Senaste kommentarerna i forumet

Barnen(även vuxna barn ) får bara stå ut..Om dom/ eller annan inte gör en orosanmälan..Det låter jättejobbigt med din mans drickande..Oavsett om det händer ofta eller sällan, så vet man aldrig när det brakar igenom som du själv skriver..Det är svårt att lämna och skilja sig, framförallt om man har många fina tider däremellan..Det är ju mycket som spelar in..Ekonomi, omsorg om varandra, familjekänslan..Osv..Men när missbruket eskalerar, och det får konsekvenser så våra barn, far illa, då blir det jobbigt..Det är svårt att se problem, när man står mitt i dom..Den enda som kan göra något åt sitt liv är personen själv..Vill han inte det, så får man acceptera eller förändra sitt eget liv till det bättre..Det går inte att tvinga någon att sluta dricka..Man måste vilja själv..Precis som med andra livsstilsförändringar och beroenden...Varm kram till dig.?..Jättebra att du börjar skriva och läsa här..

Ja, du har rätt. Shit shit shit.
Ville bara høra om nån mer som har erfarenhet från antabus. Och det fick jag ju nu.

Herregud.

Han går också och tar blodprover hos sin läkare en gång i månaden. Läkaren vet situationen.

Pga personrättigheter så får jag inte se resultaten på dessa blodproverna. Men jag hoppas verkligen han tar det vidare med rätt instans om det nu visar sig att han dricker. Sjukt ju.

Trodde nog inte det ändå.

Jag kan ju bara neka han hälften av tiden med barnen än så länge.

Hej!
Nyfiken på hur det är i skolan. Jag är för mig att du skulle bo borta en del och kanske hemma ibland. Tänker på dig och vill sända en hälsning om god hälsa och studiero i höst.

Misstänker du att han har druckit så har han det.....vår magkänsla är aldrig fel, inget att tveka på.
Men givetvis förnekar han att han druckit, det ligger i deras natur när De är beroende.
Jag känner igen det du beskriver med ett flammigt och röd rosigt ansikte. Det fick min man varje gång han försökte smyga i sig lite alkohol när han tagit antabus.
Kram Azalea?

Förstår precis vad du menar. Har precis samma situation här hemma. Du är inte ensam vi är många i samma situation. ❤❤❤

Tack för fina ord. Finna min takt.
Jag jobbar med att sakta ned den. Jag vill framåt. Vidare. Klarar inte att bara vara.

Jag tränar som galning om dagen. Varje dag. Ibland två pass om dagen. Jag sover så mycket jag kan. Jag gör absolut inget mer än jag måste och det jag gör är för barnen och mig.

Jag vet inte vad jag känner för han längre. Det varierar varje dag.

Men dagens fråga som jag blir lite galen av:
Vi har vart på en släktfødelsedagsfest idag. Det är på samma ställe som vi bodde på en månad på i sommar (ja det är lite kaos i vår historia eftersom vi skulle vart utomlands egentligen) Vi fick därför låna hans syster hus i sommar och nu var vi alltså där igen.

Efter att de andra hade gått så hamnade jag, han syster och han ute i köket och satt och prata. Och han var helt konstig. Han blev otroligt rödflammig i ansiktet och halsen. Som en krabbe. Vi sa båda två att han såg helt konstig ut. Han var superröd. Vi gick till spegeln för att se. Då var han bara - kanske jag har ätit nått jag är allergisk mot osv. Tog det inte så allvarligt.

Jag blev misstänksam.
Han äter (vad jag vet) antabus. Men det kan ha vart flera dagar sen sist, jag är inte helt säker på när han tog sista ta tabletten.

Drack han idag? Var det en reaktion?
Ansiktsrødma är en vanlig biverkning vid antabus och intag av alkohol.

Jag har aldrig sett nått liknande på han. Jag frågade såklart. Han sa att det inte var så. Såklart.

Eftersom vi bodde där i somras så tänker jag att det fint kan ligga flaskor på tomten (de bor på landet vid en skpgstomt) som han smøg sig till idag.
Men jag vet ju såklart inte. Och skulle han göra det?

Men det är ju så konstigt.

På ett sätt är det viktigt eftersom jag har sagt nolltolerans.

På ett annat sätt är det kanske inte viktigt. Jag tänker på om jag orkar att leva såhär oavsett om han drack idag eller inte. Oroa mig för återfall. Skal jag alltid vara på min vakt? Kanske det inte funkar trots att han är nykter?

Jag vet inte hur jag skal hantera detta. Tror väl knappast det går att prata med han heller.
Han førnekar ju garanterat, oavsett om det är sant eller inte..

Välkommen hit till oss, fortsätt att skriva när Du känner för det.
Vi finns alltid här.
Kram ? Azalea

Det är svårt när man ser den msn haft ett så långt förhållande förändras och att märka att familjen inte längre kommer först.
Det finns inget vi kan göra för att påverka det utan beslutet står de själva för.
Jag har varit gift i 30 år och de senaste drygt 10 åren har han förändrats och jag har också tappat min kärlek.
Det har runnit allt för mycket vatten under broarna, hänt för mycket och även om han aldrig lovat nåt så känner jag mig sviken.
Han har aldrig kommit till någon insikt och anser fortfarande att alkoholen är nåt problem.
Det är tungt att det är så men jag har nu valt mig själv, så att jag mår väl och det gör att barnen också kan må bättre.
De förtjänar att en förälder mår bra istället för att båda går under.

Var stark, sätt barnen och dig själv först ??Kram Azalea

Hej! Tror jag ska sätta ett ultimatum. Antigen får han söka hjälp eller så flyttar jag och tar barnen med mig. Är så arg efter att han lovade mig i fredags att inte gå in å köpa något men förstod i går att han är full?. Vet att människor med Alkoholproblem inte kan lova sånt men känner att jag är så trött på att leva så här och ser ju på mina barn att dom inte heller mår bra. Jag vet ju inte hur en alkoholist tänker men jag känner att ölen betyder så mycket mer för honom än va vi gör. Han gör oss så fruktansvärt ledsna hela tiden och jag tror faktiskt att jag inte älskar honom längre känns så hemskt å säga så efter 20 års förhållande ?. Man är på trött i kroppen och i knoppen för man går på högvarv hela tiden man kan aldrig slappna av, man är alltid rädd att det ska komma någon å se honom. Började tänka igår på hur jag egentligen är och hur jag har blivit. Jag älskar folk och tycker om att det kommer folk. Älskar å vara ute å dansa och festa med kompisar men allt det jag tycker är roligt har han tagit bort. Vågar inte ens åka till stan en heldag med en vännina för det enda jag tänker på är om han är full när jag kommer hem. Känner att det stärker mig att skriva av mig här och man får veta att det är så många som har det som mig tyvärr.? kram till er alla❤❤ ni är inte ensamna❤

Alltid så intressant vad du skriver självomhändertagande. Du verkar har väldiga insikter vad det gäller psykisk sjukdom. Har faktiskt letat efter patientförening eller något liknande detta på nätet men inte funnit vad jag söker.

Jag har min uppfattning om vad det handlar om. Sant eller inte men det ger mig ro och känns konstruktivt. Givetvis har jag mer att lära. Det allra viktigaste tycker jag är att det handlar inte om vi och dom.

Tänker så här att min son har upplevt traumatiska händelser och då inte haft någon vuxen i sin närhet som kunnat förmedla en känsla av trygghet, mildra det hela. Inte heller haft något språk och därmed ingen möjlighet att förstå. Han har varit väldigt liten och troligen känsligare än det flesta, en sårbarhet alltså.Tror vidare att den skräck man upplevt lever vidare, flyter mer eller mindre omkring i personens inre. För att försöka hantera skräcken skapar man yttre fiender, förföljelsemani och kanske en föjd av detta hör röster. Lättare att hantera en yttre fiende än den skräck man bär inom sig.

Tror meditationen gjort att han fått kontakt med detta och att det sker en läkningsprocess. Vill ociså säga att han har behovsmedicin, men det ska mycket till för att han ska ta den. Han vill bli frisk helt enkelt Blev kanske komplicerat men just nu har jag ingen att diskutera dessa tankar med.

Tack självomhändertagande för att du finns och alla ni andra.❤❤❤

Äntligen. Tog upp pojkvännens alkoholvanor - och mina upplevelser kring det.

Med stor familj, samt vänner han länge haft omkring sig är det enligt honom ingen som berättat hur han blir då han dricker. ?
Han har trott att han är sitt vanliga jag även som onykter ... En snäll och glad kille. Men nej .. Snarare pendling mellan Dr Jekyll and Mr Hyde, men just det sade jag inte.

Som nykter är han en annan, vilket jag gjorde mitt bästa med att få fram. ?

Jag poängterade att han uppgett att han vill vara en typ av person, men att de egenskaperna inte alltid kommer fram då han dricker. Det blir bara fel liksom. Det funkar helt enkelt inte.

Det var inte meningen från början att dra upp hans barn, men jag gjorde det. ?

Min pappa dog när jag var riktigt liten. Hans barn har honom kvar än ?Men - han finns inte där för dem. Han försvinner tillsammans med alkoholen. Han beteer sig inte som pappa och den han egentligen är. Förståeligt så sätter exet käppar i hjulet.
Man kan inte ändra det som varit sade jag, men försöka ändra nuet och framtiden.

Jag sade också att jag inte kan sätta mig in i hans situation samt hur han mår, men att jag har tankar om läget.

Han började gråta under samtalet, tyckte det var jobbigt att prata, men tacksam att jag tog initiativet. Jag med, för jag har gått som "katten kring het gröt" .

Han skäms, och sade att han inte kunnat/kan kontrollera det. Han undrar dessutom hur många gånger han sagt förlåt till olika människor utan att nämna saken så mycket mer. Bägge parter har liksom vetat vad det gällt. ?
Jag har fått två "förlåt" som varit alkoholrelaterade ...

Han har undrat hur jag har tänkt om vissa saker, och trott jag skulle ta upp vissa saker tidigare.
Jag sade att jag gjort så gott jag har kunnat, och att det funnits som en spärr att ta upp dem.

Sköt om er där ute.
❣️

Och makt. Vad fint att du förstår mer. Så bra att du fick en förklaring till vad som utlöst dessa röster. Det är bra att ni pratar om det. Kommunikationen är allt. Jag blir rörd för ditt engagemang i din son och jag tänker att det finns många som du. Och han. Och det är bra att du skriver och berättar om det här. En dag kanske ni vänder er till en patientförening. Och då kan ni upptäcka att det finns många. Många många många. Som upplever det ni upplever. Varken du eller han är ensam om detta. Tyvärr så är det inte så lätt att prata om dessa saker. Men ju mer en pratar, ju mer pratar andra. Och du gör som du vill. Liksom han.

Men det går att få ordning på allt. Genom meditation. Och bra samtal i vården. Så länge en behöver det.

Ta hand om dig!

Jag tycker att du ska starta en egen forumtråd med samma inlägg som ovan, så tror jag att du får fler svar.
Jag själv känner igen en del av dina erfarenheter, jag levde med min missbrukande man i 25 år, vi har precis separerat och jag önskar att jag gjort det tidigare. Just nu jobbar jag med min egen nykterhet i ett annat forum, men under anhörigstödet finns det många som du kan dela erfarenheter med under din egen tråd. Lycka till!

Min man har kommit ut som alkoholist efter 6år. Varav 5år som gifta.Han har blivit av med körkort och kört ändå,fick reda på det när jag ringde Trafikverket ang en försäkring som skulle över föras på honom. Den skulle bli mycket dyrare. Frågade varför då vi är födda samma år,fick svaret att han åter fått sitt körkort 2020. Han körde utan körkort 1år! Har blivit uppsagd på arbetet, jag vet inget. Men till alla andra har han sagt att han sagt upp sig själv. Ingen på hans arbete här varit i kontakt med mej,trots att han varit berusad där. Jag har absolut inte känt att han luktat alkohol. Han har skakat till och från, varit trött o somnat vid Tv:n. Jag har filmat och frågat många som trött att det kunde vara Parkinsons sjukdom. Han har varit till arbetets hälsovård har han sagt. O fått diagnosen utbränd eller påväg till utbrändhet har han sagt. Men i Juni före midsommar fann jag en tom Antabus ask i förrådet med hans namn på. Då var han tvungen att erkänna. Jag/ vi har inte tagit en droppe alkohol sedan dess. Men jag har hittat flera flaskor här o där. O senast för 14 dagar sedan, hittade jag en Coca-Cola flaska 50cl fylld med Wiskhy i bilen. Tog den i beslag.Dagen efter vid lunchtid fick han ett kramp anfall. Ambulans till sjukhuset. Just nu är han på en Beroende enhet i en större stad. Varit där i en vecka får eventuellt en vecka till. Ska sedan hem o sköta det i hemkommunen. Hur ska det gå? Har även miss skött ekonomin,som hans döttrar nu roddar i . Funnit papper som visar att arbetet o dess hälsovård försökt hjälpa honom i 11/2 år. Varför har inte någon kontakt mej eller hans döttrar?? Igår när han ringde mig skällde jag ut honom efter noter . Jag är ju så grund lurad! Så idag ringde han inte alls. Men ringde en av sina döttrar, som meddelade mej . Kan han inte ens försöka förstå att jag är utom mej av ilska. Döttrarna och jag tror inte att han nått botten än. Vad ska hända o hur ska jag göra/reagera i detta? Tacksam för svar från Er. 6September

Min man har kommit ut som alkoholist efter 6år. Varav 5år som gifta.Han har blivit av med körkort och kört ändå,fick reda på det när jag ringde Trafikverket ang en försäkring som skulle över föras på honom. Den skulle bli mycket dyrare. Frågade varför då vi är födda samma år,fick svaret att han åter fått sitt körkort 2020. Han körde utan körkort 1år! Har blivit uppsagd på arbetet, jag vet inget. Men till alla andra har han sagt att han sagt upp sig själv. Ingen på hans arbete här varit i kontakt med mej,trots att han varit berusad där. Jag har absolut inte känt att han luktat alkohol. Han har skakat till och från, varit trött o somnat vid Tv:n. Jag har filmat och frågat många som trött att det kunde vara Parkinsons sjukdom. Han har varit till arbetets hälsovård har han sagt. O fått diagnosen utbränd eller påväg till utbrändhet har han sagt. Men i Juni före midsommar fann jag en tom Antabus ask i förrådet med hans namn på. Då var han tvungen att erkänna. Jag/ vi har inte tagit en droppe alkohol sedan dess. Men jag har hittat flera flaskor här o där. O senast för 14 dagar sedan, hittade jag en Coca-Cola flaska 50cl fylld med Wiskhy i bilen. Tog den i beslag.Dagen efter vid lunchtid fick han ett kramp anfall. Ambulans till sjukhuset. Just nu är han på en Beroende enhet i en större stad. Varit där i en vecka får eventuellt en vecka till. Ska sedan hem o sköta det i hemkommunen. Hur ska det gå? Har även miss skött ekonomin,som hans döttrar nu roddar i . Funnit papper som visar att arbetet o dess hälsovård försökt hjälpa honom i 11/2 år. Varför har inte någon kontakt mej eller hans döttrar?? Igår när han ringde mig skällde jag ut honom efter noter . Jag är ju så grund lurad! Så idag ringde han inte alls. Men ringde en av sina döttrar, som meddelade mej . Kan han inte ens försöka förstå att jag är utom mej av ilska. Döttrarna och jag tror inte att han nått botten än. Vad ska hända o hur ska jag göra/reagera i detta? Tacksam för svar från Er. 6September

Det låter som jag hade det för x antal år sedan innan jag själv utvecklade alkoholism. Medberoendet är på ett sätt oxå en sjukdom, där konstiga situationer blir reducerade till normala. Klart din man är alkoholist, det behöver inte uttalas av honom. Det är way over normalt att bete sig som han gör. Förstår att du känner dig villrådig, den fina människan du lärde känna en gång, finns ju kvar , glimtvis. Hur du fortsätter bestämmer bara du själv. Men jag ska slå ett slag för alanon , det är självhjälps grupper som är till för anhöriga o vänner till alkolister. Där kan man få stöd o hjälp. Dessa grupper finns i hela Sverige, bara googla. Lycka till Jullan

Känner igen mig så mycket i det du skriver, känslor man hade som ung. Det är lätt gjort att göra både väldigt bra saker (över prestera) och väldigt dåliga saker (underprestera/skada sig själv) för att få en reaktion från sin förälder. Jag valde vägen att överprestera och alltid försöka vara duktig för att få mina föräldrars erkännande. Visst mitt beteende räddade mig från mycket dåligt såsom droger och mycket annat. Men det gjorde dåliga saker med min självkänsla. Jag var aldrig nöjd hur "duktig" jag än var. Att göra en tatuering, som du gjorde, var ju inget dåligt. Många ungdomar som gör det. Men det är också vanligt att det skapar konflikter med föräldrarna. Fundera lite runt om du kanske gjorde tatuering för att du ville ha din pappas reaktion? Väldigt jobbigt för dig att få göra så mycket hemma och ta så mycket ansvar själv. Har ni en kurator på skolan? Kan du tänka dig att bo i egen lägenhet? Vore det skönt för dig? Om du berättar hur du har det hemma kanske kuratorn på skolan kan hjälpa dig med hur man skaffar eget boende.
Sedan tänker jag på dina tankar och känslor för hur du vill att det ska vara. Såna känslor och tankar hade jag med. När jag var hemma hos kompisar som hade det bra kunde jag till och med låtsas att deras föräldrar var mina. Jag slutade aldrig att hoppas på att det skulle bli som jag ville att det skulle vara. Och så blev man besviken jämt och ständigt. Försök träna på att acceptera din pappa precis som han är. Då tar man på sig mindre skuld. Man tror gärna undermedvetet att det beror på en själv att det är som det är. Att man typ inte förtjänar bättre. Men det gör du, du förtjänar det bästa av allt. Träna också på att tänka mer tankar på dig själv istället för på din pappa. Att älska sig själv är viktigt. Kärleken till sig själv är lätt att tappa bort om man inte känner sig älskad av sina föräldrar. Många kramar till dig

Min sambo slutade dricka i söndags efter att han själv insåg problemet efter lördagens urspårning (och tio år fulla av andra händelser). Han har försökt förut och har som längst klarat nästan ett år. Saken är att när han inte dricker ligger han långa perioder i sängen eller spenderar dagar (2-3 besök per dag) på gymmet. Jag försöker stötta det men vi har två små barn och det går ut över mitt arbete att ta allt. Han sköter sitt jobb då han bryr sig om sin karriär men lämnar resten på mig. Utöver det får jag spydiga kommentarer och skulden för att han inte ”får” dricka. Att jag är tråkig och hur bra han hade haft det om jag var tillåtande som andra tjejer. Även om jag gett hundra chanser om och om igen att det skulle vara kontrollerat och ”normalt”. I en stund av ilska sa jag att det var pest eller kolera för mig denna situation. Och det räckte för att han skulle gå och köpa öl igen. Jag känner mig såklart dum och ledsen. På bara en vecka hade jag fått upp förväntningarna om ett normalt liv för barnen och nu känner jag mig dessutom skyldig. Jag ser ingen utväg för mig eller barnen.

Känns faktiskt lugnt just nu. Det framkom att min son tagit droger två helger och det var då han upplevt sig jagad och hade sovit i skogen. Han var då påverkad av röster, vilket han varit senaste halvåret, men inte alls i den omfattningen utan det var drogutlöst. Han kan dock åtminstone än så länge hantera rösterna och det är meditationen som gör det.

Jag fick följa med honom till pskiatrin och fick veta vilken hjälp som finns att få. Medicin vill han bara använda när det blir för jobbigt. Det här med rösterna skrämde mig, men jag har läst en del och det ger ett lugn när man förstår.

Känner mig hoppfull inför framtiden och så var det inte tidigare. Då rasade hela världen, men det är inte så längre och det är lite ovant men väldigt skönt.

Tack alla för er omsorg det värmer.

Jag kan inte säga att jag är arg på min man längre. Har förlåtit honom för det han utsatte mig för. Inte så mycket för hans skull, mer för min. Träffar honom ibland då och då. Han är trevlig och snäll, men jag vet att jag aldrig kan leva med honom mer, för han vill inte sluta dricka. För honom blir det ett tråkigt liv då.
Det är mycket man tänker att man kunde gjort tidigare. Men som min anhörigstödjare sa, du gjorde det du trodde var bäst då. Och det är ju sant.
Spindelmannen, kan det vara så att en del alkoholister blir dumma och dryga när dom dricker, och en del våldsamma. Din man kanske bara blev full. Bara en tanke att det blir annorlunda då. Att man då inte blir arg på mannen.
Jag har många gånger tänkt att det hade varit svårare att lämna om min man varit snäll hela tiden, även när han var full.

Tack för era svar. Vill verkligen säga också att jag är så glad för all stöttning jag fått på den här sidan. Man har verkligen kunnat ”bollat” sina tankar och känslor.
Och Spindelmannen jag finns under rubriken ”En fortsatt kamp”. Där är min historia. Och i dag lever jag ensam efter snart 1 och 1/2 år, när jag lämnade min man som drack. Han ville inte sluta, han gillade att dricka öl. Och han har fortsatt, men då utan mig.
Och Azalea och Bestemor med tiden kommer ni hamna där jag är nu. Det går, med tiden.
Nordäng67, du har också kommit långt. Så härligt.
Kram på er alla?

att läsa ditt inlägg! Underbart att du känner lycka ? Grattis till nya lägenheten, låter spännande! När man är glad och stark ökar modet och handlingskraft också tycker jag. Förr om åren var jag rädd för minsta lilla förändring och hade massor med beslutsångest för både stora och små saker. Nu vet man mer vad man vill och tvekar inte lika mycket. Visst är det skönt att vara ensam?! Som du säger, hitta tillbaka till sig själv och kunna bestämma själv. Önskar dig en fin helg! Kram ?

Hej Skrållan!
När jag läste ditt inlägg och kommentarerna därefter fick jag ta mig en ordentlig funderare. Det kändes som jag hade skrivit inlägget. ”Mina ”ord, ”mina” funderingar och tvivel.

Nej, men så är inte fallet. Du klädde mina tankar och känslor med ord.

Finns du kvar på sidan?
Får man fråga hur livet ser ut nu?

Tack snälla för dina ord!

Hej Skrållan!
När jag läste ditt inlägg och kommentarerna därefter fick jag ta mig en ordentlig funderare. Det kändes som jag hade skrivit inlägget. ”Mina ”ord, ”mina” funderingar och tvivel.

Nej, men så är inte fallet. Du klädde mina tankar och känslor med ord.

Finns du kvar på sidan?
Får man fråga hur livet ser ut nu?

Tack snälla för dina ord!

Mitt i röran som jag befinner mej nu, så känns det bra att höra om hopp och frid i hjärtat!