Senaste kommentarerna i forumet

Det hade jag gjort. Han behöver hjälp. Har du älskat honom någon gång åtminstone så vore det en kärlekshandling faktiskt.

Jag blev själv sambo med en alkoholist som hade lyckats ”dölja” sitt missbruk. Även om min magkänsla larmade som sjutton så ville jag inte tro att det var så illa. Min pappa var alkis så jag såg mönstren, men ville inte ta in dem ordentligt.

Det slutade med kaos och panik förstås. Sen slutade han dricka med hjälp av antabus och vita knogar. Efter ett halvår tog han ett återfall och nästa morgon fick han flytta ut ur min lägenhet. Sen bröt jag kontakten totalt, blockade honom i alla forum. Det är enda sättet.

Kram ?

Efter en relation på drygt 6 månader insåg jag SLUTLIGEN att denne man, som jag varit kär i på håll så länge, innan vi blev ett par, var alkoholist. Han ballade ur regelbundet under relationen, mådde psykiskt dåligt, blev full och ångestladdad. Dagen efter låtsades han som ingenting.

Han är en typisk medelålders man med barn och havererade äktenskap i bagaget. Har hus och jobb som han sköter men på jobbet är det lite konflikter kring honom ibland som jag undrar om de förvärras av spriten.

Jag fattade inte vilka problem han egentligen hade förrän en gemensam kollega sa "men han är ju alkoholist". Herregud, jag blev helt paff.

Nästa gång jag var hemma hos honom räknade jag vinglasen. Jag kom dit 14.30, då hade han redan ett glas. När vi gick och la oss den natten var han uppe i 9.

Under relationen klagade han ofta på att han drack för mycket, men kunde inte begränsa intaget ändå. Varannan vatten har han nog aldrig hört talas om.

Några veckor efter min "uppenbarelse" havererade relationen, han gjorde slut efter ännu en alkoholindränkt urballning och jag kände ilska, sorg och framför allt en STOR lättnad. Hade varnat honom om att detta inte funkade så han blev väl rädd antar jag. Jag har haft en vän och en fd kollega med psykiska problem och rollen som medberoende är inget jag ville hamna i, för den har jag sett förr.

Nu är relationen slut sen i juni och han pendlar mellan att höra av sig och låtsas att inget hänt och att vi är kompisar, eller att fylledravla mitt i natten. Jag är inte intresserad av att vara kompis och svarar enstavigt. Han fångar inte upp det och fattar vinken. Jag har sagt ifrån att jag inte vill ha kontakt förrän han skaffat hjälp men nej, ingen skillnad.

Får ont i magen varje gång jag vaknar och ser att han varit i farten under natten.

I början av veckan ballade han ur i sociala medier och fylledravlade en kärleksförklaring till mig helt öppet i ett jobbnätverk. Då lackade jag ur totalt och skrev till honom att nu får du fan ta och söka vård för det här går inte längre, jag vill inte hantera din ångest och ditt dåliga mående längre. Då påstod han att han ska söka vård. Tyvärr tror jag inte ett dugg på det.

Han har en historik av familjetragedi och alkoholism och har varit stolt över tidigare att han minsann inte behövt prata med någon om det. Jättekorkat.

Han verkar se mig som någon slags trygg zon och har sagt att han aldrig varit så ärlig eller pratat så mycket med någon som med mig.
Jag vill bara slippa karln, vill inte ha något med honom att göra! Hur gör man? Hur når man fram?
Jag har inte talat om för hans chef att han behöver hjälp men vill faktiskt göra det... gissar att fler på jobbet har listat ut hans "hemlighet" och att det är en tidsfråga innan han får rejäla problem. Hur hade ni gjort? Fortsatt backa eller agerat?

Min man missbrukar flera olika typer av piller som han köper olagligt. Han har i perioder sagt att han vill sluta med dessa men inte klarar av det. I höstas blev han inskriven i ett program som ger honom subutex i sprutform mot hans missbruk. Problemet är nu att han har börjat missbruka piller igen vid sidan av detta. Sprutorna ges 1 gång i månaden vilket är enda gången han blir testad, vilket gör att han undviker att åka fast. Han säger också att detta är något han vill göra i resten av sitt liv. Han tror att han kan göra det 'kontrollerat' men det är naturligtvis en omöjlighet. Vi har ett fyraårigt barn och jag är så rädd att vårt barn ska börja förstå att hens pappa ofta inte är normal, även om han är snäll och kärleksfull mot henom, men dock 'konstig' ibland. Han säger att han vill separera och bo i en egen lägenhet i vårt lilla samhälle, men jag är rädd att vårt barn blir utan sin pappa då, då han inte kommer kunna bli nykter på egen hand de dagar han ska träffa henom. Jag älskar min man men inser att detta liv inte är möjligt att fortsätta med, för mitt barns och min skull. Allt känns så tungt. Ville bara skriva av mig.

Välkommen till forumet?
Du har fått fina svar av oslo och nordäng.
Visst är det svårt att släppa när det sagts och lovats så mycket.
Och man har trott och älskat.

Men i detta nu så står du själv.
I detta nu så måste du förlita dig på dig och ingen annan.

Han har tydligt visat att han inte vill vara med dig.
Bytt lås,lagt dina grejer i bilen osv.
Du ska vara glad att han är supertydlig.
Det finns inga dubbla budskap i det här som du kan misstolka.

Ta fram det största mentala suddgummi du har och sudda bort honom.
Jag förstår att den här situationen och din verklighet inte är kul för en enda krona.

Jag brukar beskriva det som att förnuftet och känslan är på två olika planeter.
Mitt råd till dig är: strunta fullkommligt i känslan.
Lyd ditt förnuft och reparera känslolivet sen,när du fått fast mark under fötterna.

Många härinne har varit där du är:
Trånande och längtande efter en människa i missbruk och som inte längre har plats för oss.
Gå dit näsan pekar bort från honom.
Det kan inte bli sämre.

Grejen är ju att han under vårt förhållande flera ggr sagt (från ingenstans) att han skulle aaaldrig kasta ut mig om det tog slut, han skulle aaaldrig kunna göra så mot en människa.
Och när vi började vara med varandra lite igen efter det tog slut, och jag oroade mig för vissa grejer som var problematiska när jag skaffade nytt jobb, då tyckte han att jag skulle säga upp mig så vi levde på hans lön.
Jag förstår nu att det sa han bara för hade jag sagt upp mig så hade jag ju varit ännu mer beroende av honom, och då hade han kunnat skada mig ännu mer. Hemlös och utan jobb liksom.
Så har han kört under hela förhållandet. Vara generös för att kunna kontrollera en med t ex ekonomisk makt.

Kvinnojouren kunde inte hjälpa med boende.
Att hitta eget är omöjligt där jag bor och med min ekonomi.
För tillfället har jag tak över huvudet men det är inte en långsiktig lösning.
Bilen är inte värd något

Förstod jag det riktig att du jobbar nu, (det står nått om det i senaste inlägget). Har du kanske möjlighet att få tag i nått eget då?

Vad sa de på kvinnojouren?
Kan du sälja bilen och få ut lite pengar där till ett startkapital så att du kan komma deg vidare?

Eller hur tänker du?
Jag hejar på dig, men jag tror du måste se efter egna løsningar som ligger utanför honom. Han är nog inte din räddning.

var det ändå lite "bra" att det hela kom till en kritisk punkt. Han verkar vara allt annat än bra för dig, elak och trycker ner dig. Att bo ihop med en sådan person måste ju innebära att man själv krymper och mår sämre för varje dag som går. Sedan har han ju faktiskt gjort slut med dig för flera månader sedan. Kanske var det ändå dags att göra något åt det hela? Du hade ändå inte kunnat dröja dig kvar hos någon som inte vill längre. Förstår ditt dilemma, Du skriver att du inte har egna ekonomiska resurser. Kan du kanske få hjälp hos socialtjänsten och börja din egna ekonomin genom dom? Kan dom även kanske bistå med hjälp att skaffa åtminstone ett tillfälligt boende? Han är inte definitionen på en drömprins, Du förtjänar bättre! Kram

Igår hade jag flera böter på bilen. Han hade avregistrerat min bil från parkeringsplatsen trots att jag betalat honom för den. Kan inte ens flytta den eftersom den inte startar och eftersom jag jobbar så kan jag inte lösa det. Så lär få nya böter idag.

Han bytte igår kväll lås på dörren och även om polis informerat honom att han begick ett brott och att det skulle anmälas så struntade han i det. Straffet är böter om han blir dömd och de kommer han bara låta gå till kronofogden (han är redan skuldsatt) . Så han får inga konsekvenser alls.

Han brydde sig inte ett dugg om att jag hamnade på gatan.

Han har utsatt mig för så mycket sjuka saker de senaste två månaderna att jag inte kan fatta hur det händer. Väntar bara på att jag ska vakna upp och inse att allt är en dröm. För det kan inte vara sant.

Vet inte om man kan skylla på alkoholen längre, tror det här är hans rätta jag.
Förstår inte hur han kunnat lura mig så, han var ju min drömprins..

Jag har levt i förnekelse de senaste fem åren för att orka med tror jag. Jag visste att hon hade problem men inte så stora. Efter helgen så har jag kommit till insikt med full kraft att min mamma är missbrukare. Både alkohol och droger. Jag vetinte vad jag ska göra jag är så förtvivlad. Ringde polisen igårnatt då hon skickade sms som kunde tolkas som farväl sms. Trodde hon skulle ta livet av sig. Om hon inte gör det avsiktligt så kommer hon nog göra det snart på grund av sitt blandmissbruk. Hon verkar inte bry sig vad hon tar överhuvudtaget, bara hon får ett rus. Jag ska åka hem imorgon till min hemstad och försöka motivera henne till att söka hjälp, något jag har försökt halvhjärtat under det senaste året. En gång skulle vi gå på ett AA-möte men då försvann hon och var onåbar i ett dygn. Jag är så rädd att hon kommer vägra ta hjälp nu igen. Hon har förlorat både jobb och alla nära runtomkring henne. Tänk om hon inte kan sluta dricka? Jag har sån ångest över det här. Jag hatar henne för att hon är en hemsk person när hon är full. Elak och självisk. Manipulerar och ljuger om allt. Skiter fullständigt i hur någon annan mår. Samtidigt så tycker jag synd om henne. Är rädd att hon kanske inte orkar hantera allt som har hänt i helgen (hon körde rattfull bland annat). Jag vetinte riktigt vad jag vill med det här inlägget. Är bara orolig och rädd. Behövde skriva av mig lite.

påminna sig om att alkohol kommer alltid först, det är den stora "kärleken" för en alkoholist. Kände likadant "om han verkligen älskar mig så borde han kunna sluta dricka". Lätt att känna sig värdelös och oälskad, det gjorde jag. Men det är en sjukdom som typ kidnappar deras hjärna. Den enda personen som kan bota är dom själva, inte vi anhöriga. Vad hans tystnad beror på vet bara han men jag kan tänka mig att han håller ett stadigt tag om flaskan och "skyddar" sin drog och du utgör ett slags "hot". Du vill ju ta bort flaskan. Helt obegripligt för oss som inte är beroende.

Jag har också fått en annan syn på alkohol, har koll på hur mycket mina vänner dricker, analyserar hur mycket jag dricker, kan förbanna alkohol och allt tok som följer i dess spår. För var jag en partymänniska, kände en sorg när min man gick behandling och fick höra att även jag skulle vara nykter. Men nu ett år senare så känns alkoholen inte lika viktig längre

Instämmer föregående talare, bäst att försöka förstå sjukdomen, då slipper en massa hatkänslor så känner jag det. Sorgen att det hände oss kan uppvägas ibland om man kan gå och känna ett lugn. Min man var till slut elak jämt, drack inte och nu sitter han ensam och dricker med en jättetung offerkofta, och han hör inte av sig utan förklarar det med att jag har lämnat honom helt själv åt sitt öde och ja det stämmer. Som nordäng skriver, ett förhållande ska inte vara på det viset vi har upplevt. Kämpa på ❤

Allt du skriver stämmer så exakt in och är så rätt. Jag ska försöka gå vidare utan honom nu, kan bara inte förstå hur det kan vara så att han som älskade mig över allt annat” , nu är helt tyst och inte verkar bry sig över att det är slut..

Tack verkligen tack, dina ord hjälper mig mycket. Jag vet allt detta men att få det sagt av någon annan blir en annan sak.

Förstår din sorg och känner igen mig. Lämnade mitt ex för tre år sedan av samma anledning som du nu lämnat din pojkvän. Min tråd heter "Att lämna någon man älskar" och det var precis så jag kände. Han var en person jag älskade väldigt mycket, den nyktre, och en som var elak och gjorde mig illa, den onyktra. När det gäller din sista fråga: hur går man vidare? En sak som hjälpte mig var att lära mig stanna kvar i känslor. Man är ledsen, man saknar, man tvivlar på sitt beslut. Men man gör inget åt dessa känslor (typ tar kontakt med exet) utan bara stannar kvar och låter dom passera. Och också påminna sig om att "ja det fanns bra saker och stunder men sammantaget var det förhållandet skadligt för mig." Dom där ledsna stunderna passerar, så småningom blir det glesare emellan dom. Idag tänker jag att han har en liten vrå i mitt hjärta, kanske för evigt. Men han får ha den där lilla platsen mest plats får ändå allt annat bra man har i livet. Din ex pojkvän hör inte av sig just nu. Men förbered dig och typ stålsätt dig inför att han kanske kommer att höra av sig, lova bot och bättring, guld och gröna skogar. Kanske han då menar vad han säger, kanske är det bara ett sätt att få dig att komma tillbaka. Oavsett, var noga med att inte nöja dig med ord utan handling. Att säga att man skall bättra sig är inte detsamma som att verkligen göra det. Mitt eget avslut blev en lång process på grund av att jag lyssnade på hans, trodde på honom utan att han gjort något konkret. Efter två år insåg jag att fast jag hade lämnat honom två år tidigare så fick han fortfarande mycket av min energi och gjorde mig fortfarande ledsen. Förra sommaren blockerade jag honom och först det senaste året har jag haft lugn och ro. Man ska inte stå ut med och acceptera sådant som du har råkat ut för. Som jag själv och många andra här inne också har råkat ut för. Det är inte så ett förhållande ska vara. Kram och ta hand om dig

Morgonens tanke. Tänker emellanåt för mycket, är det inte det ena så är det det andra. ? ?
Många i min krets dricker enligt mig för mycket. ? Nu har jag kommit till det att jag inte dricker med dem. Jag låter bli att dricka till exempel med pojkvän och bästa kompis, vill inte fresta dem. Känns också väldigt fel att dricka med dem, jag gör det bara inte! ?

Men känns märkligt för jag får dåligt samvete då jag t ex går på middag med andra än dessa och tar ett glas vin. ? Jag får höra av pojkvän och kompis att jag "kan" dricka att det är helt okej, men att de dock känner sig frustrerade då de vet att "bara" ett glas kan bli väldigt galet för dem.

Jag har varit den som någon gång gärna tagit något glas vin till en middag, en cider på en spelkväll eller lite bubbel i jacuzzin, men det har stannat där. Någonstans har jag tänkt att jag likagärna kan sluta helt med alkohol, vad tillför det liksom, men då har jag fått höra att jag inte behöver sluta "för deras skull". Att det inte är jag som har bekymmer. ?

Der finns ingen logik i vad A säger o gör utan det är sjukdomen som pratar. Den vill få oss att vackla, känna oss osäkra. Sen kommer anklagelser för att dom själva mår så jävla dåligt. Sen i ruset kan hjärnan deras få ihop vad som helst. Det är bara negativa känslor som dom kastar ut på omgivningen. Även den de älskar därför sjukdomen är starkare än all logik o kärlek de känner för sin partner/ barn. Ja höll också på o tänka så att " han älskar ju mig så mycket o vill ha ett bättre liv, då kan han väl sluta ?" Hans friska ja vill det men hans sjuka ja är starkare. Kärlek kan inte bota sjukdom. Inte cancer, diabetes eller alkoholism. Detta är en mycket svår psykiskt sjukdom som ligger över vårt förstånd. Du ska inte baka in dig själv i nån slags logik för o försöka förstå honom. Han är besatt av djävulen kan man säga. Han är 2 personer så länge han är besatt av alkohol o är aktiv alkoholist

Tack för ditt fina och beskrivande svar.

Nåt jag inte kan förstå är vart alla falska anklagelser kommer ifrån som tex anklagelser om otrohet (som överhuvudtaget inte har hänt), lögner om att jag inte skulle vilja vissa saker tex Som att flytta ihop (trots att det är jag som pratat mest om det), ”äganderätten” över mig , bli tilltalad på sätt som ”du är min” , allt detta på fyllan och sen nykter dagen efter så är det otaliga förlåt eller som nu, total likgiltighet och tystnad över att jag lämnade.
Inte ett ord som
Visar ånger eller sorg över att det är slut utan när jag sa att han får hämta sina saker när jag inte är hemma så gjorde han det och efter det INTE ETT ORD.

För mig går det inte ihop när man sagt till personen (alltså mig) att han inte vill leva utan mig, jag gör honom lycklig som han inte varit på många år och att han vill sluta dricka för vår skull.

Vi har verkligen haft en bra helg igen jag och grabbarna, långpromenad ut i skogen och upp för ett berg bla, dom kör med sin otränade mor ? Jag skrev under dagen till min mans ex, gruvat mig men sen när svaren kom så var det otroligt befriande, nu kan jag släppa det där. Fick veta om hur hon kämpat.
Jag ångrar inte en sekund att jag gick, jag har det oförskämt bra. Men att hålla fanan uppe inför barn och pyssla, ladda om, fixa jul känns så förbannat tröttsamt, inte deprimerande för det hade jag varit om jag bott kvar. Men jag har inte det i mig just nu, att bygga upp ännu ett hem, jag har rört på mig så många gånger i mitt liv så det är slut på engagemanget, det är nog så jag menar. Tänker som många skriver att inte ha kontakt och det ska jag verkligen inte ha, vilken skitstövel han har varit. Gruvat mig för att barnen far till sin pappa nu, en hel vecka men kom på den genialiska lösningen att köra 2 dagar i stöten, pappan var skeptisk barnen sa jaaaa, pappan kommer att ändra sig. Vi har haft så förrut och jag rekomnderar det varmt. Sov gott alla fina människor, som sagt vi krigar vidare en annan dag ?

Jag är i exakt samma sits nu sen några dagar bara. Ja kan inte stå ut med hans ringande onykter stup i ett o anklagelser o arga grejer gan vräker ur sig. För o sen be om ursäkt dan efter. Det gills inte längre !! Förlåten betyder inget för mig längre. Han kan inte ändra sig o alkoholismen måste bort ur mitt liv nu. Alla sömnlösa nätter och oro o ångest som du beskriver... Ja kommer få leva så här i flera år till om ja inte släpper taget nu. Ja tänker så.här . Ja släpper taget nu o börjar leva mitt liv utan oro o ångest . Se hur mycket ja har att upptäcka i mig själv när ja inte fokuserar på alkoholisten. Skulle det visa sig längre fram att han tillfrisknar - För han har all hjälp man kan få nu efter beh. Hem o nu eftervård o AA o lite annat' - ja då får vi se då. Ja vet att ja måste tillfriskna från mitt medberoende hur som. O det är lättare när ja inte har alkoholisten att oroa mig för jämt. Eller får ångest pga han ringer onykter osv. Älskar min alkoholist med . Trodde han var mitt livs kärlek. Det kanske han är med. Kanske inte. Just nu kan vi inte ha nån relation. Men om 2 år kanske. Kanske inte. Men ja måste hitta mitt liv hur som helst. Ja har en flicka med på 5 år. Detta går inte längre hur mkt ja än älskar alkoholistens friska sidor. Han är jättesjuk o ja är maktlös där !! Kram på dig. Förstår dig helt o fullt hur jobbigt detta är

Jag tror du gjort helt rätt. Att stå ut med någons elaka humör och snefyllor bryter ned dig till slut. Sen kan det ändå vara sorgligt att en relation du hoppades på inte fungerade, så låt sorgen ta sin tid, men tveka inte om ditt beslut.

Någon här som känner igen sig eller har råd hur man ska tänka.
Har nyss lämnat min pojkvän som jag älskade pga hans alkoholism, eller mer hans hemska elaka beteende när han drack.
Alla lögner, nedtryckningar och psykiska misshandel.
Det var jag som sa det slutgiltiga hejdå men han lämnade mig innan men med andra ord.
Jag sörjer honom , älskar honom men stod inte ut med att varje dag känna oro och ångest för om han ska dricka idag igen och behandla mig illa.
Hur ska man gå vidare?

För dem vi är och gör vad vi gjort och klarat av.
Håller med Nordäng67, låt han göra av sig, om han vill något viktigt, det är så typiskt oss att vi ska ringa och höra av oss. Låt bollen ligga hos honom istället.

Sätt på en romantisk komedi ikväll så kan vi kolla på den tillsammans, hehe.
Jag har riggat med popcorn och ska bara glida in i mån töntig feelgood film. Du får gärna hänga med?

Kram och ha det fint? Azalea

Håll er med dig om att jobbigt att ändra hela livet som man hade tänkt sig och sett fram för sig. Men allt annat är bättre än det vi hade även om det ibland gör en förbannad, ledsen, sorgsen och lite bitter.
Vi får försöka lipa lite och få ur det ur systemet sen kan vi se fördelarna på valet vi gjort.
Dem kan vi aldrig förändra och de kommer förmodligen aldrig göra nån förändring.

Så ikväll blir det en romantisk komedi lite virkning för mig och helt enkelt strunta i allt som har med min numera exman att göra.

Hoppas du också kan ha en myskväll med dina barn och njuta för stunden??Kramar Azalea

Det där med doften har jag också haft svårt med, har nästan aldrig känt att det luktat alkohol. Men nån berättade att dom blir specialister på att dölja, antingen dricker dom ex cider, äter persilja, jag har känt mig så naiv inför sjukdomen och samma med fyllkörningar, ens gränser suddas ut och det går snabbt. Ja jag har haft det tufft också och idag känner jag ilska, för visst dom är sjuka men dom har ett ansvar att inte skada andra, och det gör dom.