Senaste kommentarerna i forumet

Vill titta in och säga att vi också hoppas du stannar. Det är svårt i text i bland att förstå exakt vad den andre menar eller själv få fram vad vi menar. Lätt att det blir missförstånd åt olika håll. Som det låter har ingen menat något illa här åt något håll.

Du är i en tuff situation, vilket flera här inne är, det är nog lätt hänt att det blir ett litet missförstånd längs vägen i kommunikationen, att det blir lite känslosamt eller att en ger eller får råd som en inte vill ha.

Du känner ju såklart själv hur och vad som passar dig bäst att göra!

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Tack för att ni svarade!
Jag har pratat med kommunen tidigare men aldrig orosanmält.
Problemet nu är att alla vänt honom ryggen, även mina syskon, då han rakt ut betett sig jävligt svinigt på alla nivåer. Jag vet inte hur jag orka ta tag i det själv.
Är ganska ensam och har två underbara barn varannan vecka men känner att jag orkar inte hålla fasaden längre.
Vi har alkoholism i släkten och detta är något jag sett förut, min morfar tog t.o.m livet av sig pga skiten.
Jag ska kontakta nån så jag kan ventilera, kommer aldrig kunna ta tag i det annars. Ge mig styrka.
Återigen, stort tack för era svar.

Som rubriken säger, det är så. Nu är det "bara" en, två gånger i veckan. Jag skulle vilja han slutar helt förstås. ?

Sådana svängar, jämnare humör och ett slags lugn över honom nu. Stor skillnad mot sovvanor också.

Tidigare var han uppe hur länge som helst, började med mindre projekt om kvällarna. Och detta rysliga babblande om allt och ingenting då jag skulle sova, kändes som om jag skulle få skavsår i öronen ...

Nu kan han vara som nockad 20-21-tiden om kvällarna, undrar om han skulle vakna om blixten slog ner.. Säkert kroppens sätt att reparera sig, undrar dock om det inte kan röra sig om en depression också hos honom.

Tillvaron min känns under omständigheterna bra, men inte alltid lätt att veta hur man ska stöda. Men jag gör mitt bästa.
Att hålla sig från att dricka får han ta.

Sköt om er. ?

Tack för att du säger det. Det är så klokt att bara lämna. Jag förstod det inte helt förrän jag har haft lust att träffa en annan man och plötsligt så satt jag där och blev konfronterad med frågor. Bra frågor på ett bra sätt och jag inser hur oklok jag har varit. Det blev så tydligt. Att det är mitt ex som har nytta av mig och inte jag för honom. Ibland förstår en inte varför, men när en släpper in andra människor i livet så blir det tydligt. Och anledningen till att jag inte har släppt in andra människor eller en eventuell relation och kärlek är just för att jag har tillåtit vara en vän till mitt ex. Det är inte sunt och inte heller hållbart. Oavsett om det bara är "jag" som kan lyssna på det han går igenom. Tänk att jag lät det pågå. Men nu släpper jag taget helt. Igen. För livet kan aldrig kännas helt bra med att han finns där i periferin. Och behöver mig.

hade också kontakt med mitt ex länge efter att jag hade lämnat. Till slut bestämde jag mig för att bryta helt eftersom jag inte mådde bra av den kontakten. Den gav honom det han ville ha (bekräftelse mm) men mig gav det bara ledsna känslor av tomhet.

att du kunde plocka upp dig själv. ? När det gäller medberoende så ser jag det som att det alltid kommer att finnas med mig. Det är upp till mig att värna om mig själv och inte "aktivera" det. Ungefär som en alkoholist kan välja att hålla sig nykter eller dricka. Märker att man blir säkrare och tryggare för varje månad som går så tror man får högre förmåga att välja rätt väg. Försöker också att inte tänka alltför negativt på detta utan tänka på det med acceptans. Typ sån här är jag och jag vill göra allt som går för att jag själv mår bra. Men som du säger, ibland kommer dom mörka stunderna över en. Men man har ändå nått en bra bit på vägen när man för egen maskin kan ta sig upp på vägen igen.

Jag också, självomhänertagandet, är ju vän med mitt ex. Har tänkt tanken, är det här bra för mig?
Ibland har jag känt att jag blir ledsen när jag träffat honom. Ibland har jag tränat på att säga nej till honom. Och då blir jag stark.
Men det är kanske så att detta också är ett slags medberoende.
Ja vi lär så länge vi lever.
Men du är så stark och klok omhändertagen. Även om det känns tufft i dag så tar du dig upp igen. Du har tagit dig igenom så mycket, glöm inte det.
En stor kram från mig?

Jag vet inte om jag gör rätt här nu. Krångligt värre.
Men det jag vill är att höra solskens historier, eller iallafall berättelser. Är det någon som gått från gravt missbruk sen många år till ett såkallat normalt liv. Jag orkar inte gå in på min historia just nu. Utan vill mest bara höra era fina berättelser. Hur gick det till? Hur var livet innan och hur blev det? Vad var det som gjorde att det lyckades? Jag pratar jag om längst ner på botten. Från hemlöshet, många års missbruk, utanförskap. Hela köret. Går det att komma upp därifrån? Hur kommer man upp?

Ja, Och tusen tack för att du svarar! Just nu vill tårarna inte sluta och det känns som jag föll i ett mörker en stund idag och tänkte så hemska tankar. Men jag lyckades andas och plocka upp mig själv. Kom på att det här forumet är min räddare i nöden. Jag undrar hur länge läxan av ett medberoende ska kännas som en läxa. Kram

Visst är det skönt när insikterna växer fram inom en och landar fullt ut. Muren blir istället en hälsosam gräns där inte vem som helst kan klampa in och ut. Skönt att hitta balansen i alla typer av relationer som man har och hitta sin egen definition på vad vänskap mm verkligen är. Och just det där att man själv ska få ut något av det, inte bara vara massa saker för andra. Kram

Jag har genom att läsa och skriva här och prövat leva ett liv igen har nått ännu en nivå av insikt. Och det är att jag kan inte ha mitt ex kvar som en "vän" i mitt liv. Inte nu. Jag funderar över det där med vänskap. Vad betyder det egentligen. Jag har insett att han behöver mig mer än jag behöver honom. Och det visar troligtvis att jag varit kvar ännu i ett medberoende. Dags att läsa djävulsdansen tänker jag. För jag behöver då inte mitt ex. Och jag undrar verkligen vad vänskap betyder. När han inbillar mig att vi är vänner. När jag inser att allt är på hans villkor... Ikväll gick det upp för mig. Hur mycket mur jag haft runt omkring mig. Hur mitt medberoende kostat. Hur det format mig. Jag behövde bara skriva det någonstans.

För dig att se din pappa bara bli sämre i både sjukdomar och beroende.
Det är helt rätt att han själv måste vilja söka hjälp men ibland måste man ta ett beslut åt dem.
Min man ( nu ex man)har nästan supit ihjäl sig.
Minst en 70 cl varje dag i lmånga månader i sträck.
Jag, hans son, hans syster och hans far ringde in orosanmälan. Några av dem anonyma .
Vi kände att vi kunde inte längre stå vid sidan om och bara vänta på ett sorgligt slut.
Det resulterade i att han blev dömd till LVM under 6 månader.
Ska vara en del behandling men också lång tid utan alkohol vilket ger hjärnan tid att läka och förhoppningsvis kan ni sen prata med honom när hans hjärna har nyktrat till.
Var inte rädd för att orosanmäla, socialtjänsten har ett ansvar att ta hand om de som är en fara gör sig själva.
Jag och hans familj tyckte att det var skönt när han var där då vi fick lite lugn och tid att andas och läka lite själva.
Sen är det viktigaste att du tar hand om dig själv. Sök samtalsstöd via kommunen, vårdcentralen eller kontakta en Alanon som finns i din närhet ( finns online nu också)
Det är skönt och viktigt att få prata av sig och få stöd har jag kännt.

Stor kram Azalea?

Nu vill han att vi stryker ett streck över allt, att vi glömmer att han nånsin tog upp frågan om whiskey. Hur bemöter man det??? Hur ska jag kunna bara rycka på axlarna åt att han så tydligt gått och tyckt att det är en god idé att föreslå att släppa in sliten som nästan kostade honom hans hela familj igen? Hur??? " jag ska inte nämna det igen, nu vet jag var du står", säger han. Men det faktum att han ställde frågan och därmed gjort att JAG inte alls vet var han står, vad menar han att jag ska göra med det? Jag är övertygad om att han är sjuk i huvudet på något vis. Och det är inte illa menat, men hans tankesätt, hans beteenden och resonemang är ofta så väldigt oklara...

Vad svårt för dig. Så jobbigt när man ser sina nära och kära gå ner sig så.
Jag har själv inte gjort detta, men jag vet att man kan orosanmälla, och då måste myndigheterna ta kontakt med din pappa, och han erbjuds att få behandling. Du kan göra det anonymt, om det känns bättre för dig.
Mitt numera ex, fick jag lämna för att överleva själv, så förstår din ångest när han ringer.
Din far måste ju vilja själv, det är det som är det svåra. Du kan själv få hjälp och prata med en anhörigstödjare genom kommunen, det har jag gjort. Och det har varit så bra och skönt att prata av sig. Det plus den här sidan har hjälp mig.
Bra att du hittade hit, fortsätt skriv, du kommer få många goda råd från folk som vet vad dom pratar om och som pratar av egen erfarenhet.

Hej igen. Ville skriva några rader om hur det gått sedan sist. Där och då slutade han tvärt att dricka. Han ringde en stödlinje ett par gånger och har varit helnykter sen dess. I somras började han prata om att få ta en öl till maten när vi var på restaurang, " men du får bestämma". Jag svarade tydligt att han inte kan lägga över det på mig. Att det är hans val, hans eget ansvar.( han är väldigt bra på att alltid lägga över ansvar och skuld på andra). Igår kände jag en enorm hopplöshet när han åter tog upp frågan, och sättet han la fram det på: " jag tänkte om jag kunde köpa hem en whisky som jag kunde ta av när vi typ varit ute på aktiviteter, men då vill jag inte se några sura miner". VA????? Så fult sagt, känner jag. Han visar för mig att alkoholen fortfarande ligger i hans bakhuvud och viskar till honom, lockar honom. Whiskeyn var det som gjorde honom till ett monster som skrämde mig och barnen. Så att ens nämna det, OCH återigen tro att han så fult kan lägga det på MIG. Utan nåt eget ansvar!!! Och det sista han la till om sura miner!!! Blev så sårad och ledsen. På kvällen försökte jag förklara för honom, men nej, nådde inte fram. Han sa att han var kränkt och vägrade ta till sig när jag förklarade hur otrygg han fick mig att känna mig. Jag inser nu att vi nog inte kommer att leva med varandra till ålderns höst. Hans personlighet har successivt blivit mer och mer negativ och mellanåt instabil. Och bägge barnen har sagt att de märker av det också...

Jag vet inte vad jag ska ta mig till eller vem jag ska vända mig till för att kunna hjälpa min pappa.
Sen jag kan minnas har han alltid druckit, men inga sjukliga mängder eller fylleslag. Allt blev värre efter att hans mor dog för ca 5 år sedan. Förutom mig och mina två syskon var det den enda släkt han hade kvar och började känna sig riktigt ensam.
Han började dricka. Och det ordentligt. Samtidigt så började han röka igen efter ett uppehåll på 12 år och fick strax efter diagnosen KOL. Det gjorde att han började dricka ännu mera. Med det kom flera hälsoproblem såklart. Vi alla omkring honom stöttade och försökte att hjälpa honom på alla möjliga sätt. Men nej.
Nu har han blivit av med jobbet p.g.a alkoholen, vilket resulterar i skulder och mera ångest för honom att bedöva.
Jag får ont i magen när han ringer mig för jag orkar verkligen inte prata eller göra på det han säger då det bara är psykiskt påfrestande och han är inte särskilt snäll när han är så pangpackad.
Jag har försökt att hjälpa honom, boka tider, gå till läkare/psykolog men inget har funkat.
Nu sitter han hemma och drar minst en whiskeyflaska om dagen och jag bara väntar på att få ett samtal jag inte vill ha från någon som hittat honom död.
Hur får jag honom på behandling?
Jag har inte kunnat göra det själv då de säger att han måste vilja ha hjälpen.
Jag kan inte se honom ta livet av sig längre.
Har inte läkarna skyldighet att ta in honom och hjälpa honom?
Kan man tvånginta honom på något sätt?
Snälla, jag behöver svar om någon vet hur jag kan gå tillväga med detta.

Mycket trist du tog det så. Det var inte min avsikt, men du kan lugnt fortsätta skriva. Jag kommer inte varken läsa eller skriva i din tråd.

Hur kommer man vidare!
Har levt i någon form av kaos som under det sista året eskalerat, snabbt! Främst under det sista halvåret. Suttit ”ensam” många kvällar främst helger. Då har det varit mer tillåtet att dricka. Då pratar jag inte om vin till maten enbart utan en massa vid sidan av. Detta har lett till ett otrevligt beteende med ett bemötande som inte är ok och sen efter en stund så är det ett högljutt snarkande. Vi har i princip inga vänner kvar. Vem vill umgås med någon som inte beter sig. Så nu sitter jag här ensam och vi ska börja ett nytt sorts liv om några veckor, efter behandling.
Där kommer mitt tvivel in, kan vi komma förbi detta! Finns där en liten, liten gnista kvar som kanske kan komma till liv. Eller är det så att allt som hänt har ”dödat” gnistan. Hur många gånger har jag inte gråtit och förbannat min situation. Nu har jag ju varit så dum och levt på ett hopp att detta kommer lösa sig. Så klart att något sådant här inte bara löser sig! Att få något erkännande att det är ett drickande som inte är sunt, det kommer inte så där. Det måste ske något drastiskt. Vilket det gjorde!

Om det är så att man distanserar sig när man är på behandling eller är det så att känslorna är borta. Om man druckit så mycket under lång tid tar det kanske tid att få kontakt med sig själv igen.
Är det någon som varit där jag är ungefär som har tips eller råd, tar jag tacksamt emot de.

Gros19 klart jag inte vill leva så här vem vill det?!?!?! Men jag har så pass mycket vetskap att jag vet att han kommer att få ha henne på halvtid om jag lämnar. För det är så det går till. Har det inte hänt något hemskt så får han ha henne.
Trodde att jag kunde skriva på en anhörigsida utan att känna att JAG blir påhoppad.
Jag gör ALLT för mitt barn och så länge jag inte får henne med mig på heltid flyttar jag inte på mig.

Jag vill inte ändra mina arbetstider för att underlätta för honom utan för att finnas där för mitt barn. För hon är prio 1.

Trodde jag hittat en plats att ventilera på få stöd osv men det känns inte så.
Tror bestämt att jag lämnar denna sidan.
Tack för mig

God morgon fina Azalea,
En tanke jag fick var ordet tillit. Som jag övat så mycket på. Jag vet att samhället kan fungera mycket bra och det kan fungera mycket sämre. Det har väldigt mycket att göra med vem en pratar med, vem som har makt att kunna hjälpa.
Jag tänker på din lägenhet. Att betala för den fast du inte bor där kan bli en börda på sikt. Vad säger advokaten? Är det en fördel att du har en egen lägenhet. Förstås när han kommer ut och är berusad. Men är det du som ska ordna allt?
Kan du hyra ut den i en period eller kan du höra med fastighetsägaren om du du säger upp den och kan få kontrakt igen.
Jag skriver det med tanke på att min ekonomi ser ut som den gör idag, då jag betalade så stora kostnader för mitt ex och de kommer inte komma tillbaka. Och jag visste inget annat sätt. Men det är trots allt nu, snart tre år senare som jag förstår hur mitt medberoende hade djupa klor i mig.
Att landa i hur jag gav och gav och gav. Och trodde och trodde och trodde.
Jag har varit snäll med mig själv ändå. För det största jag gjorde under den tiden han fortfarande var med i bilden var att jag gav mig en utbildning till mindfulnessinstruktör och det var så jag började upptäcka hur jag levde och aldrig ville leva igen.
Jag har insett att ekonomi är bra, men det är inte allt. Jag kan inte göra det jag kunde förr. Just nu. Men det är inget som inte säger att jag inte kan komma tillbaka till det igen. Att skaffa en buffert igen.
Jag har lärt mig vem och vilka jag inte vill ha i min omgivning och jag släpper inte in vem som helst idag. Och det är bra. För människor har olika intentioner. Det är bra att veta vilka en har omkring sig.
Och jag är glad att du kan prata med dina kollegor. Jag är glad att du skrattar och har roligt. Det är så viktigt. Och yogan. Ja, gör den på kvällen också. När du behöver. Den kommer hjälpa dig att landa i allt som du ännu har kvar att kämpa med.
Ta den hjälp du behöver. Be om den hjälp du behöver.
Du är stark och du är god.
Du kommer få det liv som du önskar.
Fokusera bara på dig nu. Eller så mycket som du kan.

Massvis med kramar tillbaka ?

Hej jag har aldrig pratat med någon om det här, min pappa har varit alkoholist i cirka 8 år! Det är världens bästa farsa när han är nykter men blir otrevlig och allmänt konstig när han är full. Han har tagit hjälp en gång under dom här 8 åren men har fallit tillbaka i beroendet igen och jag vet inte vad jag ska göra! Jag måste vara med och hjälpa till med min lillasyster hemma för att han antingen sover eller är full hela tiden! Jag känner att jag måste skriva av mig här då jag inte vill prata med någon annan om det då jag tycker det är pinsamt, om ni har något tips vad jag kan göra så får ni gärna komma med det! Tack o hej✌️

Jag skriver med anledning av att jag vet inte varken ut eller in. Jag har levt hela mitt liv med en far som är periodare. Träffade min nuvarande man när jag var 17 så vi har levt ihop i 27 år. Han har en mor som är alkoholist. Under våra tidiga år innan barnen kom drack han kopiösa mängder alkohol. Under barnens uppväxt var det definitivt mindre, dock var han alltid fullast om det var fest. Sen några år tillbaka har han börjat dricka, varje dag men något enstaka undantag. Smög i garaget och drack lite inomhus men desto mer i smyg ute. Ett lock starköl bränner han lätt på två dagar. Och detta ensam, inte i sällskap eller på fest. Vi är nästan alltid själva men han dricker som det är värsta festen. Han somnar alltid i soffan. Våra numera vuxna hemmavarande barn påverkas självklart av att pappa dricker. Jag har talat med honom hundratals gånger när han är nykter, försökte påtala att han har ett beroende men han blir förbannad. Han vill bli berusad säger han när jag frågar om han inte kan dricka folköl istället. Vi har en son med autism vilket gör det krångligt. Han behöver vårt stöd hela livet och jag vet inte hur han tar det om jag flyttar. Jag vet inte heller om jag vill flytta då vi har det bra innan ölen öppnas. Jag vill nog egentligen bara ha tips hur jag ska få honom att fatta att han är beroende och att det påverkar mig negativt. Han blir alltid förbannad när jag kommenterar och tycker det är ett jävla gnäll. Hade jag begärt skilsmässa hade han gått med på det direkt och aldrig ångrat sig. Han är otroligt stolt och kunna skita fullständigt i mig om jag sätter den sidan till. Jag mår så dåligt över detta och vet att min känsla förstärks eftersom jag växt upp med en alkoholist. Men det har han med men han ser inget samband med sin mamma och sig själv. Har nån ett bra råd som inte innefattar en skilsmässa så vore jag tacksam. För det är min sista utväg. Tack för mig.

Märkligt att du ska anpassa dina arbetstider så att han kan fortsätta dricka och ej ta ansvar för ert gemensamma barn. Vill du verkligen leva så och vill du ha en pappa till din dotter, som dricker varje dag. Det är ju han som ska sluta dricka inte du som ska ändra dina arbetstider.

Klart du kan berätta för din chef för att få förståelse men inte för att underlätta för din man att fortsätta sitt drickande. Vem som helst kan göra en orosanmälan men personal på förskolan bl.a. har anmälningsplikt och ditt ansvar som förälder är att se till att din dotter inte vistas tilllsammans med någon som är onykter. Fundera på hur du vill leva ditt liv och hur du vill din dotter ska växa upp. Detta är inget som löser sig av sig själv.

Och tack för kramen , den värmde.
Jag försöker hålla humöret uppe och inte gräva ner mig och framför allt inte tänka för mycket. Det är då jag tappar bort mig själv.
Jag tar en dag i taget och försöker njuta av nuet.
För mig betyder jobbet väldigt mycket. Vi har roligt tillsammans varje dag och skojar hela dagarna. Det är jag så tacksam över.
De flesta där vet vad jag gått igenom och går igenom och det känns tryggt. Jag behöver inte spela en roll och låtsas där. Skönt.

Som du säger, tiden springer iväg och det är helt galet. Det var ju sommar nyss.
Känner att jag hade behövt lugna ner mig istället för att skriva to do listor och stimma med allt.
Ska försöka lägga in yoga på kvällarna igen, det är ju så himla skönt och avslappnande. Räcker inte med att bara göra på lunchen.

Vad gäller mitt ex så förstår jag verkligen ingenting. Han är ju iväg nu och det är lugnt men det kommer bli en lång pärs med bodelningen som han protesterar mot med näbbar och klor och där känner jag att det går åt alldeles för mycket tid. Inget blir nånsin färdigt och det är som att leva i samma konstgjorda bubbla för evigt.
Han på behandlingshem, jag i gemensamma huset och betala för min lägenhet som jag inte bor i men som jag inte vågar säga upp. Det är ju min tillflykt tills dem dag han kommer hem igen.

Pust, att allt ska vara så besvärligt innan det kan bli bra.
Men än håller jag ihop och jag hoppas att du mår fint och verkligen njuter.

Massvis med kramar till dig?Azalea

ja jag har lyckats ta mig ur situationen med hjälp från familj och väninna. tack för att du tog dig tid att skriva.
kram