Senaste kommentarerna i forumet

Tack för respons ?♥️ Ja eller hur, att hoppas har man ägnat galet mycket tid åt. Det blir ofta besvikelse av det. Så sant! Kram tillbaka ?

Negativa konsekvenser är det som gör att man blir motiverad till förändring. Vi har alla våra gränser, klarar inte hur mycket som och nu har du nått din. Jättebra att du gjorde det som var bäst för dig. Din mamma får ta ansvar för sitt liv och du tar ansvar för ditt liv. Sedan är det ju självklart inte så här du vill ha det. Kan tänka mig du hade helt andra förväntningar när ni åkte. Bra gjort och försök hitta någon form av anhörigstöd. Finns även Alanon. ❤

Jag kan se mig gå numer, men jag kan inte gå idag. Idag gick han iväg med kryckor, fraktur på bröst ben och kotfraktur bort till sin husvagn, han pallade inte med mina barn. Det förstår jag, har man ont så orkar man inte mycket. Mina barn är hemma pga av förkylning. Men att ta det sämsta alternativet, gå i eländig terräng, lägga sig ner utan hjälpmedel i en husvagn. Här inne har han sjukhussäng, gåbord. Jag erbjöd både min säng och glasveranda men nä, så det är hans ansvar. Nu stappla han in med fruktansvärda smärtor, la sig och är helt slut. Jag kan inte säga stopp nu, det går inte till nån i det här skicket, jag klarar inte det. Men jag kan försöka se till att ta hand om mig, jag är rätt kraftlös, tappar tal osv.
Sen det ekonomiska kan man ju inte ducka för, vad blir det av gården, han kan ju inte lösa ut mig och jag behöver köpa något eget.
I morgon ska jag till en terapeut som kan dessa frågor, det ska bli skönt att få råd hur jag ska tänka just nu för att orka

Hej! Jag läser ditt inlägg om olyckan och ser att du kämpar. Och jag ser vad du kämpar med.

Jag har fått perspektiv på min egen tidigare djävulsdans. Och jag bestämde mig. Gick ut i skogen och kramade träd resten av sommaren, satt i skogen och lyssnade, mediterade och bestämde mig.

Jag träffade en man som jag tycker om för en tid sedan. Han har fått mig att öva på att vara rakt på sak. Så jag övade. Och jag började säga vad jag ville och inte ville. Högt, till mina närmaste i min omgivning.

Och under en kort tid så gör jag som jag vill. Jag frågar ingen om lov. Jag har kämpat med mycket tidigare.

Och nu säger jag stopp till allt som jag inte vill göra.

Jag tänker att det kanske kan vara hjälpsamt för dig att ställa dig frågan "när ska jag säga stopp?"

Det är bara du som kan göra det, för dig.

Kan du se dig själv lämna honom där han är och bara resa dig och gå. Som i en film. Kanske inte att du ska göra det, utan kan du se dig själv göra det.

Vad skulle du göra då?

Hur ska han få hjälp då?

Ja, vad kan ske. Vad är möjligt.

Hur vill du ha det. Du vet det själv. Och ta hjälp för att bolla dina tankar.

Han är inte ditt ansvar.

Du har ansvar för ditt eget liv.

Ta hand om det livet. Och ta hand om dig!

Jag förstår din oro. Min man har fått lämna blodprov på hälsocentralen och där ser dom rätt långt tillbaka vad jag förstår. Urinprovet som min man fått ta på öppenvårdsbehandling vet jag inte hur långt det sträcker sig bak, men jag vet flera som fick avsluta sin behandling. Ring behandlingshemmet och ställ frågan, du behöver ju inte svara på varför. Kan väl vara skönt om du vill stilla din oro för om han verkligen går dit. Tänker mig det är rätt avgörande hur du ska agera och tänka. ❤ självklart är det bäst och skönast att kunna bara släppa det, men jag vet av egen erfarenhet att det är inte så enkelt alla gånger. Kämpa på?

Läste i tidigare inlägg om funderingar kring separationsångest. Tankarna stämmer även in på mej. Jag har också tänk, hellre död än skilsmässa. Ett misslyckat äktenskap får inte följas av ett ytterligare!! Skamkänslor, trots att det hela tiden varit jag som jobbat FÖR kärleken. Kämpat för bekräftelse. Öst och öst ur min kärlek. Min man var inte alkoholist i.början, men kunde bli en otrevlig " sanningssägare" som skrämde mej oerhört! Till slut, efter ca 15 år insåg jag, han lämnar ju mej inte, trots hot och missnöje! Då blev jag lite lugnare, men även avtrubbad. Nu efter snart 25 år, vet jag inte längre vad jag känner. Så, nu bygger jag upp det som systematiskt har raderats inom mej under åren. En dag, kommer även jag att få ro. Tack för inspirationen ♥️

Det är ju bra att han får behandling nu. Är det via hans jobb som han får det?
Jag vet inte så mycket om urinprov men det finns blodprov, som heter peth, som visar bakåt i tiden hur mycket man har druckit. Osäker på hur långt men kanske någa veckor eller en månad.

Förstår din oro men försök att lägga den åt sidan . Det är inget du kan göra åt det och ansvaret för att sköta provtagningar ligger på honom.

Ha en fin kväll ?Azalea

Jag är full av beundran. Tänk att komma i det läget som du är nu!
Jag är bara i början, men jag har ett mål! Att bli trygg i mej själv oberoende av vad som händer..♥️

Låter som ett bra beslut.
Du har inte stängt några dörrar och du kan bara gå om du känner att det inte ger något men givit det en chans. Bra plan på alla sätt .

Att ha höga förhoppningar leder aldrig någonstans utan bara till besvikelse har jag märkt.
Bättre du lutar dig tillbaka och ser vad dom händer.

Kram Azalea?

Han vill göra en förändring. Jag hoppas att det håller i sig!!!!

Pröva bara vara i det som är. Jag gjorde ett stort misstag i att tjata och jag vet att det förvärrade saken. På samma sätt som en annan sa till mig att "han ska ut". Den personen gjorde mig en otjänst då jag skulle bevisa för mig själv att han skulle stanna. Fast å andra sidan så behövde jag göra min process som jag gjorde min process.

Och det är det jag tänker att du också ska göra. Ta till dig allt från oss som skriver här, det du vill ta till dig.

Det är ingen av oss, som vet bättre än du.

Du vet hur dina känslor är och hur du vill göra. Så lyssna bara på dig själv.

Tack snälla Bestemor ❤️

Tack EsterHanna!! ❤️
Jag har sådan ångest att lämna henne såhär. Sitter på flygplatsen och gråter och väntar på att planet ska gå.

Det var starkt gjort av dej att fullfölja det du hotade med.
Självklart är du ledsen och förmodligen oerhört besviken. Du har tagit ditt ansvar. Nu får hon ta ansvar för sej själv. Förhoppningsvis får hon insikter genom ditt tydliga handlande.
Fortsätt att vara stark.
Sök anhörigstöd hos kommunen s å att du inte behöver känna dej rådvill och ensam. ♥️

Var inte ledsen, vad modigt, duktigt och beundransvärt av dig att sätta ner foten. Du gjorde det enda rätta och och att lämna problemen dvs drickandet hos den som äger dessa problem, dvs din mamma- är det enda rätta. Du har satt ner foten ! Det är nog det svåraste som finns att göra det med människor man tycker om men det är första steget att må bättre och att din mamma får tänka till och besluta sig om hon vill göra en förändring. För varför ska hon göra en förändring när konsekvenserna uteblir?
Stor kram till dig, blunda, andas och ta en dag i taget! Kram

Hej
Sitter på Malagas flygplats på väg tillbaka hem till Sverige, 3 dagar för tidigt. Kom ner i torsdags för att fira min mammas födelsedag. Det slutade med att hon drack hela dagen igår, ramlat och slagit sig. Imorse bad jag hotellet att ringa en läkare. När han kom tyckte han att hon skulle i på sjukhus men hon vägrade.

Jag sa att om hon inte sluta dricka så bokar jag ett flyg och åker hem. Hon bad mig att inte åka och då bad jag henne att inte dricka mer så kunde jag stanna. Hon lovade och sa att hon skulle sova. Jag hällde ut hennes glas med vin.

Efter ett tag knackar det på min dörr och det är hon som kommer och jag inser att hon inte slutat dricka. Då hon har rummet bredvid kunde jag gå ut på balkongen och se in till henne, mycket riktigt stod där ett glas med vin.

Jag fick nog, känner bara att jag inte orkar så jag bokade ett flyg hem nu. Sitter på flygplatsen och mår riktigt dåligt av allt. Att lämna henne. Vi skulle åkt hem på torsdag.

Jag är så ledsen.

Utifrån det du skriver märks det att du vill väl och ditt mod att be om stöd och söka dig till en plattform som den har tyder på handlingskraft. Trots din unga ålder tar du ett stort ansvar för andra och det är fint att läsa att du också vill ta ansvar för ditt eget mående och funderar på din riktning i livet. Du har fått fina svar och jag tänkte bidra med ett tips om du vill ha. Det finns en sida som heter drugsmart som har en "karta" på stödgrupper för unga/unga vuxna som är barn till en förälder som dricker för mycket. Lägger en länk här: https://www.drugsmart.com/fa-hjalp/
Om du scrollar ner till den lila rutan så kan du finna grupper som kan finnas i ditt område. Bara ett tips!

Vänligen och fint att ha dig här
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Han verkar ha bestämt sig att hålla upp. Igår var han och hjälpte någon annan i sin trädgård, och frun i huset hade smugit ner ett par öl i hans väska. Han gick till kvarterskrogen, drack en kaffe och gav dom till någon där. Fick också förklarat läget varför de inte sett honom där på hela veckan. De verkade lite tjuriga, och ingen hade sagt att det var bra att han slutat dricka. Han var lite besviken på det.

Tack Självomhändertagande för dina kloka och fina ord.
Så det var inte bara jag med alkoholångorna. Förstår verkligen att du gillar att sova ensam nu.
Just nu är allt bara plus och jag har börjat våga hoppas lite. Men vi får väl se.

I lördags var vi i skogen hela dagen och plockade svamp. Han mådde riktigt bra och sa flera gånger att det inte hade hänt om han varit bakfull.

Jag måste säga att jag faktiskt är lite imponerad. Första veckan har gått väldigt bra. Jag har berömt honom flera gånger, men inte pratat så mycket om alkoholen. Vill inte göra det till en för stor sak.

Tack för feedback. Det du skriver om att informera om innan var min gräns går finns med. Tänker lite hit och dit när det gäller det. Har inte träffat denne bror på flera år. Mitt sista minne av honom är en aggressiv man med svart blick som vräkte ur sig personangrepp. Lätt att ta vid där man slutade och höja garden direkt. Han kanske har jobbat med sig själv precis som jag har gjort och är en lugn filbunke numera. Har tid att fundera runt detta då han föreslog november. Som jag tänker just nu ska jag bara lugnt gå dit och se vad det handlar om. Blir det något i samma stil som sista gången vi träffades kan jag ju ändå bara resa på mig och gå även om jag inte talat om att jag kommer att göra det innan. Typ lugnt markera mina gränser. Det sköna är att jag känner mig som ett neutralt och oskrivet blad, noll känslor av hopp om den härliga lösningen på alla problem. Förr om åren hade jag många dagdrömmar om att vi någon gång ska bli den lyckliga familjen. Så känner jag inte nu. Känner mig mer realistisk på något sätt. Och också nöjd med mitt liv jag lever idag. Ska mycket till för att jag skall öppna upp. Tack igen!

Skönt slippa gå igång på alla 18 cylindrarna känner igen det och då har man kommit en bra bit på väg.

Du har valt att säga ja till den här träffen. Du kan ju tacka för dig och lämna om du känner att det inte ger dig något eller är bra för dig. Eventuellt berätta det innan att du kommer att göra så. Mitt förslag men det ska ju passa dig. I slutändan så antingen behåller du din lilla familj eller får du en större familj vilket kanske inte är så troligt.

Välkommen hit till Forumet, bra att du har börjat skriva och läsa här. Tror du skulle må gott av att gå i terapi och bearbeta din uppväxt och också få verktyg för hur du skall hantera allt nu och framöver. Du verkar väldigt intelligent och medveten trots din unga ålder. Bra det för då kan du ta dig in på en bra väg i vuxenlivet. När det gäller att bo hos mamma eller pappa: fundera lite runt om det helt enkelt är så att du inte vill släppa ansvaret för din pappa till honom själv. Känner du kanske att han inte klarar sig utan dig? Du skriver att din mamma skulle ta emot dig med öppna armar men att du skulle vara en belastning för henne. Jag tror inte hon känner att du är en belastning utan tvärtom. Hon lämnade din pappa för att han drack så hon vet ju vilken vardag hennes barn (du) möter varje dag. Kanske skulle hon tycka det vore skönt och tryggt om du bodde hos henne? Du sviker inte din pappa om du flyttar till din mamma. Jag har också vuxit upp med dysfunktion i familjen. Idag mår jag bra. Hjärnspökena du pratar om känner jag igen. Försökte också få svar och räta ut frågetecknen med mina föräldrar som orsakat dom. Hade ju varit rättvist kan man tycka. Dom har dock inte insikten i och förståelse för vad dom har orsakat. När jag började i terapi insåg jag att jag att jag måste vända fokus till mig själv. Jag kan och ska inte ta ansvar för mina föräldrar , det måste dom göra själva. Däremot är det mitt ansvar att se till att jag själv har ett bra liv. Hjärnspökena har jag fått göra mig av med på egen hand. Idag mår jag bra och har ett bra liv. Ibland kommer spökena tillbaka men jag är numera bra på att avvisa dom. Jag önskar att jag varit lika medveten som du är när jag var i din ålder. Det är först dom senaste åren som jag på riktigt har börjat jobba med mig själv och jag är 50+. Börja fokusera på dig själv redan nu, sök stöd och hjälp utifrån. Våga också ta hjälp av din mamma, kan lova dig att hon vill det. Även om hon är sjukskriven och har dålig ekonomi. Och fortsätt skriva här. Då får du råd, pepp och stöd. Dessutom kan du följa dig själv på ett bra sätt. Kramar till dig

Hej
Min man har alkoholproblem som har blivit värre och värre. Han har utvecklat ett aggressivt beteende mm . Nu går han på en behandling ( 12v3ckor intensiv ) och jag hoppas verkligen att det får honom att orka ta tag i sitt problem. Hur som, min fråga är, han måste lämna urinprov ( ibland salivprov ) varje dag men är ledig på fredagar så då har han druckigt fredagar och tydligen klarat sig på urinprovet. Kan det stämma? Visar inte urinprov alkohol längre tid? Jag vet inte om han lurar mig, om han verkligen går dit?

Orolig fru

Svar men på frågan men idag mår jag bra. Saken är att idag har vi en ganska öppen dialog om hans drickande vilket är skönt. Har försökt prenta in i 20 år att jag hör
På hans röst om han så bara luktat på en öl! Han verkar förstå det nu till en viss grad så då blir det inte samma smusslande. Idag vågar jag fråga honom eller säga till honom att han är full och då vill jag inte prata med honom. Förut var man rädd att han skulle bli arg. Han b
Nekade alltid vilket fick en att börja tvivla på sin egen magkänsla men den är ALDRIG fel har jag lärt mig. Tragiskt att läsa att du försökt vänt dig till släktingar som bara kastar bort det du berättar och känner. Gör ont i mitt hjärta. Har du inga syskon eller ngn annan vuxen du kan prata med i förtroende? Kram?

Kom upp till ytan igen lördag morgon. Min ene bror hörde av sig och vill att "familjen" ska samlas och prata ut. För två år sedan hade jag jublat och känt äntligen. Nu kände jag bara obehag och motvilja. Jag har genom åren lagt mycket tid och energi på att vi ska prata ut om all skit som varit i "familjen" men kammat noll. Dom senaste åren har jag jobbat mycket med mig själv och med att släppa taget och acceptera. Jag har till och med gjort om begreppet vad som är "min familj" och det är numera jag och mina barn. Och så kommer detta. Nu när jag känner att jag står på fast mark. Rädd att ett sådant samtal skall förstöra för mig. MEN svarade efter moget övervägande ja och frågade också vad han vill prata om. Ser det hela som träning. Han har dock inte svarat så kanske ville han bara röra om i grytan. Jag har ju backat framför allt det senaste året. Kanske har det blivit för lugnt för hans smak, sugen på drama. Tror inte han har jobbat med sitt medberoende. Eller så kanske det är just det han har gjort och detta är något steg i den processen. Märkligt kändes det i alla fall. Får se vad detta mynnar ut i. Här är det en som i alla fall numera kan släppa kontrollen över saker och låta bli att gå igång på 18 cylindrar. Skönt det! Det blir som det blir OM det blir.

Jag vet att det är svårt att slå bort skuldkänslorna, men det är verkligen inte ditt fel! Jag själv tampas med en alkoholist och man kan stånga sig blodig. Ingenting man säger eller gör kommer spela någon roll i slutändan, alkoholisten kan endast sluta med sitt beteende och beroende om hen själv vill det. Du gjorde helt rätt som valde att sätta din dotter i första hand, barnen är de viktigaste vi har och de förtjänar inte de psykiska ärren man får av att leva med denna sjukdom.
Ta hand om dig❤️❤️❤️

Jag vet att det är svårt att slå bort skuldkänslorna, men det är verkligen inte ditt fel! Jag själv tampas med en alkoholist och man kan stånga sig blodig. Ingenting man säger eller gör kommer spela någon roll i slutändan, alkoholisten kan endast sluta med sitt beteende och beroende om hen själv vill det. Du gjorde helt rätt som valde att sätta din dotter i första hand, barnen är de viktigaste vi har och de förtjänar inte de psykiska ärren man får av att leva med denna sjukdom.
Ta hand om dig❤️❤️❤️