Senaste kommentarerna i forumet

Börja om på nytt, det känns inte spännande längre. Att lämna som medelålders det som man trodde var slutdestination, lämna gård, drömmen om något bra för mina barn, känslan av att kunna ge dom en kärnfamilj, umgänget med vänner och så blev allt bara dynga av alltihopa. Blandade känslor såhär på lördagskväll, ungar hemma, mys och skratt precis som det ska vara, jag är nöjd och tillfreds, ingen ångest och oro. Men en sorg över allt, en trötthet som jag förstår jag måste vila ifrån. Tycka synd om honom ibland, till att bli påmind om minnen, allt ifrån fyllkörningar, hur han sov överallt i huset förutom i vår säng, den psykiska misshandeln som till slut gör en gränslös, arg och sårad. Hur man gång på gång försökte med god mat, hitta på saker för oss, att försöka hjälpa honom som går på vita knogar. Försöka förstå, att jag blev så otroligt förd bakom ljuset av denna sjukdom, så orättvist. Kunde det inte få vara min tur att få lugn och ro, slippa ännu en man som bedyrar kärleken till stark och självgående kvinna till att ändras till orden jag känner att jag inte duger, du är så kall bla bla tro fan det...
Nä nu ska man omprogrammeras igen, sluta älska, förlåta, fundera på inredning, möbler framtid ev husköp. Mannen är knäpptyst, inte ett ord om varken skilsmässa eller om han ska lösa ut mig. Det brukar ju jag ta hand om, dessa jobbiga samtal men inte den här gången, nu får han försöka ta ansvar, men det kommer han knappast klara av, vilken sopa till karl! Han som startade eget, jobbat ca 6tim om dan men stor på sig blev han rätt fort, fast inga pengar kom in. Jag som också driver eget, fick städa fixa sköta barn för han tyckte ju att han hade verkstan. Det kan ju inte bara bero på alkholismen. Nä nu sova, ny dag imorgon ⭐

Hej! Jag har liknande erfarenheter med min pappa där jag nu i vuxen ålder insett att han faktiskt är alkoholist och inte bara dricker ”lite kontinentalt”. Och det känns så sorgligt, lite som att jag har blivit lurad. Jag har nu också börjat tvivla och ifrågasätta hela min uppväxt och då även goda stunder där jag nu efterhand förstår att så som min pappa och familj förhöll och förhåller sig till alkoholen inte är normalt. Jag känner väl igen skammen tystnaden inom familjen kring problematiken och hur det blir. Svårast just nu är maktlösheten jag känner inför min pappas drickande och rädslan för hur det blir i framtiden. Han lever idag ett fungerande liv trots alkoholen men man märker att det har tagit ut sin rätt på hans fysiska och psykiska hälsa...

från mig också! Tack för att du delar med dig av ditt liv ♥️ Om man ska vända saker till din fördel:
Du har fostrat dina barn till fria och starka individer som vågar flyga fritt. Ett stort plus till dig som mamma. Vilka spännande erfarenheter för dom att bo utomlands. Hemskt för mamman som är kvar hemma och längtar. Men också mitt i längtan, klappa dig på axeln och beröm dig själv för trygga och modiga barn. Dom har ju du fostrat!
Det där med att tillfälligt tappa kontakten med vänner kan också ge dig vissa fördelar. Vilka av dom vill du ha kontakt med igen? Allihopa? Eller är det vissa som kanske är viktiga på riktigt? Och andra som kan kvitta? Våga ta kontakt med dom du verkligen tycker om även om dom inte hör av sig själva. Dom kanske helt enkelt vill lämna dig lite ifred? Typiskt svenskt beteende för övrigt.
Du skriver att du och särbon skulle höras imorgon och att du hoppas på att få tag på honom. Låt honom få tag på dig istället! Du har väl annat att göra än att jaga honom? Typ promenad, baka bullar, läsa en god bok, fixa naglarna, vila. Ja allt som har med DIG att göra är viktigare än att jaga en bakfull gubbe. En som dessutom tycker att du är jobbig för att du är... normal! Har också känt mycket ensamma känslor. Men precis som Azalea så har jag lärt mig att tycka om mitt eget sällskap, verkligen gilla det skarpt. Och då gillar andra också ens sällskap på något sätt. Positiva vibbar typ. Många kramar ♥️

Tack för fint svar, blir både rörd och glad att få svar överhuvudtaget. Är lite upprörd och ledsen, karln ringde förut...full förstås. Det är ju då jag inte vill prata med han. Han började tjata om att han tycker jag är jobbig som gnäller...han fattar tydligen inte att hans drickande gör mig galen och irriterad. Den jäveln får mig att gråta. Vi ska höras imorrn, jag hoppas jag får tag på han innan han börjar dricka. Tvi.
Annars är det så att jag gillar att vara ensam, men inte för mycket. Tycker om att fixa i min lilla etta, en bostadsrätt som jag köpte våren -18. Vi var sambos ett år, tyvärr släppte jag en jättefin hyrestvåa då jag flyttade in till honom. Fick inte plats med alla mina saker hos honom då, mycket fick vara kvar i flyttkartonger i hans uthus. Han har ett hus sen 20 år, jag fick betala 3000 i månaden men det kändes inte som ett hem. Jag ville gå upp en fin taklampa, han vägrade. Hans barn var på min sida men nej, lampan kom ej upp. Sen tusen andra saker som var jobbiga, och drickandet. Skönt att ha ett eget hem nu, har julpyntat för första gången.
Ska njuta av lördagkvällen som är kvar.
Stor kram till dig!!

Vill bara sända dig en stor kram.
Livet är jobbigt och Corona gör det inte lättare.
Jag förstår dig, har också en dotter som flyttade och gifte sig utomlands strax innan Corona bröt ut. Sonen bor 15 mil härifrån och likadant min pappa. Resten av min släkt, 3 st bor i Kina och Tyskland så det gör ju att man känner sig rätt ensam.
Men vi är inte ensamma? Många är i samma situation och vi måste försöka att leva och njuta av de små sakerna.
Jag har jobbat väldigt mycket med att tycka om mitt eget sällskap och göra sånt jag tycker är kul.
Det behöver inte vara ensamt fasrn man är själv.
Tidigare tyckte jag att det var en pina att vara själv men jag tycker att jag tränat upp mig på det nu och kan till o med njuta av mitt eget sällskap.

Vi finns här så fortsätt att skriva
Stor kram ?Azalea

Min msn klrde också onykter vid upprepade tillfällen.
Jag visste att det var så efter att varit hos honom och han är helt utslagen och däckad och npgra timmar senare, när spriten var slut, tog han bilen till Systemet 1,5 mil bort. Givetvis nekar han och ansåg sig nykter. Struntprat!!
Jag stoppade honom en gång och tog nycklarna ifrån honom men de var jag tvungen att lämna tillbaka igen. Man får inte ta någon annans nycklar, egenmäktigt förfarande, enligt polisen så så gick det med det. Blev en runda mindre ivf.
Till slut ringde hans syster till polisen och så åt dom att hålla utkik efter hans bil, gav dom bilmumret också, men här cirkulerar inte då mycket poliser där vi bor så han fastnade aldrig och blev stoppad.

Det är fruktansvärt att veta om det men inte kunna göra så mycket åt det. Tänk om de kör på någon som skadas eller i värsta fall dör, så fruktansvärt det skulle vara.

Skulle jag se det hända en gång till så ringer jag polisen direkt. De måste inse att det är sååfel att köra onyktra.
Kram Azalea

Jag är nu så jäkla ledsen samt heligt förbannad på honom. Jag hatar att han ignorerar mig. Vi har pratat en gång på 6 dagar, då var han onykter och sa att jag är så jobbig. Herregud, klart jag blir jobbig när han är jobbig pga öl. ?
Jag tror inte han vill sluta dricka tyvärr, så bästa är att skita i fanskapet.
Om mig?
Ja, känner mig lite misslyckad i livet.
Köpte hus dyrt och sålde med förlust, otrohet, skilsmässa, osv. Har tre fantastiska ungar som är det bästa och finaste jag har. Har haft väldigt mycket stress på jobbet, sen dog min far våren 2017, sen blev jag sjukskriven i utmattningssyndrom. December 2018 dog min fina mor. Fruktansvärt. Februari 2019 åkte dottern utomlands och råkade träffa en kille och hon har ej kommit hem än pga Corona mm. Dock hälsade jag på henne för ett år sen. Äldsta sonen flyttade till Frankrike, honom har jag heller träffat på ett år. Yngsta sonen bor 20 mil bort hos sin far, ses sällan pga Corona. Så jag mår inte så bra. Ska träffa en psykoterapeut nästa vecka, hoppas det kan hjälpa.
Pga allt som hänt sista åren så har jag inte orkat hålla kontakt med vänner, tyvärr var väl jag den som hörde av mig för i dagsläget är det bara ca 2 som hör av sig. Alltså, de ringer inte o pratar, de skriver nåt litet på sociala media.
Ensamheten börjar bli påtaglig. Visst, jag har kollegor men jag har blivit så ljudkänslig och drar mig undan. Är ibland ganska gråtfärdig. Samtidigt försöker jag äta nyttigt för självklart har jag gått upp i vikt för jag har tröstätit.
Livet känns som skit. Saknar barnen, saknar livet jag hade förr, saknar mycket. Är så trött på klumpen i bröstet.
Måste hitta motivation till att hitta glädjen igen. Men känns så tröstlöst.
Kram!

Det här är banne mig det svåraste, min ex man kör också onykter, jag har skällt, bönat och han håller med om att det är fördjävligt men så händer det igen... Nu fick jag det berättat för mig att han kört onykter till den lokala butiken, handlaren ( en kvinnlig bekant till mig) konfronterar honom på tfn efter hon fått uppgiften. Det var bland det skönaste jag har varit med om, civilkurage de lux och jag är inte ensam om vetskapen längre, hon ringde och berättade det för mig. Att det ska vara så svårt att ifrågasätta just fyllkörning där känns det som vi anhöriga är själv, och inbillar mig att män är sämre. Jag pratade med min terapeut om det här, hon tyckte man kunde ringa polisen anonymt och berätta att det är ett problem och självklart ska du göra en orosanmälan till socialtjänsten, sen har du gjort vad du kunnat. Vi bor 5mil ut på landet så det är ingen idé att ringa polisen vid händelse annars skulle jag ha gjort det.

Jag tänker att det är en stor gåva att ha barn. Barn leker och har roligt. Pröva att leka med dem. Om du inte redan gör det. Om du övar på att fokusera på att observera dina barn och den glädjen som barn kan vara i, så kanske du kan lära dig något av dem. Att vara i leken, i stunden, trots livets allvarliga ögonblick och beslut som du som vuxen och en mor behöver ta.
Om du inte vill träffa andra vuxna så gå ut i skogen och krama träd. Ta med dig barnen, gör matsäck och ta på bra kläder. Gå ut i naturen, lek och läk där.
Jag har läkt i naturen. Nu går jag dit för det är där jag trivs bäst. Jag ser medberoenden överallt. Och jag skulle önska att jag inte ser allt. Jag ser att jag varit långt ifrån ensam. Jag önskar att jag inte noterar allt. Eller förstår. Men medberoenden finns precis överallt. I olika former. Det handlar inte alltid om alkohol. Det handlar om att sätta gränser. Att leva sitt liv som en önskar. Ibland är enkelheten det bästa. Det är när vi lägger på masker och accessoarer och prylar som vi börjar jämföra med varandra. Och då skapar vi en spelplan där alla inte passar in.
Och i själva verket är vi alla desamma bakom fasaderna. Men vi spelar i olika ligor. Och det kan vara en utmaning att se vilken liga en har tillhört för att sedan observera att det inte finns så mycket kvar där, då fasaden har spruckit.
Jag saknar verkligen barn och jag tänker att det är livets största gåva. Att vara en mor. Du har dina barn. Du har tagit ansvar för dig själv och för dem, genom att separera.
Du kan bara vinna. Och det kommer att ta tid att landa i allt som du behöver landa i. Men du är en vinnare. Och du är en mor. Ta hand om dig med varsamhet. Visa medkänsla med dig själv. Och det finns så bra övningar, kurser kring medkänsla om sig själv. Du lyssnade på Djävulsdansen. Ge dig själv även verktyg att öva på genom att vara snäll med dig själv.
Utan att värdera så ser jag hur stark du är. Du lämnar. Du tar hjälp. Du skriver här. Du inspirerar många. Du har så mycket. Och du är kapabel.
Lev ditt liv. Gör en plan och landa i allt. Kan det räcka att du är en stark och trygg mor till dina barn. Just nu.

Hej
Eftersom situationen är så otroligt märklig och jag egentligen inte vet hur jag ska agera för att det ska bli "rätt" så testar jag att lufta ämnet här, för att se om någon varit med om något liknande..
Jag har en sambo som till synes funkar fint, -bra jobb, våra barns tränare inom sport, social, trevlig och i grund och botten en bra människa och pappa. Vi har varit tllsammans i ca 15 år och jag märkte tidigt att alkohol var väldigt viktigt för honom. Däremot är det inte så att han druckit mer ofta än andra eller att han varje gång behöver dricka massor när han dricker.

Så till problemet: redan för 8-9 år sedan kom det fram att han druckit och kört bil, under en period flera gånger i veckan. Detta problem har återkommit många gånger under åren, vissa gånger är det så lite så möjligen är det bara jag som ser det. Ibland känner jag inte ens någon alkohollukt dock vilket är oroväckande i sig..
Detta har hänt alltså när han varit "på gymet" eller "jobbat sent". Han blånekar självfallet - och får mig att känna mig dum och självfallet hittar jag på.
Det här har pågått länge som sagt av och till, han har i två omgångar varit och pratat med beroendecenter osv. sedan har han varit utan i omgångar någon månad (så vitt jag sett), vilket tytt på att han tagit hjälp med sitt problem. Under detta år har jag dock sett att så inte är fallet och eftersom vi nu ska separera inom några veckor känns det som att jag behöver koppla in socialen tyvärr, vi har två barn och jag känner att det är mitt ansvar gentemot dem helt enkelt.

Så frågan är egentligen - är det någon här som har erfarenhet av något liknandee, dvs smygdrickande och bilkörande? Vi pratar om fullt fungerade individ annars, så de flesta vet ju såklart inte om detta.
och hur har ni agerat ?

Egentligen vill jag i grunden vara ett stöd för honom NÄR han väl medger sitt problem, men innan dess kan jag ju bara göra det jag måste och har ansvar att göra.

Så mycket ångest , oro och rädsla kring detta som ni förstår..

Tack. <3

Backen123 förstår dig. Ja tycker ja får lättare att vilja släppa taget nät ja lär mig om sjukdomen. Förstå hur komplex den är. Ingen empati.. nej. Känner igen. Ja har gjort samma saker som.du förutom kontakt med beroende centrum. Nu letar ja sponsor i Alanon för o jobba i stegen. Förstått en del om mig . Vill hitta mig själv utan alkoholisten. Ja lagt ansvar på honom med att ja ska få nån självrespekt för mig bara han inte dricker. Som om det är hans ansvar!! Att ge mig respekt är hans o alla människors ansvar. Mitt med . Men självrespekt står ja för. Ja har inte insett mity värde utan en man. Så.är.det. hård sanning

Så många dagar man känner just så. Det svajar. Man går mot sorg till glädje. Det är som det är, man kan inte slåss mot alkoholen. Den segrar, oftast.
Och det är inte vårat fel, det är inte alkoholistens fel. Det är alkoholens fel. Den tar över våra käraste hjärnor.
Det klart att man är ledsen. Jag lämnade efter 20 år. Det har verkligen känns. Jag har varit ledsen. Gråtit. Men efter 1 år och 7 månader är det mest glädje att jag orkade gå. Att jag bestämmer över mig själv. Att jag klarar mig själv. Att jag slipper tampas med en man som är full, som ramlar, som är oförskämd, som är arg, sur.
Sen det klart, saknar jag mannen som jag ville han skulle vara. Men det är ju en bild som inte stämmer.
Jag är lycklig att jag kommit så långt. Att jag tog steget till slut.
Oslo, ge det tid. Det kommer bli bättre, man tror inte det, jag trodde inte det, men det blir bättre.
Ta hand om dig själv, var snäll mot dig själv. Så går tiden, och du kommer bli starkare, allt eftersom.

Tillbaka igen efter en halvtimmes joggetur. Livet känns bättre. Herregud så jag svajar känslomässigt.

Kan ena dagen vara nöjd och ganska glad. Känna mig fri. Hoppfull och förväntningsfull på framtiden.

Men så ibland så blir det som i eftermiddag. Jag gråter. Känner mig så nede och mörk.

Varfør svajar det så? Jag förstår ju att detta är helt normala känslor før vilken seperation som helst. Men iallfall. Jobbigt att inte finna balans.

Alltså.

Det är ju ett under att man orkar gå ifrån sin sambo. Efter 10 år, och tre barn. Jag fattar absolut om man inte klarar det. Det är ju så jävla svårt. Och det är jul fel (och rätt på samma gång)

Herregud så ensam man kan känna sig...

Jag uppfattar det inte som vi hade så många andra problem än just alkoholen. Och ja, Jag vet att jag gjorde rätt. Jag hade inget val. Han hade inte slutat annars. Kanske han inte gör det nu heller. Och det var inte den han blev jag ville ha. Jag vet det. Så därfør gick jag.

Jag ville ha honom men han var inte kvar.
Det är ju bara så hjärtskärande sorligt, ledsamt och helt otroligt tragiskt. För ja, jag valde mig, men saknar oss.. Han. Den han var innan alkoholen tog över som en ond demon.
Och han har gjort sitt allra bästa för slåss för oss, mot demonen, men han fick det inte till. Och för det gråter jag.

Och jag svajar så oerhört. Jag är på två platser hela tiden. Med nästan allt.

Hoppas och drømmer om en ljus framtid och längtar tillbaka i tid samtidigt.
Jag känner mig ensam, men vill inte träffa folk.
Jag älskar och hatar på samma tid.
Jag känner mig lättad och fri, och saknar på samma gång.
Jag är hoppfull och rädd.
Jag är sviken, lurad och bortvald, men samtidigt så vet jag ju att det inte hade med mig att göra.
Jag är ett offer. Jag är stark.

För alkoholen tog min plats med åren och mitt hjärta brister.
Før jag vet att vi var fina.
Han var snäll mot mig. Och barnen. Är det fortfarande. Vi älskar fortfarande.

Detta är ju bara en sorglig kärlekshistoria.

Berätta gärna mera. ?
Kram

att du kommit så långt på din resa. Ville bara säga det :-)

Kan vara en tröst att lära sig mycket om sjukdomen. Bla så försvinner empatin för den beroendesjuke, så mycket av svaren ligger där, sen dras många med skuld och skam för det dom ställer till med. Jag googlat, gått till al-anon, varit i kontakt med beroebdemottagningen, lyssnat på djävulsdansen som ljudbok, tjatat sönder mig själv för att försöka förstå, för mig har det funkat.
Vita knogar är när alkoholisten är nykter, men bara biter ihop och gör inget åt sitt mående, utan fortsätter förpesta luften med att vara grinig och arg... torrfylla är också ett ord, det vill jag påminna mig är aggression utbrott el andra känsloyttringar som är ologiska.

Backen123 det låter bra !
Glad för din skull. Ja håller på o inser med nu att ja behöver släppa taget o lägga ner att lägga mig i hans liv. Han vill inte samma som ja . Han vill inte fatta. Ja kan inte göra nåt !! Går inte prata en sjuk människa frisk . Krävs professionell hjälp där o eget ansvar fram för allt. Han lagt sin nykterhet på mig. Ja vill växa nu o ta ansvar för mitt liv. Inte va ett offer för hans sjukdom!! Ja gör mig till ett offer när ja väntar o väntar på att han ska bli frisk. Det är att underminera mitt eget liv. Vill inte det längre! Så din man var jobbig trots nykter ? Vita knogar skrev du. Förstår inte vad det betyder riktigt ☺ Får du stöd från beroendeenheten ? Förstår du väl hur Alkoholismen funkar? Ibland har ja frågor utan svar.. Detta med lättkränkt tex. Är det så att man kränker deras ego när man går emot dem ? Att ja inte svarar i telen när A är onykter gör min A galen. Fast vi bestämt att göra så!! Han blir som förbytt men ja håller fast vad ja sagt

att läsa runt här. Man lär sig mycket av att läsa andras inlägg och också att skriva själv. Mitt tips är att träna på att fokusera på dig själv. Känner igen mig mycket i det du skriver ang din särbo när det gäller manipulation mm. Har själv haft ett förhållande med en alkoholist. Man ägnar typ all tanketid åt den som dricker. Hur mycket hen dricker, vilka andra diagnoser hen kan tänkas ha, hur hens uppväxt var, analyserar hens relationer och mycket annat. Börja tänka på dig själv, hur var din uppväxt, hur är mitt beteende när hen dricker mm. Kanske upptäcker du samma sak som jag gjorde. Jag visste inte vart mina gränser gick, dom bestämde andra. Jag visste inte vad jag behövde innerst inne, jag tog vad jag fick. Många sådana upptäckter. Nu har jag tränat hårt på att tex sätta mina egna gränser. JAG bestämmer hur jag vill behandlas. Det gör ingen annan. Idag kan jag tänka "hur f-n kunde jag ta så mycket skit?" Jo för att det gick att klampa över mina gränser, visst blev jag ledsen och arg men jag anpassade mig. Ditt inlägg handlar mycket om din särbo. Skriv ett om dig själv, publicera här eller bara håll det för dig själv. Kram

Tack för svar, jag ska plöja igenom forumet. Men usch så sorgligt allt är, jag har ju tyvärr tagit mycket "stryk" pga hans beteende. Tror han är narcisstisk också. Störst bäst och vackrast men med dålig självkänsla. Hans mor har nån störning är jag övertygad om...nåt som nog gått i arv. Ja inte vill jag gå förlorad, jag måste alltså vänja mig av med honom. Så synd, vi skulle kunna ha det så fint och bra....för vi har haft väldigt mycket sånt. Men när ölen dukas upp....fy fan.

Rubriken får vara så, för imorgon kan det vara en annan status har jag lärt mig på den här resan. Vi lever som separerade sedan 1månad tillbaka, vi är gifta och har ett stort hemman tillsammans. Han bor kvar där och jag bor 1km ifrån, helt stört. Min hemby, han kommer 45mil härifrån och har bara bott här i 3år nu. Vi skulle leva som särbos, för att jag var för medberoende och han för otrevlig, han var nykter då sedan 3mån men fick på vita knogar så det var helt värdelöst att leva, ångest och oro ständigt. Han pendlade mellan att bo i husvagn och i eget rum.. Mina väninnor hjälpte till att rycks plåstret, jag var inte mogen då, men idag tackar jag dom för dom tömde huset på nästan allt jag ville ha med. Han hade åkt iväg över helgen och fick tidernas återfall. Så jag backade, och som alkoholisten är så blev han kränkt och tyckte jag behandlade honom illa. Han hör inte av sig, har aldrig gjort utan han tycker så synd om sig själv så han kan inte se alls andra människor längre, det handlar bara om honom, jämt. Och jag mår bra, oförskämt bra. Kan jobba utan att tankarna på honom, jag åker hem utan ångest, mina barn är nöjda. Jag ringer beroendeenheten när jag faller i gropen att jag inte förstår och jag har börjat förlita mig på en högre kraft, att inte försöka göra något åt nåt utan bara vara. Blev först så provocerad av allas tillrop om att ta hand om sig själv, göra bra saker, men jag gjorde det, träffade gamla vänner, skogen, vin och god mat i glada vänners sällskap, träffade föräldrar och syskon och det funkar ? det har gett mig kraften och självkänslan tillbaka.

Backen123 tack för svar.
Kändes lite uppmuntrande att läsa att du tycker ja är på rätt väg. ☺ I skrivande stund där ja ligger i sängen fick ja just 2 medd från alkoholisten då han är förbannad för att ja la på o blockerade honom fast vi kommit överens om att det är bäst för oss båda två. Han går in i sitt ego o sin sjuka värld när han dricker o får för sig allt möjligt Nu tydligen ljuger ja om att ja var tvungen o natta mitt barn. Herregud A o ja pratade i telen för nåra timmar sen. Då var han ok. Nu härjar sjukdomen i honom. Djävulen som ja ser det Han har inte nått botten än på långa vägar inser ja.

Är du särbo ? Hörs ni knappt ? Hur går det med era samtal ? Blockar du med när han är onykter ? Leder det nån stans så fall ? Mvh

Det verkar ju som att du fick till ett inlägg ändå? Men visst är det lite annorlunda kanske att skapa rubriken först och sen börja med ett svar.

Det där med tips är svårt. Det finns en del med liknande funderingar som dig här anhörigforumet. Du kan kanske börja med att läsa lite där om du inte redan gjort det och se hur andra har handskats med det?

Det finns ju inga enkla raka tips. Har han bara varit nykter tre kvällar på sex år? Det låter ju i övrigt som att det definitivt handlar om ett missbruk. Du vill såklart hjälpa honom eftersom du älskar honom, men du kan inte med egen kraft få honom att sluta dricka. Han måste själv inse att han måste sluta. Det finns kanske en möjlighet att du kan hjälpa honom att inse det, men jag vet inte hur. Tills dess måste du tänka på dig själv och ditt eget välbefinnande. Det är tragiskt när alkoholen äter upp en människa så, men det är bara ännu värre när ytterligare en människa sugs ner i gapet genom att komma för nära.

Förstår tyvärr inte riktigt HUR man gör ett nytt inlägg här. ?

Sex år med honom, men det tog flera månader innan jag förstod att han hade beroendet. Mycket bråk har det varit, han manipulerade mig så jag trodde det var mitt fel. Men magkänslan sa annat....som jag sopade bort. Nåväl, hans äldsta barn bor ej hemma hos honom längre. De har sagt att han måste sluta dricka. Hans svar var; har NN gaddat ihop er?
Det sjuka är att hans yngsta barn ej vill komma pga hans drickande. Hen gav mig tillåtelse att meddela att hen ej kommer om pappan dricker. Då en kväll var han nykter. Den tredje på sex år.
I söndags åkte jag hem till mig, jag har ringt varje kväll. Samt idag. Inget svar.
Hur hantera detta? Mitt hjärta saknar den goa killen, förnuftet säger Nej...ingen mer fylleterror.
Önskar tips om ALLT. Är så gråtfärdig, både på jobbet och hemma.
Kram!!