Senaste kommentarerna i forumet

...efter hans drickande, jag har själv försökt att anpassa mig i alla år, samtidigt som jag försökt att påverka att inte dricka så mycket till ingen nytta, bara grävt hålet djupare för mig själv i alla år...

Det är verkligen inte OK att han skyller drickandet på dig, du ska inte anpassa dig, han kommer alltid skylla på något för att rättfärdiga sitt drickande tyvärr.
Det är inte och kommer aldrig vara ditt fel att han väljer att dricka.
Låt inte dig själv hamna i fällan att försöka anpassa dig.
Vi är många som gjort det tyvärr.
Det enda det slutar i är att du mår dåligt själv.
Att han kan bli arg väldigt snabbt, även om det inte varit mot dig så känner jag att det är starka varningssignaler.
När du minst anar det kan det bli mot dig istället, det räcker tyvärr att du säger fel ord om han är i fel sinnesstämning när han är onykter.

Du har stora möjligheter att avsluta detta i tid.
Tänk så här.
Den oron du har som du förmedlar här i forumet till oss vill du riskera att gå med den dagligen i kanske 5-10 år??

.. för dina ord. ? Och du får kämpa på i två månader. Du har något att se fram emot. Du och barnen. ?

Han har inte visat våldsamma sidor mot mig. Tidigare har han hamnat i slagsmål, tydligen som ett knapptryck flygit på någon och ändrat personlighet. Mina vänner frågade "Kan du vara säker på att han inte blir våldsam? Om han blir det är du illa ute". Det kan jag ju inte veta förvisso ... Men jag har ändå känt mig trygg med honom under hans fyllor.

För tid sedan sade han att han känner sig osäker på mig, och därför drack en kväll. Att han inte alls vet var han har mig och att han behöver mera bekräftelse ... ? Tydligen var jag "boven i dramat". Suck. Jag som stångat huvudet i väggen för att anpassa mig till hans drickande så får jag bara skäll. ?

?

...varför kan du inte bara gå ut och promenera en sväng, åk och prata med kompisar, få lite luft, glädjen från en mysig träff med goda vänner, träna och få känna adrenalinet, endorfinerna, sånt som gör att man känner sig levande.
Nej, gå inne hemma med ett glas vin och aldrig lämna hemmet, det är vad de väljer vilket bara ger mer ångest, skuldkänslor och sämre hälsa.
Helt sjukt vad denna sjukdom sätter bojor på dem som den griper tag i.

Men vill de inte bli hjälpta så går det ju tyvärr inte tvinga dem.

Exfrun dricker dagligen igen, kommer väl tillslut oxå få hota med läkarbesök för kontroller, att barnen inte kommer få vara hos henne om hon fortsätter...

Jag tycker du är så otroligt stark som satt dessa krav på honom.
Du har visat att duninte går med på något annat.
Väljer han sedan flaskan framför sina barn så är det hemskt men då kan du ju verkligen inte göra mer för honom. Men du har gjort allt för barnen

Många styrkekramar ?

...att höra att du har någon att prata med iallafall?
Var inte rädd för att öppna ditt innersta och dina känslor för den personen, det kan hjälpa dig att få lite ordning och perspektiv på dem. Bara det att få sätta ord på sina känslor för någon gör att när man själv hör dem sägas och ibland (så iallafall för mig, kunde jag tänka, var det jag själv som berättade allt det där...) så hjälper ens egna prat/ord att man kommer till insikt om sin egen situation och ser sitt liv från en annan vinkel bara för att man hör sig själv säga orden...

Blir orolig när du skriver att några har visat sin oro för honom och särskilt för dig, har han visat några våldsamma sidor?
Isåfall hoppas jag att du lämnar honom så fort du kan, eftersom ni inte har gemensamt boende blir det ju lättare praktiskt, sen vad känslorna säger är en helt annan sak, men tänk på att vill han inte bli hjälpt så kan du inte göra något för honom.
Då gräver du bara ner dig i ett medberoende så blir allt svårare att ta sig ur.
Tänk på dig själv, tänk på hur du vill leva ditt liv, vill du gå och skydda honom, tänka på honom hela tiden och vara orolig för att när dricker han nästa gång...

Hade jag själv insett hur svårt det är att ta sig ur medberoendet eller hade jag ens vetat vad det igentligen innebär och att man inte kan hjälpa en beroende om de inte vill så hade jag lämnat min fru redan för flera år sedan när barnen varit mindre när jag började förstå min frus problem med vinet.
Så mycket jag försökt på olika sätt som aldrig hjälpt?
Även idag efter att skilsmässan är ett faktum för henne och att hon lovat och sagt att hon ska låta bli vinet så dricker hon nu dagligen igen med gömda tetror i garderoben.
Jag vill bara dra nu, men jag har 2 månader kvar tills jag får tillträde till nya lägenheten....

Tänk på dig själv och sköt om dig?

Jag vill citera flera meningar du skriver. Kanske det är så som du skriver att du inte har den där medberoendepersonligheten.

"Jag skal stå på krav om nykterhet till alla myndighter før att han skal få umgås med barnen. Inte för att det lätt, det kostar enorma mängde energi), men før att jag vet att det är rätt och vill ta ansvar. Før barnen och för mig."

Du låter som en vinnare och jag tror att du kommer att lyckas. I slutändan. Ändå så tror jag att du kan behöva öva på att acceptera att han inte tänker som dig. Då skulle han inte ha en beroendesjukdom. Eller så är du en människa som kan påverka honom för att du tänker som du gör.

Oavsett. Jag önskar dig det du behöver.

Det är en jobbig process. Och du är tuff. Var snäll med dig själv också!

Jag har inte funnit en ny kärlek, jag trodde jag hade det i mina 2 sista men de hade problem med psyket och alkoholen. Idag lever jag ensam med mina djur och av dem får jag kärlek och gos men det är klart att en vän hade varit bra då jag är så mycket ensam. Tyvärr har jag inte orken att umgås jag lider av posttraumatisk stress och bara en påminnelse om det gamla livet fryser mig och får mig att må väldigt dåligt. Jag har haft kontakt med en psykolog och fått många verktyg att jobba efter, jag äter medicin mot ångest och depression.
Jag försöker leva i nuet och jag försöker njuta av livet, det hade och gick bra tills han dog då var det igång igen.
Tack för ditt svar jag uppskattar verkligen ditt svar..

Det är svårt att älska någon på avstånd som älskar missbruket mer än dig. Det vrider om självförtroendet i botten och det blir bara fel man ser i sig själv. Vad har den där flaskan som inte jag har? Tankarna snurrar än idag 20 år sedan skilsmässan. Jag önskade att det tog stopp! Någon ursäkt kommer jag aldrig att få, han tänkte bara på sitt.

Han dog den 5 september av sitt 40 åriga alkoholmissbruk, 57 år ung. Hur kunde det ske?
Att ett missbruk kan vara så starkt att man ger upp allt viktigt i sitt liv, barnen och familjen.
Tankar som går i mitt huvud säger Varför slutade han inte att dricka? Varför tog han inte hjälpen som han fick 2 ggr efter att han kört rattfull med bilen?
Jag förstår inte hur det kunde bli så här.... (vi har varit skild i 20 år och inte haft någon kontakt)

Ditt alias här sätter verkligen ord på hur du känner just nu, gjort en längre tid. Din sambo och far till era gemensamma barn dricker på ett sätt du beskriver går ut över hela familjen. Du har försökt på flera sätt att nå fram till honom, satt gränser och själv ändrat ditt beteende kring alkoholen. Du beskriver att du känner dig trött på att höra att han dricker på grund av er relation, precis som gros19 här ovan skriver är det aldrig någon annans fel att en väljer att dricka och innerstinne vet du kanske med dig att detta inte är ditt fel. Du funderar på vad du kan göra och vad en bör göra. Det låter som du gjort och gör mycket och försökt på flera vis. Du har försökt att påverka honom till att inse och att förändra sina alkoholvanor men utan resultat, bollen ligger nu hos honom.

Vad tror du att du skulle känna dig hjälpt av just nu?

Vi finns här samtidigt finns det mer som du också får beskrivet ovan, självhjälpsgrupper (både för barn, tonåringar och vuxna). Även stöd och hjälp via vården, kommunen mm för dig och er som är anhöriga.

Det skaver i dig när det kommer till hans drickande och barnen och det hörs att du verkligen försöker på olika vis att finnas där för dem. Lyssnar på din äldre son, lägger märke till hur den mindre reagerar och kanske har det gett dig extra energi att ta flera steg i detta nu. Dra hårdare i handbromsen. Det låter som du kommit till en punkt där du känner att mer måste till. Oavsett vad din sambo väljer, söka hjälp, ändra sig eller fortsätta såhär finns stöd för dig och barnen. Det i sin tur skulle kunna påverka och hjälpa även honom att göra en förändring.

Samtidigt att göra stora förändringar och söka stöd kan kännas svårt och rörigt, jättebra att du vänder dig hit som ett steg på vägen kring det, och hoppas du hittar mycket här som blir hjälpsamt.

Om du vill kan du testa att ringa till Alkohollinjen, 020-84 44 48, en nationell stödtelefon dit både den som vill förändra sina vanor och den som är anhöriga kan ringa till för att få stöd eller fråga om tips om fler ställen att vända sig till, ex lokalt. Du känner ju och vet ju såklart själv vad du är redo för just nu, lite tips längs vägen!

Ta hand om dig och fortsätt såklart gärna skriva och läsa här!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag surrar vidare i vardagen och får en klarare bild på situationen. Den stora hemligheten som visst inte vart så hemlig.

Jag träffade två vänner igår. Vi har känt varandra i många år. Jag berättade om seperationen. Den ena blev förvånad, inte den andra. Jag berättade vidare om varför. Samma reaktion.

För det visade sig. Att han visst luktar sprit, på alla möjliga ställen där man normalt inte luktar sprit, på matbutiken, på fotbollsträningen till sonen osv. Hon hade känt det och misstänkt det en stund.

Det knyter sig i magen. Hur många gånger har han kört bil med barnen onykter? Vilken risk har utsatt oss för? Hur sjuk är han?

Korthuset rasar såklart, men det värsta i detta är jag vet så oerhört lite. Jag gick, men hur mycket visste jag egentligen då? Jag känner mig väldigt osäker på om jag vill veta mer. Det gör bara så ont och jag är lite rädd för att det kommer att förstöra mer än det ger.

Jag tänker tillbaka. Det är jag som kör 9/10 gånger. Jag gillar iof att köra bil, men ändå. Det blir tydligare nu

Det jag har svårast för i detta nu, är hur lite jag upplever att han tar ansvar för problemet. Det är nog en av de egenskaperna jag gillar minst hos folk. Att man blir till offer för andras handlingar. (Hårt skrivit och jag menar det inte helt så, men över tid, så måste man ta ansvar før sitt egna liv).
Hans konsekvenser av drickande börjar bli ganska stora nu, men han väljer iallfall bort behandling. Skal klara det själv. Varför gör man så?

Jag läser runt på forumet här (de andra delarna) før att försöka förstå. Och igen slås jag av hur in i helvete jobbigt det verkar vara att sluta. Och inte bara när man slutar, utan i år efteråt. Hur folk i åratal går runt och bara längtar efter alkohol.. varfør ber han då inte om hjälp??

Jag fattar ju verkligen inte det där. Nej jag gör inte det. Och jag fattar inte heller att man över tid accepterar att må så dåligt? Der finns massvis av historier där ute på personer som klarar att komma över de mest otroliga beroenden eller andra upplevelser. Varför tar man inte rygg på dem, lyssnar på vad de gjorde och gør likadant? Varför søker man inte upp all den hjälpen man kan få? Tillbuden finns ju där.

Varför tar man inte tag i sitt liv när man mår dåligt? Alltså, jag fattar att det inte är lätt. Det handlar inte om, ryck upp, ta deg samman. Det handlar för mig bara små steg i den riktningen som andra har tatt tidigare. Att ta ansvar för sig själv.
Kanske man kan argumenters för att han har gjort det. Men helt ärligt så väntar jag bara på ett återfall.

Men kanske det är jag som är grund.
Som helt enkelt inte har den delen i mig. Så jag är nog inte den naturliga medberoende på det sättet. Jag vill förstå, jag visar empati och ømhet, men förväntar mig också lite jobb.

På samma sätt som jag gør det av mig själv. Jag sätter ultimatum och står vid dem när jag börjar inse problemet, för att jag vet att jag måste. Jag tycker det är jobbigt, men jag måste.
Jag går och tränar varje dag, även fast såklart inte alltid vill, för det ger mig endorfiner och bättre sömnkvalite. Jag skal stå på krav om nykterhet till alla myndighter før att han skal få umgås med barnen. Inte för att det lätt, det kostar enorma mängde energi), men før att jag vet att det är rätt och vill ta ansvar. Før barnen och för mig.

Är det orimligt att kräva detsamma honom? Är alkolism en sån sjukdom att man blir okapabel till att ta ansvar, äga sitt problem och göra nått med det?

Ingen dricker pga någon annan. Det är ett val man gör. Om din sambo anser han dricker pga att er relation är dålig så blir väl den väl knappast bättre när han dricker och hans alkoholkonsumtion är väldigt hög. Blir fundersam om han inte har några fysiska konsekvenser till följd av detta.

Var börjar man och mitt råd är att läs i forumet men sök tex upp en alanongrupp och berätta det gärna för honom. På frågan vad du kan göra är det nog enbart att ta hand om dig och era gemensamma barn samt fundera på hur du vill leva ditt liv. Att din man väljer ett nyktert liv kan du inte påverka, endast berätta var hjälp finns att få och det är socialförvaltningen som är ansvarig för missbruksvården.

Lever tillsammans med min sambo sedan 17 år tillbaka. Vi har två barn i lågstadieåldern.
Min sambo har väl aldrig under alla dessa år haft en sund relation till alkohol men i början, när han var i tjugo årsåldern så var det bara drickande på helger. Då i riktigt stora mängder, blev rejält berusad och somna alltid tidigt. Spelade ingen roll vart man var. Efter att barnen kom och ffa efter vår andra son så har det blivit drickande i princip dagligen.

Jag har försökt pratat om det men det går inte riktigt. Han blir anklagande tillbaka och skyller på vår dåliga relation, avsaknad av sex, att det är jobbigt med barnen som är stökiga/trotsiga samt att han tycker att öl och vin är gott. Enligt honom så dricker han för att det är gott.
Jag märker ffa på vårt äldsta son att han förstår vad som sker. Han har börjat fråga mig en hel del om varför, kommenterar pappas drickande, tycker inte att det är särskilt kul att vara själv med pappa.
Vårt yngsta barn är också väldigt ”mammig” men pratar inte på samma sätt.
Detta gör att jag självklart börjar känna att detta är alltmer ohållbart och mår ständigt dåligt över vår situation.
Sen en månad tillbaka har jag inte druckit en droppe alkohol för att se en reaktion. Vänner har reagerat och frågat varför. Jag har sagt att jag inte tänker dricka alkohol på ett tag för att jag tycker att det dricks för mycket hemma hos oss.
Min sambo har inte reagerat eller kommenterat detta alls.
Jag har registrerat hans alkoholintag det senaste två veckorna. Ca 1 flaska vin och någon starköl/dag eller 6-10 starköl/dag.
Han tar en öl eller ett glasvis i princip direkt när han kommer hem, har ofta hunnit med ett glas innan jag är hemma kl 17. Somnar på soffan kl 21 i princip varje kväll.

Jag känner att han behöver hjälp men vart? Hur gör man?
Jag orkar inte ha det såhär mer och jag är så fruktansvärt trött på att få höra att det är pga av vår relation som det är såhär. Jag vill att han tar tag i detta för sin egen skull och för våra barn.

Vart börjar man?
Vad kan jag göra?

Det är bra att du är "tuff". ?

Jag pratar om lite det som hänt och händer med en vän. Alltså det är mycket jag inte berättat för mina närmaste vänner. Jag har rätt många goda sådana. Några av dem har berättat att de oroar sig över hans drickande, att jag ska råka illa ut. Jag har då inte sagt något.

Det jag berättat det mesta för är en person som arbetar med beroende.

Nu har han inte druckit på 2 dagar, känns som en milstolpe och länge. Hålls han längre nykter måste jag diskutera några saker med honom. Får se hur han reagerar på dem ... Jag Har skrivit ner några stödord redan, så jag inte drar iväg någon annan stans under det eventuella samtalet. På basen av hans svar har jag tänkt i mitt huvud att stanna kvar eller inte hos honom. Något måste hända, kanske han inte heller mår bra i situationen och vill inte ta upp det med mig. Kanske pga skam?

Vi har inga gemensamma barn (han har 2), inte gemensamt boende, inte delad ekonomi. Så, jag kan ju dra iväg när jag vill... ?

Kram.
Sköt om dig. ?

Ja. Som annan nämner inser han kanske sitt problem och söker hjälp. Att sluta dricka är ju något som han kan styra, inte du.
Det finns en bok "Djävulsdansen" som ett tips att läsa, att förstå bättre. Kanske den finns att läsa i sin helhet på nätet någon stans så att du får tillgång till den direkt. Man förstår mera då vad det hela handlar om. Missbruket och hur man själv fungerar som anhörig.
?

Din sambo har ju iallafall om jag förstått det rätt själv börjat inse sitt problem och sökt hjälp.
Får hen nu rätt hjälp så kanske ni kan klara detta tillsammans och komma vidare, visst det blir en resa för er att göra men förhoppningsvis finns ju viljan där nu att göra något åt det.?

...är något jag oxå känner ska bli så skönt.
Bara som du skriver, bara att kunna njuta och kunna ta en öl med goda vänner och inte behöva se och tänka på att man har en fru som man vet kommer att fortsätta tills det är sovdags.
Eller behöva se ett(läs flera) glas vin som hälls up kl 2 en vardag som oxå bara fortsätter tills det är natt.

Jag längtar just nu så otroligt mycket efter att få tillträde till lägenheten och starta upp mitt egna liv igen.
Ta upp kontakter med vänner man inte träffat ordentligt på flera år och få börja leva igen?

Det finns en del likheter i vår historia.
Vi var också ett par som gärna drack både øl och vin flera gånger i veckan innan barnen. Vi bodde centralt och umgicks mycket ute med våra vänner.
Jag gillade verkligen det livet och vi hade en superkul tid tillsammans.

Jag har innan studier jobbat några år i restaurantbrabchen och var van med hög alkoholkonsumtion. Så jag var på ett sätt lite härdad.

Jag reagerade inte alls på att han var en av de som alltid var med till siste gubbe på fester. Jag var bara inte sån och ville alltid hem vid 01-02. Så var det bara. Tänkte bara att jag inte orkade lika länge som andra.

Vet inte helt när det vände, men skillnaden på din snart exfru og mitt ex är att han startade med smygdrickandet runt första barnet. (Vad jag vet om). Alkoholkonsumtionen gick ju naturligt ned till noll för min del under lång tid, med amning och täta barn. Men inte hans.

Men jag reagerade ändå inte sååå mycket på de första flaskorna. Min första stora reaktion kom nog först för 3-4 år sedan. Kommer inte ihåg detaljer På datum längre.

Och efter det har bara fortsatt. Mindre och mindre öppet och mer och mer i smyg. Jag har ju knappast heller inviterat väldigt mycket till alkohol, men det har inte var nej tema heller. I vänners lag har det vart en självklarhet. Känsligheten har vart i perioder och efter nya rundor med nya gømda flaskor.

Och när jag tänker på det så känner jag, så tröttsamt det var... Med lögner, med tillpassningar efter den andra människans behov efter alkohol. Jag har inte tänkt på det, men när du skrev att ni alltid skulle hem vid 16 tiden så är det på pricken likt som här!! Otroligt ju, att de orkar leva så. Jag har inte fattat det helt, men förstår det så klart nu.

Alkohol har blivit känsligt før mig att jag nästan har blivit rädd før det. Jag har tagit ganska mycket avstånd från det sista, och har till och med erbjudit mig att bli nykter tillsammans med han. Men den møjligheten tog han inte. Så jag har inte haft ett avslappnat førhållande till det, säg, de sista 8 månaderna.

Men idag, när jag var ute och sprang, så tänkte jag på allt det positiva med denna seperationen. Och plötsligt så slog det mig, att jag, som inte har alkoholproblemer faktiskt kan njuta av ett glas vin en kväll.

Så jag ringde min vännina och frågade henne om just detta med att ta ett glas. Om det är superdumt att jag köper mig en flaska vin och tar ett glas, bara før att jag kan och har lust.
Hon menade absolut att jag skulle göra det. Så sagt och gjort. Jag köpte mig en lyxig flaska som jag vet är god.

Har inte öppnat den, och kanske det blir till helgen. För det var också en av de stora sakerna som jag tänkte på idag.

Jag har blivit fri från alkoholens bojor.
Indirekt genom min exsambo.
Och direkt som ett utvecklat orosmoment.

För jag är fri nu!

Det gör ont att höra att du har det så svårt. Utifrån det du skrivit här tidigare är du ganska ensam just nu och jag undrar om du har några kontakter utanför detta forum? Användare har tipsat dig om att ta kontakt med kommunen. Kanske har du redan gjort det och ditt inlägg här handlar mer om att få möjlighet att uppriktigt och naket faktiskt få sätta ord på hur ledsen du är?

Att bli avvisad kan vara en på gränsen till outhärdlig känsla likaså att inte bara förlora det vi har utan det vi hoppats på. Det hjälper nog inte dig att jag säger att det kommer bli bättre, för jag vet inget om det. Samtidigt vet ingen något om framtiden. Det vi vet är saker ständigt förändras och jag jag hoppas att nästa förändring för dig bidrar med hopp och något gott.

Att ha det som du har det idag gör ont och mitt i den vanmakt du känner har du styrkan att logga in här och skriva, du tar lite "makt" tillbaka. Fint.

Om du vill får du gärna berätta om du har några andra kontakter som är lite mer "hands-on" än vi kan vara.

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det är som om jag skrev, vi har också levt ihop i bara 4år, såg inte, förstod inte. Min man tog behandling för 1år sedan, nu är det vita knogar som gäller. Har sagt jag vill skiljas, men han är bara tyst. Han kommer också långt härifrån, han är helt ensam och jag vill också börja leva igen. Jag har börjat gå till en alkoholterapet för mitt medberoende, dyrt men förhoppningsvis värt det

Idag har det gått en vecka.

I fredags skrev han
''Du har till månadsskiftet att hitta nytt boende''.

Som tidigare nämnt är mina ekonomiska förutsättningar åt skogen. Jag behövde för ett tag sedan ta ett beslut för en situation jag mådde dåligt över. Han ingav mig trygghet när jag tog det beslutet i att det är ingen fara om jag står utan pengar, vi klarar oss på hans lön. Och att jag skulle ta det beslutet för att jag inte skulle behöva må dåligt. Jag var TRYGG med honom, han skulle stå vid min sida.
Men nu ska han alltså kasta ut mig istället.

Fick reda på att han hade Tinder i veckan. En profil han skapade för två månader sedan.
Gjorde en fejkprofil och blev matchad med honom. Efter några meddelanden så avslöjade jag att det var jag.
Han skrev:: ''Att du orkar. Se till att packa istället''.
Sen fick jag sms om att jag var tragisk, och att jag ska vara glad att han låter mig bor här.

Allt faller i bitar. Måste antagligen avliva min bästa vän imorgon också.

Jag orkar inte. Jag orkar inte .

Har för några dagar sedan insett att min sambo sen många många år är alkoholist. Jag har misstänkt o frågat men aldrig fått ett ärligt svar förens nu. Först kändes det som okej jag hade rätt nu fixar vi detta. Men nu känner jag mig helt förstörd. Vet inte vad jag ska ta mig till eller vem jag ska vända mig till. Min sambo har ringt och bokat tid hos en ssk som jobbar med alkohol problem. Men jag? Vad ska jag ta mig till? Jag vet varken ut eller in. Är det mitt fel? Varför har jag blundat så länge? Känns som jag inte orkar ta tag i detta.

Tack för din text! Den ger perspektiv och det är faktiskt inte mitt problem utan han har nu 6 månader på att tillfriskna och hitta nytt boende. Ja tiden får utvisa och jag jobbar med mitt tillfrisknande och mina barn så länge.

Hej och välkommen, Du avslutar med hur ska han få en bostad. Knappast ditt problem. Vi anhöriga är experter på att undanhålla negativa konsekvenser, vilket mestadels är anledning till att man gör en förändring. Vi har dessutom en märklig förmåga att alltid tänka oss att det värsta ska hända, katastroftankar. Väldigt positivt att du är nyfiken på livet och vill gå vidare.

Att leva i missbruk är att inte välja livet, precis som du säger han lever dag för dag eller snarare kanske överlever. Missbruket/beroendet styr valen man gör och det handlar enbart om känslor, inget förnuft.

Så mycket skuld och skam förknippat med missbruk så jag tror man värjer sig för sanningen. Han vill eller orkar inte se hur det påverkar närstående, utan vi får göra våra val - vill jag eller kan jag leva under såna omständigheter. Du verkar har gjort ditt val. Förstår det är svårt att förhålla sig till att leva sex månader tillsammans. Överhuvudtaget är det självklart väldigt smärtsamt när drömmarna går i kras.

Du är på rätt väg och ibland löser sig saker på ett oväntat sätt, gäller att fokusera på rätt saker dvs vad jag kan påverka. Så här tänker jag. ❤

Lever och är gift med min man sedan 2-3 år som är periodare kan man säga men att perioderna blir både flera och fler och värre och värre. Har lagt in om skilsmässa (enskild) men det kommer att ta 6 mån eftersom jag har barn under 16 år. Om jag skulle ställa mig "på sidan" av min familj så skulle jag se hur dysfunktionell den är just nu. Vi lever parallella liv. Det är så konstigt! Samtidigt som jag får dåligt samvete och känner skuld och skam för att jag gick in i relationen och att han flyttade hit från en annan stad. Att jag inte märkte mer, att jag inte drog i handbromsen tidigare. Det är också svårt att prata med andra om det fast jag är ganska öppen, eftersom de menar "skyll dig själv". Går på Al-Anon sporadisk eftersom jag har barnen va vecka och läser dagliga reflektioner i böcker och försöker att tillfriskna. Det svåra är att eftersom han är nykter i perioder och en fantastisk människa och vi har en historia ihop så förstår jag vad som menas med att leva i "berg och dalbana". Han har ingenstans att bo förutom hos mig, och när han förstod det häromdagen så blev det en existensiell kris för honom tror jag. Jag menar han har ingenstans att ta vägen. Han har ju också bränt alla sina egna familjära kontakter. Jag tror inte han förstår vad jag säger att jag lagt in om skilsmässa utan nu när han nyktrat till han ska gå till beroende och ta Antabus, vara nykter och upprepar "lämna mig inte". Han nämner inte om att förändra sitt liv, gå på AA, göra gott. Det är sorgligt för honom, han mår inte bra helt klart, men jag vill leva och gå vidare är nyfiken på livet och jag hade förhoppningar på att vi skulle göra det tillsammans och åldras ihop, men vad han väntar på det vet jag inte faktiskt. Han planerar inte mycket utan lever dag för dag. Hur ska jag och mina barn förhålla oss i 6 månader.... Det är så lätt att bli ambivalent här i de nyktra perioderna hur ska jag förklara så han förstår MIG och MINA BARNS situation. Och hur ska han få en bostad....

Jag har inte läst alla dina inlägg. Däremot så läste jag dina ord:

"Jag känner mig lite utanför i samhället. Som alla andra har helt normala förhållanden. Jag känner mig skamfull och tycker att seperationen känns väldigt lite lustfylld."

Och så vill jag säga till dig. Att jag har observerat i mer än 15 år.

Problemet är så mycket större än du ser idag. Jag har sett bakom kulisserna i familjer till väldigt framgångsrika människor. I olika avseenden för vad som anses framgångsrikt. I andras ögon.

Det som verkligen ÄR ett problem i vårt samhälle.

Det är att det är skamligt att prata om alkoholism, missbruk och psykisk ohälsa. Och det borde vara lika enkelt att prata om det som det är att prata om bröstcancer.

Och kanske kommer vi dit en dag.

Men om du har tid att ta dig tid att sätta på dig ett par glasögon med nyfiket observerade.

Och med nyfikna öron.

Då ska du upptäcka nytt. För det är betydligt vanligare än du tror. Och det är många som håller masken.

Därför att en behöver hålla masken.

I vissa fall. I vissa situationer. Kanske för att kunna överleva. För att inte förlora arbete eller inkomst.

Nu när du är stark som du är så får du se vilka i din omgivning som är starka.

Jag har sett vilka människor som har styrka och jag vet också vilka som anförtror sig till mig.

Det är en styrka att förändra. Den har du. Och det är du som kommer att må bra. Och dina barn kommer att må bra.

Och alla andra här. Som väljer att kämpa för att bli fria från sitt medberoende.

Och för alla som kämpar med sin nykterhet.

Var stolt över dig själv.

I mina ögon är du framgångsrik!

Ta hand om dig!

På alla sätt!