Senaste kommentarerna i forumet

Precis. Allt är inte svart och vitt. Man älskar personen fastän han dragit in alkoholen i vårt liv. Man älskar det fina som finns kvar och det fina som varit. Just nu ska jag försöka komma ur min depression och kanske prova bo skilt ett tag. Kanske vi då får klarhet vad som är bäst för oss.

Det är verkligen kämpigt att leva med någon som dricker. Jag har varit där. Jag lämnade till slut, efter 20 år tillsammans, och drickandet accelererade mer och mer.
Att man inte lämnar direkt är ju att man älskar den personen som dricker.
Och allt är oftast inte svart eller vitt. Man har oftast fina dagar också. Men det som är jobbigt är ju att de jobbiga dagarna blir fler och fler. Och till slut blir man redo att lämna, för att överleva själv.
Men precis som ingen kan säga till en alkoholist att sluta dricka, lika lite kan någon säga till dig att lämna alkoholisten. Man måste komma dit själv. Och det tar olika tid för var och en.
Men ta den hjälp du kan få. Fortsätt skriv här. Det hjälpte mig, och hjälper mig fortfarande att se allt i skrivande text.
Sedan kan du få hjälp genom kommunen och prata med en anhörigstödjare. Det är väldigt skönt att kunna prata av sig.

Istället för att kunna ta upp det med honom går jag runt i ren ångest och det bara gnager och gnager. Är så rädd att förlora honom helt :( han har ju varit en del av mitt liv så länge. Gör så ont. Han har ju magrat en del genom åren och alkoholen kommer han inte kunna sluta med. Sorgligt att se hur en person ändras efter långt alkoholmissbruk. Det är det enda som får honom att kommunicera och bli lite avslappnad. Annars så är han seg och trött utan sin alkohol, han kan inte sova om han inte dricker heller. Känns som vår kemi är så pass dålig nu att han bara kan umgås med mig om han dricker för då pratar han minsann om saker som intresserar honom. Non stop. Återupprepande. När jag inte är deprimerad som nu så är jag en väldigt glad person, som tycker om att skämta och få andra att skratta. Lite sådär sprallig, spontan och skojar mkt. Men när jag är med honom så försvinner den sidan helt för att man får som ingen snabb respons. Suck. Istället blir jag tystlåten.

Du berättar att din man har problem med alkoholen, dricker sällan samtidigt när han dricker blir det mycket negativa konsekvenser för er alla. Du berättar att han blir aggressiv, har hotat dig och sagt elaka saker. Han är ångerfull efter en sådan händelse och är nykter flera månader. Du funderar över hur du vill ha det med honom på längre sikt, du märker att detta fortsätter och funderar över risken att din son kommer uppleva detta och bli påverkad. Fint att du ser detta och som du skriver, det är mest sannolikt att det kommer ske vid något tillfälle och att det kommer påverka honom negativt.

Som du skriver hade det hänt oftare hade det kanske känts mer självklart att direkt lämna, jättetufft att allt bara känns bra däremellan såklart. Det går en tid mellan gångerna och han är säkert trovärdig i sin önskan om att det inte ska ske igen, vill inte själv ha det såhär. Samtidigt så händer det gång på gång, kanske är det oftare nu än det var för en tid sedan och risken är att det blir oftare och mer och gränser flyttas, och även detta känner du nog till. Det låter också som att han varit villig att ta hjälp som dock inte räcker hela vägen. Säkert finns det mer hjälp att få som han kanske inte testat än, dock är det hans ansvar och beslut att ta den, oavsett hur du väljer att göra med relationen.

En tanke jag får kring detta är att det kanske är alkoholen han fått hjälp kring tidigare? Att han kanske kan testa börja ta emot hjälp för hans aggressiva sida som såklart kan påverkas av alkoholen, samtidigt är inte alla som dricker psykiskt våldsamma på det sätt du beskriver. Vet inte om det är läge men om så var det en anonym telefonlinje jag tänkte på, kanske ett första steg mot det: https://valjattsluta.se/ 020- 555 666 (anonymt och kostnadsfritt).

Hur mår du i allt detta? och hur ser ditt stöd ut, har du någon att prata med, vänner, bekanta, proffesionellt?

Många gånger går det mycket energi och kraft till att försöka påverka den som dricker, finnas där för din son och även om det inte är varje vecka detta händer så kan oron finns där innan detta sker, vid liknande tillfällen som påminner om att det skulle kunna hända och att det kanske hänger kvar ett bra tag efter.
Energikrävande och såklart skönt när det är ”bra igen” samtidigt en risk att inte ha orken då efter den energin som gått att själv veta hur och vad en ska göra nu.

Ett ytterligare tips, hoppas okej, är att ta kontakt med Kvinnofridslinjen. Det är anonymt och kostnadsfritt att ringa dit, öppet dygnet runt. https://kvinnofridslinjen.se/sv/, 020-505050.

Bra och modigt verkligen att du skrev här och berättade, det ger oss chansen att ge dig stöd!

Nu fick du mycket råd här, du bestämmer ju själv vad du vill göra och kanske har du stöd redan utifrån. Ibland tar det lite tid innan en tråd får fart och det kan vara bra att skriva igen så den hamnar högt upp så du får flera svar, hoppas hur som helst att du kommer hitta mycket här inne som blir hjälpsamt för dig!

Ta hand om dig!

Tack så mycket för svaren och tipsen!

Du har tagit ett stort och modigt steg och berättar här om hur du och ni har det hemma, bra gjort! Det krävs ofta en hel del innan en faktiskt tar ett steg och vänder sig utåt för stöd, som du skriver du har aldrig pratat med någon, tycker det känns pinsamt och detta har varit i ca 8 år det säger en del. Nu var du redo att göra detta.
Du har fått lite goda tips här om vad du kan göra, det finns mycket stöd att få som anhörig och att ringa kommunen är en bra ide, då kan de tala om vad som finns lokalt. Ibland finns det möjlighet för anonymt stöd för anhöriga, både samtal individuellt, grupper för barn/tonåringar och liknande. Det ser olika ut i olika kommuner.

Att ha levt i detta i så många år tar på krafterna och såklart är det svårt att själv se vad en kan göra och då kan det kännas skönt att få stöd. Det finns hjälp för din pappa att få, en gång tog han emot den, men han måste vilja själv. Att du nu börjar söka dig runt efter lite hjälp i detta kan på sikt även vara en hjälp för honom.

Förutom kommunen så går det att vända sig till en ungdomsmottagning, psykiatrin, gå till sin vanliga vårdcentral och prata om detta (och därigenom få hjälp med att få samtalsstöd). Det finns också stödgrupper som är anonyma runt i landet, vi finns här och så finns en nationell kostnadsfri telefonlinje, Alkohollinjen www.alkohollinjen.se dit även anhöriga kan ringa och få stöd. 020-84 44 48. Det går såklart även att ringa 1177 för att höra lite om hänvisningar för stöd, veta lite vad som finns i den kommun ni bor i. Nu fick du många tips här vet inte alls om det känns rätt just nu, men så du vet att det finns.

Fortsätt såklart gärna skriva och läsa här och hoppas du hittar mycket som blir hjälpsamt! Vi finns här och ger så mycket stöd som går via cyberspacen!

Ta hand om dig!

Vänliga hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du vet nog redan svaret själv..... du har bara ett liv!!!! Och du, du är inte svag!

Denna fråga får jag ofta. Får ni det?

Varför går du inte bara?

Hur förklarar man för någon hur man inte bara kan gå. Jag och min kille har varit tillsammans i många år. Att lämna honom känns för mig så otroligt svårt. Har även fått frågan , varför plågar du dig själv? Jag har så starka känslor för honom så jag bryter nästan ihop bara jag tänker på att lämna honom. :( Allt fint vi haft, fina stunder, resor. Just nu tar jag medicin mot depression, pga hur det har blivit mellan oss men det hjälper inte. Har ångest varje dag, svårt att få något alls gjort. Det enda jag tänker på är hur vi skulle kunna ha det. Vi har svårt att kommunicera, jag har blivit tyst och pratar knappt med honom. Men jag älskar ju honom innerst inne, varför skulle jag annars ha svårt att gå. Eller är det falska känslor man känner i ett medberoende? Varför är jag så beroende av honom? Jag vet att detta plågar ihjäl mig. I början då vi träffades trodde jag att vi skulle i framtiden få barn och ha ett bra familjeliv. Nu så känns det som att det är försent för allt sånt. Trodde aldrig det skulle bli såhär. Känns som det är mitt fel alltihopa, som väntat och väntat. Sen tänker jag på de fina sidorna, han har aldrig försökt styra mig eller krävt en massa uppmärksamhet. Vi har kunnat ha egentid och inte kvävt varann...finns positiva saker och negativa saker. Han vill ju inte att jag ska försvinna men då jag är så deprimerad just nu att jag inte kan tänka klart. Just nu vill jag bara känna glädje igen. Håller fast vid honom pga de fina sidorna..för jag är väl svag helt enkelt.

Oj vad jag känner igen mig. Jag älskar min kille för det fina han är men samtidigt orkar jag inte mera. Alkoholen flyttade in för ett par år sedan. Jag ser hur han magrar och hans anhöriga gör ingenting. De låtsas som ingenting. Man sitter ensam i situationen. Min kille vägrar hjälp. Vi kan knappt hitta på något utan att han tar med sig alkoholen. Förstår ej att jag inte gick för ett par år sedan. Nu känner jag mig så fast i vårt förhållande. Vi kan knappt kommunicera längre, jag har typ tappat lusten att prata. Man var blind och kär och såg förbi varningssignalerna. Visste ganska tidigt att något kändes fel. Jag kunde inte riktigt vara mig själv. Jag var ganska sprallig och livsglad som person men inte längre. Är nu djupt deprimerad, osocial och känner att allt är hopplöst. Så svårt att lämna, så svårt att vara kvar. All kraft till dig. <3 Du är inte ensam. Just nu är jag sjukskriven men då jag jobbar får jag också frågan vad man gjort i helgen. En jobbig fråga, man skulle vilja säga att man gjort något trevligt med sin kille men jag gör ju oftast grejer själv numera för att jag inte vill hitta på saker med honom då alkoholen ska med.

Så bra för dig. Att du kommit så långt. Så skönt för dig att du har en egen lägenhet.
Man blir ju ledsen att det inte blev som man tänkt sig, men livet blir lättare.
Nu bestämmer du själv.
En skön känsla.
Gläds med dig Bestemor?

Men jag har efter att ha läst här, att jag räknar med 1år innan jag känner att etapp 1 är avklarat mot tillfrisknandet. Är väldigt vaksam på mig själv för första gången, kan jag det här, vill jag det här är frågor jag ställer till mig själv. Vet att mannen dricker igen, kör bil onykter och har besökt våra gemensamma vänner efter vägen. Tänker allt som oftast att en högre makt får ta tag i det där, jag kan inget göra. Jag själv bjuder hem vänner, lever det liv jag vill leva, känner igen lite av mig själv som ung, stark på ett sätt men jag vet att nånstans därinne finns det som måste bearbetas. Funderar på att köpa huset jag bor i, förverkliga mina drömmar men väntar ändå in, har antagligen med ålder att göra. Kan äntligen ha vin och den där goda konjaken hemma igen, skratta gott med vänner, planera framåt. Mina barn kommer nog snart märka skillnaden till min förändring, min äldste vill hem till mamma och det är skön känsla.

Jag förstår att du bär på mycket ansvar och oro och jag tror inte heller att han skulle " lyssna" på någon. Förnekande är ju en del av sjukdomen.
Jag tycker du ska börja med att ringa till kommunen och fråga om anhörigstöd. Då kan du ringa och prata med någon till en början. Då kan du vara anonym och beskriva situationen.
Ring kommunens växel el sök på anhörigstöd på kommunens hemsida.
Jag pratar själv om min situation om min son med en kurator som bara jobbar med anhöriga till personer med beroende och det är väldigt skönt. De kan ge konkreta tips. Sedan väljer du själv hur du vill gå vidare.
Du kanske kan berätta för din farmor och mamma om att du skrivit hit och vilket svar du fått om det känns bra!

Vilken resa, vi gjorde det lite tillsammans känner jag på, du hjälpte mig på vägen och alla andra här. Forumet är starkt ❤ Att sova gott på natten läker mycket, att komma ifrån det som sitter i väggarna är bara i sig ett tillfrisknande. Förstår att dina barn och vänner är överlycklig och känner sig trygga att du är därifrån. Härifrån och framåt, att fortsätta kämpa i tillfrisknandet är väl vad vi har framför oss.

Låt insikterna komma.
Fundera på vad de vill säga till dej.
Ta dej själv på fullt allvar och respektera dej själv.
Med klarsynthet kommer du att ta dina beslut som är bäst för dej
❤?????

Sitter nu i min egen lgh.
På 1 månad hände allt.
Insikt
Flykt
Skyddade personuppgifter
Bott hos vänner och vuxna barn
Skilsmässa
Namnbyte
Egen lägenhet
Bättre hälsa
Bättre sömn
Nu ser jag med tillförsikt och nyfikenhet på framtiden ????

Du har släppt en del på kontrollen och överlämnat ansvaret till honom själv. Du konstaterar vad som händer utan att agera. Det är stora framsteg som du gör.
Att helt bryta sitt gamla beteendemönster tar sin tid, men din ökade medvetenhet hjälper dej framåt. Jag ser framför mej en rakryggad kvinna med stolthet i blicken. Du är värdefull ????

Jag är 22, hon är 12! Mina föräldrar är skilda så på morsan Kommer han inte lyssna, det skulle kanske vara farmor isåfall men om jag eller farsans tjej säger något om det så blir han bara arg! Tack för svar?

Eftersom jag också har lite kontakt med mitt ex, så tänker jag också mycket på om det är bra eller ej.
Men en tanke slog mig nu. Kanske är det så att det får ta tid. Att man inte kan bryta direkt. Alltså att det är olika för olika människor. En del tar längre tid på sig, en del inte. Det är som prosessen med att lämna. När man är mitt uppe i allt. Det måste få ta den tid den människan känner att den behöver.
Ingen kan säga till någon annan att nu måste du lämna.
Så vi får nog vara lite snälla mot oss själva och ta den tid vi behöver.

Hej!
Just idag och de senaste dagarna har jag fått en sådan hård smäll. Konsekvensen av mitt medberoende blev en rejäl insikt igen. När jag vågade börja lyssna på Djävulsdansen. Har inte orkat tidigare. Nu är jag mottaglig. Har bara kommit en halvtimma och ca 7 timmars lyssnande återstår.
Jag har träffat en ny man och han ställde frågor som fick mig att välja. Att stänga dörren till mitt ex som inte tillför någonting. Just nu. Ville bara berätta det. Och tacka för all tidigare kommunikation. Du och andra här har varit lite som en livlina i en tid som var svår för mig. Jättebra stöd. Och du har även varit som en ängel, som bekräftar att jag kommit vidare på vissa plan.
Jag vill tro att jag kan få ett hållbart liv på sikt. En kram till dig!

Känner igen, igen. Jag har också lämnat relationer där jag tagit så fel, slitigt ont och försökt laga sig själv igen. Innan jag träffade min man var jag hel, njöt av ensamheten och mina barn. Så träffade jag honom, stämde av, checkade så att hans relationer med sina barn, föräldrar, ex, vänner va sunda. Och det var dom, vi köpte hus, gifte oss och visst hade jag en känsla av att det är något som inte stämmer. Och så blommade skiten upp, alkoholist, dolt för mig men hans barn berättade, 12- stegs behandling, vita knogar. Och det har gjort så ont, det har känts så orättvist för mig, mina barn som tyckte om att ha honom som plastpappa. Men jag gick, och han började dricka igen och jag sörjer men jag behöver inte känna oro längre och ångesten är inte lika konstant ❤ vi bor i samma by, min by inte hans men jag ska gå med högburet huvud för det är inte mitt fel. Rekommenderar djävulsdansen, 1:a gången jag lyssnade kände jag inte igen mig, 2:a gången 6mån senare talade den till mig, det är en process, försök att prata med någon nära, berätta så hör du själv orden. Jag ville också så gärna leva med den här mannen, men jag gick efter 1 1/2 år som gift, för att han får ta sitt ansvar och jag höll på gå sönder. Mina barn har heller inte sett fyllorna eller hans ilska, gör det lite svårare men samtidigt så vet jag att dom inte blivit skadad utan kommer förstå när dom blir äldre. Men som sagt det är en process, jag känner med dig och här på forumet blir vi starka tillsammans. Vi finns här och förstår vad du gör igenom, det har varit skönt för mig

Bra att du tar hjälp. Det kommer göra stor skillnad för dig. Vi anhöriga behöver ju också hjälp och stöd. Så bra beslut.
Kanske du också ser flera alternativ att kunna påverka din pappa till ett nyktert liv efter att du pratar med någon som förstår.
Och fortsätt skriv här. Det gör stor skillnad när man ser allt i skrivande form.

Min man har problem med alkoholen. Han dricker sällan men när han väl dricker blir det alldeles för mycket och han blir helt förändrad, han blir aggressiv, vinglar, sluddrar och slutar inte dricka förrän han somnar. Det har hänt att jag blivit rädd för honom, han har hotat att slå mig och sagt hemska saker. Sedan vaknar han dagen därpå i sina egna spyor och/eller urin sedan dricker han inte alls i några månader. Han har sökt hjälp men han får fortfarande återfall några gånger varje år. Senast förra helgen.

Jag har en pojke på 8 år med en annan man. Sonen har aldrig upplevt när min man varit full utan det har hänt på kvällen när han sover eller när han varit iväg hos pappan.

Jag försöker skydda mitt barn från detta men inser att jag inte kommer kunna göra det för alltid. Han kommer att bli drabbad förr eller senare.

Min man är fast besluten att detta var sista gången han drack att nu kommer han att sluta. Som ni förstår så säger han detta varje gång och med nya förklaringar och ursäkter varje gång.

På ett sätt vill jag bara lämna. Det är för svårt att leva med någon jag inte kan lita på. Men på samma gång betyder han mycket för min son och för mig. Jag önskar att vi bara kunde få ha det bra. Vi har ju det bra nästan alltid. Det är ju bara några gånger om året. Hade det hänt varje vecka hade jag lämnat direkt. Det tär på mig att inte kunna lita på honom. Tänk om min son kommer hem till en full plastpappa och jag inte är där. Då kvittar det hur sällan det sker.

Jag vet inte hur jag ska tänka. Har någon varit i en liknande situation?

Vad har du gjort i helgen? Är en standardfråga på jobbet på måndagen, en fråga som kan vara rolig
att svara på om helgen varit bra, men som ger mig ångest när helgen ser ut som den gjort nu…

Det kan inte vara möjligt att jag fyra år efter en uppslitande skilsmässa, som jag gått stukad ur och
som gjort att jag fått jobba på att försöka samla ihop allt det som är jag och hitta mig själv igen…
Att jag ännu en gång ska behöva stå med en stor svart klump i bröstet, med nya privata problem som
är för jobbiga att ta upp med vare sig arbetskamrater eller mina nära och kära.

Jag vill inte svara, att jag suttit och tittat på min avbrända älskling, som legat på soffan under nästan
hela helgen. Att när han under sin vakna tid, varit frånvarande i blicken, otrevlig och anklagande mot
mig och sagt saker som att jag kan dra åt helvete, varvat med att jag är vacker, sexig och åtråvärd…
Vem kan jag vända mig till, när hjärtat håller på att gå sönder? När den jag älskar håller på att gå
under av sin beroendesjukdom, en sjukdom som gör att han har två personligheter, där den ena är
älskvärd, sympatisk, rolig och alldeles jävla underbar och den andra får en förvriden verklighet, där
det är helt ok att supa och ljuga, smussla undan flaskor och vara elak och anklagande.
Hur hårt måste vi falla? Innan vi slår i botten och han förstår att han måste söka hjälp, och inse att
den hjälpen inte är jag. För jag står handfallen bredvid, men en medberoendes hjälplöshet, som
försöker bära upp en tillvaro som fullständigt håller på att rasa isär.

Det känns som jag gått ur askan i elden… eftersom jag lämnat ett dåligt förhållande och istället
hamnat i ett annat. Och jag vill verkligen inte känna så, eftersom jag älskar den jag lever med nu och
vill leva med honom resten av livet..

Hej
Fint att du vänder dig hit! Jag kan inte själv bidra med någon egen solskenshistoria då jag är anhörig men jag vet att många finns. Lyssnar du på poddar?
Isåfall kan jag tipsa om en som heter beroendepodden. Där berättar människor som varit i missbruk och precis som du beskriver, på " botten", hemlösa, flera försök till behandlingar osv och sedan tagit sig ur det och lever " vanliga " liv idag och mår bra!
Den har gett mig mycket hopp. Det finns även flera sidor på instagram där historier delas. En jag tycker mycket om är "theaddictsdiary".
kram!

Hej
Hur gammal är du och din syster?
Du ska självklart inte behöva ta ansvar varken för din pappa eller syster. Har du din mamma eller andra släktingar som du står nära?
Bra att du väljer att skriva hit, här finns mycket erfarenhet och du behöver ej känna att något är skamligt!