Senaste kommentarerna i forumet

Hej, precis vad jag är rädd för. Att lämna och sedan ångra mitt livsval. Det gör så ont bara jag tänker på det.

Om vi bortser från varför ni skilde er så kan jag säga att de flesta som skiljer sig någon gång efteråt undrar om det var rätt beslut.
Frågan kan komma strax efter den är ett faktum eller efter något år.
Ofta pga att man känner sig ensam.
Lätt att tro att det inte var så farligt eller att man kunde jobbat mer på att fixa relationen.
Det tar tid att bygga upp ett nytt liv efter en skilsmässa.
Lita på det beslut du tog.
Kram⚘

Jag förstår din sorg över att er relation inte gick att rädda. Men lita på de känslor som fick dig att kräva att han sökte hjälp, det är så lätt i efterhand att tänka att man överreagerat, men på vad du skriver låter det som en lång period med lögner och svek. Och du erbjöd ju en väg framåt tillsammans, som han valde att inte ta. Så skäms inte utan respektera det beslut du tog när du befann dig mitt i eländet, då såg du situationen som den var. Sen har du ändå en sorg att gå igenom, som måste få ta sin tid, men det betyder inte att beslutet var fel.

Jag har levt med min man i nästan 25 år varav 18 år som gifta. Vi har tre gemensamma barn, villa, hund och 1000-tals fina minnen.
För tre veckor sedan satte jag ett ultimatum...han skulle ta hjälp och jag krävde att vara en del i den plan för att få till en bättre relation där alkohol, lögner och svek skulle upphöra. Jag ville att han skulle söka hjälp och att jag skulle få vara delaktig i samtalsstöd och planer. Varför? Jo så många gånger som han sagt att det skulle bli bättre, vi blir sams och allt rinner ut i sanden och så blir allt bara katastrof.
Han ville inte så jag krävde skilsmässa, vi skrev under utan betänketid! Nu är det klart!
Jag ångrat mig så otroligt mycket. Mitt hjärta går i kras. Min familj är splittrad. Jag är så otroligt ledsen. Barnen är så ledsna. Han är ledsen.
Jag känner att jag står med skammen. Jag skäms inför vänner och familj. Var det verkligen så allvarligt? Varför kan jag inte bara vara nöjd? Varför?
Varför vill jag bli lyssnad på? Varför har jag såna behov av att vara en del i hans liv? Varför har jag låtit det gå så långt?
Jag vill vara kvar. Vill ha allt såsom det en gång var.
Jag vill inte vara ensam! Jag vill inte tveka.
Hur går jag vidare?
Blir tokig av tårar, att jag ångrat mig, jag skäms.

Förstår dig!
Min sambo orkade inte va glad längre . Pga mitt drickande.
För ngn vecka så hon till mig att om det fortsätter orkar hon inte . Hon blev medberoende och köpte öl åt mig flera ggr. En dag gjorde hon det inte , då insåg jag vad jag kan förlora om jävat inte slutar.
JagSökte beroende akuten ngr dagar därpå och efter det har jag gått på antabus . Nykter 5 dagar och Vi skrattar mer än någonsin här hemma ❤️
Kram Cissi

Oj vad jag känner igen mig. Precis såhär lever jag. Lämna, inte lämna, lämna, inte lämna. Så mycket känslor, så medberoende. Till slut blev jag själv trasig och deprimerad. Hur lämnar man någon man älskar/älskat, tycker om så mycket men som inte går att bo med för att man går sönder inombords. Alkoholen är ständigt närvarande, man minns tillbaka till tiden innan alkoholen då man hade planer och framtidshopp. Man försöker lite till, lite till blir till flera år. Man undrar att varför jag, varför hamnade jag i den här situationen. Förstår dig så väl.

Jag bor med en alkoholist sen 9 år tillbaka, jag har gjort allt för honom. Ändå är alkoholen en del i vårt hem. Skuldkänslor och sorg att den man älskar väljer/valde alkoholen är något som inte går att beskriva för någon som inte upplevt det. Att se den person man haft så många fina minnen förändras till både utseende och sätt pga alkoholen. En sorg som inte går att förklara. Jag känner med dig.

Jag bor med en alkoholist sen många år tillbaka. Har försökt hjälpa honom på alla sätt utan att ha lyckats. Din sambo har ringt och bokat tid för att få hjälp, det betyder att han kanske är villig att göra något åt saken och det tycker jag är ett stort steg, många vill inte söka hjälp. Du behöver också få prata ut, anhöriga till alkoholister lider väldigt mycket och det är viktigt att du också får stöd.

Så tungt och sån sorg att bära. Du har rätt att vara arg och ledsen. Vi som lever/levt med en alkoholist får bära så mycket smärta som inte många kan förstå.

Jag läser nu ditt inlägg som du skrev när jag drack mitt kaffe och väntade med att skicka iväg!

Igenkänning och då har jag inga barn. Jag tror att du behöver öva på att ta pauser. Och säga nej. Och du behöver inte förklara dig. Det är en utmaning.

Fast då så kommer du orka! Du beskriver att många runt dig har problem. Alla människor har problem. Det gäller att lära sig att få dem att sluta prata om alla problem med dig. När du inte vill.

Du kan säga något som att "idag har jag inget utrymme för dig om du har problem du vill prata om!"

"Idag vill jag bara prata om positiva saker och ha roligt!"

Det kanske låter extremt och vi känner ju inte varandra. Men jag hoppas att du ser möjligheterna att hitta en balans genom att tänka på hur du släpper in någon med sitt problem.

Prova att inte svara i telefonen, ha på ljudlöst. Välj om du vill svara eller inte.

Kanske är du upptagen med en vän och gör något roligt. Då är du inte tillgänglig för andras spontana idéer som kanske inte passar dig.

Just nu.

Hoppas att du får en härlig söndag! Och tänk ändå vilken gåva att dina barn vill umgås med dig och att ni har bra kontakt. Även om det inte alltid är enkelt.

Det är du som behöver sätta ramarna för hur du vill ha det. Och jag antar att vi alla övar på det där med balansen.

Och att du upptäckte ett nätverk som heter rösträtt. Vad intressant!

Jag tillhör dem som är överdrivet optimistisk och jag utmanas ibland av en del som är lagda åt det motsatta. Jag prövar förstå vad som får andra människor att prata om andra människor på ett mindre bra sätt. I vardagen. Om exempelvis grannar. Och så prövar jag förstå varför vissa väljer att tjafsa istället för att bli vänner.

Det klassiska tjafset i tvättstugan. Jag har aldrig varit med om det, tills för ett par år sedan. Det kom in flera nya grannar och en del skulle vara tvättstugepolis om tider och annat.

Jag observerade och valde att låta en del hålla på. Och så tänkte jag vilken tur jag har haft som ofta glömde bort att jag hade tvättstugan förr och hämtade inte min tvätt förrän alltför sent på kvällarna. Det hände att mina torktumlade handdukar och lakan var manglade! Och jag visste inte vem som gjorde det! Detta hände upprepande gånger. Och det var då jag var som mest sjuk i min bipolaritet och verkligen glömde bort att jag hade en tid att passa. Jag brukade promenera när tvättmaskinerna var klara och tvätten upphängd för att torka. Och så glömde jag hämta den torkade tvätten och när jag gjorde det så var den ibland både vikt och manglad.

På riktigt.

Och nu när jag kommer att tänka på detta så förstår jag nog vem det var. Det måste ha varit den äldre damen som levde med en äldre man. Och jag frågade den mannen när hon dog om jag kunde hjälpa honom att handla. Då bad jag honom höra med hans dotter först, så det inte skulle bli konstigt eller några missförstånd. Han var själv uppe i åldern och jag noterade en begynnande glömska. Men dottern handlade åt honom tills han fick hemtjänst.

Det är intressant. Hur det är. Bland generationer. Och kommunikation.

Jag minns att jag blev så rörd av att tvätten var ordnad för mig att hämta och samtidigt så skämdes jag att jag bara hade lämnat den. Men det var i en tid som jag kämpade med balansen och jag glömde bort mycket. Tror att medicinerna hjälpte till. Jag fastnade på vägen, i livet. Nu förstår jag att det är min adhd som fått mig att börja på nya saker när jag inte varit klar med en sak. Och att fastna.

Jag jobbar på det nu. Att fokusera på en sak i taget. Och lära mig planering och struktur.

Och då har jag också tid att komma på det här bortglömda minnet.

Jag tror att andra som läser och som inte förstår kanske lär sig eller blir nyfikna att lära sig nytt. Det är en viktig fråga du har. Och jag hoppas att fler skriver går in och skriver i denna fråga.

De som vet något. Och så hoppas jag att fler är benägna att lära sig om det som det inte vet. Oavsett om vad.

Angående det som dyker upp.

Jag tror att vi människor behöver bli mer varsamma i vår kommunikation. Oavsett vad det gäller. I vardagen.

Vi borde kunna prata om allt som bekymrar oss på ett bra sätt. Alla borde kunna lyssna, mer eller mindre utan att säga något. Att bara finnas där genom att lyssna.

Och tack för att du tackar. Det värmer.

Idag brast det - kan man bara inte få dricka kaffe enda avkopplingen i livet. Så känns det och jag vet hur dumt det låter men jag tåler det inte längre och allt beror väl troligen på stress och kaffet blir en utlösande faktor.

Det brast idag. När min son ringde, ville ha lite småsaker och undrade hur jag mådde, märkte att allt inte var okej, då sa jag att jag orkar inte med alla problem hela tiden. Aldrig kan det få vara bra. När han äntligen blivit drogfri, börjat jobba då börjar han höra röster. Självklart lider jag med honom, det är väl det som är problemet, men det är detta att alltid behöva tycka synd om någon som har problem. Far åt helvete med alla era djävla problem skulle jag vilja säga idag, men det får man absolut inte säga. Känns självklart inte bra att säga så till min son att jag inte orkar med alla problem, han har det ju svårt, men även jag har det och ingen tar hänsyn till det. Det jag kanske kunnat göra hade varit att uttrycka det i något annat sammanhang, men samtidigt kan man inte ställa krav på att även sjuka människor visar lite hänsyn och intresse för andra?

Fick också ett sms från min dotter som fick syrebrist under förlossningen och som en följd av detta en hjärnskada. Också synd om och nu är jag elak eller? Hon ville hälsa på tillsammans med sin pojkvän och förväntar sig då en läcker måltid och helst att jag även hittar på någon trevlig sysselsättning. Skulle dessutom ha pengar till något, mycket pengar och jag orkade inte diskutera detta just nu.

Att hälsa på min friska "problemfria" dotter och mina "problemfria" barnbarn orkar jag bara inte, men jag ska försöka ta mig samman och göra det.

Så har jag en del vänner som det är synd om på riktigt pga olika anledningar, men som sagt kaffet var den utlösande faktorn och det är uppdruckit nu och som en protest dricker jag kanske en kopp till.

Har gnällt färdigt nu och mår betydligt bättre. Om någon orkar läsa tack!

Min sambo är alkoholist, jag har kommit till det stadiet där jag lider av kraftig ångest och depression. Vi har levt med varandra jättelänge, många många år. Han vill inte söka hjälp, han är envis och han verkar inte inse hur mycket jag lider. Han är annars snäll och omtänksam men när vi ska försöka ta itu med något kan han bli irriterad och sur. Jag känner att jag kanske gjort fel livsval för att sen tänka att nej jag stannar, vi har ju varit ihop så länge, han tycker ju trots allt om mig och valt att vara med mig och jag tycker ju om honom mycket. Jag är så rädd att ta det steget. Han har druckit i många år, hemmet är stökigt och vi kan ej bjuda hem vänner eller nära. Jag har blivit ett nervvrak utan självförtroende. Känner mig på något sätt att jag får tassa på tå. Han är väldigt bestämd med sina åsikter och hur vissa saker ska vara Det brister i kommunikation och samtal blir till bråk då åsikterna är olika. Jag känner inte igen mig själv längre, känns som jag tappat bort mig själv helt. Vet varken ut eller in.

Jag skaffade em lägenhet för 1 år sedan som jag flydde till. Orkade inte bo kvar under samma tak och se och uppleva eländet längre.
Lämna de in om skilsmässa och han fortsatte supa.
Jag är och har varit så himla arg också hela tiden för orättvisan att han har tagit över huset och jag inte kunnat vara hemma.
Vi är skilda nu på pappret men har bodelning kvar och alkt tar så lång tid. Jag blir galen av det
Det räcker med ett telefonsamtal så tappar jag bort mig och blir förbannad och efteråt blir jag ledsen.
Hatar att han har sån makt över mina känslor, borde inte bry mig istället.
Kram Azalea?

Alltså, den sista tiden har gått mer upp än ned. Jag har känt på en optimism.

Men igår. Det handlar inte om alkoholen (tror jag) det handlar om situationen. Skilsmässan. Hantera hela situationen.

Han ringte och var sur för en grej. Jag blir så jävla sur tillbaka. Han kvaluerar, hänger upp sig på detaljer, tjatar, fortsätter och fortsätter. Jag går direkt in. Blir frustrerad. Skriker. Blir så otroligt förbannad. Vi kommer ingenstans.

Och jag slungas tillbaka. Till bråken där min värld rasar, han går lungt vidare i sin. Där jag gråter. Där det är storm i hela mina kropp. Där jag nästan får panik. Och han visar kall axel. Situationer som jag hatar mer än nått annat. Där jag blir underkastad han. Där det är jag som försöker rätta upp.

Det är i stort sett jag som kommer smygande, eller tar första steg mot försoning. Fast det dom allra flesta gånger handlar om svik som han har gjort, alkohol, sms eller liknande. Jag kan knappast dra mig till minnes om att han har bett om ursäkt. Nånsin. Fast han har gjort helt otroliga saker. Jag är på ett sätt lite beroende av han, att han skal älska mig.

Och jag mår så dåligt. Som jag inte mår dåligt av nån eller nått annat. Jag får nästan panikångest. Mitt hjärta slår så fort. Jag hatar när han är arg på mig. Jag klarar bara inte av det.
Denna skevheten har alltid funnits.
Och den gør mig så arg.

Jag vill vara stark, min egen. Känna och förstå att detta inte stämmer.

Men jag hanterar det lika dåligt fortfarande. Trots att det är han som har svikit sin familj och han är sur på mig för en bagatell så klarar jag inte att se det rationellt. Eller se det kanske, men inte känna det i kroppen. Jag har lite panik i bröstet. Vill inte att han skal vara arg på mig.

Detta är ju så in i helvete sjukt!!

Jag hatar det jag känner nu. Att jag överhuvudtaget bryr mig om detta. Det är inte rätt!! Och jag orkar inte bry mig om sak, jag är mest upprörd över allt jag känner. Att jag fortfarande är slav under han...

Det är sjukt jobbigt men du/ vi är starkare än vi tror.
En dag i taget mot ett liv som är vårt.

Vila ikväll och imorgon börjar en ny dag
? Bamse kram från mig ?Azalea

All stress och oro måste ut någonstans annars ligger det bara och pyr och man blir sjuk till slut. Vi har ju allihop levt under ett enormt tryck på kropp och själ så det är inte konstigt om det blir obalans tror jag.

Jag har haft en del panikångest. Svårt att andas när det blev för stort och jag släppte tankarna lösa på allt som hände , riktigt otäck känsla.
En annan grej var att jag trodde att det var något fel på mitt hjärta.
Det höll på i nästan ett år och jag vågade inte gå till doktorn.
Det kändes som kolsyra som bubblade från armhålan längs hela vänster bröst.
Jätte obehagligt.
När jag sen kom till psykolog så släppte det efterhand och berodde säkert på långvarig inre stress trodde hon.

Finaste Blade Runner ❤ Var rädd om dig och hoppas du snart mår fint igen.
Massvis med bamsekramar frpn Azalea ?

Tack, det går mycket upp och ner.
Mycket beror på om han dricker eller inte. Han gör det nu, men ändå lugnare mot annars.

Du har haft väldigt mycket att ta tag i ... Hur har du det själv nu? ?

Sköt om dig!

Tack självomhändertagande för tipsen om att läsa på nätet. Verkar finnas jättemycket och det blir avdramatiserat. Finns också ett nätverk för rösthörare och det heter rösträtt.

Jo han berättar vad rösterna säger och det är inget speciellt intressant som regel. Sist frågade jag min son om han dricker mycket kaffe och då säger en röst " erkänn nu att du dricker mycket kaffe" vilket han faktiskt inte gör. Tyvärr finns det även röster som inte är så snälla, men det är mer sällsynt. 90% upplever han som stödjande. Har läst lite och en teori är att man upplevt något traumatiskt viliet kan leda till att man börjar höra röster. Ska bli skönt att få prata med någon som har erfarenhet av det. Tack än en gång för att du engagerar dig och letar på nätet. Sånt värmer.

Det var länge sedan... Hur mår du?
Kram

gånger att det är din kropp som typ ventilerar själen. Jag har ett eksem stor som en fem-krona som har flyttat runt på min kropp sen jag var ung. Behandlar jag på ett ställe kommer det snabbt tillbaka på ett annat. Just nu sitter det i nacken. Ska inte göra något åt det denna gång utan se om det försvinner av sig själv nu när jag jobbar med mitt inre och tar hand om mig själv. Migrän har jag haft mycket. Slutade med medicin i samband med att jag lämnade mitt ex. Behandlar med akupunktur istället, känns bättre än starka mediciner. Har inte haft migrän på drygt två år nu Och tänk all magont man haft genom åren. Hjärtklappning, yrsel ja you name it. Nu känner jag mig PIGG! Bara det där förbenade eksemet som skall bort också. Bladerunner du har gått igenom mycket! Unna dig så mycket bra saker du bara kan och har tid med. Tror din kropp kommer stabilisera sig med tiden. Posttraumatiskt stress kallas det väl? När allt lugnar ner sig och man kan fokusera på sig själv så kommer alla känslorna på något sätt. Många kramar ♥️

Hej,

Jag förstår att du funderar mycket på din son och huruvida det är med hans röster. Kanske du frågar dig om meditation räcker istället för mediciner. Han tycker det. Jag kan tänka mig att det finns biverkningar som inte är så enkla. Du kanske undrar vad det är för röster. Massmedia rapporterar om otäckheter om röster. Det är inte alla människor som skaffar större kunskap. "Hur många människor hör röster?"
Jag ställde den frågan till Google nu och jag hittade direkt en artikel som handlar om en brittisk studie. Den 11 mars i 2015 skriver Dagens Medicin om den, liksom the Lancet den 2 april 2015 där du kan läsa hela studien.
Experiences of hearing voices: analysis of a novel phenomenological survey.

Jag förstår att du är rädd för att prata om det med vänner och andra i din omgivning som saknar kunskap och även en förmåga att lyssna när massmedia skrämmer om rösthörare.

Det borde inte vara så. Du borde kunna prata med vänner. Men vi är nog inte där idag.

Nu ska din son träffa en terapeut och det är bra.

Har du frågat din son vad rösterna säger? Kan ni prata om rösterna. Du behöver inte svara här.

Jag tänker att det kanske kan lindra din oro genom att veta vad hans röster säger, men jag vet inte. Jag har ingen kunskap om rösthörare.

Men jag tänker att du kan pröva prata med någon kunnig själv, inom vården om du har möjlighet till det.

Att höra röster betyder inte att någon är farlig. Det är viktig att tänka på det.

Hoppas att mitt svar kan vara hjälpsamt på något sätt. Att jag hör dig. Och känner med dig.

Tack Ullabulla, men någon orosanmälan kan jag inte göra. Han är drogfri och inte psykotisk. Bor dessutom i ett "halvskyddat" boende, men det är svårt att veta hur jag ska förhålla mig. Ska dock få träffa en terapeut om två veckor och hon är erfaren och har arbetat mycket med psykoser.

Känns bara så svårt ibland. Han har isolerat sig i många år, aldrig jobbat och nu klarar han att vara med människor och även kunnat jobba, dock skyddat arbete, men trivts jättebra och så händer det här.

Jag är helt övertygad om att när inte sinnet förstår att man måste lämna, så gör sig kroppen påmind om att det är fel.
Hade mycket värk i min kropp, hjärtat som gick på högvarv, problem med min mage, eksem.
Det mesta har blivit bättre och en del har blivit helt bra. Kroppen sa ifrån det inte hjärnan ville fatta, att jag var tvungen att lämna.
Bor intill en som dricker. Partnern i det förhållandet är sjuk. En natt vaknade jag av att denna personen kom hem och var full. När jag började tänka på partner och hur det kändes att få hem någon som var så påverkad, så fick jag värk i hela kroppen där jag låg i sängen. Kroppen mindes hur det var. Oron kändes i hela kroppen. Trodde inte att det kunde bli så. Men det sitter liksom i märg och ben.
Så man kan ju bli både psykiskt och fysiskt sjuk av att leva med någon som dricker.
Hoppas Blade Runner att allt blir bättre för dig snart.
Kram?

Lägger jag mig i något som inte alls är mitt bord.
Att gå in i den sjukes dvs din sons sinne och ta ställning till hans rösters "sanningshalt" och inte måste vara väldigt svårt.

Är de farliga/betvingande skadliga?
Eller ledande,uppmuntrande frigörande.

Jag tänker att det kanske går att ställa sig på sidan och låta puckarna glida förbi dig?

Dvs hans röster kanske får vara hans och om du känner för stor oro så kanske orosanmälan är på sin plats.
Jag tänker på hur jag gled in i mitt drickande exs psyke och både kände och förstod att han behövde alkohol.

Stå stark i dig själv och älska din son för den han är,men strunta i rösterna kanske?