Senaste kommentarerna i forumet

@Carisie så svårt bara. Jag hatar alkoholen och vad den gjorde med honom. Och nu ska jag leva med det här. Lite skuldkänslor. Två barn i bitar. Sorgen. Den oändliga sorgen.

Vännen - du behöver nog inse att han manipulerar dig. Du behöver ta dig därifrån. Det är inte okej att ha det så där. Prata med socialtjänsten eller en kvinnojour, be om stöd att ta dig loss. Er gemensamma bostad kan säljas, det löser sig. Men gå innan du är helt nedbruten!

Tack för era kommenterar. Ja det är nytt så än så länge bra, jobb sköts etc.
Han går på behandling vart nykter i 4 år men fick återfall i början av året.
Det är bara så svårt att lämna men förstår ju jag borde kanske göra det.
Men han är så klok och fin och har bra kontakt med ex och ha barnen .. om än lite mindre. Jag får helt enkelt hitta en strategi.

@Det räcker
Haha jag tycker katt är kanon 😁

Mm..men du känns väldigt medveten och kan se o lyssna till signalerna.
Och vet att du kan lämna.

Det finns många bra (friska) män därute 😉

Hemskt ledsen men det är nytt o du mår förmodligen ok än så länge.

Gå direkt.
I all välmening.

Jag var länge vän med en kvinna vars man var bipolär och spelmissbrukare. Mitt ex är alkoholist och troligen bipolär. Mitt råd till dig är att ge dig inte in i en relation med en person som har så många allvarliga sjukdomstillstånd. Det är fruktansvärt nedbrytande att vara anhörig bara om det handlar om alkohol, men psykisk sjukdom utöver det? Det går inte att hantera. Det behövs professionell hjälp, det behövs sjukdomsinsikt, det behövs aktivt deltagande i behandling. Klart han säger att "alla flyr" men vad beror det troligen på? Min gissning är att ingen av sjukdomstillstånden behandlas effektivt och att det går ut över de närstående.

Jag förstår dig precis då jag inte är en person som lätt öppnar mig utan har en fasad och tycker det känns jobbigt/pinsamt att berätta hur jag har det. Även fast min familj har påpekat alkoholproblem många gånger och jag har velat häva ut mig allt har jag varit tyst. För några månader sen tog jag modet till mig och berätta för min bästa vän. Det var både läskigt och pinsamt men samtidigt befriande. Jag tycker fortfarande att det är jobbigt och pinsamt och tar mig inte modet till att ringa henne när jag mår som sämst, men jag vet ändå att hon vet och förstår. Känns även som jag mer börjar landa i det hela när jag för en gång skull sagt sakerna högt till någon annan.

Psykiskt är det en utmaning om än enklare än att stanna.
Rent praktiskt är det inga problem om du vill ha råd kring det. Måla inte upp anledningar till att det är omöjligt ❤️

Strunta i att han är på fest, att han ljuger och dricker och inte deltar i behandlingen

Fokusera enbart på dig och din framtid.

Jag gick tillbaka och gick på hans lovord. Han lovade att sluta dricka och skulle söka hjälp. Men han gjorde de aldrig utan han började dricka när han var iväg och ljög om det. Han hade aldrig någonsin sagt att han ska sluta dricka de har jag hittat på. Jag lyckades få han att gå parterapi dock gick de åt skogen då vi hade ett samtal och sedan avbokade psykologen flera gånger. Börjar dock undra om det är ett tecken? Att vi inte kommer kunna komma någon vart.
Nu sitter jag här hemma själv och gråter för 300 helgen i rad. Han var iväg och skulle komma hem, skrev att han var på väg, men hem kom han inte och inte ett ljud. Utan han gick till en kompis istället på fest. Tankarna snurrar, är jag utsatt för psykisk misshandel eller är det faktiskt jag som är boven? Vet varken in eller ut längre. Vill bara försvinna men vet inte vart jag ska ta vägen. Nytt bonde kan jag inte heller söka då vi båda äger nuvarande bostad. Vet inte alls vad jag ska göra. Mer än att jag inte orkar detta längre. Har inte heller några vänner kvar som det känns då jag blivit totalt isolerad och orklös. Får kanske vara glad att jag ändå insätt så mycket själv men hur tar man sig härifrån?

@Pnyp
Ta direkt din son och dig därifrån. Direkt.
Erbjud sönerna samtalsterapi
Boka egen
Gör orosanmälan

Bryt kontakten se till att sönerna blockerar o ej blir utsatta av sms eller dyl

Och självklart - leverera inget.

@has
Bevakad och kontrollerad - ett hot alltså.
Minns inte att jag skulle ha sett det så.
Men, tack för påminnelsen.
🌺

@has
Har också det där med ansvar, situationer i samhället som jag ser som inte är mitt ansvar. Måste emellanåt ha en inre diskussion med mig själv om just detta. Varför ditt ansvar? Vad kan hända? m.m

Håller med ovan. Och gör en orosanmälan, hon kan uppenbart inte ta hand om sig själv och behöver vård. Prata med hennes chef också. Detta klarar man inte att hantera själv som anhörig.

Sluta genast köpa alkohol till din fru. Det är hennes missbruk och det är inte positivt om du bidrar till det. Sen håller jag med @Nova73 ovan. Din son som bor hemma har ett behov av en normal vardag utan missbruk. Det är bara den friska föräldern som kan se till att det händer. Sedan hoppas jag du söker samtalshjälp för din egen skull. Jag har nyss börjat få klarhet i mitt medberoende. Det är så oerhört befriande. Som en sten som faller från bröstet.

@zamira så fint skrivet, och så sant 🤗 ska säga detta till henne med. Tänker att när hon väl bor här en vecka kommer hon känna lugnet hon med. 🙏🏽

Lämna henne för dina söners skull och din egen, om hon inte går med på att söka hjälp direkt. Det är bättre att ni bor själva och vill hon ha hjälp kan ni stötta henne med det men inte i samma hem som hon. Jag har lämnat min sambo och mår mycket bättre. Han vill inte ta den hjälp som erbjudits så jag såg inget annat val. Man går under själv annars av stress och oro.

@Tröttiz jag misstänker att det där med att vara omtänksam hänger ihop med den där paranoida känslan alkoholisten ofta får? Känslan av att vara bevakad och kontrollerad.

Även en vänlig gest kan få lätt tolkas som att någon ”är ute efter något”, eftersom de med tiden ofta jobbar så själv (tex om jag går med på det här, så kan jag dricka utan dåligt samvete sedan).

En insikt som fortfarande är lätt flyktig för mig handlar om den enorma ansvarskänsla jag går runt med (och som jag också upplever att många andra verkar ha här).

Det ironiska är att jag har känt ansvar för allt och alla, utom den jag verkligen har ansvar för. Mig.

Ansvarskänslan har varit med mig hela livet och kom på intet sätt att starta i samband med min mans drickande.

Jag har tagit ansvar för relationer, för föräldrar, för stämningar i rum, för andras känslor, för väldigt många saker som egentligen är någon annans ansvar eller som jag i alla fall inte äger hela ansvaret för själv.

När något inte funkat har jag fått känslan av att det är mitt fel.

Det här har börjat luckras upp nu och jag märker att jag börjar lämna tillbaka ansvarsbollen där den hör hemma mer och mer.

När jag ser tillbaka på livet, ser jag att jag så ofta har kämpat.

Och jag är så otroligt trött på detta kämpande!

Min fru har stegvis ökat sin alkoholkonsumtion. För ca 15 år sen upptäcktes att hon druckit upp hela sin mosters vin samling över 100 flaskor.
Hon hade fyllt dem med vatten. Eftersom mostern sällan drack utan bjöd vid middagar så märktes det ej. Men en dag upptäcktes det .
Hon hade ett långt samtal med sun mor ich moster. Varpå hon efteråt gick till AA ett par möten.
Något år drack hon sparsamt.

Senaste året dricker hon stora mängder.
Hon har ramlat nedför en trapp och slagit huvudet. Andra gånger ochså .
På semestern så drack hon 3 veckor i rad .
Ca 2,5 liter vin per dygn i snitt.
Jag kör ju och köper ut vill inte egentligen det gör ont i magen att se henne så här.

Nu till det värsta...idag på morgonen upptäckte jag att hin var full. Hon hade lovat att sluta. Letar efter något hon gömt undan.
Hittar handsprit 3 flaskor i en låda på toan.
Smakar lite på hennes kaffe ....fy fan.

Vad ska jag göra ?? Vi har en son på 21 år som ej bor hemma. Och en som är 20 som bor hemma.
Klarar inte att se detta förfall. Lvm??
Aa??

@bella70

Tack för klok uppmuntran♥️
På väg mot friheten- ser det som ett jobbig förlossning, ska igenom skiten sen är det klart. Förhoppningsvis klokare att inte hamna med samma typ av personlighet, om det nu blir en ny relation . Får skaffa en hamster att prata med 😉

@Letlive förstår att det kändes skönt! Ett steg i det egna tillfrisknandet: sluta ta ansvar för det som inte är vårt att ta.

Jag har tänkt mycket på det den senaste tiden. Hur en driver sig själv långt över de egna gränserna, och vad priset då blir för en själv.

Hej!
Jag har nyligen träffat en man. Vi har setts ca 2 månader. Han har alkoholproblem och gör allt för att bli nykter. Han går på AA möten etc och sköter sitt jobb. Men han lider även av depression och har vart suicidal har han berättat. Han säger alla ” springer” så fort det vet. Men han är världens finaste och snällaste. Hur kan jag hjälpa honom? Han vet likt mig att han måste hjälpa sig själv men jag är så orolig vad som kan hända? Har någon liknande erfarenheter? Hur ska jag tänka?

@Letlive
Sant - men ändå tar vi den rollen. Frågan är väl hur länge?

Min fru har haft flera återfall och låtit bli att ta antabus men har nu tid på måndag igen och ska börja igen. Nu sa hon att hon inte alls ville utan gör det för att jag, hennes föräldrar och jobbet ska sluta sluta tjata och att det egentligen är synd om henne. Jag sa då till henne att är hon inte motiverad att sluta kan hon lika väl skita i det. Jag sa att du har en sjukdom där självinsikt är en basal del för långsiktig tillfrisknad och har den inte kommit än kan hon lika väl skita i det. Då muttrade hon och gick och. Och vet ni? Det kändes så jävla bra att säga det. Jag är hennes partner. Jag vill inte stå och försöka motivera min partner som en trotsig tonåring. Det är inte mitt jobb.

@zamira Jag förstår dig. Men ta din tid att nå så bra du kan ❤️

@zamira så brutalt, så orättvist och så hemskt💔

Alkoholism gör saker med hjärnan som förvrider och förändrar människor tills vi inte känner igen dem längre. Din man var svårt sjuk i en sjukdom som kräver egen insikt för långsiktig förbättring.

Jag är säker på att du gjorde allt du kunde. Just där och just då.

Vi medberoende har så otroligt mycket förståelse och medkänsla med alla andra, men är ofta väldigt hårda mot oss själva. Men vi är inte heller några robotar som klarar av att agera perfekt i varje tillfälle (ingen vet heller vad ”perfekt” skulle vara).

Du kunde inte göra mer. Det här är inte ditt fel.

Hoppas du har turen att träffa en bättre terapeut nästa gång (jag hade istället turen att träffa någon riktigt bra på vårdcentralen), ge inte upp för de bra finns där ute.

Skickar omtanke och styrkekramar❣️