Senaste kommentarerna i forumet

Tack för förslaget om brevet, jag vet inte vem hennes läkare är men man borde kanske kunna skicka det till den avledningen så hittar dem rätt på det. Dem gjorde en orosanmälan när vi var på akuten men jag tror att det hade lagt ner den efter samtal med min mamma. Efter jag läste din kommentar gjorde jag dock en egen och skickade in med information kring oron om hennes missbruk.

Jag och min man har det bra! Han är nykter alkoholist och har nu inte druckit på, mig veterligen, över 2 år. Han tog tag i sina problem när de uppdagades för mig och jag konfronterade honom, jag hade hittat gömda spritflaskor lite här och var i hus och uthus. Läkarbesök och terapi, familjerådgivning. För mig stor oro, kontrollbehov och osäkerhet. Det höll den gången ett bra tag, tills vi flyttade från en gård till en annan och stressen blev för stor. Jag kom på honom igen. Den här gången fick han bättre hjälp. Alkoholterapeut som ledde honom till ACA och AA, där han fick den hjälp och den samhörighet han behövde. Mötena är viktiga för honom än idag. Han arbetar mycket med sin beroendepersonlighet, med invanda mönster och beteenden. Han är mycket medveten om sin sjukdom och hur den artar sig, inte bara när det kommer till själva drickandet utan hur den påverkar hela hans personlighet. Jag känner mig trygg, kontrollerar honom inte längre och har inget behov av det. Visst kan enskilda händelser få mig orolig, men då pratar vi om det. Jag tror att vi kommer att fixa det här, men det hänger helt och hållet på min man, att han prioriterar sitt mående. Arbetet med att vara nykter har för honom lett till en väldigt god insikt om sin egen person och sina beteenden, sitt mående, sitt ansvar och de val han har att göra, varje dag. Jag hoppas att det går lika bra för er!
Här där vi bor finns ingen bra hjälp att få från vården/kommunen/regionen. Endast en utbildning hur alkoholister fungerar, ingen form av samtalsstöd, diskussionsgrupper etc. Forumet här har varit viktigt för mig, liksom nån grupp på FB. Idag har jag inget behov av stöd och hjälp för egen del, men det kan ju komma att ändras och frågor dyker upp ibland.

Jag tror inte att det går att leva ett bra och lyckligt liv med en aktiv alkoholist. Enda sättet att kunna leva tillsammans är att hen blir nykter på riktigt. Att låta bli alkohol tills knogarna vitnar är inte att vara nykter. Nykterhet är att inte längre behöva alkoholen. Och för att komma dit behöver man hjälp att förstå hur man hamnade i missbruk.

Min man är numera nykter och vi har ett fantastiskt liv ihop med tillit, ärlighet och kärlek.
Hans resa mot nykterhet påbörjades när vi träffades för tre år sedan. Hans första steg var att vara spritfri, följt av terapi, återfall, terapi, antabus, återfall på antabus, kontakt med socialtjänsten, allvarligt återfall, ultimatum om avgiftning eller så går jag, inläggning på avgiftning och efter det behandling hos socialtjänsten.

Han har nu varit nykter i 10 månader! Han är en delvis en annan man än den jag mötte men också den han är menad att vara. Jag är inte längre orolig för att han ska insjukna igen.
Den bästa behandlingen fick maken av socialtjänsten i kommunen. Samtalen, medicinering med Naltrexon och Previct- behandlingen har varit en oerhörd hjälp för honom och för oss. Dessutom har den NA-grupp maken gått i varit ett fint stöd för honom.

De flesta jag pratat med om hur nykterhet blir till är eniga om att resan brukar se ut ungefär såhär. Det krävs först att man som missbrukare får behandling för orsaken till missbruket.
Och sen kan man ta bort drogen. Väldigt få klarar av att göra båda sakerna samtidigt.

Din man behöver hjälp och det vet du ju redan. Försök få din man att söka hjälp. Det är det enda du kan göra för honom.

Man kan inte göra någon frisk med kärlek. Där måste man älska sig själv mest! Och kanske fatta beslut som är bäst för sitt eget liv. Jag var beredd att lämna mitt livs kärlek för att rädda mig. (Och ja, det är mitt livs kärlek. Jag visste inte vad det var att älska och bli älskad innan vi träffades. Trots ett långt äktenskap innan).

Du behöver också hjälp. Förhoppningsvis har er kommun anhörigstöd för medberoende. Annars får du söka dig privat vård, vända dig till Al-anon och prata med Alkoholhjälpen. Det sista har varit ett stort stöd för mig. Finn stöd och behandling för ditt medberoende oavsett vad din man fattar för beslut. Det är du värd!

Jag önskar er båda ett rikt och levande liv med mycket kärlek till er själva och andra ❤️

Vilken otroligt tuff situation! Jag tror att vården är mycket väl medveten om att människor ljuger för dem. Det är mycket skuld och skam kopplat till missbruk. Jag skulle föreslå att du skriver ett brev till hennes läkare och uttrycker din oro. Läkaren har tystnadsplikt. Du kan också be om råd hos 1177 hur din mamma kan få hjälp och om jag vore du skulle jag nog fundera på om du också behöver prata med någon för egen del, för det är tufft att gå igenom detta som anhörig. Har det gjorts orosanmälan till socialtjänsten?

För 2 veckor fick jag ett samtal från min mammas sambo att han hade hittat massor av tomma handspritflaskor, flera liter och min mamma låg helt borta. Han ringer mig för att fråga om hjälp för att få med henne till akuten. Jag åker dit för försöka men hon vill inte och efter ett långt samtal med SOS alarm och dem säger att dem kommer skicka någon så får jag till slut med henne och vi åker till akuten.
Där får hon blåsa och blåser 0,34 och berättar då att hon ville ta livet av sig. Jag vet att min mamma inte mår bra och är nog stor anledning till hennes drickande och själv medicinering men någonstans när hon säger det här till sjukvårdspersonalen, fast det är jätte jobbig situation och att få höra så känns det inte rätt. Skulle hon inte visat mer då när hon blåste?
Jag känner mig hemsk för att jag tänker dem här tankarna men någonstans så måste jag göra det för jag känner min mamma.
Senaste 5 åren har hennes alkoholproblem, allmänt substansproblem, vuxit fram mer och mer och flera gånger har jag varit tvungen att ta en paus från att ha någon kontakt med henne för jag klarar inte av det.
Jag tror att det främst är alkoholproblem men det är nog vilken substans som kan ge henne den kicken. För tillbaka till handspriten som han hade hittat så var de mer än hon hade kunnat druckit på 1-2 dagar utan det är något som måste pågått under flera dagar. Jag tror att hon har vänt sig till det för att det är inte lika synligt som att man handlar på Systembolaget, relativt billigt och lätt att gömma fram tills vi förstod vad som pågick.
Jag hade nog kunnat skriva 10 gånger så långt till men det som jag vill fråga om råd kring är att det faktum att hon ljuger för sjukvården, iallafall inte berättar hela sanningen. Hon har vridit historian till dem som att det endast handlar om att hon ville ta livet av sig, vilket jag inte säger inte är sant men det är inte hela historian. Hon vägrar berätta för dem om sina alkohol/substansproblem och fått dem att sjukskriva henne 100% och skriva ut stark ångestdämpande medicin som är beroendeframkallande. Dem gångerna som hon dricker mest är när hon är hemma och när hon är själv vilket hon nu är hela tiden då hon är sjukskriven och hennes sambo har hittat att hon fortsatt dricka. Jag känner att hon har vridit den här historian så sjukvården endast ser sidorna hon vill visa så hon har fått dem att hjälpa henne med fortsätta med sitt beroende och göra det enklare för henne med hennes självmedicinering och jag känner mig helt hjälplös för jag vet inte vad mer jag kan göra.

@Embla80
Hej, jag läser här sällan. Ditt inlägg berör mitt yngre jag och mitt nuvarande jag.
Viktiga frågor du ställer. Jag tror inte att min historia hjälper dig att ta beslut.
Jag har lärt mig att lyssna på mina behov. Att vara snäll och vänlig med mig själv.
Det är en gåva som jag utvecklade efter att jag valde att stanna kvar med mitt ex, då jag upptäckte som du, efter kort tid, att det fanns en osund alkoholkonsumtion.
Jag dansade med länge, men sen avbröt jag den dansen.
Jag tror att medvetenheten är en kompass. Och att var och en följer sin.
Vad känns rätt för dig?
Lycka till.

Hej har en mamma som bor 100 mil ifrån mig har druckit sedan den 18/10 fram tills nu. Under fylle tiden har hon ramlat, blivit utslägd hemifrån, druckit från morgon till lväll sovit några timmar för att sedan fortsätta dricka. Hon lider av depprision också men vägrar prata om det deståmer. Funderar på att åka dessa 100 mil för att lägga in hon för avgiftning eller boka tid på beroendecentrum? Till råga på allt använder hon min cancer som ursäkt för att få dricka vilket gör mig extra besviken på hon

Jag kan bara tala från egen erfarenhet, men jag borde ha anat att den där över-intensiva uppvaktningen maskerade andra problem hos honom.
Och hos mig! Jag ville ju tro på det. Även fast det verkade för bra för att vara sant.

Nu flera år senare skulle jag betrakta det som en enorm röd varningsflagga. Jag kommer inte falla för det igen.
Om jag vore du skulle jag försöka separera det:
Varför föll du för det? Och hade du fallit för personen som han är utan det beteendet?
Man får inte glömma attmånga missbrukare är enormt manipulativa. Det är väldigt lätt att dras in och tro att det är deras beteende som måste ändras, men man är ju två i en relation. Man kan fatta egna beslut också. Och det bör man, om de har så svåra problem...

@Åsa M Ja, han hade liksom ett jämt flöde av lovebombing. Fick mig att känna mig åtrådd och vacker. Men när han var full kom den destruktiva ångesten och mörka tankarna, men även där kom kärlek och uppskattning.

Vi träffades för första gången sen han blev 100% nykter, i helgen.
Då fanns det inte mycket alls. Han var mest trött.
Han sa att han älskar mig, men inget positivt om mig över lag. Inget alls av det han gjort innan, utöver pill i håret eller klapp på benet.
Försöker mest reda ut om det beror på att kroppen försöker återhämta sig efter alla år av misskötsel, vilket jag hoppas på, eller om hans känslor för mig berodde på alkoholen.
Mina egna trauman, med dålig självkänsla som resultat, gör att jag övertänker allt och automatiskt tänker på att ”klart att han tröttnar, alla andra har ju gjort det”.

Jag känner igen detta. Mitt ex var oerhört intensiv innan vi blev ihop och jag lät mig duperas av det. Sen ägnade han mest tiden åt att supa, angsta och låtsas som ingenting. Man ska inte underskatta hur mycket en missbrukare faktiskt behöver nära relationer, men på sina villkor. Frågan är väl om det är villkor som du accepterar?

@Memyselfojag
Hej.
Jag har erfarenhet av detta "Dr Jekyll / Mr Hyde".

I början hade jag enormt svårt med det, alla fräck- och elakheter som kom ur honom, men allt eftersom jag fick mera kunskap och förståelse kring beroende så kunde jag hantera det bättre, i och med att jag upplevde att det så att säga var beroendet som talade under hans onyktra stunder.
Att göra skillnad på beroendesidan av personen och den nyktra sidan hos samma. Att det hela mera handlade om något annat än mig ... Så kom åtminstone jag att se det. Att beroende har enorma krafter över personer, vilket ger konsekvenser.

KRAM.

@FruL vad tufft för både dig och din man! Bra att han får stöd, och samtidigt förståeligt att det väcker mycket frågor och funderingar hos dig som partner. Bra att du skriver här!

Hur lång en inläggning blir är individuellt och avgörs utifrån läkarens bedömning av patientens tillstånd. Hur stödet efteråt ser ut kan också skilja sig mellan olika sjukhus, och lite beroende på om det var en akut eller planerad inläggning. Det är möjligt att han får information om fortsatt behandling och var han kan vända sig. Sen är det han själv som aktivt behöver välja det.
Hur är läget nu? Har du haft någon kontakt med din man eller avdelningen?
Och hur mår du i allt det här?

Jag har landat i en ny relation där partnern inte nämnde något om alkoholproblem förrän vi träffades och han blev kalasknas.
Jag valde ändå att stanna men markerade tydligt att jag inte vill att han dricker när vi ses, då jag tycker att fylla personer är opålitliga och jag är lite rädd för dem.

Nu har vi varit tillsammans i 2 månader bara och han är nykter sedan drygt 3 veckor, på hans eget initiativ.

Men, nu till dilemmat. Innan han blev nykter så gav han mig så mycket validation. Både med eller utan alkohol i kroppen.
Men nu när vi ses är han bara trött och ”ser” mig inte längre.

Jag vill inte lägga för mycket i hans knä då jag vet att han kämpar just nu. Och psykiskt är han rätt ostabil. Fast han säger att han mår bra och att han ser ljust på framtiden.
Han säger att han älskar mig och att det inte finns någon annan.
Men vi har lite avstånd till varann och har inte möjligheten att ses så ofta.
Är det vanligt att den nyktra tappar lusten och suget? Och finns det nån chans att det kommer tillbaka? Eller är det bara så enkelt att han tappat känslorna och håller kvar mig för att det är bekvämt?

Känner att jag inte vill ha den dialogen med honom i nuläget då jag inte vill trigga. Jag vill lita till hans ord, han har inte svikit mig ännu.

@Åsa M fullt förståeligt att du känner viss lättnad efter allt som varit. Din stora medkänsla och omtanke lyser igenom så förstår att det blir väldigt blandat.

Hoppas du får lite mer lugn och ro nu, du har redan gjort allt du kan🌷

Det är bara du som kan ändra ditt eget liv. Man kan inte älska någon frisk. Vill du inte leva med detta i ditt liv så kan du planera för att gå. Missbrukaren kommer att fortsätta oavsett hur du än beslutar dig, tills botten är nådd för dem. Om de kommer dit.

Någon mer som upplever enorma skillnader i personligheten när den anhöriga druckit? Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att min nyktra särbo blir en elak och hänsynslös person när han dricker. Vi har varit tillsammans i tre år och de första månaderna höll han sig till att dricka på helgerna men de senaste 2 1/2 åren har det varit varje kväll. För tre veckor sen ställde hans syskon ultimatum på honom och sa ”- sök hjälp annars gör vi orosanmälan till socialtjänsten ”
Han har hållit upp i 12 dagar sen drack han på lördagen och lite på söndagen. Igår hämtade han ut medicin mot suget, som han vägrar ta regelbundet utan tänker ta ”- om han blir sugen” han är väldigt tjurig och säger att han inte kan lita på någon…. Känns inte som att han tar det på allvar att vilja sluta då han hela tiden skyller ifrån sig. Hur står ni ut?

Så fruktansvärt. Jag vet inte vad annat man kan göra än att göra orosanmälan till socialtjänsten och ringa 1177 och be om råd. Som anhörig kan man inte göra så mycket, sjukdomen utvecklas ändå. Tyvärr.

@Midwife vilken tuff situation du berättar om, tack för att du delar med dig!

Jag tror många kan känna igen sig i att det kan kännas obekvämt att sätta gränser emot en närstående. Det är inte ovanligt att det väcker skuldkänslor eftersom vi är så vana att stötta och rycka ut när någon vi bryr oss om mår dåligt. Samtidigt är det ofta just det, att sätta gränser och ta hand om sig själv, som blir mer hjälpsamt i längden, även för den som dricker. Du är stark som agerar utifrån vad du behöver och väljer bort det som inte blir bra för dig.

Vad tänker du om det?

Mitt problem verkar ha "löst sig" idag. Han har efter nattens fyllerant gentemot sin chef och hotet att snart bli uppsagd och dragen inför disciplinnämnd pga arbetsvägran valt att säga upp sig. Gissningsvis har han fått panik av läget han befinner sig i och är livrädd att bli tvingad att söka vård och genomgå behandling som krav för att få behålla jobbet.
Så nu är arbetsgivaren fri från sitt problem. Och han är fri att gå ner sig fullständigt.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var lite lättad. Usch, så hemskt att säga men det är så det känns efter fyra års totalt kaos.

@Jagoxå hej där!

Det är lite svårt det där med positiva berättelser som anhörig känner jag.

Jag vill gärna tro att min berättelse (och liv tillsammans med min nu nyktre man) kommer fortsätta vara positiv, men det vet man förstås aldrig.

Jag kan känna att det finns något lite skamligt att våga tro på sin partner, när så många beskriver hur nykterheten varat en tid och sedan börjar det om.

Så varför skulle just vår berättelse fortsätta på ett positivt sätt?

Men som en person jag pratade med om det för ett tag sedan sa: nä, man vet heller inte om en person kommer att vara cancerfri resten av livet för att man blivit ”frisk”.

Förstår verkligen att alla dessa tankar och känslor kommer över dig när detta nu hänt!

Jag försöker se det som en resa där jag enbart kan påverka min del. Jag behöver ta ansvar för att mitt liv blir bra för mig.

Just nu är min man nykter och mår bra, vi har det bra tillsammans, kan prata om det som varit och vart vi är på väg.

Ibland kan min oro triggas, men mer sällan nu. När den gör det påminner jag mig själv om att jag bara kan påverka min del och släppa taget om det jag inte kan påverka.

Jag tror att det kan bli bra för mig och oss även fortsättningsvis. Men om saker förändras får jag åter utvärdera och fatta beslut som blir bra för mig.

Och för mig låter det som att det är där du befinner dig nu. I ett vägskäl där du försöker reda ut vad som blir bäst för dig och hur du vill gå vidare?

Med värme & omtanke❣️

@Ylva70 ni kan inte hjälpa en människa som saknar sjukdomsinsikt. Ni är båda medberoende och i det kan ni inte bidra med någonting som är till hjälp för er pappa. När du hittar din pappa full hemma trots att ni bestämt något, så gå. Säg till honom att du gärna gör den där utflykten en annan dag, när han är nykter, och att han hemskt gärna får höra av sig då.
Din pappas öl är hans. Den står i hans kylskåp, i hans hem och det är han som betalt den. Vill han dricka den så är det hans ansvar. Jag lovar dig att han inte kommer att dricka mindre för att han inte har alkohol hemma. En alkoholist som vill få tag på alkohol får det, på ett eller annat sätt.
Allt ni gör nu stjälper både er och er pappa. Den hemska sanningen är att en människa som vill dricka sig till döds kommer att göra det. Ni kan bara se till att få hjälp för egen del.

Min man har lagts in för avgiftning på psykiatriavdelning. Hur fungerar det? Hur många dagar brukar man vara inlagd? Får man hjälp att hitta behandling efter avgiftningen eller skickas man bara hem? Får han inget stöd är jag helt säker på att han fortsätter dit drickande samma dag han får komma ut.

Min pappa är 67 år och har druckit mycket alkohol i hela sitt liv. Inte varje dag utan i vågor som alltid återkommer varje gång det är stormigt. Det värsta är att ingen egentligen vet när stormen nalkas och han lever i total förnekelse.

Det har blivit ännu värre de senaste åren och jag börjar bli rädd för hans liv. Ibland känner jag hopplöshet även om jag vet att jag aldrig kan ge upp hoppet.

Hur gör man? Vad gör man när en man i hans ålder förnekar, ljuger, sårar, knuffar bort sina nära och kära? Jag gråter, vädjar och försöker förklara hur hans familj älskar honom men ingenting verkar bita. Hans missbruk är för starkt. Han har antabus hemma men vägrar ta den för att han säger att medicinen får honom att må dåligt. Han vägrar dessutom att söka hjälp. Han anser ju att han inte behöver hjälp.

Idag åkte jag hem till honom, hittade honom berusad i soffan. Han märkte inte ens att jag gick in i det olåsta huset och ropade på honom. Vi hade planerat en utflykt, som han uppenbarligen hade planerat inför eftersom han förberett äggmackor dagen innan. Jag föreslår att vi stannar hemma och dricker kaffe men han insisterar att vi genomför vår tur till skogen som planerat, för att få frisk luft.

Han sluddrar i bilen, klagar på att han varit förkyld i 3 veckor och är stel i kroppen men jag vet att det inte stämmer. Jag fattar. Han stinker av sprit.

När vi kommer fram säger han att han kommer försöka hålla sig på relativ plan mark för att han inte orkar klättra i bergen men han ramlar ihop ändå, gång efter gång. Benen bär honom inte. Han snubblar över grenar, slår i träd och ramlar i en bäck två gånger. Till slut fastnar han i gyttja nära en bäck och kommer inte loss. Jag kämpar i ca 30 min för att få ut honom därifrån, tillbaka till bilen men jag är inte stark nog. Han blir arg och säger åt mig att lämna honom för att han vill dö. Jag går tillbaka till bilen bara för att kunna ringa efter hjälp.

När vi kommer hem till huset har min syster dykt upp. Vi hjälps åt och tömmer kylen på öl. Han försöker fortfarande knycka två öl - för att han behöver dessa senare ikväll, även efter alla tårar och kramar. Vad gör man med en pappa som lever i förnekelse? Han mår uppenbarligen dåligt men vill inte ha hjälp och förstår inte smärtan familjen bär.

Det senaste året har han även talat mycket om döden. Vi har demens i släkten och han säger att han kommer hänga sig när/om han får sjukdomen. Jag tror att han försöker förbereda oss inför den dagen, speciellt då han öppet planerar och diskuterar det framtida arvet som ska fördelas.

Jag bryr mig inte om något arv. Jag vill ha kvar min pappa. Finns det något råd?

@Åsa M
Du skriver att du tänkt söka nytt jobb. Har du provat söka nytt jobb?
Tänker att det kan vara en möjlighet att komma till en ny miljö där du saknar en koppling mellan din arbetsplats och ditt ex.

Du vet bäst själv. Jag slipper se mitt ex och det har betytt otroligt mycket, i min process att leva mitt liv och fokusera på just det, mitt liv.

Hoppas att du får som du vill!

Tänker att många liksom jag sökt mig hit för att alkoholismen hos en nära ställer till problem.

Jag har en särbo som tog ett par återfall nyligen. Läser berättelser här som visar på hur svår denna sjukdom här (vilket jag i och för sig redan visste men personliga berättelser drabbar mer) och så mycket negativt den ställer till med. Många tankar snurrar nu hos mig.

Kommer det bli värre?
Orkar jag vara med honom då? Vill jag?
Kommer vår relation klara det här?

Han har sjukdomsinsikt och har tagit hjälp. Bra början, men ... tankarna snurrar som sagt.

Skulle uppskatta att få del av berättelser från er som faktiskt fått det att fungera bra tillsammans med en alkoholist. Att det kan gå att få ett bra liv tillsammans.