Senaste kommentarerna i forumet

Ja, så är det. När man når den nedersta botten i förtvivlan och maktlöshet. Då, först då kommer känslan av att vara buren.
Man tittar upp och ser pusselbitar falla på plats, utan större ansträngning. Det bara händer.
Vilsamt mitt i stormen. En frid infinner sej. Man är på rätt väg.
Tacksam ????

Jag skulle säga: Nu och framöver så måste vi var och en ta hand om oss själva på bästa sätt. Du får lita på att jag söker och tar emot den hjälp och det stöd som jag behöver för att läka och växa som människa. Du behöver inte oroa dej för mej.
På samma sätt tänker jag om dej. Jag väljer att lita på att du är helt ärlig mot dej själv. På vilket sätt du väljer att ta hand om dej bestämmer du själv. Jag kommer inte att försöka påverka dina val.
Från nu och framåt lever vi var sina liv och inte tillsammans.
Jag önskar dej bara väl.
Ungefär så sa jag, till mitt ex.

Jag menar alltså, konfrontera inte honom med att du vet. Släpp det. Den tiden är förbi nu.
???
Ps: kom just på, ni lever som särbo? Tycker ändå, ingen konfrontation. Men säg nåt liknande som passar er relation.

Jag har flyttat från man, vi bor i samma by. Han har varit nykter länge men jag pallar inte leva med någon som går på vita knogar. Till sak, han har druckit hela veckan som gått, nekar. Han tycker jag är dum som inte hör av mig. Ska jag berätta att jag vet, att jag hittat tomflaskor och tomma ölburkar. Han var så på god väg att ta sig upp, och jag vill så gärna att han kliver upp igen. Tror ni avslöjandet stjälper eller hjälper?

Så jädrans vaksam man måste vara. Har det bra just nu. Kommit igång med studier och det fungerar faktiskt väldigt väl. Nyförälskelsen med plugget över och kämpandet börjat. Men det är befriande att ha mål och fokus.

Kroppen mår bra. Iallafall bättre än ngnsin tidigare. Det var rätt illa kan jag konstatera.

Jag balanserar. Söker inte flow. Vilar och väntar in. Det är mitt nya sätt.

Jag trivs bra som särbo. Det är det bästa av två världar. Litar inte riktigt på att jag kan manövrera mer än så. Brist på självförtroende eller god självmedvetenhet? Jag väljer det senare. Jag styr båten i vilket fall som helst. Behöver inte utmana bortom mina gränser för att känna mig stark. Jag får vila i det här. För det är bra. Knepigt och lätt om vart annat.

Jag har rätt att vila. För jag har inte bråttom. Och jag finns inte för att ge mer än ngn bett mig om, för att förutspå, förekomma, underlätta, styra eller mästra. Jag finns för att ge till mig. Ge DET JAG HAR ÖVER till mina barn, min familj, min särbo och mina vänner.

Men fy fan. Det är inte lätt. Det är vad jag fokuserar på idag. Det är inte lätt. Och det är OK.

Om det var direkt alkoholrelaterat,men troligen.
Mitt ex yngst i en syskonskara av 5 drack sen 14 års ålder.
I början förstås som de flesta andra.helt ok i nästan
Men när vi träffades då han var 35 så hade han ett alkoholmissbruk som han inte riktigt rådde på.
Han var inte fullfjädrad "alkis" om man nu vill använda det uttrycket.

Han hävde det största drickandet och drack rätt normalt i cirka 10 år.
De sista fem åren och sen efter vår separation tre år till drack han dock mycket för att till slut vara nykter i 2,5 år.
Dock fanns i släkten cancer i magen från hans pappa.
men pappan levde till 87 men hade en operation vid cirka - just pga detta.
Mitt ex var också rökare se 14 års ålder

Så om mitt ex inte hade druckit/rökt så hade ha troligen haft 10-15- år till.
Men man kan ju aldrig veta.

Hur mycket drack den personen och hur länge?
Vad dog hon/han av? Hjärtinfarkt? Skrumplever? Olycka? Hur gammal blev personen?

Förstår dig precis hur du menar.
Jag läste också en artikel i tidningen i veckan om just hur svårt det är för den medberoende.
Vi upplever allting medan den beroende kan fly in i drogen och sen minns de inte något efteråt.
Det var mycket också om hur lite stöd det finns för båda men framför allt till de närstående.

Kram Kram ?Azalea

Ingen kan förstå som inte levt med en alkoholist, vad dom gör med en. Läste att leva med en alkoholist är oftast värre än att vara den sjuke och jag tror det stämmer, vi lever ju i ständig stress. Jag har velat i den genom 12 stegs programmet tänkt på den högre makten, jag har bett, tvivlat hela tiden. Men den här veckan har varit skum, pusselbit på pusselbit har fallit på plats, händelser och tfn samtal har gjort min landning lättare. Så just nu vilar jag i det, det finns nog en högre kraft som jag just nu kan luta mig mot?. Låter lite religiöst men ni förstår vad jag menar ❤

Det där steget, att säga orden är bland det svåraste som finns. Jag har separerat förr, men att lämna en alkoholist är jättesvårt, för dom har knäckt oss på ett märkligt vis, gjort oss odugliga, värdelös i våra huvuden. Jag tog steget förra veckan, är på plats nu, barn och jag är nöjda. Jag gjorde såhär, lekte med tanken, hittade lägenhet och lyssnade på djävulsdansen om igen, som ett litet mantra. Fick ur mig orden, med att vi är inte bra för varann att jag är för medberoende, att jag lägger mig i för mycket i ditt liv för att du ska må bra. Lyckades, han höll med och vi bestämde att bli särbos. Han kändes nöjd och lugn, jag for iväg med mina vänner, han tog återfall och strulade till jättemycket. Jag fick chansen att vara ensam i huset så 7 man tömde det på det viktigaste, hade vänner som sa nu rycker vi plåstret och tömmer färdigt, jag hade en tanke att ta lite saker då och då, idag är jag tacksam. Ta den tid du behöver, kan vara skönt att tänka på vårt du är nästa år, vart du vill vara nästa år, drömma om det, vila.

Det känns som ett oöverstigligt steg men det går. När man väl tagit första lilla steget i huvudet att börja kolla efter lägenhet så är man på väg.
Sen mognar beslutet efterhand.

Jag var sjukt nervös när jag skrev på mitt kontrakt och ångrade mig 1000 gånger och var rädd för vad jag gjort men det var det bästa jag gjort.
Jag skaffade den i smyg och tänkte inte säga nåt men han fick reda på det av en slump. Jag nekade och snodde in mig i lögner först men sen en dag bara så jag sim det var. Jag orkar inte leva med dig och alkoholen längre och från och med kommer jag bara tänka på mig själv!!!!
Han blev paff och sen förbannad och givetvis när jag egoist och bedrövlig som gjort det. En hemsk människa som inte gjorde som han ville längre.

Jag flyttade inte direkt men fixade lite möbler och hade den som reserv plats och en vacker dag fick jag nog och då flyttade jag.
Det var en skön känsla att kunna stänga sin dörr och innanför den ha sitt egna liv där jag kunde andas.

Dom slåss med näbbar och klor för att vi ska stanna och kallar oss allt möjligt för att det blir ju jobbigt. Det är inget att lyssna på.

Sänder dig kramar från Azalea

Det tog sin tid för oss men en dag var bägaren full och då reste vi oss och gick.
Hur lång tid innan dess är olika men jag tror på att det är något som är individuell och plötsligt är man mogen för att gå.

Forumet har varit helt avgörande för min del. Det finns inte någon annan stans för mig där man får en helt ärlig förståelse .
Vi har ju varit med om samma upplevelse och kan förstå på ett helt annat sätt än de som aldrig levt nära en alkoholist.

Önskar som du att man kunde se varandra eftersom vi är varandra så nära❤

Ta hand om er denna fina höstsöndag ? Azalea

Så många starka som tar fram sin urkraft när det verkligen krävs!
Det är hoppfullt att följa många av er här som precis som jag, efter många år av psykisk misshandel och nergörande av ens person - plötsligt en dag reser sej och går!
Flera har gjort som jag, flytt från det destruktiva förhållandet och tvingats söka skyddade personuppgifter. Det är inget man gör eller får i onödan!
Tänk att bakom varje människa här finns en sådan inre kraft som gör det möjligt att förändra hela sitt liv.
Det omöjliga blir plötsligt möjligt!
Önskar ibland när jag ser mej omkring att vi kunde se varandra- i ögonen. I verkligheten.
Vi har så mycket att ge varann.
Jag är tacksam över kraften vi delar här i Forumet.
????

Vill bara instämma med Azalea ????

Trots så många år i en relation som trasat sönder vår självkänsla, så är vi många som visar att vi har en ofattbar styrka att bryta oss loss ????

Rosa ljus... Jag lider med dig! Jag har fått ganska många lägenhetserbjudanden också. Jag tackade nej till en i våras i sista sekund innan kontraktet skulle skrivas. Men vad jag ångrade mig sedan! När denna lägenhet dök upp var jag tvåa på den, men jag fick den. Jag hade inte många dagar på mig att bestämma mig. Det har varit en lång process att ta mig hit. Jag funderade på hur jag skulle känna om jag tackade nej till denna också, och det var otänkbart.. Jag har haft den sedan 1 september, men insåg att jag måste ta det lugnt och fundera ut hur jag skulle bryta mig loss.
Idag har jag fått veta att jag bara tänker på mig själv. Hans gamla mamma mår väldigt dåligt över att jag "har dragit ännu en gång" och jag har förstört resten av hans liv eftersom han tror att han kommer att få sitta ensam resten av livet. Jag har gett honom så många chanser genom åren och nu orkar jag inte mer!
Han har en stor familj, en dotter och barnbarn. Jag har min gamla pappa och en bror som jag knappt har kontakt med. Jag undrar vem av oss som kommer att vara mest ensam?
Men varvat med ångest så känner jag faktiskt ett lugn i att vara ensam i lägenheten. Jag tittar mig omkring när jag går ut och jag vill inte gärna gå ensam på stan. Jag vet att han vet ungefär var jag finns. Och mina hästar har han hittat, men där är alltid folk så där känner jag mig trygg.
Jag önskar att du lyckas en dag! Jag har en fruktansvärd sorg över att mista mitt hem, men mitt nya liv kan verkligen inte bli sämre än mitt gamla. 26 år av mitt liv med eskalerande alkoholism och våld. Man kan knappt tro att det är sant..

Lider med dig, har fått så många lägenhetserbjudanden under dom senaste 10 åren. Tackade nej till alla i sista sekund, för knappt två år sedan tackade jag ja till en lägenhet. Jag vågade aldrig flytta dit, jag hyrde ut den i andra hand ett tag, sen sa jag jag upp kontraktet. Har fällt många tårar över att aldrig våga ta steget.

Hur det är med så mycket våld som stryptag. Det räcker med dryg, småaggressiv full man som jag hade.
Är så glad för din skull att du tog steget och bara lämnade, och du gjorde helt rätt som inte informerade om det innan.

Låt dina känslor vandra nu, de är inte farliga och det är okej att vara ledsen, arg och besviken. Det kommer att bli bättre.
Jag lämnade efter flera års supande och blev inte populär heller och det har varit jobbiga stunder och mycket tvivel och skuldkänslor.
Men jag har skrivit upp några riktigt jobbiga saker som hände och när jag tvivlar så tänker jag på dom och får tillbaka styrkan och känner att jag gjort rätt.

Vi har levt i ett förhållande då länge att vi har formats och präglats och till slut blir det en normal vardag. Vi är värda bättre och framför allt ett lugn.

Du klarar detta och har underbara vänner som hjälper dig på plats.
Vi finns här också när som helst❤

Kram från Azalea ?

Stolta över oss själva över allt vi har åstadkommit och ge oss själva en stor kram över hur bra vi faktiskt är.
Det vi har med i bagaget efter så många år då vi har åsidosatt oss själva för att klappa medhårs så det dagliga livet skulle fungera har ju sagt sina spår och präglat oss.

Minsta lilla framsteg man gör eller något man är lite nöjd att man klarat av får vi inte glömma att berömma oss själva.

Jag hamnar emellanåt i diket och tycker allt är eländigt men när jag tänker efter så här jag gjort mycket bra. Både att till slut våga lämna men med mycket annat.

Så tjejer❤Ge er själva en bamsekram för ni är underbara!!
Kram ?Azalea

EsterHanna, hur ser din tillvaro ut nu? Ett tag sedan du skrev.
?

Ja detdär med att ordna med ett vettigt underhåll är inte det lättaste, känner så väl igen detdär att ”jag har inga pengar” trots egna resor och annat som kostar pengar. Sprit och party finns det liksom alltid pengar till, om barnen har mat eller kläder är liksom sekundärt och gärna någon annans ansvar. Helst dens som varit så elak och lämnat, när bägaren runnit över. Offerkoftan är stark hos alkoholisten och de känner säkert de är värda lite semester när alla runtom är så taskiga och egoistiska, ur deras snäva perspektiv sett. Jag tror det är en kombination av snedvriden verklighetsuppfattning hos alkoholisten och en önskan om nån sorts hämnd då man lämnat. De klarar inte av att se till barnens bästa, ännu en orsak att se att skilsmässa var det enda riktiga!

Jag håller med alla här att kroppen ackumulerar stress och det kan visa sig i alla möjliga fysiska symptom. Själv hamnade jag på intensiven i flera dagar helt plötsligt för några år sen, pga organsvikt som inte kunnat förklaras med något medicinskt fel och sannolikt berodde på en stresskollaps efter en hemsk sommar där hans drickande antagit nya proportioner för några år sen. Så ja kroppen vet och förstår.

Ta hand om er och njut av hösten!

Det känns som att det lättar då man börjat skriva ner sina tankar och får läsa hur andra tar sig vidare och att man inte är ensam i att vara medberoende.

Du har så rätt ! Att vara snäll och känna empati är viktigt för mig men min terapeut har också på riktigt fått mig att förstå att jag gång på gång varit för ”snäll” på beskostnad av mig skälv. Hela tiden nedprioriterat och hittat ursäkter för att inte få känna som jag gör / slå på mig själv och släta över. Nu övar jag i stort varje dag med att vara tydlig och våga känna och våga sätta gränser. Känna har jag gjort mycket men jag har inte riktigt förstått hur känslan känns och vad den försöker berätta för mig.
Så fint att du mår bättre igen. Klart man tappar det ibland, dels pga vad vi varit med om, dels för att vi är människor. Du är så fin och klok.
Jag hade inte blivit arg om han åkt på semester och berättat för barnen innan eller om han åkt till ett ”vanligt” resmål. Men just Maldiverna som är fruktansvärt dyrt och i samma andetag hävda att han inte ens har råd att betala minimiunderhåll till sina egna barn. Illa.
Trevlig helg och stor kram !

Vill bara säga att jag flyttade från mitt drömhus på landet. Det är sålt och en har flyttat in. Jag bor i lägenhet, och har så gjort i drygt ett år. Och det går. Jag har anpassat mig och trivs i min lägenhet där jag kunnat inreda som jag vill. Saknar mitt hus ibland, men där finns ju inte längre mina saker.
Vill bara med dessa ord ge tröst att man kan bli lycklig på annat ställe.
Jag är lycklig i dag och behöver inte längre se en full man som blir dryg och dum. Det är värt allt.
Du kommer klara detta och bli lycklig, även om det inte känns så nu.

Jag har hela tiden tänkt strida för huset och stallet, men som det känns nu kommer jag inte att våga bo där ensam. Så jag tror att jag måste göra en helomvändning i mitt liv. Jag har hittat en helt ok lägenhet, trots att jag alltid sagt att det kommer att bli en mardröm om jag hamnar i en lägenhet. Jag känner just nu att det är väldigt svårt att komma in i nya rutiner och har lite panik för vad jag gör om jag börjar vantrivas och längta tillbaka. Mitt samtalsstöd säger att dessa tankar kommer att komma, och jag vet ju hur jag tänkt tidigare. Men nu har mina vänner lovat stötta mig, speciellt de som var med och hämtade hästarna. Det blev ju katastrof, de trodde typ att han fått en psykos eller något.
Jag känner att mitt största problem efter alla dessa år är att jag inte vet något annat, jag var ganska ung när vi flyttade ihop.
Tack snälla Bestemor för ditt stöd!

Hej,
Å vad jag känner igen det du skriver. Jag har trott att min sambos beteende beror på något i barndomen men förstår nu att det enbart är alkoholen som gör det. Gör slut på fyllan, hotar med att flytta så fort det är något, skyller allt på mig och min son. Är knäpptyst dagen efter. Hatar när han blir elak och dum. Han kan inte alls se att det skulle vara han som betett sig illa utan felet är alltid mitt. På senaste tiden har drickandet eskalerat. Jag blir så ledsen, för han är en jättefin människa annars och jag vill leva med honom. Men inte på det här sättet. Att vakta sin tunga så fort man ser att han går över gränsen, då det sluddriga talet kommer, den simmig blicken osv. Sitter uppe och dricker till sent på natten och mumlar, tycker synd om sig själv och hela världen är dumma i huvudet.
Är så trött på det och önskar som du att det gick att prata med honom. På ett normalt vuxet sätt.
Kram