denna fråga som du tog till dig av en artikel " Varför sa jag ja till detta?". Den frågan jobbade jag med i många år och den frågan behöver vi alla ställa oss.
Jag säger ofta till människor "Hur vill du ha det i livet ditt?" efter att jag själv ställt mig den och jag antar att den kommer från en psykolog som hjälpte mig för några år sedan.
Trevlig första advent och stor kram!

Läste en intressant artikel skriven av en terapeut. Stod mycket tänkvärt och fastnade för en sak som passade mig eftersom det var väldigt konkret. När man överväldigas av känslor och inte riktigt kan sortera: ställ frågor till dig själv som börjar med varför och svara dig själv på dom. Fortsätt fråga tills det inte finns mer att fråga. Då har man förhoppningsvis nått det som det hela bottnar i, pudelns kärna så att säga. Frågor man kan ställa sig är tex: Varför känner jag så här? Varför reagerar jag på detta? Varför sa jag ja till detta? Frågorna man ställer skall också kunna besvaras av mig själv, med andra ord ligga inom mitt område av kontroll.
Ej relevanta frågor är tex Varför håller han inte sina löften? Varför super han? Dom frågorna kan man själv inte svara på utan skapar bara känslor av frustration och kontrollförlust. Kändes som något bra och förhållandevis enkelt att ta till så ville dela med mig! Kram och trevlig första advent ?

Oj nu skrev vi samtidigt ☺️ det gjorde inget att du svarade i min tråd, bara bra och intressant att läsa det du skriver. Kram

Så himla sant det du skriver om att man är i olika faser och har olika behov. Att tillfriskna är en lång process och man måste gå alla stegen i rätt riktning. Ofta har jag med stor frustration önskat att jag skall vakna frisk. Det är en bitvis jobbig process att vända fokus till sig själv och jobba med sig själv. Man har ju varit van vid att "jobba med andras problem". Härligt att höra om ditt gedigna arbete med dig själv. Kram

Det var inte meningen att skriva svar till Morgonsol i din tråd i natt. Gick in här när jag inte kunde somna om. Och orsaken var ju att jag svarade mitt ex när han ringer på Facebook. Visste inte ens att det gick och ringa via facebook. Vilken utveckling. Jag kände ingenting, inte arghet, inte sorg, ingen känsla av att få honom in på någon rätt väg. Det enda jag önskar honom är att hans bror och han ska försonas och bli goda bröder igen. Och att föräldrarna ska slippa lida.
Läser dina ord till Exhale "Tror många förhållanden egentligen i grund och botten bygger på en rädsla för att vara ensamma." och jag ser hur rätt du har. Jag träffade ju en man som jag upplever desperat. Han ville att jag skulle flytta in hos honom efter 3 veckor och nu förstår jag att det är rädslan för att vara ensam som får människor att vilja styra, manipulera eller kontrollera andra. Jag klarar mig själv och jag antar att jag ska leva ensam länge. Nu förstår jag verkligen människor som väljer att leva ensamma. För om det är rädslan som får människor att bo tillsammans då är det illa. För båda parterna Om det bara är för ens eget ego. Att välja att leva med en annan människa under samma tak kräver att båda lyssnar på varandra och respekterar varandras behov. Och då är det bra om båda människorna är friska. Och vem är frisk, egentligen. Med en glimt tänker jag. Vi har alla tillkortakommanden som är ok att acceptera så länge ingen utnyttjar eller missbrukar den andres snällhet eller oförmåga att sätta gränser. Hoppas att du mår gott!
Kram till dig.

Precis Som Backen123 säger, så gjorde jag.
Jag föreställde mig hur jag ville ha ser och vad jag skulle vilja göra när jag hade lämnat.
Det kändes skönt att ha något att planera inför men jag hade ännu inte pressen på mig att bestämma mig. Lät bara tankarna vandra fritt och drömma om ett liv som jag själv bestämmer över och inte tvingas vänta och hoppas på en bra, nykter dag.
All denna besvikelse varje gång han var full eller otrevlig när vi egentligen skulle gått på kalas eller åkt iväg någonstans.

Jag tänkte och planerade länge och sen en dag så var jag plötsligt klar och hade blivit stärkt av mina tankar framåt. Då lämnade jag in om skilsmässa!
Vi är ännu inte klara med bodelning men jag har bestämt mig och går aldrig tillbaka.

Tänk, planera, önska och ta hand om dig själv så blir du starkare.

Kramar ?Azalea

Känner igen mig i det där du skriver på slutet "hur snabbt kan man komma ur balans'. Så var det för mig också när jag hade avslutat mitt förhållande med en man som drack. Hade jag ingen kontakt kände jag mig stark men ett samtal med honom så var jag tillbaka på ruta ett. Att distansera sig är nog väldigt bra och kanske helt nödvändigt för att kunna jobba med sitt eget tillfrisknande. Jag själv är medberoende sedan barnsben så jag har även andra människor omkring mig som får mig ur balans. Senast häromdagen kände jag mig stark, tillfreds och energifylld. En närstående ringde när jag var ute på promenad. När vi la på efter fem minuter samtal hade kraften runnit ur mig totalt och jag kände mig upprörd, ledsen och förbannad rent ut sagt. Tog ett par dagar av mitt liv att komma på rätt köl igen. Summan och lärdomen av den incidenten blev för mig att förutom att man måste ha en viss distans till andra människor så måste man även ha en viss distans till sig själv i vissa lägen. Man väljer lite själv hur man skall reagera och agera, hur stor plats saker ska få ta. Det som hände och sades i det
samtalet stod inte i proportion till min reaktion. Lite förenklat gjorde jag en jättestor höna av en fjäder. Jag tog helt enkelt ett återfall av medberoende. Fick gå igång och göra stort drama av ett telefonsamtal. Så det där brevet blir lite vad du väljer att göra det till. Ett brev med förlåt från honom. Eller en start på en ny omgång med den berömda dansen. Lider med dig för jag vet hur svårt det är att jobba med sitt tillfrisknande när man har triggers omkring sig. Kram

Ett förslag som jag fick innan jag gick, börja drömma om ditt nya boende, ditt nya liv utan honom eller spriten, allt ifrån hur du vill ha det, var du vill bo, gardiner etc. Dröm om vad du vill göra, umgås med dina familj mm, det sätter igång en process och det stärker dig för det kommer att tala om vem du är egentligen, inte den han säger att du är ❤ för mig blev det en liten hämnd, med en känsla av haha du vet inte hur jag planerar framåt. Det kan också vara att drömma om att bli särbos, det är du som väljer hur din dröm ser ut. Och om du går så är det jättebra att kunna gå tillbaka hit och läsa, hur var det då.

svårt när man är mitt i en relation att veta vad som är avgörande och inte avgörande för att kunna ha en relation/förhållande. Skapar hans drickande ett sug efter alkohol hos dig? Är det så du menar med galet triggande? Tror många förhållanden egentligen i grund och botten bygger på en rädsla för att vara ensamma. Rätt för vissa och fel för andra. Bra att du känner efter vad som är bra och hälsosamt för dig. Då har du ju fokus på dig själv. Vet inte om du kanske råkade skriva något som var ämnat för din egen tråd i min tråd. Men blev glad att få uppdateringar från dig, har följt din resa, så jag svarar ändå. Kram

Men resan är ju långt ifrån över om man gemensamma barn. Och jag vill gärna sparra med deg som också har kommit dit. (Det är ju långt ifrån en självklarhet att man klarar att gå)

Så okej, vi beslutar oss för att nu får det vara nog, vi skal skydda och ta ansvar för barnen och oss själva, men det är ju inte så lätt. Jag har flyttat ut, men ganska snart så kommer ju frågan om hur vi skal førdela barnen.

Om vi lägger in i bilden att alkoholisten inte har så pass allvarliga problem att han utsätter oss för våld och klarar att ha ett jobb. Vad skal man gøra då?

För de som har läst min tråd vet att jag jobbar som en galning før en privat avtale der far skal gøra blodprov Peth gång i månaden med resultat under 0.05. Der har jag efter en del sparring kommit till att jag nekar han vårdnaden tillfälligt om resultat uteblir eller är høgre än det. Alltså jag tar han till rätten før att få en utomstående part att genomføra en barnførdelning om vi inte får den privata avtalen att funka - Går det till så i Sverige också vid konflikt?

Den biten är ok. Krävande såklart, men ändå enkel. Regler, gränser och skydd. Här finns ganska mycket hjälp att få. Utmaningen här är att stå upp, kräva signatur, orka konflikt, men ändå, ganska enkelt och tydligt mål.

Men hur gør man socialt? Jag har berättat før förskolan, men vad gør man med grannar, kompisars föräldrar? Han vill ju såklart att ingen skal veta.

Jag är lite osäker här. Skal man bara berätta där det i kritiskt? Eller inte till nån? Eller till alla? Barnen kanske inte tycker att det är superkul?

Jag har berättat för hans familj och några av mina vänner. Och min familj. Men jag tycker det är lite svårt. Har lust att berätta för fler ibland, och det beror på att jag inte litar ett dugg på att han är nykter. Om kompisar blir med hem till han osv. Som om jag vill att flera skal følja med på han, reagerar om de ser han på systemet mm.

Jag förstår att detta bara är en mellanperiod, før att leva med denna osäkerheten går inte över tid. Før att vara ärlig så väntar jag bara på att han skal misslyckas med testen så att jag kan ta han vidare i systemet.

Men hur har andra gjort?? Vill verkligen veta!

Och jag känner igen bråken, drickandet. Har ej barn. Hade aldrig kunnat skaffa barn med mitt ex. Har själv varit sjuk tidigare och gjorde allt för att bli frisk. Betalade dyra kurser och det var min räddning på alla sätt. Jag lät mitt ex leva på mig i många år och jag gav honom pengar. Jag gav honom allt jag hade och jag köpte varma kläder till honom om vintern då jag tyckte synd om honom. Och jag lät honom gå före. Igår kväll svarade jag på när han prövade ta kontakt. Han hade druckit och jag hade ingen lust att vara arg. Då har jag gått kurser till mindfulnessinstruktör och varit på retreater och helt enkelt landat i att jag behöver inte vara arg. Jag vill inte vara arg. Jag är en glad människa och jag är glad trots att jag varit så naiv och gav honom allt. Nu står jag i en svår situation, men jag lever och jag är kapabel att förändra allt. Så det blir ingen lovestory för min del på några år, då jag behöver komma tillbaka i ett hållbart liv och jag har upptäckt att varenda människa har problem. De få män som jag har dejtat och snabbt slutat träffa beror på att jag tydligen har ett sätt som de gillar. Jag har ett lugn och jag kommer aldrig bråka med någon igen. Däremot så är jag inte en kvinna som vill agera terapeut eller lyssna på deras tidigare trassliga relationer. Den här världen alltså. Vi har att lära. Du har att lära. Jag har att lära. Jag tror att du kan bara läsa ditt första inlägg i denna tråd och du kommer att se vad DU behöver öva på och jobba med. Jag skulle säga, sök upp en terapeut eller psykolog, präst eller någon som du kan prata med och gör en plan för ditt liv. Du är en god människa. Ta hand om dig och du är mamma. Vad fint. Bli inte arg för att du lever med en alkoholist. Han är sjuk. Du är medberoende. Jag var fast i 12 år, men då hade vi egentligen inte ens en fungerande relation. Jag antar att jag behövde träffa honom för att reda ut min hälsa. Jag har medicinerat för bipolaritet och det var tunga mediciner som en inte kan bli gravid på. Jag hade väldigt mycket att öva på och lära mig och kommer nog att välja leva ensam i resten av mitt liv, eller så träffar jag en sund man en dag, som tycker om att vistas i naturen som jag själv. Jag tror bara att du behöver stanna upp och observera och faktiskt fråga dig på riktigt. Hur vill du leva livet ditt? Meditera på det och du kommer att få dina svar. Tids nog. Lycka till!

Känner verkligen igen mig i det du skriver ❤️ här är det också fredag, lördag som är legitimt för honom att dricka alkohol, det är ju helt sjukt när man tänker efter, jag dricker i princip aldrig, har aldrig gjort det heller mer än vid festligare tillfällen, men det här sjuka att sitta och i princip hälla i sig skiten, tills man slocknar. Under tiden sitta och förnedra mig och min släkt och höja sig själv till skyarna!! Jag spyr på ALLT!!!

första gången jag skrev i det här forumet var 2/2 2019, fortfarande kvar i detta destruktiva liv och elände, jag är för vek, svag, nedbruten för att orka ta mig härifrån. Ännu en skithelg, ännu en sömnlös natt.

Hej Morgonsol,
Du skriver hur få stopp på tankarna kring honom. Kanske behöver du träffa en professionell? Jag kunde släppa taget efter utbildning inom mindfulness, till instruktör och innan gick jag en annan kurs och övade i ett par år att släppa taget. Sedan gick jag till en psykolog och lärde mig sätta gränser. Jag behövde de kurserna, de samtalen, de åren. Jag tror att det är olika för oss människor. Vi är i olika faser. På vad vi behöver lära oss och på vad vi behöver öva på. Hoppas att du finner ut vad du behöver göra. Jag skulle vilja säga, bara acceptera och släpp taget och gå vidare. Men jag vet att det inte funkar så. Det är övningar. Och du behöver ta reda på vad du ska öva på och vad du vill öva på och varför. Ta hand om dig själv på alla sätt! Han kommer inte ta hand om dig. Det är du ansvarig för. Och det är hårt. Men när du är på en väg som du väljer, då kommer du att tacka dig själv!

En vecka sen vi pratades vid o då hårda ord . Ja höll mig till vad ja sagt. Ej prata när A är onykter. Det blev till att blockera igen då A inte har nåt vett under ruset utan ringer upp efter att ja sagt nej. Han vet att ja vill tillfriskna från mitt medberoende nu. Ja jobbar med det å behöver lugn o ro o fullständig trygghet runt mig . I förrgår fick ja ett brev där han skrev han tar mer hjälp nu o är ledsen att ja påverkas så negativt av hans sjukdom. Inte vad han vill. Men blir alltid så. Hur som helst. Nu pågår en stress inom mig sen ja öppnade brevet. Trots att det var ett godhjärtat brev där han är ledsen för allt o att vi tvingats bryta. Ja vet inte om ja vill svara på brevet. Vill ju inte ha kontakt när ja jobbar med mig o han förhoppningsvis med sitt. Det kommer inte leda nån vart. Släpp taget o låt Gud ta över är det ja jobbar med. Sen fokusera på det ja kan ändra- mig själv. Men hur snabbt kan man komma ur balans ? Nu är tankarna igång på honom. Hur få stopp ? Ja kommer nog tillbaka till min sinnesro snart men känner att känns skönt o skriva här i forumet med er som vet . Kanske nån har nåt råd

För att reda lite i det. Klart jag visste. Du visste. Jag visste.

Så nu är det decision tajm. Avkopplingsdrickare. Är det okej för mig att leva med ngn som är det.

Det är galet triggande för mig. Det mesta annat är en trygg och härlig plats att bygga en relation på. Klart vissa bitar saknas. Som alltid. En relation är ett arbete inte ngt man får.

Vad sysslar jag med. Jo undertrycker rädslor för att slippa vara ensam. Ska det vara summan av resan???

kan du också läsa ditt eget inlägg och låtsas att det är någon annan som skrivit det. Vad skulle du tänka då och vad skulle du ge för råd till den personen? Hoppas du får en bra helg och hoppas du trots allt får lite vila inför kommande vecka. Kram

Har inte mått så bra, hälsade på fyllot i söndags. Åt hämtmat, jag tankade lite närhet men åkte sen hem. Jobbade måndag och tisdag men onsdag morgon fick jag ångest. Åkte till fyllot, var sällskapssjuk, han var ok på kvällen trots 4 st 50 cl 6,9 öl. Full i mina ögon. Torsdag var jag hemma hos han, tog promenad, fixade tvätt o disk..sånt där normalt som får mig att må bra. Tillagade lammkött med ris o sås. Han kom hem, tog en öl, undrade över maten. Han blev sur/besviken för han sa att han inte gillar lammkött för det smakar kofta. Det skulle du sagt mer tydlig sa jag. Det slutade med att han skulle värma bullens varmkorv och blev sur för att vissa kastruller var upptagna.
Jag gick o la mig. Skickade sms imorse att hans beteende ej var ok, att han blir som ett stort barn mm samt att han inte ska ringa mig när han druckit.
Nyss ringde han. Full. Så jäkla patetiskt, sorgligt, ledsamt. Han sitter hemma och dricker ensam, sa att han har på fest men sa sen att han skoja. Vill att jag ska följa med utbtill hans föräldrars lantställe imorrn. Jag sa ja för annars hade han nog härjat på mig. Fan, jag vill helst gå på stan imorrn (FUCK Corona) men får ju äntligen tillfälle att träffa honom nykter. Jag får återkomma imorrn.
Tack för era ljuvliga svar, exakt sån medkänsla jag behöver. Så kloka ni är!!! Tack tack! Fasen, grät efter hans samtal..så jobbigt.
Ska läsa era svar igen, jättebra tips, så tacksam! Kämpar med ångest, pga sköldkörteln och medicinering men självklart även pga honom. Usch så mycket frånvaro jag haft .
Kram till er!

...och välkommen till forumet! Din historia berör. Så smärtsamt att behöva se en förälder så här illa däran. Du gör det du kan för att hjälpa och skydda henne, samtidigt som du ser att hon själv behöver hitta motivationen, viljan, gnistan, för att kunna få till en förändring. Jag tror att många skulle känna igen sig i de många känslor du ger uttryck för, omsorg men också ilska och sorg och ångest. Oavsett hur din mamma väljer att bemöta din utsträckta hand i det här läget, har du något stöd, någon hjälp att bearbeta och reda i det som händer?

Skriv gärna mer och berätta om hur du har det.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

... Att jag närmar mig nån slags brytpunkt. Inser att mannen snabbt gått in i svår missbrukssjukdom. Hans beroendebehandling verkar ha gjort allt värre, triggat det.

Kanske blir det nödvändigt att lämna om han inte vill sluta. Och det tror jag inte han vill. Hur ska jag våga låta honom träffa vårt barn ensam? Kommer jag nånsin kunna träffa nån som passar mig så bra, när han är nykter? Så många tankar som snurrar.... tyngd över bröstet. Det känns hopplöst.

Vet du, du kan inte leva hans liv. Du kan ge "verktyg", stöda honom på olika sätt.
Men vill han ta tag i sin situation, är det upp till honom att kämpa. Du kan inte göra det åt honom. Låter kanske hårt, men så ser jag på det. Älskar man någon så gör man. Samtidigt tror jag att man måste gå utanför sig själv, se saker utifrån för att se vad man kan kontrollera och inte.
?

Varken du eller sonen verkar ha någon som helst "nytta" av honom. I nuläget tillför han bara dåliga saker i erat liv. Kanske börja leva som om han inte fanns? Tufft att vara helt och hållet ensamstående mamma men det kanske är bättre än denna oreda han ställer till. När han är redo och har vilja och förmåga att tillföra bra saker och kan hålla löften så är han välkommen. Inte annars. Propsar han på umgänge med sonen? I så fall kan det upplägget vara svårt så klart. Tufft för dig med ekonomi mm men kanske bättre att ha en helt egen tuff strategi än att ha en tillsammans med honom som han sviker om och om igen. Då vet du åtminstone hur du har det. Jag blockerade mitt alkoholiserade ex för att slippa samtal och sms som jag blev ledsen och arg av. Dock har vi inga barn ihop så det var lättare på så vis. Men din mamma och pappan till dina stora barn kan ju definitivt göra det. Även du på tider som är helt olämpliga typ när man sover, jobbar, umgås med barn och vänner. Lider med dig! Kram