Senaste kommentarerna i forumet

Ja precis. Tack för dina ord, behövde verkligen dem just nu. När jag äntligen pallade att säga stopp var jag redan på väg...Och nu är vi tillbaka fast utan alkohol. Och jag bara känner att jag orkar inte. Det handlar BARA om honom hela tiden. Jag ska göra som du sa, ta kontakt med en anhörigstödjare. Bra tips!

Det är så svårt även för oss som står bredvid en som dricker. Man kämpar och kämpar och helt plötsligt vill den som dricker, bli nykter. Det som man önskat. Men det har ju hänt så mycket mer runt drickandet. Man har blivit sårad på så många sätt. Och du, EsterHanna, ska dessutom försörja er båda. Inte undra på att det är tungt.
Jag vet när jag levde med min man, så i slutet ville jag nästan inte att han skulle bli nykter, för jag var redan på väg, och hade varit det länge, pga hans drickande. Och jag kunde inte längre lita på honom. Andra saker hade hänt.
Tänker att du själv skulle behöva prata med någon. Så att du också får det stödet du behöver. Jag pratade med en anhörigstödjare. Det tyckte jag var bra.

5 dagar har gått, jag vet det är inte mycket. Han lever nöjd och glad, nykter och med många insikter efter tre månaders terapi. Jag ...alltså jag vet inte. Jag hade det så lugnt och skönt när han satt på behandling. Ingen oro. Ingen vånda. Jag försörjer honom och jag pallar inte mer.
Har svårt att klara mig varje månad och står själv med alla räkningar. Har sänt honom pengar när han varit på behandlingshemmet och trodde såklart han skulle suga tag i ett jobb när han kom hem.
Men nej....talar om för mig att jag bara tänker på pengar och att jag pressar honom. Jag ber honom bara försörja sig själv. En halvtid. En 30 % -tjänst. Göra något för att bidra ekonomiskt till vår försörjning.
Vet snart inte vad ag ska ta mig till.
Jag får snart panik. Blev bråk. Han pratat med sin terapeut i telefon. Jag har ingen att prata med förutom er.

Modigt och klokt att du vänder dig hit, ett anonymt forum, för att få stöd i din situation. Tyvärr kan ni här inte skicka privata meddelanden till varandra, men det går att skriva i varandras trådar och kommunicera på det sättet. Hoppas det känns okej ändå!

Nu var det snart ett dygn sedan du skrev det här, kanske är det akuta för just nu över. Det är skrämmande att läsa hur du och barnen har det och en fundering är vilket stöd ni haft eller har i detta. Vad tror du om att ett nästa steg för dig kan vara att vända dig till en annan anonym tjänst också, Kvinnofridslinjen för att få prata med någon om det här?

De har öppet dygnet runt, helt anonymt och det är kostnadsfritt att ringa: 020-50 50 50 https://kvinnofridslinjen.se/sv/

Under pågående våld, aggressivitet, hot om våld är vårt generella råd alltid att ringa 112. Nu är som nämnt då det mest akuta kanske inte aktuellt samtidigt finns alltid den möjligheten även då det lugnat sig för att förebygga att det skulle ske på nytt. Socialjouren är också ett bra alternativ om det är kvälls/nattetid eller helg och liknande situationer uppstår.

Inget av detta kanske är ny information, hoppas ändå det blir hjälpsamt på något vis. Oavsett att ha tagit ett steg nu för att få stöd är stort och bra gjort av dig!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Igår kom han, på vår dörr min och L’s aggressiv och utåtagerande. Ringde L och han satte på högtalaren som alla i hans ålder gör:
Va fan håller du på med din jävla pissunge!
Kom ner nu!
Barnet är så rädd att han knappt vågar åka till skolan.

Hej,
detta är väldigt nytt för mig, att skriva i ett forum..
Det började inte alls som det skulle men var periodvis bra. Slagen och våldet smög sig på ganska tidigt samt det psykiska.
Efter 5 år kom första barnet, en son som han aldrig har eller kommer att kunna ha en fungerade kontakt med.. Sedan när sonen var 6 år kom våra tvillingar, den storyn är ett annat forum.
Men när vi kom hem med twinsen 4 mån gamla började våldet eskalera samt min ex mans flykt beteende.
Tänker att om någon här varit med om ngt liknande så är jag tacksam för privat pm, då detta är otroligt svårt att bearbeta.
Vill påpeka att det är ett blandmissbruk min ex man lever under, främst alkohol men vet att det även är marijuana/tabletter.
Detta gör honom otroligt opålitlig samt ombytlig i sitt humör.

Tack till Självomhändertagande , du skriver bra saker, Tack!

Då är han ansvarig själv. Rehab skulle vara en önskan. Som för den som hamnar i utmattning. Livsstilsförändringar är oftast upp till individen. Däremot så kan jag tipsa om att träffa en sjukgymnast/fysioterapeut. Många kan erbjuda övningar inom avslappning och erbjuder motiverande samtal. Rutiner är bra och det vore optimalt att han får sova på natten istället för dagen. En bra bok till inspiration om livsstil är Hälsobalansen av Dr Rangan Chatterjee.

Jag träffade en psykiater vid ett tillfälle som hade kunskap kring alkoholmissbruk och bipolaritet, typ 2. Har egen erfarenhet. Och betalade egen rehab iform av yoga och mindfulness. Vården ger oftast piller.
Men det finns som sagt sjukgymnaster, FaR fysisk aktivitet på recept och den som har diagnoser och skulle må bra av förändring behöver vilja förändra själv.
Hoppas viljan finns där. Och stöd från dig så han kan guidas i en bra riktning. Kämpa på att hitta rätt behandlare!

Psykolog och läkare har diagnostiserat högt alkoholintag men gör inget mer än de vanliga mötena med psykologen .Två ggr per månad. Jag är mamma och har bett om mer åtgärder. Sonen har antidepressiva som ska även hjälpa vid add och har fått sömnmedel utskrivet eftersom han inte sover på natten utan dagtid. Han självmedicinerar med alkohol och snabbmat. Vad kan jag kräva av vården och det sociala?
Finns det bra rehab att tillgå, något ställe där man bor under en tid? Någon som har bra erfarenheter?
T

Du skriver att du upplever djup depression som kräver behandling.
Har du kontakt med vården eller psykiatrin?
Jag har varit där själv, i djup depression, innan jag mötte mitt missbrukande ex. Jag fick hjälp och jag har inte upplevt en depression på 10 år.
Har verktyg för det. Och jag var så illa däran med suicidtankar för många år sedan och lades in på avdelning i några veckor. Då.
Nu måste du ta hand om din djupa depression först.
Och som du skriver, ni kanske kan bo isär då.
Däremot så kan det innebära en fara att bo ensam vid djup depression.
Men det är olika. Kan du bo hos din familj. Har du samtalskontakt?
Om inte, så skaffa det. Ta ditt tillstånd på allvar. Och ge dig all uppmärksamhet i första hand.
Må väl. Med omtanke från en som vet. Och valde min egen hälsa, till slut. Och blev fri från ohälsa och medberoende. Efter många år.

Hej.
Min sambo har missbruk av tabletter.
Vi blev tsm för lite över 3 år sedan, har en liten dotter på 2,5.
Jag fick reda på det tidigt att han hade problem. Har levt länge med att tro och hoppas att han en dag skulle fatta och ta tag i problemet själv.
Efter mycket diskussion och planerande så slutade han i somras men i veckan hittade jag tabletter och nu har jag lämnat och bor hos mina föräldrar. När vi nu har varit ifrån varandra och ilskan lagt sig lite så kommer mina tankar in på saker som hänt och saker som jag har "gått med på".
Jag tänker ex på att jag visste att han inte hade körkort men ändå körde han med oss i bilen. Han har varit själv med dottern även om jag visste om tabletterna. Vi blev stoppade av polisen när han inte haft körkort och vi hade lilltjejen med i bilen (när hon var bebis).
Mycket allvarliga saker och fullständigt oansvarigt från min sida.
Detta är saker som dyker upp i tankar och känslomässigt gör mig svag. Dåligt samvete och rädd för att jag inte kan ge sambon rejäla krav för att jag var med på detta.
Jag vet inte heller ifall jag var med på dessa beslut. Jag var med och det hände, men tvivlar ifall det var han eller jag. Allt gick så fort vad gäller många beslut.
Jag känner mig nu stark över att ha lämnat (har fortfarande kontakt och en plan med fler anhöriga ska göras,) men eftersom jag har varit lika oansvarig så undrar jag egentligen ifall jag kan ställa krav på honom.
Jag är i stadiet där jag klandrar mig själv och fattar inte hur jag kunde gjort såhär.
Min största rädsla är att någon tar min dotter ifrån mig.
Finns det risk för att jag förlorar henne trots jag lämnat? Finns det skäl att klandra mig själv eller hur ska man tänka?

... känner jag igen eller snarare bristen på den.
Jag har också varit rätt tyst. Medberoendesignal säkert. Har haft som en spärr för att ta upp saker fastän jag så känt att det bästa vore att ta upp det. Varit så frustrerad på mig själv över det!? Men den biten har gudskelov blivit bättre. Jag har börjat i små doser i gången berätta hur jag upplever saker. Vet inte, men kanske det bidragit till att han avsevärt dragit ner på alkohol. ?
?

Tittar in här på forumet ibland. Men loggar ofta lika fort ut igen. Skamsen. Ledsen. Ibland bara avundsjuk. På alla er som lämnat och kunnat börja läka. Som starkt tagit ett beslut och kunnat gå vidare, även om det ibland gör ont. Med barn i bilden blir jag aldrig fri. Många år återstår innan den yngsta är så gammal så jag på riktigt kan strunta i mannen. Drickandet håller på och eskalerar. Fylla 2-3 dagar i veckan har blivit det nya normala, ofta nån dag i början på veckan och alltid till helg. Han fortfarande i total självförnekelse. Distansarbete, tack för det. Nu kan han oförtäckt dricka sprit en tisdag från morgon, logga in på datorn och göra sitt jobb tills han slocknar, ofta innan jag ens hunnit hem från mitt. Han håller allt oftare till över natten i gästvrån i garaget. Jag låter honom hållas. Ingen ide att ens bråka om det. Mitt hjärta brister för vår yngsta, ser hens blick när insikten än en gång ramlar ner att även denna fredag är pappa ”sån där”. Den djupa sucken får mig tårögd. Hen är förståndig och vi hittar på nåt annat, men sorgen finns ju ändå där. Jag läser Djävulsdansen, men i små bitar då jag tycker boken är som en spark i mellangärdet, så obehgligt igennkännande så det är som om någon krupit in i huvudet på en och skrivit ner ens tankar! Blir arg, ledsen, förtvivlad, uppgiven, irriterad...allt på en gång när jag läser. Försöker ta hand om mig och barnen, men det är tungt att känna sig så ensam. Utan lösningar. Jo lämna går väl men med barn som soc tvingar hålla kontakt och träffa den andra, så blir det bara värre. Balanserar på en slak lina genom dagarna, på jobbet är man framgångsrik och ingen kunde ana vad man ibland går hem till. Trevlig helg! Denna fras som vi medberoende får ont i magen av. Nästan så man hoppas han skulle bli allvarligt sjuk, få nåt akut så han skulle fatta att ta itu med sitt liv. Lär inte hända, jag vet och elakt att önska det men det skulle rädda min familj. För den enda som blir sjuk just nu är jag.

Tack för att du delade med dig. Det är ju precis så som du skriver. Min sambo är ju en person med många fina egenskaper trots att han är alkoholist. Många har sagt att de aldrig skulle acceptera att deras sambo var alkoholist. Det är ganska lätt att säga så då man inte varit med om det själv, han var inte alkoholist från början då vi blev tillsammans. Det utvecklades efter ett par år. Det kan vara ganska svårt för vissa att förstå varför man stannat kvar...

Vill bara dela med mig av min erfarenhet.
I flera år försökte jag dölja situationen med en sambo som dricker. Jag plockade bort, hällde ut alkoholen. Försökte få honom att sluta på alla sätt och vis. Till slut kom jag till ett skede då jag förstod att det hjälper inte. Jag insåg att att jag blivit medberoende. Till slut blev jag utbränd, deprimerad och fick en rad problem med mitt eget mående. Jag kan inte få honom att sluta dricka helt. Det har jag insett. Det är heller inte mitt ansvar. Jag gjorde vad jag kunde.
Nu försöker jag bygga upp mig själv igen, då jag hamnade i en djup depression för en tid sedan pga flera år av stress och ångest. Nu ska jag försöka hitta mig själv igen och bli stark. Tacksam att denna sida finns. Ta hand om er <3

Jag tänker att den person ens anhöriga reagerar på är den sida som inte är ens "sanna, riktiga" partner. Det är den som dricker och kanske blir fräck.
Då menar jag att då ens partner dricker blir ju den en annan person.

Som flickvän har jag ju sett flera sidor. Jag vet hur det kan vara. Och jag antar att jag inte är ensam om den tanken. "På riktigt" är han ju klok, omtänksam och vill väl. ? Det är för mig bland annat därför jag stannar kvar.
?

Börjar med att säga att du är långt från knäpp & dum samtidigt är du också långt ifrån ensam om att känna så. Att leva med någon som har ett problematiskt drickande eller använder tabletter på det sätt du beskriver är tufft.

En del vittnar om de kan börja tvivla på sin egen verklighetsuppfattning i mötet med lögner eller brist på uppriktighet. Det låter som att du tvivlar på relationen och det låter klokt att du stannat upp för att fundera på vad du varit med om och vart du vill. Jag gissar att ni båda står inför ett behov av uppriktighet oavsett vilka steg ni nu tar, gemensamt eller på var sitt håll. oavsett om det är ett gemensamt mål eller skilda. Du har tagit ett stort steg genom att skriva här och be om stöd. Andras erfarenhet kan ibland guida oss eller få oss att tänka i nya perspektiv.

Det var ett par dagar sedan du skrev, ibland tar det tid innan en tråd får fart. Berätta om du vill hur det är nu.

varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tack för alla svar jag får. Jag har inte skrivit här på ett tag så tänkte bara uppdatera om hur det går. Känslan av övergivenhet, ilska, ledsamhet osv. Finns kvar och de tror jag att de kommer göra en lång tid. Jag har börjat testa gå hos psykolog samt stöd för anhöriga. Stöd för anhöriga kändes inte riktigt som min grej, men jag testade i alla fall.
Precis som ni säger så har även jag misstänkt att en depression ligger och gnager hos min pappa. För några veckor sedan träffade han någon som han verkar tycka om mycket. Han dricker fortfarande lika mycket, men han verkar glad nu i alla fall och det är ju en förbättring. Jag hoppas och tror att om han fortsätter träffa den han pratar med så kommer de bli förbättring, han kanske kan hitta ”meningen med livet” tillsammans med någon annan istället för att bara sitta själv och dricka. Samtidigt som mina känslor sitter kvar då kanske jag kan fokusera mer på mig själv och mitt mående när han träffat någon annan och jag vet att han inte behöver vara själv i det. Jag har tidigare haft väldigt svårt att släppa taget om honom även om det gör mig illa att vara kvar, men kanske att de blir bättre nu. Jag hoppas i alla fall på det.
Vill bara tacka återigen för alla fina svar och meddelanden jag fått. Även om jag inte känner någon av er så känns det skönt att få lätta på hjärtat och få respons på hur man agerar i det. Jag har min familj på mammas sida att prata med men jag tror det är svårt för andra som inte har varit med om samma sak att sätta sig in i hur det verkligen känns. Mina syskon säger till mig att bara släppa det, men de är enklare sagt ån gjort.
Jag uppskattar att ni delar med er om egna erfarenheter och berättar om hur ni själva har haft det. Jag tror det hjälper både mig och er själva att vi kan prata om det såhär. Känner ni någon gång att ni vill öppna upp er mer och berätta om vad ni gått igenom så är ni mer än välkomna att använda denna tråden så ska jag svara så fort jag kan❤️
Tack igen❤️❤️

Jag tycker du ska berätta. Har du kontakt med honom ännu? Kontakt med hans familj?

Tack alla för svar. Har inte vågat säga någonting än för jag är orolig över reaktionerna..... men ni har helt rätt, jag hjälper han bara att upprätthålla sin fasad.

Hej, du är inte ensam <3 Min sambo dricker och jag har försökt med allt i många år. Nu försöker jag fokusera på mig och mitt eget mående istället. Insåg att jag ej kunde få honom att sluta. Iallafall så är du inte ensam, jag tycker att det hjälper att skriva ner sina känslor och att prata med andra i samma situation då det känns hopplöst.

Ja det känns som en bra idé, jag kan inte få bort klumpen i magen, kanske känslan av att bli bortvald gör mest ont. Vill inte tillbaka, men jag behöver nog lära mig hantera att han finns så nära med mina vänner

På anhörigvecka på Rönneholms slott för 4 år sedan. Der var verkligen jättebra och vi var lika delar medberoende och beroende som gjorde den tillsammans. Det var bra för oss alla att höra den andra sidans känslor.
Jag lärde mig väldigt mycket genom det om mig själv och hur jag agerade plus hur jag skulle vända fokus till mig själv och förstå att det var bara mig själv jag kan förändra.
För min del kostade det inget eftersom det ingick i behandlingen som min man fick betald av jobbet. Jag gick kursen 6 månader efter han legat inne på behandling.
Måste berätta en insikt jag fick:
Vi pratade dag på kursen om hur man ljuger för att skydda sin beroende hela tiden.
På kvällen ringde en väninna mig, jag hade sagt på jobbet att jag hade semester 1 vecka, hon undrade vad jag gjort under dagen och snabbt och helt utan att tänka drog jag en lögn om allt som jag och dottern gjort under dagen......
Det var så lätt att ljuga, bara snabbt hitta på en lögn, så jag blev nästan rädd.
Då bad jag min väninna om ursäkt och så att jag ljugit. Sen berättade jag vart jag var. Det kändes skönt att vara ärlig för en gång skull.
Efter det har jag försökt hålla mig till det.

Vi hade olika ämnen varje dag som vi pratade om och gjorde övningar kring. Vi skrev målbilder och dagbok där man kunde se en utveckling hur man tänker redan under dessa dagar.
Det var värt varenda minut och kan du och har möjligheten ska du absolut göra det.

Kram från Azalea?

Har suttit och läst igenom alla kommentarer...Sitter just nu i soffan med min man. 10 dagars avgiftning och sen 6 veckor terapi. Enskilt och i grupp. Han har gått upp 12 kg och ser nu normal ut. Ja som ni förstår är han ju som en ny människa efter all terapi... Han ska ha fortsatt kontakt varje onsdag med sin terapeut och kan nå honom när han vill.... Viste inte vad jag kände när jag hämtade honom vid bussen i går morse. Åkte oduschad i pyjamas och kände mig mest off...Skeptisk. I dag bättre. Gått två timmar i skogen tillsammans, har aldrig hänt förut. Vi får se. En dag i taget. Vet dock att gränser finns och dessa kommer inte, inte, inte att rubbas. Jag lever MITT liv och han lever SITT liv tillsammans. Kramar! En dag i taget!!

Det känns bra för mig också att du säger att det jag skriver hjälper dig. Sen vet jag ju inte hur representativ jag är för gruppen alkoholister, men nog har jag mycket gemensamt.

Det är säkert något som ligger till grund för drickandet. Men det främsta är förmodligen genetik. Jag har en gång läst att alkohol påverkar människor väldigt olika. Det finns vissa gener som gör att de människor som har en specifik gen får extra behag av alkohol. Jag misstänker starkt att jag är en av dessa. När jag drack en mängd som motsvarar att man ligger endast något över gränsen för att köra bil så kändes allt fantastiskt. Jag kunde slappna av och ångest och problem var som bortblåsta. Detta ger då ett ökat dopaminpåslag. Men med tiden så nöter man väl ut detta belöningssystemet så att man ständigt måste ha mer. Det blir ett beroende, helt enkelt.

Sen har man såklart andra saker som kan förvärra. T.ex om man har en ångestproblematik så kan det ju förvärra beroendet, om man känner att det dövar ångesten. Men när man är så långt som din man är eller jag var/är, så blir nog det mesta sekundärt. Om alkoholen smakar gott, så är det en bonus, men absolut inte nödvändigt. Effekten är ju det viktiga.

Jag skulle i alla fall tro att det är beroendet i sig som är det avgörande, även om andra faktorer kan vara bakomliggande. För till slut dricker man ju både för att man är glad och vill fira men också för att man är ledsen och vill dämpa sorgen. Jag kan förvisso förknippa vissa händelser i livet till att min alkoholkonsumtion förvärrades. Men om dessa saker inte hade hänt, så känns det som om det hade varit något annat.

Nu tog jag en paus igen och funderade. När jag ung var jag med om något traumatiskt. Jag vet att jag nog grundade min alkoholism under den tiden och har väl tidigare funderat på om den händelsen var vad som orsakade eller startade det. Men när jag tänker efter så känns det också som ett sätt att bara skylla på något annat. Det är nog många som har varit med om liknande saker, men som inte blev alkoholister. Sen lyckades jag ju ordna upp saker och drack inte mycket alls under en 10-årsperiod ungefär. Jag kan ju inte skylla på det längre idag. Sen har ju givetvis andra saker hänt mig sedan dess, men dåliga saker händer alla människor utan att de behöver dricka i hejdlösa mängder. Så det kommer tillbaka till beroendet igen. Vilket väl också kan kännas som ett sätt att skylla ifrån mig. "Det är inte jag, det är mitt beroende som jag inte kan rå för." Men till sist är det väl ändå så jag tänker att det är beroendet i sig som är den stora faktorn, även om andra saker kan påverka.

Så känns det i alla fall när jag tänker på det just nu. Jag hade också en extremt hög tolerans mot slutet. Helt galet egentligen.

Det känns som att mina tankar börjar bli lite mer osammanhängande och röriga nu. Jag hoppas att det går att få ihop något av det i alla fall. Jag önskar att jag kunde komma på vad som krävs för att det ska vända i sättet man tänker så att man till slut förstår att man måste hålla sig nykter. Tänk om man visste det!