Senaste kommentarerna i forumet

Jag har också funderat på detta hur man möter ursäkter och anledningar. Och kommit fram till att jag bara säger "du bestämmer själv". Och sen tar jag mitt alkoholfria alternativ. Det känns fel att bekräfta och hålla med i förklaringarna. Men jag känner heller inte att det är rimligt att säga "jag tycker om dig, men inte att du dricker" och sedan gå någon annanstans (som alkoholhjälpens anhörigstöd rekommenderar). Om sambon blir berusad eller otrevlig är det en annan sak.

Jag tror min sambo också blir lite psykad av att jag börjat avstå från att dricka. Nu nyligen på restaurangen när vi firade min födelsedag. Och speciellt eftersom jag druckit nästan varje dag ihop med honom tidigare (hur kunde jag göra det? har startat en egen kurs för att fundera och ändra min egna konsumtion av alkohol). Snart två alkoholfria veckor (med undantag för en enhet).

Jag tänker nu att jag sagt det mesta jag vill säga om hans alkoholproblem till honom. Jag har hjälpt honom sätta upp ett tydligt mål, erbjuder mitt stöd, ska själv dricka bara på helgerna och då om jag vill. Därför behöver jag inte diskutera hans val att ändå dricka eller dricka i smyg...
Får se hur länge jag klarar det🙈 Kanske blir ett nytt samtal strax innan jul?

Jag är bara i början av denna resa och kan inte föreställa mig hur det är att leva med detta år efter år.
Men jag tycker så mycket om honom.
Din resa mot måttlighet har inspirerat mig och jag tänker att jag lär mycket genom att jobba med min egen relation till alkohol och att stå på mig i att inte dricka.

Tycker du är stark och klok. Snart är december över! ❤️

@Kevlarsjäl62. Det är svårt att kläda i ord hur fint det kändes att läsa att du uppskattar mina inlägg. Tack för dina vänliga ord och kramarna. 🤗

DECEMBER-GLASEN.

I går var det första december och måndag. Åt rester till middag så han tog ”bara några öl”. Jag drack vatten.

Sen helt plötsligt sitter han framför en film han sett fem gånger förr, med en bit ost och ett dricksglas till bredden fullt med portvin. Jag försökte skämta om den ojämna fördelningen. Men hans ekvation gick tydligen att motivera. Jag släpper det i vanlig ordning.

Han fyller på glaset och förtydligar ”det här är faktiskt bara det öppnade vinet från igår”. I hans ekvation - hälften så mycket alkohol. För att skölja ner osten som nu tydligen inte var så god.

Alla dessa förklaringar och motiveringar.

Så den lilla ostbiten var egentligen en uppoffring (så att den inte blir torr) att äta upp - där ett fullt dricksglas port var tvunget. Sedan var det uppoffring att dricka upp den öppnade flaskan från kvällen innan. Medan jag dricker en kopp te.

Lite som final berättade han om en kompis som har alkoholproblem. Om hur pinsam han varit på en julfest. Jag får inget sagt.

December är slitigt. Jag känner det redan nu på dag 2. Vi har mycket inbokat de närmaste veckorna och jag känner mig trängd av all alkohol. Uppgiven att jag inte kan möta alla motiveringar för alla hans glas.

@fooliehutten Tack för styrkekramar, men kanske mest tack för din tråd som jag gjorde ett besök i och som gav mig många skratt 😄 Vilken ordkonstnär du är! Som en vårbäck som kastar sig mellan både vassa och slipade stenar flyter raderna fram. Jag känner och känner igen dina svarta stunder och gläds åt dina nyktra dagar, som blivit så många nu. Jag är mäkta imponerad av er alla som kämpar mot den lede A. Styrkekramar till dig också 🤗

@Kameleont Tack min vän ❤️ Ja, jag har ju redan valt att rädda mig själv, men att bryta kontakten helt är jättesvårt. Jag försöker hitta ett sätt att hålla en viss ytlig kontakt, men jag vet inte om det kommer att fungera. Jag tar en dag i taget.
Hur går det för dig? Hur mår DU?

Tack till alla er som skrivit. Har inte riktigt orkat titta in här sen jag skrev. Jag har tagit steg men ramlar tillbaka ibland. Oron finns där men inte så mycket som förut. Det är väldigt skönt. När det blir extrajobbigt ringer jag hit. Blir stärkt i att fortsätta sätta gränser och ta hand om mig själv. Gör små saker jag mår bra av. Är tydligare och sätter mer gränser men vet att de hade kunnat vara större ibland. Det hade jag mått bättre av. Det blir ju också så mycket bättre i förhållande till min partner. Jag blir respekterad. Jag hade en helg för mig för ett tag sen. Skönt att jag valde mig. Jag hade verkligen så roligt. Så jag vill leva och levt förut. Jag vet allt i mitt huvud men svårt att göra det jag vet jag innerst inne skulle må bra av. Nu har jag börjat prata om hur jag har det och det har hjälpt mig. Och att skriva här. Nästa steg prata med andra i samma situation. Det skulle hjälpa mig. Varför börjar jag inte? Tack till er som läser och delar med er. Kram!

Ja man vill ju vara ett stöd. Men orken tar slut. Blir så glad varje gång det varit en bra stund men man går sönder då det brakar igen. Vågar inte hoppas . Så för att orka så måste jag försöka låta det vara. Men då känner man sig dålig. Blir liksom aldrig bra.

@supportivechaos den där pendlingen är vidrig att vara i, känner igen den så väl!

Första gången jag lämnade min exman drack han dagligen (och mycket mer än jag såg), när han inte var påverkad var han irriterad och det kändes mest som vi andra var i vägen.

Jag vaknade en morgon, dagen innan en planerad ”romantisk” helg på hotell och kände: nä, jag kan bara inte göra det här mer. Det går inte!

Ett tag efter jag flyttat blev han ju nykter och alla konstiga beteenden lovades vara borta. Jag upplevde att jag fått tillbaka den man jag förälskade mig i.

Andra gången var det svårare i och med att han inte drack. Jag fick inte ihop det. Varför gjorde han inte det han hade lovat?! Varför blev allt så konstigt även när han inte drack?

Efter några månader i gemensam bostad rasslade jag åter igen runt som ett spöke och kände att jag tappade bort mig själv. Att jag var i vägen, krävde för mycket och alltid var jobbig som ville prata om hur jag kände.

Väldigt mycket DARVO i de samtalen.

Till sist började han också uttrycka sig väldigt govt och påstod att han aldrig sagt det jag visste att han lovat.

Jag visste att han lovat, och jag visste också vad jag lovat mig själv: funkar det inte så kommer jag att gå igen (trodde ju själv att det i så fall skulle bero på alkoholen, men så blev det inte).

Till sist ställde jag ett ultimatum: sök hjälp annars funkar det här inte längre för mig.

Men han behövde ingen hjälp, och där var beslutet fattat.

Han var förberedd och kom direkt in med skisser på hur det ekonomiska skulle delas upp och jag tänker nu att det var vad man kallar reverse discard.

Våldet ökade för att till sist tvinga mig att lämna. Han visste att vi skulle skiljas, inte jag.

Jag fick gå över i robot läge för att hantera allt som kom sen.

Jag har nu fått hjälp från kvinnojouren i ett halvår, utan den hjälpen vet jag inte hur jag skulle ha klarat mitt förstånd.

Exmaken har redan börjat prata om att flytta ihop enligt en vän till en vän.

Jag tycker så synd om henne, och är samtidigt tacksam.

Väntar på traumabehandling, jag visste inte alls att relationen påverkat mig så mycket som den gjort förrän jag kom ur den.

Saker jag kände när jag var i relationen: förvirring, utmattning, osäker på enkla saker jag tidigare klarat utan problem, minskad kontakt med mitt sociala nätverk eftersom jag var så trött, sjukskrivning pga utmattning, ifrågasättande av mig själv, mina behov, mina känslor, min rätt att känna känslor överhuvudtaget. Och samtidigt känslan av att vilja ha ”de bra stunderna”.

Önskar nu att jag hade skrivit dagbok under den tiden eftersom allt nu är fragmenterat och det har tagit lång tid att få min egen berättelse från denna tid att hänga ihop.

Jag tror du gör helt rätt att söka stöd hos kvinnojour. Om din partner har liknande tendenser som min kan det bli en besvärlig tid och jag tror det är väldigt bra att ha hjälp från någon som kan sätta ord på det som händer.

Manipulativa personer använder sig ju av bland annat charm och imiterade värderingar för att få partnern att stanna kvar. Men också skuldvändning och gaslighting som du beskriver.

För mig blev det en tuff tid, men jag är ändå så oerhört glad och tacksam att jag tog mig ur. Nu kan jag i alla fall bygga upp det jag förlorat istället för att jag hade stannat kvar och förlorat ännu mer.

Läs gärna i mina trådar där jag skrivit mer om hur min resa sett ut❤️

@supportivechaos
Hej.
Man har ju tillvaron på olika sätt. Vi hade ju olika boenden och inga gemensamma barn, så jag hade det väl "lättare" än andra med kanske barn , stort hus, gård, lån ... Men jobbigt var det ju ändå för jag hade varit ordentligt medberoende.

Det som gjorde att jag inte ville mer var en mix, bara gav och gav, minns inte när han var nykter senast, jag var trött och slut och ledsen. Det avgörande i allt vet jag faktiskt inte riktigt, men jag bara orkade inte en dag! Känslan kom.
Det var "bara" stopp. Tvärnit. Inte mer.

💜🌹

Ja. Men hur gör man istället?
Ska jag undvika att fråga om han druckit eller inte? Inte ha dialog runt hur nyktra dagar går och känns?
Bara utgå från att han inte gjort det, om det inte verkar så?
Jag får bara en smått obehaglig känsla av att blunda eller vara naiv när jag gör så. Men det kanske bara är medberoendet som talar, eller min brist på tillit.

Jag har under lång tid känt att jag måste lämna. Detta under flera år.
Hans alkoholproblem, återfallen, förnekelsen, tystnaden, skuldbeläggningen, de konstiga konflikterna som uppstår av ingenting…

Nu är vi dessutom så långt inne i processen att vår gemensamma bostad ska säljas. Beslutet är fattat. Vi är mitt i det. Och ändå sitter jag här och känner den där förbannade pendlingen igen.

Smekmånaden.
Han är nykter.
Han är sitt bästa jag.
Charmig, fruktansvärt rolig, varm, gullig med barnet, engagerad.

Och så hör jag de där tankarna i huvudet:
“Men han är ju så fin egentligen.”
“Varför ska jag lämna?”
“Kanske överdriver jag…”
“Kanske hade det kunnat bli bra?”
"Jag vill så gärna ha ett till barn."

Och så kommer sorgen som en våg.
Och rädslan.
Och skammen.
Och allt det som trauma gör med en.

Så jag vill fråga er som vet hur det här känns, på riktigt:

Ni som lämnade, hur gjorde ni? Vilket var det avgörande steget? Hur hanterade ni pendlingen mellan klarhet och tvivel? Hur tog ni er igenom det praktiska och det känslomässiga?

Och ni som fortfarande lever kvar, hur tänker ni? Vill ni lämna? Tror ni att det kan bli bättre? Vad får er att stanna?

Jag hatar den här situationen.
Jag är så fruktansvärt ledsen.
Jag är rädd.
Jag känner mig både stark och svag samtidigt.

Jag såg ditt inlägg tidigare idag i den här tråden. Nu är det borta. Men ville bara säga att jag känner igen mig så väl. Du är inte ensam. Det hade kunnat vara skrivet av mig. Det är så tärande, man går sönder. Hur mår du nu? Kram

@Himmelellerhelvette
Har du tips på några böcker du tycker är värda att läsa? Jag är inte någon poddmänniska.

Ja det tycker jag verkligen att du ska göra @Majo84. Det är väldigt hjälpsamt att förstå sig själv genom igenkänningens man upplever av andras berättelser och erfarenheter.

@Himmelellerhelvette Tack för att du delar ❤️ Till syvende och sist så är ju hennes liv hennes ansvar. Det är det jag måste påminna mig själv om emellanåt när tvivlet smyger sig på. Jag har gett bort alldeles för mycket av min tid och energi till ingen nytta, och det har kostat mig.

Kanske jag ska fördjupa mig lite i medberoende också, för att förstå vad det innebär. Som sagt, allt detta är så nytt för mig.

@myssockan Tack för det du skrev – det var faktiskt en av de mest träffsäkra beskrivningarna jag läst om hur tvivlet fungerar. Just det där du säger om att man nästan “väljer” hans verklighet för att världen annars blir obegriplig… det är precis så det känns. Det blir som en psykisk lättnad att tänka “det är nog jag som överreagerar”, för alternativet är att inse att personen man älskat faktiskt kan vara både destruktiv och oförutsägbar. Och det är en enorm sorg.

Al-Anon var ett jättestort steg för mig. Jag grät hela mötet.
Det var jobbigt, men också fint att möta människor som förstod utan att jag behövde förklara allt. Samtidigt märker jag att en del av mig fortfarande kämpar emot insikten – både om hans problem och om mitt eget medberoende. Det känns som att hjärnan vill hålla fast vid bilden av honom som “min person”, den jag skrattat med, rest med, byggt ett liv med. Och det gör ambivalensen så stark. Ena stunden ser jag klart hur illa han gjort mig, och i nästa sekund kommer det där beroendet av de fina stunderna som en reflex.

Det gör mig både ledsen och rädd över hur stark den bindningen kan bli, trots allt som hänt. Men att läsa dina ord och andras här inne gör att något i mig börjar falla på plats. Jag känner mig lite mindre ensam och lite mer förstådd, och det betyder faktiskt mycket. ❤️

@Kevlarsjäl62 Tack, verkligen. Det du skriver går rakt in. Du sätter ord på precis det jag känner: att jag är så sårbar nu att minsta lilla kommentar om “vad jag borde göra annorlunda” nästan känns som att jag faller tillbaka in i hela mönstret igen. Skuldkänslorna och tvivlet finns där ändå, som du säger, och det är så lätt att någon annan råkar förstärka det utan att förstå vad det gör med en.

Det du skriver om att du höll dig till de som verkligen såg och kände – och stängde ute resten ...träffade. Jag tror att jag måste göra samma sak nu. Jag märker så tydligt vilka människor som faktiskt förstår och vilka som bara säger saker som gör mig mer förvirrad. Jag har inte plats i mig just nu att ta in fler röster som får mig att tvivla på min egen verklighet. Sen känns det som att man verkligen måste välja. alltså även att inte t ex berätta för personer med lågt EQ, det gör mig också bara ledsnare. T.ex. berättae jag för en annan vän som i princip inte sa ett ord tillbaka. Blir liksom tydligt vilka som är riktiga vänner också.

Det gav mig styrka att läsa “ingen tjänar på att du stannar kvar”. Det är sant, även om allt i mig är helt sönder av både sorg och ambivalens just nu. Men jag vet att jag försökt allt, och att jag inte kan hjälpa honom mer, men samtidigt kastas jag tillbaka till att tro det, och bli så ledsen när jag ser alla hans fina sidor, och allt bra vi har. Hur fin pappa han är. Och att vi snart kommer gå isär. Det gör så fruktansvärt ont.

Tack för att du skrev. ❤️

@Tröttiz Tack, verkligen. Det du skriver är så sant och det betyder mycket att få höra det från någon som vet hur det faktiskt känns. Jag tror att jag blir extra sårad just nu eftersom jag redan är så emotionellt slutkörd. Jag håller ihop allt praktiskt kring separationen, barnet, boendet – samtidigt som jag försöker ta mig loss från ett mönster där jag alltid har behövt anpassa mig, dämpa mig, förklara mig eller “förstå honom”.

Så när någon säger saker i stil med “han kanske känner sig anklagad”, “du kanske triggar honom”, eller “ni kommunicerar olika”… så blir det som att jag kastas tillbaka in i precis det jag försöker bryta mig loss från. Det är som att jag ska bära ansvaret för hans känslor ytterligare en gång. Och jag orkar verkligen inte det mer. Detta är så himla tärande. Jag kastas fram och tillbaka mellan: stanna vs gå, hela hela tiden. Jag går sönder.

Du har nog rätt i att det kommer från välvilja, men det slår fel. De har ingen aning om hur sådana här mönster fungerar, eller hur det är att leva med någon som förvränger verkligheten, vrider ord, blir defensiv av ingenting, och där man alltid måste förhålla sig till deras instabilitet.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är mitt jobb att utbilda hela omgivningen mitt i det här. Jag gör så gott jag kan.
Tack för att du tog dig tid att skriva <3

@Åsa M Jag förstår vad du menar, men min fråga handlade egentligen inte om huruvida relationen är bra eller dålig.
Det jag försöker förstå är beteendena i sig: minnesförskjutning, defensivitet, skuldvändning och konstig logik även när han är nykter. Det är det som är förvirrande.
Jag är inte ute efter att skylla allt på alkohol eller att göra mig själv till offer, utan försöker bara förstå vad som är mönster kopplade till missbruk och vad som verkar vara något djupare.
Det är viktigt för att jag ska kunna läka och inte upprepa samma mönster i framtiden.
Men tack för att du delar ditt perspektiv.

@Sommarsol_2023 orkar du ge exempel på vad du gått igenom? Eller din situation? Det känns så ensamt här. Jag börjar bli så trött på mig själv, och att vara i detta :(

@has Tack så mycket för att du delar det där, det var faktiskt väldigt värdefullt att läsa. Det du skriver om personlighetsdrag + missbruk stämmer väldigt bra överens med hur jag upplevt det: att det är något djupare som ligger som en “bakgrundston”, och att alkoholen bara förstärker det.

Just det du formulerar – att volymen höjs – beskriver exakt hur det varit hos oss. Det förklarar också varför vissa beteenden finns kvar även i helt nyktert tillstånd.

Jag ska faktiskt ta kontakt med en kvinnojour. Jag har tvekat innan, men jag märker nu att jag behöver få en tydligare kartläggning av allt som hänt och få hjälp att sortera vad som är vad. Det är svårt att se klart när man suttit i det länge.

Tack igen för att du skrev och för omtanken. Det betyder mycket. ❣️

@Stark2025 Det är så svårt att lita på mig själv och mina känslor... jag är så trött på detta. Är så ledsen också för nu ska vi sälja och jag går sönder. Det känns som jag gör fel nu även om jag varit så säker. Det är som att jag bara: vad håller jag på med? Han är ju så bra.

@liman jag tyckte boken Beroendepersonligheten var till bra hjälp när jag insåg att min exman var alkoholist. När jag läste den upplevde jag att jag fick större förståelse för allt märkligt som hände och hade hänt.

Att leva med en person som är beroende är oerhört tufft för vem som helst. När en kämpar med allvarliga sjukdomar ännu tuffare.

Hur går dina tankar om vad du skulle behöva just nu?❤️

@Kevlarsjäl62, styrkekramar till dig. Jag blev inatt klar med Marianne Mörcks biografi ”Som ett skav mellan brösten”. En fantastisk människa med ett otroligt liv, men under flera år med en alkoholiserad man, som hon tillslut lämnade. Hon beskriver de sista gångerna hon var på besök. Han bodde i en liten tvåa, nerrivna tapeter ”deliriumrus”. Inga tänder, kunde inte prata, knappt gå, vägde lite och var oigenkännlig. Jag brukar alltså vakna på natten och gå upp och läsa, då blir jag sömnig och går och lägger mig. Jag tänkte på dig och andra i samma situation som Marianne. Allt hon gjorde för sin alkis, ingen kunde gjort mer; ändå räckte det inte till. Inte på några som helst vägar. Så läs boken och släpp greppet om sjunktimret, han är inget att hålla sig i… jo jag läste ju din text också inatt, men blev för trött för att svara då. Sorry för det🥹 Men bättre sent än aldrig och nya tag nu! Styrkekramar i repris🤗

Det är en lång process @Majo84 ❤️ Men det är otroligt skönt när man efter lång tid märker att man sällan tänker på personen längre. Varje gång jag tänker på pappa är jag trygg i att jag kommer må 100% sämre av en kontakt, än den lilla gnutta jag får ut av relationen, för det finns väl gott i honom också men jag tänker att det goda använder han för att manipulera mig inför det onda som komma skall.

Mamma som jag innerligt trott att hon inte kan leva utan mig och alltid tagit hand om som om hon vore mitt eget barn. Med henne gick jag igenom ”brytet” av medberoendet under en lång process i ett par år tills jag till slut var framme vid att bryta kontakten och inte längre bry mig om vad hon väljer att göra med sitt liv. Jag gjorde en grundlig medberoende förståelse, läste allt jag kom över och lyssnade på mängder av poddavsnitt där människor delade med sig så att jag på djupet förstod vad medberoende innebär och hur man tar med sig det från barnsben genom hela livet. Jag fick många verktyg och blev stark i mig själv och vågade lämna över ansvaret om hennes liv på henne själv! En sådan befrielse utan skuld eller skam över mitt beslut men då blev hon väldigt sjuk efter några månader, vilket resulterade i att hon slutade missbruka, plötsligt satt jag i en ny båt av mitt medberoende.
”Man kan väl inte bara lämna denna skärva av en människa åt sitt öde?” Så då blev det till att bli ännu mer involverad i henne, tusen vårdärenden och livsuppehållande åtgärder detta året vilket resulterade i att jag kände att jag inte orkar leva längre! Jag kom till en brytpunkt där jag inte hade någonting kvar att ge till någon eller mig själv och önskade bara att få dö för jag såg inte någon mening i någonting. ”Ska livet bara vara en kamp då vill jag inte vara med mer” Jag tog upp telefonen och ringde en vän som fick tillbaka lite livskraft i mig och från den dagen, lite över en månad sedan hjälper jag mamma mindre och lägger över mer på henne själv. Jag vill leva mitt liv nu! Jag har oroat mig för henne så länge jag kan minnas och jag har inte fått mitt liv för att gå under tillsammans med henne! Vill hon leva får hon börja kämpa själv, jag kan inte bära henne längre🙏