Senaste kommentarerna i forumet

Mitt i röran som jag befinner mej nu, så känns det bra att höra om hopp och frid i hjärtat!

Jag tycker att den boken lyfter många situationer och känslor att spegla sej i. Det blir lättare att förstå sej själv då.

.. Startade direkt även för mig är jag rädd. ?
Nu är jag orolig över att min anhöriga ska bryta med mig då han slutat dricka och kanske då inte behöver mig längre. ? Att han under sin onyktra period behövde "någon" och inte "mig". Samtidigt tänker jag att det är nu som han skulle behöva mig. Kanske han inte orkar med sig själv. Ah, dessa spretiga tankar.. Jag lär väl märka vad som händer.

Kram ?

Förstår att det måste vara blandad sorg och ilska kombinerat med maktlöshet i situationen. Jag arbetar inom socialtjänsten och ber dig för era barns skull, för de ser och hör allt tro mig, att komtakta socialtjänsten i din kommun för er familj behöver stöd och hjälp. Din fru behöver knyta kontakt med en handläggare på vuxenenheten som kan erbjuda rätt stöd och hjälp och behandling. Ni anhöriga i familjen behöver få stöd att sätta gränser för mammas sjukdom, ultimatum och få hjälp av kunniga behandlare att navigera i de känslor som man har som anhörig och ibland medberoende. Bättre att du tar det steget för din frus problem kommer komma fram och socialtjänsten inkopplad igen förr eller senare! Låt det inte gå så långt och era barn ta mer skada.

Blir så glad att höra hur fint du mår och hur bra du har fått det.
Det ger hopp inför min framtid också och extra kraft att gå de sista stegen i min färd.

Så kul med nya lägenheten, stort grattis. Blur väl mysigt att inreda och pyssla iordning med ett lugnt hjärta.❤

Kram Azalea ??

Så skönt att läsa och tack vare er så vet jag att det kommer bli bra. Men det är just känslan av att hela världen vilar på mina axlar som gör det så ogreppbart, barnen, huset, ansiktet utåt. Men en vacker dag är jag där du är ?

Jag måste erkänna, jag har sett min mans beteende som ganska normalt. Vi har levt tillsammans snart 25 år.
När jag plockade fram gamla anteckningar från början av vår tid, ser jag hur galet allt var från start.
Normaliseringsprocessen startade direkt.
Så är min erfarenhet....det tog många år innan skygglapparna ramlade av.....

Blir bara så glad i hjärtat, så måmga fina som bryr sej.

Vill i denna kväll skriva lite. Känner mig glad och lycklig. Vill inge hopp till alla er som kämpar.
Att efter ett förhållande i 20 år komma ut på andra sidan och känna sig glad igen. Det är ett under. Något jag aldrig trodde jag skulle klara.
Skriver inte så ofta nu, men vill ändå säga, det går. Kan jag klara att gå, så kan alla. Man tror inte det när man är mitt i, men det blir bra till slut.
Har hittat en ännu bättre lägenhet och ska flytta igen. Är fortfarande ensam, och det känns skönt. Skönt att ta det lugnt och hitta tillbaka till mig själv.
Bestämma över mig själv.
Vill önska er alla som kämpar en fin helg. Jag kan och ni kan. Kram ?

Hoppas allt går " bra" och att ni båda mår ok! Jag har tänkt på er ! Kram

Bra du fått en kontakt på kommunen. Vad det gäller någon form av stödsamtal så vänder man sig till primärvården där jag bor. Psykiatrin är till för dom som lider av en allvarlig psykisk störning. Så gör man här kanske därför du blivit nekad hjälp tidigare.

Finns även Alanon och där har du möjlighet att få en sponsor att vända dig till för råd och stöd.

Slutligen så delar jag uppfattningen att påbörja ingen avgiftning på egen hand utan förhör dig på beroendeenheten eller psykiatrin hur du kan gå tillväga, men som sagt han måste vilja själv annars är enda lösningen en orosanmälan vilket kan leda till att en lvm utredning inleds och då finns möjlighet att med tvång få honom till sjukhus. Detta undviker man ju helst men är det fara för livet finns den möjligheten.

Hej.
Jag känner till viss del igen mig i det du skriver. Vi har dock olika bakgrund du och jag med vår anhöriga och hur vi lever /har levt.
Till skillnad från er har vi varit ett par mycket kort period, vi är alltså ännu ihop. Nu dricker han inte, är rätt nytt. Var hans eget initiativ.

Då han drack var jag inte arg på honom, men mäkta frustrerad över situationen. Han hade/har olika sidor. I "vanliga" fall är han genuint snäll med gott hjärta.

Däremot kan jag vara besviken och arg på MIG SJÄLV emellanåt att jag inte sade ifrån mera i olika situationer, vilket jag i efterhand insåg att stjälpte oss båda. Vi fick svårt komma genom dem. Ja, kanske typiskt medberoendemönster ...

?

Hej!

För ett tag sedan skev jag ett inlägg. Mannen fick ett ultimatum, mig och familjen eller alkoholen. Han valde alkoholen.

Inom kort får jag tillträde till lägenheten jag köpt men går och drar på en känsla som jag inte kan bli kvitt. Kanske ni kan hjälpa mig?

När jag läser inlägg/historier om anhöriga till alkoholister får jag bilden att många är arga och besvikna på alkoholisten. Det är inte jag. Jag ser honom som fin, snäll och underbar. Inte hela tiden ska jag tillägga men min syn av honom är så romantiskt på något sätt. Bilden av mig själv är raka motsatsen.

Vi har levt tillsammans i 26 år, 16 år av dessa har han druckit.

Jag önskar att jag var arg på honom. Att jag kunde tänka: dra åt skogen med dig, osv men så är det inte.

Finns det någon som känner, känt som jag som kan förklara. Jag känner själv att mina känslor är fel riktade eller något men...

Jag känner att han är mer värd än vad jag är. Är inte det konstigt?

Förlåt för konstigt inlägg men såå tacksam om någon med igenkännings faktor kan flagga, säga något. Bra eller dåligt..

Tack för att ni finns❤️

?❣?

Hej och tack för ditt svar. Det värmer mig att få omtanke, stöd och goda råd, är så utsvulten på det. Det var en bra metafor, med båten. Den ska jag skriva och sätta på kylskåpet! Mycket bra att detta forum finns.

MammaJulia

Hej igen

Det låter som att du står inför ett tufft dilemma. Å ena sidan funderar du på vad du kan göra för att påverka dina föräldrar att söka stöd för att förändra sina alkoholvanor å andra sidan behöver se till dina egna behov och har nått en punkt där du kanske mår bättre av att inte ha någon kontakt med dem. Du är modig som vågar tänka tanken och du är inte ensam om att faktiskt ta ett sådant steg. Att ta ansvar för sitt eget liv kan till och med vara hjälpsamt, att så att säga vara en förebild. Alkohol är en substans som påverkar alla våra organ och sinnen och det du beskriver om aggressivitet och personlighetsförändring är en konsekvens. Många våldsbrott sker under påverkan.

Jag ser att du startat en tråd och kanske var det här inlägget menat att hamna i vårt forum? Om du vill kan du bara kopiera det och lägga det i din tråd, jag tror att många kan känna igen sig i din situation.

Gällande din fråga om vad du eventuellt skulle kunna göra för dina föräldrar så är mitt råd att (om du väljer det) ha fokus på att motivera till vård mer än att motivera till mindre alkohol. Det finns förstås personer som klarar av att förändra sina alkoholvanor själv samtidigt tror jag utifrån det du skriver att dina föräldrar kan behöva lite olika typ av stöd om de väljer att göra något åt sin situation kopplat till alkohol. Om jag förstått dig rätt så har du under en längre tid försökt påverka dina föräldrar och du vet säkert vad som fungerat mer eller mindre bra.

Om du vill kan du ringa Alkohollinjen, 020 84 44 48 för att tillsammans med en rådgivare bolla dna tankar och på så sätt kanske närma dig ett beslut om vad som blir bäst för dig just nu? Det är en nationell, kostnadsfri stödtelefon för anhöriga och för dem som vill göra en förändring av sina alkoholvanor. Du kan vara anonym.

Jag hoppas att mitt svar blev hjälpsamt

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

Du har hittat hit och både skriver och läser aktivt, har också fått kontakt med anhörigstöd via din kommun. Bra jobbat verkligen. Du tar steg för att få stöd kring denna situation, trots att det är tufft.

Vill också titta in för att svara något på det du frågar efter här om abstinens. Tyvärr har jag inget rakt svar att ge, vår generella rekommendation är att vända sig till vården för sådana frågor då vi inte har någon medicinsk rådgivning här. Det finns lite information att läsa om du vill under fliken fakta/ akut. Abstinens kan te sig olika om det är mediciner, droger, alkohol, en blandning, hur ofta, hur länge hur mycket och när det är "bara alkohol" beror det på hur personen druckit, men är det större mängder dagligen under en period är det generella rådet att inte sluta tvärt på egen han utan vända sig till vården. Hoppas det blev hjälpsamt på något vis även om det inte blev det svar du kanske hade hoppats på.

Vill också passa på att lyfta att det är fint att se att du börjar ta små steg mot att få stöd för egen del. Klokt och insiktsfullt, du har märkt att du inte ständigt kan vara i beredskap, finnas där, din ork tar slut. Innerst inne att du kanske vet att hjälpen finns för honom om han väljer att ta emot den och att det inte går att tvinga in honom. En metafor som kanske kan vara hjälpsam; "Du kan inte hjälpa någon upp i båten om du själv ligger i vattnet".

Om du fortsätter såhär med att påminna dig om att du behöver må bättre själv, tankar på din energi, stegvis börjar ta bättre hand om dig är det kanske lättare att se vad kan du göra och inte för att hjälpa honom. Ingen hjälp i världen kan rädda någon som inte är beredd att ta emot den, han måste vilja själv. Dessutom genom att du gör detta så är du då en inspiration och förebild, visar honom hur en tar hand om sig själv.

Hoppas något av detta blev hjälpsamt även om det inte var raka svar på dina funderingar!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du ( även jag ) är mitt i en process. Det får liv att ta sin tid, men ett vet jag. I en process står man inte stilla. Det må vara ovisst var man landar, men den dagen man GÖR det då VET man om det!
Den dagen kommer - då är man trygg i det val man gör, i det beslut som man fattar!
Jag bara vet det! ❤
Hejja hejja oss som vågar gå in i verkligheten utan skygglappar!
Man kanske blir bländad, men INTE BLIND!!
Tänk, när klarsyntheten kommer ?

Tack EsterHanna!

Jag har varit i kontakt med anhörigstödet på kommunen så kommer att få tid där för samtal. Så här kan jag inte ha det längre. Just idag är det något bättre men jag vet att det kommer att bli besvärligt igen tyvärr. Det blir att man är i ständig beredskap och aldrig kan koppla av och det håller ju inte, känner att jag blir svagare för varje dag. Ska kontakta psykiatrin också, går nog helt enkelt dit, för jag tycker inte att man ska vägra mig stödsamtal. Bara orken..... Men får ta ett sista ryck så jag kan ta vara på mitt liv bättre. Känns så bra att få skriva här och få svar från människor som vet hur det är.

Det är intressant att läsa. Och jag minns själv frågorna. Nu då? Jag har inte barn. Jag kunde inte skaffa det med honom då jag upptäckte hans missbruk när jag hade jobbat klart med mig själv och med min tidigare psykiska ohälsa.
Men jag kunde inte bara kasta ut honom, för jag ville inte låta han hamna på gatan. Det är upp till varje människa hur långt en ska gå. Jag valde bort vännerna som sa "kasta ut honom" men då behöver jag tillägga att det var "vänner" som inte fanns för mig när jag var deprimerad. Och idag flera år senare så kan jag se hela spektaklet med nya ögon. Jag läser om beteenden och jag har förstått sådant som jag inte förstått tidigare. Eftersom jag kämpade själv hela tiden, med mitt eget mående.

Jag är glad att jag valde att arbeta med mitt medberoende och även om det tog mig 6 år att han skulle säga "jag vill göra slut" och att han flyttade så var det precis så som var det bästa enligt psykologen som hjälpte mig.

Jag visste inte då att det var det bästa. Men nu vet jag. Han anklagar aldrig mig. Vi är vänner och vi har en god kommunikation. Vi talar endast i telefon eftersom vi bor långt från varandra vilket är jättebra. Jag hör att han dricker ibland och jag låter det vara så. När han kommer "igång" så får jag höra mer. Jag förstår att han kommer aldrig att jobba med sig själv och om han ska träffa en kvinna så behöver hon också missbruka.

Det är ingen vaken människa som vill känna hans alkoholångande andedräkt eller göra allt jobb och stå för all försörjning.

Han har ingen insikt att se vad det innebar för mig som försörjde honom i 10 år. Och att jag sålde värdesaker till slut för att få råd med mat. Men det är faktiskt bara mitt fel och inte hans. Och jag behövde den lärdomen. Dessutom så kan jag tycka att det är jätteskönt just nu. På att inte kunna köpa det där huset jag tänkt köpa senare i livet, typ nu. Jag får liksom börja om från början.

Men jag är frisk. Frisk i kroppen och själen och även frisk från mitt medberoende. Jag älskar han som en vän. Och ibland glömmer jag bort att jag behövde honom en tid. I en tid när jag behövde utmanas. Och det har jag blivit. Ordentligt.

Och jag tänker. Att det är just de utmaningarna som ni har just nu. Ni har dem för att livet är utmanande. För alla. Det är bara det att alla pratar inte öppet om det.

Det borde vi göra. Vi borde kunna prata om medberoendet som förkylningar. Vi borde kunna prata om ångest och psykisk ohälsa som cancer.

Vi borde kunna prata om våra situationer i vår vardag och där andra lyssnar utan att lägga sig i. Jag tror på att prata högt. Till rätt person och då oftast en professionell.

För vi kan ju inte prata hur som helst på vårt arbete eftersom vi ska leverera och det passar inte. Eller?

Och vi kan ju inte prata hur som helst där vi bor för "vad ska grannarna säga" ? Eller?

Ja, vad ska andra säga. Och då tänker jag. Att andra har ju sina bekymmer. Alla har sina bekymmer. Sin oro. Sin ångest.

När ska detta forum bli en självklar ventil i samhället med träffar.

Varför inte?

Behövs det inte?

Jag hade behövt det och en del av er här skulle jag vilja träffa en dag. Men det är som det är.

Det finns en anledning att det är anonymt.

Jag tror bara och hoppas att fler ventiler behövs. I samhället.

Där vi inte dömer eller värderar. Utan bara är. Som vi är. Och accepterar och släpper taget.

Alla får göra sina egna medvetna val.

Och det Oslo är bara du som kan komma fram till det på egen hand.

Och du ska igenom din process. Det är faser. Du har gjort ett stort jobb redan nu. Grattis till styrkan.

Då kan jag säga. Du kommer att få det liv som du vill ha. Genom att du valde som du gjorde. Det första steget.

Ta en dag i taget. Andas. Gå på yoga och låt kroppen berätta för dig hur den mår.

Du hade inte kommit till denna fas om du inte gjort det tidigare steget.

Det är när en tar bort och skalar av som det märks. Hur det är. Och det är inte alltid kul.

Men jobbet är den inre resan och samtidigt vara en mamma till tre under 6 och du har hem att ta hand om. Och så han där som vill nu. Vara nykter.

Ta professionell hjälp. Gå i kurs inom mindfulness tillsammans om det passar. Acceptera och släpp taget. Så svårt. Ändå inte. Övningar ger färdighet. Det blir enkelt. På sikt. Eller enklare. Att välja. Öva på Tålamod. Och tillit.

Inom mindfulness så tränar vi våra viktigaste förmågor som är;

Uppmärksamhet. Medkänsla med sig själv och andra. Medvetenhet.

Det är en resa och den bör få ta den tid det tar. Ett förhållningssätt till livet.

Det är min största gåva jag gav mig själv. Och allt handlar om nuet. Andningen just nu. Varje andetag är ett nytt andetag. Varje ögonblick är ett nytt ögonblick.

Öva öva öva.

Och din kropp kommer säga hur det känns. Att öva på mindfulness kan vara en guide hur du vill ha det.

Och tid har du. För du bryr dig om dina barn. Det är därför du väljer att låta honom bo hos er. För att du vill att han ska vara en nykter och en bra pappa till era barn.

Om du sedan kommer på att han inte är den du vill leva med. Ja, då får du ta ställning till det.

I din takt. Och du behöver hitta din takt. Hur du vill ha det.

Lycka till!

Jag kan nog ta det lugnt mellan varven, men jag är en som lätt varvar upp och trivs med det. Nu efter mannens olycka sprang jag på en glasdörr, känns så det tog tvärstopp. Men efter besök hos alkoholteraupeten så blev jag provocerad av hennes tjat om förändring, gick därifrån med uppgift att skriva ner vad jag vill och hur jag ska/vill göra i framtiden, lätt för henne att säga tänkte jag. Men banne mig så satte det igång något hos mig. Hon sa också att jag ska bli fri mitt medberoende och jag kunde acceptera att jag är det också, har förnekat lite tidigare. Ska dit igen på onsdag, dyrt som attans men det är det att vara sjukskriven också. Så nu är jag på gång ingen, inte är det lätt för jag är sopslut, men jag sover gott och det var roligt att vara på jobbet idag några timmar.
Bestemor, fy så otäckt, skönt du är hemma igen ❤
Jag har pratat med flera instanser om min man idag, mediciner, recept, vårdplanering samt borttagning av stygn( el häftapparatsstift som det ser ut att vara) och sa till sist för mig själv att nu är det slut på vårdbiträdes dagarna. Sov gott, tack Azalea ?

????

Nä men fy vad hemskt, ja kroppen säger ju ifrån till slut. Vad skönt att det inte var en stroke
Österåsen är runt mina hemtrakter, kan vara skönt mycket fokus på äldre överviktiga som ska lära sig äta rätt, då i vegetariskt format. Inte alltid så lyckat när dom kommer hem.
Annars tror jag återhämtningsmässigt kan det vara ok, det är lugnt. Jag har varit där i 2 nätter när jag bara ville vara ifred och det funkade

Jag fortsätter skriva av mig här, även om ingen skulle läsa de så är de lite terapi för mig att få skriva ner mina tankar.
Jag blir så trött på min pappa. Det är som att han tappat intresset i vår relation helt. Vi bor under samma tak men han pratar knappt med mig. Jag får handla själv, laga mat själv, handla åt honom, försöka ha en konversation men får bara ett trött och kort svar tillbaka. Jag smsade honom i onsdags för att berätta att jag gjort en tatuering, han svarade inte. När jag kom hem frågade jag om han hade sett smset och de hade han. Han var inte arg eller nått sånt, han bara bryr sig inte.
Han frågar ingenting om hur de går i skolan, de han vet är för att jag berättar, men de blir inte så långa konversationer då han knappt svarar. De är så tråkigt att prata med någon som inte bryr sig, men ändå gör jag det. Samma sak när jag varit i kontakt med skolor jag ska söka in till och som jag är taggad på att berätta om för någon, inget svar. Anledningen till att jag inte kan låta bli att prata med honom är nog dels för att vi bor ihop och jag klarar inte vad tystnaden, blandat med dendär hatkärleken. Även om jag hatar honom och önskar honom de värsta periodvis så går de över för jag älskar honom så mycket. De bara suger att jag inte känner den kärleken tillbaka. Och allt detta sker i nyktert tillstånd, så jag kan inte försvara honom med att det är alkoholen som talar?

Såklart ska jag inte ha förväntningar på min alkoholist.
Så svårt att acceptera bara. Jag tränar på det.
Ligger åter i gäststugan utan värme. Skönt med den distansen. Kylan klarar jag bra. Uteliggare som jag tränar på att bli ?
Han undrade om jag skulle komma in och sova nu. Nej, jag tycker om att sova själv. Jag sover bättre då. Svarade jag, sanningsenligt.
Ja, ett ställe att åka till....kanske inriktningen borde vara för medberoende?
Jag söker, har startat en ny tråd om det. Kanske fler ser min fråga då. Nattinatt ❤