Senaste kommentarerna i forumet

Jag läser och läser.
Mitt hjærta brister men samtidigt så ger tråden mig hopp.

Jag kan inte førstå och har inte förutsättningar att kunna sätta mig in i situationen din heller. Det låter som du lever under en otrygg psykisk press.

Så jag vill sända deg en kram och styrka och hoppas att du kan finna din ro. Din valda omgivning med frid och kärlek.

...Rinner ju droppen över. Så var det för mig oxå.
Vi hade en händelse i somras som jag inte kan förlåta( kommer inte gå in på vad), jag känner att jag litar inte på min fru överhuvudtaget efter det, livrädd för vad händer nästa gång vi får en sammandrabbning, ska det ske igen eller blir det värre.

Förstår din vånda, jag gick ju med mina tankar om skilsmässa i ungefär ett år och händelsen i somras blev droppen som fick det att rinna över i ett vattenfall kändes det som.

Ta din tid, det behöver du, även om det kan kännas svårt försök kanske att sätta upp några egna mål du vill nå, dels för dig själv och dels tillsammans med barnen att se fram emot, kan vara skönt att ha när det är som jobbigast nu.

Jag har själv drömt om massa saker jag skulle vilja göra med barnen och för mig själv det senaste året när jag funderat på skilsmässa som jag vet inte skulle vara möjligt tillsamman med min fru då vi är väldigt olika med vissa saker vi skulle vilja göra.

Kämpa på, läs/lyssna på boken och försök att ta dig ur medberoendet.
Förstår man vad medberoende handlar om blir det oxå lättare att göra något åt det.

Men frågan är ju egentligen om du måste förklara eller säga nått speiellt.

Folk har ju gått ifrån varandra før mindre saker än detta. Att man har tappat känslorna, respekten, passionen osv..

Jag upplevde det som ganska uppenbart när jag sa det.

Jag orkar inte detta nått mer. Jag vill inte leva mitt liv såhär.

Vad tänker du själv att du vill säga?

Tack. Jag blir glad för ditt svar. Fint att skrivas med nån som verkligen førstår.
Boken skal jag köpa på en gång!

Ja jag har en vännina som jag har pratat med länge. Det var också hon som allra førsta gången öppnade mina ögon.
Jag har nämligen inget luktsinne (ja verkligen en dålig kombination med en alkoholiker) och hon pratar jag med dagligen.

Jag har också berättat det för min familj och en annan nära vän för att kunna hantera känslorna den sista tiden.

Och det känns lite bättre nu. Man skal säkert genom dessa vågor av känslor. Känns så hopplöst där och då. Riktigt mörkt. Men det blev bättre nån timma senare.

Jag har skaffat mig en PT som drar mig till gymmet många gånger i veckan. Också idag. Det är skönt för huvudet mitt.

Ja, jag har tänkt lite på det där.
För nog før att han gick igår, så stämmer det nog inte helt. Han hade nog inget annat val. Jag har mer eller mindre pressat han ut.

Vi har ett hus tillsammans, det hyr vi ut idag eftersom vi egentligen skulle ha vart i thailand i 6 månader från 1 juli. Corona kom och vi ändrade vårt beslut till att dra till spanien den 1 sep. Vi hade ett tillfälligt boende i väntan på att vi skulle dra.

Den 23 aug kom jag på honom att dricka vodka direkt ur flaskan i vårt sovrum. Det var min uppenbarelse.
Jag hade sett liknande scener förr och flaskorna hade den sista perioden økat i omfang.
Men det var min droppe.
Jag bestämde mig för att det var sista gången. Så inom loppet av 48 timmar så gick jag igenom en storm av känslor. Avbokade resan, skolan, boende, flyg och skaffade mig en ny hyreslägenhet som jag och barnen kunde flytta in i 1 sep.

Hans värld rasade och eftersom han blev hemlös han också från 1 sep så tillät jag honom att bo på nåde hos oss. Så länge han var nykter.

Och här startade en resa som inte har vart speciellt lyckad. Jag kan helt enkelt inte förlåta. Alla gamla historier och alla lögner har kommit till mig hela tiden. Jag kände mig aldrig nöjd med att han «bara» hade blivit nykter. Det höll inte.
Jag har førlåtit så många gånger. Bett om han skal sluta smyga. Bett om att bjuda mig in i hans värld. Gjort allt i min makt för att förstå eller försöka hjälpa. I gengäld har jag bara fått nya lögner, nya svek..

Så jag känner på ett sätt att det är för sent. Han drog det helt enkelt för långt. Han svek mig en gång för mycket...

Han bad aldrig om hjälp, han ville aldrig sluta. Han gjorde det valet, om och om igen.

Så de sista tre veckorna har jag straffat han på ett sätt. Han går på antabus, men jag klarar inte att tro på att han skal klara det. Jag tar han till läkare och ber dem ta blodprover. Jag vill ha bevis på att han nykter. Men jag vill också ha nått mer.
Förlåt och tacksamhet kanske?

Det får jag inte.
Jag har förstått att det är ganska vanligt, men det spelar ingen roll. Jag känner mig så irriterad på han. Vad fan, kan du inte se vad du har gjort, hur du behandlat mig. Barnen.

Efter ett samtal med han idag (det bästa på länge) där jag berättar allt detta så säger han att fråns hans perspektiv vill han ha en bekräftelse på att han är duktig. Hejarop och erkännande. Det har han inte fått av mig.

Snarare har jag vart iskall. Och detta har skapat en isfront här hemma. Båda besvikna. Det hanterar vi inte så bra, för vi har det normalt inte så. Vi är normalt ett par som skrattar tillsammans, delar det mesta, har gemensamma intressen, många drömmar och finner på otroligt mycket tillsammans, som familj. Vi reser så fort vi kan och gillar att umgås tillsammans. Så har det också varit i denna alkoholperioden. Konstigt nog.

Fram till den söndagen.

Då ändrades jag. Och då ändrades allt. Makten flyttades över. Jag ville ut. Och jag skulle ta barnen med mig om han inte valde annorlunda än det han hade gjort de sista årena.

Men efter snart 4 veckor i detta iskalla, helt olevbara förhållanden så blev han nästan tvungen att dra. Det är ju min lägenhet. Jag har ordnat den, den står i mitt namn, med min depostion. Så sån sett hade han inget val.

Jag blir lite osäker när vi pratar idag (på hans inch) och han säger att han bara menade att dra några dagar. Men så tolkade jag det inte alls igår. Då satte vi ju upp meglingstimme och han sa att skulle ta med barnen till en airbnb lägenhet varannan vecka. (Nått som tycker är en mycket dålig ide)

Men nu menar han visst inte det längre. Fick han kanske kalla fötter?

Jag å andra sidan funderar vidare. Kanske det är det rätta att avsluta detta nu när möjligheten finns. För även om jag älskar honom så känner jag lika starkt..

Han slutade för sent. Han drog det för långt?

Klarar jag ens att gå vidare tillsammans med han? Får vi det lika bra igen eller är vår relation över nu, oavsett om blir nykter føralltid eller inte?

Jag skal ge deg lite tid. Inte förhasta mig. Han är borta just nu, och till skillnad från igår så känner jag mig lugn.

Jag bestämmer över mitt liv.

Min mamma har haft problem med alkoholen i nu över 10 år.
Hon dricker tills det tar slut varje gång och det slutar ofta med att hon ramlar, kravlar eller sitter på golvet och pratar med sig själv ; helt obegripliga saker. Vad beror detta på? Det blir och har blivit så vid varje fylla sen typ 1-2 år tillbaka. Har försökt googla men hittar ingenting. Är det hjärnan som börjar ta stryk eller kan det bero på något psykiskt? Hon lever verkligen i förnekelse och gör det mesta för att förtränga jobbiga problem så som sin uppväxt, bagatelliserar saker som är rätt allvarliga osv .
Tacksam för hjälp !

L

Hej.
Ja.. Det finns alltid något att skylla på. ?

Man kan säga att man är orolig och ta upp olika konkreta situationer. I stället för att säga att han är si eller så, är det som jag ser det en bättre idé att berätta hur den andras drickande upplevs. Nu har ju inte jag lämnat min anhöriga, men så här tänker jag.

Sköt om dig. ?

Hur säger man till någon att man vill lämna honom pga av att han dricker för mycket. Börjar man prata om detta så blir han bara arg och så säger han att jag inte förstår honom och att det inte är så lätt och nu har han så mycket runt sig. Men jag försöker säga till honom att jag gör allt för att hjälpa honom men jag tror inte han vill ha någon hjälp. Det finns alltid något att skylla på. Hur har ni andra som lämnat sagt eller gjort❤

....för det hjälper otroligt mycket.
Jag har pratat med en kompis om våra problem i flera år och det har hjälpt mig under tiden även om jag mått dåligt och att det tog flera år för mig att komma till beslutet att lämna situationen.
Kompisen har alltid funnits där och det är jag otroligt tacksam för, när jag äntligen tog beslutet sa han till mig, " jag tycker att du gör rätt val efter allt som varit, gräset är oftast inte grönare på andra sidan men i ditt fall kommer det nog vara det"....
Som jag skrev tidigare så blev vändpunkten för mig när jag läste boken djävulsdansen, den fick mig att inse mitt eget problem som medberoende och även hur en beroendeperson fungerar.
Jag kan verkligen rekommendera dig att läsa/lyssna på den.
Jag förstår precis hur du känner dig även om det var han nu som lämnade dig, ta det som ett tecken att du slapp och ta beslutet.
Jag kan ju se här, även om min fru är ordentligt medveten om vår situation och att vi haft skillsmässo diskussionen tidigare så är jag nu det svarta fåret även om hon vet och sagt att hon förstår varför jag lämnar.
Du har nu chansen att komma ur det utan att bli skuldbelagd för allt man kan tänkas bli skuldbelagd för när man själv tar beslutet.
Jag hoppas du finner styrka i din jobbiga situation, men tänk på dig själv. Fundera över alla stunder du mått dåligt, stora som små pga beroendet. Tänk på ett liv utan att behöva se detta precis framför dig hela tiden.
Visst , eftersom barn är med i bilden finns ju alltid kontakten med pappan att riva upp känslor under lång tid och rädslan för att de ska dricka när de har barnen.
Jag ser det som så nu att jag ska ta mig ur bojorna här hemma och få till mitt egna boende för mig och barnen på halvtid.
När sedan huset är sålt och allt är klart kan man sätta lite hårt mot hårt om de inte tar sitt ansvar när de har barnen.
Skriv gärna av dig dina känslor och tankar även här så mycket du orkar, även det har hjälpt mig i mitt beslut då det är otroligt skönt att få tankarna och känslorna på "papper"
Många styrkekramar till dig!

Jag hejar på deg! Jag önskar dig styrka och mod.

Jag önskar den till mig själv också. Tiden skal visst hjälpa.

Jag läser dina ord och önskar att det vore mina på ett sätt.

Du skriver «jag har äntligen brutit mig loss» - Men jag känner bara en ändlös svart mardröm. Jag känner inget äntligen. Jag känner inget hopp om en bättre framtid. Jag känner bara sorg. Jag fattar inte hur jag skal klara detta.

Rent intellektuelt vet jag att det är det rätta, men mina känslor, min sorg är förtvivlande stor. Han drog igår, och då kändes det som en blanding av lättnad, förtvivlan och sorg.
Natten har varit helt jävlig. Den har gått igenom alla dessa år, alla løgner, alla svek.

Jag har hållt mig sammen på morgonen, fått dessa tre barn till förskola och skola. Jag bad till och med om ett møte i förskolan før att berätta om situationen. Jag gör allt jag kan før att inte ångra mig. Inkluderar flera människor.

Men nu. Jag sitter bara i bilen. Det är så mörkt. Undrar faktiskt om jag kommer att orka. Hur fan skal man klara detta?

Jag känner mig så jävla ensam!!

Jag känner mig otrötslig. Jag känner mig kraftlös..

Läser din oro och dina tankar. Det är hemskt att känna som vi, min man är också nykter sen 4mån, men jag kan inte påstå att det var lösningen. Anledningen varför dom dricker måste dom jobba stenhårt med, ta ansvar, min gör det inte. Om det har gått långt så är dom svårt sjuka i själen och det är bara dom som kan läka, jag rekommenderar en alkoholteurapet, dyrt privat men värt det. Nu efter en bilolycka så har jag funnits där som medmänniska men det duger inte fullt ut. Så efter att ha sin sjukhussäng i tv-rummet så har han nu flyttat ut i husvagnen på gården, jag tycker det är så pinsamt inför barnen. Jag hade så höga förväntningar ifjol då han började sin resa, återfallen var inte värst utan det som har varit jobbigast är att ilskan varit kvar, vännerna försvann, Netflix blev vår livlina. Och så mina barn, deras tysta funderingar som jag igår tog upp, tacksam för att vi kan prata. Enda tips jag kan ge dig, men det är svårt. Min teraupeft som kan ämnet sa igår, att försök släpp tankarna på honom, hur han mår, tänker, känner, så kvinnligt och så mycket anhörig till en beroendeperson, det brukar snurra hela tiden mer eller mindre. Känn efter vad vill du göra idag, till helgen, tänk litet. Tänker på dig ?

Det låter bra att stanna kvar i det, tvinga honom att stanna kvar i det tycker jag.
Som jag skrev så kommer jag från andra sidan. Jag dricker inte nu, men när jag drack hände det ibland, ganska sällan, att jag blev oerhört berusad. Inte elak eller påstridig men väldigt, väldigt full vid några tillfällen typ på dagarna. Oerhört pinsamt och jag lät gärna bli att prata om det där. Trodde jag kunde låta bli att dricka, trodde jag hade kontroll men det hände igen. Tillräckligt ofta för att skapa en stor osäkerhet här hemma.

Jag tror att du gör klokt i att fortsätta att prata om det den här gången, även om han blir ledsen.
Han måste ta ansvar för det han gör/har gjort. Han borde gå och prata med någon, kanske gärna i behandling mot a-beroende. Och du skulle nog egentligen också må bra av att prata med någon. Det är väldigt, väldigt skrämmande det du har varit med om. Du håller det hemligt för att skydda honom, kanske finns det en känsla av skam i det här också.
Mitt barn har behövt prata med andra om sin oro. Det är klart att jag ogillar det på sätt och vis, det är ju min skam och min hemlighet, men hen behöver få ut sina känslor och sin oro, så som ansvarig förälder kan man inte låta det vara hemligt. Jag har ”gett hen tillåtelse” genom att våga låta det vara öppet. Vi har också pratat om det. Jag har lovat och brutit löften. Trott att jag kan dricka litegrann och misslyckats. Har nu brutit helt, det är inte värt skadan det gör hos min familj.

Jag tror att det är bra för honom med den press du sätter på honom nu. Det är lätt att förtränga de här pinsamheterna och ”glömma bort”. Det är också en process att börja ta ansvar. Ni är på väg!

Jag har lämnat min fd man som är alkoholist. Jag gick igenom samma funderingar som du och i mitt fall väntade jag och stod ut länge innan barnen var så stora så att de själva kunde bestämma var de ville bo. Idag bor barnen 100% hos mig och jag vågade inte lämna tidigare bla för att jag inte ville att han skulle ta hand om dem själv.
Kram
Blade Runner

Skulle jag nog vilja säga, tycker att det är ett så bra ord som beskriver hur jag känner.
Tack Azalea för din uppmuntran!
Ja, allt har sin tid. Var och en lever i sin egen process. Viktigt att inte rusa framåt i blindo utan låta varje steg landa.

Tack snälla alla ni som svarat med era tipps och erfarenheter. En sida av mig vill bara radera alla konversationer här och fortsätta som det varit. Jag brottas med mitt eget tvivel om detta verkligen ska tas tag i nu. Det kanske löser sig. Ni förstår nog hur jag menar? En annan del i mig skriker att nu får det vara nog! Det måste till ett ultimatum nu. För min skull, men också för hans. Det är svårt att greppa allvaret i bland när vardagen oftast är bra, och många helger också. Det gör att problemet förminskas och att jag inte känner mig tvungen att hantera det här då. Just då är det ju bra. För att jag själv ska våga tillåta mig se sanningen, på allvar, behöver jag få bekräftelse på att detta inte är ok. Hur dumt och självklart det än kan låta kanske. Det jag har gjort annorlunda efter den här gången är att jag vågat ta mig styrka och pratat med honom på ett annat sett än tidigare gånger. Antagligen för att jag på riktigt känner att det som fanns mellan oss är såå skadat och att jag tappar så mycket tillit och tro på oss. Jag blir både ledsen och ganska avtrubbad i känslorna när jag tänker på det som kan ske nu. Att gå isär. Vi som haft det så bra annars. Det är ju spriten som förstört! Den har lämnat en skugga över oss, och det känns såå onödigt! Jag har svårt att förstå hur han kan falla dit, gång på gång. När han vet... efter många råd och bra ord här i från orkar jag stå på mig lite mer denna gång. Jag har tagit upp situationen varje dag. I går var jag så tydlig att jag blev förvånad själv, men det var sådan lättnad för mig. Jag sa att jag glömmer inte bara för att vardagen rullar på. Den här gången var den sista. Att jag faktiskt inte kommer stanna kvar om det händer en gång till. Jag sa att vi ska prata om det här ofta, annars blir det som förr, det tas upp när det hänt sedan gömmer vi det dåliga i vardagen och nämner det inte. Inte fören det händer igen. Jag har sagt att vi måste sätta upp en plan, hur ska vi hantera framtiden. Vad ska gälla på somrarna eller på bjudningar exempelvis. Jag sa att jag kommer ha en plan för hur jag ska ta mig vidare på egen han om han inte slutar nu. Att jag vägrar ta den här skiten. Jag kommer vara med och jobba för att det ska bli bra, men funkar det inte så kommer jag behöva lämna honom.
Han blir ledsen. Jag ser att han mår så dåligt för det han gör mot mig, oss. Men han behövde nog höra mig säga det där. Han säger att han är livrädd att jag ska lämna honom men att han också förstår att han sårat mig så pass att han förstår om jag går. Han håller om mig som i desperation. Här blir det så dubbla känslor för mig. Som person stänger han ofta inne känslor och kan välja att inte prata om sådant som är jobbigt för honom. Men det gör också att han inte vågar ta upp dom här ändelserna i efterhand för att tex fråga hur jag mår. Det är för jobbigt för honom. Men jag då? Då blir det jag som stöttar och tröstar honom nu... den här gången måste han visa att han själv också ger allt. Hoppas vi kommer fram till en plan som är hållbar för oss. För oss och för våra fina barns skull.

Hej.

Jag har levt i många år med min fru som druckit alldeles för mycket och nu har jag begärt skillsmässa då jag inte orkar mer, vi har haft en väldigt turbulent relation i många år.
Vändpunkten gör mig var när jag läste boken " Djävulsdansen, bli fri från medberoende" den fick mig att vakna, förstå mina känslor, förstå min frus problem och särskilt mina egna då man hela tiden är som en hök över den beroende.
Jag har äntligen brutit mig loss, flyttar till egen lägenhet om några månader med barnen på halvtid.
Frun ",slutade" dricka sent i somras men jag har tyvärr hittat gömmor samt givetvis direkt sett när hon druckit även efter detta.
Klart man är orolig om det kommer att drickas när hon har barnen sen men det får jag ta då.
Hon har iallafall minskat drickandet från varje dag till att hon kanske druckit nån gång i veckan det sista.

Tänk på dig själv nu och försök komma ur djävulsdansen.

Jag går sönder i kroppen. Mina känslor svämar över.
Jag googlar om skilsmässa och läser om faser.
Känner mig delvis igen, men söker den extra dimensionen om att lämna nån med alkoholproblem.Med allt vad det innebär.
Oron för barnen varannan vecka?
Oron för om han är nykter med dem, kör bil osv.
Känslorna över att detta är alkoholens fel.
Kärlekssorgen.
Vad säger man till omgivningen?
Skal alla barnens føräldrar få veta? Är det bra før barnen?

Ja ni førstår.
som har gått igenom detta?
Hur gick det? Vad hände med vårdnaden? Hur gick det med barnen? Hur blev eran relation?
Blev han/hon nykter?
Osv

Tack för omtanken. ?

Idag mår jag bra, vi har pratat. Han skäms dock och sade förlåt, men tar nya tag. Vi har varit i skogen, undrar när det hände senast. Så olika vardagen ser ut med och utan alkohol. ?

Jag skulle önska han hade vänner. Han har dragit sig från sina vänner tycker jag, som de flesta dricker mycket. Hoppas han skaffar sig nya nyktra vänner. Nu känns det som att han bara har mig, då hans kontakt till familj och släkt drastiskt har minskat.

Jag vet mycket väl att jag inte borde känna så, men jag upplever att jag har mycket på mina axlar om han håller sig nykter eller inte ...

Har fått tid för läkarbesök på tisdag.
Nästa torsdag skal vi på meglingsmøte.

Det är mer ett praktiskt möte (men obligatorsilt för par med barn) där man kommer överens om hur man løser praktiska frågor.

Herregud. Jag skal efter 10 år och tre barn bli singel.
Inget ovanligt, men skrämmande.

Jag gråter.

Hade det blivit såhär oavsett.
Jag tror faktiskt inte det. Vi har alltid haft en fin relation. Vi är goda för varandra.
Alkoholen drar oss isär.

Men vad vet jag om det egentligen? Han menar nog att det handlar om andra ting också. Sant eller bara ett sätt att överflytta skuld?

Jag går parallet med sorgen før alkoholen nu också igenom denna seperationen. Ångesten för barnen, rädslan før allt det praktiska. Sorgen över alla drömmar som krossas.

Herregud, livet kan gøra ont ibland..

Och vad känner du idag?

Han går nu.
Jo det blev så. Och tankarna snurrar.

Beror det på det han säger, att vi inte funkar längre eller beror det på nått annat?

Tanken slog mig inte först. När vi pratade och han sa att han ser ingen annan utväg än att vi separerar så var jag delvis enig.
Jag sliter. Vi sliter.
Speciellt de sista veckorna. Och efter søndagen är det illa på riktigt.

Jag har ju levt i förnekelse så länge och därför inte förstått, och därmed inte heller vart så svår att leva med før han. Det är annorlunda nu.

Jag grät och sa att denna alkoholen var ond. Då sa han att det vara andra saker också. Menar han det, eller vill han inte ta hela ansvaret? Menar han att jag har skyld i detta? Med vad i såna fall? Eller är det bara ett sätt att försvara sig?

Han vill flytta ut. Helst idag. Menar att han kan flytta in i en airbnb lägenhet. Han vill ha barnen 50% från början. Jag är tveksam.

Tror inte att det är en superbra ide att han skal ha barnen varannan vecka boende i en airbnb lägenhet. Jag litar ju inte heller på att han håller sig nykter. Før det är den andra biten här?

Flyttar han ifrån mig (oss) eller flyttar han till möjligheten att dricka?
Jag vet inte.

Och jag vet inte heller hur man gør i denna situtionen?
Jag har kontakt min läkare før råd?

För å ena sidan vill jag ta mitt ansvar ovanför barnen, men vet inte hur jag skal göra det när jag inte har dem? Hur löser man det?

Jag vill inte vara beroende av systemet men jag kan ju knappst gøra nått utan det?
Jag har beställt så kallad mäklartimme men vet inte om de har myndighet att neka han sitt samvær som jag tror han har krav på?
Vem kan gøra det?
Vem kan følja upp att han är nykter?

Hej,

Jag känner mig så skyldig som ens skriver här. Min fråga där jag gärna vill ha input är hur man vet om nån har problem med alkohol?

Min man är världens bästa man och pappa när han vill. Men det som svävar över oss är en vän till honom som helt klart dricker alldeles för mkt o som alltid drar med min man i det. Min man är vuxen så jag skyller inte på vännen, men även om vi har pratat innan och min man har lovat mig att det inte ska bli så sent eller mkt så blir det så. En gång ljög han för mig om att han var där när de istället hade tagit sig in till stan för att gå på krogen (vilket är ett projekt i sig då vi bor långt ute på landet). En annan gång skulle vi fira jul med min mans barn men på morgonen innan de kom så stack mannen och vännen iväg för att fiska och jag fick hämta en jätte, jättefull man. Han kunde inte ens stå, snubblade hemma och spydde ner allt och bara satt på golvet och skrattade och jag fick höggravid städa medan barnet och exet var på väg till oss. Han var jättefull o missade hela julklappsöppningen, satt bara o upprepade samma sak. Jag fick dela ut presenterna eftersom att han inte riktigt kunde stå.

Det finns några fler såna här incidenter, men de är inte jättemånga på de sju åren vi har varit tillsammans. Det som är den gemensamma nämnaren är att han inte kan hantera mängden han dricker i sällskap med sin vän och det spelar ingen roll om han då är själv med barnen eller om vi har viktiga planer. Det blir alltid mer. En gång när jag inte var hemma så la han sig för att sova i snön, jag försökte ringa honom så många gånger, hans familj osv. Till slut svarade han och gick hem. Så framförallt är jag orolig för barnen, nu är de stora barnen så stora så utöver att de tappar respekten för honom kan han inte utsätta dem för något allvarligt, men vår lilla son är jag orolig för. Vill inte lämna min man ensam med honom om inte stora barnen är hemma.

Min man anser att jag är en väldigt tråkig, kontrollerande och stel person som inte kan släppa loss lite. Jag tycker inte man ska vara full framför barn, vilket han inte håller med om. Jag kommer från en familj där de vuxna drack max två glas vin och inget mer så jag vet inte om jag överreagerar eftersom det endast är en halvfull sådana här större incidenter, men å andra sidan tycker jag de är så allvarliga och läskiga eftersom det hade kunnat gå riktigt illa.

Min man sköter sitt jobb, det är på semestern han dricker (då dricker han öl hela dagen från lunch, men han säger att han inte dricker de starkaste längre och bara små burkar eftersom jag är så tjatig/tråkig). Har bett honom att inte dricka så mkt framför mina föräldrar men sist kunde han ändå inte hålla det utan drack tre starköl på en middag vilket är mkt i vår familj. Så jag får känslan av att han inte kan kontrollera det riktigt.

Jag är lite rädd att jag överreagerar och dömer honom för hårt. Men samtidigt är det jättejobbigt att alltid ha ont i magen när det närmar sig helg och inte veta hur han har tänkt sig det hela. Det är jobbigt att vara sur och grinig och känna att jag måste ha kontroll och hela tiden ligga steget före. O jag är också rädd för att lämna honom, dels älska jag ju honom men jag älskar verkligen inte hur jag har blivit som person. Trött, sur, grinig och som att jag inte riktigt vill känna efter hur bra den här relationen är för mig egentligen. Nu kan jag iaf se till att mitt barn får en nära relation till sin pappa, annars skulle det bara bli varannan helg och det är ju helgerna som är kritiska hos oss. Tror jag.

Zhelma, jag blir så berörd av ditt inlägg. Det påverkar oss oerhört att vara medberoende. Jag har lärt mig en del de senaste åren och mest har jag lärt mig genom detta forum. Idag är jag fri från mitt medberoende. Och jag levde med mitt ex i 12 år. Jag är glad att vi inte var gifta för då hade jag varit illa ute med Kronofogden och allt. Istället omvandlade jag lån till gåvor mentalt och tänker att det kostade mig en del pengar att vara medberoende och samtidigt så insåg jag att jag lärde mig verkligen något mer. Jag har lärt mig att uppskatta det enkla livet. Hälsan och att vara i nuet.
Jag vet hur skam och skuld känns och jag var på väg att ta mitt liv då jag förstod vilka uppoffringar jag har gjort. Och att jag levde som jag levde med honom. Jag levde i en misär. Och utåt så trodde hans nätverk att vi hade det gott eftersom han hade en helt annan ekonomi när vi träffades. Han var ekonomiskt oberoende på många sätt, men det räckte inte för honom. Han ville vara med och han var med. Och jag såg många människor falla, i missbruk och hur vissa höll på med ekobrott. Det var hemskt att se det och förstå att mycket är en fasad. Ännu värre tycker jag att det är att se idag och förstå vilka fruar som är med och spelar spelet liksom täcker upp fasaderna.

Jag skulle gå och prata med någon om jag var du. En läkare kan skriva remiss till psykolog eller kurator. Det är bra för hälsan att lätta på orden som kan behöva komma ut. Ta den hjälp du behöver. Den kommer inte och knackar på din dörr.

Allt gott till dig.

Mitt ex valde också flaskan. Jag trodde att jag skulle bilda familj med honom och idag är jag jätteglad att vi inte har barn. Jag kunde inte skaffa det med honom när jag såg hur illa det var. Han var som ett stort barn som jag fick ta hand om istället och jag gav honom fickpengar varje vecka, men det var mitt fel och jag behövde lära mig.

Livet. Acceptans. Släppa taget. Kanske du möter en ny kärlek om du inte redan har gjort det?

Ta hand om dig!

Hej, viket stort beslut du tagit. För dig själv och för ditt liv vidare. Jag är säker på att du har gjort ett val som känns bra för dig och jag tror att du kommer att upptäcka så mycket nytt och så mycket glädje för dig själv i livet. Det låter som du gjort allt du kunnat och du är bara ansvarig för dig och dina barn. Du är inte ensam om att det blev så här.
I en relation är båda lika ansvariga. Men om en människa missbrukar så handlar det om så mycket mer. Hoppas att du landar väl i egen bostad i december. Och landar i dig själv i din nya situation.
Allt gott!