Senaste kommentarerna i forumet

Hej. Jag har precis kommit på (jag är 43 år) att min pappa har varit alkoholist hela min liv och antagligen också innan. Det blev tydligt när mamma dog för 10 år sedan och har också förvärrats sedan dess. Innan hon dog (och antingen medvetet eller omedvetet jobbade för att dölja det), tänkte jag att han bara var lite glad i drickat och gillade att festa på helgerna, oavsett om han satt själv eller inte.

För ett tag sedan slog det mig med full kraft att han har ju varit sjuk hela mitt liv, fast mamma och alla runtom har låtsats som ingenting. Det har varit så tabubelagt och skamligt, så man har låtsats som inget istället. Vilket har gjort en enorm skada på mig och min syster, eftersom vi aldrig har fått lära oss hur en frisk familj fungerar.

Nån mer som har erfarenhet av detta?

Säg att du mår dåligt av hans drickande. Och fråga om han tänker göra något åt saken?

Min sambo dricker ca 5 dagar av 7. Velar fram och tillbaka om jag ska lämna honom. Men så svårt då man levt med varandra i många år. Det som stoppar mig är att vi varit så länge tillsammans, jag är så rädd att börja ett nytt liv. Så rädd att jag ska ångra mig. Tänker att kanske jag borde vara tacksam och inte ha höga krav men då saker vi borde ta itu med alltid skjuts upp, blir man så trött. Går här hemma nu och tänker att ska jag lämna eller vara kvar. Jag har en konstig känsla inombords, känns som jag är mellan två världar. Tänker bara på detta hela tiden. Sån beslutsångest. Vet ej vad jag ska ta mig till. Stanna eller gå för att sedan ångra mig djupt. Mycket som påverkat att jag börjat tänka i dessa banor, att jag orkar inte mer. Hans drickande och envishet med allt. Hur vågar man lämna när man är osäker?

Jag måste ta ett seriöst prat med min sambo för jag orkar inte med detta mer.

Har försökt flera gånger i flera år föra på tal att hans drickande är problematiskt men det leder ingenstans.

Hur tar man upp det på ett bra sätt?
Hur pratar man om det på ett konstruktivt sätt?

Tar tacksamt emot tips och råd!

Är avklarad i mitt nya boende. Känns så skönt, ingen ångest och ingen oro att åka hem. Barnen nöjda och vi myser i vår förkylning ? jag är jätterolig för mannen bitvis, men behöver inte vara det hela tiden. Jag vet att jag hjälper honom bäst såhär och nu när han är aktiv igen så är det beroendet som styr, så skuld och skam håller han nog djupt därinne.
Min oro för alkoholen och tabletterna är nog det som skrämmer mig mest, för 1 1/2 sade han till killen som varnat honom och som själv åkte dit att det var ingen fara. 3 dagar senare tog han till spriten, alltid när jag ska ha träff med mina väninnor. Han är så speedad och dricker rejält, var på den lokala puben i fredags som ligger 300m från där jag bor och skämde ut sig i mina ögon, många där vet att han har alkoholproblem, men ingen har sett. Skönt för mig att slippa känna att ingen tror mig eftersom det sker i det tysta annars. Fick bekräftat av hans ungdomskompis via en annan att problemet fanns förr, innan mig och då var det locket på inom familjen. Valde att inte ge honom ett brev jag skrivit där jag upplyst honom att jag vet att han dricker osv, vill inte förvärra utan nu väntar jag på vad som kommer att ske. Han for igår 60mil i bil utan sommardäck för att köpa en traktor, han bröt ryggen för 1 1/2mån sen. Sms mig om jag kunde kolla till huset så på den vägen visste jag. Det är hemskt att stå bredvid bitvis, men just nu så harmonisk i att vara i en dag i taget. Imorgon kan är en ny dag och då kan det vara annat, men det tar jag då. Jag är rädd att han faller hårt, men han vet vad han ska göra.

Förstår din oro och möjligheten finns att göra en orosanmälan till socialförvaltningen. Kan även göras anonymt. Då är det deras ansvar att kontakta honom och göra en bedömning angående hans hälsa. För personer som är riktigt dåliga blir det ibland aktuellt med tvångsvård om man motsätter sig frivillig vård. Inte så kul att anmäla kanske men vill du ska veta att möjligheten finns.❤

hondendär92.
Jag vet ju inte vad som kommer att hända. Men om du någon gång hamnar i den situation att du ställer ultimatum - håll den. ?

Nä det har han inte vad jag vet.. och han vill verkligen inte ha hjälp. Men snart känns det som jag måste ta den vägen i alla fall, via beroendemottagning alltså.

Jobbigt ... ?

Det jag tänker är om han har en kompis eller annan person som druckit och som slutat dricka? Någon som suttit i samma situation? Att ta hjälp där.
Eller/och att kontakta beroendemottagning för stöd.

Berätta gärna vidare vad som händer. Kram.
?

Ville bara säga att du inte är ensam, jag brottas också med grubbel och tankar på det förgångna. Förstår din känsla av att vilja slippa ifrån såna tankar. Det är precis som man har lämnat dåliga saker bakom sig rent fysiskt men ändå inte lämnat det känslomässigt. Frustrerande! Jag går i terapi nu just för dessa tankar som aldrig vill släppa taget. Tycker det går framåt. Jag jobbar enligt modellen att tillåta mig själv att tänka på det som varit. Att tillåta och acceptera att dessa tankar finns och inte bli arg och frustrerad på mig själv när det händer. Tycker faktiskt att det känns bättre och lugnare inombords. Det jobbigaste för mig var nog just att jag blev så arg och frustrerad på mig själv. Nu säger jag mer snälla saker typ "jaha nu tänker jag på det igen, inte så konstigt faktiskt. Nu tänker jag en stund på det tills jag känner mig klar för stunden". Man slipper det där inre kriget med sig själv. Spar energi tycker jag. Och faktiskt så tänker man mindre på det. Känner också att jag börjar få lite distans till det och ser det lite mer utifrån. Jag har testat denna metod i en månad nu och skall fortsätta. Var på terapi idag på morgonen och vi pratade då om automatiserade tankar. Något som är helt normalt men också kan bli "fel". Min terapeut sa saker som jag skulle fortsätta/avsluta. Hon sa tex "Mors lilla Olle" och självklart visste jag att det fortsätter "i skogen gick". Lite samma princip är det när man "lär" hjärnan att tänka på det dåliga i det förgångna. Man tänker på samma sak om och om igen och till slut sitter det som berget. Precis som man även har gjort med bra saker
Typ som mina barn har hört mig berätta roliga saker som dom gjorde som små. När jag berättar det för typ hundrade gången kan dom skrattande ta över och berätta slutet själva. Principen är densamma oavsett om det är saker man vill eller inte vill tänka på. Bara lite tankar från mig. Kram

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Min sambo försöker sluta dricka. Han är inne på jag vet inte vilken vecka i ordningen med sprit just nu och har försökt trappa ner majoriteten av dom. Vilket blir svårare och svårare för varje dag. Han ligger liksom på gränsen till abstinens hela tiden ... ingen ork, ingen aptit ... och vägrar hjälp. Jag vet inte vad jag ska ta mig till ?
Vill hjälpa, men det är så svårt att hjälpa någon som inte vill ha hjälp. Är så rädd att förlora honom

gros19 hmmm...det du skrev hamnade rakt in och tumlade runt. Ibland när en relation rör sig mer på ytan så börjar jag rota och peta och hålla på. För känner mig otrygg. Vad döljer sig därinne liksom? Har den här personen jag möter koll på dem delarna osv.

Gjorde det häromdagen mot särbon. Började prata om mina känslor inför att barnen börjar bli stora. Hur jag vill prioritera dem även nu när jag ska byta arbete. Som en nudge till honom att inte glömma att hans tid är begränsad också. De är yngre, slösa inte.

Utan att våga säga det rakt ut. Jag har massor av samtal jag behöver ha. Men ännu inte vågat. Eftersom jag helst kör kringelkrokar och föreläser om mitt istället för att ha genuina djupa utbyten av upplevelser.

Men ska samla mod. För det är vad jag vill göra. Ha genuina samtal om livet. Och utvecklas tillsammans med. Problemet med män är att jag ofta upplever att de inte gått tillräckligt långt ner på djupet och är otrygga där nere.

Ingen vet hur mycket jag tänker på allt som varit.Om övergreppet som jag har minnesluckor över hur mycket jag än försöker minnas detaljer.
I min ensamhet går alldeles för mycket av min tid till att grubbla.Och det tar otroligt mycket kraft och ork.Kommer ju ingen vart med det heller!!! Jag har en ny kille som jag är särbo med sedan 6 1/2 år som jag Älskar? Han kan jag lita på till 100% vilket är så tryggt och skönt. Men varför släpper aldrig tankarna och grubblet taget? Loggar ofta in och läser om andras kamp med deras anhöriga som kämpar i den ovissa värld man lever i när man har någon i sin närhet som är sjuk och fast i alkoholens hemska fördärv.För mig fanns bara en väg tillslut när insikten ÄNTLIGEN kom till mig.Men det var en mycket sorgsen och smärtsam process som tillslut ändå var nödvändig efter alla år som tagits ifrån mig och barnen så många år. Att ens orka bryta upp krävde lyckopiller,sömnpiller och otroligt mycket pepp och stöd av familj och vänner.Jag är ifrån honom rent fysiskt sedan flera år nu och har byggt upp mig bit för bit.Men fortfarande är han i mitt huvud och i mina mardrömmar.Rädslan för att han ska söka upp mig har också bleknat men tycker så synd om barnen som fortfarande ska vara så lojala och träffa honom fast dom tycker det är jobbigt.Kanske att julen snart är här och tankarna börjar snurra hur sönerna ska göra med sin pappa då.Är förundrar att de ens åker dit varje jul på dagen.Jag vill få ro i själen för gott utan mina ständiga tankar och grubblande.

Det du skriver skulle kunna handla om mig. Känner så igen detta springande på krogen. Och att alla är så fräcka och bra vänner som man skålar och vrålar med. Känner igen oron som gnager när alkoholisten smiter dit hela tiden. Svek. Otrohet babbel och dravel. Har också lämnat orkar inte med skiten mer. Men känner mig ledsen ratad och ensam. Medans han super och festar på ?

Det svåraste är skulden över att du drar in andra i ditt mörker skriver du. Det är inte din sak att ta ansvar för det, var och en får ta ansvar för sitt mörker och man är fri att välja vem man vill umgås med.

För min egen del har jag inga problem med andras mörker, utan problemet är människor som försöker hålla en fasad av glättighet. Då känner jag att något inte stämmer och jag upplever nog mer då att jag dras in i deras mörker som dom själv förnekar.

Jo, därför att du har svikits så många gånger och inte blivit bemött med kärlek och respekt!
????❤?

Viktigt också att komma ihåg.
Det är samma person ändå, nykter eller onykter.
Att inte ta ansvar för sitt beteende som onykter kan aldrig accepteras. Det kommer dessutom att eskalera.
Jag avskydde tidigare när nån sa eller skrev nåt liknande till mej.
Men en dag insåg jag. Då finns ingen väg tillbaka.
Var rädd om dej ????

Kommer råd.
Jag var särbo i 3.5 år i min nuvarande relation innan vi flyttade ihop.
Om du som jag i grunden är en medberoendetyp så behövde iaf jag all den tiden för att hitta tillbaka till jaget inom mig.
Jag ville ta en massa genvägar och slippa att göra jobbet.

Men jag gjorde det och nu har vi varit sambo i snart två år.

En sak som tidigt kom upp med min särbo var en önskan om att relationen ska vara en guldkant i livet. Den tanken dök upp i mig idag igen.

Hur kan man göra en relation till en guldkant? Till viss del är en relation ett ständigt pågående arbete. Något man förtjänar och underhåller, något som innefattar både krav och ansvar. Men att vara en guldkant för varandra. Det är något utöver jag älskar dig där jag tidigare funnit att det finns någon slags rättmätighet för att bara vara. Bara för att det finns kärlek.

Jag kan välja vad mer tydligt ett sätt att agera på om jag tänker så. Främjar det här sättet eller den här handlingen mer guldkant i tillvaron för honom och mig. Eller gör det saker svårare. Att vara särbo är en märklig upplevelse. När man levt i sammanboende tvåsamhet mellan i 16 år. Det här med närheten och känna varandra på djupet kommer inte lika snabbt. Men man får längta och man får frihet till sitt eget.

Vet inte riktigt vart jag ville komma. Men iallafall.

Det är några dagar sedan du startade din tråd här i forumet för anhöriga. Du har en del farhågor och ställer frågor som anhöriga ofta undrar över.

Precis som de svar du fått visar kan det vara så att den som dricker eller druckit själv kan känna igen sig och ha erfarenhet av en liknande situation som din partner befinner sig i och därmed har möjlighet att erbjuda sin kunskap samtidigt är detta ett forum för anhöriga. Många söker sig just till detta forum för att få bolla sina tankar och utbyta erfarenheter med andra som har en närstående som dricker på ett sätt som ställer till det.

Jag kan naturligtvis inte veta vad som blir mest hjälpsamt för dig men jag hoppas att du få svar från andra anhöriga, ibland tar det lite tid innan en tråd får fart. Utifrån det du skriver blir det tydligt att du haft modet att lyfta frågan om alkohol med din partner och visat omsorg. I allt detta tuffa du går igenom nu och försöker påverka positivt på olika sätt vad gör du för ditt eget mående? Finns det saker du kan göra mer av som tillför dig kraft och lugn?

Fint att ha dig här
vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag har ju faktiskt flytt!!!
Sa jag högt för mej själv alldeles nyss. Självklart sover jag dåligt med mardrömmar om min plågoande som jag lönlöst försökt att komma nära dryga två decennier.
Självklart växer min ångest när han kontaktar mej och presenterar sej med både för och efternamn.
Självklart skakar hela mitt inre vid tanken på att jag måste se honom om några dagar då vänner hjälper mej med flytten.
Självklart är både jag och vuxna barnen skadade i själen och har svårt att inte vara rädda.
????
Nu är målet att se framåt, om än fortfarande vingklippt och ostadig.
Varje dag framåt ökar avståndet från det jag lämnat.

Ser att du startade en tråd för ett par dagar sedan. Berätta gärna mer om du vill. Kanske var det något tekniskt som gjorde att ditt inlägg bara blev ett "H"? Vi hade lite svårigheter med forumet förra veckan.

Hoppas att du finner något av det du behöver nu när du sökt dig hit.

Vänligen och välkommen igen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag sa typ det när vi beslutade om att bli särbos ❤ varför jag funderar över det här nu, det känns som det är sista chansen för honom just nu, att det inte går för långt

När man äntligen gör rätt val, utan att styras av rädsla. Fin tanke, gros19.
Det ena utesluter inte det andra. Tänker jag...

Eller är det så att när man gör rätt saker faller pusselbitarna på plats. För min del tycker jag det är när man inte låter rädslan styra sina val.❤