Senaste kommentarerna i forumet

Jag lyckas också "dra" på mig dom där männen, går till kurator och hon pratar om gränssättning. Jag tycker att jag är jätteduktig på att sätta gränser, men hennes fundering om det verkligen är så, har väckt något hos mig och gjort mig nyfiken, hon kanske slår nåt på spiken känns det som. Ska bli spännande att rota vidare. Den känslan du har nu, att vara den andra kvinnan känner vi nog igen oss många här, jag förstår exakt och det är hemskt precis som du skriver, vad gör jag för fel. Men jag vet vi gör inte fel, dom hade sjukdomen innan oss, påminn dig om det ?

Nu bor ni särbos, det är bra. Du visar att du står upp för dig själv det är bra, så du är på väg mot bättre självkänsla. Det som har hjälpt mig av och till i livet är Mia Törnblom, hon har bra verktyg, för det är väl det som man behöver, något konkret när man går och grubblar hela dagarna. Jag tycker att hålla distans är också bra, har ingen kontakt nästan och det ger mig sinnesro och får mig att hämta igen mig.

Ja får ju inte bättre själv känsla precis av detta. Går det då ? Att bygga sin självkänsla när man har med en aktiv alkoholist att göra ? Han respekterar inte gränserna onykter.

Som rubriken lyder. Kan man ha en ok självkänsla o samtidigt ha en relation med en aktiv alkoholist. Vi är särbos vill ja tillägga. Om det spelar roll vet ja inte. Ja har en taskig självkänsla. Ett lågt egenvärde. Kärleken mellan mig o min alkoholist fyller det tomrummet. Men det är inte bara därför ja vill ha ett framtida liv med honom om han tillfrisknar men så.är det. Ja går nu i tankar att när ja väljer o va kvar hos min alkoholist under tiden han ska hitta sin väg till tillfrisknande. ( han vill men är vilse bland behandling och vilse i sjukdomen . Han har ej gett upp. ) så känns det att ja säger nej till mitt egenvärde o min självkänsla. Därför han kan inte respektera mina gränser att ja lägger på luren när ja hör han är onykter på telen. Han ringer igen o ja måste blockera. Detta skapar dagar av lidande tills han är nykter. Ja gör våld på mig själv . Hur fan gör man ? Snabbtips på stark självkänsla tack ! Ja vet ja gör rätt men mår piss o får panikångest i princip. Ska ja då säga ja inte vill vi hörs alls förrän han hittat ut o blivit nykter eller offra sitt mående o sitt egenvärde ? Går det hantera o va kvar utan o sabba sin självkänsla ?

Jag är ny här. Har läst runt ett tag, många kloka starka här och mkt bra information. Som jag verkligen behöver!

Jag var tidigare gift med en fd missbrukare. Knarkare när vi träffades men med min hjälp slutade han för 25 år sedan. Hade lite nervskador etc men på det hela taget repade han sig. Jag hjälpte till att ordna skuldsanering, körkort, jobb- javisst ja, bostaden och bilen var min med. Han tjänade dåligt så jag betalade det mesta. Vi fick barn och till slut gifte vi oss.

Nåväl. För att nu göra en lång historia kort så orkade jag inte fortsätta när barnen blev lite äldre, började skolan och så. Han gjorde aldrig nåt och jag hann inte med honom och all hans hjälp också... Så jag skilde mig (”du kastar ut mig!” sade han).

Det där är några år sen. Långt senare träffade jag en ny man- en sk nykter alkoholist. Snäll och fantastisk- inte alls som exet. Jag hade ingen tanke på att ”hjälpa” honom sådär eller flytta ihop (nåt har man väl lärt sig?)

Det enda felet var att det hela tiden har känts som jag är ”den andra kvinnan” trots att han inte alls hållit mig hemlig. Han har bara nästan aldrig tid att träffas- ibland ”försvinner” han med eller utan (oftast utan) förklaring... Jag har själv inte så mkt tid över men det här övergår normal ”upptagenhet”.

Nu för ett tag sen trillade poletten äntligen ner! Han är aktiv alkoholist och inte nykter annat än när han träffar mig!

Jag har varit (och är fortfarande) så ledsen för att han inte vill träffas- jag försöker och försöker och sen verkar det så bra igen och... Jag har undrat och undrat och hittat på ursäkter och letat fel hos mig själv och...

Just med leverskadan är det ju ändå konstigt. Antabus kanske inte hjälper levern, men att fortsätta dricka är ju ännu värre.

Jag förstår dig. Det finns nog tyvärr inte så mycket du kan göra. Det finns säkert en del av honom som vill ändras, men den delen väger inte starkare än sjukdomen. Inte för tillfället i alla fall. Det går nog tyvärr bara att hjälpa honom att ändras när han själv är redo för det.

Tappadigen. Han har leverskada. Själv sett pappren kom ja på. Måste vara där för.

Som ja förstår ska man sluta hjälpa alkoholisten. Det går inte prata någon frisk . Vi har haft oändliga samtal, o visst, han tar hjälp nu. Ja ställt ultimatum osv. Men han tagit återfall på återfall efter behandlingshem. Ringt mig onykter fast ja bett honom absolut inte göra det för min skull. För ja mår så dåligt. Han förstår mig helt nykter men onykter blir hansom förbytt. Nu har han sabbata stort sett varje vecka för mig. Ham ringt. Ja sagt vi hörs imorgon, du vet vaf ja sagt. Ja pratar ej med dig onykter " men han ringer upp igen o så får ja blocka honom ett dygn eller så. Sen ska vi reda ut allt. Han ber om ursäkt osv. Men det håller inte detta. Nu har ja blockat honom på.oviss tid. I min värld ska man inte behöva men han är för sjuk . Kan han inte respektera gränser kan ja heller inte prata med honom. Försökt sätta upp förhållningsregler. Han är helt med på dom men allt brister bät gan druckit lite. Så då finns inget annat för mig än o helt o hållet strunta i honom. Ja fokuserar på mitt meeneroende nu. Luskar ut vad som driver mig till att inte kunna släppa taget.

Jag har hört från andra att man inte får antabus om man har en leverpåverkan. Har för mig att det fanns en tråd här på forumet? Det låter ju dock märkligt. Visst, om antabus påverkar levern kan det ju vara skadligt om man redan har problem med den. Men alternativet, att man fortsätter dricka då, är ju näppeligen bättre.

Jag kan inte svara för Aeromagnus eller andra här, men jag gick själv inte på AA eller tog någon antabus. Jag kom till vägs ände bara och beslutade att det var nog. Men det är olika för alla. Såklart blir det svårt utan snuttefilten. Efter ungefär 6 veckor som nykter så tilltog ångesten ganska rejält för min del, men har förbättrats sedan dess. Har klarat mig ifrån sjukskriving i alla fall och ska få gå till en psykolog.

Jag har också funderat mycket på vad man kan göra för en alkoholist för att få den att sluta, men har inte kommit fram till något bra svar på det. Om du är intresserad så kan du läsa lite mer om mina tankar kring det i tråden "Är så ledsen och besviken" av Aurora20 som du hittar lite längre ner av trådarna på anhörigforumet.

Aeromagnus att bara äta antabus ...hur hantera alla känslor sen då ? Alkoholen är ju snuttefilten. Ger tröst, lugn, trygghet. Gick du på AA ? Min alkoholist har djupta sår o personliga problem med självkänsla osv.

Aeromagnus han åt antabus när han bodde med barnens mamma. Men nu är hans kropp för illa däran att han inte får äta det för läkarna. Påstår han. Ja vet inte om han ljuger . Kan va så att han inte vill

Jag drack mycket först på helgerna men gick till jobb mm. Men min fru töttnade till slut och jag också att smussla och dölja. Så jag fick hjälp delvis från min arbetsgivare men också ville jag själv. Så jag började med antabus. Mycket enkelt då kan man inte dricka. Jag testade, inte en trevlig upplevelse kan jag säga.

Se till att han äter antabus för då kan han inte dricka. Det blev min räddning. Vi hade aldrig sådana problem som du gått igenom.

Det värmer att läsa att du tar kontakter som hjälper dig att ta de steg du behöver för att förändra din situation. Det är naturligtvis smärtsamt att se någon falla till synes utan slut. Det låter som att du nu bestämt dig för att du inte behöver följa med i fallet. Du har stannat upp!

Det är ett stort och ofta avgörande val att kontakta en kvinnojour eller att ta det där första samtalet med kvinnofrid. Så klokt av dig att du gjort det nu.

Varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Har försökt landa i det där nu. Ett års nykterhet. En prövotid. Det känns väldigt skönt. Som att jag har köpt mig lite tid. Det ger mig på ett sätt sinnesro, och styrka, mod att fatta ett beslut så småningom.

Jag har formulerat som en lista med saker jag kommer att behöva. Som öppenhet och ärlighet, och så det där med förlåtelse.

Men jag funderar på hur jag ska förhålla mig under det här året. Ska jag berätta om det för henne? Hur ska vår kontakt se ut under tiden? Hur har ni gjort, ni som också provat?

Om jag berättar, tänker jag att det, för henne, kommer att kännas som att jag utvärderar henne. Risken är då att hon blir lite forcerad, känner sig iakttagen, upplever att hon måste leverera nån slags bevis. Det känns som att det inte blir naturligt och genuint. Och då fyller ju det där året inte riktigt som funktion, tänker jag? Det ger henne helt enkelt en chans att manipulera vilken bild hon ger mig.

Och om jag inte berättar det känns det som att jag undanhåller nånting viktigt. Det känns som att jag inte kan vara genuin och helt öppen i vår kontakt. Hon pratar mycket om framtiden, om en framtid med mig. Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska svara.

Aeromagnus tack för respons !
Han är mycket medveten om att han är alkoholist sen en tid tillbaka. Han tar hjälp men dricker fortfarande mellan mötena. Men han respekterar inte mig o mina gränser Där.för åker ja bergodalbana med honom vilket ja sagt ja vägrar mer . Han inser han sabbar mellan oss pga alkoholen o vill sluta men har inte mod antar ja att ge upp. Han söp bort sin sambo o 2 barn . Han vet han är sjuk. Ja har ställt ultimatum. Bröt helt kontakten o sa "vi har ingen kontakt förrän du söker hjälp " Han fick komma till beh. Hem. Var där 5 v men tog återfall efter 2 v hemma. Han får nu eftervård i ett år. Möten med personal o andra personer från beh. Hemmet. Samt AA. Du säger att din fru hjälpte dig . Hur ? Ja är medberoende o jobbar nu för mig att tillfriskna o hitta min självkänsla som ja aldrig egentligen haft . Hur långtid tog det flr dig att tillfriskna? Vad gjorde din fru under tiden?

Shit.
Varit i kontakt med hans ex idag. Han drar sig tydligen inte för att misshandla fysiskt.
Tur att jag fick höra vad hon hade att säga annars hade jag nog klamrat mig fast så länge det gick.
Nu måste jag härifrån. Ringt kvinnojouren ikväll. Ska ringa dem åter imorgon.

Hej!
Från den sidan som din kille är i. Inser han att han är alkoholist/har problem med alkohol? För att ett förhållande ska fungera så bygger det på tillit, kärlek och ömsesidig respekt för varandra. Tyvärr saknar en alkoholist två av dessa och det är respekt för dig och din person och tillit. Det går inte att lite på en person som sätter alkoholen först. jag vet, jag har varit där. jag har nästan supit bort mitt jobb, min familj och mitt liv. Jag lyckades rädda det med hjälp av min fru och sjukvården.

Du skriver att du inte heller mår bra. Om ert förhållande ska fungera så måste båda må bra. Du måste ställa dig en svår fråga tror jag. Är du beredd att offra dig och ditt mående för din kille? Skulle han göra samma sak för dig?

Vi alkoholister försöker hela tiden hitta kryphål för att dricka och då sätter vi inte de vi älskar i första rummet utan alkoholen. Det gör vi inte för vi är genuint elaka personer, vi är sjuka. Sedan tycker jag det är en stor skillnad på cancer och alkoholism. Alkoholism botas/hindras om den som dricker vill, så är det inte riktigt med cancer.

Ge din kille ett ultimatum som du också efterlever. Sök hjälp och börja med antabus annars har vi inget förhållande. Det är mitt råd. Tiden kommer inte läka, inte heller att du mår dåligt.

Ja är så trött o uppgiven. Ja måste släppa taget nu efter 1.5 år o en lång resa av smärta o kärlek oss emellan. Har aldrig upplevt sån kärlek med någon. Allt klaffar mellan mig o det friska i alkoholisten. Därför har vi behållt kontakten ( är särbo) i hopp om att klara detta ihop. " bara " ja sätter gränser . Men väl onykter blir han elak. Hemsk. Tar flera dar av gråt o smärta för mig. Går i terapi o en alkoterapeut sa ja ska snäva åt utrymmet för alkoholisten. Finns det nånstans på forumet fler handfasta tips hur man hjälper alkoholisten? Tänka på sig själv. Ja ja vet. Men hur hantera?? Sätta gränser. Ja. Nu måste ja blocka honom. Hur länge? Jävla sjukdom detta!! Hur kan den va så brutal?? Fått höra av en alkoterapeut att alkoholism är inte som cancer. Vid cancer lämnar du inte den sjuka men det ska du göra med alkoholisten om hen inte respekterar gränser. Ja har haft depression vid 20 o hade min mamma lämnat mig då hadr ja dött. Ja känner ju att min alkoholist mår prrcis lika dåligt som ja gjorde. Vår kärlek gör honom starkare. All närhet o alla prat. Hur ska han klara detta?? !! Mitt hjärta blöder !!

Att ta dessa samtal med dig själv. Det är så lätt att hamna där. Har varit i flykten själv förr. Och jag fick höra orden att det går åt helvete till slut. För alla som dricker. Och jag är så tacksam att jag fick höra de orden. För då uppmärksammade jag mitt egna och andras beteenden. Det är vissa perioder i livet som är väldigt svåra. Alkohol är ett gift som skadar så många människor. Det är kanske bra att det kommer upp till ytan hur illa det är. Tror att alkohol är en stor bidragande faktor till spridningen av corona. Omdömet försvinner. Förstår verkligen inte att drogen är ok nu.
Kramar till dig.

Är så skamfyllt och tabubelagt. Märkte själv förra hösten när jag tröstade och lugnade mig med vin hur skämmigt det var. Det var väldigt få människor jag ville prata med om det. Är glad att jag hade förmågan att se sanningen i vitögat och vågade prata med mig själv. Vet inte hur den hösten hade slutat annars. Man förstår hur missbruk börjar, i smyg, bakom fasader, på restauranger där det är lite legalt och okej att dricka. Egentligen är det helt sjukt att det ens är tillåtet med alkohol. Varför gäller inte samma som för andra droger? Tror denna pandemi "skapar" många nya beroende människor. Kramar till dig

Det är märkligt att jag inte har sett det tidigare. Hur vanligt missbruket är.

Hade ett samtal med en kvinna som arbetar i en butik där hon har utsikt över systembolaget. Hur hon har noterat köerna på fredagar och lördagar. Förstås andra tider nu med corona och inte så många i butiken samtidigt.

Men ändå. Jag hör fler i min omgivning som uppmärksammar och själva berättar om oro kring sin och andras alkoholkonsumtion.

Det är intressant att observera. Och ta in hur andra har det.

Varför kan vi inte prata med våra grannar om det i större utsträckning?

Och jag inser också att vissa av mina grannar har just ett allvarligt missbruksproblem.

En del sitter på krogen i huset varje dag och de dricker alltmer sedan pensionering och även under denna coronatid har jag noterat.

Hur är det ens möjligt att systemet är öppet. Och att krogen har varit öppen och är fortsatt.

Undrar jag verkligen.

skriver jag gärna med dig om i en annan tråd om det är ok med dig. Så jag inte upptar denna.

Har du kontaktat kommunen för nån typ av hjälp, akuttboende eller liknande. Situationen är ju helt uppenbart inte bra och du måste ju bara komma dig därifrån.

Varför blir du kvar? Vill du inte gå?
Jag förstår självklart att det är krävande rent ekonomiskt, men emosjonellt så kan det väl inte vara nån vinst alls att stanna? Eller vad tänker du? Det är ju svårt att førstå utifrån denna informationen.
Hoppas du på att han skal förändra sig? Hur går dina tankar?

Åhh jag lider med deg. Men jag måste nog ändå säga att jag inte tycker att det går åt rätt håll.. och det vet du ju redan.

Och såklart har han fina sidor också. Annars så hade du ju inte stått ut.

Så känner precis alla som står kvar.
Jag har läst det i så och säg alla inlägg här. De allra flesta alkoholiker verkar följa ungefär samma mønster, med ca samma beteende. Dubbelheten.

Jag läser och läser, och inläggen blir mer och mer lika för mig. Beteendet till anhöriga också.

Men det räcker ju inte. Du har ju skrivit det många gånger tidigare. Vad du egentligen vill ha. Precis som det är hans ansvar att bli nykter, så är ditt ansvar att ta hand om deg!!

Jag vet att det är svårt - men det är värt det!!

Det är precis som att det är jag som har skrivit din text.

Träffat en man, med barn, och barnens mamma är missbrukare.

Det är precis som att det är jag som har skrivit din text.

Träffat en man, med barn, och barnens mamma är missbrukare.