Senaste kommentarerna i forumet

Ja man undrar ju verkligen vilka bojor som alkoholen sätter på den beroende när de drabbats av den.
Det är så ledsamt att se att de inte kan tänka klart, som du skriver han kommer ju att förlora oavsett.
Min exfru och jag hade en rejäl diskussion förra helgen då jag återigen hittade vin I garderoben och hon var onykter.
Jag sa till henne igen att hur ska det här gå om hon fortsätter att dricka och de veckor hon ska ha barnen.
Hon berättar då att hon är i kontakt med läkare för hennes depression, drickande och rökande och att de har en plan för hur hon ska få hjälp och sluta dricka och röka.
Hon ville absolut inte berätta vad den planen är för det hade jag inte med att göra!.
Sa till henne då att det har jag visst att jag måste få veta eftersom barnen finns.
Men hon vägrar ändå.
Dock har hon vad jag sett inte druckit sedan förra helgen och hon har även slutat att röka.
Hon verkar gladare och piggare än på flera år just nu och det är kanon. är bara orolig om hon just nu spelar ett spel för att hon förstår att jag kommer att ta barnen om hon fortsätter eller om hon verkligen fått någon hjälp av läkare.
Hon är extremt duktig på att hitta på förklaringar som blir till hennes fördel i trängda situationer.
Framtiden får utvisa hur det går.

Jag hoppas för era barns skull att han inser sitt problem och lyckas hålla sig nykter och gå med på kraven.

Vilken kamp. Men som du säger. Så uppenbart att han sprattlar och slår från underläge.
Jag förstår dina känslor av att se ett skal. Att möta en främling. Det är min egen önskan att även jag ska få känna, framöver.
Den känslan är en styrka för dej. Du lurar inte dej själv att börja känna varma känslor. Mannen du en gång älskat finns inte kvar.
Det finns som du säger ingen logik i hans reaktioner och agerande. Du kan bara konstatera det.
Glad för din skull att du har advokat som ser till ditt intresse och dina barns väl.
Han har även förminskat dej under den tid ni levt tillsammans, psykisk misshandel. Läs och sök kunskap om det så blir det lättare för dej att förstå vad som har hänt och vad som händer med dej.
?????❤

Eftersom jag har bott hela mitt vuxna liv utanför Sverige så vet jag inte prosedyerer kring skilsmässor/seperationer där. Men här måste man iallfall komma överens om en fördelning när man har barn tillsammans. (Det finns undantag när det är våld eller andra hotande situtioner).

Så, vi måste alltså gå på sk mekling. Tillsammans med familjekontoret eller advokat. Vi har valt en advokat.

Jag har valt den givmildaste versionen som finns. 50/50 delning, delad omsorg och delt bostad. Jag dock ett krav, och det är att han kan bevisa för mig, under 1 års tid att han är nykter.

Barnevernet och advokaten menar att detta är rimligt krav. Det är dessutom min plikt och rättighet att skydda mina/våra barn.

Jag var så säker på att detta skulle gå fint. Alltså, jag menar verkligen inte att jag är extraordinär snäll, men samtidigt så vet jag att många andra föräldrar har krävd mer av den andra (både procent och pengar) för mindre saker än detta. Så det är med nästan en chock jag inser att vi i sista mekling inte kommer att få en överenskommelse och därmed måste gå vidare till rätten.

Han vägrar avtalen.
Och grunnlaget hans är att han inte vill att jag skal kunna kontrollera han.

Han inser fortfarande inte att detta inte handlar om mig. Det handlar om barnen. Och han, som jag så länge tänkt på som en uppåtgående person, framstår nästan som, ointelligent.

Hallå! För mig är detta så otroligt!
Han är väldigt mycket sjukare än jag har förstått.

Hade han vart lite mer med, så hade han inte, tillsammans med advokater, argumenterat på detta sättet. Alla vet ju att de tar beslut utifrån barnens bästa. Och han använder argumentet att inte JAG skal få kontrollera han..!

Jag försökte att säga minst möjligt, men kunde inte låta bli att iallfall säga till han att han har en dålig sak. Han kommer att förlora en rättsak. Det är inget att øverhuvudtaget tänka på. Inte gör det. Det kommer att kräva så mycket av oss. Orkar vi verkligen detta?

Jag har så många bevis (barnehagen har ringt och sagt att han dricker, vår läkare har vart med över tid, skrivit ut antabus den sista tiden, vi har haft möte med familjevernkontor och de vet osv). Han också berättat för denna advokaten att han har (haft) alkoholproblem.

Men ändå väljer han alltså att inte signera på avtalen.

Rättsaker betalas privat (pris 50.000-100.000 per förälder). Det är inte pengarna som är mitt huvudproblem här, eftersom jag är 100% säker på att jag «vinner» detta och han måste betala min omkostnader också. Men det är ju grejen att han utsätter oss för detta.

Jag vet ju också att rätten inte normalt førdelar 50/50 och delt bostad eftersom det är normalen. Då hade man inte behövt gå vidare. Han kommer bara att bli fattigare och få en sämre avtale. Det är så solklart. Har nog aldrig varit så bastantsäker på något tidigare. Och det är så otroligt konstigt att han inte inser det!!!?

Han, som jag alltid har sagt är smartare än mig, som har haft bra jobb, är högutbildad och vältalande. Vart är han?

När jag satt och såg på han under meklingen så kunde jag inte se han längre. Som det bara var hans skal kvar. Hans synsätt och argumenterar var så svaga. Hans vältalighet var som bortblåst.

Han sa också Under mötet att han krävde samma sak tillbaka. Att jag skulle vara nykter. Advokaten frågade då om han hade bekrymningar för mors drickande?

Han svara nej.

Advokaten suckade och sa då, att detta inte är dragkamp om vem som skal straffa vem, utan att detta är förhandling om vad som framöver är det bästa för barnen och det ansvaret som ligger i det.

...... Jag har tänkt vidare. Kanske det egentligen inte är så konstigt iallfall.

Han kan ju inte signera på den avtalen, för han vet att han inte kan vara nykter. Så då mister han dem.

Men han kan ju inte heller ine signera, för då mister han dem i en rättsak, med en dom.

Han har bara ett val om han skal ha barnen i sitt liv - undrar när han inser det?

Vill du hjälpa han skal du berätta. Så länge du anpassar deg till hans drickande så lägger du till rätta för att han kan fortsätta...

Hej Azalea!
Du verkar ha det jobbigt och jag är ledsen för din skull.

Jag har länge haft en teori om att ju längre man stannar i ett förhållande som inte har respekt, tillit och kärlek desto mer investerar man och då gräver man en djupare grop åt sig själv.
Man vill så gärna att det skall sluta bra så man får kred för det man stått ut med, rättfärdig, empatisk, tålig och hjälpsam. Som om varje år man stannar så behövs det längre och längre tid att komma tillbaka och leva efter sina egna värden och sanningar och känner jag har tappat bort mig själv rätt ordentligt.

Det handlar inte bara om alkohol utan även allt annat där den andra går för långt, det kan vara ansvar, pengar, uppförande, trohet osv.

Jag har själv varit en riktigt ”slow-starter” och måste studera och förfasa mig otaliga gånger innan polletten riktigt trillar ner. Nu har det tyvärr hänt igen.

Har även varit kontaktperson för alkoholister och drogmissbrukare på arbetsplatser men är ändå inte övertygad om att denna sk sjukdom är en sjukdom. Kanske i vissa fall men definitivt inte i alla. För mig är det mer ett uttryck för egoism eller narcissism och dom tar sig RÄTTEN att utsätta sin partner, föräldrar, barn, arbetsgivare och omgivning för ett helvete tills man blir helt utmattad.
Tror till och med att man ”göder” dom när dom ser ens förtvivlan, när man blir mer och mer utmattad.
Det är trots allt ett aktivt val att åka till systemet, skruva av korken på vinflaskan och köra igång.

I mitt fall tog han ett aktivt val att i stort sätt varje dag genom att hålla kontakten med polarna och med bestämda steg gå in på krogen och beställa en stor stark. Varför? Jo för han valde det även under den tiden då det inte var lika mycket. Då fanns det energi, ork, planering och pengar men ändå gick han rakt in i skiten. Ingen riskbedömning alls, inte ens en liten insikt att accelererande konsumtion kan leda till missbruk.
Bromsade aldrig, bara fortsatte och blev både bankrutt, huslös och lämnad.
Han hade säkert inte räknat med utgången, självsäker, egoistisk och trygg som han var in i det sista. Nu är han definitivt är fast i alkohol-missbruket och jag avundas han inte, och har inte en sekunds empati över för honom.

Även min dotters pappa började tänja på gränserna rejält redan när hon var liten för 20 år sedan. Idag har han stora problem med alkoholen, pengar, jobbet och kontakten med sitt enda barn. Påstod för nån månad sedan att han slutat dricka men sen kom han likväl full till en fest hos oss...hål i huvudet! Blev bara snopen och trött men släppte det sen.

Tror att den typen av människor känner sig så säkra på partnern (och självgoda) att de invaggas i en trygghet där de kan ta ut svängarna och gå över gränsen för vanligt hyfs och respekt. Ren förbannad egoism (och en del sug förståss) tills det i vissa fall slutar med att dom blir lämnade och/eller att barnen vänder dom ryggen. I många fall klarar dom sig livet ut om möjlig-görarna och andra, de som normaliserar drickandet finns kvar. Dom spelar ett högt spel som dom tror att dom kontrollerar.

Nu har både du och jag valt att lämna och smärtan och besvikelsen är enorm. Det kommer säkert att ta tid att komma sig på banan igen.
Jag tänker inte ens tro eller låtsas att jag är stark nu men jag har genomfört det och skall försöka hitta ett sätt att få ro.

Men du, Azalea, tror det blir lite lättare ett tag efter bodelningen är klar. Du har levt under stor press och gjort en enorm insats genom att lämna, glöm inte det!
Jag känner dock en stor tomhet nu när han flyttat och allt är definitivt men sen kommer ibland en liten skön känsla av frihet smygande, friheten att slippa se och höra ännu mer dravel och svek.

Du har levt i det så länge och försökt så mycket men det borde finnas en ljusnande framtid, kanske fortare än du anar. Jag hoppas också på den.
Önskar dig all lycka till! Kram!

Ja, det är inte lätt att förstå vad som försiggår i deras tankar precis.
Fy, så fult att göra så och förstår att du är arg och besviken på honom och då framförallt emot barnen.
Visst är det skönt att du har kommit så långt att han inte är centrum i allt och att kunna lägga tankar och fokus på något viktigt istället, som på dig själv och barnen.

Jag tappade det lite för 2 veckor sen men har hämtat upp mig själv och självkänslan lite igen och använder också ilska för att hålla mig på rätt spår nu. Lite djävlar anamma behöver jag för att stå upp. Är annars alldeles för snäll vanligtvis och det blir inte bra.

Önskar dig en mysig helg med några fina dagar i höst vädret.
Massa kramar från Azalea❤

..

För din egen skull. Försök att släppa kontrollen. När du gör det släpper skammen automatiskt. Din roll som medberoende är över.
Resten är inte ditt ansvar.
Jag tror verkligen att det är så. Din energi räcker inte för att bygga upp dej själv och dina barns framtid om du samtidigt försöker vara kvar i ditt medberoende. För det är precis vad det handlar om. Så tror jag.
Känslorna kommer att vara svåra att hantera nu och framåt. Men lösningen är inte att se bakåt, försöka förstå vad som hänt eller varför.
Lösningen är att släppa taget.
????

Idag fick jag ett tfn samtal från mannens kompis hemifrån, jag fick sån ångest när jag såg vem det va och jag började skaka och frågade direkt, vad har hänt?!. Måste påminna mig om den känslan sen, hur det var. Han däremot frågade hur det var med mannen, han hade pratat med honom då för en timme sedan och han lät väldigt upprymd, han misstänkte att han drack och jag bekräftade ( med känslan, nu skvallrar jag) dom har inte varit vänner så länge, men han hade däremot pratat med mannens ungdomskamrat länge och fått det berättat för sig att det här har pågått länge, dolt i hans gamla familj. Han hade heller aldrig anat eller märkt nåt, men nu börja lägga ihop ett och ett. Jag tänkte en spark i baken mot tillfrisknandet, det är inte mitt fel, det var inte jag som gjorde honom sjuk. Han ringde idag och frågade efter saker, lät irriterad så jag sa nej till sonen att åka dit för att hämta en sak. Skulle så gärna vilja prata med hans ex fru, flera avråder mig med vad skulle bli bättre, och ja jag vet inte, kanske skulle min skam och skuld lätta och förstå varför hans mamma inte hör av sig

Jag vill bara uppmuntra dej att fortsätta att reflektera och skriva ner vad som händer och hur du känner.
Det hjälpte mej att gå tillbaka och läsa, inte förneka efteråt vad som hänt och hur mitt mående varit. Till slut blir det så många berättelser, man måste ta ett beslut.
Min hälsa försämrades under många år. Till slut blev läget allt mer akut. Då måste man välja. Jag valde livet. Läs gärna min tråd. Inte alls enkelt.
Rekommenderar också boken, djävulsdansen. Läs och lyssna på allt du kommer över. Googla även på psykisk misshandel. Var rädd om dej. ????

Tack för uppmuntran.
Jag tränar varje stund på att tillåta mina känslor. Låta dem välla över mej och ibland helt tömma mej på kraft.
Idag har det känts mindre smärtsamt. Ångesten är inte så påtaglig. Skönt med en paus.
Är fortfarande i en annan del av landet. Men planerar för inflyttning i egen lgh om en vecka.
Jag kommer akdrig mer att möta honom helt ensam har jag bestämt. Han har skrämt mej så mycket och jag är rädd att han tappar spärrar i sitt våld.
Inser att han är så oavsett alkohol eller inte.
Jag tar min rädsla på allvar. Det hoppas jag att alla gör. Livet är värdefullt och det kommer att bli bättre.
Mycket återstår med bodelning och försäljning av paradiset. Men det kommer att gå, men inte utan strid. Han anser sej äga alla kapitalvaror han betalat under 24 års äktenskap. Jag har betalat mat och löpande utgifter.
Vet inte vem som är dummast!?
Jag hoppas att bodelningen sköts bra av advokaten.
Det måste jag tro.
Jag kommer att leva på bidrag och sjukersättning- vilket kliv jag har tagit! Jag känner mej ändå rik. Har så fina vuxna barn och fina vänner ????

Jag är i samma läge. Har precis lämnat efter 24 år. Trodde tidigare att jag skulle vilja bo kvar i vårt paradis. Men nej, jag har för dåliga minnen därifrån.
Jag tror på att helt byta miljö.
Jag har inte heller hämtar nånting till mitt nya liv med skyddade personuppgifter.
Men den dag jag åker dit är vi många. Akdrig ensam.
Känslorna är motstridiga,.men inte förnuftet. Lita på ditt beslut.
Jag vet hur förvirrad man blir. Håll ut! Vi klarar det!

Det jag är mest rädd för just nu är att jag ska börja vackla i mitt beslut. Jag har gått tillbaka 3-4 gånger förut.
Jag vet inte hur ett "normalt" förhållande ska vara. Min enda "trygghet" är förhållandet med honom. Han har talat om för mig att jag aldrig kommer att klara mig på egen hand. Han har även talat om för mig att alla familjer har det som vi har haft det, det är bara så som det är. Men hur kan man säga att man älskar någon över allt annat och sedan håna och skada denne? Jag har trots allt kämpat emot honom och jag har sagt att om detta är kärlek så garanterar jag att jag kan leva resten av livet UTAN kärlek.

Jag fick en liten folder från Kvinnojouren om hur en bra partner ska vara, jag kan säga att jag trodde att de skämtade när jag läste om en bra partners egenskaper! Såna personer finns enligt mig inte på riktigt, möjligen på film. Jag tror att det kommer att ta lång tid innan jag kan gå vidare och se något annat än min normala (onormala) vardag.

Hej!

Det du har genomfört tyder på en sån styrka. Mitt i den här stormen har du lyckats ändra riktning och ta steg för att du själv ska få må så bra som du kan. Fint att höra att du har professionellt stöd, och att du har dina hästar som hjälper dig att hålla igång.

Du har fått fina och kloka svar redan, ville bara skicka med lite extra pepp och styrka till dig. Du är absolut inte ensam. Tack för det du skrivit och delat med dig hittills, och fortsätt gärna att berätta hur du har det, om du vill!

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du skriver 24 år.. jag är uppe i 26 år, varav 25 i detta huset. Det är också ett paradis på landet. Och nu sitter han där ute med allt han behöver och jag har ingenting. Jag har fått låna ihop grejor till lägenheten och handlat en del på second hand. Orolig för ekonomin för tillfället. Och jag kan ju inte köpa ett helt nytt bohag, jag har ju grejer!
Hästarna är uppstallade på två olika ställen, så jag har inga problem att sysselsätta mig efter jobbet..
"Skönt" ändå att veta att man inte är ensam när det känns som tyngst.

Hej Zhelma,

Beklagar din förlust. Min mamma gick bort i början på veckan i sviterna av sin alkoholism. Det är som du skriver så svårt att förstå hur en människa kan välja alkohol före familj, barn, barnbarn... Jag försöker påminna mig att det är en sjukdom och inte ett beteende som går att välja när beroendet är så starkt. Vi närstående gjorde allt i vår makt för att stötta och hjälpa mamma att ta sig ur beroendet. Det fina var att mamma var inlagd på sjukhus de sista veckorna så innan hon gick bort fick vi möjlighet att samtala med henne utan alkoholens inverkan. Det var så värdefullt och jag fick se att min vanliga mamma fanns kvar.

Jag får stöd både från kommunen och Kvinnojouren. Jag läser också mycket för att förstå.
Jag tidigare bara berättat om min situation för någon enstaka, men knappt känt att jag blivit trodd. Denna gången bröt jag ihop på jobbet och berättade för mina närmaste jobbarkompisar. Jag kände mig så dum! Samtidigt går de nu med skuldkänslor för att de inte har sett igenom min perfekta fasad jag har haft de senaste åren. Ingen har anat någonting. Ett par av dem följde med när jag skulle hämta hästarna, och nu har jag nog fått den bekräftelse jag saknat. Jag kan inte släta över hans gärningar längre, de såg vad som hände och de har aldrig varit med om något liknande.
Men jag vet inte hur jag ska kunna gå vidare. Huset måste rensas och förmodligen säljas. Tidigare tänkte jag stridit för huset och försökt köpa ut honom, men nu vet jag inte ens om jag orkar. Just nu är han lugn och säger att jag kan komma ut och hämta kläder jag behöver. Men jag vågar inte åka dit ensam. Samtidigt säger han att jag inte får ta med mig någon.
Men på något sätt ska jag klara detta. Och denna gången går jag INTE tillbaka. Han har förstört alla känslor jag någonsin hade för honom.

Om man räknar om det han dricker i sprit så handlar det om ca 3 liter sprit på en vecka. Jag år också från beroendesidorna och hans veckokonsumtion är väldigt hög även där. Så ja, han är nog kanske inte på väg in i ett beroende. Han är redan där. Sen är det där med beroende, alkoholism etc etc svårt att sätta etikett på. Jag var inte definierad som beroende när jag sökte hjälp, men jag vet ju själv att jag har ett problematiskt förhållande till alkohol. Med den konsumtion han har borde han nog ha abstinensbesvär under sin jourvecka.
Sluta helt, eller dra ner... ja det är föremål för diskussion på beroendesidorna. Så det finns inget klart svar på det. Det är svårt tror jag att dra ner tillräckligt mycket från en så hög konsumtion som han har om han fortsätter med sina BiB. Om han slutar helt en längre period får han Med största sannolikhet en hel del positiva effekter. De åtgärder som han redan har vidtagit t.ex. att han har ett hemligt konto för inköp på systemet och att han gömmer boxar för dig tyder på att han redan är medveten om att det inte är normalt, men jag tror inte att du kommer så långt om du ska tvinga honom att erkänna det. Och det kan mycket väl vara så att han inte vet varför han dricker, men det är en jäkligt dålig vana och gör honom också väldigt passiv. Han har nog rätt tråkigt helt enkelt. Vad gillade han att göra tidigare? Kan ni börja göra något tillsammans?

Nu får du landa i det nya och låta alla känslor som tryckts tillbaka komma fram och vara snäll mot dig själv . Kram Blade Runner

Du har tagit ett stort kliv igenom att lämna och allt som akut följde med på det. Det är naturligt kan jag tänka mig att nu när du är " säker " så kommer tankarna ikapp.
Så fantastiskt stark du har varit genom detta du har gjort så klarar du resten.
Men jag förstår dig helt och hållet. Jag var likadan och hade känslor som svajade hela tiden men det blev dag för dag bättre och nu klappar jag bara ihop ibland. Jag är ju inte helt i hamn med mitt men så småningom är det klart.
Gråt när du behöver, blir arg när du vill och däremellan ta vara på stunder då du gläds över något som känns bra.

Massor av kramar från Azalea❤

Känns så fint att få pepp här! Du förstår, många andra förstår...
Det är ovärderligt att ha den här möjligheten till kontakt med er alla. Ingen som pratar med tomma ord. Utan bara uppmuntran utifrån egna erfarenheter. Jag litar på att det går. Jag litar på att det blir bättre. Och ja, jag reagerar som förväntat nu....med gråt ????

Vilken kamp du för Bestemor. Du kommer klara detta, du har gjort de första stegen. Man gråter och gråter den första tiden, men det blir bättre. Man tror knappt det, men det blir det. Ge det tid och bra att du tar hjälp. Gjorde jag också.
Vill bara säga, du är modig. Kämpa på så kommer du få ett bra och lyckligt liv?

Jag är också tacksam. Vuxna barn som jag kan bo hos tills jag får min lgh.
Ja, tänk, att vi har gjort det.
Så skönt att du har dina barn hemma. Sen gäller det även att släppa skammen. Att man dragit in sina barn i en sån ohållbar och trasig situation att leva i. Du har brutit upp i tid. Så bra för er. Ni kommer att läka och bli starka tillsammans ????

Ett totalt kaos i mitt inre. Först en lättnad att jag faktiskt klarade av att fly. Sedan en massa praktiskt. Fick skyddade personuppgifter. Kontrakt på lgh. Kontakt med soc och gruppen som arbetar med våld I nära relationer. Sedan skicka in skilsmässoansökan. Byta efternamn. Fly än längre bort från maken. ......vägrar prata med honom. Skickar sms.
Sen alla insikter, alla känslor, så mycket gråt.....
Även tacksamhet över stödet jag får...
Men sen känslor igen...helt fel känslor av längtan och tröst från den som misshandlat mej.
Känner mej helt sjuk både till kropp och själ. Skadad och vingbruten.
Men, jag vet. Jag har gjort det! Jag har lyckats med att fly med mitt liv i behåll.
Det finns så mycket att läsa om psykisk misshandel. Googla på det. Kunskap ger beslutsamhet.
Att skriva här har hjälpt mej att inte förneka verkligheten. Skriv, dokumentera, prata med vänner.
Hela processen tar tid men leder mot frihet.
Hur jag ska få ordning på mina känslor, vet jag knappt. Men jag söker professionellt stöd. Jag förstår ju att jag även har varit en möjliggörare för mitt ex.
Men åh som jag gråter......

Efter 24 år. Jag flydde i smyg. Lämnade vårt så kallade paradis på landet. Skyddade personuppgifter. Helt sjuk känsla att vara rädd för den man också älskat!
Jag kan lova dej att alla sorts känslor kommer att kastas över dej. Sök stöd i kommunen. Det finns stödsamtal att få när man lämnat våld I nära relation. Vi är skadade i själen och behöver läka. Allt har sin tid. Jag har ännu inte ens flyttat in i min lgh utan bor på annan ort. Det är så mycket kvar
Men trots alla känslor - vi har valt oss själva. Vi har valt livet! ???