Senaste kommentarerna i forumet

den frågan har knappast ett generellt svar. Du får nog se dig i spegeln och fråga ärligt vad han betyder för dig. Hur mycket du är beredd att investera i relationen. Jag tror att för de flesta ingår återfall längs vägen till stabil nykterhet.
Jag har skrivit här i precis den situationen - dock, inte heller min man tog inte till sig kravet på nykterhet innan jag gick i avsikt att lämna honom. Då valde han att välja bort alkoholen. Efter ett och ett halvt år i det närmaste helt nykter, med några återfall likt det du beskriver, tog han ett rejält återfall och började därefter på AA och har sen dess, vad jag vet, varit helt nykter.
Men - det handlar inte enbart om att vara utan alkohol. Beroendet finns innästlat i hela livshållningen. Det som benämns tankebesatthet. Beroendet kommer också gärna till uttryck i andra utlopp.
Jag lever fortfarande med min ’mullegubbe’ - alldeles i dagarna är det tio år sen jag lämnade honom och gick tillbaka. Jag har överlämnat ansvaret för hans liv, alla val och beslut till honom och lever idag i hög utsträckning mitt eget liv med egna val men inom ramen för vårt äktenskap och gemenskap. Jag är tacksam över hur jag har det idag. Vårt liv är inte alltid enkelt men ärligare och gemenskapen är stark.
Jag känner igen det du skriver om olika råd och förhållningssätt. Jag har skrivit mycket här men sällan gett råd. Mest för att mänskor måste hitta sin egen väg. Ofta har jag tipsat om Alanon som jag haft stor hjälp av samt att fortsätta läsa och skriva här. Det hjälper en att se klarare på den egna situationen. Några gånger har det varit situationer då jag och andra verkligen både gett rådet och bett personer att lämna, för egen och barns trygghet.
Långt svar utan svar... Fortsätt läsa och skriva här (det vanliga rådet från mig). Läs också på de andra sidorna, jag har lärt mig mest av de som har problem med alkohol, att hålla sig nyktra. Gå gärna på Alanon och öppna AA-möten - båda finns nu online.
Allt gott! Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv - glöm aldrig det! / mt

Jag tycker att det är så olika när man läser i trådar för anhöriga respektive beroende. I trådar för den beroende står det ofta att det är a och o att de har en förstående partner som hjälper dem i rätt riktning etc. Att man stöttar och inte skammar dem vid ett återfall etc. Men i anhöriggrupper ser jag mer rekommendationer att lämna, för att de utnyttjar och manipulerar och aldrig slutar om de inte slängs ut.

Jag gjorde så för ett par månader sen. Skickade min sambo till ett hotell för att det fick räcka med att dricka hemma framför barnen. När han kom tillbaka hade han anmält sig till ett program som han följt sen dess. Igår kom han hem från gymmet och hade druckit, (märklig kombination kan man tycka, men han gick nog till en pizzeria efteråt) sen ljög han om det. Idag erkände han det och att det hänt en gång förut, som jag misstänkt.

I hans program står det att sådant kan hända och att man inte ska bli nedslagen för det, utan ta nya tag och fortsätta på den nyktra banan. Men för mig som inte vill dela mitt liv med honom som onykter och dessutom inte vill känna mig osäker när han går ut. Ska jag stötta eller be honom flytta ut vid en sådan händelse?

Han har givetvis bett om ursäkt. Sagt att han är ledsen för både min och sin egen skull och att han är fast besluten om att inte ha det såhär. Säger att det var därför han berättade idag, istället för att föra mig bakom ljuset. (Vilket nog hade fungerat då han inte luktade alkohol och betedde sig ganska normalt. Det var småsaker som fick mig att reagera.)

Jag har markerat hårt idag och sagt att jag kanske vill att han flyttar ut. Han vill laga mat och umgås med barnen, fortsätta renovera på vårt hus etc. Men jag vet inte, för jag får olika råd beroende av perspektivet på artiklarna.

Jag träffade min man utomlands för 7 år sedan och efter att vi haft ett distans förhållande i 6 månader bestämde jag/vi att jag skulle flytta till hans land. Det kändes spännande och jag var över öronen förälskad i honom så det spelade ingen roll att jag inte kände någon annan i detta land! Han var min dröm man och inget kunde väl gå fel....

Jag har alltid varit open minded och när vi träffades på bar för första gången utomlands så erbjöd han mig droger och jag testade för första gången. Det kändes ganska oskyldigt och jag litade på honom. Han sa att han bara gjorde det mycket sällan så tänkte inte mycket på det. Allt annat med honom verkade så moget, ansvarfullt och vuxet. (Han är 7 år äldre). Under vårt distans förhållande skrev vi långa mejl till varandra och jag kände mig så sedd och uppskattad. Han var så smart och rolig och jag såg verkligen upp till honom.

Första tiden efter jag flyttat tills han land var underbar.vi var så kära och jag hjälpte honom med hans företag. Det var så kul att jobba tillsammans men tänkte inte då på att det kanske inte var så nyttigt att vi spenderade varje minut med varandra. Jag hade svårt att hitta kompisar och tydde mig mycket till honom. Han kommer från en mycket religiös bakgrund och lämnade religionen som 18 åring. Hans relation med resten av familjen var ok men inte nära på något sätt och vi såg dem sällan.

Vi hade ett väldigt aktivt och spännande sexliv och ibland brukade vi använda droger för att "spice it up". Han använde aldrig kondom eftersom han inte tyckte om det och jag glömde alltid ta mina piller. Så inte så konstigt att jag blev gravid 1 år efter flytten. Vi verkade vara på samma sida och bestämde att vi skulle behålla barnet. Men sedan blev det mycket stress med hans företag och jag började märka att han använda droger när han var stressad. Det tillsammans med porr. Jag gjorde ju inte droger med honom längre på grund av graviditeten. Första chocken kom när han plötsligt en dag anklagade mig för att ha bestämt mig för att behålla barnet bakom hans rygg och att det bara kommer innebära mer stress för honom. Så jag kände mig skyldig och litade inte på mina egna minnen över vad som skett. Det kändes väldigt ensamt under hela graviditeten. Vi hade inte mycket sexliv under graviditeten eftersom han inte blev påtänd på min gravida kropp. Dagen jag födde åkte han hem och tog droger. Min magkänsla sa att något var fel men ibland var han samma man som jag blev kär i och jag ursäktade hans beteende på stressen och senare hans depression. Som jag delvis kände mig skyldig för eftersom jag lagt till på mer stress med ett barn och eftersom jag inte gav honom vad han ville ha utav förhållandet. Efter vi fått vårt barn föll han i en djup depression och ju mer ansvar jag tog på mig destu värre verkade hans depression och beroende bli. Han började säga elaka saker som att jag inte var så intressant och klok som han trodde. Och att jag ljugit när vi först träffats. Jag började förfråga allt. Min självkänsla var i botten och jag försökte göra mer och mer för att bevisa att jag var en bra fru och en bra mamma. Jag kände även mycket empati för honom och den depression han kände. Han hade ju haft det tufft i uppväxten och sedan mycket stress med företaget. Så det slutade att jag tog över nästan allt ansvar för företaget. Kanske delvis pågrund av mitt kontrollbehov - om jag inte gör något kommer vi inte ha tillräckligt med pengar för hyran nästa månad typ. Och
under den här tiden kändes det som att jag inte kunde prata med någon. Hans förhållande med hans religiösa familj var ju komplicerat. Och jag ville ju inte att någon skulle tycka illa om honom. När vi hade det bra lovade han att han skulle ta tag i beroendet och bli bättre. Jag trodde på honom i 5 år. Sedan fick jag nog.
Berättade till en kompis vilket kändes så himla befriande. Men han blev jättearg och hans beroende blev värre. Det spelade ingen roll att jag försökte sätta upp ultimatum. Jag lät honom tänja på mina gränser. Men jag började också se de negativa konsekvenserna han hade på sin son och vårt gemensamma barn så jag åkte hem till mina föräldrar med vårt barn en längre tid för lite andningsrum och för att kunna se klart och göra en plan. Under den tiden åkte han in på sjukhus två gånger. Jag berättade för första gången för hans bror om beroendet för jag kände att det vara fara för min mans liv och jag kunde inte bära allt själv. Hans bror har vart underbart och hjälpt mycket. Men min man skäms och tar inte emot allt stöd. Men ibland säger han att jag försöker stjäla hans familj från honom om jag kontaktar dem och ber om stöd.
Sedan jag kom tillbaka från mina föräldrar för ett par månader sedan har vi bott separerade till och från. Försöker ta mig ur medberoendet men det är så lätt att falla dit. Vi har haft fina stunder sedan jag kommit tillbaka men det verkar som att varje gång som jag förlåter och öppnar upp går han bakom ryggen på mig igen. Jag vill så tro att han kan bli bättre, han är ju en sån underbar och engagerad pappa när han är nykter. Mycket bättre än min någonsin var. Känner tyngden av mitt beslut. Ska jag lämna honom för alltid? var kommer mitt hem vara då? Kommer jag vara den som splittrar vår familj? Jag vet att det är bäst för vårt barn att jag lämnar om min mans beroende inte blir bättre men samtidigt kommer hen inte förstå det nu.

Förlåt det blev långt....men har inte delat det här med många. Inte ens min familj vet hela sanningen.

Hur har du det? Tänker på dig och hoppas då du funnit lite sinnesro ändå i ditt kaos ?

Känner mig som världens svagaste anhörig. Köpte alkohol till en med beroendeproblematik. Var orolig över följderna av att säga nej. Men känner mig så hemsk att jag köpte.. ? Klandrar mig själv något enormt.

Så mycket insikter som trillar in nu. Sen ja accepterade att ja är sjuk själv i hur ja agerar - mitt medberoendebeteende så känner ja första gången på länge att ja tycker ja är viktig. Att ja faktiskt har gått förlorad genom missbruk o psykisk ohälsa av närstående i mitt liv. Min person är delvis begravd. Så var det inte tänkt ffån början! Att min person skulle begravas. Ja vill finnas till som alla andra som är friska o välmående och vad kan ja bidra med när ja utgår från mina känslor o behov? Utan att leva mitt liv genom nån annan. / bredvid nån annan. Vill framåt !!!

Det är däråt ja strävar nu. Hitta mitt egenvärde. Ja klarar mig utan en man ! Definitivt utan en man som trycker ner mig. Vad tillför det mitt liv? Stärker ja min självkänsla genom att prata med en person sjuk i alkoholism? Nej. Inte alls. Utan ja stärker mig genom att säga nej, tack ! Du kan skälla o gapa men inte på mig. Ja har fått ett liv. Ska ja låta en annan människa förstöra det pga att han är sjuk ? Hallå ?! Höj din blick lilla Morgonsol. Du är värdefull❤?

Tack för att du tänker på mig! Jag går här och våndas över att prata med hans chef, ska göra det i morgon. Behöver få ut det känner jag, lämna över "ansvaret". Känns viktigt att någon annan bär den här bördan.
Hade velat göra det i fredags men chefen var inte på jobbet då, jag var helt förberedd på att gå in på hens rum. Nu får jag ta det på telefon men det gör väl inget.

Ska bli så skönt när det är gjort... ?

Tänker på dig och hoppas att du har en fin advent.
Har du pratat med hans chef än? Jag drog mig för det men det var en stor lättnad efteråt att lämna över ett ansvar till dem.
Förhoppningsvis sätter de ihop en rehab till honom och han kommer säkert även krävas på blodprov 1 gång i månaden. Peth-prov.
Det är det snällaste vi kan göra för dem, att berätta. Då får de en chans att vakna och få hjälp, med det förhoppningsvis komma till insikt.

Kram till dig?Azalea

Nordäng67
Ja lät alla känslor komma. Inte gå på impuls o kasta mig över papper o penna o svara ! Tänkte att svara nu inte när ja är i en känsla utan vänta lite o känn efter vad ja vill. Vill ja ens svara? Eller svarar ja för hans skull? Osvosv. Som du säger. Dansen kan dansas vidare om ja inte passar mig o det vill ja INTE. Klarar inte det mer. Men ja svarade på brevet via mail o beskrev hur ja känner. Blev faktiskt bemött i det med förståelse. Han vet hur ja kämpat för honom o han ska lämna mig ifred . Båda ska jobba med sitt så får vi se när vi båda är friska om vi har nåt att bygga på. Ja längtar efter o ta mitt liv på allvar o kunna fokusera på mig o dottern fullt ut. Ingen A som skrämmer eller är elak. Som dränerar mig på energi. Stopp där nu. Leva för mig nu !

Du och många här är så kloka. Denna fråga som du tog till dig av en artikel " Varför sa jag ja till detta?". Den frågan jobbade jag med i många år och den frågan behöver vi alla ställa oss.
Jag säger ofta till människor "Hur vill du ha det i livet ditt?" efter att jag själv ställt mig den och jag antar att den kommer från en psykolog som hjälpte mig för några år sedan.
Trevlig första advent och stor kram!

Läste en intressant artikel skriven av en terapeut. Stod mycket tänkvärt och fastnade för en sak som passade mig eftersom det var väldigt konkret. När man överväldigas av känslor och inte riktigt kan sortera: ställ frågor till dig själv som börjar med varför och svara dig själv på dom. Fortsätt fråga tills det inte finns mer att fråga. Då har man förhoppningsvis nått det som det hela bottnar i, pudelns kärna så att säga. Frågor man kan ställa sig är tex: Varför känner jag så här? Varför reagerar jag på detta? Varför sa jag ja till detta? Frågorna man ställer skall också kunna besvaras av mig själv, med andra ord ligga inom mitt område av kontroll.
Ej relevanta frågor är tex Varför håller han inte sina löften? Varför super han? Dom frågorna kan man själv inte svara på utan skapar bara känslor av frustration och kontrollförlust. Kändes som något bra och förhållandevis enkelt att ta till så ville dela med mig! Kram och trevlig första advent ?

Oj nu skrev vi samtidigt ☺️ det gjorde inget att du svarade i min tråd, bara bra och intressant att läsa det du skriver. Kram

Så himla sant det du skriver om att man är i olika faser och har olika behov. Att tillfriskna är en lång process och man måste gå alla stegen i rätt riktning. Ofta har jag med stor frustration önskat att jag skall vakna frisk. Det är en bitvis jobbig process att vända fokus till sig själv och jobba med sig själv. Man har ju varit van vid att "jobba med andras problem". Härligt att höra om ditt gedigna arbete med dig själv. Kram

Det var inte meningen att skriva svar till Morgonsol i din tråd i natt. Gick in här när jag inte kunde somna om. Och orsaken var ju att jag svarade mitt ex när han ringer på Facebook. Visste inte ens att det gick och ringa via facebook. Vilken utveckling. Jag kände ingenting, inte arghet, inte sorg, ingen känsla av att få honom in på någon rätt väg. Det enda jag önskar honom är att hans bror och han ska försonas och bli goda bröder igen. Och att föräldrarna ska slippa lida.
Läser dina ord till Exhale "Tror många förhållanden egentligen i grund och botten bygger på en rädsla för att vara ensamma." och jag ser hur rätt du har. Jag träffade ju en man som jag upplever desperat. Han ville att jag skulle flytta in hos honom efter 3 veckor och nu förstår jag att det är rädslan för att vara ensam som får människor att vilja styra, manipulera eller kontrollera andra. Jag klarar mig själv och jag antar att jag ska leva ensam länge. Nu förstår jag verkligen människor som väljer att leva ensamma. För om det är rädslan som får människor att bo tillsammans då är det illa. För båda parterna Om det bara är för ens eget ego. Att välja att leva med en annan människa under samma tak kräver att båda lyssnar på varandra och respekterar varandras behov. Och då är det bra om båda människorna är friska. Och vem är frisk, egentligen. Med en glimt tänker jag. Vi har alla tillkortakommanden som är ok att acceptera så länge ingen utnyttjar eller missbrukar den andres snällhet eller oförmåga att sätta gränser. Hoppas att du mår gott!
Kram till dig.

Precis Som Backen123 säger, så gjorde jag.
Jag föreställde mig hur jag ville ha ser och vad jag skulle vilja göra när jag hade lämnat.
Det kändes skönt att ha något att planera inför men jag hade ännu inte pressen på mig att bestämma mig. Lät bara tankarna vandra fritt och drömma om ett liv som jag själv bestämmer över och inte tvingas vänta och hoppas på en bra, nykter dag.
All denna besvikelse varje gång han var full eller otrevlig när vi egentligen skulle gått på kalas eller åkt iväg någonstans.

Jag tänkte och planerade länge och sen en dag så var jag plötsligt klar och hade blivit stärkt av mina tankar framåt. Då lämnade jag in om skilsmässa!
Vi är ännu inte klara med bodelning men jag har bestämt mig och går aldrig tillbaka.

Tänk, planera, önska och ta hand om dig själv så blir du starkare.

Kramar ?Azalea

Känner igen mig i det där du skriver på slutet "hur snabbt kan man komma ur balans'. Så var det för mig också när jag hade avslutat mitt förhållande med en man som drack. Hade jag ingen kontakt kände jag mig stark men ett samtal med honom så var jag tillbaka på ruta ett. Att distansera sig är nog väldigt bra och kanske helt nödvändigt för att kunna jobba med sitt eget tillfrisknande. Jag själv är medberoende sedan barnsben så jag har även andra människor omkring mig som får mig ur balans. Senast häromdagen kände jag mig stark, tillfreds och energifylld. En närstående ringde när jag var ute på promenad. När vi la på efter fem minuter samtal hade kraften runnit ur mig totalt och jag kände mig upprörd, ledsen och förbannad rent ut sagt. Tog ett par dagar av mitt liv att komma på rätt köl igen. Summan och lärdomen av den incidenten blev för mig att förutom att man måste ha en viss distans till andra människor så måste man även ha en viss distans till sig själv i vissa lägen. Man väljer lite själv hur man skall reagera och agera, hur stor plats saker ska få ta. Det som hände och sades i det
samtalet stod inte i proportion till min reaktion. Lite förenklat gjorde jag en jättestor höna av en fjäder. Jag tog helt enkelt ett återfall av medberoende. Fick gå igång och göra stort drama av ett telefonsamtal. Så det där brevet blir lite vad du väljer att göra det till. Ett brev med förlåt från honom. Eller en start på en ny omgång med den berömda dansen. Lider med dig för jag vet hur svårt det är att jobba med sitt tillfrisknande när man har triggers omkring sig. Kram

Ett förslag som jag fick innan jag gick, börja drömma om ditt nya boende, ditt nya liv utan honom eller spriten, allt ifrån hur du vill ha det, var du vill bo, gardiner etc. Dröm om vad du vill göra, umgås med dina familj mm, det sätter igång en process och det stärker dig för det kommer att tala om vem du är egentligen, inte den han säger att du är ❤ för mig blev det en liten hämnd, med en känsla av haha du vet inte hur jag planerar framåt. Det kan också vara att drömma om att bli särbos, det är du som väljer hur din dröm ser ut. Och om du går så är det jättebra att kunna gå tillbaka hit och läsa, hur var det då.

svårt när man är mitt i en relation att veta vad som är avgörande och inte avgörande för att kunna ha en relation/förhållande. Skapar hans drickande ett sug efter alkohol hos dig? Är det så du menar med galet triggande? Tror många förhållanden egentligen i grund och botten bygger på en rädsla för att vara ensamma. Rätt för vissa och fel för andra. Bra att du känner efter vad som är bra och hälsosamt för dig. Då har du ju fokus på dig själv. Vet inte om du kanske råkade skriva något som var ämnat för din egen tråd i min tråd. Men blev glad att få uppdateringar från dig, har följt din resa, så jag svarar ändå. Kram

Men resan är ju långt ifrån över om man gemensamma barn. Och jag vill gärna sparra med deg som också har kommit dit. (Det är ju långt ifrån en självklarhet att man klarar att gå)

Så okej, vi beslutar oss för att nu får det vara nog, vi skal skydda och ta ansvar för barnen och oss själva, men det är ju inte så lätt. Jag har flyttat ut, men ganska snart så kommer ju frågan om hur vi skal førdela barnen.

Om vi lägger in i bilden att alkoholisten inte har så pass allvarliga problem att han utsätter oss för våld och klarar att ha ett jobb. Vad skal man gøra då?

För de som har läst min tråd vet att jag jobbar som en galning før en privat avtale der far skal gøra blodprov Peth gång i månaden med resultat under 0.05. Der har jag efter en del sparring kommit till att jag nekar han vårdnaden tillfälligt om resultat uteblir eller är høgre än det. Alltså jag tar han till rätten før att få en utomstående part att genomføra en barnførdelning om vi inte får den privata avtalen att funka - Går det till så i Sverige också vid konflikt?

Den biten är ok. Krävande såklart, men ändå enkel. Regler, gränser och skydd. Här finns ganska mycket hjälp att få. Utmaningen här är att stå upp, kräva signatur, orka konflikt, men ändå, ganska enkelt och tydligt mål.

Men hur gør man socialt? Jag har berättat før förskolan, men vad gør man med grannar, kompisars föräldrar? Han vill ju såklart att ingen skal veta.

Jag är lite osäker här. Skal man bara berätta där det i kritiskt? Eller inte till nån? Eller till alla? Barnen kanske inte tycker att det är superkul?

Jag har berättat för hans familj och några av mina vänner. Och min familj. Men jag tycker det är lite svårt. Har lust att berätta för fler ibland, och det beror på att jag inte litar ett dugg på att han är nykter. Om kompisar blir med hem till han osv. Som om jag vill att flera skal følja med på han, reagerar om de ser han på systemet mm.

Jag förstår att detta bara är en mellanperiod, før att leva med denna osäkerheten går inte över tid. Før att vara ärlig så väntar jag bara på att han skal misslyckas med testen så att jag kan ta han vidare i systemet.

Men hur har andra gjort?? Vill verkligen veta!

Och jag känner igen bråken, drickandet. Har ej barn. Hade aldrig kunnat skaffa barn med mitt ex. Har själv varit sjuk tidigare och gjorde allt för att bli frisk. Betalade dyra kurser och det var min räddning på alla sätt. Jag lät mitt ex leva på mig i många år och jag gav honom pengar. Jag gav honom allt jag hade och jag köpte varma kläder till honom om vintern då jag tyckte synd om honom. Och jag lät honom gå före. Igår kväll svarade jag på när han prövade ta kontakt. Han hade druckit och jag hade ingen lust att vara arg. Då har jag gått kurser till mindfulnessinstruktör och varit på retreater och helt enkelt landat i att jag behöver inte vara arg. Jag vill inte vara arg. Jag är en glad människa och jag är glad trots att jag varit så naiv och gav honom allt. Nu står jag i en svår situation, men jag lever och jag är kapabel att förändra allt. Så det blir ingen lovestory för min del på några år, då jag behöver komma tillbaka i ett hållbart liv och jag har upptäckt att varenda människa har problem. De få män som jag har dejtat och snabbt slutat träffa beror på att jag tydligen har ett sätt som de gillar. Jag har ett lugn och jag kommer aldrig bråka med någon igen. Däremot så är jag inte en kvinna som vill agera terapeut eller lyssna på deras tidigare trassliga relationer. Den här världen alltså. Vi har att lära. Du har att lära. Jag har att lära. Jag tror att du kan bara läsa ditt första inlägg i denna tråd och du kommer att se vad DU behöver öva på och jobba med. Jag skulle säga, sök upp en terapeut eller psykolog, präst eller någon som du kan prata med och gör en plan för ditt liv. Du är en god människa. Ta hand om dig och du är mamma. Vad fint. Bli inte arg för att du lever med en alkoholist. Han är sjuk. Du är medberoende. Jag var fast i 12 år, men då hade vi egentligen inte ens en fungerande relation. Jag antar att jag behövde träffa honom för att reda ut min hälsa. Jag har medicinerat för bipolaritet och det var tunga mediciner som en inte kan bli gravid på. Jag hade väldigt mycket att öva på och lära mig och kommer nog att välja leva ensam i resten av mitt liv, eller så träffar jag en sund man en dag, som tycker om att vistas i naturen som jag själv. Jag tror bara att du behöver stanna upp och observera och faktiskt fråga dig på riktigt. Hur vill du leva livet ditt? Meditera på det och du kommer att få dina svar. Tids nog. Lycka till!

Känner verkligen igen mig i det du skriver ❤️ här är det också fredag, lördag som är legitimt för honom att dricka alkohol, det är ju helt sjukt när man tänker efter, jag dricker i princip aldrig, har aldrig gjort det heller mer än vid festligare tillfällen, men det här sjuka att sitta och i princip hälla i sig skiten, tills man slocknar. Under tiden sitta och förnedra mig och min släkt och höja sig själv till skyarna!! Jag spyr på ALLT!!!

första gången jag skrev i det här forumet var 2/2 2019, fortfarande kvar i detta destruktiva liv och elände, jag är för vek, svag, nedbruten för att orka ta mig härifrån. Ännu en skithelg, ännu en sömnlös natt.

Hej Morgonsol,
Du skriver hur få stopp på tankarna kring honom. Kanske behöver du träffa en professionell? Jag kunde släppa taget efter utbildning inom mindfulness, till instruktör och innan gick jag en annan kurs och övade i ett par år att släppa taget. Sedan gick jag till en psykolog och lärde mig sätta gränser. Jag behövde de kurserna, de samtalen, de åren. Jag tror att det är olika för oss människor. Vi är i olika faser. På vad vi behöver lära oss och på vad vi behöver öva på. Hoppas att du finner ut vad du behöver göra. Jag skulle vilja säga, bara acceptera och släpp taget och gå vidare. Men jag vet att det inte funkar så. Det är övningar. Och du behöver ta reda på vad du ska öva på och vad du vill öva på och varför. Ta hand om dig själv på alla sätt! Han kommer inte ta hand om dig. Det är du ansvarig för. Och det är hårt. Men när du är på en väg som du väljer, då kommer du att tacka dig själv!

En vecka sen vi pratades vid o då hårda ord . Ja höll mig till vad ja sagt. Ej prata när A är onykter. Det blev till att blockera igen då A inte har nåt vett under ruset utan ringer upp efter att ja sagt nej. Han vet att ja vill tillfriskna från mitt medberoende nu. Ja jobbar med det å behöver lugn o ro o fullständig trygghet runt mig . I förrgår fick ja ett brev där han skrev han tar mer hjälp nu o är ledsen att ja påverkas så negativt av hans sjukdom. Inte vad han vill. Men blir alltid så. Hur som helst. Nu pågår en stress inom mig sen ja öppnade brevet. Trots att det var ett godhjärtat brev där han är ledsen för allt o att vi tvingats bryta. Ja vet inte om ja vill svara på brevet. Vill ju inte ha kontakt när ja jobbar med mig o han förhoppningsvis med sitt. Det kommer inte leda nån vart. Släpp taget o låt Gud ta över är det ja jobbar med. Sen fokusera på det ja kan ändra- mig själv. Men hur snabbt kan man komma ur balans ? Nu är tankarna igång på honom. Hur få stopp ? Ja kommer nog tillbaka till min sinnesro snart men känner att känns skönt o skriva här i forumet med er som vet . Kanske nån har nåt råd