Senaste kommentarerna i forumet

@Åsa M Tack för att du vill stötta, det är klart jag uppskattar omtanke. Men jag vill ändå säga ifrån lite. Det landar inte riktigt rätt hos mig när du slänger in begrepp som “medberoende” utan att känna till hela bilden.
Jag har inte tappat bort mig själv i det här – jag har sagt ifrån, ställt krav och burit ett enormt lass i både relationen, studier, hälsan och livet i stort. Inte för att jag varit fast i något mönster, utan för att jag har kämpat. Och just nu är jag bara helt slut.
Det jag behöver nu är inte analys, utan att bara få vara i det – utan etiketter. Och om du menar allvar med att vilja förstå, kanske det börjar med att faktiskt lyssna och inte analysera.

@NyDagNågonGång jag förstår hur du resonerar, och jag vet att det är svårt att ta till sig konceptet om medberoende. En del i det är att fokusera så mycket på sin anhörigs problem att man minskar prioriteringarna av det egna mående. Till slut tycker man nästan att det är normalt att ens relation är totalt kaos, att man själv vantrivs och inte blir respekterad eller älskad, att allt handlar om kaoset och sjukdomen och att man liksom "måste" resignera och acceptera läget.
Det är ett sluttande plan. Det är många trådar i det här forumet som illustrerar det. Man blir väldigt ledsen av att läsa det, år efter år. Alkoholen är ett fängelse, både för den sjuke och den anhörige. Men likt Stockholmssyndromet så ligger det närmare till hands att stanna kvar i kaoset och må enormt dåligt av det, hellre än att bestämma att det här går ju inte längre. Kärlek botar inte sjukdom. Inte *någon* sjukdom. Hade ens anhörig haft cancer och inte sökt hjälp hade man inte tänkt "vi behöver bara prata om det och jag ska ge ett ultimatum". Missbruk är så lurigt.

@Niina åh vad tufft du har det just nu. Så mycket tankar och frågor som snurrar. Det är inte alls konstigt. För de allra flesta är sorgeprocessen en krävande tid och det kan vara extra komplext när någon går bort under de här omständigheterna. En del är hjälpta av något slags professionellt stöd för att ta hand om sorgen. Vad skulle du behöva just nu för att kunna handskas med allt?

Du är varmt välkommen att ringa oss på Alkoholhjälpen om du vill, om du behöver någon utomstående att resonera med. Vi finns här!
/Jenny, Alkoholhjälpen

Just att dela med nära vänner samt kontakt med kurator har hjälpt mig mycket! Om du inte känner dig redo för det, fortsätt dela här.

Jag har precis lämnat för andra gånger (min man slutade dricka för ett drygt år sedan och allt verkade gå åt rätt håll, men nu är flera av beteendena tillbaka så jag behövde lämna igen).

Jag tänker att när det känns för svårt att lämna direkt, börja ta ett litet steg. Ställ dig i bostadskö till exempel (om du inte redan står där). Fundera på vilka steg som skulle behövas för att det skulle kännas lättare/möjligt.

Läs på om alkolism, boken beroendepersonligheten tyckte jag var hjälpsam.

En dag, och ett litet steg i taget❣️

@Niina jag beklagar sorgen💔 och att den blir så komplex. Påminner om att vi inte kan hjälpa andra görs mer hälsosamma val, oavsett hur gärna vi vill.

Skickar en styrkekram!

Var börjar man…
Jag lever med en man med alkoholproblem. Han vet om att han har problem men har det ”under kontroll” enligt mig är det inte under kontroll. Finns det alkohol hemma dricker han tills det tar slut.
Jag har gett honom så många chanser men han faller tillbaka gång på gång. Jag orkar inte bli besviken mera men jag vågar inte ta steget att lämna.
Jag går och bär på så mycket som jag inte vill prata med någon om, saker jag skäms över och som jag är allt annat än stolt över, så att gå till en kurator eller psykolog bär mig emot väldigt mycket. Jag har försökt men det har inte funkat.

Ni som lämnat, hur har ni lyckats? Hur vågade ni ta steget?

Å vad jag känner igen mig idet du skriver, det hade lika gärna kunnat vara jag som skrev det.
Jag är så förtvivlat rädd att lämna samtidigt vet jag att jag förmodligen skulle må så mycket bättre.
Jag önskar att jag hade några goda råd att ge dig men just nu är det enda jag kan ge mitt stöd och kanske en liten tröst i att vi är på ungefär samma plats. ❤️

@Åsa M Tack för ditt svar – jag uppskattar verkligen att du tog dig tid att skriva. Jag förstår vad du menar, och jag tror att det du skriver bottnar i både erfarenhet och omtanke. Men jag vill också vara ärlig, jag känner inte igen mig i begreppet medberoende.

Jag har inte tappat bort mig själv i honom, tvärtom. Jag har burit oss, ja – men jag har samtidigt hållit fast vid mitt liv, min utbildning, min vardag, min hälsa. Jag har aldrig försökt rädda honom. Jag har hoppats att han själv skulle vilja ta ansvar. Jag har varit lojal – men inte blind.

Så jag håller inte med om att lojalitet alltid är trauma. I mitt fall har det varit tålamod, kamp, och en stark önskan om att något ska bli bättre – tills jag inte orkade längre. Och det är där jag är nu.

Tack igen för att du delade med dig. Vi har alla olika processer, och just nu försöker jag bara hitta min väg ut med självkänslan i behåll.

@Åsa M tack för att du vill läsa ❤️ ja jag tänker så mycket på vad mitt ultimatum ska bli. Jag bär på så mycket oro denna måndag för jag tror han är på väg att krascha bokstavligen.

@Carisie tack för dina tankar ❤️ behöver fler perspektiv på vilken familjesituation som är tryggast. Min barn är absolut medberoende fast jag inte velat se det tillräckligt klart. Nu är de lite äldre så vi kan kommentera hans drickande. Varför han blir arg. Varför han skapar stress. Samtidigt som jag skäms över att det har blivit så här.

@längtan tack för att du ville skriva. ”så här kan vi inte ha det” fastnade hos mig. Det går inte att ha det så här längre.

Jag drack mitt vatten till middagen igår under tystnad.

Det är nog ingen tillfällighet att jag har börjat skriva här i forumet den här veckan. Det känns som om allt rämnar nu och att jag måste rädda mig själv. Orkar inte fokusera på jobbet. Stirrar på uppgifterna som inte blir gjorda.

@Carisie du uttrycker precis vad jag tänkte skriva. Ni är redan en "trasig familj" pga hans sjukdom. Barnen är redan utsatta. Det bästa är att bryta upp, ge barnen en lugnare uppväxt, söka hjälp för egen del, och lämna hans beroende där det hör hemma - på HANS ansvar.

Jag lider med dig!
Jag stod bara ut i relationen med en alkoholist i ett halvår. Lojalitet tycker jag är ett felaktigt ord. Det som händer är traumabindning. Man har INGEN skyldighet att vara självutplånande gentemot en vuxen människa som har eget ansvar för sin hälsa. Det är en helt självupptagen börda. Fungerar inte relationen så får man avsluta den, sjukdom eller ej. Löser samtal ingenting så slösar man bara tid. Det ät sin tid och ditt liv du slösar på denna alkoholist, och man kan inte diskutera någon frisk. Han är sjuk, behöver vård. Du är medberoende och behöver också vård, kurator eller liknande. Tänk mer på dig - det är du som ska orka hålla ihop och leva. Hans sjukdom kan du varken påverka, lindra eller bota. Tyvärr.

Jag förstår verkligen vad du menar, med det samtalet. Jag har haft det också. Flera gånger.. Och varje gång har jag hoppats att just den gången skulle vara den som ledde till förändring. Men nu känner jag att jag inte orkar mer.

Jag är inte i fasen där jag ställer krav längre — jag har liksom slutat tro på att något faktiskt kommer ändras. Och det gör ont att säga det, men jag känner mig mer färdig än hoppfull nu. Medan han ska kämpa säger han, det får han gärna göra men jag tänker inte vara involverad i den processen mer nu, jag har försökt och litat på honom innan.

Men det hjälper att läsa att du fortfarande kämpar. Du speglar mycket av det jag har gått igenom — och jag hoppas, oavsett hur det blir, att du landar i något som ger dig trygghet och lugn. Det är vad vi båda förtjänar.

@NyDagNågonGång vi hade ett prat idag, som vi har haft förut också men nu var jag så tydlig med honom att vi verkligen inte kommer kunna fortsätta vara tillsammans om detta beteende inte åtgärdas. Hjälper inte att gång på gång be om ursäkt i efterhand, utan det handlar om att bestämma sig innan hur kvällen ska bli och vara tydlig med sig själv att inte dricka mer än några enheter. Jag har inte gett upp helt än men för varje gång ett misstag sker så blir det ju såklart ett tapp i förtroendet…

Åhh.. Tack för ditt svar.
Det betyder mer än du tror att läsa att någon annan förstår , på riktigt. Jag känner exakt likadant: att man letar efter något, vad som helst, som kan ge en riktning framåt när man känner sig fast, trött och samtidigt rädd för vad man kanske måste göra.

@esterest Hej och god morgon ☀️
Jag har varit precis där du är som medberoende och sedan ramlat över till beroendesidan.
Det finns alltid en anledning att fira. Alltid en anledning att sätta guldkant på tillvaron. Vi diskuterade ordet "guldkant" i en tråd någon gång. Jag skrev sorgekant - som skitranden under naglar samt solkrand - som i skitranden på insidan av badkarskanten då man badat. Någon, minns inte vem, skrev att det var den äckliga beläggningen på insidan av ett bortglömt rödvinsglas där några bananflugor ligger döda i den sista skvätten. Guldkanten? Jo visst, tills det inte är någon guldkant längre. Den nyktra(re) i relationen som håller upp fasaden och ser till att sanningen inte pyser ut. Som går på glas hemma för att inte väcka mr Hyde till liv. Som ser hur ens kärlek förändras och till slut finns bara skalet kvar och ändå kan man inte sluta hoppas. Kan inte sluta längta efter de goda stunderna och den man som eventuellt skymtar förbi ibland. Vill inte att det ska vara över - att mörkret tagit över.

För mig ligger en sorg och skam över att jag efter uppbrottet halkade över på fel sida av lagom - men det är över nu. Trasig familj - jag jag förstår hur du tänker men jag tänker också att barn bler mer trasiga av att leva med en beroende och en medberoende förälder och dessutom ärver de medberoendet. Jag är skilsmässobarn och för mig var det en trygghet att växa upp med EN stabil förälder.

Jag hoppas du finner råd och ro denna soliga söndag. Stor kram!
🩵

@esterest

Hej...

Jag förstår precis vad du menar. Är i samma sits.
Man vet inte hur eller vart man ska börja, men jag tänker börja med mig själv, iallafall förbättra min inställning till alkohol. Min förhoppning är att sambon hakar på.

Det är exakt som du skriver, guldkant utåt, men verkligen tvärtom i verkligheten.

Min sambo dricker ofta, kanske inte så mycket men är det sport på tv, egentligen vilken som helst så ska det drickas. Han frågar alltid om jag vill ha och jag har så svårt att säga nej. Varför egentligen? Jag hade bestämt att jag skulle vara nykter ett tag, men helgen kom och det har blivit vin lik förbannat. Men jag kände ändå att jag var medveten så stannade upp efter 2 glas så det var väl alltid något. Skäms såklart!

Nya tag till veckan.

Ska följa din tråd. Såhär kan vi ju inte ha det ⭐️

Jag har skrivit en del i tidigare trådar om min egen relation till alkohol. Jobbar mycket med mina varför, städat bort massa glas och funderat på mycket på vad som är ”problemet”. Jag är absolut inte klar med det.

Men det största problemet är att min man är alkoholiserad. Högpresterande jobb. Social kompetens. Tränar och springer.
Utåt sett är allt mest med guldkant.

Samtidigt. Vi är så fast i hans alkoholberoende. Hitills har jag inte orkat närma mig stöd och litteratur om medberoende. Det får mig att känna mig så misslyckad. Barnen växer upp. Utåt sett Kärnfamiljen. Innanför väggarna - så mycket tomma ölburkar och vinflaskor. Misslyckade kvällar. Bråk på semestrar.

Jag hoppar så mycket mellan ”rädda honom” eller ”rädda mig själv”. I det sista räknar jag in barnen.

Nu har det vart två misslyckade kvällar. God mat och mysigt med barnen. Men han förstörde båda. Började tidigt med öl på grund av match att kolla på, följt av grillande.

Från en mysig kväll så blir han en idiot. Ibland ser jag det komma. Ibland inte alls. Varje gång tänker jag ”har han ätit”. Fast jag vet att nu räcker inga chips för att nyktra till.

Igår var han så oresonlig av alkohol att han blev trängd och gick ut med hunden. Jag hinner tänka ”nu gör han bort sig med grannar”. Blir borta en timme. Jag hinner tänka hoppas han nyktrar till. Samtidigt oron att han gått till en restaurang. Eller har han ramlat?

Under tiden - fullt upp att förklara för barnen att de inte gjort något fel. Han skrek att vi hade en jävla pakt. Skuldbelägger.

Tillbaka hemma. Han sätter sig framför tvn. Är tyst. Tittar på samma film. Somnar.
Vi går och lägger oss och lämnar honom i mörkret i vardagsrummet. Har gjort det så många gånger.

Nu söndag morgon. Ligger i vår dubbelsäng. Han sover. Jag stirrar i taket.
Jag vet dagens manuskript redan.

Vill inte längre. Men jag vet inte vilket ultimatum jag ska säga.

Har alltid varit så rädd för skilsmässa. Jag klarar inte att bli en trasig familj. När barnen var mindre var jag så rädd för ett varannan vecka liv med en alkoholiserad förälder. Vet inte om det var rätt eller fel.

Har absolut känt att han velat ha med mig i sitt drickande, att kunna rättfärdiga det. Tema matlagning med matchande drycker. Fint att lägga upp sociala medier. Guldkanten. Samtidigt en svart sopsäck i köket full med ölburkar av billigt märke. Motsatsen. Fulkanten?

Förstår om det känns overkligt.Tiden efter att någon har gått bort blir som ett vacuum. Alla andras vardag fortsätter på, men själv så är man i något som står still.

Jag hoppas du fortsätter att skriva här ibland. 🌸

@NyDagNågonGång jag är i exakt samma sits. Är precis lika desperat som du, och det är ett sånt sammanträffande att du lagt ut detta precis nyligen och jag har nu under kvällen scrollat runt på nätet för att försöka ta reda på hur jag ska ta mig framåt. När jag skriver att jag är i exakt samma sits så menar jag också att jag och min kille varit tsm i 8 år, och att problematiken är precis densamma.

Hej.
Jag är i en relation sedan åtta år tillbaka med en person som har problem med alkohol — eller, jag har svårt att se att det är normalt iallafall och jag har svårt att se det som normalt. Även min familj, reagerade starkt första gången de såg honom full. Han dricker inte varje dag. Det kan gå lång tid mellan gångerna. Men när han dricker, blir det för mycket, för snabbt — och framför allt: utan någon känsla för gräns. Han kan dricka hur mycket som helst. Han känner inte av när det borde vara nog. Och det får konsekvenser. Nästan varje gång slutar det i minnesluckor, gränslösa handlingar, svek och noll ansvar.

Det här liknar inte ett klassiskt beroende, men för mig är det tydligt att det handlar om ett missbruk.
Och jag vet exakt när det kommer ske.
Det är när han dricker med sina kompisar. Och det händer varje gång. Det är som ett mönster jag redan känner utantill – jag vet att kvällen kommer sluta i ett svek, ett tomrum, ett samtal där han säger att han inte minns. Han blir helt förändrad och verbalt elak och har ingen koll på någonting. Och det är alltid jag som står kvar med efterdyningarna.

Jag blir orolig redan innan han går ut. Inte för att jag inte vill att han ska ha kul — utan för att jag vet att alkoholen tar över. Och jag försvinner, alltid. Jag existerar inte i hans värld då (det är precis som att han lämnar bördan hemma så han kan ha lite kul)

Det som hände senast på valborgsmässoafton blev en ögonöppnare.
Jag var i ett skört läge. Jag grät. Jag sa rakt ut att jag kände mig ensam. Jag bad om hjälp när TV:n – min enda trygghet just då – krånglade. Och han visste allt detta. Men han gick ändå.
Under kvällen hade han ork att skriva till andra – men inte till mig. Inte ett enda meddelande.

Det handlar inte om att han “måste vara hemma med mig” – det handlar om avsaknaden av omsorg, respekt och grundläggande närvaro.
Han visste hur jag mådde (är i min mest pressade livssituation någonsin och mår generellt väldigt dåligt just nu) och valde ändå att prioritera annat. Det är där sveket bor. Inte i själva alkoholen – utan i frånvaron av ansvar.

Jag har varit den som förstått, förlåtit och hoppats i åtta år.
Jag har burit oss båda.
Och nu är jag så trött.

Så jag vänder mig hit, till er som kanske varit i samma sits:
– Hur vet man att det är dags att lämna?
– Hur släpper man skulden när man inte orkar längre?
– Hur sätter man en gräns när man älskat någon så länge?

Tack för att ni finns. Jag känner mig så ensam i det här.

Min pappa hade ett gott öga för alkohol så länge jag kan minnas. När jag var liten sköttes det ändå hyfsat snyggt, han skötte sig jobb under veckorna och var nykter då, men under helgerna kunde det drickas en del. Det var ofta fest hemma med hög musik så att det hördes till grannarna trots att vi bodde i fristående villa. När mina föräldrar skiljde sig i min tonår blev det dock gradvis värre med alkoholkonsumtionen för pappas del. Det eskalerade till ett missbruk när han blev varslad från jobbet för ca 10 år sedan, och sen dess jag tror inte han var helt nykter en enda gång när vi sågs. Missbruket förändrade honom, han blev egoistisk och bad mig ofta om pengar. Han kunde spela på mina känslor att han höll på att svälta ihjäl, när pengarna han sedan fick istället gick till alkohol. Han betedde sig som värst precis när min bror gått bort i en drogöverdos - ett tillfälle i mitt liv då jag var otroligt skör och rädd för att alla i min omgivning skulle dö - så jag kunde inte säga nej när han bad mig om pengar. Till slut insåg jag att hans beteende inte var okej och tog avstånd från honom. Ville så gärna ha en bra kontakt men det gick inte, för varje gång han ringde mig handlade det endast om att han ville ha pengar. Jag slutade i princip svara på telefonsamtal men vi hade sms-kontakt. Han hade stora problem med sin ekonomi och hade mycket skulder, men både jag och andra anhöriga försökte finnas där som stöd och att vi gärna hjälpte honom på alla möjliga sätt - förutom att ge honom pengar. Han ville dock inte göra något åt sin situation och ville inte heller lyssna när vi påtalade hans alkoholkonsumtion, utan viftade bort det hela. Senaste två åren tog hans hälsa mycket stryk, för varje gång jag såg honom så såg han slitnare och slitnare ut. Jag har dock känt en sån enorm känsla av svek inombords, känt mig utnyttjad för pengar, så jag har haft otroligt svårt att höra av mig och fråga hur han har det. Jag har varit så rädd att frågan om pengar ska komma upp ifall vi hörs av. Vissa stunder har jag nästan glömt att jag har en pappa. När vi träffats har det dock känts fint och jag har önskat att han ska ta tag i sitt liv så att vår relation kan bli bättre. Jag har alltid, naivt nog, trott att det en dag ska bli bättre. Någonstans har dock mitt förnuft förstått att han förmodligen kommer dö tidigare än vad han skulle behöva göra om han tog hand om sig. Jag trodde dock inte att det skulle ske redan nu. Jag träffade honom senast för några veckor sedan, ett fint möte där vi delade skratt och minnen. Han såg dock väldigt illa däran ut. Han fyllde år någon veckan efter, jag glömde han födelsedag men kom på det dagen efter. Några dagar senare dog han. Jag vet ännu inte hur, han hittades hemma och verkar ha fallit ihop. Enligt hans vän hade han känt sig yr i 2 veckor och ramlat ihop av yrsel hemma men vägrat söka vård. Jag antar kroppen gav upp på något sätt.

Sedan hans död har jag knappt lämnat hemmet och ligger mest i sängen. Jag känner sådan skuld att jag inte gjorde mer. Inte fanns där för honom. Inte frågade hur han mådde. Att jag glömde hans sista födelsedag. Ändå vet jag ju hur hans missbruk fick mig att må, att jag var konstant orolig över att bli utnyttjad för pengar. Varje gång han ringde fick jag en klump i magen. Nu skulle jag dock göra vad som helst för att få höra hans röst igen. Jag vill bara ringa honom och säga att jag älskar honom oavsett vad.

Varför sökte han inte vård? Ville han dö? Förstod han inte allvaret? Så många frågor.

Förlåt för luddigt inlägg, men jag behövde bara skriva av mig här.

@Prinsessan1
Jag tror jag laddade ner den appen en gång i tiden. Togs bort av naivitet. Men kanske dags igen då. Och inte farligt dyrt. Trots samtalet på 25 min..

@Livetpåpinnen Vad härligt att du börjar prioritera dig själv och ditt välmående. Jag hejar på dig!