Senaste kommentarerna i forumet

Jag processar mitt trauma efter att jag blev fri. Under senaste veckan så har jag öppnat upp mer och mer. Jag blev drogad av ett par farliga män. Jag har inte läst Klubben och orkar inte göra det. Men jag antar att jag mötte lika sjuka män som finns inom Klubben.

Och ingen har velat hjälpa mig inom psykiatrin. Så jag tänkte sälja en värdesak som skulle ta mig till USA och gå i terapi där, men sedan så fick jag hjälp av en sista chansning via en vårdcentral.

Jag var desperat, orkade inte längre leva med en upplevelse där jag endast pratat med mitt ex och han var med detta tillfälle. Det var en privat middag som jag manipulerades att följa med på, även om min mage sa ifrån. Mitt ex råkade också illa ut och han ville inte vara kvar. Men han blev inte drogad och han förstod inte att jag blivit det.

Så jag har sett hur hjälpen inte finns. Jag ser ett Sverige som saknar så mycket. Jag hade stor hjälp av att läsa Katarina Wennstams följetong av Dockorna i somras i DN. Jag förstår att det saknas resurser.

Det är väl bara människor med pengar eller kontakter som får hjälp i Sverige antar jag. Tur att jag hade vett att våga fråga, trots att jag frågat om hjälp i 12 år.

Nu lever jag. Sedan ett år lever jag på riktigt. Förr ville jag bara dö. Jag behöver reda ut med en professionell.

Alla borde få den möjligheten. Därför uppmanar jag till att be om hjälp. Liksom att söka den.

För det är ingen som kommer och serverar den.

Tack gros19. För vår kommunikation här under den tid som varit. Den har stärkt mig.

Vad tycker ni? Ska man berätta sanningen till anhöriga varför man valt att lämna? Min kille är 30 år och alkoholen har inte tagit över hela hans liv än. Men han styrs väldigt mycket av den, dricker en vin-box själv i veckan för att sova och lindra ångest. Jag är väldigt orolig för han nu för han har stängt av sin telefon och jag får inte kontakt med han...

Lilla vän, skriver så fast jag inte vet din ålder. Så där ska du inte ha det, lyssna till gros19, det är kloka råd. Och kom ihåg det är inte ditt fel, jag tror det kommer kännas skönare för dig att få berätta för någon annan du litar på ❤

Men så häftigt, du gör det. Ja vilken resa du gjort under dessa veckor. Förstår att dom närmaste veckorna kommer vara otroligt tuffa, men det lättar. Förstår din sorg att lämna det som var med djur och gård, ingen vet vad framtid har i beredskap. Hoppas så att du kom/kommer iväg i lugn och ro och inga uppslitande känslor och jag hoppas så innerligt att du får sova gott inatt med de dina. Stor kram till dig

Vad fint att läsa er kommunikation. Ni har båda barn och har kommit fram till att lämna.
Jag tröttnade på att arbeta i en bransch där uttrycket "champagnen är på kylning" varje fredag, för ca 25 år sedan.
Idag vet jag vem som fastnade i ett missbruk och vem som är beroende. Det börjar ofta med ett riskbruk som uppstår i arbetslivet. Inom försäkring och bank så är 10 % alkoholister. Hörde jag av en trovärdig källa. Men jag kan inte referera till den då jag lämnar ut för mycket. Antar att google kan avslöja det efter sökningar.
Det är inte intressant. Det intressanta är att detta upprepas. Jag ser yngre generationer fastna för samma problematik. Och jag undrar hur statens vinstintresse för människors osunda alkoholkonsumtion kan gå före människors hälsa. Men av det jag sett och förstått, så handlar allt om pengar.
Och tyvärr så är det upp till varje människa att ta sitt ansvar.
Och vi ska leva och erfara. Sen ska vi gå innan vi själva går under. För det finns ett liv bortom missbruk som heter hälsa.
Och det livet kommer alla att uppnå som klarar av att släppa taget och skaffa ett nytt och friskt liv.
Så svårt. Men det går. Det finns hälsosamma miljöer. Det finns hälsosamma människor. Det finns så mycket som är sunt och friskt.
Och det kan ta tid att finna det. Men börja resan inom er själva, landa och se till att välja medvetet när ni väljer en ny partner i framtiden.
För ni som lämnar. Ni har en framtid. Och det har även de som ni lämnar om de vill. Och det är deras ansvar.

Ta hand om er på alla sätt. Med glädje och god hälsa.

Fantstiskt,vilken resa du gjort.
Från att ha levt i förnedring och psykisk misshandel så har du ända hämtat hopp och styrka härifrån och inne i dig själv.
Starkt jobbat,forumet var min livlina i många år och arbetet med själva medberoendet startade på riktigt först när jag lämnat.

Stå på dig,var stark och häng härinne om du tvekar om du gjort rätt val.
Jag ska hålla dig i handen i tanken.

Idag lämnar jag.
Min kropp har hjälpt mej genom att skrika allt högre.
Blodtrycket 175/125 puls 105 när jag vaknar på morgonen.
Tog kontakt med min läkare igår, jag hade redan då min plan klar.
De senaste veckorna har jag sett ännu fler beteendeförändringar och ambivalens hos maken. Jag började bli rädd för att han tappat spärrarna. Rädd för att mista mitt liv.
Läkaren som bara känner till resten av mina diagnoser med neurogen smärta, IBS, hortons, tinnitus, ångest, depression,...
Vilket jag är friskförklarad från av FK. Men det är en annan historia.
Han fick veta resten.
Han ställde upp på min plan. Att rekommendera mej miljöombyte pga mitt accelererande blodtryck.
Jag kunde åka hem och berätta för maken, som just då var orolig för mej. Han tyckte också att jag ska åka, till mina vuxna barn. En tid, obestämd tid...
Men jag lämnar för gott.
Lämnar det Paradis som vi byggt upp och som ser fantastiskt ut med djur och natur. Mina djur fick en vän ta övet till sin ladugård.
Jag grät hejdlöst igår kväll över det. Dessa djur som gett mej en sån tröst.
Husdjuren lämnar jag också, vet att de aldrig blir mina igen. Jag kommer inte tillbaka.
Make började dricka, men slutade ganska snabbt. Han var märkbart rädd. Frågade om och om igen. Du tänker väl inte lämna mej. Jag ljög. Förklarade sin kärlek till mej första gången på 20 år!!!!!!
Plötsligt var rollerna ombytta.
Jag ljög men avvisade. Skyllde på min dåliga hälsa. Att vi nu var och en måste bära sin egen smärta.
Påminde om läkarens varningar.
Packade ihop kläder i smyg som min vän fick ta med. De får skickas dit jag åker.
Jag kan ju bara packa för 1 vecka.
För att inte väcka misstanke.
Smygpackade i min bil, under säten...
Hade backup hela kvällen igår, med bla vän som ringde viss tid. Kodord vid fara.
Maken var mest rädd, bad om att jag skulle säga kärleksord. Ja helt ombytta roller. Frågade, vi kan väl prata i telefon, jag kan väl.också få komma om nån vecka.....
Han betedde sej precis som jag har gjort under hela vår tid tillsammans.
Mycket märklig upplevelse!!
Mitt "spel" beror helt enkelt på min rädsla för våld.
Det finns ingen väg tillbaka, för dit vill jag aldrig komma igen!
Men för att behålla min sköra styrka kommer jag att fortsätta med allt stöd jag kan få, öven söka upp medberoendegrupper.
Skilsmässan kommer jag att genomföra på avstånd. Hans reaktion då kan explodera.
Jag kommer akdrig återvända till mitt hem ensam.
Jag måste söka nytt boende trots att jag inte ens vet om jag får ett kontrakt. Ingen sjukpenning, ingen A-kassa eftersom jag varit sjuk mer än 5 år, 50% sjukpensionär
Så börjar mitt nya LIV
Men jag är RIK på nära vänner och vuxna barn.
Tänk på mej, jag är fortfarande i sängen, har inte packat klart, inte kört iväg....????

Håller helt med dej och när man tillåtit processen starta så är man på väg - mot ett vägskäl.
Man kommer dit och man ställs inför ett val.
Medberoende, ja det förstod inte jag heller att jag var. Tyckte bara att det var nåt mörkligt ord som folk använde. Det berörde inte mej iallafall.
Idag är jag så insatt i betydelsen så att jag skulle kunna åka runt och föreläsa.
Fint att du frågar och pratar öppet med dina pojkar.
Jag trodde att min process skulle ta längre tid, men nu har jag valt väg. Idag lämnar jag. Men mer om det i min tråd. ????

Jag mår så dåligt, fruktansvärt dåligt. Den timmen jag träffar kuratorn varje vecka räcker inte. Jag har ingen att vända mig till. Ringde mamma ikväll i tårar men blir nästan utskälld för jag inte kan släppa det. Jag har ett år kvar till studenten men det är många helger och många fyller kvar tills dess utan någon att vända sig till. Jag känner mig så ensam och tom, jag mår skit och vill inte mer.

Jag mår så dåligt, fruktansvärt dåligt. Den timmen jag träffar kuratorn varje vecka räcker inte. Jag har ingen att vända mig till. Ringde mamma ikväll i tårar men blir nästan utskälld för jag inte kan släppa det. Jag har ett år kvar till studenten men det är många helger och många fyller kvar tills dess utan någon att vända sig till. Jag känner mig så ensam och tom, jag mår skit och vill inte mer.

Ja de orden satte sig hos mig med....
Antar att du säkert hunnit lyssna lite till.

Kommunikationen idag, ja jag vet inte riktigt säkert, vissa saker pratar vi inte alls om "jag är inte hennes person längre" får jag till svar när jag frågar henne hur hon mår.
Vissa saker som att prata om barnen funkar utmärkt. Sen pratar vi ärligt talat inte mycket alls just nu.
Hon mår väldigt dåligt av situationen, hon inser ju sitt problem och hon vet ju varför jag lämnar, har tyvärr kommit på henne med att dricka några gånger och det blir ännu för henne då antar jag.

Sen eftersom jag själv bara väntar nu på att flytta blir väl inte jag den mest pratsam personen heller.

Hon har bett om ursäkt för sitt beteende och sagt att allt är väldigt jobbigt för henne och det har jag full förståelse för.
Hon vill att vi ska vara vänner så det fungerar med barnen i framtiden, och det vill självklart jag med. Vill absolut inte utsätta barnen för föräldrar som inte kan komma överens.
Vill bara att hon tar sitt förnuft till fånga och ser till att söka hjälp för sina problem, jag kan tyvärr inte hjälpa henne då vi haft problem med djupare kommunikation i flera år.
Vet inte om du läst min egen tråd jag har här, där står det mer om vår relation än jag orkar skriva igen.

Hoppas du hittar och får styrka så att du även lyckas få en gråskala på det gråa just nu.
Det tar lite tid men tillslut kommer färgerna igen oxå efter att man tagit sådana här tunga beslut som att lämna fast man fortfarande kanske älskar den nyktra , snälla, goa personen. ( bojorna som man sitter fast i som medberoende)

Mitt val att bryta upp var för att jag kände att nu är det nog och jag kan må mycket bättre än så här än att fortfarande trampa runt i "dansen"

Guldkant vet jag inte riktigt, för några år sedan när jag började påpeka trodde hon nog att det var ju klart lite lyx att ta några glas vin i veckan "det gör ju alla" fick jag höra.
Men som jag sett länge och som hon börjat inse själv oxå så har hon bara dövat sina inre känslor i alla år utan att någon gång ta tag i dem trots att jag bett flera år att ta hjälp...
Hon påstår att hon började söka hjälp förra veckan men vet inte om och vad jag kan lita på längre då jag ledsnat på alla lögner som vart de senaste åren.

Vet du om din man har något han flyr ifrån som han vägrar inse och ta hjälp för.
För oss som väljer att lämna, iallafall för mig, har det blivit för sent att rätta till vårt äktenskap.
Hoppas ju dock att de iallafall förstår sitt problem och tar hjälp för det så kanske även de kan fortsätta sitt liv lite bättre.
Jag ska definitivt leva mitt liv gladare och bättre nu på eget håll :)

Vad jag hört av vänner som skilt sig så får den parten som bor kvar i huset vid en separation företräde till fastigheten när bodelning skall ske.
Detta hände en släkting till mig.

Föreslå att han skall flytta till en kompis släkting ett tag så ni kan fundera var och en för sig hur ni vill ha det i framtiden.
Funkade för mig?
Han flyttade till sin son och han kom aldrig tillbaka!

Så svårt för dig. Vet inte hur gammal du är men du behöver stöd i någon form. Finns det inga andra anhöriga som kan engagera sig. Låter väldigt illa tycker jag. Precis som du säger kan det vara hjärnskador, men även psykiska problem. Ibland blandar man alkohol och tabletter vilket kan snurra till det ordentligt.

Ni behöver hjälp båda två och jag undrar vilka möjligheter du har att bo någon annanstans, pappa, syskon eller annan släkting. Det är inte ditt ansvar att ta hand om din mamma som behöver vård. En orosanmälan till socialförvaltningen hade varit bra om du kunde göra, men det kanske är svårt för dig. Finns kanske någon du har förtroende för som kan hjälpa dig, kurator i skolan eller på vårdcentralen.

Sedan finns det olika former av hjälp och stöd för barn som lever med en missbrukande förälder. Är tyvärr dåligt insatt i det, men hoppas någon annan vet mer. Du kan ju leta på nätet. Det allra viktigaste är att du inte är ensam i det här. Så tänker jag.❤

Efter en del händelser fick min sambo ett ultimatum; dricker han eller är påverkad med barnen igen så separerar vi.

Efter en vecka drack han igen. Jag förtydligade mitt ultimatum som tydligen gick att ”missförstå”, och vecka 2 funkade bra i vardagen, vi hade det fint och bra och det kändes som vanligt.
Men nu har han varit borta hela kvällen på gymmet för att distrahera sig, vilket i sig är ok men oroar barnen det också, speciellt då han samtidigt är arg på mig. Han sa vid 17-tiden att han skulle köpa öl och när jag påminde honom om konsekvensen av det blev han arg och otrevlig. Valde dock gymmet och kom tillbaka hem vid 21 men var igen otrevlig och ansåg att ”man inte kan vara här för att det är såå tråkigt”, och syftade på stämningen och mitt ansiktsuttryck. Att jag blir ledsen av det här spelar inte honom någon roll.

För min del får han gärna flytta och dricka där. Det är vad jag sagt. Att han inte gör det är av bekvämlighet för jag tror som sagt inte att han älskar mig. Jag vill inte ta barnen till en liten lägenhet, utan känner att om det är hans val, alkoholen, så borde han väl låta mig och barnen bo kvar. Att jag tar dem till en pyttelägenhet i andra hand och att han sitter i ett hus med barnens rum och trygghet i känns bara egoistiskt och märkligt.

Just nu har jag bara en jättearg partner som jag inte vet var han är, som vägrar flytta utan istället vill dricka i sällskap med sina små barn och tycker att jag är orimlig.

Vad gör jag för att få ut människan ur huset (lite mer permanent) eller få honom att vakna??

Att kommunicera är allt. Det är där det börjar. Du är stark och modig som pratar med honom. Ni upplever både känslor som är svåra att reda ut på egen hand. Jag tror att professionellt stöd till var och en och kanske för parsamtal kan vara en hjälpsam framgångsfaktor. Skuld och skam är svårt, men allt går att bearbeta. Det går att förlåta och det går att släppa taget. Det går att få ett bra liv tillsammans efter det ni varit med om. Allt går. Det är en process och om ni båda vill så går det.
Hoppas att ni kommer vidare. Han har ju gått över gränsen. Även om det är vanligt så är det inte ok. Men om du vill förlåta och om ni arbetar med detta tillsammans så är jag övertygad om att ni kan bli fria från ert lidande.

Hade jag kunnat ekonomiskt hade jag kanske lämnat redan. Hur har du det med det? Min man har fått ultimatum och jag lever på hoppet att inte behöva uppfylla det. Men han är som två personer...

Lider med dig och jag känner samma sak. Vet inte om jag kan eller borde lämna. För min del är min oro över att lämna barnen med honom låg i nuläget, men vet vet hur det skulle bli när han får fria tyglar. Visar din man ansvar gentemot barnen? Kräver han varannan vecka?

Du har fått ett sådant bra svar av gros19. Jag är extremt trött just nu och har vilat men måste ut en stund till skogen. Läste bara ditt inlägg och svaret från gros19. Kände att jag vill skriva först. Jag vaknade tidigt i morse och hade fått sms av mitt ex. Jag lever äntligen ensam och jag mår bra idag. Känner mig fri. Däremot så har jag valt att behålla kontakten med mitt ex och jag svarar när jag vill. Det är inte alltid jag vet vad det kommer att leda till och samtalet idag var tungt. Han har att göra med affärsmän med väldigt mycket pengar. Och någon har inga pengar alls. Så det är ett spel. Allt är ett spel. Jag har sett ett liv med honom som är lika sjukt som på film. Tyvärr råkade jag illa ut för många år sedan i en väldigt sjuk situation och allt är alkoholens fel. Jag valde att stoppa direkt, jag drack för att min dåvarande var alkoholist och jag förstod inte att han var det. Jag visste att jag inte tålde alkohol, men jag drack bara i sällskap med honom och hans umgänge. Det skulle jag aldrig ha gjort. I alla fall. Det han berättade för mig i morse fick mig att minnas att världen består av ondska och farliga människor. Annars så har jag bearbetat mitt trauma, men jag blir extremt trött av att bli påmind om det. Jag blev drogad. Mitt ex lämnade mig där vi befann oss tillsammans. Sen sätter jag punkt just nu. Därför stannade jag med mitt ex i 12 år. För vi hade bara varandra. Och jag provade att ta oss till olika terapeuter på stan. En del var helt kassa. De sa att de inte kunde hjälpa oss. Jag är klar med allt gammal skit och jag har ansträngt mig väldigt för att klara av att överleva. Idag lever jag och jag upplever livet. All skit kan hända i samband med människor som missbrukar.
Jag tycker att frågan "hur vill jag leva livet mitt?" är bra. Den funderade jag på under alla åren efter att jag var med om det värsta och så har jag gjort allt jag har kunnat för att bota mig själv. Jag behövde förstås traumabehandling och fick det till sist. Men jag borde aldrig ha upplevt traumat ens.
Däremot så tänker jag att min resa har fått mig att verkligen leva det liv som jag vill. Och jag skaffade aldrig barn, vilket var en sorg länge, men jag kände att jag kunde ju inte skydda mig själv, så hur skulle jag kunna skydda ett barn. Jag har en tanke på att studera till ett visst yrke och när jag är klar om många år då vill jag bli en fosterförälder. Eller så kanske jag träffar en man en dag som redan har ett barn. Vem vet. Jag önskar barn i livet mitt, men jag insåg att mitt ex inte kunde bli en pappa. Och vårt samliv dog. Det är mycket att ta hand om i livet. Som människa.
Så vitt vi vet så har vi bara det här livet och det ska väl levas tänker jag! Ta hand om dig! Ta hand om barnet!

Skulle först vilja rekomendera boken Missbrukaren och jaget av Craig Nakken om du inte läst den. Den kan ge dig en del insikter och förståelse. Enkelt sett den ena personen älskar man och den andra, missbrukaren, hatar man.

Att besöka ett alanonmöte, finns även online, hade nog ökat din förståelse. Du får då möjlighet att berätta och få stöd från personer som lever eller har levt under liknande omständigheter. Om du vill kan du ju berätta för din sambo att du tänker göra det. Sätter igång en del tankar hos henne.

Både du och din sambo vet att skadan hon fick beror på alkoholen och troligen är hon införstådd med att alkoholen är ett bekymmer för henne och givetvis även för dig, men hon förnekar det. Just förnekelsen är ju så central när det gäller missbruk och som jag tänker är skamen grunden till förnekelsen.

Ni befinner er på sikt i en ohållbar situation så en förändring är nödvändig. Så länge sambon inte kan erkänna att alkoholen är ett bekymmer finns ju ingen motivation till förändring hos henne. Det som brukar motivera är negativa konsekvenser, men någon garanti finns inte.

Vad du kan göra är att fundera över hur du vill leva det liv. Förstår att det inte är så här och det finns ju det viktigaste av allt att ta hänsyn till, ert gemensamma barn. Att växa upp i missbruk mår inga barn bra av. Även om mamma eller pappa är nykter tillsammans med barnet är man i regel mentalt upptagen av alkoholen och därmed inte närvarande fullt ut.

Du kan ta hand om dig själv och ert gemensamma barn och du kan berätta för din sambo var hjälp finns att få. Mer kan du inte göra som jag ser det.

Hej!
Har hängt lite här på forumet men första gången jag skriver. Vet inte riktigt hur jag ska börja. Jag lever i en relation med en kvinna som har problem med alkoholen. Hennes problem går upp och ner med en värsta peak förra sommaren. Efter det har det gått överlag bra men med vissa återfall framförallt efter Coronans intåg i världen. Jag försöker vara stöttande men är samtidigt ledsen, arg och till viss del bitter över vissa saker som skett. Framförallt svårt för lögnerna och att hon gömmer alkoholen från mig. Förstår att det är en sjukdom så vill inte vara för hård men det tär väldigt mkt på mig. Vi har ett barn ihop men hon dricker inte på det sättet när barnet är vaken utan efter barnets läggning. Framförallt så blir det värst när hon är ute med kompisar/arbetskollegor. Och där hamnar vi nu. För tre veckor sen så var hon ute med en arbetskamrat och äter/dricker. Efter de skiljs åt så börjar hon ringa mig och jag märker att det här kommer vara en dålig kväll. Hon ringer och bara lägger på, ringer och vet inte var hon är samt ringer och är arg på mig. Försöker prata hem henne då jag inte kan lämna lgh pga vårt barn. Efter en lång stund så ringer hon igen men då är det en okänd kvinna som berättar för mig att min sambo har ramlat på bussen (en buss som inte går hem till oss) och skadat foten. Under natten ringer min sambo sen 4 ggr bara för att berätta att det inte är relaterat till alkoholen. Resultatet av fallet visar sig vara brutna ben i foten vilket leder till operation, gips och sjukskrivning i minst 8 veckor.

Detta leder oss då till dagens situation. Vi har inte pratat om detta mer och hon har inte nämnt något alls om det. Jag har inte heller tagit upp det då jag vet att hon bara kommer bli arg och vill inte lägga det på henne just nu. Tycker självklart jättesynd om henne men en del av mig är fruktansvärt orolig över att hon inte kommer lära sig något av det här utan att saker kommer återgå till hur det var innan. Önskar så mkt att hon skulle en enda gång bara säga att hon förstår att olyckan är relaterad till att hon drack för mkt. Tänker på det väldigt mycket och det leder till att jag mår väldigt väldigt dåligt vilket i sin tur leder till tjafs och bråk där kontentan hos henne blir att jag inte är tillräckligt känslomässigt stöttande och att hon inte förstår hur man kan tjafsa med henne när hon råkat skada sig så. Vilket jag förstår men olyckan hade mest troligt aldrig hänt om det inte var pga alkoholen och den tanken lämnar mig inte.
Hjälper henne med allt just nu men orkar inte längre hålla minen uppe. För att vara helt öppen så är det också jobbigt på andra plan med nu med arbetslöshet och sömnbrist så det påverkar såklart mitt humör också.

Nu blev det kanske bara en lång harang här men jag vet inte vad jag ska göra och jag har ingen att prata med om detta då ingen annan vet om situationen förutom hennes föräldrar. Känner mig förtvivlad och mer deppig för varje dag.

Gick till storytel og startade att lyssna. Herregud! Vilken inledning ??

«Att leva i förnekelse är en medberoendes middle name. Bra dagar är det som att man har en bisarrt utvecklad förmåga att liksom kungen ”vända blad”. Förnekelse kan också handla om att försköna eller förminska. Välja att se livet från den överpositiva sidan. ”Det var väl inte så farligt” och ”men nu är hen ju nykter”, är fraser vi upprepat och trott på med en dåres envishet. Det kan handla om att ställa sig oförstående till varför alla är så långsinta när du förlät innan du ens fick en ursäkt...»

Från djävulsdansen.

Tack för tips. Boken är beställd.

Jag har en helt annan känsla i kroppen idag.
Jag är nedstämd. Men inte nedbryten.
Det är grått, men inte svart.

Man hoppar väl (men jag kunde inte ana det var så stora svägningar) och det är annorlunda nu. Skönt.

Jag har inte förberett mig som många andra har. Jag har inte tänkt seperation på det sättet. Det är nästan en impulshandling.
(Men såklart ändå inte) - Men det är kanske delvis så att jag hamnat lite i chokfasen ändå. Eftersom jag bara bestämde mig en dag. Impuls (är kanske inte helt sant, men vi skulle ju åka till spanien i 4 månader, det var ju det som var planlagt), så kom det pløtsligt på. Och jag bara beslutade det. Mot hans vilja. Och kanske min egna. (Vem vill inte sola sig spaninen hellre än att gå i høstregn :))

Så jag hanterar kanske det parallelt. Kanske det är därför det blev så svart igår. Sorgen över drømmarna.

Men jag gillar det med egna mål.
Jag/vi har nog alltid varit ganska aktiva. Vi har till tider säkert puschat det för långt. De sista fem åren har vu renoverat ett helt hus (och bott i det samtidigt) haft lägenhet med airbnb uthyrning på sidan av två heltidstjänster när vi samtidigt fick tre barn på 15 månader. Såklart med noll hjälp och avlastning eftersom vi inte bor i Sverige. Barnen är idag 4,4 och 5 år.
Det har alltid varit mycket.

Samtidigt är jag rastlös och älskar att resa, gå i naturen, uppleva nya saker, lära mig nya saker, gå till biblioteket, cykla. Jag har många gånger tänkt att min energinivå utmanar honom.
Kanske till och med tänkt att han förtjänar alkoholen som avslappning när han blir med på olika grejer.

Idag tänker jag annorlunda.

Jag hoppas jag kan finna ett sätt att leva på så jag slipper ursäkta att jag vill vara aktiv istället för att se på serier. Umgås med människor som drar mig med så att det inte bara är jag som drar lasset.

Ser framför mig att starta med en sport där jag utmanas (typ klättring, boxning eller liknande), har bara inte kommit på vad ännu.
Kanske delta i lopp?

Och tillsammans med barnen?
Bra.
Vi har gjort mycket och erfarenheten min är att nivåt får inte bli før høgt när man är ensam med alla tre. En dag med lekplats -hopping eller plocka svamp i skogen är alldels lagom. Men inget nytt. Skal tänka lite på den.

Hur går det før deg att bo kvar? Hur kommunicerar ni idag? Jag lyssnade på avsnitt 98 av alkispodden. Min (ex)sambo har samma utmaningar som han Roger. Smygdrickaren som vill ha guldkant. Är din fru samma tror du?

Jag hoppas hoppas verkligen att han gør samma resa som han. Men jag är verkligen osäker på om han kommer klara det. Men det är väl inte där jag skal lägga min energi?

- Jag glädjer mig till läsa den boken du rekommenderar.

Du frågade mig i en annan tråd vad man kan göra för att stötta en anhörig när beroendet sätter in. Jag tänker att man kanske kan ge förslag på olika sätt att söka hjälp, kanske här på sidan om inte beroendet är för svårt, annars hos sjukvården. Men det bygger mest på att den beroende själv måste fatta och vilja sluta. Och en konkret grej för att hjälpa tycker jag är exakt det du skrev om, att dra med nån ut på en promenad, gärna i skogen.

Så är det, han måste ta ansvar. Jag lyssnade på djävulsdansen idag och kände igen mig i mycket, det var sån aha upplevelse. Jag lyssnade även för 4-5 mån sen, då kände jag bara att det där är inte jag. Så det jag vill ha sagt med det är att det är en process igång hos en fast man inte tror det, en process till ett tillfrisknande. Jag har förnekat min medberoendehet, trodde det var något man var, men det är någon man blir. Jag blir nån annan för att han är inte sig själv, sorgligt, så förbannat sorgligt och jag är så innerligt trött på skiten. Min äldste sa idag efter att jag fråga om dom tyckte det var konstigt att han bor i husvagnen, att ja det känns konstigt, och jag frågade om vad han trodde mannens söner tänkte ja, antagligen att det är helt stört. Jag sa att jag ska fixa det här, frågade om dom tyckte det var otäckt att vara hemma när inte jag var hemma men nä det tyckte han inte. Så nu börjar arbetet med att lösa problemet, mitt problem så får han lösa sitt bäst han vill

Jag har sagt jag vill inte det här, jag vill inte leva såhär, jag vill skiljas. Då flyttade han ut i husvagnen 200m härifrån. Så då hade han löst problemet. Så det är ett tungt lass att dra, men jag är där nu.