Senaste kommentarerna i forumet

hej och tack för ditt svar.
Jag har tagit mig ut nu med hjälp av min bror och väninna.
ja jag känner till kvinnofridslinjen men jag känner att jag inte vill ringa dem. det tar emot. vet inte varför.
ja jag kommer att fortsätta skriva här. det är bra för mig att skriva av mig och det är så många kloka röster här i forumet. det är också hjälpsamt att läsa om andras liv och se hur andra lyckats ta sig ifrån en missbrukande make.
Jag hoppas att jag inte går tillbaka som jag gjort innan. hoppas jag inte går på hans lögner och tror på hans löften.
Hoppas att jag klarar det den här gången.

tack för ditt svar. jag har fått hjälp att flytta ut av min bror. vågade inte utan att ha honom med när jag talade om att jag vill separera. vi bor hos en väninna tills vidare. dottern är gnällig och saknar pappan. allt känns tungt och jag är samtidigt lättad. mitt eget mående är upp och ner med många tårar när lillan sover och inte ser.
Jag tar en timma i taget.

Håller med ovanstående. Situationen är ohållbar, men du behöver hjälp att ta dig ur den. Ta emot all hjälp du kan få, prata med kvinnojouren och be om råd, en kurator på vårdcentralen kanske. Alanon för anhöriga till personer med missbruksproblematik. Socialtjänsten/kommunen kanske har något att erbjuda. I vilket fall som är det dit man vänder sig om pappan är onykter när han har umgånge med sin dotter.

Planera, förbered vad du ska göra, ta vägen om du skulle bli utsatt på något sätt. Förutom proffessionella har du kanske anhöriga, vänner, som kan stötta dig på olika sätt. Att du behöver lämna situationen råder det ingen tvekan om. Glöm inte skriv här. Finns mycket kunskap och stöd att få.❤

Azalea,

Jag har varit här inne ibland och läser/skriver max 30 min då och då. Ett par gånger i veckan. Tiden. Vad gör vi med tiden. Mitt ex har ännu inte fattat. Och han kommer aldrig att fatta. Jag vet hur det är att upptäcka hur mycket ekonomi som går åt till processen och det är värt vartenda öre för att bli kvitt allt.

Livet. Livet ska levas och det är inte ett liv med en kniv på strupen. Mitt ex kommer alltid att dricka och han har alltid svårt eller jobbigt. Och jag testade för att se, om han förstod att jag var så naiv som gav honom en förmögenhet.

Han förstår inte. Och jag har släppt taget.

Jag lever igen. Det här forumet har hjälpt mig så mycket. Att inse.

Av vikten att gå vidare. I livet mitt.

Vem ska annars leva mitt liv om inte jag.

Jag hoppas att du kämpar på och skrattar under tiden. För dessa ex vi har. De är så sjuka. De kanske aldrig blir friska.

Och vi behöver gå vidare.

En kram till dig!

Hej "jagklarart", och välkommen till forumet!

Du beskriver en ohållbar situation där du och ditt barn får vara med om saker ni inte borde vara med om. Även om det är förknippat med olika rädslor så har du nu kommit till en punkt där du inte kan ha det så här längre och behöver lämna relationen. Så klokt och modigt av dig att ta steget att skriva, du är långt ifrån ensam om att ha eller att ha haft det så här.

Precis som OlyckligMake här ovanför påtalar så beskriver du både psykiskt och fysiskt våld, och oro för att det ska eskalera. Du och ditt barn har rätt till stöd och hjälp för att kunna lämna den här situationen på ett så tryggt och säkert sätt som möjligt. Många som befunnit sig i din situation har haft stor hjälp av Kvinnofridslinjen (020-50 50 50), vet inte om du känner till dem? Där går det, precis som här, att vara anonym, och där kan du få stöd av erfarna rådgivare. Samtalet är kostnadsfritt och syns inte på mobilfakturan.

Oavsett hur du väljer att göra så hoppas jag att du vill fortsätta skriva här och berätta hur du har det. Du har också möjligheten att skriva till oss rådgivare under "Fråga", om det är något särskilt du skulle vilja bolla direkt med oss.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

är supertriggade. Drabbades av övergivenhetskänslor och kan inte stoppa in dem i lådan de hör hemma. Helt förtvivlad.

Inte råd med den terapi jag skulle behöva för att reda i sånt här. Vet att det är gamla sår som triggats men det gör ju inte mindre ont för det.

Låter mysigt att du kommit till ro i din lägenhet och kan känna känslan av välbefinnande och att kunna släppa lite koll på mannen.
Han gör sina val och du har gjort att fint val för dig själv så försök stanna vid det ochvta hsnd om dig själv?Azalea

Detta är inte ett ok sätt att leva på, jag själv har lämnat min fru delvis pga hennes drickande delvis på att vi inte klarar att nå varandra i kommunikationer.
Att han tjafsar, skriker fula ord, denna psykiska misshandel och att han även tar fysiskt i dig är som du skriver inte ok.
Helt klart ska du lämna honom. För mig tog det många år innan jag vågade ta steget.
Men valet att lämna blev lättare och lättare för var dag jag var här inne och läste andras historier om att en beroendeperson oftast inte blir frisk.
I maj månad läste jag boken "Djävulsdansen, att bli fri från sitt medberoende" den fick mig att öppna ögonen, se klart på situationen att den beroende påverkar oss så mycket att vi döljer, förnekar, förminskar, det blir bättre om jag bara får hen att sluta, det blir bättre imorgon....Det blir oftast aldrig bättre, vi kommer bara djupare i bort medberoende tyvärr.

Det blir oftast inte bättre, det är alltd vårt fel att den beroende dricker enligt den beroende.

Har du någon som du kan prata med och som kan hjälpa dig, finns det någon du och dottern kan bo hos under tiden du hittar ett nytt boende.

Det praktiska löser sig alltid i slutänden även om det kan bli en otroligt jobbig period.

Jag går nu och väntar på att få tillträde till min egna lägenhet och vi bor under samma tak i ca 3 månader.
Inte att föredra men det är tvunget.
Men mentalt mår jag så otroligt mycket bättre sen jag tog steget och sa att jag ville skiljas.
Den stenen som föll från mitt hjärta den dagen var en otroligt stor lättnad för mig.
Idag är jag glad även om jag bor kvar än så länge.
Jag accepterar inte hennes försök att förminska eller påverk mig längre och det har gjort att det blivit en annan balans här nu.
Hon har insett att jag inte viker mig längre.

Ta steget, hur svårt det än känns så kommer det att bli bättre.

Styrkekramar från mig ?

Men att berätta för din chef kan underlätta för dig och kanske du kan få stöd ifrån dem också.
Du måste försöka göra det som är bra för dig och barnen som faktiskt är det viktigaste.
Om de nu skulle orosanmäla är det inget du behöver oroa dig för.
Ansvaret ligger inte hos dig om hans drickande och det kan till och med vara så att det kan bli till hjälp istället för honom.

Sätt dig själv och barnen först i alla lägen.

Kram azalea?

Sambon dricker olika mängder öl 7 dagar i veckan. Han har en dag i veckan som han lämnar vår dotter på förskolan o hämtar en. Han vägrar att ge upp drickandet dagen innan han ska lämna dottern och låter heller inte bli att dricka när han hämtat.
Jag vill berätta för min chef och få ändrat mitt schema så att jag alltid kan lämna o hämta dottern. Även då få henne att förstå att all vabbandet behöver jag göra.
Min fråga är kan hon görs en orosanmälan då om jag berättar för henne?

Känner att jag måste också skriva. att det kanske hjälper mig så som jag ser att många av er fina blivit hjälpta här. mannen min dricker inte varje dag, långt ifrån. men han dricker för mycket när han väl dricker. det har blivit oftare på senare tid. om jag visat missnöje har han kallat mig förfärliga saker. förnedrat mig. dragit i mig. tjafsat och bråkat. skrikit. spottat. grävt ner fingrarna i huvudet på mig.
när han är nykter är han fin. kärleksfull, gullig, smart, rolig, ambitiös, omhändertagande, bra man och pappa.
Men när han dricker och blir på dåligt humör så. kan han säga att jag är hora. fitta. äcklig. att jag är psykotisk. att jag är ful. att han ska ta den lilla ifrån mig.
Jag vill lämna honom nu, vill ej leva ett sådan liv en dag till. vill ej ha en sådan barndom för lillan. men jag är rädd för vad som kan hända. rädd att han smutskastar mig inför andra, rädd att han super ner sig varje dag och skadar sig själv. rädd att han blir värre. rädd för att han ska ställa till det.
har försökt lämna flera gånger men slutat med att jag alltid förlåtit honom. att han på något sätt övertalar mig och lovar mig bättring.

Trodde aldrig jag skulle behöva skriva på någon form av stöd sidor men ja fel trodde jag.
Jag kom hem för 5 år sedan cirka, valde flytta till mina föräldrar för att hand om dem istället för skicka dem till något boende. min far som är diabetiker,hörselskadad, opererad för cancer, tar smärtstillande för ryggen. Han dricker 5-6 dagar i veckan sedan snart 1 år tillbaka, stark öl plus snaps oftast till maten även under matlagningen även en del skåp drickande. han somnar oftast efteråt men är elak i mun mot min mor innan dess. Läkare vet om vår oro och har försökt prata med han men ja "de har du inget att göra med, jag dricker hur mycket jag vill" fick hon till svar, min mor fick även sig en utskällning av han när han kom hem. Läkaren tog inte heller bort några tabletter han får varför vet jag inte. Han har också bestämt sig för att de är bara nyttigheter i de han dricker och vägrar inse faran han utsätter sig för.
Har inga vänner att dela med mig av eller prata med så därför är jag här

Hon kämpar på riktigt bra tycker jag, att hon nu försöker att sluta med vinet och cigaretterna är en jättestor bedrift och det är jag otroligt glad över för hennes och barnens skull.
Klarar hon att sluta med bägge delarna så kan alla slappna av, exet kommer att må bättre på sikt och bättre ekonomiskt för henne och barnen.

Vilken vecka hon är i har jag inte riktigt koll på just nu, men jag brukar märka 1-2 dagar innan det är dags då hon får en otroligt kort stubin.
Kan inte vara lätt för er kvinnor att leva med dessa hormonändringar varje månad.
Det där med allergisk reaktion kan jag inte säga att jag märkt mer än att hon själv klagat någon enstaka gång de senast två veckorna på att kinderna har fått någon reaktion men endast när hon tvättar av sig sminket med tvål på kvällen, det kan ju oxå hänga ihop med att hon slutat röka då det oxå säkerligen påverkar huden på olika sätt utan nikotinet.

Av att bara sluta röka kan göra en människa irriterad. Med antabus kan en dricka, det är tyvärr inte farligt att dricka med antabus. Det skapar förstås obehag, men det är inte farligt. Den som dricker med antabus märker det tydligt och om en omgivning är uppmärksam så går det att se eller förstå det. Det framkallar ofta en allergisk reaktion.

Var befinner hon sig i sin menscykel? Det kan vara så att hormonernera är framme och gör sig hörda. Jag var tvungen att lära mig allt om min menscykeln för flera år sedan (som vuxen) då jag fick större problem med pms genom stigande ålder. Det är många som har det och det finns bra behandlingar.

En tanke. Det är inte heller konstigt att hon är irriterad om hon vill ha sitt "gift" från både alkohol och tobak.

Hon kämpar på bra tycker jag.

Ha en fin dag!

Förra lördagen hade vi en rejäl diskussion här hemma om exfruns drickande, då hon druckit igen dagligen under en period.
Hon påstod att hon hade en plan med sina läkare hur hon skulle göra, att jag inte får veta vad den planen är hur hon ska ta sig vidare och försöka må bättre psykiskt och hur hon ska sluta dricka.
Då hade hon dagen innnan köpt hem vin igen så jag undrade är planen för dig att sluta dricka att du ska köpa hem mer vin? Hon vägrade svara på mer frågor och vill inte berätta hur hon tänkt sig framtiden, sa till henne att jag har svårt att lita på henne, hur ska det gå när vi flyttat isär när hon har barnen om hon fortsätter att dricka.
Från den kvällen så har hon inte druckit en droppe vad jag kan se, hon har även slutat röka, förra veckan och även i helgen var hon så himla pigg och glad här hemma men i veckan nu som gått märker jag att hon är mer irriterad på allt, barnen, mig, jobbet, att jag är iväg på möten inom föreningslivet. Ja allt.

Funderar på kan hon ha fått typ antabus eller liknande? Läste att det kan ge dopaminpåslag i kroppen, kan det visa på att hon var så himla pigg och framåt första veckan, men att kroppen nu kommer ikapp igen och vill ha sitt beroende igen vilket gör henne mer irriterad då hon inte kan välja att dricka pga medicin???
Hon kommer tyvärr aldrig ge mig svaren!

Vad har ni för erfarenheter om reaktioner på medicinering?
Kan denna typ av medicinering även hjälpa att sluta röka?
Vill ju veta lite mer för barnens trygghet mär vi flyttar isär.

Så är det. Den som är sjuk kommer säga och göra vad som helst, som den tror att omgivningen vill höra. Men det är handlingarna som visar om det är sant eller inte. Är man frisk så gör man nog friska val. Man kan tyvärr inte lita på vad en missbrukare säger. Det är iaf min erfarenhet.

Gör då inte som jag och skrik i telefon "ta dina #&-%&€€ öl då, jag orkar inte!!" Då hade jag bara sugit åt mig besvikelse, oro, frustration och allt kom tyvärr ut fel. ? Och att säga vad någon "måste" göra, fungerade inte kom jag fram till, dvs att dra ner på alkoholen ...

Bättre var då jag i senare skede lugnt berättade om mina upplevelser kring hans drickande. Tog upp t ex konkreta situationer. Exempelvis "när du i lördags gjorde .. kände jag mig..". Det som påverkade min pojkvän mycket var då jag nämnde att jag är osäker på vad hans fyllor gör med min kärlek till honom. Då han dricker blir han ju en annan person, det är inte den "sanna personen". Det tog ett tag för honom att förstå mitt resonemang, men han verkade förstå till slut. Att nämna de egenskaper han visade nykter respektive onykter. Vad onyktra tillfällen konkret kan leda fram till. Att lyfta fram nyktra fina sidor.

Detta är mitt perspektiv, men kanske du kommer vidare från det.
?

Ja, det finns bl.a stödgrupper som kallas vuxna barn och man använder sig av AAs program/synsätt. Finns även behandlingsprogram och då vistas du på ett hem under en vecka och genomgår behandling från morgon till sent på kvällen. Det jag känner till är genom Nämndemandgården och man befinner sig på Rönneholms slott nära Eslöv. Finns säkert på fler ställen. Kan också rekomendera sorgebearbetningsprogram, även det på Rönneholmsslott. Googla lite och läs vad Nämndemansgården kan erbjuda, men som sagt finns troligen på fler platser. Vuxna barn grupper kan du hitta på nätet och även Alanon grupper för anhöriga till missbrukare. Kan verkligen rekomendera dom här programmen. Ska väl också säga att det kostar ju en del, men det man får ut av det, framförallt sinnesro, kan inte värderas i pengar.

Uppväxt med två alkoholister till föräldrar, ensambarn. Sökte hjälp hos andra vuxna (till mina föräldrar), men ingen vågade göra nåt. Inte ens kommunen gjorde nåt när jag som 10-11åring ringde och bad om hjälp. Min rädsla och otrygghet ignorerad eller förminskad av i stort sett alla. Flydde/flyttade tidigt hemifrån och skaffade egen familj. Började nog ta avstånd från dem redan då, klarade inte av att höra deras spritstämmor i telefon eller vakta över dem vid jular/högtidsdagar. Mamma dog 2011 (skrumplever). Hade nån förhoppning om att pappa skulle "vakna upp" och välja livet, men så blev det ju såklart inte. Jag har inte haft någon kontakt på många år nu. Bär på en stark längtan att han ska dö, för att jag ska få frid, och kunna sörja det faktum att jag typ varit föräldralös. Samtidigt är skammen stor, för mitt beteende. Att jag lämnar honom i sin misär (för det är det). Jag har inga tendenser att falla in i missbruk, men har istället utvecklat stenhjärta och en kronisk misstro mot människor. Jag känner empati för andra, men dömer folk i min närhet onödigt hårt. Fast övertygad om att jag skadar mina barn, vet bara inte riktigt hur . Lever och lär (ut) att ensam är stark. Fast jag är sååå trött. Har en superbra make och fina ungar, tillräckligt för att hålla fast i livet. Går till jobbet, fix och trix, allt löper på, men jag dör inombords. Min fråga är väl egentligen om det finns någon lämplig stödgrupp eller liknande att tillgå? Tror jag behöver det.

Hej, känner igen mig i din sorg och förvirring kring om det var rätt eller fel att lämna. Första tiden var enormt tuff. Inte minst att hantera omgivningens alla synpunkter och reaktioner. Försök fokusera på hur du kan ta hand om Dig i allt detta. Jag gick en kurs för anhöriga på Nämndemansgården fast jag skiljt mig. Det var starten på nya tankesätten och ett bra sätt att komma vidare. Varmt lycka till och fortsätt ta hand om Dig.

Jag sa inget, det får vara så. Och det är hans ansvar och jag vet jag hjälper honom bäst såhär, på köpet slipper jag ångesten och oro. Det som är förändrat är att gå från deprimerad i 2 år, behandlad, vita knogar till att bli manisk, positiv. An tyckte inte separationen var så farlig heller, han uppmärksammade det med att hade det varit för 2 veckor sedan, då hade det varit jobbigt. Förstod att det nu även är tabletter och alkohol, det gick så fort. Han är manisk, brutit med sitt nyktra gäng som han tyckt han känt sån gemenskap med. Sådär kom min känsla, kan jag göra nåt nu, ringa nånstans osv. Det enda jag kan göra är att ringa socialtjänsten el polisen om jag misstänker rattonykterhet.

Jag tror inte att det gör någon som helst skillnad i det långa loppet, vilket du än bestämmer dig för. Vill han inte sluta kommer han inte heller lyckas.

Det ligger inte på någon annan att hjälpa någon upp ur sjukdomen, den hjälpen måste den sjuke söka och ta emot själv.

Hej.
Jag känner verkligen igen det du skriver på slutet, att du undrar om det är du som har gjort fel istället och han som har rätt. Det är nog väldigt vanligt hos medberoende familjemedlemmar, därför att man har levt tillsammans i en sjukdom, där drogen har styrt allt.

Där skam och skuld och känslan av att vara ett offer hela tiden finns med. Det kan vara svårt att se vems känslorna är och svårt att skydda sig mot dem.

Det viktiga är, som någon skrev här ovanför, är att man skyddar barnen. De har inte valt det här och de förtjänar bättre. Så gör även du och vi alla som är eller har varit medberoende.

Det är inte vi som har gjort fel. Det är inte vår skuld. Inte vår skam. Låt var och en få skämmas för sig, säger jag.

Lycka till och våga lita på dina egna känslor.

Hej.

Det är tyvärr inte upp till någon människa att ändra på en annan.

Det man göra är att själv söka anhörigstöd, för att få hjälp att se sitt medberoende och hur det påverkar ens liv och beteende.

Vill man ändå försöka hjälpa någon att ta tag i sitt beroende, kan man göra en anonym anmälan till socialtjänsten. Men det kommer ändå alltid vara upp till den sjuke att ta emot hjälp.

Hej. Jag tror inte du kommer ångra dig. Det kommer nog bli det bästa du gjort i ditt liv, därför att det innebär att väljer att prioritera ditt liv och din hälsa istället för att anpassa sig efter en som är för sjuk för att kunna ge något tillbaka.

Det kanske blir jobbigt i början, men jag tror du kommer känna dig fri från sjukdomen istället, när du väl får chansen att känna efter ordentligt.

Jag tror det är som en trådstartare här skrev - en alkoholist kommer alltid välja drogen före andra människor. Det är det som är sjukdomen.

Därför måste du välja dig själv, eftersom den du lever med kanske inte har förmågan att göra det. Så tror jag.