Senaste kommentarerna i forumet

Tack, hur har du det själv?
Det är jobbigt att fortfarande bo under samma tak,är ju fortfarande lite drygt en månad kvar tills jag får lägenheten.

Vi hamnar i konflikt om det mesta känns det som så vi pratar inte med varandra över huvudtaget, mitt ex tycker jag har blivit världens hemskaste människa då jag inte är en "toffel" längre som går med på hennes minsta vink som hon alltid varit van vid att jag gjort.

Hon har iallafall nu vad jag vet varit nykter i 2 veckor samtidigt som hon slutat röka. Hoppas för henne och barnen att hon klarar detta.
Oavsett så kommer jag inte att gå tillbaka, det tåget har gått.
Går här och packar mina saker, rensar, slänger, säljer sånt som bara tar plats.
Ska flytta ett helt garage, några bilar inredning verktyg till ett nytt garage oxå innan jag får lägenheten så det är fullt upp.

Men jag ser fram emot att lämna detta hus och få stå på egna ben, kommer sakna barnen nåt oerhört de veckor då de bor hos sin mamma men det får man vänja sig vid.
Jag vet ju att jag kommer att må så mycket bättre när allt väl är klart, bättre mår jag redan ändå, trots att det är jobbigt mellan oss.
Många saker med skilsmässan som inte är klart ännu men det kanske blir lättare att diskutera när vi inte går på varandra sen.
Vi ska iallafall fira jul ihop med barnen. Nyår ska jag ha dem själv och åka till min kompis där vi brukar fira så barnen kommer att få fira som vanligt förutom att mamma inte är med i år.

Hoppas allt är bra med dig!

Det var alltid lika jobbigt att få den frågan om vad man hittat på i helgen eller på semestern. Jag tyckte det var svårt att lyssna på alla andra som hade hittat på roliga saker eller bara grillat och kollat på en film. Kändes som alla andra liksom gjorde något av sin lediga tid medan jag vara lät den passera och väntade på att få jobba igen. Kände mig gladare när jag slapp vara hemma och vara i spritångorna.
Jag har nu lämnat och är skild men bodelning kvar. Min ex man är på LVM i 6 månader och det känns lugnt.
Jag gör saker själv och med vänner nu på min lediga tid och märker att jag har också " gjort något" i helgen nu när de frågar.
Skönt att äntligen känna så och vara fri att göra saker.

Kram ?Azalea

Ville bara checka in och se hur det går med deg?

Ibland vissa dagar får jag också sådana tankar.
Det känns som om jag bara övergett en som har haft lite problem och jag vacklar till.
Men sen tänjer jag på det som varit med alla drama, fyllekörningar, elakheter och kommer upp igen.
Jag pratar inte så mycket med andra om honom förutom hans föräldrar och en god väninna.
Jag märker att jag mår så mycket bättre av att inte prata och tänka på det och försöker hålla det borta så mycket det går.

Vad andra tycker har jag släppt helt och hållet. Dom har för det första inte någon aning om hur det har varit och hemma och de får bilda sig en egen uppfattning och välja därefter.

Ta hand om dig själv och försök släpp honom så du mår bättre.
Massvis med kramar från Azalea?

Länge sen jag varit in här. Tio månader har gått på detta år och jag är kvar på samma ställe som i början av året. Samma ställe men mina insikter blir fler o fler.
Funderar mycket på mig själv och vad jag gör av mina tankar.
Blev nyss frustrerad på en anhörig som har en sjukdom, inte beroendesjukdom men som skulle kunna lindra sina besvär med sundare vanor.
Jag läste en bok om detta och försökte berätta o förmedla det till min anhöriga. Han tog ju inte till sig det och tyckte nog jag var jobbig.
Jag blev så så besviken att han inte lyssnade och han inte ville följa mina råd.
Här ifrågasätter jag verkligen min besvikelse men det är ju samma sak!! Samma att jag tror att min man ska sluta dricka för att jag vill!!

Leta flaskor och hålla koll på hur mycket som försvunnit i flaskan.... varför gör jag det? Tror jag att kontrollen ska upprätthållas med att jag gör det? Som jag brukar säga till mig själv: Jaha och vad ska jag göra med den här informationen!?

Tänker varje dag på hur jag är, mitt egna ansvar för mitt liv o egna ansvaret hur jag agerar i olika situationer. Just nu tillåter jag ju att han dricker o häromdagen på en mindre gemensam resa till en ny stad såg jag var Systemet fanns. Var nära på att tipsa honom att där ligger det! Det kom så spontant i tanken men jag sa det aldrig....

Fokuserar på mig o måste påminna mig varje dag!

Kram till alla som kämpar!

Oj... Känns overkligt att läsa allt nu så här långt efter
Mvh Troja

Orkar inte längre
Måste bara få ventilera, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är arg ledsen, besviken, ja allt.
Vi har varit tillsammans i 20 år nu, även tonårs barn ihop. Senaste 10 åren så har alkoholen ställt till det. Först var det bara nån öl på fredagar,, just för att det var ju fredag. Det blev sen lördagar, mitt i veckan osv. Alltid fanns det en "ursäkt" till varför.
Han är aldrig ute på krogen, utan dricker alltid hemma. Tillslut så ja ifrån, att nu få det vara nog. Jag har tröttnat på mannen som står å vinglar i köket, som pratar med nästan bebisröst för att försöka dölja hur mycket han druckit. För enligt honom är det alltid bara 2 öl, men jag vet att det är fler än så, alla tomma ölburkar talar för något annat. Många gånger har jag hotat med att lämna honom. Få då höra varje gång att det var inte meningen, han ska sluta, han är ledsen, att jag o barnen är hans allt. När han är påverkad så få jag höra att jag är på honom hela tiden, och att nån öl är inte så farligt, det är gutt att ta en öl ibland, han är ju aldrig elak eller dum. I dagsläget så har det gått så långt att han gömmer ölen och gör sig av med tom burkarna. Bara för två veckor sedan så hade vi en diskussion om att detta kan inte pågå. Han lovade då att sluta. Men har hittat kvitton och kontoutdrag visar på annat. Jag känner mig så lurad. Senaste inköpet bara får någon dag sedan. Varje gång jag har konfronterat honom så hittar han alltid något sätt att tona ner allt. För varje gång han blir påkommen så byter han gömställe. Jag jobbar natt så det är då han passar på att dricka just nu. Från att ha haft öl i kylen till att nu gömma den så känns det som att det är hopplöst hur mycket jag än kämpar för att detta ska få ett slut. Hur ska jag få honom att förstå hur detta påverkar oss, för enligt honom så är det inget som är fel.

Välkommen till forumet. Vilken tuff situation du beskriver. Din pappas drickande leder till att han försätter dig i situationer som du inte ska behöva vara med om, och att han säger saker till dig som du absolut inte ska behöva höra. Drickandet har pågått länge, och samtidigt märker du att det eskalerar och att han blir mer aggressiv. Klokt och modigt att du tar det på allvar, klokt och modigt att du vänder dig utåt för att kunna få stöd. Det är viktigt. En sån här situation är det inte meningen att en ska klara av att hantera på egen hand, du och resten av din familj förtjänar hjälp och stöd för att få det bättre.

Jättebra att du skriver här, fortsätt att berätta hur du har det! Utöver det så skulle jag vilja tipsa om att höra av dig till anhörigstödet i den kommun du bor. Där kan du få prata öppet och ärligt med människor som har dig och ditt mående i fokus i den här situationen. Du hittar kontaktuppgifter genom att söka "anhörigstöd" och din kommun/stads namn, och det går att vara anonym när du ringer. Ett annat alternativ är att kontakta Alkohollinjen på 020 84 44 48. Där kan du också vara anonym och få prata med en rådgivare om vad som kan bli ditt nästa steg i det här. Om du trivs bättre med att skriva, och vill skriva med oss rådgivare här på Alkoholhjälpen så kan du skriva direkt till oss under fliken "Frågor".

Är det så att det uppstår en mer akut situation där din pappa är våldsam, eller där du är rädd för att han kommer att bli det, vill jag betona att du bör ringa 112 så att ni andra i familjen kan få hjälp att slippa råka illa ut.

Här kom det en massa tips, jag hoppas att det var okej. Och som sagt, oavsett så får du väldigt gärna fortsätta skriva här och berätta om hur du har det.

Varma hälsningar,
Kristoffer

Jag är orolig för min pappa. Under hela min uppväxt har han inte varit speciellt närvarande. Jag och min bror har alltid hittat på saker med mamma medan pappa för det mesta har stannat hemma. Han sitter i vårt uthus och dricker alkohol, röker och läser tidning typ hela tiden när han inte jobbar. Ibland kan det en hel dag utan att jag knappt sett eller pratat med honom fast att vi båda är hemma. Det ser hemskt ut i uthuset. Flaskor och fimpar överallt. Jag skäms så mycket när det kommer hem någon till oss och de är påväg att gå in där. Som barn har jag inte velat ta hem kompisar för jag är skäms över mitt hem. Vi bor ett ganska skruttigt hus eftersom alla pengarna går till cigaretter och alkohol...
Drickandet har pågått så länge jag kan minnas. Men jag har inga minnen av att han blivit så full att han är borta och spyr osv. Men det har blivit värre under de senaste åren. Han har förändrats och blivit mer aggressiv. Han har dessutom åldrats väldigt snabbt och det är som han vore 15 år äldre än vad han är. Han har trillat och slagit i sig flera gånger så jag har fått springa ut och då ligger han där helt blodig.
Jag bråkar i princip aldrig med någon men med honom bråkar jag väldigt ofta. Han säger ofta att jag är dum i huvudet och att jag tror att jag är något. Det går inte att ha en normal konversation med honom utan att det spårar ur och han blir jättearg och går iväg och smäller i dörrar. Han missuppfattar allt och jagar upp sig för ingenting. Han får det till att vi andra i familjen är hemska och bara trycker ner honom. Han är väldigt lat och hjälper inte till med mycket hemma. Han plockar inte ens undan sina egna grejer och om man skulle påpeka det så blir man utskälld. Han kan vara så elak och självisk men han mår ju inte bra psykisk. Så jag tycker samtidigt synd om honom. Han dricker varje dag tror jag och det måste vara ganska mycket eftersom han är på systemet och köper nytt typ varje dag. Han har bett mig flera gånger at skjutsa honom för att köpa tidning. Jag vet att han kommer köpa alkohol då också så jag vill inte skjutsa honom. Då blir han jättearg och säger att jag är en egoist som inte kan ställa upp för att han ska få sin tidning som är hans största nöje på dagen. Han brukar också nämna alla de gånger han skjutsat mig till träningar osv under åren. Jag tycker inte riktigt det är samma sak att skjutsa sitt barn till träningen som att skjutsa sin pappa för att ha ska köpa mer alkohol.
Jag vet inte vad jag ska göra?? Han är min pappa och jag älskar honom men samtidigt är jag så fruktansvärt trött på honom. Men jag är nog mest orolig.

Du tänker helt rätt, du får träna på att släppa oron kring honom.
Vad som är sanning kommer att visa sej. Det bästa du gör är att behålla fokus på dej själv.
De gemensamma vännerna vill idag inte välja sida. Låt det så vara. När du umgås med dem, undvik att samtala om ditt ex. Det kommer bara att läggas på din minussida och på hans plussida.
Tänk på att även de behöver tid för att få egna insikter.
Sen har vi ju våra känslor och vill ibland bara skrika " fattar ni inte!! "
Men, skrik i skogen och fortsätt att skriva av dej här på forumet.
Vi är många som förstår och som har liknande erfarenheter.
????

Jag har en partner som har problem med morfinberoende (och alkohol men har inte druckit på snart ett år). Han har en smärtproblematik och får tabletter utskrivna som har lett till beroendet.

Vi har levt med det här i nästan ett år. Jag har ursäktat och varit medberoende men har mer och mer börjat se allt utifrån. Jag själv har tre barn, har gått igenom massor med personlig skit. I somras hade vi en sådan fin tid med hela familjen på hans landställe men jag reagerade på att han verkade groggy. Han hävdade att det bara var olika hjälpmediciner och att han inte alls kunde förstå varför han satt och "noddade".

Senare erkände han att han tagit många fler tabletter än tillåtet. Han hade kört bil och båt med mina barn. Jag har helt slutat lita på honom och känner mig så dum.

Han har nu lagt in sig själv på avgiftning och vill ner till noll tabletter fast han får ta en låg dos för läkarna pga smärta. Han gör framsteg och ser sina problem men jag är så jävla arg, besviken och ledsen. Han är min stora kärlek, han är full med respekt och omtänksamhet men tabletterna har förändrat allt. Hur ska vi hitta tillbaka?

Det är som att all anspänning från de senaste månaderna bara har exploderat ut och jag har sån ångest och gråter massa. Fast idag har det mest övergått till ilska. Någon som har något bra att säga? Eller stöd? Jag känner mig knäpp och dum och arg. Hur hamnade jag här och hur kan jag fatta rätt beslut med fokus på mig?

Hej Noemi!

När jag läste din önskan om tips på fina berättelser om människor som varit längst ner på botten i hemlöshet, många års missbruk, utanförskap men kommit upp därifrån, så kom jag att tänka på denna hemsida:
www.lp-verksamheten.se

Överst finns en menyrad.
Under fliken; "OM OSS" finns LP-verksamhetens värdegrund: "Vi har en kristen människosyn och tror att alla människor är lika mycket värda och alla är värdefulla för sin egen skull"

Fliken/sidan längst till höger heter "SOCIALA MEDIER". Därunder finns två programserier med intervjuer med personer, som hittat den hjälp som passat dem:

* Programserien Befriad:
"Programledaren Håkan Axell bjuder in gäster för samtal med temat "Befriad - ett program som väcker och berör"."

* Programserien Nära med Nina:
"Följ med Nina när hon samtalar med människor som var lika förlorade som hon själv var, men som nu fått ett nytt liv tack vare Jesus."

Hoppas du hittar en hel del som blir hjälpsamt för dig.

Ser att de även har en bok;

"LP-verksamhetens nya bok "Vägen hem"
Nu har vi fått hem vår egen nya bok "Vägen hem". Människorna som du läser om i boken berättar naket och ärligt om sina liv. Det är människor som har hamnat i missbruk, hemlöshet och kriminalitet. Men de har alla hittat en väg till frihetens hem."

Vänliga hälsningar

Vad modig du är som skriver här och vad jobbigt du och din syster har det. Du beskriver en pappa som beter sig så som alkoholister gör och som barn och anhörig får man inte riktigt ihop det eftersom de är snälla när de är nyktra. Din pappa behöver hjälp men du och din syster behöver också hjälp. Era föräldrar är skilda, kan ni/din syster bo hos din mamma ?
Mina barn bor bara med mig efter att jag skilde mig från deras pappa som är alkoholist.
Ta hand om dig !
//Blade Runner

Vilken beslutskraft som fanns där inuti dig och vad stark du är. Nu kan din resa i ditt liv börja. Kram
Blade Runner

Skrållan, det här är intressant. Jag skulle kunna ha skrivit liknande ord tidigare. Citerar dig.
"Men en tanke slog mig nu. Kanske är det så att det får ta tid. Att man inte kan bryta direkt. Alltså att det är olika för olika människor. En del tar längre tid på sig, en del inte. Det är som prosessen med att lämna. När man är mitt uppe i allt. " Och jag instämmer. Jag vet min orsak. Varför jag behövt "ha kvar" mitt ex som en vän i livet mitt. Vi delar ett trauma. Fast det såg olika ut. Jag utsattes för det och han levde med att jag utsattes för ett trauma. Och det var hans affärspartners som orsakade mitt trauma. I alla fall. Jag behöver bryta. Jag har bearbetat med psykolog och dessutom så var mitt ex anklagande mot mig i flera år, så sunt var det inte. Det blev en dålig spiral. Som jag bröt. Och han är kvar i andra dåliga spiraler och de vill jag inte längre höra om.
Jag bryter för att jag vill träffa en man att leva med i livet. Och jag kan inte ha kontakt med mitt ex. Jag behöver lägga upp allt på bordet för en man jag har träffat, för att bli fri och jag är medveten om att mitt bagage kan vara för mycket för honom.
Fast om jag inte vågat träffa denna nya man som ställer sådana frågor, då hade jag inte heller förstått att det var dags att bryta helt med mitt ex.
Det gav mig ett nytt perspektiv. Och för det är jag tacksam.

Oavsett det ögonblick som kommer efter att jag berättar om det. Jag inser att det går inte att komma undan. Min sömn har påverkats. Och jag tror på att bli utmanad. Och att berätta, när det är tid för det.

Bestemor.
Ja, jag känner att jag behöver göra mina val och om de inte passar andra så är det ok.
Så länge mina val är förankrade hos mig. På djupet. Inom mig,

Tack till er båda ?

Och tillsammans är vi oerhört starka?
Är Så glad för din skull Bestemor att du har kommit på plats och kan må som du så väl förtjänar. Du är en stark kvinna.
Det är så skönt att ha er som vänner här och det gör resorna vi måste göra mycket lättare.

Må väl fina ni??Azalea

Att inte bry sig, att bo 1km ifrån, att höra han är på puben 200m från mig, han hälsar på mina vänner som han tycker är hans. Få höra att han verkar piggare, att det går bra. Jag måste lära mig att inte känna in, känns oro för att misstror folk mig, han som är så trevlig. Det gör mig ledsen och orolig, att folk tänker att det är nog hon som överreagerar, det är nog inte så farligt, han kan ju inte vara alkoholist han dricker ju och inte blev han så full. Jag vill bara skrika i en megafon att för 1 år sedan påbörjade han sin 12 stegs behandling, att han har gått på AA i ett år, att han har slängt ut mig, varit våldsam och kör ofta onykter. Men det kan jag ju inte göra, jag måste bara ta hand om mig själv och låta allt ha sin gilla gång.....

Vilken kraft vi ger varandra!
Så tacksam över det vi delar med varandra. Vi går verkligen tillsammans trots att vi aldrig har sett varandra.
I hjärtat är vi tillsammans och stärker varandra.
Så tacksam ????

Du går framåt! Varje dag ger dej ytterligare styrka och ett steg längre bort från det du lämnat.
Jag önskar dej allt gott!
????

Du har hittat hit och startat en tråd, bra gjort!

Om jag förstår dig rätt är det kanske din sambo du skriver om, att alkoholvanorna varit problematiska länge men eskalerat sista året. I samband med drickandet har ett otrevligt bemötande ökat, otrevligt beteende och snarkningar, minskat socialt liv för er båda och din ork och energi har tagit slut. Nu har han då genomgått en behandling och ni ska starta om, du känner tvivel och undrar hur det ska gå, funderar över om gnistan kan tändas igen och funderingar på om kanske hans känslor ändras, om jag förstod rätt?

Många gånger påverkas tilliten i en relation där den ena har ett problematiskt drickande. Det har varit mycket skuld och skam många gånger, kanske ett ”gömmande” och döljande av dryckestillfällen och liknande på grund av att en kanske inte vill dricka på det sett en gör. Tilliten efter en förändring tar tid att bygga upp, såklart kan känslor påverkas och det går inte att säga när det går och när det inte gör men flera kan nog känna igen sig i att det kan ta lite tid för båda parter att jobba på detta och ha acceptans för att det inte som du skriver bara snabbt kommer tillbaka i där en var då en träffades. För en del kanske det kan vara hjälpsamt att få samtalsstöd, antingen tillsammans eller var och en för sig, eller på annat vis hitta sätt att ta hand om sig, göra sådant en tycker om och samla ny kraft och energi, var och en för sig för att sedan bygga tillsammans på relationen. Det ser lite olika ut. Normalt och vanligt att ha funderingar kring hur det kommer att bli, tvivel om det kan gå osv och just där kanske det bara är beslutet här och nu för närmaste framtid, hur vill jag nu göra och hur kan jag bäst ta hand om mig i den här situationen.

Nu blev det ett långt svar här, ta till dig om något känns hjälpsamt eller så kanske det inte stämde in för dig just nu. Ett steg du tagit är att du hittat hit och berättar hur det är, frågar här och erfarenheter och förhoppningsvis får du lite fler svar vartefter. Ibland kan det ta lite tid innan en tråd får fart.

Kanske skulle ett samtal till Alkohollinjen, en nationell stödtelefon för den som dricker och för anhöriga vara en idé, om du vill: www.alkohollinjen.se, 020-84 44 48

Ta hand om dig!

Vänliga hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du är uppväxt med en far som har alkoholproblem och nu är du bekymrad över din mans drickande. Ni har varit tillsammans i 27år och hans mor i sin tur har alkoholproblem så ni båda har erfarenhet av att ha växt upp i det. Du skriver nu då du inte vet längre vad du ska ta dig till.

Det hörs att du gjort vad du kan för att påverka honom och du är oroad både över honom, era barn och er relation. Du ber om att inte få rådet att lämna, det är sista utvägen och inget du helst vill tänka på. Inte konstigt utifrån att ni levt ihop större delen av ditt liv, har barn ihop och som du skriver som behöver mycket stöd och när han inte dricker är allt bra.

Flera beskriver just det, när personen inte dricker är det bra, såklart är det inte svartvitt och det är oavsett alkoholen eller ej en person en älskar. Det jag främst funderar på är stöd utifrån, professionellt av något slag för dig, vad tänker du om det? Många gånger går det inte längre gånger att böna, be om förändring, eller försöka påverka på olika vis utan att samla kraft, prata om det med någon. Att då träffa någon att prata med, få hjälp och kanske tips i hur en kan komma vidare brukar kunna vara hjälpsamt både i den aspekten och i att i högre grad ta hand om sig själv. Det är oftast något anhöriga inte varit så bra på under en längre tid, vet inte hur det är för dig med det?

Det finns en metod som kallas CRAFT som kanske skulle passa, ibland är det möjligt att få det stödet via kommunen (olika jobbar med olika metoder), så det går ju alltid att ringa sin kommun och höra efter. Den handlar just om både att påverka den som dricker till att söka hjälp och att jobba med ett bättre självomhändertagande.

En idé om du skulle vilja prata med någon är att testa ringa Alkohollinjen, en nationell stödtelefon dit både anhöriga och de som dricker kan ringa för enstaka eller flera samtal. www.alkohollinjen.se 020-84 44 48. Vet inte om det är något du känner för just nu men tipsar om det ifall det skulle kunna vara ett nästa steg.

Jättebra att du tog modet att skriva här och berätta, ibland tar det lite tid innan en tråd får fart och det kan vara bra att skriva flera gånger så tråden hamnar högst upp i flödet igen.

Hoppas du hittar en hel del här inne som blir hjälpsamt för dig, oavsett om du tar mer stöd på annat håll fortsätt såklart skriva och läsa här!

Ta hand om dig!

Vänliga hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det låter som du befinner dig i en mycket tuff situation där du känner dig villrådig. Vad kan du göra och hur kan du hjälpa. Du har ingen du känner att du kan vända dig till för att prata om detta och tog därför steget att berätta här på forumet, modigt och klokt gjort. Det ger oss chansen att ge dig stöd härifrån, samtidigt låter det som du kanske skulle kunna vara hjälpt av lite mer än det som finns här. Vet inte alls vad du själv tänker kring det, och du känner ju dig själv bäst. Det jag menar då är att kanske prata med någon professionell, kanske någon mer i familjen eller släkten för att slippa bära på dessa tankar om att du måste rädda allt själv. Det låter som du redan gjort och gör mycket för att påverka din pappas alkoholvanor, kanske även för att skydda din mor när han blir arg på henne. Hjälp finns att få för honom, och din mor, men ingen hjälp i världen kan hjälpa någon som inte är beredd att ta emot den.

Vet inte om det är något för dig, det finns en telefonlinje Alkohollinjen, 020-84 44 48, de tar emot samtal från hela landet kostnadsfritt från anhöriga eller den som själv dricker. Det går att ha flera samtal och en kan vara helt anonym. Kanske ett nästa steg, att sätta ord på det muntligen som ett sätt att reda lite i detta.

Om du skulle vilja träffa någon att prata med om denna situation, vad du kan göra och inte, är det flera som börjar med sin vanliga vårdcentral, en del går till kommunen för de stöd som finns där för anhöriga och andra till beroendemottagningar. De finns ofta stöd där även för anhöriga.

Vet inte om något av detta var hjälpsamt just nu, det vara bara idéer, du känner ju själv vad du är redo för nu och vad som passar dig.

Fortsätt såklart gärna också skriva och läsa här på forumet! Ibland kan det ta lite tid innan en tråd får fart och då kan det vara bra att skriva flera gånger.

Ta hand om dig!

Vänliga hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har hittat hit och startat en tråd och lyfter något du är långt ifrån ensam om att ha gått igenom. Fint att du berättar så här öppet och ärligt hur du haft det, vad du reflekterar över nu och lyssnar efter om andra har liknande erfarenheter. Kanske har du redan hunnit läsa en del här och sett att du inte är ensam. Ibland tar det lite tid innan en tråd får fart och det kan vara bra då att skriva flera gånger så den hamnar högt upp i flödet igen.

Hur ser ditt stöd ut i övrigt idag? Det låter som du är igång med att ta hand om dig själv och både ser tillbaka hur saker varit, hur de påverkat samtidigt att du är här nu är ett tecken på att du också tar steg framåt och vill se till att må bättre.

Hoppas du hittar mycket här inne som blir hjälpsamt för dig!

Vänliga hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jo jag tänkte det. Tack för stödet <3

Bra, ta ett steg i taket. Till slut kommer du till ett beslut som passar dig.
Och det låter väl bra att bo ifrån varandra ett tag. Då får du tid att tänka och får lite ro. Lite andrum att tänka.