Senaste kommentarerna i forumet

@Bruno83 Du kan lugnt och sansat prata med henne dagen efter. Berätta sakligt vad som hänt dagen innan och hur du upplevt det och vad det gör med dig och hur du känner det. Säg även att du är orolig för henne och att även andra med är det. Fråga henne hur hon mår och att du vill hjälpa henne. Tipsa henne om att hon kan vända sig hit och att hon även kan ringa hit o att de ringer upp henne om de inte kan svara på en gång. Det var forumet här som varit min räddning och att jag nu är inne på mitt andra år som nykter. Glöm inte dig själv du kan själv bestämma hur du vill leva ditt liv tyvärr inte hur din fru vill leva sitt. Skriv här på forumet ta hand om dig 🤗

Hej @Bruno83! Jag har druckit på ett liknande sätt som din fru och jag tror det hade hjälpt mig om min man hade pratat med mig om situationen när jag var nykter. Alla är vi olika med någon form av väcka klocka kan hjälpa. Lycka till! Kram

Det är lätt att falla för löften, man vill ju så gärna tro på dem man tycker om. Jag drack i 10 år och slutade för 21 år sedan. Jag vet med mig själv att tar jag ett glas så tar jag två o s v. Men jag tänker hålla mig nykter, saknar det inte längre. Jag har en son som är alkoholist, nu är han periodare. Han kan vara nykter en lång period men sen ser jag tecknen, han börjar bli rastlös och irriterad och sen ska han "unna sig" en öl. Nu gjorde han det för 2 månader sedan och det blir bara mer och mer. Man blir så leden, man misströstar för man ville ju tro att den här gången går det bra. Jag brukar säga till honom att ett glas är för mycket och 10 glas blir för lite. Man orkar inte till slut men han är ju mitt barn så inte lätt att bara gå ifrån. Det är ett ständigt grubblande när man har en anhörig som missbrukar alkohol. Du är inte naiv, du hade hoppet kvar och ville försöka. Det är inte lätt att gå. Jag hoppas du kommer på fötter och tar hand om dig själv.

Hej, jag har aldrig skrivit här innan och vet inte om det hjälper men vet inte riktigt var jag ska vända mig. Om inte annat känns det bra att skriva lite. Jag och min fru har varit gifta i ca 8 år men varit tillsammans betydligt längre (sedan studietiden). Vi har två barn. Egentligen har min fru alltid haft ett svårt förhållande till alkohol. När vi träffades och festade mycket som unga så blev hon snabbt mycket berusad och det slutade mer ofta än sällan med att hon däckade eller det på annat sätt slutade tråkigt. Jag tänkte dock att det var så det var och det var inte helt ovanligt i den åldern. På senare tid har jag dock märkt att min fru börjat dricka mer regelbundet och inte bara vid fest. De senaste åren har hon börjat förvara boxviner, och till och med spritflaskor lite överallt på undangömda ställen i huset (garderob, tvättstuga m.m.) även om hon säkerligen vet att jag känner till det. På sistone har det dock blivit betydligt värre, under semestern drack hon dagligen och flertalet gånger slutade det med att hon somnade på soffan tidigt. Hon kan också bli arg och mycket lynnig när hon dricker. Jag kan hantera det men jag märker att hon inte mår bra och inte minst att det går ut över barnen också som ofta hamnar i konflikt med sin mamma. På sistone har hon dessutom druckit vid tillfällen (i smyg) då det absolut inte lämpat sig (barnkalas, släktkalas, kvartersfester med barnen närvarande osv mitt på dagen). Det är uppenbart att hon inte mår bra och på senare tid har även mina syskon, vänner osv noterat att hon har problem. Jag förstår att jag borde tagit upp detta med henne tidigare men de gånger som jag försökt att tala med henne så blir hon alltid arg och kan absolut inte erkänna att hon har problem. Tyvärr blir det ofta att jag tar upp det när hon är berusad (jag vet att det är fel) och då slutar det alltid med att hon skriker på mig, säger att hon hatar mig och vill skiljas och till och med vid något tillfälle sagt att hon ska ta sitt liv. När hon sedan nyktrat till är det som bortblåst men det går ändå inte att tala om saken igen. Ibland tänker jag att hon är lite ångerfull men likväl så dricker hon direkt igen. Just nu känns det nästan jobbigt att vara hemma och inte minst är jag så orolig för mina barn när jag inte är hemma. Jag vet att jag måste tala med henne och ta det vid ett bra tillfälle men jag tror inte att hon vill lyssna. Hur ska jag få henne att inse att hon behöver hjälp?

@gros19 Tack för ditt svar. Hans rädsla att förlora körkortet och hans autism gör det så svårt. Jag vet ju vad som behövs men när jag har honom framför mig och försöker komma in på vad vanligt sunt förnuft säger så möts jag av en mur som är starkare än min vilja. Jag säger att han har tusen ursäkter för att fortsätta sitt drickande, och så har jag tusen ursäkter för att fortsätta mitt medberoende, det är så fel alltihop. Jag skriker på hjälp på olika sätt, vänner, detta forum m m. Och alla säger det jag ju redan vet och ändå fortsätter det. Jag har servat och hjälpt honom med allting, inte bara detta, i 30 års tid och jag är nu 71 år och min styrka börjar avta. Han lyssnar inte på något som inte stämmer med hans egna vilja, så har det alltid varit. Han är ju van att jag "lyder". Min svaghet blir hans förfall, och ändå är jag så rädd om honom. Förstår inte själv. Jag börjar min morgon med att titta på facebook, sitter där med hjärtklappning och rädsla för att han är sjuk av detta, det har hänt flera gånger. Som vanligt står det "öl och cig tidigt", det är inte ens en fråga. Motvilligt blir det så att jag åker iväg och köper detta. Sen kan det bli likadant på eftermiddagen, "öl och cigaretter". Min ekonomi är helt kraschad också. Har fått börja låna pengar av vänner varje månad, sen ska ju det betalas tillbaka och så går det runt runt hela tiden. Senaste återfallet har nu pågått i över 2 månader. Vet inte vad jag ska säga för att få honom att lyssna. Jag hoppas att detta inte låter som ett försvarstal för min egen dumhet. Ibland vill jag bara åka iväg, få bort mig själv från honom så att han inte har något val, han måste bli nykter helt enkelt. Men då kommer abstinensen som kan vara farlig och han har bara mig att vända sig till. Ett ekorrhjul där jag fastnat. Så tacksam för svar jag får här och ska ringa kommunen och höra mig för om anhörighjälp. Jag vill inte blanda in soc för vi har så väldigt dåliga erfarenheter där, allt har blivit värre när dom blivit inblandade. Tack igen för ditt svar.

@Bibbiz
Jag kunde ha skrivit det ♥️
Min har dock fått olika preparat utskrivet.

Som ovan inlägg - hantera dig o din situation .
Hans val o liv är hans egna.

För egen del känner jag en viss sorg över mina val o åren som gått.
Men det enda som är värre är fler destruktiva upplevelser o år.

Min dricker som din väldigt sällan. Men i flera dagar. Alltmer elak.
Väldigt försiktig och innesluten i sitt nyktra jag.
Men anledningarna spelar ingen roll. Alls.
Bara konsekvensens.

@Bibbiz välkommen hit! Du är inte ensam. Din sambo dricker på ett sätt som gör att han tappar kontrollen. Oavsett hur ofta och i vilka i sammanhang så låter som att det påverkar dig negativt när det väl händer. Hur mår du i allt det här?

Det är inte alltid så lätt att veta hur man ska hantera såna här situationer, och du gör helt rätt i att lyssna på dina egna behov och sätta gränser för vad du orkar och vill vara en del av. Det är starkt gjort!
I vår erfarenhet är det just ens eget förhållningssätt man kan förändra, och inte så mycket den andras drickande. Vad tänker du om det?

Så bra att du skriver här, fortsätt med det! Det finns många anhöriga med liknande upplevelser som din.

Du är också välkommen att ringa eller skriva direkt till oss om du vill bolla dina funderingar med en rådgivare. Vi finns här!

/Jenny, Alkoholhjälpen

Kan du skaffa en lgh som de två barnen som är mitt i det kan bo i?

Vilken svår situation du befinner dig i. Du behöver hjälp, kanske något anhörigprogram eller alanon. Jag är övertygad om att du försökt allt och nu försöker du även hjälpa till med svgiftning. Det är alldeles för mycket. Blir din son nykter så får han tillbaka körkortet så det är ett litet problem i den situstion din son befinner sig. Vad du kan göra är en anmälan till socialen. Din son behöver vård och motsätter han sig frivillig vård är det tvångsvård som gäller. Förstår dina känslor det är ju ditt barn och det är svårt mycket svårt men jag kan inte se att du har något val. Egentligen vet du allt men inte hur viktigt det är att du får hjälp. Låter som en mardröm när du beskriver hur du har det.

@Kristoffer Tack för ditt svar och tack för att du läst alla mina inlägg här. Det har varit svårt i många år och mycket svårt att prata med honom. Han säger själv att detta inte är hållbart och när han mår dåligt blir han rädd att det är levern. Så han vet ju problemet, han vet hur svårt det är med abstinens och att han inte vågar in till vården p g a att de kan göra peth-test och därmed riskera att förlora körkortet. Han argumenterar som en missbrukare gör, det finns tusen ursäkter till att han "måste" dricka. Han är inte dum i huvudet på något sätt, väldigt smart är han. Autismen gör att det är svårt att ta i med hårdhandskarna så att säga, oftast leder det bara till att allt blir värre. Jag känner ansvar för honom när han uppenbarligen inte tar ansvar själv, inte ens för sin egen hälsa. Skulle jag kontakta soc så är jag rädd att han aldrig mer kommer att lita på mig och han har dessutom dåliga erfarenheter av soc sedan tidigare även om det handlade om andra saker. Jag är medberoende och han har mig i sin makt, nu har jag också blivit väldigt rädd för hans abstinens. Jag försöker hjälpa honom att trappa ner men det håller bara några dagar sen ökar han sitt drickande igen. Jag köper öl trots att jag vet riskerna, jag kan inte ens förklara varför jag gör så. Ser jag det utifrån är det ju helt galet. Jag har honom i tankarna dygnet runt och håller på att tappa kontakten med alla vänner då jag inte vågar åka hemifrån, "tänk om han blir sjuk, tänk om han behöver mig" är tankar som ständigt plågar mig. Att kontakta vården utan hans vetskap känns konstigt nog som ett svek, trots att det är det rätta att göra.Hans behandlande läkare på medicinmottagningen verkar ha givit upp då han inte kommit till de senaste kontrollerna. Det är så illa så jag också blivit rädd för de där kontrollerna, vad ska det visa. Han hade en misstänkt fläck på levern för ett par år sedan, vi fick vänta månader på att få svar. På senaste undersökningen visade det sig att fläcken var borta. Det var så hemskt att gå där och vänta på svar. Jag är feg och rädd och jag vet att jag förvärrar situationen med mitt medberoende. Funderar på stöd för anhöriga här i kommunen. Känns som om jag sitter fast i detta. Tacksam för ditt svar. Jag hoppas verkligen att han slutar dricka snart. För tre veckor sedan ville han in på avgiftningen men då ville han åka mitt i natten och jag kan inte längre köra bil i mörker. Hade vi tagit sjuktransport hade jag inte kunnat ta mig hem, det är 4 mil att åka dit. Jag vet att jag resonerar helt fel men det känns som om jag bara gör det värre vad jag än gör. Jag älskar min son och vill bara att han ska vara nykter och frisk.

Jag har kontaktat ett anhörigprogram som jag va på i våras i 3dagar .jag får besked i morgon om jag får delta igen .ska även kontakta anhörigkonsulent i kommunen .annars har jag min bästa vän att ventilera med som även också har en anhörig med svårt drogmissbruk .

@Kameleont
Tack för ditt svar och dina ord.
Trodde det faktiskt varit bra sen jag skrev… men käftsmäll när jag kollade gömmorna och såg att så inte var fallet. Han har varit iväg i helgen, första timmarna tänkte jag att det var skönt… för jag visste ju att han skulle dricka på resan, då slapp jag ju undra. Men när han ringde vid 12 första dagen och var full Skrev jag ett spydigt SMS om att han fick ringa innan han började dricka. Han har inte hört av sig en gång på de här tre dagarna, varken till mig eller barnen (som har egna telefoner)….

Det gör mig så ledsen… känner å ena sidan att jag verkligen inte vill ha det så här, vi har haft det supermysigt och lugnt i helgen, och andra sidan vill jag ju vara med honom. Jag älskar honom.

Hur känner du inför allt med din situation och hur mår du?

@Åsa M
Har väl inte kommit så långt på min resa än. Känns mest skämmigt. Vill inte riktigt förstå men ändå... Kom hem från jobbet kl 14 idag och efter en blöt kväll med grabbarna så har han redan varit i flaskan. Vet att det inte är någon idé att diskutera då men när han frågar varför jag är sur, vad som är problemet och att alla andra också var fulla så förstår jag ju ändå. Har en fin vän ,min bästa vän som förstår då hennes svägerska är alkoholist annars ingen utom dom två yngsta 18 och 22 men vill inte tynga dom för mycket.

Min mamma har ett problem men hon inser inte det själv. Nu i veckan har hon varit sjuk och i förrgår onsdag drack hon och hennes man vitt vin. Sen torsdag kväll drack hon lite till av det vita vinet sen ramlade hon i hallen och slog i huvudet. Det som är det dåliga är att hon har blodförtunnande och inte första gången heller hon ramlat.. helgen som varit var det vin återigen och jag studerar samtidigt så det förstör en hel del. När jag gifte mig så var det såklart mycket alkohol och jag pratade med henne innan om det men såklart struntade hon i det. Mina svärföräldrar drack inte och jag skämdes så mycket över hennes beteende. Varje fredag,lördag är det återigen alkohol och speciellt vin. Alla månader är det alkohol finns inte en enda månad hon är utan sin alkohol och det förstör. Hon blir aggressiv, börjar anklaga att jag ljugit för henne, att ingen bryr sig om henne, att bara hon gör saker i hushållet (stämmer ej). Börjat plötsligt hota om att hon ska flytta och att jag och min styvfar kan bo kvar i huset. Nu räcker det känner jag.

Tack @has det gör mig faktiskt lite mer säker på att jag gör rätt. Min magkänsla säger ju att jag måste ha rätt att säga nej eller jag kan inte lova nått.
Den är bara så svår att höra, för den viskar så tyst ibland 😉

@Åsa och @has och ni andra som svarat tack för ert stöd ♥️

Lita på din magkänsla. Den säger vad du ska fokusera på, och det är beslut som är bra för DIG. ❤️

@Stark2025 förstår det! Förvirringen är stor och svår att hantera.

Precis innan jag träffade mitt ex hade en barndomsvän som blivit nykter varit och hälsat på, tror han hade varit nykter i ca 2 år då. När jag frågade honom vad som hade hjälpt honom komma dit svarade han att det var att folk tog avstånd.

Det hjälpte mig mycket när jag lämnade första gången.

Träffade honom igen häromdagen, han jobbar som behandlare nu och bekräftade igen att det enda som hade hjälpt honom var att folk tog avstånd från honom.

Hans ord gjorde att jag kände mig väldigt trygg i att det bästa jag kunde göra för min exman var att lämna honom. Hoppas hans erfarenhet kan vara hjälpsam även för dig🩷

Tack för all omtanke
Ja jag är trygg och har människor runt mig. Både de som förstår ett missbruk och de som bara säger det är bara att gå vidare….

Men den här förtvivlan jag har för att inte kunna hjälpa honom känner jag mig rätt ensam i. Förvirringen att älska någon som man ibland blir rädd för är inte lätt att leva i.

@Stark2025 fy så jobbigt! Har du någon runt dig som kan stötta? Någon du kan ringa när du känner dig rädd? Har han sökt upp dig?

För mig låter det som du behöver se över din egen situation och säkerhet istället för att hjälpa någon annan❤️

Så tufft, men du har redan gjort allt du kan och är i din fulla rätt att välja dig!

Ny här. Sambo som dricker sällan o aldrig en helgkväll om vi bara är hemma t.ex.inget sug efter alkohol heller. problemet är tillställningar/krogrundor/resor mm. Dricker han en lördagkväll somnar han inte förräns söndagkvällen. Sitter då hela söndagen o dricker otroliga mängder o pratar med sig själv o spelar musik på högsta volym. Jag får hålla mig i sovrummet för jag orkar inte med det. Hänt så många grejer, fyllecell en gång. Varit på resor där han har vinglat omkring på stan rent ut sagt dyngrak. Han är väldigt inbunden nykter, jag tror att han älskar känslan av att bli berusad, då kommer känslorna, han vågar tex sjunga, skulle aldrig hända annars. Blivit mer aggressiv på sistone,sista resan va en mardröm för mig så nu kommer jag inte att göra någonting med honom som innefattar alkohol framöver. O då vill han bara va hemma vid TVn. Han har försökt två ggr att få Nalroxen utskrivet men det verkar omöjligt. Andra med liknande erfarenheter?

Han ber om hjälp. Men jag vågar inte träffa honom. När han är så här påverkad så är jag rädd för honom. Han är för oberäknelig då. Det svänger så fort i sms, från att han ber om hjälp till att han skriver hotfulla elaka saker om mig på bara någon sekund.

Känner mig helt förtvivlad att jag inte har modet att åka dit och hjälpa honom.
Det här är en mardröm 💔💔💔💔

@mamma-julia vilken oerhört tuff sits du och din son är i, jag förstår att du är mycket orolig och att du har svårt att veta hur du ska hjälpa. Det är ofta väldigt tufft att vara förälder till ett vuxet barn som mår dåligt. Även om din son själv får bestämma över sin vård och sitt liv är han fortfarande ditt barn. Så klokt av dig att skriva här.

Jag ser att du skapat trådar och skrivit här tidigare och att din son har haft mycket stora problem med alkohol under en lång tid, och har andra särskilda behov som gör att du har fått gå in och stötta extra mycket. Det här gör det lätt att förstå att du känner ett stort ansvar för att lösa den här situationen, även om det för mig som läser blir tydligt att du redan hade gjort det om du hade kunnat.

Du har redan fått reda på detta, men abstinens kan absolut vara livsfarlig. Det är också livsfarligt att fortsätta dricka när man har skrumplever, som jag läst mig till att din son har i tidigare trådar. Kan det vara ett argument som biter, att nuläget är förknippat med livsfara och att det viktigaste är att han överlever?

Om den vägen är helt stängd, om det inte går att få honom motiverad till avgiftning, så skulle jag ringa och rådgöra med med Socialtjänsten i och med att det är fara för hans liv. Jag ser att han tidigare har LVM och i och med att han har skrumplever bör det gå att argumentera för att han behöver tvångsvård.

Vad tänker du om det jag skriver? Som en övergripande reflektion efter att ha läst alla dina trådar känner jag så mycket med dig och önskar att du någon gång ibland skulle kunna få lämna över ansvaret för drickandet och din sons hälsa där det hör hemma. Men jag förstår att det är svårt att tänka på sådana saker nu när det är ett akut läge. Vi pratar gärna vidare med dig om det när det lugnat ned sig, om du vill. Ta hand om dig.

@Wildblomma
Känns bra att du tar med dig 🤗, men vilka ord, "citat"?

Kanske är trög jag .. 🤔😅

Hej. Min vuxna som har mångåriga problem med alkohol, har varit inlagd många gånger för alkoholskador. Senaste året har han hållit sig nykter i omgångar som varat 2 - 3 månader. Sen blir sugen för svårt och han börjar igen. Han har varit på avgiftningen för ca 1 år sedan då hade han missbrukat både alkohol och Iktorivil. Han fick massor av benzo där och var kvar en vecka. Efter det har han lyckats vara nykter i perioder. Nu har han just haft en period på ca 5 veckor druckit mest öl och inte i några direkt stora mängder. Men han har väldigt svårt för att sluta denna gång, han mår dåligt och vill verkligen sluta. Han vill inte till avgiftningen för han är rädd för den där peth-testen och att läkaren ska ifrågasätta hans körkort. Att kunna köra bil när han sen blir nykter är en stor morot för honom. De senaste 3 dygnen har han försökt trappa ut med några starköl och några folköl om dagen. Men så fort abstinensen börjar kännas blir han rädd och vill ha mer alkohol. Han har sovit väldigt dåligt sista dagarna när han trappat ner lite mer, bara slumrat lite då och då. Är nog 3 dygn kanske som han knappt sovit någonting. Nu hörde jag mig för och som vanligt blev jag mer uppskrämd än jag redan är. De pratar om kramper och hallucinationer och allt möjligt otäckt. Jag vill ju hjälpa honom vid uttrappningen men är det så farligt som jag fått höra då vet jag inte varken ut eller in. Om han vägrar inläggning så vad kan jag göra. Hur ska jag hjälpa honom? Hoppas på svar för jag håller på att gå sönder av oro för min son.

Jag försöker verkligen gå, gör allt för att inte se bakåt. Men det är inte lätt när personen nu gör allt för att jag ska vända mig om, ska se honom.
Han skriker efter hjälp, jag är inte kall och okänslig har verkligen gjort allt för honom tidigare och han har "ropat varg" så många gånger, lovat nykterhet, inga mera onda ord eller slag.
Vet att han spelar på min svaghet men det gör inte mindre ont för det. För jag går sönder när han ber om hjälp, eller ber gör han inte det är fortfarande med en hotfull underton med skuld mot mig när jag inte nappar som han vill.
Han matar mig hela tiden med att jag sviker honom.

Har ännu inte gått i fällan och gett efter. Har svarat lugnt, sansat, genomtänkt och sparsamt.
Hoppas om jag sitter still i båten så slutar det storma någon gång, men just nu blir jag jävligt sjösjuk.
Vill bara glida in i solnedgången i stilla vatten med någon som verkligen kan bara hålla om mig utan att jag ska vara rädd för att helt plötsligt bli huggen i ryggen eller kastad i vattnet.

Se framåt! Var stark! Snegla inte ens bakåt...........är dagens mantra 😎