Senaste kommentarerna i forumet

Vad fick dig att söka hjälp? För att du själv kände att du måste ta tag i det? Eller gav din sambo dig ultimatum? Hade du barn då du var fast i drickandet?

Tack för svaret. Ja det är det billigaste vinet han köper. Jag har nu kartlagt förra veckans konsumtion (mån-söndag)
två flaskor rödvin, 6 liter vitvin samt 8 st starköl fördelat över veckan, men uppskattningsvis 60-70% av konsumtionen på helgen.

Jag har ställt honom mot väggen vid tre tillfällen sedan i våras. Men detta har alltså pågått mycket, mycket längre.

Senast för ett par dagar sedan ställde jag honom mot väggen igen (utan att vara anklagande). Jag frågade hur han mådde. Han tyckte han mådde bra. Jag sa att jag tycker han dricker för mycket och ville att han skulle dra ned på det. Då blev han sur och sa irriterat: ”ska jag fråga dig om lov då eller!?” Nej sa jag. Det vill jag inte. Jag sa att jag var orolig för honom.

För några veckor sedan flippade jag dock och skrek att det inte är normalt att köpa alkohol för 2000kr i månaden och att dölja detta för mig. Efter jag hade sagt det så försvann hans bankdosa. Så nu kan jag inte kolla summan längre. När jag frågade varför han dolde det så svarade han ”jag vet inte” denna gången när jag pratade med honom nu för ett par dagar sedan frågade jag honom återigen varför han dolde det. Då svarade han att det var för att jag tyckte att han drack mycket. Så jag tänker att han absolut måste vara medveten om sitt problem, men vill inte erkänna det...

Det behövde jag läsa idag.
Jag har levt med min man i 30 år och sista 10 har varit kantade av värre och värre grejer pga alkoholen. Det tog mig 10 år innan jag lämnade in om skilsmässa och den är klar men bodelning kvar.
Jag känner nu att jag borde varit mer uppmärksam och framför allt tagit upp drickandet mycket tidigare. Men det är svårt för jag varken förstod eller vågade inse vad dom händer. Det är ändå något jag ångrar och tänker att det kanske kunnat bli annorlunda.
Jag jobbar mycket med mig själv så jag kan förlåta mig själv och inte gruva mig över vad jag kunde gjort för det går ju inte att ändra på.
Tror att i mitt fall var det nog mycket skam som gjorde att jag inte var öppen och tog upp det.
Är ju fortfarande lite skamfyllt att vara eller bo med en alkoholist trots att det är mer vanligt än nån gå tror.
Kram Azalea?

Alkohollinjen är nationell och då det är ett 020-nummer går det inte att ringa från en utlandstelefon som jag förstått det, kanske finns det något sätt exempelvis via skype eller liknande, samtidigt kan det nog bli en hel del tilläggsavgifter för det.

Om du vill ringa för rådgivning om alkoholvanor kanske det är möjligt att ringa till en vanlig lokal beroendemottagning som ett första steg, eller till den kommun du tillhör alternativt 1177 sjukvårdsrådgivningen, lite beroende på vad du önskar få råd/samtal kring.

Hoppas något av detta blev hjälpsamt, fortsätt såklart gärna skriva och läsa här!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Beklagar sorgen och på ett sätt en dubbel sorg, både att någon dör samtidigt också sorgen över alkoholen som tagit överhanden över personens liv och ni runtomkring kunde inget göra. Jättebra att du skriver om det, skriver av dig och kanske läser här och kan få stöd på det sätt som går över nätet. Ibland tar det lite tid innan en tråd får fart, ser att du har flera och att det är mer aktivitet i de andra, hoppas du känner att vi finns här ute.

Ta hand om dig och hoppas du finner mycket här inne som blir hjälpsamt!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har tagit modet till dig att starta en tråd, berätta hur du har det och redan hunnit både läsa runt och få flera svar här som verkar kännas hjälpsamma för dig. Du befinner dig vid ett vägskäl och det låter som att det är mycket som snurrar, både tankar och känslor. Vet inte alls om det är hjälpsamt men kanske kan det ibland vara skönt att tänka att beslut inte alltid är svart eller vitt. Du har försökt nå fram och påverka många gånger på flera vis, nu har du fått nog och behöver göra en förändring för egen del och funderar på att lämna. Oavsett hur om det är med ultimatum, eller vad som än händer och vad du än väljer låter det som du är på väg mot att göra annorlunda än du provat tidigare. Klokt att vända dig utåt för stöd i det, och som flera skriver här så finns det stöd att få på flera sätt, här, i grupper, samtalsstöd mm. Att ha ett virrvarr av detta och pendla är inte alls ovanligt och att då känna att då blir lite hållen i detta kan nog vara skönt.

Förutom det som redan nämnts kan du också ringa till Alkohollinjen, 020-84 44 48 (kostnadsfritt och du kan vara anonym).

Bra att du är här och fortsätt såklart också skriva och läsa, efterfråga tips, berätta hur du har det mm. Det finns hjälp att få, för dig, för honom om han vill ha den någon gång och du kan få det annorlunda, steg för steg mot det nu!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Köper han billigaste vinet lär han väl få iallafall 30 liter vin för de pengarna, det skulle isåfall motsvara 1 liter om dagen. Köper han däremot dyra viner kan det ju handla om endast ett par liter. Fast köper han bag in box pekar det väl mot att det handlar om billiga viner. Jag kommer från andra sidan men skulle nog säga att med den konsumptionen och beteended lär han ju vara i riskzoonen. Jag skulle föreslå att du ställer honom mot väggen, men var inte för anklagande för då kommer han bara skylla ifrån sig. Försök vara förstående och säg att du är orolig och vill hjälpa honom.

Lycka till!

Svårt att pendla fram och tillbaka i känslorna. Man tänker att kanske vi kan leva tillsammans trots hans alkoholmissbruk. Trots våra olikheter. Sen tänker man också på hur det skulle vara om man går vidare. Det känns skrämmande och osäkert att lämna det man haft och börja ett nytt liv.

Tack för ditt svar! Ja, det är nog väldigt bra att ta tag i mitt medberoende igen för det går väldigt fort att hamna där igen. Det är som du säger, jag ska verkligen försöka att komma fram till att jag inte kan kontrollera min son.
Det är snart två månader sedan vi sågs och pratades vid. Han har svikit framför allt sig själv igen men också vi som har funnits sedan senaste straff. Vi är jag och storasyster, pappan har av olika anledningar inte förmågan att finnas med.

Tack för ditt svar. Jag känner som dig att jag inte tror på att bryta för förändring. Men på kvällarna när mörkret faller och det lugnar sig för dagen då kommer tankarna. Då blir saknaden och sorgen så tydlig. Jag gick i början på 2018 i en medberoende grupp som var toppen. Men det känns som att det går väldigt fort att bli riktigt sjuk igen i medberoende så fort min son börjar missbruka igen.
Jag försöker jobba på att sätta mina gränser men som sagt så svårt.

Min man har alltid tålt väldigt mycket alkohol. Men för flera år sedan när han drack så kräktes han. Nu gör han inte det längre.

För två år sedan hittade jag att han hade handlat på Systembolaget på ett annat konto än sitt privatkonto. Han hade handlat framförallt vin, för ca 2000kr i månaden. Tanken var ju aldrig att jag skulle se detta så klart. När jag konfronterade honom och frågade honom om detta så svarade han bara ”jag vet inte varför”

Jag har även märkt att han gömt undan bag in box. Dock inga bra gömställen, men jag fattar att han har gömt det för mig. En dag kom jag hem tidigare från jobbet och såg att han hade en bag in box på bordet. Han såg inte att jag såg det, och när jag vände ryggen till så plockade han bort den kvickt.

För några dagar sedan frågade jag honom hur han mådde. Han säger att han mår bra. Jag frågade honom om han tycker att han dricker mycket. Han svarade att han inte tycker det. Men när jag i våras ställde samma fråga svarade han ”jag sköter ju mitt jobb”

Jag frågade om han kunde dra ned på drickandet, och då svarar han irriterat ”vaddå? Ska jag fråga dig om lov!?”

Jag vet inte längre vad jag ska tro eller vad jag ska göra? Jag märker att jag själv har börjat kontrollera mer och mer hur mycket han dricker. Vad tror ni här? Har han ett beroende redan? Vad ska jag göra?

Vart vänder jag mig om jag ringer från utlandet , vilket telnr

Tack och hoppas du får någon hjälp så du kan må lite bättre.

Förstår du är rädd att han ska ta sitt liv, men står det i din makt att förhindra det? Det här med gränser är jätteviktigt. Var finns dina gränser. Tyvärr har dom ofta blivit överträdda så det kan vara svårt att veta var gränsen går.

Är nog så att du endast kan påverka vad du själv kan göra och du har ju försökt att finnas där för din son vilket ännu inte lett till någon förändring. Precis som Dearself föreslår tycker jag du behöver någon form av anhörigstöd. Socialförvaltningen brukar kunna erbjuda det. Sen finns det alanon och naranon på vissa ställen.

Jättesvår och plågsam situation du befinner dig i. Har själv upplevt och gör väl kanske fortfarande rädslan för att min son ska ta sitt liv, men har insett att det kan jag inte förhindra.

Jag tänker så här.. Funderar du på att bryta kontakten för att du själv skulle må bättre av det eller för att du tänker att det skulle leda till en förändring?
Jag har själv ett vuxet barn som är beroende. Jag har funderat mycket på just det du skriver om och jag vet vart jag själv står i den frågan och jag tror inte på att bryta för förändring. Sedan måste man sätta sina egna gränser.

Har du något anhörigstöd?

Efter att i mer än 10 år levt med en man, 50+, har jag nyligen lämnat honom pga alkoholen.

Nu sitter jag här och är ledsen, dels för allt elände som alkoholen medförde, dels för att jag tog så lång tid på mig att förstå denna variant av missbruk.

Både min far, min dotters pappa och många andra i min närhet var och är ”konstaterade” alkoholister och jag tycker jag varit väl medveten om deras missbruk tidigt. Men eftersom mitt ex beteende kretsade mer runt umgänge med likasinnade öldrickande grabbar än att dricka hemma, i smyg eller ensam så var jag inte lika uppmärksam.

Mitt ex hade tidigt ett enormt intresse för vår lilla stads krogar och barer och det medförde just det där ”grabbiga”; vi tar ”en” öl med gänget. Tillhörigheten. Detta beteende förstärkte genom åren, anledningarna blev fler och fler, slappna av med polarna, nått skitband skulle uppträda på haket osv. Kändes som en engelsk tv-serie där gubbarna träffas efter jobbet på den lokala puben i timmar.
Började skriva ner hur ofta, hur länge och anledningarna till att han skulle rusa iväg ner till stan. Mönstret var tydligt, det blev Oftare och längre sittningar. Även de tidigare ”vilodagarna” såsom t.ex. söndagen efter 3 dagars rännande på krogen övergick till ”söndagmiddagar” med gänget i 7 timmars-sittningar då det kunde konsumeras ca 8 stora stark.
Allt detta resulterade i bl.a märkliga rykten om vad han gjort (kvinnor, konstigt beteende, raglande, överdrivet kontaktsökande, tjafs osv), han blev i mångas ögon ett ”löj”. Jag var sällan med men när jag var det så kunde det vara trevligt och glatt i 2-3 timmar sen uppfattade jag det mest som svammel, upprepningar och hans och hans vänner blev fullare och fullare, helt meningslöst så då gick jag hem ensam, då var han på topp och stannade till det stängde.
Pengarna rullade, krediterna maxades , hälsan försämrades, han blev lynnig, självömkande, elak, ofräsch och jag valdes konstant bort till fördel för vännerna (nya ”vänner” dök upp successivt) och krogen.

Vad jag vill säja med detta och om det skulle vara till nån hjälp för andra i liknande situation så var uppmärksam!

Att den man från början tror är en ”social person” som upprätthåller umgänget med sina vänner endast i en sådan umgängesform som innefattar alkohol så kan det vara minst lika allvarligt som smygsupande. Jag är numera klassad av honom och gänget som den värsta kontroll-freaken, misstänksam och svartsjuk. Det är till viss del sant men jag studerade detta till den milda grad att jag till slut kunde ta ett beslut att lämna honom.

Vad som är mycket läskigt är hur människor i denna, som jag kallar det, sekt, normaliserar denna umgängelseform, hur dom lockar ner varann (sms och samtal) i stort sätt dagligen på stamkrogen och det skall hinkas 6-7 öl en vanlig vardagkväll eller 10-12 öl en fredag eller lördag. Dessa gäng (där vissa faller bort och andra tillkommer) behöver varann för att inte se sina egna alkoholproblem.
För några månader sedan fick han vad han kallar det en panikångestattack på krogen. Två av hans kompisar ”Ställde upp” och hjälpte honom att lugna ner sig. Han höjde dom till skyarna för deras vänlighet och gedigen vänskap men när jag frågade om ingen uppmärksammade honom om att det kanske är rent skadligt att dricka 6 dar i rad (Ca 40 timmar enligt min hemliga studie) och knappt äta nått under den tiden, såg han helt oförstående ut och svaret var naturligtvis nej.
Det fanns och finns ingen insikt alls eller så är det den största formen av förträngning. De (han och gänget) påstår på fullaste allvar att man inte kan bli alkoholist bara av öl, men av sprit och vin kunde man bli det. Sen efter ett stunds tjat från min sida ang procenthalt osv viftades mina argument bort med ha-ha, vi vill inte veta. När Coronasmittan kom brydde dom sig inte heller, där kunde det sitta 8-10 man med huvudena tätt ihop och gapskratta och kramas, ingen insikt där heller.
Det ageras nästan som det är lite ”fräckt” och framförallt helt normalt. Till saken hör att detta är både män och kvinnor i 50-60 års åldern.
Ja, ni med samma problem, jag hoppas att detta kanske hjälper någon att hoppa av tåget lite tidigare än vad jag gjorde. Är ofantligt glad att jag studerade och tog ett beslut även att det tog allt för lång tid. Hade väl ett hopp om att han själv skulle inse eller ta till den hjälp som bl.a jag erbjöd. Visst är jag ledsen och saknar den man jag älskade men jag är så lättad att jag slipper se detta elände och jag är fri!
Sköt om er därute och ta hand om era magkänslor!

Jag är helt maktlös för andra gången är min son häktad.
Det på grund av beroende av droger och alkohol.
Jag har vänt ut och in på mig själv, hjälpt till med husrum och kärlek.
Men det räckte inte den här gången heller.
Hur tänker ni om att ha fortsatt kontakt fast samma skiva spelas upp igen och igen?
Är så rädd att han ska ta sitt liv så därför finns jag där.

Har läst, tänker på dig och lider med dig. Är själv nere i en djup svacka just nu och orkar inte riktigt skriva. Men vill skicka mina varmaste tankar till dig. Känner igen mycket, även om problemen ter sig lite olika.

Tack för ditt svar

Jag har nämnt flera gånger att hans personlighet förändras när han dricker.
Känns som det går in och ut lika fort. Det värsta är när han gör slut på fyllan och sedan inte vill prata med mig utan locket på och låsas som ingenting.
Kan tillägga att detta är en man på 40 +.

Vill prata med han, som du skriver
Lungt och inte anklagande.
Tyvärr så ser han inte på sitt drickande som jag. Jag får ont i magen och han blir "lungt och avstressad".

Mår inte alls bra just nu.
Ta hand om dig

Jag lämnade min sambo. Inte pga alkoholen. Men nu när jag har bestämt mig för att sluta dricka och börja "tänka mer nyktert" på allt, kan jag inte låta bli att tänka på att jag säkert förvärrade våra gräl när jag drack och att det bidrog ganska mycket till hur det gick. Nu ville jag verkligen göra slut av andra anledningar. Men jag undrar lite vad som hade hänt om jag inte drack alls. Då kanske det hela hade utvecklat sig åt ett annat håll. Då kanske vi kunde pratat bättre. Förstått varandra bättre och blivit sams. Jag vet inte. Jag kanske får mer perspektiv på det om några veckor.

Jag tycker att det var rätt av dig att ställa ultimatum och göra slut. Om han inte alls ville förändra sitt drickande, då riskerar det bara att bli värre och du riskerar att få det värre själv. Du kan inte hjälpa alla. Det finns säkert någon annan för dig där ute som är snäll och som prioriterar dig framför en drog, som alkoholen är.

Om jag ska börja dejta igen då vill jag göra det utan alkohol och med någon som inte dricker eller bara väldigt lite. Så att vi båda är oss själva och lär känna varandras riktiga personligheter från början. Det kommer bli ovant för mig men jag får försöka tills det klickar :)

Det är jag övertygad om. Sök stöd och behandling för din egen del. Det är en sorgeprocesss

Jag känner igen mig, som mannen i dramat, och har nu bestämt mig för att sluta dricka under minst 3 månader.
Jag har förstått nu att alkoholen leder fel för mig. Att den totalt sett gör mitt liv sämre.
Det låter som att din särbo har ett minst sagt problematiskt drickande.
Jag såg en väldigt bra film häromdagen om skillnaden mellan "problematiskt drickande" och alkoholism, rekommenderar den verkligen: (borttagen länk, admi, försäljning)

Jag tycker att du ska prata med honom och när du gör det, var omtänksam och inte anklagande.
Förklara lugnt och tydligt hur drickande påverkar dig. Och även hur det påverkar honom och vad det riskerar att leda till. Viktigt att vara ödmjuk och omtänksam i detta, inte bli anklagande, sur, irriterad. Det brukar inte fungera utan leder ofta till konflikter, mer ångest, och mer alkohol. I min erfarenhet. Du kan också råda honom att söka hjälp t.ex. här, inom vården eller t.ex. AA.

Du kanske redan har försökt, det framgår inte riktigt :)
Om det ändå inte fungerar så får du inte glömma bort dig själv.
Då är det kanske bäst att lämna förhållandet.

Kram & Lycka till!

Hej.
Har en särbo sedan fyra år som dricker nästan varje dag. Inga mängder men några öl varje kväll för att lugna ner sig säger han.

På helgerna är det värre, han börjar vid två tiden på eftermiddagen och dricker öl efter öl. Ofast hemma själv eller när jag är där.
Vi kan sällan göra något på helgerna för att han ska dricka.
Detta blir bara värre och värre.
Han förändras som person, blir otrevlig och gör slut med mig. Dagen efter vill han inte prata med mig och lägger locket på.
Det kan handla om otrohet, självmordstankar mm mm.
Vet inte riktigt om jag pallar mer?
Känns som min gräns nu är nådd.
Mvh A ❤️

Vi är flera som lyckats gå vidare här det sista.
Det har ju självklart inte varit lätt.
Jag är en person som för det mesta är nöjd med min situation, som går kvar i samma fotspår längre än jag borde vilket gjorde att jag stannade i mitt äktenskap längre än jag borde, med facit i hand skulle lämnat för 2 år sedan redan när vi hade en riktig svacka.
Men när jag väl tagit ett beslut då har jag oftast väldigt lätt för att gå vidare, vända blad, så att säga.
Min exfru kallar mig okänslig, "du grät ju knappt när din mor dog i cancer" kan hon säga.
Jag själv ser mig som att jag har svårt att många gånger ta ett beslut, våndas längre än nödvändigt men är det väl taget så går det lätt sen. Istället för att rusa in, ta ett snabbt beslut och ångra sig sen.
Samma sak med min mor, vi hade 6 månader av vånda innan hon dog och på så sätt var det liksom en form av befrielse när hon slapp sin smärta, slapp att se henne lida när hon dog.
Livet har sina olika delar och dessa måste man gå igenom. Har man väl kommit igenom är det lättare.
Så är det för mig.

Jag vet inte vilke typ av människa du är, alla är vi olika.
Jag hoppas att du får styrkan att fundera på hur du levt underndessa år och hur du kan få.leva om de tar steget att gå vidare, se till framtidens möjligheter istället för att fastna i det förgångna, det förgångna har du redan lidit tillräckligt av.
På forumet hoppas vi ju att våra olika resor kan ge någon mer att få hjälp i sitt beslut. Vad hen än väljer att göra.
Om du inte har barn blir ju det igentligen enklare för dig, då kan du tänka bara på dig själv.
Du får ju faktiskt kanske chansen att träffa någon ny och skaffa barn med. Se den chansen kanske, som det är så vågar du ju ändå inte skaffa barn med honom pga rädsla.

Se till denna rädsla, våga ta steget och bli fri, skulle det ändå inte bli barn i framtiden så blir du fri från rädslan och kunna leva, träffa vänner, resa, bara få må bra?

Det är absolut inga lätta beslut det är jag den förste att skriva under på men beslutet kan göra underverk, tro mig!

Fundera på en plus och minus lista, vad är bra och vad är dåligt I ert förhållande.

Försök att se det med andras ögon.

Vi finns här och stöttar dig!

Delar verkligen er uppfattning om att stressen uttrycker sig i kroppen när man inte kan hantera den på något annat sätt.

För ett par år sedan var min son försvunnen under drygt två veckor. Jag mådde självklart väldigt dåligt med bl.a. väldigt kraftig yrsel. Blev inlagd på en strokeavdelning och man tog alla tänkbara prover. Allt var bra och bedömningen gjordes att det var psykosomatiskt och orsakat av att min son var försvunnen. Har därefter inte känt av någon yrsel.