Senaste kommentarerna i forumet

Att du har fått komma hem från sjukhuset. Har varit orolig för dig.
Försök att stressa ner och ta det lite lugnt nu.
Läs en bok med filten runt dig och förlora dig en stund i karaktärerna i boken.
Det brukar fungera för mig.

Mannen ska du nog inte räkna med så mycket utan ha inga förväntningar så blir du inte besviken.
Pyssla om dig själv istället.

Tyvärr så vet jag inga hälsohem men det vore ju underbart om du kunde få åka på det.
Håller tummarna att du ska hitta ett.

Kram ?Azalea

Som anhörig, med egen lång sjukdomshistoria av neurogen smärta och kognitiva svårigheter som följd av all STRESS, har jag insett att jag måste få distans.
Jag önskar hitta ett ställe dit Regionen kan skicka en remiss och därmed stå för den största delen av kostnaden. Ett ställe hittade jag, där är egenvårdskostnaden ca 5.000. Det är okej, men ligger i Norrland. Österåsen.
Kännner någon till nåt ställe på Västkusten eller i Skåne?
Tacksam över alla tips.
Läget känns akut då jag nyss kommit hem från sjukhuset dit jag skickades akut för misstänkt stroke. Efter utredning visade det sej inte vara det. Men, jag förstår att nu SKRIKER min kropp. Nästa gång kan det bli tvärstopp. ?

Japp vi kommer igen och det med råge! Visst har man dåliga och ledsna dagar ibland men flest bra dagar. Kram tillbaka ♥️

Du har verkligen gjort allt du kunnat låter det som. Verkligen obegripligt att din man inte erkänner sitt problem. Och att han är den som ska sura dagen efter... Men det är ju ett klassiskt beteende att lägga över ansvaret för det egna beteendet på någon annan. Det är han som äger problemet när han beter sig på ett sätt som kränker dig och andra, det är inte du som borde överse med det för relationen skull. Frågan är väl om du är kär i honom. Om inte får du väga för-och nackdelar för dig med att stanna kvar eller bryta upp. Ska du offra din livskvalitet för att hålla honom flytande? Kan någon av era gemensamma vänner konfrontera honom? Vet inte om man gör det i verkligheten, men nån typ av intervention där flera som sett hans beteende är med och konfronterar honom kanske kan få honom att släppa sin oförstående attityd? Kan du inte bolla lite med någon gemensam vän? All styrka till dig, nöj dig inte med att bara stå ut....

Jag fick oväntat många timmar i ensamhet då jag skickades akut för utredning stroke. 2 dygn på sjukhus. Passade på att lyssna på djävulsdansen. Som är mycket bättre och mer träffande än vad jag har förväntat.
Maken har skjutsat och hämtat mej, så jag tycks stå i tacksamhetsskuld. Jag kommer hem vid middagstid och vet av erfarenhet att någon mat har han inte tänkt på. Trots att sjukhusets lunch, var för mej oätlig ( förlåt, mi som älskar brunabönor och " kokt sidfläsk" ) Maken visste att jag inte ätit.
Direkt vi kommer hem rusar han till källaren, fyller på sitt glas, bokar sej framför dataspelet.
Känner mej mest besviken på att han väljer att dra sej undan för att dricka istället för att sitta tillsammans med mej. Men som vanligt säger jag ingenting.
Efter några glas kommer han, undrar hur det känns för mej att vara hemma?
Jo, det känns mycket bättre än att vara på sjukhuset ( läskig upplevelse där medpatienterna faktiskt hade stroke och hjärnskador)
Men det känns lite ensamt....tillade jag.
Han utbrister -DU Kan då aldrig vara nöjd! Här skjutsar man å far. Kan du inte vara nöjd nån gång???

Ynkligt svarar jag, jamen jag vill ju bara vara med dej.....
Då säger han....OCH vad ska vi prata om då???
Sen går han sin väg, med sitt vinglas.
Lite, lite hopp hade jag lurat mej att få. Tänkte att nu när jag så akut blev sjuk och man befarade Stroke, MS eller Tia. Borde han inte bli rädd att mista mej då?
Nej, naturligtvis är han mest rädd att förlora alkoholen!!
Jag har såååå mycket mer att lära mej om mej själv!!
Såå många fler insikter att få!!
Att jag ens kom på tanken att NU, kommer han att visa kärlek!
Det finns ju inte i hans hjärna eftersom alkoholen är NR1
Jag ber verkligen om sinnesro,
Att acceptera det JAG inte kan förändra och förändra det som JAG kan förändra....
Ungefär så...är väl sinnesrobönen..
Jag har beslutat mej för att kämpa för att åka till ett Hälsohem som finns för människor med stress och smärta. Nåt som är subventionerat från Regionen. Även om det är en viss egen avgift. Jag måste bli HEL!
Har du tips på nåt ställe?
Tar tacksamt emot förslag.

Som det låter - utmaning gällande bägge tillstånd ... Jag känner av ett ovant läge. Känns mestadels bra, fastän det ibland gnagar oro att han trillar tillbaka. ? Men - jag försöker landa i allt det här nya och ta det lugnt. Han har sina utmaningar, jag har mina.

Från att han som onykter varit uppe dygnet runt, hinner jag knappt hem från jobbet före han somnar ... Men hellre den biten.
Från att ha farit fram som en duracellkanin och t ex börjat projekt onykter, ibland mitt i nätterna är det rysligt lugnt må jag säga. Inser då jag jämför, vilket kaos tillvaron verkligen bestått av. ? Samtidigt har han onykter inte varit snäll alla gånger, stingslig och fräck. ? Nu har jag en annan person bredvid mig. ? Jag kan förstå att han är trött ...

Det är väl det jag får satsa på ett bra tag framöver - alltså att försöka förstå och att också lyssna om han vill prata. Och våga tro.

Sköt om er. ?

Jag har läst igenom din tråd. Redan tidigt tänkte jag att detta var ganska likt mitt liv. Det fanns så mycket - dubbelheten, önskan, hemligheten och hoppet som jag upplevde var likt.

Den stora skillnaden på vårt liv här och nu, är hur reaktionen blev när vi till slut gav upp. När vi valde att gå.

(Också lite annan praktiskt situation, men det blir en sidohistoria i sammanhanget)

Men måndagen den 24 aug så kastade jag in vårat liv. (Med tre små barn under 6 år). Jag sa att jag tog dem med mig och att jag gärna vill att han skal få ha dem 50%, men då måste han bevisa att han är nykter.

Detta har jag fått stöd av från «experter» som menar att jag kan kräva det. De säger till och med att det är min plikt att se till att barnen blir omhändertaget av personer som är lämpade till det. Det är inte personer som upprepande är onykter. (Han är inte våldsam eller nått, bara onykter)

Men jag tror det var det ultimata hotet. Han älskar barnen mer än sig själv. Det fanns inget värre jag kunde göra mot han. Att ta barnen.

Så han kapitulerade. La sig helt flat. Bad om hjälp. Inga ursäkter. Inga undaflykter. Inga påhopp. Ingenting. Bara tårar. Skam. Ånger. Förtvivlan.
Han är 41 år. Har ett vanligt liv, med jobb, resor, vänner, intressen. Allt rasade nu.

Kanske han insåg.
Kanske han har tröttnat.
På allt planläggande.
På skammen.
På att vara trøtt.
På att ljuga.

Jag vet inte.

Han startade på antabus några dagar senare. Jag bokade tid hos vår fastläkare och vi pratade alla tre.
Där kom vi överens om att från och med nu måste lämna blodprov en gång i månaden som bevisar att han är nykter.

Det är min trygghet. Och mitt hopp. Om inte før oss, men før han. Att han kanske kan vara en av dem som klarar det? En av de få, som verkligen förstod konsekvenerna och som till slut valde ett annat liv.

Igen - Jag vet inte.

Jag är fortfarande inte säker på om vår relation går att rädda. Men oavsett vilket, så känner jag att jag har gjort det jag har kunnat før säkra att barnen får det bra, och om vi går ifrån varandra och han får ansvaret halva tiden så känns det lite bättre. För han är ju helt topp som pappa. Jag hoppas att han tar chansen nu.

Jag skriver mest før att jag känner igen mig så mycket. Ville nog bara säga det.

Jag hoppas att du finner din väg, och att ni finner ut av det bästa, för barnen och eran skull.

Stor kram - Lycka till vidare!!

Jag har läst igenom din tråd. Redan tidigt tänkte jag att detta var ganska likt mitt liv. Det fanns så mycket - dubbelheten, önskan, hemligheten och hoppet som jag upplevde var likt.

Den stora skillnaden på vårt liv här och nu, är hur reaktionen blev när vi till slut gav upp. När vi valde att gå.

(Också lite annan praktiskt situation, men det blir en sidohistoria i sammanhanget)

Men måndagen den 24 aug så kastade jag in vårat liv. (Med tre små barn under 6 år). Jag sa att jag tog dem med mig och att jag gärna vill att han skal få ha dem 50%, men då måste han bevisa att han är nykter.

Detta har jag fått stöd av från «experter» som menar att jag kan kräva det. De säger till och med att det är min plikt att se till att barnen blir omhändertaget av personer som är lämpade till det. Det är inte personer som upprepande är onykter. (Han är inte våldsam eller nått, bara onykter)

Men jag tror det var det ultimata hotet. Han älskar barnen mer än sig själv. Det fanns inget värre jag kunde göra mot han. Att ta barnen.

Så han kapitulerade. La sig helt flat. Bad om hjälp. Inga ursäkter. Inga undaflykter. Inga påhopp. Ingenting. Bara tårar. Skam. Ånger. Förtvivlan.
Han är 41 år. Har ett vanligt liv, med jobb, resor, vänner, intressen. Allt rasade nu.

Kanske han insåg.
Kanske han har tröttnat.
På allt planläggande.
På skammen.
På att vara trøtt.
På att ljuga.

Jag vet inte.

Han startade på antabus några dagar senare. Jag bokade tid hos vår fastläkare och vi pratade alla tre.
Där kom vi överens om att från och med nu måste lämna blodprov en gång i månaden som bevisar att han är nykter.

Det är min trygghet. Och mitt hopp. Om inte før oss, men før han. Att han kanske kan vara en av dem som klarar det? En av de få, som verkligen förstod konsekvenerna och som till slut valde ett annat liv.

Igen - Jag vet inte.

Jag är fortfarande inte säker på om vår relation går att rädda. Men oavsett vilket, så känner jag att jag har gjort det jag har kunnat før säkra att barnen får det bra, och om vi går ifrån varandra och han får ansvaret halva tiden så känns det lite bättre. För han är ju helt topp som pappa. Jag hoppas att han tar chansen nu.

Jag skriver mest før att jag känner igen mig så mycket. Ville nog bara säga det.

Jag hoppas att du finner din väg, och att ni finner ut av det bästa, för barnen och eran skull.

Stor kram - Lycka till vidare!!

Jag säger som ovan, har inte heller kunskapen men hoppas någon från Alkoholhjälpen kan svara dig. Det jag vill säga däremot att du är oerhört modig som skriver här. Här dömer vi ingen för här vet alla vad det innebär att leva med en alkoholist. Du är värd avlastning, du är värd att någon annan tar över ett tag.
På varje kommuns hemsida finns en "knapp" för klagomål och synpunkter. Jag tycker du ska skriva dit. Lämna ett klagomål på hur vården dels bemött er, skriv ditt problem och be om hjälp. De är skyldiga att titta på din situation då. Pröva!
Önskar jag kunde bära din börda en liten stund!

Jag har inte den erfarenhet som du frågar efter. Men jag skulle råda dej att kontakta kommunens alkohol och drogenhet, som anhörig.
Jag har själv sökt och får stöd därifrån. Där finns erfarenhet och kunskap om hur du bäst kan agera.
Tveka inte

Jag har inte den erfarenhet som du frågar efter. Men jag skulle råda dej att kontakta kommunens alkohol och drogenhet, som anhörig.
Jag har själv sökt och får stöd därifrån. Där finns erfarenhet och kunskap om hur du bäst kan agera.
Tveka inte

Hej! Skrev en fråga igår men hittar den inte så vet inte om den försvann på något sätt. Min som som är 44 år har druckit av och till i många år och har skador på levern. Har slarvat med kontrollerna så kallelserna har slutat komma. Nu senast har han druckit folköl varvat med sprit och starköl. Sista perioden varat ca 3 veckor och när han försöker sluta verkar abstinensen bli värre för varje gång. Sista veckan har han inte ätit något alls och innan det sporadiskt. Han fryser, svettas, har svårt att behålla något om han försöker äta och känner sig energilös. Han har varit till avgiftningen en gång för flera år sedan men p g a hans Asperger och svåra ångest så fungerade det inte då en sköterska skrek åt honom och försökte tvinga i honom ett piller utan att han fick veta vad det var, han åkte därifrån efter någon timma. Så dit lär han inte åka igen. Jag har ägnat år åt att vara medberoende, oroa mig, inte våga åka någonstans, att ständigt vara på min vakt och då jag är 66 år börjar orken ta slut. Har ingen annan som kan hjälpa heller. För 16 år sedan bröt jag mitt alkoholmissbruk tvärt då jag blev sjuk. Innan dess sökte jag hjälp genom psykiatrin men de skrämde upp mig och pratade om abstinens så jag fortsatte dricka tills jag sen blev sjuk. Rädslan sitter i och nu handlar det om min son. Kan det vara vettigt att försöka trappa ner för att lindra abstinensen? Att gå till psykiatrin och få hjälp här där vi bor kan vi glömma, där "kvalar" man inte in så lätt. Avgiftningen går han inte med på så att få medicinsk behandling för att lindra känns väldigt svårt att få till. Mitt ansvar väger tungt och även mitt samvete då jag varit så svag så jag införskaffat alkoholen när han tjatat och ibland blivit arg. Så dålig mamma är jag och jag har inget försvar för det. Vad har ni för erfarenheter av abstinens och hur man kan lindra det? Mitt liv går snart helt ut på att grubbla över min son och hans ohälsosamma vanor, och inte får jag komma till psykiatrin heller, har försökt två gånger men de anser inte att jag behöver ta upp deras tid. Tacksam för svar.

Dags att ta tillbaka vårt egentliga jag som blivit utsuddat och omformat genom åren.
Sjukt härlig känsla när man lugnt kan tänka att :
Det där bryr jag mig inte om att ordna upp!
Det där har jag inte lust med!
Det vill jag göra!
Vad bra jag är egentligen !

Vi kommer igen tjejer❣
Kram till er?Azalea

x

Vi har hängt ihop i många år, har vuxna barn som klarar av sina liv bra - och har genom åren haft mycket roligt tillsammans,
MEN - som en röd tråd under alla dessa år har min mans fyllesammanbrott gått. Tidigt upptäckte jag att när han började dricka så hällde han i sig allt som fanns - och blev aggressiv. Han har skött kvalificerade jobb perfekt och åtminstone inte tidigare druckit i veckorna - men inför varenda fest med alkohol har jag varit orolig för att det ska braka.

Jag har räddat honom SÅ många gånger från att göra bort sig. Torkat kiss när han pinkat på golvet hemma hos vänner, avstått från vin för att kunna mota in honom i bilen och åka hem när han börjat sluddra, släpat bort honom när han börjat mucka med våra vänners barn, etc etc.

Det har ofta retat mig att jag på nåt sätt fått en ragata-stämpel när jag försökt hålla oss borta från alkohol, folk verkar utgå från att så här beter sig män ibland och det är bara att tugga i sig. Den som försöker hindra är en satkärring.

Har försökt prata med honom om saken på ALLA sätt - före, efter, under - men alltid mötts av total kyla, som om det är jag som bara är tjatig och själva problemet. (Nån som känner igen sig, haha???)

Enda gången han visat fullständig ånger var när han brakade igenom på en fest där våran tonåring var med. Jag väntade några dagar tills han nyktrat till rejält och sa att "nu jävlar ber du om ursäkt". Han var lika sur som vanligt mot mig - men bad sedan tonåringen om ursäkt och lovade att det aldrig skulle hända igen. Självklart har han aldrig berättat detta för mig - men jag vet det genom vårt barn.

Numera blir han sällan vild och galen - men drängfull.

Jag kommer inte att lämna honom, vi har för det mesta bra ihop så länge vi inte pratar alkohol och sedan barnen flyttat tycker jag att jag blivit ganska bra på att lämna "walk over" och inte ta nåt som helst ansvar när han brakar igenom. Han får skämmas för sig själv. MEN varje gång det händer rivs allt upp och jag undrar om jag gjort fel som stannat.

Barnen kan jag numera prata om saken med. De menar att han inte är alkoholist, men däremot tappar omdöme och spärr när han börjar dricka och därför häller i sig allt som finns.

Jag har föreslagit att han skulle gå i nåt sorts terapi. Det bemöts med iskyla och passar det inte så är det lika bra att vi skiljer oss...

Ja som sagt - han VÄGRAR prata om det. Ovanstående kanske inte låter så farligt, men jag har med flit hoppat över de värsta deltaljerna för att inte lämna ut honom alltför mycket.

Känner mig nästan stolt över att jag numera NÄSTAN klarar av att distansera mig när han sätter igång.

"Dagen efter" låtsas han alltid som ingenting. Är bara lite tjurig mot mig trots att jag inte säger ett knyst. Anfall är bästa försvar...

I nyktert tillstånd är han snäll och rolig och har stöttat mig genom flera svåra kriser.

Men varje gång han brakar igenom funderar jag ändå över om jag gjort rätt livsval. Allt rivs upp och jag känner mig skitbitter över att han inte bryr sig tillräckligt mycket om mig för att försöka ta itu med alkoholen.

Dessutom känner jag en viss oro över hur det kommer att bli när vi slutar jobba. Börjar han supa på allvar då?

Och så är jag trött på vänner som - efter att han har brakat igenom - frågar mig: Gjorde vi fel som ställde fram starksprit? Borde vi ha varit försiktigare?

Men för i helvete: Fråga HONOM istället. Jag bara vägrar ta mera ansvar. Varför vågar ingen fråga den som problemet tillhör?????

Visst är vi bra som jobbar hårt med oss själva ? Istället för att lägga tonvis med energi på att vara olyckliga över och jobba med någon annan! Det verkar som en intressant föreläsning! Det är jättekonstigt hur man kan anpassa sig till "fel" saker. Det är väl någon slags skyddsmekanism som i längden gör hemska saker med en människa. Får såna där aha-känslor fortfarande: "just det ja, man kan tänka och känna efter vad man SJÄLV känner och tycker först innan man gör något". Börjar få riktigt bra kontakt med mig själv. Men det tog tid. Heja oss Blade Runner och alla andra som kämpar hårt♥️

Du har normaliserat den långvariga stress du utsatts och utsätts för. Du ser mönstret och kan idag förutspå hur nästa cykel kommer att se ut. Jag antar att du gjort det och svalt förnedringen för att du helt enkelt ska orka. Skammen man bär på att man fortsätter i samma hjulspår fast man borde lämna men ändå inte gör det blir liksom paralyserande. Fortsätt göra som du gör. Vad tycker du ? Vad vill du ? Vad känner du ? Kram kram Blade Runner

Det låter som att du beskriver mig :-). Lyssnade på en oerhört intressant föreläsning ikväll om långvarig stress som beskriver varför rationella hjärnan tar över och känslor stängs av successivt för att orka med. Jag jobbar med mitt egenvärde och självkänsla och tycker jag gör framsteg. Vad bra vi är som arbetar så hårt med oss själva :-). Kram till dig !
Blade Runner

Det måste ta sin tid innan vi når vår botten och kan ta beslutet. Stanna eller gå.......
Oavsett vilket så när du nu väl kom till din botten, vägskäl eller vad man ska kalla det så var du mogen för beslut.
Jag kände när jag kom dit att det blev ett lugn på något sätt och mitt beslut blev inte svårt då.

Kram till dig och vi finns alltid här?Azalea

Blev jag läser hur ni mår.
Det är lätt att man inte lyssnar på varningarna man får utan bara böjer ner huvudet och " plöjer " på.
Jag fungerar så har jag upptäckt.
När det är jobbigt och stressen tar över mig så gräver jag ner mig i jobb. Fysiska jobb menar jag då på huset, i trädgård, fixar bilarna mm.
Likadant var det när jag bodde med min man. Han söp och krävde en massa och desto mer jobbade jag.
Lyssnade aldrig på min kropp och var rädd nästan för att stanna upp för då skulle jag inte orka vidare.
Inser nu att det var nog fel att tänka så.

Snälla❤ Var rädda om er, bli egoistiska och ta hand om er själva i första hand .❤

Kramar i massor till dig Backen123❤ och likadant till dig Bestemor ❤Krya på dig

Du har fått ett tydligt råd från Bestemor. Kroppen ger varningar. Det är inte lätt att lyssna när en inte vet hur eller vad en ska lyssna på. Men lyssna lyssna lyssna. God bättring till dig Bestemor.

Och Backen123, du vet.

Gör ditt bästa, som du kan, Just nu.

Ta hand om dig!

Hoppas att du ringt och fått nån vårdkontakt för mannen. Säg som det är. Ni ligger i skilsmässa och din kraft är helt slut nu.
Jag tror att du redan insett att du måste se till dina pojkar och dej själv i första hand. Du kan ju inte vara vårdare också!!! Till den man som sårat dej så djupt att ditt inre gått sönder!! Har du ens tillgång till dina känslor längre eller agerar du som en robot?
Det finns bara en skör tråd mellan kraft och kraftlöshet.
En dag SKRIKER din kropp till dej, om du inte lyssnar. Jag vet, för jag hamnade på akuten idag och är plötsligt inlagd på sjukhus.
Misstänkt stroke.
Så, ta dina känslor på allvar. Lyssna på din kropp och din själ.
Du och pojkarna ???

Hej. Så det blev ett skilsmässobeslut.. Vad jag snappat upp, har ni haft jobbigt en längre period. Till slut orkar man ju inte.

Gällande barn, känner ju de av vibbar i hemmet - om det är ett lyckligt hem eller inte ...

Sköt om dig.

Idag är en ny dag. Jag ser dina frågor du ställer och jag ser att du inte orkar. Du tappar tal skriver du. Du har barn. Nu skriver jag en del frågor till dig för att du ska fundera på. Och det är frågor jag själv ställt mig själv eller om de har kommit från psykologen. Jag minns inte exakt vad hon sa, jag minns bara att psykologen fick mig att tänka.
Hur långt i botten ska du gå?
När ska du säga stopp.
Vem hjälper dig när din röst inte kan höras? (Jag har vänner som varit utbrända och tappat rösten. I dagar. Någon i ett par veckor)
Kroppen din säger stopp, eller bromsa.

Varför ska du hjälpa honom när han borde få hjälp av vården. Än så länge har vi en vård i vårt land. Den är redan utarmad, men ska du utarma dig själv istället?

Det är väl därför vården inte hjälper, för den har kraschat. På riktigt.
Men vem ska ta hand om dina barn när du inte orkar. Om du inte hinner med dig själv, hinner du med dina barn?

Vem är viktigast i ditt liv.

Du väljer hur du ska göra. Och jag vet hur du kommer välja inom en framtid. För jag har läst dina inlägg. Inte alla. Men du vill leva ett eget liv. Och du behöver höra detta och påminnas.

Jag ser att han hamnar mellan stolarna.

Men om det handlar om liv eller död. Du kan inte ta ansvar för att rädda honom. Hans värk låter inte bra. Och jag tror inte att du är rätt att vårda honom just nu.

För din skull, för dina barns skull, för hans skull.

Framför allt för din skull. Om du tappar energi, hur ska du då orka arbeta, orka vara en mamma och orka uppleva livet.

Jag säger detta med omtanke. Jag tömde alla mina konton för mitt ex. För att jag inte såg. Han sa att jag skulle få tillbaka allt som jag lånade honom, allt som jag investerade i. Både han och jag hade pengar när vi träffades. Ganska mycket om jag tänker på att de är borta idag. Och jag hade kunnat köpa mig ett litet hus på landet på en plats jag tycker om.

Jag behövde sälja saker för att ha råd med mat och bostaden. För han och mig. Under många år. Jag minns att jag sålde en filofax från ett märke som jag älskade en tid. Den skickade jag till Finland. Och jag fick en veckas mat för han och mig. Och jag började se det som en gåva, att rensa och göra mig av med ett liv jag aldrig önskat. Ett "tjusigare" liv materiellt. Så där höll jag på i några år, rensade och hade råd att äta och bo. Jag saknade jobb länge då jag själv varit sjuk. Idag väntar studier och jag vet att jag kommer att klara mig på studielån. För jag har levt på minimalt länge. Sedan han flyttade blev det svårt att vara ensam och ha så lite pengar, men jag har fortfarande en del värdesaker som kan ge mig ett litet tillskott ett tag. Det är konst jag investerade i och jag har kvar en ring som jag använder. Annars har jag sålt allt mitt guld. Och jag har hittat glädjen i att vara ute i skogen. Jag tar med mig termos och frukt och vistas i naturen i timmar vissa dagar. Andra dagar endast en kvart. Sedan en tid valde jag att ta hjälp av mina föräldrar, men de har redan hjälpt mig så mycket ekonomiskt så jag skämdes för att be dem om hjälp. Fast det var de som ville hjälpa mig.

Och där jag föll mellan stolarna i vårt samhälle så har det inte funnits någon annan väg för mig än att utbilda mig. Och nu förstår jag med min nya adhd diagnos att jag haft det så svårt, då jag inte klarat av att fokusera på en sak i taget, utan jag har gjort massor samtidigt. Men det har jag också gjort för att jag ville fly från det miserabla liv jag hade med mitt ex.

Jag levde i en misär med honom. Han slog aldrig mig, men han slog sönder en mobiltelefon och en dataskärm. Och jag slog sönder några dyra glas som jag kastade i golvet när jag var arg. Och jag sparkade honom en gång när jag var rasande.

Och det värsta av allt var att jag tänkte tanken "nu hoppar jag ut genom fönstret för jag pallar inte det här skitlivet" men jag lyckades komma på att jag skulle ta några djupa andetag för att lunga mig.

Dagen efter ringde jag hans far och sa att din son dricker och han kan inte bo hos mig längre, jag kan aldrig arbeta om jag ska ha det så här.

Och hans far trodde mig inte. Då. Det samtalet gjorde jag den 31 oktober i 2017.

Då vände jag mig till en vårdcentral som jag visste hade en bra AT läkare. Jag beställde tid, gick dit och en ängel till AT läkare hörde min bön. Hon skrev remiss och jag väntade i 8 månader. Så ringde jag och undrade hur det gick med kötiden. Då gick det fort, det verkade som de missat mig och jag visste inte ens att jag skulle få hjälp. Jag har betalat för hjälp innan, men när pengarna inte räcker till så får en stå i ledet och hoppas.

Jag satte mina gränser. Och efter att jag satte gränser och fler gränser och ännu gränser som jag inte visste att jag kunde säga högt ur min mun. Så kom han tillbaka några vekor senare efter julvistelsen med sin familj.

Han sa "jag vill göra slut" och tårarna rann på min kind. Av tacksamhet. Han flyttade i slutet av januari 2018. Jag arbetstränade då, men var helt slut. Och jag hade redan fallit mellan alla stolar pga av tidigare sjukdom och en sjukdomskänslighet.

Jag har sett hur allt fungerar bakom kulisserna och jag förstod länge att jag måste ta mig samma, bli frisk och ta mig ur den här karusellen.

Jag överlevde tack vare Corona och att jag fick min adhd diagnos. Var på väg att ge upp. Då jag fastnade så illa. Och inte fick någon hjälp.

Nu hjälper jag mig själv att hjälpa mig själv. Genom att finna mig i det som är. Genom att affirmera och tänka att jag kan. Jag vet att jag kan. Jag vet om mina resor. Jag ser hur illa vi har det i Sverige, när vi människor hamnar mellan stolarna.

Detta blev en mycket längre kommentar än vad jag tänkte mig. Men jag skriver av mig. Hur jag har det. Och jag antar att du behöver nå din botten.

Min botten var att jag själv ville dö för att jag inte orkade med min misär. Sen när jag pratade med hans far och han inte trodde mig. Då fick jag en ny kraft. Jag kände vad i helvetet och jag fick kraft.

Att ta mig ur det.

Idag så bor mitt ex med sina föräldrar. Och vi har bra kontakt. Han kommer aldrig sluta dricka, men jag har slutat fråga om alkohol. Jag vill inte prata på det sättet längre.

Han är duktig på det han gör. Och jag tror att han kan klara att skaffa ett bra liv en dag. Han hade gjort det bra innan mig och jag visste aldrig hur bra han hade gjort det. Det spelar egentligen ingen roll. Det enda som är viktigt, på riktigt.

Det är att andas, lugna djupa andetag, att göra medvetna val, att leva i en medveten närvaro och att landa i sina beslut.

Min räddning var att jag utbildade mig till en mindfulnessinstruktör. Jag minns inte vad jag sålde för att ha råd med den utbildning, men jag är glad att jag har levt ett "tjusigt" liv tidigare med dyra italienska märken som gav mig och honom mat på bordet i ett par års tid.

Idag så får jag äntligen vara mig själv. Och jag har sett allt jag behövt se eller önskat se. Det finns filmer som gestaltar människors öden. Från rik till fattig. Från fattig till rik.

Det finns filmer som skildrar det viktiga i livet.

Filmen har räddat mig. När jag inte hade råd att göra något som jag tidigare gjort, så hade jag alltid råd med film. Eftersom både jag och mitt ex var av det kornet som köpte film, så har jag ännu massor av dvd och jag ser vissa om och om igen. När jag orkar. För jag orkar inte alltid se en film. Jag klarar sällan att se en hel film. Men det blev ett nöje och jag kunde även hitta kraft genom vissa karaktärer.

God morgon till dig.

Hur hittar du kraft. Var fyller du på. Har du en plan. Du behöver en plan så du inte går under!

Jag har ju haft tur som haft en psykiater, en sjuksköterska att prata med i många år, vid behov. Och de har bekräftat det jag förstått om hur vårt samhälle ser ut.

Idag är jag frisk och jag behöver inte träffa vården mer.

Jag har tänkt att jag ska arbeta i vården i framtiden. Och jag hoppas att det finns en vård att arbeta i när jag är klar.

Ta hand om dig, på alla sätt!

Du är värdefull.

Öva gärna på de stunder som du behöver eller måste vila. Känn hur dina andetag känns. Bara känn dem, inte värdera dem. Upplev dem.

Smaka på maten som du äter. Hur smakar den. Tugga och smaka.

Känn luften ute, vinden, årstiden som kommer eller redan är här. Se på naturen, träden. Se på färgerna.

Följ bladens färger. Kanske du väljer att hjälpa ändå, men när du hjälper honom, hjälp även dig själv.

Lyssna på dina behov just nu. Gör en plan för nästa år. Hur vill du ha det.

Jag läste distanskurser i ett par år och jag hade en plan, en dröm, ett mål och en vision. Planen har inte fungerat då jag saknat struktur.

Däremot så är min vison densamma, min dröm densamma och även mina mål är desamma.

Jag har formulerat i flera år hur jag vill ha det och det enda jag inte kommer att skaffa är just barn. För jag har inte lust att leta efter en man som vill ha barn med mig och leva med mig med en intention om för resten av livet.

Jag vill inte försörja någon man och jag vill inte bli försörjd av en man. Jag har sett vänner välja män med pengar och jag har aldrig förstått varför. Nu ser jag vilka relationer som är döda och jag har förstått att de relationerna var alltid döda.

Det handlar om affärsuppgörelser för vissa. Vissa uttalar det högt. Vissa har inte förstått att partnern har tänkt så.

Och jag tänker. Alla får leva precis det liv de vill leva.

Och jag vet vad jag väljer. Och hur jag vill leva. Men då har jag också arbetet för det i många många år. Reflekterat och kommit till insikter.

Livet. Att leva. Vad är ett liv utan att leva. Planera ditt liv. Hjälp nu om du vill. Men lev det liv du vill sen. Du måste leva.

Och du ska vara rädd om talet. Om rösten. Drick honungsvatten. Det gör sångare. Prata med en läkare redan nu, när du kan prata. Om riskerna. Vad händer om din stress sätter sig på talet. När kommer det tillbaka?

Stress är farligt. Du behöver skaffa verktyg för att hantera stressen. Det kanske räckte med att jag skulle skriva det. Nu fick du en del av min story också.

Och kanske det är så att du lyssnar bättre när jag öppnat mig mer.

Jag önskar dig det bästa. Precis som jag önskar alla andra fina människor här inne. Som hjälper andra före sig själva. Som är på väg att ta hand om sig bättre.

Som är som jag en gång var.

Det gäller att göra en plan och bestämma sig. Och ställa sig frågan.

Hur vill jag leva?

Jag förstår var du befinner dig. Vilka är dina behov. Behöver du veta allt kring urinproven. Tror du att han lurar dig. Lurar han sig själv. Lurar du dig själv.
Pröva se på verkligheten som den är. Jag var sjuk i ett medbeoroende i 14 år. Tolv av dem levde jag med mitt ex och 2 år vidare då jag fortsatte att ge honom pengar när ingen annan gjorde det. Och för att förstå att jag fortfarande var medberoende behövde jag hitta hit. Jag hittade detta forum i julas och då började allt gå upp för mig, sakta sakta. Trots att jag hittat till al-anon och samtal med psykolog som gav mig verktyg för att sätta gränser och då ville han flytta så har jag inte förstått djävulsdansen förrän jag skrivit här en tid. Och läst. Hur andra berättar om hur det varit, hur det är, och jag förstod. Var jag befann mig, var jag varit och hur jag behövde göra för att sluta dansa djävulsdansen. Idag är jag fri från mitt medberoende och jag är fri på många sätt. Jag har tagit den hjälp jag behövt och jag har betalat för mycket själv. För att jag var tvungen att välja. Då jag vill uppleva mitt liv friskt. Efter egen sjukdomstid med psykisk ohälsa och en sjuk tid som medberoende. Det går att ta sig ur klorna på det sjuka. Om en vill. Och kämpar. Och ser till att ha en bra omgivning. Och bra stöd. Att samtala med vänner och professionella, kanske en präst. Det är en process. Jag ställer frågan till dig, som jag önskar att jag hade ställt mig själv tidigare. Vems liv vill du leva? Däremot om jag hade ställt mig frågan eller om någon annan ställt mig frågan så är det inte säkert att det hade varit en bra fråga att ställa då jag inte var mottaglig för den. Så kan det vara även med dig, men jag tycker att det är en bra frågeställning att ta med sig och fundera över lite då och då.
Ta hand om dig! Och upplev ditt liv!