Senaste kommentarerna i forumet

Du har hittat hit och svarat på ett inlägg i en tråd där du kan känna igen dig och den situation du och dina barn lever i. Din man dricker så pass mycket att det hänt att han skadat dig, mer än bara genom att vara onykter på ett sätt som inte känns bra, utan rent fysiskt om jag förstår rätt.

Detta har inte bara gått ut över dig utan också era barn. Tufft och svårt att vara i det, jättebra att du vänder dig utåt för stöd, kanske var detta ett första steg? Oavsett bra gjort! Om du vill starta gärna en egen tråd så blir det lättare att följa och stötta dig i den. Du gör som du vill såklart, vi finns här oavsett.

Du kan ju se lite de tips jag skrev ovan till Nojigfru, om att ta mer stöd utifrån, kanske även en god idé för dig, om du skulle känna dig redo för det. Om det skulle vara tillfälle så finns en hänvisning du skulle kunna tipsa din man om, https://valjattsluta.se/ :"Telefonlinjen för dig som riskerar att skada den du älskar"

Bra att du kommit igång med att vända dig utåt genom att du skriver här ber om reflektioner och sätter ord på hur du har det. Starkt och modigt gjort.

Igen, varmt välkommen och hoppas du kommer hitta mycket som blir hjälpsamt för dig här!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har hittat hit och startat en tråd, bra gjort! Det krävs mod och kraft att sätta ord på saker som är tunga och det kan finnas massor av skuld och skam kring att berätta hur det verkligen är, nu har du gjort det här. Det ger oss chansen att ge dig stöd. Ibland kan det vara bra att skriva flera gånger innan tråden riktigt får fart och på så vis kanske få fler tips, inspiration eller igenkänning.

Det är flera saker du skriver jag tror flera här inne kan känna igen sig i, bland annat de tankar som handlar om "överdriver jag". Du överdriver inte men det kan vara så att du levt i detta så länge, flyttat flera gränser för vad du egentligen tycker är ok och då börjar vända detta inåt till dig själv, funderingar på om det är så illa verkligen och liknande. De flesta som har problem med alkoholen har i övrigt ett ordnat liv och ett alkoholberoende gör inte att allt fallerar och som oftast syns och märks det inte utåt, kanske för de som lever närmast.

Det hörs att du fått nog av oron som är runt alkoholen, innan det eventuellt kan ske, efter det skett och under händelser relaterade till alkoholen. Du är omtänksam och klok som ser till situationen som helhet, du nämner både barnen och dig själv och honom. En idé är att ta mer stöd utifrån, både för dig och barnen, om du skulle vilja. Hjälp finns för honom om han vill ha den (här hos oss exempelvis) samtidigt behöver han vilja själv. Kanske har du redan funderat en del på detta.

Om du skulle vilja prata anonymt och kostnadsfritt muntligen med någon kan du alltid ringa Alkohollinjen, (för den som dricker & för anhöriga), 020-84 44 48 www.alkohollinjen.se. Du känner ju och vet bäst vad du är redo för nu, bra att du skriver och berättar här!

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du har verkligen reflekterat mer och tagit flera steg i detta, bra gjort! Det är inte lätt och såklart att ha levt i detta under så många år är det en slitsam process att dra i, när det är lugnare för tillfället, vissa saker är gjorda, nya löften mm så kanske tanken på att lägga ner ofta dyker upp. Att hoppas att det nu ska bli för alltid och framåt.

Du nämner att du behöver bekräftelse på att detta inte är ok, hoppas att du känner att du fått den från oss här och kanske från annat håll. Det är inte ok, inget av det. Det som är minst ok är övergreppen som direkt är att utsätta dig samt hela er familj för detta. Oavsett vad barnen vet eller inte så brukar de ju små som stora känna av stämningar och måenden och det kan säkert vara en bra idé att prata med dem.

Du får tips här från flera som skriver i din tråd om att få stöd utifrån. Det låter som du själv funderar på det, kanske mer än detta forum om jag förstår rätt, i någon form. Du nämner att du vill inte vara den igen som tröstar honom när han behöver det, klokt. Ni båda behöver stöd på olika sätt. Även barnen som du nämner, stöd för dem, det finns mängder av varianter på anonyma grupper, stöd via kommun mm och även sådant på nätet, allt är beroende på hur gamla de är vad som kanske passar bäst. Skulle du ringa kommunen kan de nog komma med goda förslag lokalt där ni bor.

Det hörs att du satt ner foten nu, lite tydligare gränser än tidigare och vill hitta sätt nu att hålla detta och inte ”ge upp” och gå tillbaka till så som det var. Det är ett tufft jobb och just därför nämner jag detta med stöd utifrån. Hoppas det känns ok.

För hans del är det mer än alkoholen och vet inte om han gjort något för att ta stöd kring det men ett tips är att börja med att kontakta någon av dessa eller kanske båda, det är kostnadsfria och anonyma telefonlinjer: Preventell, 020-66 77 88, en nationell hjälplinje för den som upplever att den tappat kontrollen över sin sexualitet, som kanske känner oro för tankar och handlingar, eller är rädd att göra sig själv eller någon annan illa. Väljattsluta, 020 555 666, Telefonlinjen för den som riskerar att skada den en älskar.

Du har fått många tips här på forumet och hoppas du känner att vi vill vara ett stöd. Fortsätt skriva och läsa och hoppas som sagt du hittar mycket som hjälper dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Det känns ändå på något sätt tryggt att man inte är ensam när vi går igenom detta.
Jag är glad över att vara med på detta forum och genom det lärt känna er .
Vi är på olika platser i vår resa men så fint att kunna ge varandra stöd och input när man behöver det som mest.

Det är bra att du tar dig ifrån en vardag med alkohol så snart som möjligt.
Jag ångrar nu att jag inte gjort det tidigare med så är det.
Mina barn är stora nu och utflyttade men det har varit väldigt jobbigt för vuxna barn också med all oro för både den beroende och för den andra.
Så med facit i hand skulle jag inte tvekat så länge som jag gjorde men är ändå stolt över mig själv att jag till slut tog steget.

Tack för att ni finns?Kram Azalea

. .helt med Azalea. Du ska vara stolt, det steg du tagit för dig själv och för barnen kommer du att tacka dig själv för i framtiden att du gjorde, låta dem få en stabil punkt utan alkohol och fylla, ävem om han inte är fulldum så påverkas de massor.
Min (fortfarande på pappret) fru har nu druckit till och från igen. Senast idag.
Märker direkt på diskussionerna hon haft med barnen ikväll att de förstår att nåt är fel. Det är så synd för likväl här så är hon en väldigt bra omtänksam mor när hon är nykter. Inte så att hon blir elak med vin i kroppen men annorlunda i sättet och det påverkar dem.
Längtar så tills jag kan få ge dem en egen stabil nykter omgivning.
Du tar dig fram och igenom dina tuffa tankar och känslor, det är nog något man samtidigt måste gå igenom för att komma ut på andra sidan och känna sig mer hel inombords.

Hoppas att du har kommit till ro och mår väl där du är nu.
Tänker ofta på dig❤Azalea

Stolt över din styrka i detta genom att ta alla dessa beslut för dina barns skull.
Du har en bra planering för dem genom att involvera både familjen och förskolan så det känns tryggt för dig.
Det är en känslomässig resa du är på och det kommer gå upp och ner men med ett steg i taget så klarar du/ ni det fint.

Stor kram Azalea?

❤️

Jag har precis läst boken djävulsdansen. Den är verkligen på riktigt bra och tar upp många av era frågor och funderingar.

Om ni kan, beställ den/lyssna på den spotify eller liknande. Den kan ge er massor!!!

Jag fortsätter min kamp, min kamp mot mina känslor som så gärna vil dra ett sträck över detta. Glömma, hoppas och tro på en fin framtid igen. Nervbanans nedtrampande stig.

Men jag står kvar.
Jag har vart hos läkaren idag och bett om råd før någon att prata med.
Jag har pratat med førskolan.
Jag har pratat med hans familj.

Jag gør det jag kan før att skapa en så trygg framtid för barnen som det bara går. Blir det en 50/50 lösning måste omgivningen veta om situationen.
Klarar han sig nykter så är det ju bara helt super.
Om inte, så måste jag få veta det så fort så fort som møjligt.
Vilket som så måste omgivningen få veta.

Jag känner mig lite utanför i samhället. Som alla andra har helt normala förhållanden. Jag känner mig skamfull och tycker att seperationen känns väldigt lite lustfylld.

Hela situationen känns.... ovan. Utanför komfortsonen som man skulle säga.

Du skriver i din rubrik "pappa söp ihjäl sig", här i en ny tråd i vårt anhörigforum. Det låter minst sagt tufft om detta handlar om dig och din far. Klokt då att vända dig utåt för stöd, bra gjort. Berätta gärna mer eller skriv mer om du känner att det skulle vara hjälpsamt för dig, annars bara läsa runt såklart! Oavsett hur du gör är du välkommen hit!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej, du hittade hit och startade en tråd. Bra gjort! Precis som Tröttiz skriver, berätta gärna lite mer, om du vill, så kan vi ge dig stöd och hjälp så gott vi kan härifrån. Frågan du ställer känner nog många igen sig i.

Hoppas du hittar mycket här som blir hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

?

Hej Nordäng67, TACK för nya tänkvärda tankar.

Stannar till vid de snälla och tillåtande orden som du tränar på att säga till dig: "Jaha nu tänker jag på honom igen, inte så konstigt faktiskt" Vad vänligt, va fint! Hoppas du kan fortsätta tänka så! Jag ska försöka göra detsamma.

Och smart, det du skriver, att påpeka för sig själv att; "det jag nu tänker och känner är en önskan som har med mig att göra MEN det är inget jag ska förvänta mig för det har med honom att göra".

Varma höst-hälsningar till Dig och Er alla här! ?

Jag har hela tiden haft förväntningar på olika saker.
Det kan vara på nykterheten, en tripp till dottern, en bra helg eller vad som helst.
Oftast har jag blivit besviken efter att ha haft förväntningar.
Bättre då att ha en önskan som kanske slår in och då kan man känna lite glädje istället.

Må väl, fina ni?Azalea

Tänk att vi går igenom detta nästan precis samtidigt.

Det känns... ja jag kommer inte på nått bra ord. Inte bra såklart eftersom jag hade önskat att vi båda hade sluppit det. Men jag känner en førståelse hos deg som jag inte upplever helt från nån jag känner. Jag känner en trygghet när jag skriver med deg när det mesta runtomkring skakar. Fint ju :)

Jag började att skriva för att bekräfta att han är en god far, men jag tog bort det igen. Inte før att han inte är det, men för att jag inte längre orkar eller vill skriva så mycket mer om han.

Jag vill sluta att leva mitt liv för, efter, genom han. Sluta att förklara vem han är, analysera varfør han tar de valen han gör och fundera på vad han skal göra härnäst.

Jag vill fokusera på barnen och mig. Vi skal få ett härligt liv! Och självklart ønskar jag han all lycka vidare i livet och min djupaste ønskan är att han klarar sig vidare på bäst møjliga vis. Nykter. Men jag är inte han och han påverkar mig inte mer (utöver det med barnen som iof är mycket, men en annan historia)

Som så fint i boken:

”Om jag är jag därför att jag är jag
och du är du därför att du är du.
Då är jag jag och du är du.
Men om jag är jag därför att du
är du och du är du därför att jag är jag.
Då är inte jag jag och inte heller är du du.”
Rabbi Mendel Morgenstern

Och numera skal jag vara jag.

Jag känner mig lite vilsen, som en nybørjare på livet. Men också lite förhoppningsfull och nyfiken. Vad finns här ute att upptäcka?

Jättebra skillnaden mellan önskningar och förväntningar. Ska försöka tänka på det och anvånda mig av det förhoppningsvis.❤

Vilket bra sätt att tänka. För även om man lämnat så kommer ju tankarna på exet ibland. Och jag hade också gärna fått ett förlåt och en förståelse från mitt ex. Men då ska jag tänka så. Bra tips Nordäng67.

Har börjat i terapi igen och det är så otroligt skönt. Vi pratade tankar som man tänker, tankar man inte vill tänka, saker man vill sluta tänka på. Har upplevt att det är så otroligt jobbigt att jag fortfarande tänker mycket på mitt ex. Vi sorterade lite i detta och kom fram till att det egentligen inte är jobbigt med tankarna på honom utan mer att det är jobbigt att jag blir så förbannad på mig själv när jag gör det. Jag "slår på mig" själv i dom lägena och tänker typ "nu är jag där igen, hur dum i huvudet får man vara som geggar och ältar det som varit i det oändliga. Sluta upp med det". Och andra ej så snälla saker som man aldrig skulle sagt till någon annan. Vi bestämde att jag ska vara både snällare mot mig själv och även mer tillåtande. Typ "Jaha nu tänker jag på honom igen, inte så konstigt faktiskt, nu tänker jag på honom tills jag känner mig klar med det för stunden". Terapeuten gav mig en så bra metafor som hon kallar "Busschauffören". Man är själv chauffören, säger välkommen till passagerarna (tankarna), dom kliver på och sätter sig och kliver sen av när dom har åkt klart. Känns som ett väldigt bra sätt. Har testat i en vecka nu och känner mig faktiskt lugnare. Detta ledde mig vidare i tankarna: att skilja på önskningar och förväntningar. Jag har längtat efter att få ett "Förlåt, jag förstår att jag gjorde dig illa" från mitt ex. Det har inte hänt vilket har gjort mig så ledsen och frustrerad. Att önska något har bara med mig att göra men att låta det gå över i förväntningar har i det här fallet med mitt ex att göra. Så, när dessa tankar kommer, ska jag påpeka för mig själv att det jag nu tänker och känner är en önskan som har med mig att göra MEN det är inget jag ska förvänta mig för det har med honom att göra. Lätt att blanda ihop önskningar och förväntningar. Kram till er alla ♥️

Och välkommen till forumet!
Härinne finns massa stöd att få för just dig.
Det finns inte så mycket tips om hur du ska få din sambo att förstå problemet eller att sluta dricka.
Kanske detta blir en väckarklocka för henne kanske inte.

Frågan är vad du vill och vad du behöver?
Försök stänga av dina tentaklar mot henne och hennes drickande.

Försök dela upp dygnet i småportioner där du sätter dig själv i fokus.

Just i akut kris brukar detta vara omöjligt.
Och just att det är omöjligt visar också ofta på hur insyltad man själv är utan att förstå det.

Att förstå sin drickande sambo är förstås a och o för att man ska kunna fortsätta tillsammans och kanske tillfriskna på var sitt håll.
Att i det inte bli egoistisk och kall utan fortsatt kunna visa kärlek och stöd.

Men om du riktar om allt mot dig och helt enkelt släpper taget om din sambo och hennes drickande,vad händer med dig då?
Vad bör du prioritera i dgasläget.
Dig själv och ditt barn,eller din sambo?

Och återigen,om man känner att tom barnen kommer efter en drickande partner så bör man ta sig en ordentlig funderare.
Är detta rätt?

Hur ska jag tänka istället?
Vad kan jag göra för att mitt eget liv ska bli bättre om jag fortsätter att leva i detta.
vad kan jag göra när min sambo dricker nästa gång för att skydda mig själv och mitt barn.

Vad kan jag ge för budskap som inte visar förakt eller avståndstagande utan respekt och kärlek.
Hur kan du visa dig själv respekt och kärlek i denna situation.

Framför allt välkommen hit,du kan inte ändra din sambos insikter eller drickande.
Men du kan jobba med dig själv och hoppas att din sambo vaknar och påbörjar sin egen resa mot ett bättre liv.

Ser att du försökt starta en tråd!
Gör gärna ett nytt försök om du vill och berätta vad det är du känner.

Du är varmt välkommen till oss hej 123

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Läser ditt inlägg från i fredagsnatt. Din förtvivlan känns verkligen.

Hur är det idag?

Vill också säga, som andra redan upptäckt, att du är både modig och redig som ber och tar emot stöd. Att ta emot stöd är för många svårt. Om jag förstått dig rätt så har du skapat några kontakter. Forumet är ibland långsamt och det är ju anonymt samtidigt finns vi här.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Mitt i den frustration och förtvivlan du uttrycker har hittat hit. Ett tydligt tecken på din önskan om att förbättra situationen. Att be om stöd är ett sätt att bryta såväl ensamhet som tankegångar som går i cirklar. Klokt av dig.

Du har fått fina råd här om vikten att se till dina egna behov, göra saker du mår bra av för att finna kraft att vara i det som är tufft. Ibland har en så att säga en hög av svårigheter som en inte bara kan skyffla bort, för att göra det uthärdligt är det då idé att skapa en hög av påfyllnad.

Du och din partner bär båda på en tystnad gällande alkohol som skadar er relation och om jag förstå dig rätt så söker du sätt att kunna lyfta ämnet. Du vill inte skam- eller skuldbelägga samtidigt kan du inte längre stå vid sidan och invänta din partners eventuella beslut om att förändra sina alkoholvanor. Tystnad är sällan hjälpsamt.

Jag undrar lite vad du vet om jag-budskap. Det är ett av de råd vi ger då det kommer till kommunikation, speciellt då en vill framföra oro, tydliggöra egna gränser eller lyfta frågor som kan väcka starka känslor. Om det skulle passa dig så kan du ringa alkohollinjen där du kan vara anonym och samtidigt få tala med en professionell rådgivare. Där kan du tillsammans bolla hur ett jag-budskap skulle kunna framföras just för dig. Jag kan ge ett exempel här också, vilket du får ta med en nypa salt då jag inte alls känner dig eller din partner. Ett jag-budskap utgår från det gena perspektivet och undviker helt vad den andra eventuellt tänker, tycker eller är.

"Tack för att du vill tala med mig, jag har väntat ett tag på att lyfta frågan och försökt invänta ett bra tillfälle. Det som hänt i den väntan är att min oro och förtvivlan växer. Så jag tar det nu. Jag vet inte vad du tänker om det som hände på bussen men jag gissar att du funderar på det. För mig blev det liksom en droppe som fick min bägare att rinna över. En bit i ett större pussel. Har tänkt att det var en engångshändelse men det går inte. Vi står nu i ett slags vägskäl och jag är så rädd att vi ska välja olika vägar. Jag är inte i ett läge att ställa ultimatum och jag förstår att det bara är du som kan bestämma vad du vill göra samtidigt vill jag att du ska veta hur jag tänker. Jag märker även at jag blir en tyst person, jag tassar på tå och det är inte alls så jag vill ha det. Mitt hopp är att vi kan ge och erbjuda varandra stöd då vi behöver, vara starka och sårbara, ett team. Jag skulle önska att du tala med mig om hur du tänker kring vilken funktion alkohol har för dig. Att du ska välja att tala om de mindre bra konsekvenserna. Som sagt tack för att du lyssnade för i tystnade är jag rädd att vi glider ifrån varandra."

Som sagt en nypa salt, endast ett exempel på själva "andan" i ett jag-budskap. Hur låter det för dig?

Fortsätt gärna att skriva här, det du skriver om är du inte ensam om!

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Hej!
Jag sitter i en liknande båt. Min sambo går dock sällan ut och dricker, utan gör det hemma. Var tredje helg har han jour på brandstationen och dricker då folköl varannan dag i snitt och de andra veckorna är det starköl. Jag längtar aldrig till helgerna för då blir det mer. Antingen kan man förvänta sig en trött, frånvarande man som dricker eller så är det en mer hårt drickande man som blir lättstött och fryser ut och klankar ner på mig. Att barnen är hemma gör ingen skillnad. Om jag tar upp detta så blir han alltid sur och säger att hans drickande har inte jag med att göra, han har inga problem.
Men om det nu blir negativa relation- och sociala konsekvenser så måste det vara något som inte stämmer tänker jag. För om jag leker med tanken att jag inte behövde planera, oroa mig över kommande "drickadagar", så hade vi inte mycket till problem och oro i familjen. Min son är dessutom rädd för honom då han sett att sambon skadat mig i samband med en drickakväll. Vår gemensamma son är så liten så han ser det inte på samma sätt än..

Det finns mycket att berätta och jag har inget svar till dig men tar gärna emot reflektioner.

Det är modet jag saknar, jag vet vad som måste göras men det som hindrar mig är att orden når inte fram på nå vis så jag blir feg. Mina väninna sa koppla på husvagn och skjutsa hem honom till sin hemort och hon har så rätt. Han bor kvar i husvagn, 150-200 m från huset, vill aldrig träffa mina barn igen, inte för att dom stört utan för att han inte tror jag vill träffa hans. Jag har varit ut med mat, sms om han behöver något då hans brutna rygg ännu är långt ifrån läkt. Han hade slut på smärtstillande i lördags, och tänker inte äta mer mer, han är besviken på läkarna och jag förstår, men dom kan ju inte förstå hans nervsmärta man måste be om hjälp. Och hjälp har han fått, i sin alkoholism, kuratorstöd, privat alkoholterapi, behandling, medicin mot depression samt läsarkontakt men inget tar han emot på riktigt, han förstår inte att det är han som måste vilja och ta ansvar. Pratade med beroendeenheten här i stan, ge mig ett ledord fick till svar, va tuff. Har funkat rent tankemössigt men problemet kvarstår, vad gör jag?

Tänker på dig Bestemor och hoppas så att du har det bra, att du fått lite sinnesro.