Senaste kommentarerna i forumet

Sedan jag läste boken om art bli fri från medberoende/djävulsdansen och att jag hittade detta forum hjälpte mig i min egen resa.
Jag lyckades tillslut få klarhet i mina egna känslor och tankar jag burit på så länge.
Vi gick på familjerådgivning och det gav mig oxå bara mer beslutsamhet då jag insåg att jag måste tänka på mig själv och barnen.
Jag har nu tackat ja till en lägenhetnsom jag får tillträda i mitten av December.

Min fru har varit i en rejäl svacka sedan jag meddelade att jag ville skiljas och har tyvärr hittat vin flaskor gömda igen.
Hon har inte vilja ta hjälp mot detta än men jag hoppas hon honser vissa saker.
Hon har varit rejält bitter mot mig men efter ett samtal hon hade med vår 9åriga dotter så klarnade nog vissa tankar.

Hon har nu sagt att hon förstår beslutet och att det ska inte vara vi, det gör bara då ont efter allt vi varit med om säger hon.

Vi får se vart allt tar vägen men jag känner mig starkare och mer beslutsam för varje dag som går.

Det är ett sånt otäckt inlägg det du skriver. Du ställer frågan om vem du ska prata med. Du kan ju söka till vårdcentralen och prata med en kurator. Kan vara bra att få lite perspektiv hos någon eller.fortsätta att skriva här. Det är många som kanske borde lämna, det är alltid mer komplicerat än att bara glra det. Själv kommer jag från andra sidan. Det är därför, med den personlighetsförändring du beskriver som jag upplever ditt inlägg som extra skrämmande. Att dricka på det sättet så att man helt tappar sitt omdöme och sin person borde vara en stark varningssignal. Vad gör din man, mer än gråter? Han måste söka hjälp. Hur ställer han sig till det? Han har passerat alltför många gränser. Bor ni nära Stockholm kan ni gå tillsammans till Riddargatan 1. Här på alkoholhjälpen finns också en wenbbasersd ”kurs” som han kan gå om han vill sluta eller avsevärt dra ner. Är era barn stora? Då kanske ni kan prata med honom tillsammans. Beskriva hans personlighetsförändring och hur läskig han blir. Varför dricker han? Tycker egentligen att det han har gjort är så oförlåtligt så han borde må illa bara av tanken på att dricka. All styrka till dig och det finns kanske ett alternativ till att lämna och det är att han söker hjälp. För både hans och din skull. Såhär kan ni inte ha det. Om han reagerar någorlunda normalt så har han nog en väldig ångest över det där. Jag blir därför väldigt bekymrad över att han fortfarande dricker en droppe. Eftersom jag kommer från andra sidan vet jag att det är svårt att sluta och att han måste vilja själv, inte ens då är det lätt. Men med den kontrollförlust som han har så borde han vara motiverad att aldrig mer ta en droppe. Han skadar ju den han älskar. Det satt långt in för mig att inse att jag skadade när jag sällan var berusad och aldrig elak, men man skadar ändå med oberäkneligheten och oron. Och icke att förglömma den personlighetsförändring som man genomgår. Finns det någon annan som kan prata med din man? Han behöver vakna. Och det är inte du som ska skämmas i det här. Du vill inte lämna men du är rädd för när det ska hända igen. Jag dricker inte mer, till stor del för att det kostar för mycket i min relation. Min familj ska inte behöva leva med den oron. Mår förövrigt mycket bättre av att helt lägga av. Kan jag sluta så kan han göra det.

att använda tiden som redskap. Och jag vet att det är svårt till en början. Jag är mest gul. Lite grön. Inte alls röd eller blå. Och det är mest på kul tänker jag. Men då förstår jag dig lite mer.

Oavsett hur vi är som människor och hur vi fungerar så är det inte dumt att veta sitt varför när en gör val. Medvetna val. Och för att valen ska kännas medvetna så behöver vi kontakt med oss själva. Du behöver kontakt med dig själv. Eller så väljer du ett annat sätt om det passar dig bättre.

Att välja att få kontakt med sig själv och göra medvetna val är ändå ingen dum ide. Jag går ut i skogen och sitter på ett underlag vid ett träd. Jag tar av mig så länge marken tillåter bara fötter och så går jag runt eller bara står, i ett parti där jag känner att jag kan göra det. Det är ett sätt att jorda sig och få kontakt med naturen och sig själv.

Meditationen som jag utövar dagligen, efter behov och hur min tid är, så har jag funnit ett sätt att göra medvetna val i allting i livet. Och då har jag övat i mer än 10 år. Jag mediterar annorlunda idag än för 3 år sedan, då jag trodde att det skulle vara på ett visst sätt. Sedan förstod jag att jag kan alltid lyssna på kroppen. Vad behöver den. Hur och var vill jag meditera.

Om du inte vet, eller om någon annan inte vet vad en meditation innebär så handlar det om att känna sina andetag. Att bara följa dem och sitta, stå, ligga eller gå. Du kan även vara i rörelse när du känner din andning och upplever den.

När du är medveten om att du kan förändra dina andetag genom att ta djupa andetag. Ta flera djupa andetag och känn hur det känns i kroppen. När du behöver. Det är då som vi kan ge oss själva en avslappning. Och det finns massor med videos på youtube om det.

Sen kan du lära dig hur du kan tänka kring tankar, göra kroppsskanning, rörelser och annat. Men om du inte övat på en meditation så gör det gärna.

Jag hör att du tränar och det är bra. Och att du sover bra. Det är jättebra. Jag tror att du skulle må gott av att stilla dig i vaket tillstånd. Och öva på att tillämpa en SOAS, att stanna upp och observera, acceptera att det är som det är just nu, svara eller släppa taget. Det är en metod som en kan träna i och googla på det och se om det gör dig nyfiken.

Då finns det så många möjligheter att dela i mindfulness online. Med många duktiga mindfulnesslärare. Och de är alla människor och de flesta människor har upplevt svårigheter i livet.

Om du har möjlighet att prova på mindfulness i en grupp eller någon enstaka mindfulnessmeditation, så gör gärna det.

Om du googlar så finner du utövare som gör det via zoom. Det finns en grupp för alla! Genom corona så har fler mindfulness/yoga och - meditationslärare skapat plats för online meditationer. Och det gör också att de som inte har provat så mycket meditation ännu får en ny värld att upptäcka.

En fin möjlighet. Och alla delar lite. Om en vill. Det är förstås valfritt.

Jag önskar dig att du hittar ett sätt att stilla dig och att du övar på att använda tiden till att landa. I vad du behöver och vill. Det som blir bäst för dig och barnen. Och för pappan tänker jag. För er alla.

Den process han är i kommer ta den tid som han behöver.

Du har ansvar för att du har det bra, för att barnen har det bra. Och jag tror att det är fint för er om ni kan hitta en lösning som passar er så att ni kan låta tiden ta den tid det tar. Livet är en process. Att upptäcka ett medberoende och en partner som missbrukat är inte lätt. Och som döljer. Och som dricker trots antabus. Det är inte ovanligt. Det är inte farligt. Det uppstår en allergisk reaktion. Nej, du kan inte se hans journaler.

Du behöver komma fram till hur du vill leva ditt liv. Och du bör inte stressa fram det. Det som är så fint med mindfulness. Det är att vara i nuet utan att värdera eller döma.

Där din kropp är där är också du. Du kan inte påverka historien. Du kan välja riktningar hur du vill ha det framåt. Men du behöver inte oro dig för framtiden. Om du är i nuet. Och det är en konst. Som alla kan uppnå. Om en övar.

Och jag övar hela tiden. Och jag är också här just nu. I varje ögonblick. Mindfulness handlar om att träna uppmärksamhet, medvetenhet, medkänsla med sig själv och andra.

Det är den bästa investeringen i min egen hälsa som jag någonsin har gjort. Minfulness är ett förhållningssätt. Hur en vill leva.

Kanske det finns någon möjlighet för dig att prova det någonstans via vården eller i en yogastudio.

Med omtanke och hopp om att du ska finna ett sätt som passar dig.

Jag hoppas förstås att alla här inne får tillgång till en bättre balans. I nuet. I livet. Och upplever livet. När det pågår.

Bra beslut! Kanske det bästa du någonsin tagit.
Du har blivit stark och tagit stor kliv framåt.

Kramar från Azalea??

Nu fryser jag inte längre!
Tog ett beslut om att sätta på elementet i gäststugan.
Tog även ett beslut om att inte sova i dubbelsängen om jag flyttar in i huset igen. Jag behöver verkligen distans. Få vara ifred.
Lyssnar på medberoendepodden. Jag har så mycket att lära om mej själv och mitt eget beteende.
Jag har anpassat mej i alla år. Inte sagt NEJ. Inte krävt nånting, bara backat.
Nu vill jag vara tydligare med vad jag vill. Mina behov har jag totalt släppt.
Rädslan för att bli lämnad har gjort mej ständigt otrygg.
Nu ska jag träna på att stå upp för mej själ.
Ett steg till framåt!

Självklart passar det bäst att hans mamma och hans barn kommer när du är borta!
Hur öppen är du med att du planerar att lämna honom?
Kan det vara så att han vill hålla skenet uppe inför sin gamla familj?
Gå inte med på ett sånt spel.
Öppenhet och ärlighet mår alla bäst av!
Han har väl visat med all önskvärd tydlighet tidigare hur han hanterar besök av sina egna barn. Dags att han får ta sitt eget ansvar. Även bestämma OM han vill att de ska komma.
Jag tänker att man alltid är ansvarig för sitt beteende och vad man säger. Kan man inte ta det ansvaret söker man hjälp istället för att gång på gång såra sina nära.
Få inte dåligt samvete av att han spelar offer. Det är ju dit han vill komma.
Hejja dej ??????❤

Denna avvägning! Man kan analysera ihjäl sig ibland... Min man säger att hans mamma vill komma, bor långt bort. Jag föreslog att hon skulle komma när jag far bort med väninnorna i oktober, och att hon kan ta med sig hans barn då så kan dom umgås. Han svarar med att han tycker det är märkligt att jag aldrig vill vara med dom. Jag svarar det brukar inte vara så uppskattat från hans sida, han har blivit så arg så många gånger när jag har krävt hans engagemang när hans barn kommer, inte bara jag som ska handla el planera. Eller om jag haft förväntningar både när dom kommer eller när vi ska till hans hemstad. Han har tom sagt att jag förstör, så sist tog jag mina barn och åkte iväg. Så jag tyckte det var ett ypperligt tillfälle för dom. Så nu gick han ut i husvagnen, på kryckor, sårad som bara den. Istället för att fundera hur jag tänker Och känner. På frågan om varför han går till husvagnen så säger han att han låter oss våra ifred och vi får titta på vad vi vill på tv;n. Som sagt min man är nykter, men jag vet inte om det här är han eller sjukdomen som talar. Hur tror han att vi ska kunna resa oss om han inte tar ansvar för det som hänt bakåt i tiden i 2.5år? ?

Du vill att han ska vara den fina man du vet att han är utan alkohol.
Du vill att någon ska ha lösningen.
Men den enda som kan få honom att sluta dricka är han själv.
Om du lämnar kanske han inser vad han måste göra.
Gör han inte det då , utan väljer alkoholen, så har du fått ditt svar hur sorgligt det än är.

Har du funderat på vad han skulle kunna göra mot era barn om du inte är hemma -när blicken kommer och han försvinner.

Rätt ny parrelation, känt honom några år. Vilken början. ?

Jag påtalade tidigare, före han slutade dricka, för honom att han dricker mycket och att han blir personlighetsförändrad. Att han emellanåt inte är snäll då han dricker, men att han i "vanliga" fall är det. ?

Kanske han började reflektera över drickande och därför själv tog initiativ till att sluta. Men, som sagt nu vet jag inte vad som händer. ? Skiter han i allt och dricker allt han kommer över, är han bakis, skäms han, ledsen, orkar inte med mig, orkar inte med sig själv, sover ..??

Hur er är historia och relation?

Alltså, det har gått 48 timmar sen upplevelsen som jag är så osäker på, och jag trampar runt som trippande höna. Jag går långa promenader. Tränar. Umgås med barnen och går igen. Alltfør att inte hamna i fällan att ta ett för snabbt beslut. För det gör jag alltid. Tar snabba avgörelser. Jag ser alltid framåt och blickar sällan tillbaka.
Jag glømmer det som har vart och ser endast framåt. Något röd i personligheten (men också gul) för de som känner till innebörden.

Och kanske också tar jag beslut som innebär de med minst motstånd (kan jag tänka om jag vill vara självkritisk). Men jag ältar sällan, förlåter snabbt, ser framåt, sätter nya mål. Det är min styrka och svaghet.

Jag står aldrig i känslor. Använder aldrig tiden som redskap.
Så min plan är att göra det just denna gången. Tänka efter ordenligt, så att jag inte bara hasplar ur mig nått jag inte helt vet om jag står för längre fram. Och beslutet har så stora konsekvenser så jag vill känna att det rätt. Eller iallfall inte vara osäker.

För om jag tex ønskar (och säger) att skal gå ifrån varandra nu, så blir det så, och då vill jag kunna gå tillbaka till beslutet på jobbiga dagar om stå i mitt varför. Det är ändå många drømmar som krossas när huset skal säljas osv och då vill jag inte tveka eller ångra mig. Att jag då kan tänka att det mest sannolikt inte kommer att fungera mellan oss vilket som. Nykterhelt eller inte.

Før mina känslor är just nu att han drog før långt. Det är för sent...

Du berättar att du var här för 9 år sen, berättade lite då om hur du har det och fick svar då som då inte var hjälpsamma för dig. Du har fortsatt levt under detta under en längre tid, något du känner, uppmärksammar hos dig själv nu själv är i riktning mot förändring, du vill inte ha det såhär längre. Trots att det kanske inte kändes helt rätt när du skrev sist hjälpte det kanske att få berätta, därför är du här igen, något var kanske lite befriande med att säga hur det var. Modigt gjort och klokt att följa det du känner nu, ta det som känns annorlunda nu på allvar. Du har också satt upp en gräns mot din man gällande alkoholen, kanske något du tidigare gjort eller så är det ett nytt sätt nu, också ett steg du tagit, du är på gång.

Det du beskriver om sexuella övergrepp är du tyvärr inte ensam om och vanligast är att det är just i den närmaste relationen sådant sker, av just sin partner. Övergrepp, våld, dominans. Det är svårt och ovant att se sig själv som brottsutsatt eller offer, framförallt när det är just i en så nära relation. Någon en känner kärlek för. Många känslor av kärlek har kanske bytts ut mod rädsla, tomhet och uppgivenhet. Gränser har flyttats och beteenden är normaliserade under lång tid, många år. En tar av sig själv som du skriver. Inte alls konstigt att det känns tomt och ledsamt. Kanske tankar om att inget kan hjälpa, samtidigt finns det hjälp att få och att göra det du gör nu, berättar och tar stöd är steg på vägen mot att må bättre och ge oss och andra chansen att kunna ge dig det stödet.

Vi finns här, samtidigt vill vi också berätta att det finns mer hjälp att få och du kommer kunna må bättre. Du har tagit ett ytterligare modigt steg och kanske (och förhoppningsvis) vill du ta ta fler vart efter nu, så bra gjort detta.

Ta kontakt med polis är inte alltid det första en tänker på, och inte heller nödvändigt som det första att göra, det viktiga är att du mår bra och stöd och hjälp finns utan att behöva anmäla. Det kan en göra sen, om en vill då.

Om du vill kan vi skriva lite förslag på stöd du kan få anonymt där erfarenhet och kunskap inom det här området finns. Säg gärna till, du kan skriva till oss på admin under fliken frågor.

Hoppas såklart att du fortsätter att skriva och läsa här på vårt forum!

Igen varmt välkommen och ta hand om dig!

Varma hälsningar

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag ville skriva och jag skrev. Men jag raderade. Jag har inte tillräcklig tillit för min anonymitet här. Har varit så öppen om vissa saker. Jag har varit med om ett trauma som behövde bearbetas. Och idag mår jag bra. Traumat är bearbetat. Det har kostat tid. Och egna pengar. Och det var värt allt. Jag hade tankar på att ta livet av mig, varje gång jag blev påmind om mitt trauma. Ett trauma sätter spår. I kropp och själ. Och det kan göra ont. Och någon blir sjuk, allvarligt sjuk.

Sök hjälp tills du får hjälp. Börja med en vårdcentral. Hos läkaren. Om du inte blir besvarad, så går du till en AT-läkare. De är lyhörda och de har mer tid. Och de är oftast måna om att hjälpa, på riktigt.

Med omtanke. Var varsam med dig själv.

Så ska det inte vara, men det vet du ju redan. Jag rådde min vän att polisanmäla, när det som hände dig hände henne. Hon klarade inte av det, sen hände det igen.
Hon grät på min axel och förbannade sig själv -varför gick hon inte första gången? Varför polisanmälde hon inte? Och varför förbannade hon inte honom? För hon älskade honom. Och han sa att han älskade henne, men om man gör illa någon om och om igen, vad är det för kärlek? Då har kärleken till alkoholen och fyllan ätit upp kärleken till ens partner, någonting måste ske för att balansera det igen. Om man (han) verkligen vill så går det.
Jag skriver nedan mina åsikter, om vad jag har blivit hjälpt av, och som hjälpt andra. Om jag låter hård är det av omtanke, jag blir väldigt berörd av din historia.
1. Ta hjälp, om du behöver. Vårdcentralen kan hjälpa till att fixa samtalskontakt.
2. Kommunicera tydligt, en gång till så polisanmäler du. Det är våldtäkt du har varit med om, ett allvarligt övergrepp som kan ge mycket svåra men. Han verkar (iaf delvis) inse allvaret, men kanske blir en polisanmälan (eller hotet om det) väckarklockan han behöver.
3. Ha en plan för om han dricker igen. Har du någon vän eller släkting du kan bo hos? Om inte, ta in på hotell när han dricker. Riskera inte att det händer igen. I bästa fall skulle du kasta ut honom när han dricker, men jag förstår att det är svårt. Riskera inget, men ta dig därifrån direkt. Berätta detta för honom när han är nykter, så det hinner landa lite.
4. Han måste söka hjälp. Det finns bra öppenvårdshjälp att söka, via socialtjänst och beroendevård. Detta måste (enligt mig, du bestämmer över ditt liv) ske snarast, och han måste vara ärlig med faran med hans dryckesbeteende.

Du skriver att du inte vill att folk skriver ”lämna”, och kärlek är en stark faktor i förlåtande. Men jag vill ändå säga att risken att det blir värre innan det blir bättre är rätt stor. Än så länge tycks du anse att det finns en väg tillbaka, men om den ska leda någonstans måste ni gå den tillsammans.
Ta väl hand om dig?

Känner mig uppgiven. Det gör kanske han med för nykterhet tog ju han initiativet till. Kanske han också skäms. Jag hoppas att han snabbt kliver upp på hästen igen med nya tag. ?

Känner med dig <3

Så "åkte han dit" efter någon månads nykterhet. Fan fan fan .. Har inte fått tag på honom idag. Kanske han håller sig undan för att dricka ifred, eller är bakis och skäms för att han trillat dit. ?

Man hoppas ju att det kommer på rätt köl snart igen, att det inte blir några månaders nästan varje dags supande igen ... Ah, jävla skitalkohol.
?

Jag skilde mig för 20 år sedan från min man som drack när han fick tillfälle (varje helg, hela semestern mm) Jag vet att jag var medberoende (skyddade honom till varje pris så att ingen fick veta hur det stod till hemma, båda mina föräldrar är helnykterister och har aldrig druckit en droppe) till hans missbruk när vi levde ihop, vi var tillsammans i 11 år och han var min själsfrände.
Nu har han avlidit av sina alkoholskador och jag känner sådan skuld att jag inte kunde "rädda honom". Vi har inte haft kontakt under dessa 20 år eftersom jag har klargjort att jag inte vill ha med honom att göra så länge han dricker eller är full. Hans död kom som en chock för mig, ändå visste jag att han inte hade långt kvar (dottern berättade att pappa var helt nedgången av alkoholen)
I alla fall triggade detta igång något inom mig, en hemsk sorg och en skuld av att jag inte hjälpte honom (han valde alkoholen framför sin familj) jag vet att jag inte hade kunnat hjälpa honom när han inte själv ville hjälpa sig själv. MEN jag har aldrig glömt honom och jag har alltid hoppats han skulle bli nykter. Själv är jag helnykterist och jag har aldrig haft problem med alkoholen, han försökte få mig att dricka mer men han har aldrig lyckats med det. Jag valde att bli helnykterist för jag har sett den baksidan allt för mycket under mina år.
Är jag fortfarande medberoende fast vi inte har levt med varandra?
Hur blir jag av med den, han är ju död?
Hans beroende knäckte mig totalt så jag höll på gå under, 1 år efter skilsmässan tänkte jag ta mitt liv (han valde inte mig utan flaskan)

Ditt inlägg berör verkligen. Du avslutar med "Jag ser ingen utväg för mig eller barnen".

Det låter som att du under lång tid, och på olika sätt försökt lyfta frågan om alkohol med din partner. Han har till viss del insikt i att hans alkoholvanor skadar samtidigt har många års drickande påverkat er båda. I lördags hände något som du trodde skulle göra skillnad. En fin egenskap du har att ha tilltro till att saker kan förändras och det låter som att du just nu funderar på din egen förändring. Du skriver att du känner dig dum och ledsen för att din partner brutit sitt löfte och försöker lägga sitt ansvar på dig. Ledsenheten "hörs" i det du skriver och att känna sig dum är en tung börda. Min reflektion är att du är allt ifrån dum, du är modig som beskriver din situation, som söker stöd här, som stannar upp och funderar på vad du vill göra just nu, som funderar på vad som är rimligt för dig att ta ansvar för.

Det är ett par dagar sedan du skrev och jag hoppas att andras trådar kunna guida dig lite de senaste dagarna. Du är inte ensam. Ibland tar det ett tag innan en ny tråd få fart eller svar. Vi finns här.

Att berätta om sin situation är för många ett stort steg, ett steg du tagit nu.

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Att han delar så lite om sig själv som du skriver, kan ju bero på att han inte vet. Han kanske inte kan kontrollera sitt drickande. Han vet inte vad som styr. Kanske till viss del uppväxt påverkar (jag vet inte hur han haft det) , men skälet till att dricka kanske ligger djupare. Han kanske själv vill ha svar som han inte har.

Om han druckit eller inte.. Tror att magkänslan man har säger mycket.

Sköt om dig. ?

Men ändå inte. Helt lugnt. Helt utan förhastade kommentarer. Inga elakheter. Inga anklagelser. Bara prat, med ett hopp om lite förståelse. Ett steg vidare.

Där jag beskriver att jag har hamnat i hans våld - hans beteende styr mitt mående. Och då säger han, så kan du ju inte ha det.

Och det är sant. Så kan jag inte ha det.

Men han delar så lite om sig själv. Om sitt mående. Om vad som styr han. Han säger att han är matt. Neutral. Letar efter hållpunkter som han inte finner. Tänker bara på barnen.

Jag vet inte hur jag skal tolka det.

Jag vet inte vad som är sant eller inte. Har han vart nykter hela vägen eller drack han igår. Kommer han att klara detta helt på egen hand? Førstår han verkligen vilket stig han har startat att gå på?

Hej, jag skilde mig för 20 år sedan från ett då upptrappande alkoholmissbruk. Han fick inte direkt ett alternativ men som jag ser det valde han flaskan framför sin familj.
Jag kan känna skuld och agg mot honom som inte värdesatte vår kärlek mer och att jag inte kunde "rädda" honom.
Han var alltid ute på galej varje helg och ibland vaknade han hos någon kompis (tjejer) Han var ständigt otrogen med flaskan och jag tror han var otrogen med andra tjejer med.
Jag har svårt att förlåta honom och nu har han avlidit och jag känner på nytt skuld mot honom, blir jag aldrig av med "hans beroende" ?

Inte ens min allra bästa vän skulle jag kunna berätta min hemlighet för. Det går inte. I denna tråd är jag beredd på att få flera kommentarer om att jag borde lämna min man. Det fick jag när jag anonymt blev medlem för 9 år sedan, men det är inte dit jag egentligen vill komma.

Min man har periodvis mer eller mindre haft svårt att dricka sprit. i perioder har han druckit innan han ska sova mitt i vardagen, andra perioder har han bara druckit på helgerna men inte kunnat känna gränsen när det är dags att lugna sig. Det är inte så att han är full jämt men han har ett osunt beteende till drickandet. och han blir väldigt personlighetsförändrad när alkoholen slår till.
Vi har tre barn och är i övrigt ett bra team som är väldigt måna om varandra. Vi har varit tillsamman i 20 år och känner oss ofta väldigt kära fortfarande. MEN bit för bit går det som var vi sönder! Jag blir så klart besviken varje gång han lovar att dra ner på spriten och han åter igen kommer hem med flera påsar från systemet. finns det kvar dricker han upp.
Till det som knäcker mig... Han blir personlighetsförändrad av spriten och behandlar mig som skräp. inte alltid men attityden och blicken finns mer eller mindre där. Ååh vad jag drar ut på det jag vill komma till! även här... Ja, han har gjort sexuella övergrepp på mig ca 4-5 gånger. Då har jag inte räknat med "små saker". Han försvinner och blicken är bara konstig. spelar ingen roll vad jag säger för han behandlar mig som om jag inte fanns. Han gör bara det han just då gör... hårdhänt, otäck och dominant. I helgen hände det igen... Han hade ju lovat. Någonstans har jag nog bara väntat på när det ska hända, och inte OM det ska hända igen. De andra gångerna har jag varit förtvivlat ledsen. Den här gången är det som att kroppen och huvudet bara stänger av. Jag känner inte mycket. Bara en tomhet och ytterligare en stor bit från det som är "vi" har gått sönder.
Vi har pratat. Han gråter. Säger förlåt. Säger att han har problem och att han måste sluta dricka. Det har han sagt förut. Vart kommer vändpunkten?
Jag vet att han inte skulle göra mig illa annars. Men när jag ser på honom vet jag inte vem han är längre. Jag vill att han ska vara min fina man (som han såå ofta är), men jag tappar så klart tilliten.
Nu har jag sagt att jag kommer behöva lämna honom om han inte slutar dricka. Att jag inte borde ta sånt här och att jag klarar mig utan honom. Men inuti skriker jag efter hjälp med detta. Han är annars världens finaste man! som jag vill fortsätta kunna älska. Hur går man tillväga. Hur ska detta försök att sluta med alkohol bli annat än de andra gångerna... Jag är bara trött och ledsen och i behov av hans nyktra ömhet..

Jag va så sur på han igår efter den händelsen att jag inte prata nått mer med han.
Det går ju inte att prata.
Jag får samma version oavsett vad som är sanningen. Kanske till hans frustation också?

Ja, vad förväntar jag egentligen av han och tycker jag att det är värt det. Att leva kring alkoholen, trots att den førhoppningsvis är ute. Han tog en antabustablett nu på morgonen, och om han drack igår borde han kanske få en reaktion? Eller det är kanske inte så det funkar? Har bara läst att man måste vänta 24 timmar efter man har druckit innan man tar en tablett. Men iof så har han ju redan fått en reaktion (om det var det?)

Men vi är i kärnan nu. Vill jag ha det såhär? Vill jag undra och fundera över detta? Svaret är ju nej.
Jag vill vara fri.
Jag vill inte leva efter hans handlingar och val. Eller inte val.
Det är kanske det som är en relation. Kanske jag inte vill ha en relation just nu.

Du är en jättestark person, med mycket driv och handlingskraft..Hoppas du kan använda den till bra val framöver..?