Senaste kommentarerna i forumet

...och välkommen till forumet! Din historia berör. Så smärtsamt att behöva se en förälder så här illa däran. Du gör det du kan för att hjälpa och skydda henne, samtidigt som du ser att hon själv behöver hitta motivationen, viljan, gnistan, för att kunna få till en förändring. Jag tror att många skulle känna igen sig i de många känslor du ger uttryck för, omsorg men också ilska och sorg och ångest. Oavsett hur din mamma väljer att bemöta din utsträckta hand i det här läget, har du något stöd, någon hjälp att bearbeta och reda i det som händer?

Skriv gärna mer och berätta om hur du har det.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

... Att jag närmar mig nån slags brytpunkt. Inser att mannen snabbt gått in i svår missbrukssjukdom. Hans beroendebehandling verkar ha gjort allt värre, triggat det.

Kanske blir det nödvändigt att lämna om han inte vill sluta. Och det tror jag inte han vill. Hur ska jag våga låta honom träffa vårt barn ensam? Kommer jag nånsin kunna träffa nån som passar mig så bra, när han är nykter? Så många tankar som snurrar.... tyngd över bröstet. Det känns hopplöst.

Vet du, du kan inte leva hans liv. Du kan ge "verktyg", stöda honom på olika sätt.
Men vill han ta tag i sin situation, är det upp till honom att kämpa. Du kan inte göra det åt honom. Låter kanske hårt, men så ser jag på det. Älskar man någon så gör man. Samtidigt tror jag att man måste gå utanför sig själv, se saker utifrån för att se vad man kan kontrollera och inte.
?

Varken du eller sonen verkar ha någon som helst "nytta" av honom. I nuläget tillför han bara dåliga saker i erat liv. Kanske börja leva som om han inte fanns? Tufft att vara helt och hållet ensamstående mamma men det kanske är bättre än denna oreda han ställer till. När han är redo och har vilja och förmåga att tillföra bra saker och kan hålla löften så är han välkommen. Inte annars. Propsar han på umgänge med sonen? I så fall kan det upplägget vara svårt så klart. Tufft för dig med ekonomi mm men kanske bättre att ha en helt egen tuff strategi än att ha en tillsammans med honom som han sviker om och om igen. Då vet du åtminstone hur du har det. Jag blockerade mitt alkoholiserade ex för att slippa samtal och sms som jag blev ledsen och arg av. Dock har vi inga barn ihop så det var lättare på så vis. Men din mamma och pappan till dina stora barn kan ju definitivt göra det. Även du på tider som är helt olämpliga typ när man sover, jobbar, umgås med barn och vänner. Lider med dig! Kram

Du är verkligen ingen skurk! Det är bara mänskligt att vilja hjälpa den man älskar men jag tror också det är viktigt att man hjälper sig själv. Inget blir lättare av att man .möjliggör den andres beroende, det har jag lärt mig...
Du måste fundera på vad du är beredd att acceptera. Och på vilket liv du vill att ert barn ska få. Kan han inte vara nykter är det ju inte bara hans eget liv som han förstör.
?

Tusen tack Azalea ?
Jag har provat att träffa en ny man och då behövde jag möta mycket frågor. Mina och den nya mannens. Och det är så viktigt att prova tänker jag. För då kan en upptäcka så mycket en har lärt sig och även stå inför frågeställningar som är viktiga. Hur jag vill leva mitt liv.
Massor med kramar från mig till dig!! Tänker på dig och vilken vinnare du är. I ditt liv!! ?

Så skönt att läsa det du skriver. Någonstans är jag rädd att han blir av med jobbet men jag inser ju att det inte vore mitt fel om det skulle bli så (och det vore kanske extremt, rehab är väl det man gör först...). Felet är ju att han är svårt sjuk och behöver hjälp och helt saknar sjukdomsinsikt.

Ska se om jag kan ta detta samtal i morgon så jag blir av med det. Så har jag gjort mitt sen...

Tack för att ni lyssnar och finns här ❤

Så starkt du står rotad med en beslutsamhet som är avundsvärd.
Underbart, och jag är glad för din skull.
Goddess Warrior?

Massvis med kramar från Azalea?

Till slut brast det för mig efter alla lögner och situationer jag fick rädda honom ur på jobbet. Vi jobbade på samma företag och jag ljög under 2 år om hur det egentligen var med honom och så alla möjliga ursäkter om att han hade ont i ryggen, mådde illa, förkyld tills jag höll på att gå under av ånger, och skuldkänslor.
Då berättade jag en dag rätt upp och ner hur det stod till med alkoholen. De var väldigt vänliga och gav honom chansen att själv säga hur det låg till genom ett samtal.
Företag här ett ansvar att erbjuda sina anställda rehab på ett sätt som de kommer fram till ska hjälpa bäst.

Så mitt råd är helt klart att berätta för hans chef för deras skull men främst för hans. Han behöver hjälp och det kan bli hans räddning.

Kram Azalea ?

Det känns som jag borde varit stark nog att gå första gången jag insåg att han var missbrukare. Men jag älskar ju honom, den friska han som också finns där. Ibland tänker jag att jag kanske överdriver, inbillar mig? Han fungerar ju för det allra mesta, är en fungerande pappa, pratar med släkt och vänner, jobbar. Men samtidigt vet jag ju att det inte är normalt att sluddra och ha konstiga ögon och prata om saker som aldrig skett (antar att han hallucinerar då, eller har drömt något han upplever som verkligt).

Tack för din kommentar <3 Det finns anhöriga som bryr sig men tyvärr blir han oerhört arg på mig när jag pratar med dem, och det går ut över barnet då han i påverkat tillstånd söker konflikt (verbalt) med mig även när hen är i närheten. Meningen att de ska komma på besök i helgen men vi får se om jag får möjlighet att prata lite med dem. De vet om att han är i beroendevård men vet inte att han nu börjat missbruka på sidan igen. Känns också som de litar så mycket till att jag ska "fixa detta" på något vis. Men jag är helt maktlös, såklart. Hans missbruk började långt innan vi träffades, sen verkade han ha det under kontroll under våra första år och när barnet föddes. Men det senaste året har det eskalerat. Det är väldigt sällan något dramatiskt, mer att han är lullig, sluddrar, pratar om konstiga saker, somnar i soffan mitt på dagen, sådana saker.Det tär på mig och jag märker att barnet som annars haft en jättefin relation med honom blir lite undrande, pappa går liksom inte att lita på.

Idag har han spelat fotboll med barnet i trädgården, lekt, varit en jättefin pappa. Sen nu på kvällen blir han irriterad, fräser för minsta lilla. Jag misstänker att han har abstinens och låter det gå ut över oss. Så trött, så trött, så trött. Det var inte såhär livet skulle bli.

Vad jobbigt att din mamma mår så dåligt, förstår att det är en stor oro. Du får se vad besöket ger, men du kan inte göra så mycket mer än erbjuda stöd, hon måste göra jobbet själv.. Ta hand om dig...

Vad tungt att se någon brytas ned av missbruk och sakna den fina person han har varit.. Finns det släkt eller vänner till honom som kan hjälpa dig? Tyvärr är det nog svårt att få honom att sluta om han inte har insikt om sitt problem, men om ni är flera som konfronterar honom kanske det kan så ett frö.. Var rädd om dig och ditt eget mående, bra att du börjat skriva här.

Skönt att höra, det där med gränser. Jag har tänkt så mycket på det. Medan jag var förälskad i karln var mina gränser helt annorlunda, jag accepterade mer och det tog tid innan jag ifrågasatte hans beteende. Tex fick han panikångest en kväll när han inte fick tag på mig för att jag var ute och åt middag med en vän. Jag har aldrig varit med om något liknande och min reflex var att be om ursäkt?! Så knäppt. Som.om jag är tvungen att berätta var jag är hela tiden.

Jag tror jag har lärt mig mycket om gränssättande det här året. En väninna sa till mig att man lär sig något av varje relation och hon har helt rätt. Jag känner mig stärkt nu i att prata med hans chef. Ska bara välja ett bra tillfälle och se till att chefen förstår att han inte är medveten om att jag lyfter frågan...

Klumpen i magen som kunde komma förr. Av oro, av stress. av ångest, av undrar om hur framtiden ska bli. Klumpen som var där tills han flyttade, tills jag ändå svarade när han ringde, som var där när jag övade på att inte svara, på att hålla distans och då menar jag inte corona distans, utan distans. Klumpen som funnits där hela tiden, en liten liten liten klump. Ska han träffa en ny kvinna. Ska han få barn med en annan kvinna. Ska han bli nykter för att han träffar en annan kvinna. Ska han vara så fin han var när vi möttes de stunder som han var nykter med någon annan. Jag har ingen aning och jag varken behöver eller vill veta.

Jag har släppt taget om honom på riktigt. Och allt som var kopplat till honom är borta. Jag känner inget längre. Och nu ska jag kasta det sista han lämnade. Det han inte hämtade. Medvetet eller inte. Det spelar ingen roll.
Jag bestämmer. Och nu tar jag kommandot i mitt liv. På alla sätt. Och jag älskar mig själv igen. Och livet.
Och jag står rustad tack vare denna erfarenhet. Det finns ingen man som kan pröva med mig. Kom inte hit och pröva! Säger jag bara. Kom inte och förvänta dig något efter att du känner mig en kort tid. Och jag ser det jag inte sett förut.
Att det är många som har det svårt och tufft. Och nu ser jag vilka jag drar till mig och jag säger stopp. I tidigt skede.
Jag bestämmer allt i livet mitt. Hoppas att du också gör det!

Kärlek kan inte bota sjukdom - det är så sant som det är sagt!!!

Jag förstår hur jobbigt du har det men du måste tänka på sig själv. Han tänker ju bara på sig själv och på sitt sug efter sprit. Du måste sätta dig själv främst, låt honom inte trycka ner dig. En relation ska vara något man blir glad av, inte något som.man får ångest och mår dåligt av.
Kram till dig!

Jag håller med Andrahalvlek. Och jag önskar att jag hade agerat så själv. Men jag visste inte att jag var i klona på medberoendet då. Mycket gick dåligt. Men jag lever. Och jag lever ensam. Och jag är tacksam. Och glad. Och frisk. Jag sätter stopp i tid, om jag märker att något inte stämmer. Jag har lärt mig att sätta gränser och det behövde jag lära mig. Och det tog lång tid. Men jag har lärt mig. Vilket är det viktigaste tänker jag. Jag är bara ansvarig för mitt liv och hur jag vill leva. Och jag tänker leva så länge jag lever. Och uppleva livet. Ett sunt och friskt liv.

Igår hemsk stämning, prat om piller och sug precis hela kvällen. Jag gick i panik och låste förrådet där han förvarar sitt knark. Vi hade gjort en deal att han skulle hålla sig nykter ett par dagar så vi kunde prata i lugn och ro om framtiden utan att han var påverkad. Men såklart ville han inte hålla den överenskommelsen. Jag inser att det är typiskt medberoende att försöka kontrollera hans intag, men jag är så desperat av att få träffa min nyktra roliga man och prata med honom och känna igen hans tankar. Nu växlar han mellan emotionellt avstängd och arg (när jag uttrycker åsikter om hans intag). Han blev mycket arg av att jag låst. Han blir aldrig våldsam men han säger elaka saker. Försöker dock hålla det ifrån vårt barn och hen verkar inte orolig eller rädd (sitter ex gärna i pappas knä osv).

Imorse sa han förlåt och att vi ska försöka hitta en väg som fungerar även för mig....... sen sa han att han behöver ta ett piller. Jag orkade inte ytterligare en konflikt, gav honom nyckeln. Jag kan inte hålla på och försöka begränsa hans intag. På tisdag blir han förhoppningsvis testad på sin beroendeklinik, hoppas då att han har räknat fel och att se ser resterna.

Jag är så själsligt trött av att försöka parera dessa kast. Och jag är så ledsen över att min omtänksamma kärleksfulla man verkar så långt borta.

Ja, jag hör ju hur det låter när jag läser vad jag själv skrivit.

Medberoende är läskigt!

Jag har sagt åt honom att jag blockerar honom om jag måste men det är kanske för mesigt av mig...

Han kan ju balla ur när som helst igen och jag vill inte vara inblandad då. Jag har ju inget med hans problem att göra och när vi var ihop ville han inte ha min hjälp heller.

Svårt att inse att nån kan må så dåligt och inte vilja ha hjälp men så är väl den här sjukdomen efter vad jag har läst mig till här. Det är så värdefullt att ta del av allas erfarenheter och inse att man inte är ensam!

Tack för att du hjälper mig att få rätsida på detta. Jag våndas verkligen över att behöva ta det steget, men å andra sidan så är det ju som du säger. Han behöver hjälp, han verkar ha rätt begränsad sjukdomsinsikt och hans metod är att låtsas att problemet inte finns.

Jag tror absolut han skulle få hjälp, arbetsgivaren måste väl agera om man får höra att någon super. Frågan är väl om han riskerar sitt jobb, men det är kanske inte mitt problem att fundera över. Utan vård lär han riskera jobbet förr eller senare ändå, gissar jag...

Vet inte hur mycket mer jag orkar med. Driver eget och får konstant avboka och boka om mina klienter pga att sonens pappa super bort dagarna han skulle haft sonen. Dessutom denna pandemi på det som redan totalt raserat flödet av kunder. Ekomin är i botten och han tjafsar om underhållet i vanlig ordning....
Han ska bara ha honom 2 dagar i veckan dagtid men kan inte ens hålla det! Vågar snart inte lämna sonen där överhuvudtaget. Tänk om han skulle börja supa medan sonen är där?
Han är extremt instabil och opålitlig och trakasserar både mig, min mamma och mina stora barns pappa via sms på fyllan. Sen får han ångest när alkoholen går ur kroppen. Ångrar sig och ber om ursäkt. Lovar söka hjälp. Sen tar det nån vecka eller 2 så är vi på ruta 1 igen.
Detta har pågått ända sen graviditeten och jag känner mig totalt urlakad.
Har försökt vara ett stöd och hjälpa honom att söka hjälp. Har försökt sporra honom med att om han slutar dricka så får han mer tid m sonen. Han förlåtit honom 1000ggr men orkar inte mer.
Jag vet att jag har ett slags medberoende och jag önskar att jag bara kunde bli fri från det! Men vet inte hur??

Någon som har tips?

Berätta för chefen. Han behöver hjälp, och vad jag förstått är arbetsgivare tvungna att på något sätt erbjuda hjälp.

Blocka honom i olika forum.. Låter hårt, men jag upplever att du gör det för att inte gå under själv.

Kram. ?

Det hade jag gjort. Han behöver hjälp. Har du älskat honom någon gång åtminstone så vore det en kärlekshandling faktiskt.

Jag blev själv sambo med en alkoholist som hade lyckats ”dölja” sitt missbruk. Även om min magkänsla larmade som sjutton så ville jag inte tro att det var så illa. Min pappa var alkis så jag såg mönstren, men ville inte ta in dem ordentligt.

Det slutade med kaos och panik förstås. Sen slutade han dricka med hjälp av antabus och vita knogar. Efter ett halvår tog han ett återfall och nästa morgon fick han flytta ut ur min lägenhet. Sen bröt jag kontakten totalt, blockade honom i alla forum. Det är enda sättet.

Kram ?

Efter en relation på drygt 6 månader insåg jag SLUTLIGEN att denne man, som jag varit kär i på håll så länge, innan vi blev ett par, var alkoholist. Han ballade ur regelbundet under relationen, mådde psykiskt dåligt, blev full och ångestladdad. Dagen efter låtsades han som ingenting.

Han är en typisk medelålders man med barn och havererade äktenskap i bagaget. Har hus och jobb som han sköter men på jobbet är det lite konflikter kring honom ibland som jag undrar om de förvärras av spriten.

Jag fattade inte vilka problem han egentligen hade förrän en gemensam kollega sa "men han är ju alkoholist". Herregud, jag blev helt paff.

Nästa gång jag var hemma hos honom räknade jag vinglasen. Jag kom dit 14.30, då hade han redan ett glas. När vi gick och la oss den natten var han uppe i 9.

Under relationen klagade han ofta på att han drack för mycket, men kunde inte begränsa intaget ändå. Varannan vatten har han nog aldrig hört talas om.

Några veckor efter min "uppenbarelse" havererade relationen, han gjorde slut efter ännu en alkoholindränkt urballning och jag kände ilska, sorg och framför allt en STOR lättnad. Hade varnat honom om att detta inte funkade så han blev väl rädd antar jag. Jag har haft en vän och en fd kollega med psykiska problem och rollen som medberoende är inget jag ville hamna i, för den har jag sett förr.

Nu är relationen slut sen i juni och han pendlar mellan att höra av sig och låtsas att inget hänt och att vi är kompisar, eller att fylledravla mitt i natten. Jag är inte intresserad av att vara kompis och svarar enstavigt. Han fångar inte upp det och fattar vinken. Jag har sagt ifrån att jag inte vill ha kontakt förrän han skaffat hjälp men nej, ingen skillnad.

Får ont i magen varje gång jag vaknar och ser att han varit i farten under natten.

I början av veckan ballade han ur i sociala medier och fylledravlade en kärleksförklaring till mig helt öppet i ett jobbnätverk. Då lackade jag ur totalt och skrev till honom att nu får du fan ta och söka vård för det här går inte längre, jag vill inte hantera din ångest och ditt dåliga mående längre. Då påstod han att han ska söka vård. Tyvärr tror jag inte ett dugg på det.

Han har en historik av familjetragedi och alkoholism och har varit stolt över tidigare att han minsann inte behövt prata med någon om det. Jättekorkat.

Han verkar se mig som någon slags trygg zon och har sagt att han aldrig varit så ärlig eller pratat så mycket med någon som med mig.
Jag vill bara slippa karln, vill inte ha något med honom att göra! Hur gör man? Hur når man fram?
Jag har inte talat om för hans chef att han behöver hjälp men vill faktiskt göra det... gissar att fler på jobbet har listat ut hans "hemlighet" och att det är en tidsfråga innan han får rejäla problem. Hur hade ni gjort? Fortsatt backa eller agerat?

Min man missbrukar flera olika typer av piller som han köper olagligt. Han har i perioder sagt att han vill sluta med dessa men inte klarar av det. I höstas blev han inskriven i ett program som ger honom subutex i sprutform mot hans missbruk. Problemet är nu att han har börjat missbruka piller igen vid sidan av detta. Sprutorna ges 1 gång i månaden vilket är enda gången han blir testad, vilket gör att han undviker att åka fast. Han säger också att detta är något han vill göra i resten av sitt liv. Han tror att han kan göra det 'kontrollerat' men det är naturligtvis en omöjlighet. Vi har ett fyraårigt barn och jag är så rädd att vårt barn ska börja förstå att hens pappa ofta inte är normal, även om han är snäll och kärleksfull mot henom, men dock 'konstig' ibland. Han säger att han vill separera och bo i en egen lägenhet i vårt lilla samhälle, men jag är rädd att vårt barn blir utan sin pappa då, då han inte kommer kunna bli nykter på egen hand de dagar han ska träffa henom. Jag älskar min man men inser att detta liv inte är möjligt att fortsätta med, för mitt barns och min skull. Allt känns så tungt. Ville bara skriva av mig.