Senaste kommentarerna i forumet

Du säger att du önskar att du var lika stark som oss. Du är lika stark som oss!

Han spelar på dina känslor och kommer aldrig sluta. Varje vuxen människa har ett ansvar för sitt liv. Du har ansvar för ditt och mitt i denna härva gör han även dig ansvarig för hans liv.

Har du någon som kan hjälpa dig framåt. Någon som kan leda dig där ifrån som kan hjälpa dig till nytt boende osv?

Det är viktigt att du rör på dig, när du väl känner dig redo. Det är viktigt att du börjar planera för att gå. Det tog mig 10 år att planera. Där hör du hur ”stark” jag har varit men under dessa år har jag hunnit bygga upp mig, planera för hur men även skrivit brev till mitt framtida jag om hur livet är nu för jag vet att jag kommer dala och känna ånger längre fram.

När du ber din man söka hjälp, går han. Han är nog nöjd över livet som det är. Är du det?

Kramar dig i massor!!

Tack för ditt svar. Det är så tungt just nu..Han har druckit ikväll och jag sa till honom att han är så berusad och frågar varför han druckit så mkt. Vi tjafsar och jag kommer ingenvart med att nå fram till honom att försöka få honom att förstå. Jag säger att det här går ju inte. Han säger att vad har han gjort för fel nu då. Han ser så oskyldig ut, med en röst som inte alls förstår varför jag är ledsen. Själv ser han inte hur berusad han är.

Vi tjafsar fram och tillbaka och till slut så börjar jag leta efter sopsäckar att packa mina saker i men kan ej hålla tillbaka tårarna och alla känslor. Jag går till sovrummet och sätter mig ner gråtandes. Sedan kommer han dit efter ett tag och håller om mig. Efter en minut säger han "förlåt att jag finns" medans han håller om mig. Jag börjar känna skuldkänslor efter hans ord. Efter ett tag frågar jag "söker du hjälp?" Han stiger upp och går därifrån förbannad för att jag sa att han ska söka hjälp. Han säger att jag ska söka hjälp och kallar mig för narkoman (pga jag tar medicin mot depression).... Sedan fortsätter han med " ja men jag är värdelös, jag är en dålig människa".. "Allt är mitt fel". (Om sig själv).

Det är som en jojo. Upp å ner.

Jag är förtvivlad och lägger mig ännu en gång med sorg i hjärtat. Allt känns så hopplöst. Att se sin älskade vara kraftigt berusad och dra täcket över sig och säga att han har försökt och att jag inte tycker om honom längre. Jag är den enda person som brytt sig om honom innerligt. Att man älskar någon som dricker ihjäl sig och gör såhär. Det är så sorgligt. Jag vet vad ni skrivit och jag försöker verkligen få mod att göra något. Jag är verkligen tacksam för allt stöd. Jag önskar jag vore lika stark som er.

Ditt svar Juniah, fick mig till att börja undra om det var jag som skrivit eller inte.

Jag tror att vi står på ganska lika platåer och delar väldigt mycket känslor.

Likheter men olikheter.

Vi har barn, två stycken som är äldre och bor fortfarande hemma. Vår äldsta. Han är mitt ”rättesnöre” i detta. Kan man säga så...
Jag har alltid sagt att jag stannar så länge barnen inte påverkas. Nu kan jag se att jag har inte varit mottaglig för verkligheten.

Min man, eller fd som han juridiskt är, dricker varje dag. 1-2 flaskor vin. Börjar kl 16. Först pratig, sen tjatig och sen sover han vid 21-tiden. Varje dag är den samma.
Jag har alltid jobbat för två här hemma. Mamman som gör allt och finns överallt. Kör alla ungar över allt. Mannen gör inte mycket och det har jag kompenserat för. Han är snäll och fin för övrigt. Som person älskar jag honom. Jag älskar hans sätt att titta på mig. Min stora kärlek.

Jag trodde att mitt jobbande i hemmet och mot barnen suddande ut mannens dåliga och det har det gjort till en viss del.

Vad vill jag ha sagt med detta. Jo. Äldsta sonen har påverkats, inte mycket som han själv säger eftersom han och jag har fin kontakt. Men när jag nu ibland velar och tvekar. Mår pest och får ångest så känner jag hur hans framåtsikt är det som får mig till att gå framåt med hela denna process. Sonen gör inget, inte medvetet, men när mitt inre dalar så känner jag hur hans ord knuffar till mig.

Ja, jag lämnar min stora fina gooa kärlek. Som i allt detta med drickande och tillhörande beteende/vårdslöshet dragit ner mig till hälsans botten. Men jag ser inget val. Stannar jag så finns inte jag kvar.

Vi har en pojke med svårigheter och finns inte jag så har han ingen. Jag har inget val än att gå. Hur ledsamt det än känns.

Jag är rädd för att du står i samma sitta. Går du inte så kommer du aldrig återhämta dig. Du kommer dras längre och längre ner. Du behöver mediciner idag för att fungera. Det är inte rätt. Förlåt för min ärlighet.
Vad är det värsta som kan hända om du går?

Be om timeout, snälla gör det!

Jag har en arbetskamrat som en gång berättade om sitt liv med sin fd alkoholiserade man. Hon vet inget om mitt liv. När vi pratade frågade jag vad det var som gjorde att hon lämnade. Svaret var: jag började få ångestattacker, jag hade inget val.

För mig ger detta en tanke. Jag har kämpat i så många år att jag nu mår jätte dåligt. Det finns ingen psykisk eller fysisk ork kvar i mig. Det är det jag gett till detta förhållande. Vad gav den andra parten?

Jag vet att jag kommer gråta, hetsäta, må jätte dåligt när jag sitter i min nya lägenhet om 35 dagar. Jag vet det. Så får det bli.

Jag hoppas och tror att det kommer bli bättre. Jag känner att jag är värd mer. Det är du med!

Jag skickar här över en stor varm kram till dig!

Ja så är det, man har sådana drömmar när förälskelsen slår till och det är ömsesidigt. På resans gång så förtränger man saker och händelser, tolkar det som något normalt eller bara just då. Vi gifte oss i det läget, hade köpt hus nästan ett år tidigare och jag mitt spån trodde han hade en livskris som inte berodde på mig. Efter bröllopet så eskalerade det totalt, fyller, fyllkörning, andra kvinnor på sms. Tillit försvann och sveket var stort. Behandling, ställa upp, vita knogar och jag ville så gärna se honom glad, nöjd med mig, med vår familj men det är inte så enkelt, dom måste vilja själv och dom måste vara snäll för annars finns inget kvar, bara en dröm. Jag har gått nu, ibland känns det fantastiskt skönt att slippa oro och rädsla, men så kommer ångesten och den river hårt, kan jag göra något mer, varför valde han bort mig, varför kunde han inte vara snäll åtminstone. Jag tänker såhär, din process är igång, det kommer att mogna mer för var dag tills du tar ett beslut. Jag sa till min man att vi är inte bra för varandra längre, jag är för medberoende och han får inte tillfriskna själv utan att jag lägger mig i, han höll med och blev påmind av behandlingen där det var sagt att man skulle se till att må bra själv. Han var nykter då efter jag gick så dricker han igen, mycket och jag slipper se det. Va rädd om dig

Dubbelinlägg - igen ... ?

Tack Nordäng67, låter klokt det du skriver. ?

Kanske det också är så att jag börjat se saker ur ett "uppifrånperspektiv". Jag har även vänner som berättat att de är oroliga över mitt mående (gått ner i vikt) och relation, säkert har sånt bidragit.

när man börjar vända fokus till sig själv som detta "vakuum" uppstår. Man börjar undra vad det är man håller på med, vad är det man kämpar med och för. Kände likadant: typ från att ha känt och kämpat väldigt mycket till att känna ingenting och sådan trötthet. Man visste inte hur nästa helg skulle vara, ingen framförhållning alls. Till slut började jag känna "kan det inte hända något riktigt drastiskt så jag kan fatta mitt beslut". Och så hände det riktigt drastiska men jag kunde ändå inte göra något och blev ännu tröttare. Man började tröttna på att det var fokus på mannen oavsett om han var full eller nykter. Stanna i dina känslor, vad dom än är. För du har rätt att vara trött och mycket annat. Många kramar

Skrållan, tack för ditt svar.
Det är ju jag som ska fatta beslut, men det känns som mindre tungt att det finns andra som känt / känner likadant. Någon som förstår ... ?

Det var så jag kände, när jag gick. Fast min man, numera ex, tänkte inte bli nykter. Han ville dricka öl. Det var inget kul liv att vara nykter.
Jag blev också avtrubbad. Tror det beror på att man kämpat så länge. Att rädda honom i olika situationer som du skriver.
Och känner även igen alla klagomål man fick. Man var inte tillräcklig i nåt. Allt var fel(på mig), enligt honom.
Men det är väl så att dom kämpar också, och då blir det lite lättare att skylla allt på någon annan. Absolut inget på alkoholen.
När jag gick, sa min anhörigstödjare, du kommer känna dig väldigt trött ett bra tag. Och det förstår jag nu, det tar på krafterna.
Det är inte lätt.

Känslorna är som en berg och dalbana hela tiden. Man gick in i ett förhållande med hopp och glädje och sen blev det tvärtemot vad man tänkt.

Tack för ditt svar Skrållan. Du är stark, jag är glad för din skull. <3 Tack för ditt stöd.

Jag lämnade min man. Det var en av det svåraste saker jag gjort. Men jag kunde inte stanna. Jag höll på att gå under.
Jag fick välja på honom eller mig. Och då blev valet enklare. Jag var tvungen att välja mig.
Jag var mig inte lik, mitt hjärta gick på högvarv på kvällarna när han drack, jag grät mycket, jag blev likgiltig. Jag kunde höra hur han ramlade i trappan när han var full, och tänkte ” jaha där ramlade han”, utan att gå och titta hur det gick.
Jag var inte så glad längre, jag som alltid haft nära till skratt. Jag var orolig. Visste inte vad som väntade mig när jag kom hem.
Allt detta gjorde att jag var tvungen att lämna. Jag hade ju också ett liv jag ville leva. Och jag ville inte vara kvar och bli bitter. Jag ville leva.
Den första tiden efter jag lämnat grät jag väldigt mycket. Kunde gå på stan och var tvungen att skynda mig hem, bara för att tårarna kom. Det var som att någon hade dött. Detta var ju mannen jag skulle leva med, livet ut. Men så blev det inte.
Men nu 1 1/2 år senare är jag glad att jag tog steget. Det är inget som läker med en gång, det tar tid. Men så skönt att bestämma över mitt liv. Mina barn har fått tillbaka sin glada mamma, enligt dom. Men jag tog ju hjälp av anhörigstödjare, en som jag fick en så fin kontakt med, och mina barn har ställt upp och vi har pratat och pratat. Och även mina vänner.
Så i dag känns livet bra, även om det är jobbigt i Coronatider. Jag får dåliga dagar jag också, precis som alla andra. Men jag känner lycka i dag att jag valde mig och mitt liv. Mannen har fortsatt dricka.
Så om ni funderar på att lämna, det går. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna det. Man får ta en dag i taget.
Livet kan bli bra?

Dina ord kändes rakt i hjärtat, tårarna rinner...Jag känner igen mig i det du beskriver. Att lämna sin vän, sin partner som man delat så mycket med. Hur går man ens till väga? Gråter av ovissheten över vad som är rätt och fel. Vet inte ens vad som är rätt. Jag trivs inte men jag vill vara med honom, men jag känner att jag vill flytta också och samtidigt inte. Jag gråter bara jag tänker på scenariot att jag skulle säga till honom att det inte går längre. Känns som jag sviker honom, känns som jag ger upp och kastar bort det vi haft. Kanske jag ska vara nöjd och inte tro att ett annat liv är bättre. Vi har inga barn heller, för jag har aldrig känt att den rätta tiden kommit. Jag ångrar att jag väntat och väntat, jag ångrar att jag lät alkoholen flytta in. Ångrar att vi inte skaffade barn i början av förhållandet, kanske våra liv sett annorlunda ut då. Känner mig misslyckad och feg. Att man kan ha så mkt känslor för någon annan att man struntade i sig själv. Han är inte elak och han vill ha mig kvar...det vet jag. När jag tänker scenariot att jag flyttar ut rinner tårarna. Då kanske jag ångrar mig och tänker att vad har jag gjort.

Tack för svaret. Jag är så ledsen att tänka på att behöva lämna ett väldigt långt förhållande pga att jag inte trivs just nu med mig själv, där vi bor och att han inte kommer att sluta dricka. Det är många faktorer. Det är något som hindrar mig från att ta steget att gå vidare. Jag har så mycket känslor för honom. Han vill inte att det ska ta slut. Jag vill ju må bra med honom men min ork och lust har liksom försvunnit. Jag orkar inte mycket just nu, gnistan är borta. Kanske det perfekta livet inte finns på andra sidan.. Rädd för det okända. Känns som jag aldrig kommer ur detta.

Jag vet inte vad jag ska göra. Är så trött och känner mig avtrubbad och låg, vet inte riktigt varför. Då jag inte jobbar, sover/vilar jag.

I allt detta får jag höra klagomål över att jag inte bekräftar honom, min pojkvän tillräckligt. Som kämpar på med sina nyktra dagar. Suck. Det senaste halvåret har gått åt till att oroa mig för honom och oss, att försöka rädda häcken på honom i olika helgalna situationer. Jag är inte arg, ledsen eller frustrerad på honom. Börjar bli avtrubbad gällande känslor.

Jag vill bara göra som björnen och gå i ide. Så jävla trött och vill stänga av.

Jag levde i ett medberoende i 12 år. Sedan tog det över 1 år trots separation att inse att jag ännu var medberoende. Rädd att han skulle dö. Och sedan hittade jag detta forum i julas. Och det var min räddning. Nu lever jag trots pandemi och en insikt att jag underhöll missbruket med ekonomi som skulle kännas som en förmögenhet idag. Fast jag lever! Jag har tid för mig själv. Jag rår bara över mig själv. Just nu. Jag upplever livet igen. Det går att få ett bra liv. Och det är troligtvis mycket jobb. Att arbeta med sig själv. Lycka till. Lev ditt liv. Som du vill.

Jag loggade in i kväll för att finna styrka. Läser ditt inlägg och känner igen mig i mycket av det som du beskriver.

Jag håller på att lämna min stora kärlek. Vi träffades för 26 år sedan, på gymnasiet.

Direkt när jag såg honom visste jag att honom skulle jag gifta mig med och nu efter så många år lämnar jag. Det gör ont. Han är fin, omtänksam och min bästa vän. Samtidigt så finns en annan sida, en sida som gör att jag mår jätte dåligt. Min man har valt alkoholen, det har han sagt. Men han har samtidigt sagt att jag får gärna stanna. Men jag vet att jag hamnar på tredje plats.

Jag vet inte längre vad som är äkta kärlek och vad som är ett medberoende i allt det här längre. Det jag vet är att vårt förhållande är mycket skadligt. Min hälsa dalar och skulle vi fortsätta så vet jag att det finns inte mycket kvar av mig. Trotts mitt dåliga mående och ångest över att lämna det fina o goa stunderna kämpar jag med att ta mig vidare. Mina sista krafter går åt till att röra mig i just den riktningen. Jag tror, det känns så i all fall att jag kommer må bättre längre fram. Först när jag lämnat kommer jag känna sorg, ångest och panik men längre fram kommer jag nog känna glädje och kanske hitta mig själv igen.

Samtidigt som jag packar mitt hem delar jag känslan av rätt / fel, stanna eller gå. Jag lämnar en människa som jag trivs med. Som jag drömt om att bli gammal med. Ångesten kommer och går men samtidigt kommer känslan av lättnad ibland. Om jag gör rätt eller fel vet jag inte. Det jag vet är att jag kommer sakna min man, vår familj och oss. Samtidigt som jag vet detta vet jag att jag kommer gå under om jag stannar. Jag har gett detta tio extra år och verkligen kämpat, varit ensam i min kamp.

Hur känner du?
Vad säger din magkänsla?

Tack Azalea och Bestemor ❤
Idag är första dagen på väldigt väldigt länge som jag inte har haft ångest, vilken känsla ? mannen vill inte träffa mig, han tänker återkomma när det passar för att prata, vi är inne på v2 nu.... och jag är ok med det. Vet inte vad han har i görningen, hoppas han väntar in svar från banken, för nykter är han knappast. Har tid för mina vänner, långa promenader på kvällarna, ätit lunch med mor och hennes man, flera månader sen sist. Ingen känsla av stress att skynda hem, ingen känsla av oro av att komma hem.
Va till kurator igår, inget jag trodde skulle ge nåt, men det gjorde det, hon sa ingen kontakt med mannen, han måste få sår som han själv måste ta hand om och jag kände mig lite stolt, jag gör rätt. Honom var hon inte så intresserad av ( vilket jag som medberoende är, jag vill ju prata om honom, hur han mår, hur han känner bla bla) men hon vill reda i varför jag har problem med gränssättning, nyssta i, och ja det kommer säkert nåt gott ur av det. Imorgon när jag vaknar ska jag tänka, en dag i taget och hoppas morgondagen blir lika vilsam, för som vi alla här vet så att ha beroende personer omkring brukar inte ge nån vila. Sov gott tack alla ni för att ni finns här ???

Så fint att höra från dig InteMera. Dom man skrivit med tidigare, man undrar hur det är. Jag har ju lämnat, men jag vill bara säga en sak. När jag första gången började skriva här så skrev jag i 2 år. Orkade inte lämna. Slutade skriva och ville inte ens gå in och läsa här. Men sedan gick det 3 år, och då loggade jag in igen. Skapade en ny tråd. Tror jag var öppen igen för en förändring.
Det jag tror, vilken situation vi än är i, så kommer det en dag, när man vill och orkar förändra. Och så tror jag det blir för dig också InteMera.
Ledsamt att höra hur du kämpar. Men du är en stark och fin förebild för dina barn som försöker hitta på andra saker för att göra det bättre när du ser hur besviken ditt barn blir.
Snart, snart kommer du också börja ett nytt liv. Skriv gärna mer så vi vet hur det går för dig och så vi här kan skriva lite tröstande ord.
En stor kram från mig

Och allt faller på plats, låt det ta sin tid och ta hand om dig och barnen under tiden.
Du är stark och du är vacker fast det känns tungt bitvis.

Jobba hemifrån är riktigt illa för många av dem som har problem och förenklar det tyvärr för den beroende och det är sorgligt.

Att tänka dessa tankar du gör det gjorde jag också ibland och skämdes också men man önskar ju bara ett uppvaknande när inget annat hjälper. Inte så konstigt egentligen så ha inget dåligt samvete över det.

Slickar dig en kram och var rädd om dig?Azalea

Klandra inte dig själv för att du haft svårt att säga ifrån. Det är väl rätt vanligt att man försöker normalisera grejer när man är mitt uppe i dem, och i efterhand förstår man inte hur man tänkte. Och körkort eller inte, om du litade på att han körde säkert var det kanske inte en så stor risk. Hur som, fokusera på hur du ska hitta stabilitet för dig och din dotter nu, det är nuet du kan styra över, gör det...

Det är alldeles för lätt om de bara kan luta sig tillbaka och låta npgon annan göra jobbet.
Bamsekram❤Azalea

Vad fint och modigt du skriver...Jag känner igen det där, att skamset logga ut igen. Tills idag när jag skrev. Och direkt fick fin hjälp utan dömande. Och genast kändes det bättre. Ha inte dåligt samvete. Dåligt samvete för du stannar, dåligt samvete för att du inte går just nu.
Allt har sin tid och en dag kommer du göra en förändring, barnen blir större och kan kommunicera mer. Den förändringen vet bara du vad den innebär, du kanske gör förändringen i ert förhållande...eller något annat, vem vet.
Var sak har sin tid. Jag har inga kloka ord, du är inte ensam, skriv här, ta hand om dig och stor kram, En dag i taget.

Tack älskade du för svar. Jag är så otroligt vilse just nu. Arg, ledsen och vet inte vad jag känner.
Har hjälpt honom att anmäla sig på arbetsförmedlingen idag efter "bråket"... Jag kan inte fatta att han har mage att utnyttja mig så men det var väldigt bra att läsa det som sas till dig...

Om jag fortsätter betala så kommer inget ändras. Herregud, när jag sa att "du får försörja dig själv" blev han som en sur barnunge! Som om detta krav var helt uppåt väggarna!!! Jag tänker vara stenhård från och med nu, pallar inte att jag daltar fortfarande. TACK! Verkligen, så underbart att ha er här inne.

Jag kände som du Skrållan, tyckte nästan det var bättre när han drack på slutet eftersom jag var klar med allt. Tyckte också att det var oroligt mär han u korta perioder var nykter och jag bara väntade på när det skulle börjas igen.
Min man var också iväg på behandlingar under npgra omgångar och jag tyckte det var jättejobbigt när han kom hem och plötsligt skulle allt vara så bra.
Han hade gått i terapier och gjort allt möjligt och bearbetat sig själv
som jag inte fick vara delaktig i.
Så det kändes som jag var kvar i bitterhet och ilska från allt som varit och hänt innan behandling och jag klarade inte av att bara svänga om och låtsas och glömma allt som varit.
Ska tillägga att han inte går att prata med om känslor och sånt som hänt....locket på.

Du behöver stöd som Skrållan säger. Det är ett alldeles för tungt lass för dig att bära.
Får han någon ersättning? A-kassa eller F-kassa, isåfall ska han ju använda av det och hjälpa till med räkningarna.
Min man blev av med jobbet för 2 år sedan och jag har också kämpat med att betala allt. Alla hans ersättning försvann ner i halsen......
Fick höra så många gånger att jag bara tänker på pengar också då.

Fina du, sök stödsamtal och försök få hjälp av honom till räkningarna.

Tänkte på en sak en fd alkoholist så till mig när jag var som mest slut på allt som jag betalade och fixade:
Så länge han har försörjning och servicepersonal så kommer inget bli bättre!

De orden träffade mig och jag blev mycket tuffare med att han måste hjälpa till.

Hoppas verkligen att det löser sig för dig och skickar en stor kram?
Azalea